Zäta

Vid lunchen, efter frukostkorven, fick jag dra ut dotterns lösa tand.
Den har varit jättelös ett bra tag. Dottern har vickat och vickat och varje kväll har vi provdragit för att försäkra oss om att den åtminstone skulle sitta kvar över natten och inte hamna i magen.

Men nu har den alltså lossnat, och ligger i ett glas med vatten och väntar på tandfén. Dottern hoppas på en guldpeng. Jag som har inventerat förråden tror det kan bli en femma.

Det är dotterns första tappade tand. Hon har tidigare dragit ut en tand i överkäken efter en långdragen inflammation. Men nu är det på riktigt!
Och hon var jätteduktig. Inga tårar. När det blödde som värst gick hon till köket och sköljde med vatten.

Nu längtar hon till dagis så hon får visa upp sin glugg.
Den är inte så gluggig för den nya tanden har redan kommit upp bakom den gamla, men det blir i alla fall något att visa upp och skryta lite om.

Maken var för ett tag sen och handlade på Dagfårds outlet i Källby. Där kan man fynda bröd, potatisgratäng, lasange, portionslådor, pajer, Billys och Gorbys och… frukostkorv. 800 g för 20 kr. Som hittat!

Vi åt frukostkorv till lunch. Det var ingen höjdare. Barnen klagade och jag försökte hålla god min men jag tyckte det var rätt vedervärdigt jag också.
Jag tror inte ens den är god till frukost.

Å, vilken god frukost maken bjöd på idag.

Färska räkor från Grebbestad och nybakat vitlöksbröd!
Till detta en kopp te och färskpressad apelsinjuice.

Idag blir det nog en ganska lugn dag för min del. Jag har 38.2 så nu är det nog min tur att bli ordentligt förkyld. Jag känner det i kroppen. Lite rôsen, huvudvärk och en seg, tjock snuva som slemmar igen halsen.

Jag tror jag fortsätter att klippa i gamla tidningar. Jag har redan gått igenom en halv papperskasse idag.

Maken är ute och sätter upp husnumret på garaget. Det är väl på tiden. Vi har bott här i 4:a år. Vårt husnummer är 4. Vi är fyra i familjen.

Klockan fem i natt vaknade jag av att dottern vrålade:
-Mamma!
Jag sprang dit det fortaste jag kunde och dottern berättade att hon drömt att hon, hennes bror och far, varit på en lekplats i Italien och plötsligt kom det en massa krokodiler. En gick fram till henne och sa: -Nu tar jag dej!
Pappa hade sprungit iväg jättenabbt men hennes ben hade varit så trötta, så trötta, och brodern, han hade inte sprungit alls, för han var inte rädd. Men plötsligt var han borta.

I en dryg timma har jag stått i köket och skalat och klyftat potatis, blandat den med olja, salt och soja, spritt ut den på en bakpappersklädd plåt och ställt den i ugnen. Jag har rullat och plattat biffar som jag stekt i smör och olja med salt och kycklinggrillkrydda och jag har gjort bearnäs-sås (ytterligare ett ord jag inte kan stava).

När maten kom på bordet säger sonen:
-Det där vill jag inte ha!

Strax efter kommer dottern nerdimpande från trappan och kommenterar maten med:
-Fy, vad äckligt det ser ut!

Det är livet som mamma.

Ps: Maken var i alla fall nöjd och tyckte det var gott.

Det blir inget Västerås till helgen.

Svågern ringde just på väg till affären för att höra hur mycket mat han behövde bunkra upp med.

Jag bestämde egenmäktigt (dvs utan att konsultera maken) att vi inte åker. Jag tror inte maken har något emot att jag bestämmer lite själv.
Däremot blev han nog lite småsur när jag helt på egen hand tackade ja till en spelning i Stenhammarskyrkan i augusti. Sådant vill han gärna vara med och bestämma, så klart.

…har haft sin första lektion.

Sonen räknade matte och dottern övade på att skriva bokstäverna A till F. Både stora och lilla.
En hel timma fick jag dem att hålla på. Nu har de 20 minuters rast och sedan kör vi igång igen med en kortare lektion fram till lunch.

Då tror jag det blir hemkunskap. Det blir nog pannkakor igen.

Dottern har önskat sig gymnastik efter lunchen så jag plockar nog fram dansmattorna.

Jag förstår inte hur dottern ska klara sig till hösten när förskoleklassen börjar för hennes del. Eller rättare sagt; hur hennes fröken och skolkamrater ska klara sig. Hon klarar sig nog alldeles utmärkt, men hon kan ju inte vara tyst i mer än 30 sekunder åt gången.

Klockan är kvart över åtta och jag har bara varit ordentligt vaken i trekvart.
Jag känner mig mer förkyld idag. Mer snuva och ont i halsen.

Jag vaknade av att sonen fick en ruskansvärd hostattack. Han hostade så jag trodde han skulle kräkas. Men febern har gått ner. Bara 38.0.

Dottern har också 38.0 och jag leder på 38.1.
Dottern rapporterar att hon känner sig pigg och glad. Ibland tror jag att hon är en liten Duracell-kanin. Hon går och går och rätt som det är tar energin slut och då blir det tvärstopp.

Nu ska jag tända en brasa och sedan duka fram frukost.
Idag ska vi leka “mammas skola”. Sonen har sina hemuppgifter och jag tänkte ge dottern lite skrivövningar medan jag själv går igenom gamla tidningar och börjar sy på nästa lapptäcke.

Det tar aldrig slut!

Vid Bolibompadags har dottern 37.9 och sonen 38.5.

Dottern är ilsk för att hon inte får gå till dagis i morgon. Hon har drabbats av abstinensbesvär.

Sonen är inte arg. Han har fått lite hemuppgifter för att inte komma allt för långt efter i skolan. Det verkade vara ganska roliga saker så jag får nog passa mej i morgon så jag inte hjälper honom för mycket.

På fikarasten satt vi och pratade gamla fotbollsminnen.

En av mina kollegor har spelat i Sil och klagade över de stora spelarna i Tun. De var enligt kollegan tre gånger så stora som henne själv och man var tvungen att dribbla runt dem om man ville komma framåt i spelet.

Då berättade en annan kollega att hon faktiskt spelat i Tun. Hon är den absolut smalaste tjejjen bland våra anställda.

Efter en stund la sig ytterligare en kollega i samtalet och berättade att hon i sin ungdom (hon är nu hela 23 år gammal) spelade för Örslösa. Hon var dock tvungen att sluta för hennes hälsenor hann inte med henne när hon sprang!

Nu blir jag sugen på att baka massa goda kakor och scones och bjuda in till te-provning.
Jag var i butiken Camomilla på lunchen och köpte två hekto te. Ett med jordgubb, champanj och grädde som luktade jättegott, och så min favorit Siriusgatan som egentligen är ett jul-te med kardemumma, nejlika och en massa andra goda kryddor.

Har du aldrig varit i mysbutiken Camomilla så är den väl värd ett besök. Hon har förrutom te och kaffe också olika kryddor och delikatesser och så en fasa massa underbar choklad!

Vi kommer nog inte iväg till Västerås i helgen.

Det hade varit så roligt att träffa svåger och svägerska och deras lille nye familjemedlem.
Däremot tror jag inte att de skulle tycka det vore lika roligt att träffa en hel familj med snorande, hostande, febriga släktingar som skvätter virus omkring sig.
Sonen hade 38.9 i morses när jag for till jobbet.

Jag har sett fram mot resan länge. Både för att få träffa släkt och även för att få ta mej en titt i deras nya hus. De flyttade från sin lägenhet och in i hus kring jul. Jag har sett huset på hemnet.se när det låg ute till försäljning.

Om maken kan avstyra spelningen med lovsångsteamet nästkommande helg så kanske vi kan åka då, annars lär det dröja till slutet av april innan vi kan komma iväg. Alla helger är upptagna tills dess.

Jag kom iväg för sent. Klockan hade hunnit bli tio i åtta innan jag satte mej i bilen.
Jag brukar vilja ha en kvart på mej när jag ska fram till stan så nu var det bråttom.

När jag backade ut ur garaget såg jag att snödropparna i rabatten överlevt gårdagskvällens snöfall och trotsigt stod rakryggade med blombladen hängande som en vacker pärla.

När jag kom till fyrvägskorsningen funderade jag på om jag skulle köra yttervägen eller ta vägen genom Tofta. Fördelen med att köra genom Tofta är att jag blir påmind om att be för en familj som nyligen flyttat dit. Jag brukar be en bön om välsignelse när jag åker förbi. Dessutom är Toftavägen trevligare. Det finns hus och cyklister att titta på.
Å andra sidan är det mer rätt att köra yttervägen. De som bor utmed Toftavägen har inte förtjänat mina avgaser, i alla fall inte min bils…
Tidsmässigt tror jag inte det skiljer så mycket. Jag har mätt med tidtagarur en gång och då gick det ca 30 sekunder snabbare när jag tog Toftavägen.

En liten gul Bubbla fick mig att bestämma mig. Den svängde in mot Tofta och jag gillar inte att ligga och trycka bakom andra bilister så jag tog yttervägen. Vilket jag ångrade när jag låg som fjärde bil och väntade på att få köra ut på stora Läckövägen. Trafiken från Kållandsö in till stan var som vanligt tät men när de andra bilarna gett sej iväg hittade även jag till slut en lucka att klämma mej in i.

I Örslösarondellen var det också mycket trafik. För mycket för att testa hastighetsbegränsningen. Den är ju satt till 70 km i timman och det är jättesvårt att köra 70 om man kommer från Kållandsöhållet och ska in till stan. Ska man fortsätta rakt fram går det bra men 270-graderssvängen gör det omöjligt. En dag ska jag klara det, men idag var det som sagt inte lönt att försöka.

När jag kom fram till infarten till Tofta fick jag bromsa in. Två bilar ignorerade väjningsplikten och vräkte sig ut framför mej. Den första av dem var den gula lilla Bubblan. Då gick det knappt 30 sekunder snabbare innervägen i alla fall.

I busskuren vid Kronokampingen stod en yngling med portfölj och väntade. Jag visste inte att man fortfarande använder portföljer när man går gymnasiet. De är ju så otympliga och tunga, redan innan man lastat dem fulla med böcker.
Första terminen på Samhäll fick jag inget skåp. I stället bar jag alla böcker och block i en väska. Väskan var vit med röda detaljer och jag har för mej att jag fått den av min farbror. Det var en reklamväska från Charkman i Skara. Den lever än. Hemma använder vi den som köksväska. Ska vi ut i skog och mark står den ständigt packad med triangakök, plats-tallrikar, muggar, bestick, diskmedel och andra attiraljer som kan vara bra att ha.
Vi hade tidigare en svart liten smidig väska för detta ändamål men sedan dottern kräkts på den fick vi hiva den.

Vid rondellen vid Willys (vi handlar alltid på Willys så därför skriver jag inte “rondellen vid Hjertbergs”) sneglade jag på klockan och upptäckte att jag förmodligen skulle hinna precis i tid om inget oväntat inträffade på vägen.

Fem sekunder senare inträffade det oväntade. Jag hamnade i en jättelång kö med bilar som alla stod och väntade vid tågbommarna. Vi väntade och väntade men inget tåg kom. Några bilar bakom mej började en extra otålig bilist gasa, så där som man gör om man står på startlinjen i ett racinglopp. Kanske hjälpte det för strax därefter kom i alla fall tåget glidande över spåret.
Längst fram i raden av bilar stod en svart Saab-cab. Den gjorde ingen ansats att fastställa mina förutfattade meningar utan inväntade laglydigt både att bommarna skulle gå upp helt och hållet och att lamporna skulle sluta blinka.

Äntligen gick färden vidare. Jag passerade infarten till Kopparportens parkering och mindes incidenten som inträffade där före jul.
Då kom jag åkandes i godan ro, samma väg som nu och skulle precis passera infarten då jag fick tvärnita med tjutande bromsar för att inte köra rakt in i sidan på en liten röd bil som gav sej rätt ut i trafiken. Jag vet inte om han missbedömde min hastighet eller om han trodde att högerregeln gällde. Resultatet var i vilket fall väldigt nära en kollision. Jag flinade lite fånigt åt karln som satt bakom ratten och vars bil nu blockerade både min framfart, och alla andras som snabbt bildade kö bakom mej.
Då for mannen ut ur sin bil och stormade fram till mej med långa kliv. Han ryckte upp dörren och började skälla och gorma sig högröd i ansiktet. Han var JÄTTEARG för att jag nästan kört på honom. Jag blev faktiskt rädd att han skulle dra ut mej ur bilen och puckla på mej. Jag vågade inte säga att han brutit mot trafikreglerna och bara hade sej själv att skylla. Till slut lyckade jag med min undfallenhet och lugna stämma, få mannen att dämpa sej några grader och sedan upptäckte han bilkön och drämde igen min bildörr. Jag hade lyckan att inte klämma fingrarna och passade på att pusta ut de sekunder det tog mannen att med en rivstart ge sig ut i julklappstrafiken.

Tillbaka till dagens bilfärd.

Trafikljuset vid Pingstkyrkan lyste grönt och inget mer tåg passerade när jag närmade mej järnvägsbron så det återstod bara att leta parkeringsplats utanför jobbet. Jag blev jätteglad när jag samtidigt upptäckte att klockan var en minut i åtta och att min favoritp-plats var ledig.

Vi cyklade till “röret”. Det är en lekplats nära huset Villa Giacomina. Lekplatsen har en rutschkana som går genom ett rör, därav namnet.

Jag satt i solen och läste och barnen lekte piratskepp. Efter en stund fikade vi Bragokex och chokladbollar. Sonen fick en hostattack och eftersom jag inte tagit med någonting att dricka var det nära att vi blev tvungna att avbryta utflykten för tidig hemfärd. Sonen längtade efter vatten, dottern efter varm saft och jag efter en kopp te.
Men vi härdade ut och stannade ett tag till.

På vägen hem tittade vi efter vårtecken. Vi hörde fåglarna kvittra, så några gula krokusar och en syrenhäck som visade ett par läckert gröna miniatyrblad.
Plötsligt längtade jag efter sommaren. Att kunna cykla i bara T-shirt eller ge sig ut på en liten joggingrunda utan att få köldskador i halsen när man andas in.

I NLT läser jag om fler vårtecken. Tussilago och lärksång. Lärkan är tydligen en månad för tidig. Här inne i stan lär det vara sällsynt med lärkor men min mamma brukar rapportera när lärkan drillar över gärdena hemma i Skälvum.

När vi kom hem såg jag en fluga sitta och dra i sig värme på fönstret i köket. Som tur är satt den på utsidan.

Här kommer en uppdatering på temperaturerna:

Jag: 37.7
Dottern: 37.6
Sonen 37.7
Utomhus: 2.7

Vi har inte kommit ut än men nu är vi på god väg…

Nu börjar familjen friskna till.

Maken har haft ont i halsen och kännt sig rôsen men mår bättre nu.
Sonen hade knappt någon feber i morses.
Dottern hade bara lite feber.
Jag hade 38.0.

Om ingen blir sämre under dagen blir det vardag i morgon, med jobb, skola och dagis.

Solen lyser som om den hade betalt för det så jag tror jag ska passa på att vädra telningarna lite och själv ta en promenad också. Sol och luft i lagom doser brukar få mig på bra humör.

Nu sitter jag här med en banan och eftersvettas.

Vi fick stränga förhållningsorder av vår jympaledare om att fylla på med kolhydrater inom 30 minuter efter träningen. Sedan skulle vi duscha, för att inte skrämma slag på vår omgivning. Min omgivning sitter just nu en trappa upp framför Bygglov så jag kan osa fritt här nere framför datorn.

Vår ledare idag var den första kvinnliga ledaren jag sett på Friskis & Svettis som inte visade magen. Jag tycker det är ganska befriande annars, att se alla degiga delade magar, och veta att det är fler än jag som inte kommit i form efter att barnen fötts. (Jag var visserligen inte form innan heller men det var då magen delade sej.) Den här ledaren hade en lite längre topp, som inte gled upp lika lätt under alla armsträckningar och hopp och skutt. Däremot hade hon en annan egenhet. Hon jympade med munen öppen och oftast hängde tungan utanför.

Nu ska jag berätta hur det gick på passet.

De första 10 minuterna tänkte jag att jag nog faktiskt kunde passa på att styrketräna efteråt för det var inte så jobbigt. Innan jag for hemifån manade maken mej att inte gå ut för hårt med tanke på förkylningen. När jag efter tio minuter upptäckte att jag fortfarande hade överdragströjan på mej ökade jag tempot lite och slängde av mej tröjan.

Efter en kvart gjorde vi en ganska sexig rörelse med höfterna och jag önskade att maken sett mig. Han hade antingen skrattat eller tyckt att jag var snygg, kanske både och.

Efter 20 minuter övergav jag tanken på styrketräningen och kände att jag nog skulle bli rätt nöjd efter den här timmen.

När halva tiden gått gick min hårklämma sönder. Det var ett litet bakslag. Det var min bästa hårklämma, alldeles lagom bred, och nu blir jag tvungen att köpa en ny.
Dessutom upptäckte jag när jag skuttade förbi glasdörrarna in till lokalen, att jag inte såg riktigt klok ut. I morses kammade jag håret rakt och nu stod det RAKT ut och RAKT upp. Jag funderade på varför jag inte tog med mej mössan. Det hade varit skönt att kunna dra den över kalufsen så fort sista musikslingan tonat ut. (På väg ut ur lokalen träffade jag en av våra bästa vänner. Hon ser alltid glad ut så jag kunde inte avgöra om hon skrattade åt mitt hår eller om hennes breda leende bara tillhörde det vanliga utseendet.)

När två tredjedelar av passet var avklarat skuttade vi runt i salen med ett slags hoppsan-steg och jag kände mig plötsligt väldigt kraftfull och stark och fick en nästan obändlig lust att ge mig ut och springa, fort och långt!

En minut senare drabbades jag av håll, Det var inget vanligt litet fån-håll heller utan hållet Allan. Jag har inte haft ett sånt ihärdigt håll sedan jag gick fritidsledarlinjen i Vara och vår exprimentelle lärare RaggsocksRolle såg till att vi empiriskt tog reda på vår maxpuls under en gympalektion.
Det gick till så att vi först joggade i individuell takt i 5 km (min individuella takt började med promenad om jag inte missminner mej), ökade temp på slutet och spurtade, jag menar toksprang, de sista 100 meterna. Upploppet slutade på en fotbollsplan och där föll vi follkomligt utslagna ner varvid Raggsocksrolle rusade fram och tog pulsen. Det var viktigt att vi verkligen gav allt, så att vi var helt slut när vi kom fram, men vi fick inte kräkas för då skulle det inte va så trevligt att kolla pulsen. Jag har för mig att jag hade ungefär 212 i maxpuls.

RaggsocksRolle fick sitt smeknamn efter vad han hade på fötterna. Vi hade honom i andra ämnen än idrott, men han hade alltid raggsockar på sej, även i gympaskorna.

Nu är bananen uppäten och jag ska duscha.
-Dusch på er! Så avslutade alltid en idrottslärare lektionen när vi gick i högstadiet. Vi tyckte aldrig särskilt mycket om honom för det gick ett rykte om att han kört så hårt med en klass att en kille snubblat i ren utmattning och brutit foten. Dessutom var den killen rätt snygg och hemskt snäll så vi tyckte det var förfärligt.

Nu minns jag plötsligt en gympalektion i högstadiet då vi hade en vikarie. Den vikarien hade gjort det oförlåtliga felet att ha på sig röda skor första dagen han kom till skolan. I fortsättningen sjöng vi alltid: “Å, jag älskar, far och mor, och mina röda skor” när han gick förbi.
På den här gympalektionen hade vi bestämt oss för att driva med vikarien. Jag får nog tillstå att jag tyckte det var lite dumt men jag oponerade mej inte utan föll snällt för grupptrycket. Vad vi gjorde, och som faktiskt drev läraren till vansinne, var att springa runt i en stor cirkel under hela gympalektionen. Läraren hade föreslagit att vi skulle spela fotboll, vilket var det roligaste vi visste och sådant som vi i vanliga fall brukade tjata på vår idrottslärare om att få göra, men nu skulle ju vikarien sättas på plats, och då sprang vi. Det är ju inte klokt vad dumma vi var!

Ska snart åka och träna. Det blir ett pass på Friskis & Svettis. Egentligen orkar jag inte. Jag är ju förkyld och har lite ont i halsen och lite förhöjd temperatur, men ingen feber. Det vore så gôtt att bara dega framför Bygglov i kväll, men det är väl när man inte orkar som man förstår att man behöver träna.

Förra passet jag var på var ett stationspass med två konditionsdelar avbrutna mitt i av en styrkedel där vi sprang runt mellan gummisnoddar, hantlar och step-up-brädor. Det var ett bra och roligt pass.

Ikväll blir det dock ett vanligt jympapass. Det brukar vara rätt kul också. Bra musik, klämkäck ledare och en massa otränade, koordinationslösa människor att titta på om man börjar skämmas för sina egna oförmågor. Friskis & Svettis är väldigt opretantiöst och det gillar jag. Det går att komma i samma träningskläder som jag använde när jag gick på gymnasiet utan att bli uttittad.

Medan barnen har roat sig själv har jag kunnat koncentrera mig på lapptäcket. Jag har bara kantningen kvar.

Jag har strukit tyg, skurit till långa remsor, sytt ihop remsorna till en enda jättelång remsa (380 cm), strukit ut sömmarna och strukit hela remsan. Sen har jag vikt remsan till en smalare remsa och fixerat vecket genom att stryka hela remsan igen. Därefter har jag nålat fast kantremsan runt hela lapptäcket och nästa steg, som kommer efter lunchen, blir att sy fast den, räta mot räta, på framsidan av täcket. Det brukar vara väldigt trixigt i hörnen. Jag har inte lärt mej hur man gör på ett vettigt sätt än. Någon gång i framtiden ska jag gå en kurs, men det dröjer nog några år till.

När kantremsan är fastsydd och nålarna borttaga återstår bara att renklippa kanterna, vika om kantremsan runt kanterna på täcket, nåla och sy fast remsan för hand på baksidan av täcket. Det går att göra på maskin också men det brukar inte bli lika snyggt och jag är inte tillräckligt duktig för att få till det bra.

Under tiden som jag skrivit det här har dottern vispat pannkakssmet. Idag blir det rester till lunch. Sonen får fiskpinnar och makaroner, jag pizza och dottern får pannkakor (fast de är nyvispade i alla fall).

Nu ropar dottern på hjälp för hon har råkat få äggskal i pannkakssmeten och får inte upp det trots både gaffel och sked att fiska med.

Klockan är tio och jag har precis avslutat frukosten. Det är lyx!

Idag är jag hemma med sjuk son. Han hade 38.7 i morses och är rätt krasslig.
Dottern är hemma och sympatiserar med sin bror och håller honom sällskap. Det är bra för mej som slapp skjutsa henne till dagis i morses och fick sovmorgon i stället. Dessutom brukar de kunna leka tillsammans ganska bra, så länge de håller sams.
Sonen gör väl inte lika många knop som vanligt idag, men lite ska han väl orka leka hoppas jag.

Igår gjorde vi pizzastenspizza och bakade hällkakor. Båda delarna var utsökta. Jag åt av brödet till frukost också och det är jättegott, lite segt sådär. Dottern och maken gjorde degen medan jag jobbade så det var bara för mig att baka ut. 20 brödkakor blev det, av det lite mindre slaget.

Barna hade hjälpts åt att duka fram så det var nästan klart när jag kom ner från övervåningen.

Hela frukosten bestod för min del av två mackor, en med ost och leverpastej och en med kaviar och ost. En kopp te till det. Jag skulle kunnat komplettera med lite juice men jag tror jag gör det senare i stället. Jag har tänkt att fortsätta sy på lapptäcket och det kan nog passa med en vätskekontroll någonstans på vägen.

Dottern spelar påhittad musik på vårt piano medan vi står i köket och bakar pizza.

-Visst får man spela hur man vill mamma!
-Jadå, så länge man inte spelar efter noter.
-Jag ska aldrig spela sånt där för jag är för liten… och envis.

Älskade barn, med så god självkännedom!

I går träffade jag en äldre kvinna i församlingen. Vi är släkt, hon är syssling med min pappa. Brevid henne satt en ännu äldre dam, 98 år närmare bestämt. Den äldsta damen berättade att min farmors mamma var hennes moster. Vi småpratade ett tag. Efter ett tag frågade 98-åringen om jag visste vad min farmors mamma hette. Det visste jag inte. Hon sa:
-Nej, jag kan inte komma på det. Men hon var med när jag föddes. Jag är nämligen döpt efter henne.

Min pappas syssling förklarade viskande att hennes bordsgranne är lite senil.

Vill du få möjlighet att kommentera något eller några av mina inlägg så maila mej på blogg@zettervall.se så kan jag “lägga upp dej”. Du får ett mail med en länk och väljer där ett lösenord. När du är inloggad på blogg-sidan kan du sedan göra kommentarer.

Maken är ju hemma och vårdar barn idag och rapporterar följande:

På förmiddagen, när solen lyste och fåglarna kvittrade, föreslog maken att barnen skulle komma ut för att få lite frisk luft. Dottern nappade och tog med sig sin docka Gunnar ut.
Efter två minuter kom dottern in igen. Hon hade hört en helikopter och tyckte att det var lite otäckt.
-Det var inte mycket frisk luft du fick! kommenterade maken.
-Jag fick frisk luft direkt när jag kom ut! replikerade vår smarta dotter.

Hurra!

Mina barn har hittat min klocka. Den har varit borta i minst en månad och jag har faktiskt varit lite ledsen för det. Jag fick klockan av min man efter att dottern fötts, som en “tack för att du skötte födandet”-present och därmed har den förskaffat sig ett ganska högt affektionsvärde.

Jag har letat överallt. I kyrkan, på Korpen, på jobbet, i alla mina fickor och (nästan) överallt hemma, men utan framgång.
Nu hittade barnen klockan under soffbordet, bland sina ritpapper.
Troligaste scenariot är nog att jag tagit av den och lagt den på bordet men att den sedan städats undan ihop med alla papper och hamnat på hyllan under glasbordet. Med tanke på min passion för städning hade det nog dröjt länge innan jag själv hittat den.

Nu har jag varit på Analycen, som inte heter Analycen längre utan nåt annat. Kanske var det Eurofin.

Det gick bra! Jag lyckades både komma igenom entrédörren utan att fastna och att överlämna proven utan några onödiga kommentarer. Faktum är att jag nästan inte sa någonting för hon som tog emot dem pratade i telefon när jag kom och jag kunde bara lämna över mina påsar och säga tack!

På lunchen ska jag åka till Analycen och lämna några grobarhetsprover på utsäde för pappas räkning. Det var två år sen jag gjorde det senast och det blev lite pinsamt. Jag ska berätta:

Dörren in till Analycen går enligt min åsikt åt fel håll. Den är dessutom jättetung, i alla fall om man bär på några påsar korn. Jag fick knappt upp dörren och sen slog den igen innan jag hade hunnit igenom, så jag fastnade på halva vägen. Innanför glasentrén satt ett helt kontorshav av nyfikna människor och höll sig för skratt när jag äntligen snubblade fram mot receptionsdisken.

Eftersom jag bragt ur balans, inte bara fysiskt, så fann jag mej inte riktigt när jag kom fram till receptionisten utan sa bara:
-Hej, jag ska bara lämna lite sädesprov…
Då kom jag på att hon kanske trodde det var från mej så jag tilla:
-Det är min pappas alltså…

Med ett månghövdat skratt klingande i öronen lämnade jag sedan lokalen blossande röd och har inte behövt återvända sedan dess.
Men nu är det alltså dags igen.

Nu är jag förkyld också. Jag hade 37.9 grader i morses. Sonen vann dock med 38.4.

Jag är snuvig. Det har jag i och för sig varit ett tag.
Igår, när vi övade med kören innan gudstjänsten, tänkte jag mej inte för utan drog in en massa snor för att inte droppa. Det nästan ekade i kyrksalen och det blev inte bättre av att jag stod framför solistmicken. Stackars körmedlemmar. Det lät rätt äckligt!

Däremot har jag inte haft huvudvärk på flera dagar. Om de beror på mammas huskur med ättikan eller om det är mest tack vare TNS-appareten är ju omöjligt att avgöra men jag är i vilket fall glad och tacksam.

Ikväll var mina föräldrar här och tittade noga i våra badrum. Modern jobbar som städerska men det var tack och lov inte därför hon var här och tog sig en titt.
I stället håller de på att göra iordning ett badrum på övervåningen i mitt föräldrahem. Och eftersom maken och jag har så otroligt god smak när det gäller badrumsinredning så var föräldrarna här för att hämta inspiration.

De har annars varit i alla kakel- och klinkersaffärer både i Lidköping, Skara och Vara och har samlat på sig lite olika tänkvärda alternativ. Jag skulle dock tro att det slutar med att de väljer samma kakel som vi har i badrummet på övervåningen, fast med en annan golvplatta.

När de var här åt vi kvällsmat. Som vanligt underhöll oss dottern med sin välutvecklade verbala förmåga.
Hon började med att berätta om färg och konsistens på Göteborgskusinens avföring:
-Det var jättelöst och hade smetat ut sig i hela blöjan, fast inte utanför. Och så hade bajset samma färg som senap, fast lite ljusare, men det hade inga svarta prickar i sig, så det var inte riktig senap.
Sedan delade hon med sig av några av sina funderingar efter att ha sett filmen Råttatouij. Hon berättade:
-I Paris så vill dom fånga råttor och döda dom. Och dom hänger upp dom i affärerna. Jag vet inte vad de har dom till men jag tror att dom äter upp dom. Först så plockar dom bort allt håret, så här (hon visar med händerna) och sen tar dom bort allt annat gojs, och sen äter dom upp dom. Men jag tror det växer päls i magen när man äter råttor.
Utläggningen följdes av ganska realistiska kräkljud.

Strax därefter kom min mamma på att barnen nog behövde gå och lägga sej och avslutade snabbt kvällsmaten och tog mej sig min far hem. Jag kan inte förstå varför de fick så bråttom…

Nu är sonen sjuk.

Förra veckan var jag hemma två dagar med dottern som hade feber, och nu ikväll är det sonens tur. Han brukar inte ha så hög temperatur från början, runt 36.6 på mornarna, så så fort det går över 37.5 är han påverkad. Ikväll frös han när vi åt kvällsmat och efter ett pip i örat konstaterade jag att han har feber.

I morgon får maken vara hemma med barna. Dottern skippar dagis och sympatiserar med sonen lite. Hon har varit lite småseg i helgen också så det skadar inte om hon är hemma och softar en extra dag.

Detta innebär att jag får SOVMORGON i morgon. Inga barn att lämna betyder att jag inte behöver gå upp förrän kvart i sju, en hel timma senare än vanligt.

Jag kan behöva lite extra sömn för att ta igen efter nattens alla turer till toan. Jag tror jag drack för mycket te hos svärföräldrarna igår kväll för i natt har jag varit på toa tre gånger mot vanliga en.

När jag gick och la mej startade jag TNS:en som förebygger huvdvärk. Jag vaknade sedan halv ett och stängde av den. När jag har den på mej måste jag ligga på rygg för att plattorna ska sitta fast och jag kan inte sova på rygg för länge utan måste byta ställning efter ett tag. När jag ändå var vaken var jag uppe och kissade.

Sedan sov jag till halv tre då sonen ropade. Han hade drömt en mardröm och var lite orolig så jag sov skafföttes med honom i hans säng en halvtimma tills han somnat om ordentligt. När jag gick och la mej i min säng passade jag på att gå på toa.

Nästa gång jag vaknade var klockan fem. Sonen ropade på hjälp men jag orkade inte gå upp och han tystnade snabbt så han pratade nog bara i sömnen.

Sedan sov jag ända till halv sju då jag var tvungen att gå på toa igen. Då kände jag mej plötsligt oroande jättevaken och tänkte nästan strunta i att lägga mej igen för jag trodde aldrig att jag skulle somna om. Jag har dock ganska lätt för att somna om så jag gjorde ett försök och låg och halvslumrade till klockan var åtta. Då satte barna på TV:n så jag var uppe och stängde dörren till sovrummet och sen somnade jag och sov så där ljuvligt tungt och skönt – ända till klockan kvart över åtta då det var dags att gå upp och förbereda mej inför dagens övningar.

Nu är klockan drygt halv tio så det kanske är lika bra att jag uppsöker horisontalläge igen. Med en sjuk son kan jag nog räkna med fler nattliga övningar. Även om jag får sova extralänge i morgon bitti så är det ju timmarna före midnatt som gör mest nytta enligt sömnexperterna.

Vilket underbart väder det har varit idag!

När jag kom hem från kyrkan hade maken packat ryggsäcken och så tog vi en cykelutflykt med barnen ner till sjön där vi stekte hamburgare på triangaköket. Det är ju märkligt att även vanlig tråkmat blir god bara för att man sitter lite obekvämt ute på en sten och hör vågorna klucka och känner solen värma näsan.

Efter maten lekte jag och sonen en lek som gick ut på att jag skulle smyga mej på honom bakifrån och han skulle vända sig om när jag var jättenära men innan jag hann datta honom. Vände han sig om för tidigt vann jag och hann jag datta honom innan han vände sig om vann jag. Det visade sig att jag vann hela tiden. Jag hade nog inte tänkt igenom tävlingsupplägget riktigt.
Vi tog med dottern i tävlingen också och då förlorade det barn som vände sig om först och som alltså inte vågade vänta tillräckligt länge, och om jag hann datta dem innan de vände sig om förlorade båda.
Jag vann hela tiden. En jättebra lek för en tävlingsinriktad mamma. Nej, nu överdrev jag visst lite. En gång vann faktiskt dottern eftersom sonen vände sig om för tidigt.

När vi tröttnat på leken (barnen tröttnade fortare än jag, konstigt nog…) så for jag hem och sydde lapptäcke och maken fortsatte cykelutflykten med barnen. Jag tror de lekte kurragömma på någon av lekplatserna kring skolan.

Jag läste på Aftonbladets hemsida att det skulle bli snökaos i helgen. Det stämde ju sådär! Idag var det strålande sol och till och med fågelkvitter och igår regnade det lite.
Förmodligen har det snöat i Stockholm. Läser man Aftonbladet får man ta i beräkning att Sverige är lika med Stockholm.
Jag förfasade mej över en amerikan som trodde att Europa är ett land men Stockholmarna är ibland inte mycket mer geografikunniga de. En av våra kunder från Stockholm skulle ta bilen och besöka oss i Lidköping. Han tänkte även passa på att träffa någon mer i Malmö, samma dag, och frågade oss om Göteborg låg närmast oss eller Malmö för han kanske kunde pressa in ett ärende där också, när han ändå var ute och reste…

Nu är jag “änna malas”, som vi säger på västgötska.

Jag har varit i kyrkan hela förmiddagen och halva eftermiddagen. Först som idéell-arbetare i Kaffestugan och sedan har jag förberett morgondagens servering i församlingsvåningen. Jag var i kyrkan kl 08.00 och for därifrån kl 16.00.

Nu ska vi åka till svärföräldrarna och hälsa på och även få träffa svåger och svägerska och deras lille parvel.

I morgon är det fullt skjuv också. Först ska jag öva med församlingskören samtidigt som jag förbereder församlingsfikat och sedan sjunger jag några solon till kören under gudstjänsten (93,8 MHz om du vill höra). Efter gudstjänsten är det kaffeservering för hela slanten och när vi diskat klart är nog klockan runt tre.
Eventuellt ska vi äta middag tillsammans med Tillväxtgruppen men jag vet inte hur det blir riktigt än för de vi skulle vara hos har förkylda barn. Kanske vi hamnar här med lite hämtmat i stället.

Sedan är det äntligen måndag och då får jag chans att vila ut på jobbet…

I torsdags tog jag ett bad i vårt massagebadkar.

I går ägnade vi en underbart skön eftermiddag i spat på Kurorten.

Igår kväll for jag med hela familjen till badhuset i Lidköping och simmade och lekte med barna.

Nu tror jag att jag ska hålla mej från vatten ett tag.

Sonen är den åldern då roliga historier verkligen är roliga. I går kväll berättade han en historia han hört av en kompis. Han berättade den inte en gång utan kanske TIO. Och skrattade så han nästan kiknade, varje gång.

Så här är historien när min son berättar:
Det var en kille… som hade flyttat så många gånger att han inte visste vad han hette… och han fick i hemläxa av fröken att ta reda på vad han hette… så han gick hem och frågade sin mamma… och hon läste tidningen.
-Vad heter jag?
-Jag läser!
Då frågade han sin pappa och pappan såg på TV så han sa:
-Bertman!
Då frågade han sin syster i hennes rum och hon sa:
-Du skulle bara våga!
Han hade två lillebrorar, en liten och en lite mindre. Så frågade han sin lillebror. Han satt och läste en serietidning.
-Vad heter jag?
-Ett slemmigt grönt monster från Saturnus.
Då frågade han sin minste lillebror… och han åt glass och han sa:
-Mmm, gröt!
Sen var han i skolan och fröken frågade vad han hette:
-Jag läser!
-Men vad heter du egentligen!
-Bertman!
-Nej, nu skickar jag dej till rektorn!
-Du skulle bara våga!
-Vem tror du rektorn är egentligen?
-Ett slemigt grönt monster från Saturnus.
-Men vad har du i hjärnan egentligen?
-Mmm, gröt!

Jag har nästan alltid något pyssel på gång. Antingen är det smycken, tavlor eller lapptäcken. Kanske oftast allt på samma gång till övriga familjens förtret. Jag kan ha förståelse. Det är kanske inte så lätt att känna sig välkommen i sitt egen hem när jag har ockuperat köksbordet och köksbänken med lapptäckstyger och symaskin, soffbordet med en gigantisk målning och bordet i TV-rummet med millimeterstora pärlor som absolut inte får försvinna.

Igår provade jag för första gången en övermatare till symaskinen. Jag fick den i julklapp av min make. Han har uppmuntrat min kreativa ådra tidigare med både symaskin och skärunderlagskit med rullkniv och linjal för lapptäckssömnad.

Övermataren var fantastiskt bra, över förväntan. När jag har quiltat täcken tidigare brukar det börja ganska bra men efter några decimeter måste jag nästan alltid lägga veck för att det inte ska snörpa till sig. I slutet av sömmen på ett stort täcke blir det alltid en massa tyg över och det är inget vidare snyggt.
Övermataren fungerar så att den matar tyget på översidan med samma hastighet som symaskinens inbygda matare gör på undersidan. Resultaten blir att tyget tar slut lika fort på både under- och översidan när man kommer till änden.

Nu har jag läst igenom stycket ovan och upptäcker att det är rena rappakaljan. Om du inte förstår vad jag skriver så förstår jag det. Hursomhelst så var det en jättebra julklapp!

På morgonmötet på jobbet sitter vi och fnissar. Idag ska vi ju till Kurorten för en skön eftermiddag och det spär ju på fredagsstämningen flera grader.

En av kollegornas sambo har varit på kurs i nästan en vecka och kom hem igår kväll. Kanske förväntade han sig ett varmare välkomnande men när han trött och sliten och kanske lite ömhetslängtande kom innanför dörren kom kollegan just på att hon nog behövde raka benen inför morgondagen.

När hon berättade om episoden på morgonmötet kom en annan kollega på vad det var hon glömt igår kväll – benen.

Vi skrattade gott åt dem båda men jag känner nu hur min tvådagarsstubb skaver mot jeansen. Hoppas ingen tänker på det i eftermiddag.

Vi ska få fotbad och under tiden som liktornar och spruckna hälar mjuknar får vi axel- och huvudmassage och sedan avslutas behandlingstimman med fotmassage.

Det ska bli helt underbart!

När jag ser mej i spegeln längtar jag efter mina systrar. Inte för att vi är så lika att jag påminns om dem när jag ser mej själv.

Kolla in yngsta systern på vår fotosida: www.zettervall.se under september 2007 och mellansystern finns på de två sista bilderna under februari 2007.

Nej, jag vill få deras utlåtande om min nya frisyr. Nu har både mor och svärmor sett mig och jag har fått positiva utlåtande. Systrarna är lite mer kritiska och vågar säga ärligt vad de tycker så det ska bli spännande.

Jag har inte varit så här korthårig sen jag slutade nian och mamma tog med mej till en källarfrisör som var billig och nog bekant på något sätt. Hon gjorde en klassiker.
-Oj, nu blev det nog lite kortare på den här sidan, jag får jämna till lite…
-Fast nu blev den nog för kort på höger sida istället…
-Ja, nu ska det bara vara lite mer på vänstersidan här…

Det slutade med att jag hade två centimeter hår kvar på hela skallen. Jag såg ut som nickegubben som vi stoppade pengar i i söndagskolan. De skrattade åt mej i skolan när jag kom till avslutningsdagen. Tur att jag redan då hade ett välutvecklat självförtroende.

Falunsystern kommer hem över påsken och Italienskan kommer i början av april. Jag längtar… och inte bara för håret… det är så skönt att umgås med någon som känner en jätteväl och som man kan prata med allt om… och som ändå inte är ens make.

Nu har vi ätit pannkakor igen, sjuka dottern och jag.

På förmiddagen var vi ute en liten sväng i solen och tittade hur långt vårblommorna kommit i trädgården och kastade rockring till varann.

I morgon blir det lunch på Lundsbrunns Kurort. Vi klarade ju av våra mål i den veckotävling VD:n satte upp för ett tag sen. I morgon eftermiddag sitter jag och gottar mej på spa-avdelningen i Lundsbrunn men innan dess äter vi lunch där.

Det blir nog något lite mer raffinerat än pannkakor.

I söndags tog jag med dottern till Lidens för att köpa tulpaner till min mamma och för att dottern skulle kunna välja ut en ny krukväxt till sitt rum. Den gamla Hemtrevnaden som hunnit växa sig lika stor och vacker som en Beetlesfrisyr, dog tyvärr när vi var i Italien. Jag har annars arbetat hårt för att vänja alla mina krukväxter vid att klara sig med väldigt få vattningar. Aldrig oftare än en gång i veckan.

Dottern valde en blommande blomma, översållad av stora lila blåklockor.
Nu håller hon själv koll på sin krukväxt för att den inte ska gå samma öde till mötes som Hemtrevnaden. Dottern har velat vattna den varje dag sedan i söndags men jag har avvärjt det. Blommor mår inte bra av för blöt jord heller. Idag var det i alla fall dags. Jag var tvungen att hålla med dottern när hon kom rusande och uttropade:

-Mamma! Nu måste vi göra nå´t. Min blomma ser besviken ut!

Jag och dottern tittar på Hedvig, hon som får lång näsa så fort hon inte förstår ett nytt ord. Hedvig läser sitt horoskop och pratar lite om stjärntecken.

Dottern frågar vilket stjärntecken hon är. Jag vet inte.
-Jag är nog Karlavagnen… eller riddaren… eller kanske… DRAKEN!

Med tanke på vilken superstjärna min dotter är så lutar jag nog mest åt Karlavagnen.

Precis hemkommet från ett pass på Friskis och Svettis. Än så länge håller jag mej till baspassen, det passar en överviktig konditions- och muskelsvag människa som jag.

Idag provade jag i alla fall på nått nytt – ett stationpass. Det var förutom en inledande och en avslutande konditionsdel, en avdelning med olika styrkeövningar meddelst bräda, hantlar och gummisnodd.

Riktigt roligt faktiskt. Kanske främst för att det var så inspirerande ledare. Det var en rödhårig lockig kvinna som var fantastiskt käck och energisk (är rödhättor lite mer energiska än vi andra rent generellt?) och en lite kort tjej med hockeyfrilla som knyckte konstigt på nacken lite då och då och det såg så roligt ut.

Nu ska jag duscha, äta lite morötter som blev kvar efter middagen och sen tror jag att det blir antingen en stund framför TV:n eller bakom symaskinen. Vi får se.

Dottern älskar pannkaka (och jag också i sanningens namn) medan övriga familjen inte är lika förtjusta. Sonen föredrar till och med skolans pannkakor framför mina vilket naturligtvis sårar modershjärtat.

Varje gång jag är hemma med dottern gör vi pannkakor. Dottern har nu kommit så långt i sin utbildning till kock att hon kan göra hela smeten själv om jag bara ställer fram rätt mängd mjölk, mjöl, salt och ägg. Till och med äggen knäcker hon själv med bravur.

I höstas var jag hemma en hel vecka med dottern och vi åt pannaka varje lunch, utan att tröttna. Det är egentligen lite märkligt för det är ju inget märkvärdigt med pannkakor. De smakar som de gör och är inte lätta att variera och dessutom ratar dottern alla försök till förändring i pannkakssmeten. En gång provade vi med kakaopulver men det blev faktiskt inte så lyckat.

Så nu har vi just ätit pannkaka. Dottern åt två och jag tre. Dottern med socker och kanel och jag med lönnsirap. Det är riktigt gott. Om du inte provat amerikansk friluftsfrukost någon gång så gör det. Den består av en tjock pannkaka i botten, ett stekt ägg ovanpå och några skivor knaperstekt bacon, och så rikligt med lönnsirap ringlad över. Jag minns att maken serverade detta morgonen efter en svensexa och jag tror alla killarna njöt när de satt i tältöppningen till militärtältet och såg läckerheterna från triangaköket förflytta sig till tallrikar och sedan ner i magen.

Dottern har feber så jag blir hemma idag.

Jag har just skjutsat sonen till skolan och stack in huvudet på dagis för att meddela att dottern inte kommer. Jag erbjöd mej att stanna där och leka i hennes ställe och det föll visserligen i god jord men så for jag hem ändå. Kanske dumt att lämna dottern ensam hemma…

Dottern brukar kunna sova länge på mornarna och jag hyste en liten spirande förhoppning om att kunna gå och lägga mej igen när jag kom hem men så fort jag ringt jobbet och meddelat vård av barn och anmält detsamma till försäkringskassan, så vaknade dottern.

Det är högst olämpligt att vara hemma från jobbet just nu. Vi har jättemycket att göra och det är många som är hemma. Det är två andra som är hemma med vård av barn, en som är föräldraledig alla onsdagar, en som gick hem sjuk igår eftermiddag och jag tror två andra som har annonserat ledighet just i dag långt i förväg. Det blir några ensamma själar kvar på jobbet bara.

Nu tror jag att jag ska fixa frukost och sätta mej med dottern framför Bolibompa. Hon brukar kunna ta en timma på sig att äta och då kan jag passa på att fortsätta klippa ur sparvärda saker ur NLT så länge. Jag tittade igenom 20-30 tidiningar igår, vilket kanske är en tiondel av de jag har sparat.

Jag jobbar ju med att boka besök åt andra företags säljare. En av svårigheterna med mitt arbete är att ta sig förbi trilskande växeltelefonister. De allra flesta är tillmötesgående och trevliga men ibland vill de inte släppa förbi mej.

Som nyss, när jag ringde ett större företag i Stockholm. Jag frågade efter Personalansvarig och telefonissan vägrade koppla fram mej när jag inte hade namnet på den jag sökte och hon vägrade att lämna ut namnet för den informationen var hemligstämplad minsann!

Efter en snabb sökning på internet hittade jag företagets hemsida och där fanns alla uppgifter. Namn, direktnummer och mailadress till Personalchefen.

Verkligen jättehemligt!!

Igår kväll anklagade sonen dottern för att ha knuffat av honom från en stol. Händelsen skulle ha ägt rum för några dagar sedan.

Dottern förnekade ihärdigt.

Sonen stod på sig.

Dottern började härskna till. Hon hade dessutom huvudvärk och var lite extra stingslig.

Risken för bråk var överhängande så jag grep in och sa att det kanske hänt men att dottern glömt det eftersom det var ett tag sen.

Dottern kapitulerade med orden:
-Ja men jag har ju huvudvärk, då får man dåligt korttidsminne!

När jag var liten läste min mamma boken om den glömske björnen. Hans hushållerska, den lilla illern, var alltid ilsk på honom för han glömde att torka av fötterna innan han gick in på det nyskurade golvet, han glömde lägga servetten i knät när han åt och han glömde allt annat som en ilsk illerhushållerska håller högt.

En dag när björnen varit särskilt glömsk och fått särskilt mycket skäll, gick han bedrövad ner till floden för att fiska. Han hade glömt att gräva efter mask så han blev bara sittandes med sitt metspö och deppade.
Då dök det upp ett litet skalbaggeliknande kryp med plommonstop och presenterade sig som “Knickedick Påminnaren”. Han klängde sig fast vid fiskekroken och fixade på så sätt fem fina foreller som björnen kunde ta med hem till hushållerskan. Sedan kröp han ner i en tändsticksask som björnen hade i fickan och lovade att slå en ringklockesignal på sin hatt varje gång björnen var på väg att glömma något.

På vägen hem påminde knickedicken om att det var hushållerskans födelsedag (jag har alltid undrat hur han kunde veta det) så björnen plockade en bukett blommor innan han kom ihåg att torka av sig om fötterna. Han gav den överraskade illern både blommor och fisk och kom ihåg servetten när han satte sig vid det dukade bordet och lät sig väl smaka av den nylagade fisken.

Ända sedan jag varit liten har jag önskat mej en egen liten knickedick. Kanske inte nödvändigtvis en äcklig liten mustaschprydd skalbagge att bära i bröstfickan men någonting som kan påminna mej om allt jag annars glömmer.

Idag ska jag till exempel komma ihåg att vattna blommorna (som inte fått vatten på 14 dagar trots att jag har en lista där jag skriver upp varje gång jag vattnat), föra in i almanackan alla gånger jag ska stå i Kaffestugan och alla gånger jag ska påa radion och klippa ur sådant jag vill spara ur de senaste månadernas tidningar.

Det är också bra om jag kommer ihåg att använda TNS:en innan jag somnar så jag slipper huvudvärk i morgon.
Jag kanske även ska komma ihåg att lägga barnen. De blir så trötta annars. Visserligen är det Bygglov i kväll och det är sonens favoritprogram men det är inte slut förrän nio.

Inte i julas, inte julen innan det, men julen i nådens år 2005 gav dottern bort sin napp till tomten. Vi kände väl kanske redan då att hon inte fick ett riktigt bra avslut men inte kunde vi ana att hon skulle sakna sin tröstare så mycket.

Makens kusin agerade tomte med mask och barsk stämma. Dottern hade laddat länge för att våga ge tomten sin napp, som sedan skulle tas med hem till de små stackars tomtebarnen vars lycka hänger på givmilda människobarns förmåga att avstå från sina tuttar. Så långt allt väl.
Men när tillfället till slut var inne så bangade dottern. Hon vågade inte gå fram till den långe tomten utan lät storebror agera förmedlare och på så vis hamnade nappen i tomtens ficka.

Naturligtvis följde en period av gråt och tandagnisslan efter avskedet. Kvällarna var svårast. Vi förklarade för dottern att det snart skulle gå över, att hon skulle kunna somna utan något i munnen. Och det stämde ju, hon vande sig. Men inte till den grad vi trott. Hon har fortsatt att sakna sin napp lite då och då. Senast i söndags kväll.

I söndags kväll låg dottern och grät i nära en timma av saknad efter sin älskade napp. Varför gav hon den till tomten, behöver tomtebarnen verkligen hennes napp fortfarande…
Då ljög jag. Jag berättade att tomtebarnen nog slängt nappen nu för man kan inte ha en napp hur länge som helst. Den blir gammal och går sönder och tomtebarnen kunde satt den i halsen och kvävts.
Dottern grät ännu mer. Jag tröstade med att hon nog skulle bli glad i morgon, på dagis, och ha glömt nappen då.

När jag lämnade dottern på dagis deklarerade hon glädjestrålande att hon inte glömt, att hon fortfarande var ledsen. Fröknarna undrade så klart varför och dottern berättade att hon var ledsen för nu hade nog tomten slängt bort hennes saknade napp. En av de pedagogiska fröknarna kom till undsättning och förklarade att tomten inte alls ger napparna till sina barn, han hänger upp dem i en girland. Det hade hon sett med egna ögon (på jul på Lisseberg, fast det sa hon inte). Dottern deppade lite igen. Varför hade tomten hennes napp i en girland istället för att låta henne njuta av den…

Igår kväll, efter att tillväxtgruppen varit hemma hos oss, och när maken var borta på hemsidegruppsträff i kyrkan, tog jag och barna en kvällsmacka. Sonen började ställa frågor om dop, om vem som gjort Gud, vad förlåtelse är och dottern hakade på med frågor som varför Jesus föddes i… föddes i… ja, typ en laggård var det va?
Jag berättade och förklarade så långt min förmåga räckte och vi hade ett ganska bra samtal i nästan en timma. Sen sa dottern:
-Mamma, nu har vi nog pratat om nästan allt med Jesus. Nu vill jag prata om tomteland i stället!

Då kände jag att nu är det dags. Jag ska inte inbilla mej att jag kan få mina barn att tro på Jesus när jag samtidigt ljuger och påstår att tomten finns. Vad ska de då tro? Ljuger mamma om Jesus också? Är han också en sagofigur?

Så jag berättade. Sonen var ju redan införstådd med den stora lögnen. Inte kan man tro på det där med att någon ska köpa tidningen varenda jul. (I vår familj har inget gått och köpt tidningen, vi har haft inhyrda tomtar när det gått. En jul hade tomten så bråttom att han bara ställde säcken utanför dörren och ringde på och sprang. När barna öppnade hade han redan gett sig av.)
Dottern blev förtvivlad. Finns inte tomten! Varför har ni ljugit för mej? Är det påhitt att han kommer ner genom skorstenen?
Jag förklarade att nästan alla vuxna ljuger för alla barn och lurar i dem att tomten finns, för att julen ska bli mer spännande. Dottern garanterade att det här skulle hon minsann berätta för alla barnen på dagis. Jag hoppas jag lyckades få henne på bättre tankar men jag vet inte.

För dottern är tomten död. Jag visade bilder från våra senaste jular och berättade vilka det var som klätt ut sig. Hon förstod. Hon accepterade. Hon grät.

Jag har inte vågat berätta att tandfén inte finns…

…Vad det är skönt att leva då. Högt i topp går allas humör och det är det som susen gör.

Det är så fantastiskt skönt att se solen efter helgens regn och blåst. När jag for till jobbet halv åtta i morses steg solen upp som en efterlängtad, värmande gäst. Jag tänkte att solen är som en sällsynt pärla som man trånar efter och när man väl hittar den är den det vackraste som finns.

Det känns att våren är på väg. I och för sig har det inte varit vinter, och ingen chans att åka skridskor till makens stora besvikelse, men det är ändå skönt att det är ljust när man åker hemifrån på mornarna.
Igår såg jag att något obestämbart träd “blommade” med långa ljusgröna hängen och för en vecka sen hittade jag tre små gracila snödroppar i mina entrérabatter.

Vårtecken som jag ser fram emot är tussilagons gula knappar i dikeskanterna och lärkans drillar över åkerjorden. Men istappsdroppet får jag tyvärr klara mej utan i år.

Idag är det lördag. Vi städar.
Maken är jätteredig och har tvättat bilarna, lagat bilkärran, dammsugit, lagat lunch, huggit ved, lagat dotterns prinsesskrona, tvättat ett antal maskiner tvätt och jag vet inte allt.
Jag har bara tagit hand om barna, skickat dottern på barnkalas med inslagna paket, rengjort badrummen, vikit tvätt, satt en pizzadeg och plockat runt lite bland alla våra drällande pryttlar.

Jag gillar verkligen inte att städa. Det är såå tråkigt. Det är trevligt när det är rent och fint och undanplockat men det är ju så obeständigt. Ett smart sätt att se till att det blir städat är att bju hem någon.

Ikväll kommer svärföräldrarna hit och vi ska testa pizzastenen för första gången här hemma. Det ska bli roligt. Det är ju melodifestival också. Jag ska hålla utkik efter arbetskollegan.

Nu måste jag fortsätta vara duktig ett tag till…

Jag har en kollega som har fått åldersnoja. Hon får 37-årskris en gång i månaden.
I morgon ska hon till Melodifestivalsdeltävlingen i Linköping och klockan två kom hon inrusande till mej och frågade var man kan sola här i stan. Hon ville bli lite fräsch tills i morgon.
För sent! sa jag.

På fikarasten frågade hon vilken concealer hon ska köpa. Det visade sig att det är en foundation hon är ute efter. Så att hon kan se glad och käck ut fastän hon just nu känner sig tråkigast i världen. (Det är hon inte. Hon är jätterolig och just nu lite lagom solbränd efter en vecka vid Medelhavet.)

Eftersom jag faktiskt var på hela två (!) olika sminkpartyn i höstas så kan jag ju alla de där uttrycken nu. Jag kan konsten att lägga en highlighter under ögonbrynen, flytta istär eller ihop ögonen, lägga skuggan på käklinjen och alla andra smarta tricks som efter en halvtimma framför spegeln får mig att se ut som en krigsmålad indian.

Det är tur att jag sminkar mig så sällan.

Nu regnar det.

Det är ett tungt, piskande, grått regn som dränker den glade och gör den sorgmodige deprimerad.
Jag ser ändå Titanic genom regnridån. Denna missprydnad för Lidköping. Bort med eländet. Bort med regnet.

Ikväll ska jag mysa med barnen framför Let´s Dance. Maken ska laga kyckling och klyftpotatis.
Det gör inget om det regnar.

När vi precis skulle äta middag igår, klockan 17, ringde italienska systern och pratade lite. Hon förvånades över att vi äter middag så tidigt. Deras normala middagstid är vid åttatiden.
Världen är ganska olika. I Sverige säger tjockhetsinstitutet att man inte ska äta efter kl 18 för då blir man fet. I Italien säger man att det är dumt att vara hungrig. Där för kan man inte äta för tidigt på kvällen för det blir så många timmar tills frukosten.

Är man en hårt arbetande människa så är det nog vettigt att äta ofta.
Jag är uppväxt på en bondgård. Min pappa har alltid varit smal och stark. Han åt ofta, både för att få energi och för att måltiden var en motiverad paus i arbetet tror jag. Vi, hans familj, åt lika ofta. Jag är inte dirket pinnmager. Min arbetskamrat komplementerar mig med att jag har en riktig negerrumpa.

Men det är bara jag som blivit överviktig i min familj. Varken mamma eller mina två systrar har några överflödskilon. Alltså beror inte fetma senare i livet på vilka vanor som grundläggs i barndomen. Jag har dessutom inte kvar samma matvanor som jag hade när jag var barn. Jämför:

IDAG
Frukost 06.30: Ett glas ljummet vatten med en sockerbit och en droppe ättika (för att förhoppningsvis undvika huvudvärk). En kopp te med minimjölk. Ett hårdkokt ägg med lite salt.
Fika 10.00: En frukt.
Lunch 12.00: Allt från ingenting till en normal lunch med middagsrester.
Fika 15.00: En frukt.
Middag 17.00: Fisk, fågel eller mitt emellan med pasta, ris eller potatis, sås och sallad.

DÅ
Frukost 08.00: Smörgåsar, flingor med sockerkaka och mjölk, O´boy.
Fika 10.30: Smörgås, bulle, kakor och sockerkaka.
Middag 12.30: Kött, potatis, sås, sallad. Efterrätt med tex glass, bär och sockerkaka.
Fika 15.15: Smörgås, bulle, kakor och sockerkaka.
Kvällsmat 18.30: Pyttipanna, fattiga riddare, kroppkakor, paj, grattäng eller något annat gott som våfflor till exempel. Och sockerkaka till efterrätt.
Kvällsfika 21.30: Frukt, sockerkaka och en kopp te.

Pappa åt dessutom en extra frukost före oss andra eftersom han gick upp så tidigt och skötte om djuren.

Maken har varit i Borås på jobbresa och träffade en karl som blev intresserad av efternamet Zettervall. Det visade sig att han själv kunde tagit det namnet efter sin farmor men avstått. Farmodern hade berättat var namnet härstammade ifrån och nu ska ni få höra.

När kung Karl den elfte (det kan ha varit den tolfte också, maken kommer inte ihåg vilket) var ute på resa bland gods och gårdar i Sverige försåg han sig oftast med lite kvinnlig värme på nätterna. Till buds stod mer eller mindre frivilliga tjänsteflickor. En av dessa flickor arbetade hos godsherren Zettervall. Hon blev gravid efter kungens besök vilket naturligtvis var en stor skam när det uppdagades. Kungen förmådde godsherren att ta på sig faderskapet men lät ändå installera den unga flickan med sin avkomma i närheten av slottet i Stockholm och tog ansvar för deras väl och ve.

Jag heter Zettervall efter min farmor. Det är hennes flicknamn. Hon är från Stockholm och kom till Kållandsö i sin ungdom för att få lite lantluft. Där kärade hon ner sig i min farfar och så gick det som det gick.

Slutsatsen är att jag har kungligt blod i mina ådror.
Det skulle ju i och för sig kunna vara så att min farmor härstammar från den där rekorderlige godsherren men i så fall är jag väl av adlig börd och det är ju inte fy skam det heller.

Jag har en kollega som ibland säger lite mer än hon menar. Två exempel från idag:

Jag ska få en micro från min farbror som är rostfri!

Jag tror jag ska ha egna barn men även adoptera från Colombia eller något annat afrikanskt land.

På söndagen under Italien-resan var vi bjudna till svågerns föräldrar på lunch. Den italienska matkulturen är lite annorlunda än den svenska.

För det första så äter den normale italienaren ingen rejäl frukost. En kopp kaffe och ett torrt kex räcker. Lättlunch med sallad, mozzarella och bröd avbryter arbetsdagen och sent på kvällen, efter åtta, äter man huvudmålet som gärna får ta lång tid och består av många olika delar.

Samvaron kring middagen är mycket viktig. Familjesammahållningen är stark. Systern berättar att även när de bestämt att gå ut med vänner och till exempel träffas på en restaurang, så äter man först middag med familjen klockan åtta. Det kan bli ganska sena kvällar…

Olivoljan är en viktig ingrediens i många rätter. En skvätt god olivolja på salladen tillsammans med salt, peppar och balsamvinäger frigör nyttigheterna och hjälper kroppen att tillgodogöra sig alla vitaminer.

Vällagrade ostar ersätter ofta en söt efterrätt. Överhuvudtaget tycker jag inte att kakor och sötsaker hör till den italienska matkulturens styrkor, men ost är de bra på. Och glass! Underbar och med gigantiskt utbud av lockande smaker. Ofta kan man välja semifreddo i struten och få då en mjukare glass, ofta med inlag av maräng eller kaksmulor.

Bra råvaror är viktigt. Säsongens frukt och grönt. Mycket smakrika tomater!
I affären sätter man på sig tillhandahållna plasthandskar innan man plockar i grönsaksdisken. Hög hygien är a och o i ett varmt land.
Att mycket energi läggs ner på att finna den perfekta fisken eller köttbiten beror säkert bland annat på att man ofta låter råvarorna smakmässigt tala för sig själva. Lite salt, eventuellt peppar och den smakförhöjande olivoljan är nog för att anrätta utsökta arrangemang.

I måndags vandrade jag och dottern hand i hand i helgonet Ambrosius basilika i Milano. Det är en fin liten basilika med mycket historia under valvbågarna.

När vi kom längst fram i kyrkan, in i mörkret bakom och under koret, blev vi plötsligt stående framför en väl upplyst glasmonter. Jag tror dottern för ett svindlande kort ögonblick fick en illusion om att ha hamnat framför Snövits kista i sagan. Men det var inte Snövit som låg därinne utan gamle Ambrosius himself. Han såg rätt avmagrad ut. På var sida om sig hade han en lika läskig martyr.

Dottern bleknade raskt tills hon antog samma vita färg som skelettet en meter bort. Det hjälpte inte att han hade både krona, mantel och sandaler på sig. Ett skelett är ändå alltid ett skelett.

När vi kommit ut i solen och friska luften igen förklarade dottern att hon längtade hem, till sitt riktiga hem, i Sverige.
-Va bra att vi ska åka hem i morgon då, sa jag.
-HUR kan du veta det?
Jag förklarade att vi skulle åka hem på en tisdag och skelettdagen var en måndag och tisdag kommer efter måndag.
-Mamma, du vet allt!

Men jag vet inte varför man stoppar ett skelett av en 1500-årig gubbe i en glaslåda till allmän beskådan.

Jag har haft jättemycket huvudvärk, några gånger i veckan, sedan 2004.
Den lille söte sjukgymnasten vägg i vägg med jobbet tror att det är något mittemellan migrän och spänningshuvudvärk. Han har lånat ut en TNS-apparat som jag använder på kvällarna i förebyggande syfte. Den skickar ut elektricitet genom mina spända muskler. Tanken är att nerverna ska få så mycket att pyssla med på grund av elen att de inte hinner med att skicka smärtsignaler till hjärnan.
Det funkar ganska bra, men inte alltid. Som idag.

Vanliga huvudvärkstabletter hjälper inte. Ett tag provade jag att ta en Alvedon och en Ipren och det hjälpte ibland, men oftast inte. Nu har jag köpt Eez, migräntabletter. De hjälper nästan alltid. Nackdelen är att magen pajjar. Sedan jag hade gallstensanfall när dottern var nyfödd och var tvungen att ta en massa smärtstillande diklofenak, så får jag allt för lätt magkatarr. Men när huvdvärken sätter igång väljer jag hellre magkatarr än huvudvärk. Idag hjälper dock inte Eez heller.

Av min mamma fick jag tipset att prova en gammal huskur mot huvudvärk. En droppe ättika på en sockerbit rörs ut i ett glas vatten och inmundigas tre gånger per dag. Jag har bara hållt på sedan i tisdags kväll så än så länge har det inte hunnit ge resultat.

Just nu har jag alltså huvudvärk, magkatarr och är väldigt trött, plus att jag håller på att bli förkyld. Det var ingen rolig läsning.

När vi strosade trottoaren fram i Milano i förrgår hamnade vi plötsligt mitt i en TV-inspelning. En propert klädd medelålders man med flint, pipskägg och tweedkavaj gick över en väg med spårvagnsskenor, en bit från övergångsstället där vi laglydiga svenskar stod och väntade på grön gubbe. Efter en liten stund gick han över igen, och sen igen. En bit bort stod ett kamerateam och filmade och vi utgjorde plötsligt bakgrunden till ett italienskt nyhetsinslag.

Vilket påminner mig om första gången vi var i Italien. Min syster arbetar på en internationell förskola i den fantastiskt vackra staden Como, vid Comosjön (där George Cloony äger ett slott på en egen ö). När vi var i Como passade vi på att ta den vajerdragna bergbanan upp till en liten by som klängde på berget ovanför staden. Banan är ganska lång och det är en liten tågvagn som går upp och en liten tågvagn som går ner. På mitten kan de mötas för bara där är det dubbla spår. När vi varit uppe i den lilla byn och promenerat ett tag och kände att det var dags att åka ner igen så fick vi snällt vänta. Det var nämligen filminspelning. En av de mest berömda italienska skådespelarna spelade in en scen i den pittoreska tågvagnen och det var omtagning efter omtagning där vagnen först hissades ner en liten bit, sen låtsades åka upp och skådespelaren klev ur och framsade någon replik.
För oss gjorde det inte så mycket att vi fick vänta. Vi hade ju hela dagen på oss. Det var mer synd om en tjej vi kom i samspråk med. Hon bodde där uppe på berget och var på väg till sitt eftermiddagsjobb. Nu blev hon rejält försenad och hon var inte säker på att chefen skulle gå på hennes ursäkt att hon fastnat i en filminspelning.

Vilket påminner mej om när maken och jag var i London. Det var många år sen. Vi besåg bland annat Buckingham Palace. Där var väldig uppståndelse med massor av folk, hästdragna öppna droskor och en jättelång marchorkester. Inte visste vi att det var så tjusigt kring slottet att man ordnade dylika påhitt för hågade turister. När den värsta uppståndelsen lagt sig och det mesta folket skingrats kom en reporter fram till maken och ville intervjua honom om hans känslor inför det franska stadsbesöket. -But I´m not french, förklarade maken. -It doesn´t matter. What do you feel as an englishmen about the french primeministers visit in your lovely country? -I´m no englishmen either, I´m from Sweden.
Då surna reporter till och tyckte att maken väl kunde sagt det redan från början så han sluppit ödsla dyrbar tid. De flesta presumtiva intervjuobjekten hade ju hunnit försvinna under tiden.

Vilket påminner mej om något som hände den dagen bombattacken mot Londons tunnelbana ägde rum för några år sedan. Sent på kvällen ringde min mobil och en upphetsad man påstod sig ringa från Aftonbladet och söka Niclas Zettervall.
-Ja, det är min man, han är här.
-Oj, hur mår han förresten, är han okej?
-Ja…
-Är ni kvar i London, kan jag intervjua honom.
I tidningarna dagen därpå läste vi att en (annan!) svensk Niclas Zettervall var ögonvittne till dramat i tunnelbanan.

Jag stod i tvättstugan och tog hand om sonens gympakläder när han kom hem. Jag hörde honom köra in bilen i garaget, stänga bildörren efter sig och kliva de få stegen över betonggolvet. Just då var jag mer nervös än inför Italienresan. Vad skulle han säga? Tänk om han tyckte att jag förstört mitt hår! Visst, det växer ut, men det tar ju ett tag. Tänk om han inte skulle kunna titta på mej utan att skratta, eller tycka att jag är så ful att han inte ens vill titta.

Han öppnade dörren till tvättstugan och sa hej. Jag såg förvåningen och chocken i hans ansikte. Han frågade inte: -Vad har du gjort! eller -Har du klippt dej! Han är för smart för att haspla ur sig något som ändå är rätt uppenbart. Just nu kommer jag inte ihåg vad han sa till en början. Han erkände i alla fall att han blev lite chockad.

Nu har det gått fem timmar sedan han såg sin nya fru och nu vet jag att han gillar det han ser.

Tack och lov!

Nu har jag varit hos frisören. Jag framkastade mina idéer och hon hade två förslag. Ett som innebar kort nacke och mer kvar på toppen och ett som var tvärt om. Jag fattade inte riktigt vad hon menade så jag lät henne bestämma och nu sitter jag här med bar nacke och lång snelugg på ena kinden och lite kortare på andra.

Öronen syns bra så jag får väl snart gå och ta hål. Om jag vågar. Jag hade annars tänkt vänta tills min femåriga dotter blivit gammal nog att börja tjata om hål i öronen. Då kunde vi gått tillsammans, så jag haft någon att hålla i handen.

Jag kom just på att min man nog gillar tjejjer med långt hår…

Om en stund ska jag gå och klippa mej. Eller nej, jag ska bli klippt. Förra gången jag blev klippt klippte jag mej. Själv, alltså. Jag tyckte det blev rätt bra men min man har lite försynt påpekat att jag nog borde ha råd att gå till en frisör, och jämna till lite i alla fall…

Som “straff” för att han inte uppskattar min frisyr har jag tänkt att göra en radikal förändring. Jag tänkte att allt hår nedanför öronen ska väck och kvar blir ett rufsig burr uppe på toppen. Problemet är bara att jag nog inte passar i den frisyren med hänsyn tagen till min ansiktsform.

Ett alternativ är att klippa en tantfrisyr. Jag är ju ändå tant enligt tidigare konstaterande (hejsan vad jag frös i Italien förresten). Då har jag tänkt att bara klippa upp på sidorna och låta längden vara kvar i nacken.

Känner jag mej rätt så blir det väl förmodligen så att jag bara jämnar till den nuvarande frisyren lite, som maken önskade.

Jag lovar att rapportera resultat efter lunch.

Vid lunchtid igår landade vi på Säves lilla flygplats utanför Göteborg. Sverige log soligt och välkomnande mot oss. Det var till och med varmare här hemma än i Italien.
Och så klar och hög luft! I Italien strilar solen igenom luften på ett “utländskt” sätt som känns exotiskt och varmt när man kommer dit men när jag nu såg samma sol utan tunna slöjor av dis förstår jag plötsligt vad mycket luftföroreningar vi slipper här hemma, än så länge.

Vi har haft en bra resa med många roliga upplevelser. Jag tror maken hade det bäst. På lördagen åkte han slalom i Schweiz (jag måste snart lära mig stava) tillsammans med svågern och två av hans vänner. De hade en fantastisk dag högt uppe bland Alperna. Strålande sol, underbart före, lite folk och långa backar. Han vann dessutom deras lilla speed-tävling, förmodligen för att han var tyngre än sina spinkiga löparmotståndare.

Fler glimtar från resan utlovas så småningom.

När jag lämnade av dottern på dagis i morses var hon full av berättelser. Det viktigaste var att hon ätit kanin, sett skelett i en stor kyrkan och träffat en farbror (min systers svärfar) som pussades hela tiden. Och han missade munnen nästan jämt!!!

Nu åker vi. Fem minuter efter planerad tid, men det kör jag nog in!

Åhh, nu känner jag mej stressad.

Efter jobbet har jag hämtat barn på fritids och dagis och sedan handlat. När vi kom fram till affären kom dottern på att hon glömt ett alla-hjärtans-dagskort som hon skulle ge min syster i morgon. Så när vi handlat klart (jag sprang genom affären med kundvagnen) åkte vi tillbaka till dagis och hade sådan rôta att sista fröknen just låste ytterdörren när vi kom.
När kortet var räddat for vi hem. Sonen hjälpte mej att packa upp varorna medan jag slängde in alla barnas smutsiga ytterkläder i tvättmaskinen. De ska med till Italien i morgon (både barna och ytterkläderna) så de måst hinna bli torra också.
När det var klart var det dags för rumstrerande i köket med matlagning samtidigt som jag tömde diskmaskinen och fyllde på med nytt smutsigt porslin.
Efter att sonen ätit klart satte jag honom i badet och borstade tänderna. Jag har hunnit sätta mobiltelefonen på laddning också.

Nu sitter dottern och trycker i sig de sista resterna av maten och jag vattnar blommorna samtidigt som jag ringer systern i Italien (hon svara inte) och skriver detta. När dottern är klar får hon också hoppa i plurret och sen ska jag packa klart, ringa min mamma och min svärmor och stupa i säng med TNS-apparaten pirrande i nacken.
Just det, jag måste ju torka barna, borsta deras hår och tänder och natta dem också.

Egentligen är det inte så farligt när jag väl benat upp det så här. Det är bara själva packningen som kommer ta tid. Maken är i Borås och jobbat och kommer nog hem i natt någon gång så det är mer synd om honom.

Här i Lidköping är lördag den stora torgdagen men jag torghandlar på onsdagar. Då hinner jag smita fram en stund på lunchen.

Jag brukar köpa sockar till barna och blommor till mej. Idag har jag köpt tio par sockar till dottern och tre par till sonen plus fingervantar till mej. Allt till det facila priset av 70 kronor.
Jag handlar oftast av den sure mannen som ser så väderbiten ut. Jag tycker han är härligt. Han säger inte ett ord mer än nödvändigt och ser ständigt sammanbiten ut men jag tycker det syns i hans ögon att han egentligen är väldigt trevlig.
Trevlig även på utsidan är mannen med hatten, han som bara säljer sockar och kalsonger. Där handlar jag också ganska ofta, särskilt om jag vill ha sockar med bra kvalisort.

Idag smet jag in en snabbis till Camomilla också. Jag köpte te och godis. Har du aldrig varit där så rekommenderar jag verkligen ett besök. Hon har jättegoda chokladpraliner, många olika sorters teer och kaffe och dessutom lite annat smått och gott.

-Vad ska ni göra när ni är i Italien? frågade arbetskamraten.

Vi har faktiskt inte bestämt oss för att göra något speciellt, eller rättare sagt – vi har bestämt oss för att inte göra något speciellt. Bara umgås med min syster och hennes familj.
På fredagen vill jag gärna få med min familj till en speciell napolitansk pizzeria. Jag och mina systrar var där i september och det var jättemysigt. Två stora mosaikklädda pizzaugnar, käcka pizzabagare med huckle och randiga t-shirts och framförallt jättegod mat.
På lördagen kommer min man och svågern åka upp med några italienska kompisar och åka skidor i de närbelägna alperna.
På måndagen kanske vi försöker oss på att åka kollektivt in till Milano och spana in den snygga gallerian och kika lite i domen.

Så som sagt, vi har inget planerat, ska bara softa och vila.

Nu är det tre personer förrutom jag som vet om att jag bloggar. Min man, min Falunsyster och en kille på jobbet. Så nu tycker jag att jag faktiskt är en bloggare.
Fast min man har inte hunnit läsa något av det jag skrivit, och min syster kanske inte har läst heller.

Det blir nog inget skrivet när jag är i Italien så kanske är jag ingen riktigt bloggare. Ska man inte skriva varje dag då?

På väg från parkeringen till dagis är det en pappa som frågar min dotter om hon är nervös.
-Nervös? Dottern ser helt oförstående ut och stirrar på pappan som vore han galen.
Efter en liten stund får jag förtydliga:
-För resan till Italien.
Då kommer det självklara svaret:
-Nej, jag är inte nervös. Jag är lycklig och glad.

Jag borde också vara lycklig och glad men jag vaknade fyra minuter före klockan i morses och kände att jag mådde lite illa. Kanske var jag bara väldigt kissinödig. Men jag har ont i halsen också. Det har jag haft några dagar men i morses var det värre än förrut.
Jag har feber också. 37.8 grader.

Det måste vara resfeber.

Medan dottern har ätit upp sina fiskpinnar och all couscous och sonen ägnat en stund åt dataspel har jag finslipat packningslistan. Det går egentligen ganska fort för jag har färdiga listor i datorn för alla möjliga tillfällen.
Nu återstår bara själva packningen. Det är en av de tråkigare delarna av en resa tycker jag. Det är till och med nästan roligare att packa upp när man kommer hem, för då kan det bland alla smutskläder också finnas ett och annat nyinköp.

Nej, nu börjar Bolibompa och då är det perfekt att få lite egentid till packningen.

På jobbet hade vi en tävling förra veckan. Vår VD gav oss tio uppdrag. För att vinna skulle vi klara av minst 9.
Uppdragen var till exempel att hitta två nya kunder, boka 25 besök åt en specifik kund, få till faktureringen bra och lite annat som är bra för företaget. Dessutom skulle vi bjuda alla företagen i huset på semla på semmel-dagen, se till att en tjejj som snart ska flytta hemifrån fick tio sköna inredningsprylar till sin lägenhet och två av oss skulle ta simborgarmärket.

Vi klarade det!

Och priset är en skön förmiddag på Lundsbrunns Kurort med behandling och bad. Det lutar åt att vi får fotvård och axel- och huvudmassage. Så välbehövligt för spända call-girls.

Materialist – javisst!

Naturligtvis köpte vi en pizzasten. Det blev jättegoda pizzor med knaprig botten, saftig fyllning och härlig arom. Finessen med en täljsten att baka på i stället för en vanlig plåt är att pizzan bakas underifrån och det går snabbt, det räcker med tre minuter i ugnen. Det innebär självfallet att ingredienserna inte hinner bli torra eller tappa smak, till och med räkor behåller spänsten.
Fördelen med en egen pizzaugn jämfört med hämtpizza är att man får varm mat. Just pizza gör sig betydligt bättre varm än ljummen.
Man kan också baka gott bröd, pitabröd och tunnbröd till exempel. Och stenen funkar att lägga i frysen och ha som bricka under glassen på sommaren, eller den kalla saften, eller vad som helst som ska hållas kallt.
Men största anledningen till att jag blev så där köpsugen som man blir ibland, är tanken på alla trevliga kvällar och eftermiddagar tillsammans med vänner, en stor deg och en massa olika fyllningar. Alla kan göra sin egen favvopizza och man kan sitta och prata och knåda och ha det allmänt mysigt.

Precis som med en fondygryta (jag kan inte stava det) eller en raqlett (ännu svårare att stava). Nu när jag tänker efter så har vi både det ena och det andra. Och vi använder dem… gôrsällan.

Ikväll ska vi åka till vänner i Vinninga och äta pizza. Det kommer en kille från Götene och demonstrerar en pizzasten. Det blir nog ungefär som en Tupperwaredemonstration – fast med möjlighet att käka pizza. Jag skar kassler och gjorde pizza-sallad igår kväll. Eftersom jag och min man är sådana materialister är jag rätt säker på att vi kommer köpa en sten. Man lägger den i ugnen för uppvärmning ett tag innan man ska använda den och så blir det enligt reklamen en sån där krispig botten som man vill ha.

På torsdag åker vi till min syster i Italien. Då ska vi äta riktig, Italiensk pizza. Det blir läge att jämföra med pizzan vi äter i kväll.

Just det, jag tänkte ju berätta vad jag hittade på för överraskning åt min man igår.
Vi åkte till Bjertorps slott i Kvänum och drack afternoon tea. Det var jättemysigt. Jag har varit där tidigare, för några år sen och då med ett gäng tjejjkompisar. Då var det större utbud på kakor och godsaker och rejälare snittar, men vi blev allt mätta så det räckte till igår också.
Till en början fick vi tre snittar. En med brieost, tomat och purjolök. Jag gillar inte brieost. En med gurka och anklevermouss, men den smakade nästan ingenting. För att ni ska få en uppfattning om storleken på snittarna kan jag berätta att anklevermoussnitten var några millimeter större än gurkskivan. Den tredje snitten var den godaste. Det var en liten kas skaldjurspastej och nåt lökhack med lite sting i. Alla snittarna var gjorda på olika bröd. Potatislimpa, pumpernickel och nåt annat lite grovt.
Efter snittarna dök vi ner i sconsen. (Jag vet inte hur det stavas men goda var de i alla fall.) Det fanns både “vanliga” och sådana med choklad i. Otroligt mumsigt. Till sconsen kunde man välja smör och ost (två olika sorter) eller vispgrädde och marmelad (tre olika).
När vi ätit oss mätta på brödet återstod bara kakorna. Det fanns jättegoda kardemummaskorpor, torra smaklösa mandelskorpor, goda bondkakor, stora chokladdrömmar med valnötter, väl tilltagna kärleksmums med mycket chokladsmak, marängöverdragna sockerkaksbitar med vispgrädde och en mockamousstårta med valnötter. Till allt detta drack vi te, te och mera te. Det slog mig på väg till Bjertorp att min man inte är så förtjust i te.

Just nu sitter jag i telefonkö hos Elgiganten för att fråga om Lidköpingsbutiken fått in våra kort än. Jag har suttit och gått igenom mellan 30-40.000 kort som ligger lagrade i vår dator sen år 2002 då vi köpte vår första digitalkamera. Jag har bara plockat ut kort på barna och sedan sållat och sållat och sållat tills jag bara hade knappt 2000 kvar. Sen har jag tagit bort röda ögon, beskurit dem till 10X15-format och fixat till en del avseende kontraster, färger, skärpa och ljus. Det var ett styvt jobb och det ska bli kul att se resultatet. Om de har kommit ska jag åka och hämta dem på lunchen. Då kan jag passa på att kika in på ÖB också. Vi har visserligen bestämt oss för att vara lite sparsamma eftersom vi kommer bränna pengar i Italien men vi har så dåligt med godis hemma tycker jag.

Jag måste lämna in ansökan om förskoleklassplats på kommunkontoret också. Det skulle varit gjort den 6te februari fick jag se, men det är ju bara några dagar för sent så det hoppas jag inte gör något. Vi har ju inte begärt någon annan skola eller hittat på nåt annat krångligt i alla fall.
Tänk att min lilla tös är så stor redan. I höst börjar hon förskoleklassen, 0:an. Vi mätte henne igår och hon har växt 6 cm sen sist. Jag tror vi mätte henne i somras. Det är inte underligt att hon har växtvärk på nätterna.

Nej, nu har jag stått i kö i 14 minuter och nu är fikarasten slut. Jag får åka till Elgiganten och kolla där i stället.

Min make är på gudstjänst och jag sitter hemma och lyssnar på mötet via radion. Jan Sköld predikar och han har alltid något intressant att säga.
Barna softar lite med bilspel på X-boxen. Jag har inte ens borstat tänderna än.
Vi kom hem prick klockan tolv i natt. Barna sov hela vägen och jag sov i alla fall mer än halva. Maken har varit taxichaufför så jag känner mig trygg när han rattar bilen. Som vanligt låtsades jag dock att jag var vaken ibland och pratade lite rappakalja.

I eftermiddag ska jag ta med maken på en överraskning. Jag kan inte säga vad än, i fall han skulle få för sig att läsa, men jag räknar med att det blir en mysig eftermiddag. Mamma ska ta hand om barna under tiden. Det är fantastiskt att ha föräldrar och farföräldrar som ställer upp när det behövs, och som nu, när det egentligen inte behövs men ger livet lite guldkant.

På torsdag far vi till Italien och hälsar på min syster och hennes familj. Det ska bli så roligt. Och skönt med en paus i vardagslivet. Maken behöver det nog mer än jag för han har jobbat rätt mycket ett tag. En eller två kvällar i veckan har han jobbat över. Nu ska vi bara ta det lugnt, inte planera in en massa saker utan ta dagen som den kommer. Jag pratade med min syster nyss och de har haft bra väder senaste veckan med plus 8 grader. Det är ungefär som här, minus regnet. Det regnar lite nu också, lite småttigt regn, ungefär som om Gud stod med en blomspruta och duschade jorden lite. På tal om det behöver jag nog göra en liten bevattning av mina krukväxter. Det är bara orkidéerna som överlever den torka jag utsätter dem för.

Nu sitter jag hemma hos den nyblivna småbarnsfamiljen i Göteborg och lyssnar till ljuden från en enmånaders bäbis som äter. Det låter så gôtt. Alltså inte så att jag själv blir sugen på en slurk, jag har dessutom precis druckit kaffe, men det låter rofyllt och avslappnat. När man ammar har man ju världens bästa chans att knyta an till sitt barn.

I ett annat rum sitter mina barn och ser på Bolibompa tillsammans med min man. Det är också ett sätt att knyta an. Att följa med lite i det som är deras värld. Jag gör det rätt ofta. Dessutom finns det en hel del roliga program. Jag är väl rätt barnslig men jag gillar tex Pingu, Mumindalen, Lilla röda traktorn… och fåret Shaun. Om ni inte har sett fåret Shaun så är det verkligen ett barnbrogram jag rekomenderar. Det sänds på barnkanalen ungefär fem över sju på vardagsmornarna. Det är jättekul.

Ikväll är det ett annat program som jag nog vill se. Melodifestivalen drar igång. Det brukar va lite kul. Och så är det ju ett så bra samtalsämne på jobbet. Vi har en tjejj på vårt jobb som är jätteduktig på att härma alla artister och kommer ihåg alla låtar. Det brukar bli underhållande fikaraster under våren.

Men nu ska jag nog lyssna på lite mer amningsljud…

Klockan är kvart över åtta och hela familjen är vaken. Maken och dottern var de som kom ur sängen sist. Sonen vaknade som vanligt vid sju och jag kunde inte somna om efter toalettbesöket halv åtta.

Idag ska vi åka till Göteborg och hälsa på min svåger och hans familj. De fick en liten son för inte så länge sedan och nu är det dags att avlägga visit. Sonen föddes hemma i sängen. Vi kvinnor berättar ju gärna förlossningsupplevelser på samma sätt som männen har sina lumparhistorier och svägerskan har verkligen något att skryta med. Hon förstod inte att det hela startat eftersom hon inte hade så ont, trodde mer att hon var hård i magen, och rätt som det var kom huvudet ut. Coolt!

Jag har köpt lite saker till den lille. Ett gossedjur – en söt tax, en skallra i form av “Tummen” (från “Tummen och Tummens mamma ni vet) och ett ljusblått set med mössa och vantar. Vi ska också ta med ett babygym som våra barn haft mycket roligt med när de var små. Och så har jag gjort ett halsband till den stolta modern. Det matchar ett armband hon fått tidigare.

Nu kom min man och påpekar att jag inte behöver skriva en hel uppsats. Det är bättre vi går ner och fixar frukost och kommer iväg till Göteborg. Det har han naturligtvis helt rätt i.