Zäta

Hej!

Nu är det tre år sedan jag skrev någonting i den här bloggen och jag tror inte att jag kommer återuppta bloggandet igen men jag blev nyfiken och ville kika in för att se hur användargränssnittet ändrat sig.

Det har ändrat sig.
Skulle jag börja blogga igen så måste jag sätta mig in i hur allt fungerar med bilder och text och länkar osv. Jag har svårt att se mig själv lägga ner tid på det.

En liten uppdatering kan dock vara på sin plats, nu när jag ändå tagit mig in bakom inloggningsuppgifterna och hittat tangenterna.

Jag är äldre. Det kommer nog inte som en överraskning för någon annan än mig själv. Jag har ju sett de grå ståna öka i antal, jovars, men jag känner mig ju inte så mycket äldre. Eller, det kanske jag gör egentligen. Inte till sinnet, men i kroppen. Och det är som det ska.

Barnen är också äldre. Det är mindre förvånande, men mer skrämmande.
Guldgossen har rakat av alla guldlockar och fyller 21 år i år. Han har bil, jobb på bemanningsföretag och är en underbart ansvarskännande ledare i både Royal Rangers (pingströrelsens scouter) och ungdomsarbetet i kyrkan.
Lilla Svalan ska bli 18 år i sommar och går andra året på gymnasiet. Hon är fortfarande lika livlig och social som hon alltid varit men vi föräldrar har sluppit den där jobbigheten i tonårsperioden som jag trodde skulle komma med tanke på vilken liten tonåring hon varit till humör och uttryck ända sedan hon fyllde ett år.

Förundersökningsledaren är den ende i familjen som inte åldrats. Mycket skumt!
Han håller sig fräsch med skridskoåkning, promenader och båtliv. Den här säsongen har det dock inte blivit en enda skridskotur. Den globala uppvärmningen har omöjliggjort några isfärder i vår del av landet. Man skulle kunna tro att jag, som hypotetisk orolig hustru, skulle glädjas i hemlighet över alla inställda tre-centimeter-tunn-is-dagar, men jag har aldrig oroat mig. Han vet vad han gör, min man.

Livet rullar vidare för oss alla.

Utom för min pappa. Han dog i höstas. Om detta behöver jag skriva mycket. Men det gör jag nog i min egen dagbok. Den som inga ögon ska läsa förrän den dag jag träffar pappa igen.

Nu får det vara färdigskrivet. En IKEA-kasse med ren tvätt väntar på att jag ska förbarma mig. Hur hann jag blogga, då när jag bloggade? Det är nästan lika konstigt som att Förundersökningsledaren inte blir äldre.

Adjöken, som pappa skulle sagt.

Varför är det så lätt att fokusera på allt man inte gjort, i stället för att se vad man faktiskt hunnit med och åstadkommit?

…säger hon som har bekymmer för att hon inte planterat om små plantor i stället för at glädjas över dem som blivit omplanterade.

Ibland borde jag nog se lite mer bakåt i livet ändå.

Lilla Svalan kom hem från skolan och frågade hur det egentligen är med kristusstatyn vi besökte i Cochabamba i Bolivia. Vi har fått veta att den är högst i världen, högre än den i Rio. När de googlat på kristusstatyer i skolan hade de hittat uppgifter om att Riostatyn är världens högsta. Men också att en ny staty från 2010 i Polen, är ännu högre.

I kväll har jag satt mig vid datorn och tittat på bilderna vi fotade i Cochabamba och läst det jag kunnat om kristusstatyerna både i Rio i Brasilien och Swiebodzin i Polen. Hur kan både Brasilien, Bolivia och nu Polen stoltsera med världens högsta kristusstatyer?

Här är vad jag fann:
Statyn i Rio är 30 meter hög. Den står på en sockel som är 9,6 m hög. Totalhöjden är alltså 39,6 meter. Statyn står på ett berg 710 meter över havet. Den slutar alltså 749,6 m över havet.

Statyn i Cochabamba är 34,2 m hög. Den är alltså högre än statyn i Rio. Den står på en sockel som är 6,24 m hög. Totalhöjd 40,44 m. Inklusive sockeln är den alltså fortfarande högre än sin Riokusin. I vissa källor på nätet kan man läsa att statyn i Bolivia är 34 meter och den i Brasilien är 38 m. Men då jämför man äpplen och päron. Statyn står på ett berg 2840 m över havet. Den slutar alltså 2880,44 m över havet.

Statyn i Polen är 33 m hög. Den är alltså högre än statyn i Rio men lägre än den i Cochabamba. MEN – man har slängt på en krona på statyns huvud och kronan är 3 meter hög. Det ger en staty på 36 meter som därmed är världens högsta. Skulle man krönt kristusstatyn i Cochabamba på motsvarande sätt borde den kronan proportionerligt sett varit en aning högre än 3 meter och därmed hade Cochabambastatyn varit över 37 meter. Men eftersom den inte har någon krona så vinner statyn i Sweibodzin. För säkerhets skull har man också ställt den på en sockel som är 16,5 meter hög vilket ger en totalhöjd på 52,5 meter – avsevärt högre än de andra två statyerna. Dock ligger inte Sweibodzin särskilt högt över havet, bara 83 m enligt de uppgifter jag kunnat hitta. Den slutar alltså på futtiga 135,5 meter över havet, långt nedanför både Rio och Cochabamba.

Om man ska summera det hela så är kristusstatyn i Rio inte högst på något vis.
Kristusstatyn i Bolivia är den högsta i världen – över havet och är också den högsta i världen om man räknar från fötterna till huvudet. Jag är dock övertygad om att polackena inte räknar så.
Kristusstatyn i Polen är högst i världen om man räknar med kronan, och absolut högst om man räknar med sockeln den står på.

Kristusstatyn i Cochabamba.

Jag har valt att betrakta mig själv som en i grunden positiv människa.
Livet blir så mycket lättare att leva för den som är positiv, så förmodligen är det av rent egoistiska skäl som jag försöker måla mina dagar i dur.

Jag tror att livet formar oss i mångt och mycket. Det finns händelse som ligger långt utanför vår kontroll och som påverkar hur vi i fortsättningen möter vår omgivning och oss själva.
Men sedan finns det också så mycket annat, “vardagskrafs” som kan hissa eller dissa en dag. Och med en positiv syn på tillvaron tror jag att jag ger mig själv mycket större chans att somna med ett leende på läpparna.

Visst kör livet över oss ibland, men låt det inte göra det till en vana!

Vad jag egentligen ville komma fram till med den här lilla föresläsningen är:
Det regnade när jag cyklade till jobbet i morse.
Det är inte så kul med regn.
Men i stället för att deppa ihop med novemberrusket tänkte jag på hur mycket bättre det är med regn än snö.
Regn betyder plusgrader.
Plusgrader innebär att jag slipper fröfrusna kinder och fingrar.

Alltså är det jättebra med regn när man cyklar till jobbet, i alla fall enligt positivismens logik…

2013 är slut. Ett nytt år har tagit vid. Jag har en bra känsla inför 2014. Det känns som en skön siffra helt enkelt. Om ett år sitter jag med facit och kan rapportera om jag fick rätt eller inte.

Jag hade inte samma fina känsla inför 2013. Kanske för att 13 är “olyckstalet”, eller så var det undergångsstämningen inför den 21/12 2012 (när Mayaindianernas kalender tog slut) som levde kvar.
Hur som helst så hade jag fel. 2013 har varit ett bra år för mig och min familj.
Vi har jobb och skolgång, hus och hem, kläder och mat och släkt och vänner. Det är mycket mer än många andra har.

Jag ska inte ge mig på en fullständig rekapitulation av 2013. Jag är inte så mycket för att se tillbaka, och faktiskt inte för att blicka framåt heller. Jag tror nog kanske att jag är en sådan person som mest lever i nuet, på gott och ont.

2013 års stora händelse var när Falunsystern födde sin dotter.
Falundottern är nu åtta månader. En bedårande varelse med ett leende som kan smälta is och med en mycket tydlig egen vilja – inte så olik varken mor eller far.

Året har tyvärr inte bara inneburit att släkten växt till sig. Under hösten gick först min morbror och sedan hans fru bort med bara drygt två veckors mellanrum. Det var ett hårt slag för deras son och även för min mamma. Jag har också känt hur sorgens kalla fingrar greppat mitt sinne och gick omkring och frös i flera veckor, både under den föregående sjukdomstiden och fram till begravningen.

När man ser tillbaka på ett år är det oftast semestern som framträder som det tydligaste minnet.
Eftersom lilla Svalan slutade gå till fritids lagom till sommarlovet, har Förundersökningsledaren och jag för första gången under vårt artonåriga äktenskap delat upp våra semesterveckor lite. Vi kände att det var rätt att inte låta barnen vara själva hemma allt för mycket.
Således hade vi tre gemensamma semesterveckor under sommaren. Och då passade vi på att gå Göta Kanal.

Vi har tidigare gått Dalslands Kanal två gånger och kände oss nu redo att ta oss an den större utmaningen som Göta Kanal innebär. Vi hade gott resesällskap av två andra familjer och solen värmde både vattnet och människornas sinnen och bjöd oss på en minnesvärd semester.
Vi var borta i arton dagar och hann gå hela vägen genom kanalen och vidare ut i Östersjön till Harstena och tillbaka igen. Sedan gick båten sönder och svärfar kom och hämtade oss på Torsö.

Göta Kanal var visserligen den i tid längsta, men ingalunda den enda av årets resor.
Förundersökningsledaren har varit i väg på sin sedvanliga fjällvandring, jag och barnen har hälsat på Falunsystern några dagar i slutet av sommaren, och jag har också varit en helg i Tumba och bakat tillsammans med en väninna.

Dessutom har familjen Zäta tillsammans hälsat på Italiensystern och hennes familj och passade på att semestra några dagar i Rom.
Vilken stad! Det är som att bo mitt inne i ett gigantiskt museum där varje hus, varje staty, varje fontän, ja, varje gatsten är ett antikt utställningsföremål.
Trots att vi bara hade tre dagar på oss hann vi se allt vi tänkt och lite till. Och trots att vi var där i början av november var det runt 25 grader varmt och vi fick njuta av varma dagar i staden, och ljumma kvällar på pittoreska uteserveringar.

Eftersom jag inte är en person som blickar tillbaka i någon större omfattning, så minns jag faktiskt inte hur våren tedde sig. Jag vet att jag njöt av min trädgård både under våren och sommaren men jag kommer inte ihåg hur pass stressig våren var.
Hösten har däremot varit fullkomligt fullspäckad. Jag tror vi haft en lördag och en eller två söndagar då vi inte haft någonting inplanerat, för övrigt har det varit full action hela tiden.
Jag är glad och tacksam att jag klarat av den här hösten utan att känna mig vidbränd. Jag har kunnat sänka ambitionsnivån när det gäller vad som behöver fixas hemmavid, hållit en noggrann planering i kalendern och sedan tagit en dag i taget.

Nu är det bara den andra dagen av det nya året. Vi har än så länge bara några inplanerade uppgifter under 2014 och vi har ett riktigt långt, skönt och umgängelsefyllt jullov bakom oss så jag ser med tillförsikt fram mot det nya året.

Min kropp har blivit äldre.
Den gillar inte längre att sova sex timmar per natt, jobba över åtta timmar per dag och sedan ge sig i kast med en fulltecknad agenda även på fritiden.

Jag trodde att jag skulle bli klokare med åren men hittills har jag bara drabbats av insikter – utan att dra lärdomar som ger avtryck i mitt liv.

Den här veckan har jag verkligen sovit för lite och så här på torsdag lunch känner jag att jag måste börja nalla av reservkrafterna för att driva själsförnödenheterna vidare i något sånär intakt format.

Det sägs att det finns en konstant som är absolut rättvist fördelad bland mänskligheten. Oavsett kön, ras och inkomst (eller brist därpå) så har alla fått exakt lika mycket – tid.

Alla har fått sina 24 timmar. Sina 1440 minuter. Sina 86400 sekunder varje dygn.
Sedan är det upp till varje individ att förvalta den där tiden på bästa sätt.

Jag vet inte om jag lyckats särskilt bra hittills.
Det är svårt att hitta balansen mellan måsten, borden och skulle vilja.

Jag lägger cirka tio timmar på arbetet varje vardag.
När jag kommer hem går nog ungefär två-tre timmar åt till matlagning, disk och diverse hushållsgöromål. Sedan är det bara en timma kvar innan jag måste sova för att orka med nästa dag.

Ekorrhjul kallas det visst. Men jag tycker faktiskt inte att jag sitter fast.
Jag kan fortfarande trolla med knäna och hitta tid till både lapptäcken, sång och att hjälpa barnen med läxorna.

Kanske har jag trots mina stundom dystra tankar lyckats förvalta mina 86400 sekunder tillräckligt väl för att både få plats med nödvändigheter och roligheter.

Nu har jag tagit tre minuter för att pausa lite och skriva ner mina korta tankar om tiden. Allt medan livet runt omkring mig fortsätter att ticka framåt, en minut i taget.

I går tog sistaårseleverna vid DelaGardiegymnasiet
studenten.
I natt var de ute på sin traditionsenliga besöksrunda. Man åker hem till alla
elever i klassen och stannar en stund och äter något gott (och dricker kanske
också) och pratar och skrattar och firar.

När jag tog studenten 1990 sjöng vi studentsången för alla
föräldrar vi kom till. Vi störde säkert de närmaste grannarna med vår allt
hesare skrålsång men det hörde liksom till.
I dag har den egna sången ersatts av en rejäl högtalaranläggning. Under nattens
timmar kan man följa studenternas framfärd bara genom att lyssna till basdunket
när det förflyttar sig från kvarter till kvarter.

När jag for till jobbet i morse höll jag utkik utmed
vägkanterna. Jag erkänner att jag förväntade mig en hel del nedskräpning efter
studenternas framfart.
Utmed den sträcka jag åker såg jag sex aluminiumburkar (varav bara en var en ölburk),
en flaska och en förrymd sverigegul ballong.

För några helger sen var det cruising i stan en lördagkväll.
När jag for till kyrkan på söndagmorgonen, och tog samma väg som jag åkte i morse,
låg det hundratalet ölburkar utmed vägen. Jag fick kryssa fram mellan krossade
glasflaskor och allsköns bråte. Det nästan kliade i pantarfingrarna när jag såg
hur många returkronor som bara väntade på att någon skulle ta dem till
återvinningen.

Om jag gör en snabb utvärdering av resultaten efter några
timmars vuxencruising och en hel natts ungdomsfestande så kan jag utan tvekan
konstatera var vi har Sveriges framtid. Och vilken generation som är mest rädda
om vår miljö. Jämför 20-30 studenter efter en enda traktor med en hel armada av
raggare i var sina bensinslukande vrålåk.

Jag hade glömt att våren är så vacker.
Jag hade glömt vitsippornas lyskraft och våryra småfåglars kvillrande kvitter från nygröna björkar.
Jag hade glömt hur milt solen smeker mina armar när jag står vid solväggen och vänder ansiktet mot livet.
Nu spritter livskraften i varje växande gren, i varje soldyrkande blomma, i varje uppstickande strå.
Rabarberknoppen har redan exploderat och vecklat ut sina mörkgröna elefantöron över mörkbrun mylla.
Jättedaggkåpan samlar morgonpärlor i sina veckade skålar.
Jordgubbs- och smultronplantor är försiktiga i starten men lämnar snart sitt luddiga stadie för att ingå i hyllningskören till vårens ära.

Vintern höll sitt grepp om oss länge detta år.
Men nu är det äntligen en jublande, fantastisk, himlastormande lycklig vår.

Jag tror jag kommit något på spåret. En liten del av hemligheten med att känna sig nöjd med livet.

Livet består av ett antal viktiga måsten, en massa borden och så ett varierande utbud av skulle vilja. För att skapa balans i livet gäller det att förlika sig med, och lära sig uppskatta sina måsten. Kanske till och med göra om några av dem till sina skulle vilja. Dessutom blir livet skönare om man blandar upp alla borden med en lagom dos skulle vilja. Och inte lägga för mycket värdering i sina borden. De dagar man bara orkar med sina måsten är inte en dålig dag. Det är en dag man samlar kraft till några borden.

För att få detta att funka måste man värdera. Du bör veta vad som är ett måste, ett borde och ett skulle vilja. Och när du värderat ska du vara beredd att omvärdera och omprioritera.

Det finns så oändligt mycket att vara tacksam över. Om jag skulle avge ett nyårslöfte i år, trots min vana att aldrig göra det, så skulle det i så fall bli att vara mer tacksam och att uppmärksamma mig själv på allt som finns att vara tacksam över.

I dag är jag tacksam att Guldgossen inte fick maginfluensa i går kväll eftersom vi hade en skön kväll med hembakt pizza. (Guldgossen fick inte maginfluensa förrän i morses…)

Jag är också tacksam över att Förundersökningsledaren kände sig för sjuk för att fortsätta jobba och nu kom hem och tog ett snabbt svep med dammsugare. (Själv har jag huvudvärk och är förfärligt trött och orkar inte dammsuga. Jag nöjer mig med ett litet städpass på toaletterna…)

Jag är också tacksam att maginfluensan inte drabbade vår familj förrän vi hunnit fira jul tillsammans med först Förundersökningsledarens och sedan min familj. Och att vi dessutom hann träffa goda vänner i söndags, innan lilla Svalan kräktes klockan tre på natten när vi kommit hem.

Dessutom är jag tacksam över att barnen och jag fick en skön promenad i solen i går och att jag till och med fick en liten kvällspromenad i tisdags.

När jag var liten var jag ibland mörkrädd. Att inte se och inte veta kunde framkalla diverse fantasifoster som bara motades bort av en moders ömma famn.

Jag minns den där gången när jag var nio år och trodde att kriget kommit och inte vågade väcka mina föräldrar trots att vi låg i samma rum.

Och jag minns det tillfälle då jag och Italiensystern lämnats ensamma hemma en kväll. Då var jag äldre, kanske tolv-tretton år. Vi hade gjort det lite mysigt för oss och ätit kvällsmat i köket medan vi lyssnade på musik. Sedan la vi oss i var sin soffa och tittade på TV. När mörkret sänkt sig och TV-programmet inte längre var lika intressant hörde vi plötsligt ljudet… Vi stängde av TV:n och låg stilla och lyssnade. Vad var det som lät? Med viskande röster diskuterade vi oss fram till att det måste vara en eller flera män (förmodligen mörkklädda och mycket farliga) som höll på att med hammare eller slägga försöka sabotera maskinhallen.
Vi blev livrädda!

Vad gör två små flickebarn som lämnats ensamma hemma med en, två… ett dussin vildsinta karlar som alla ser ut som Pippi Långstrumps pappa?
Vi fortsatte viskande att överlägga och eftersom jag var äldst och oförståndigast erbjöd jag mig att införskaffa en styck kökskniv att försvara oss med.

Ingen av oss vågade kika ut genom vardagsrumsfönstret. Jag gled ner från soffan i en mjuk, kattliknande rörelse och tog mig sen medelst ålning till köket. Vid tröskeln stannade jag upp och spanade av omgivningarna. Det dunkande ljudet lät närmare. Det ekade dovt och hotfullt i köket. I köket.
Jag la huvudet lätt på sné och försökte lokalisera de taktfasta slagen. Från min position på golvet lät det som om de kom någonstans uppifrån. Från hyllan på väggen. Där bandspelaren stod. Där bandspelaren för länge sedan spelat klart sitt kasettband som nu hakat upp sig och stod och dunkade som ett dussin Pippipapppor med släggor.

Som vuxen har mörkrädsla förvandlats till något annat.
Jag är inte längre så rädd.
Jag är arg.

I går kväll gick jag och la mig sist. Jag hade hållit mig vaken för att baka klart mina 48 muffins och låta dem svalna innan jag kunde lägga dem i påsar att förpassas till frysen. Familjen sov när jag smög uppför trappan till övervåningen och in i badrummet för ett möte med tandborsten.

När eltandborsten tystnat, sista droppen träffat det vita porslinet och kläderna hängde över badkarskanten i väntan på nästa dag, hörde jag hur någon gick i dörren mellan tvättstugan och korridoren utanför köket.

En normalt begåvad person skulle förmodligen tagit på sig kläderna igen och väckt sin bättre hälft för att begära förstärkning.
Men eftersom jag inte är mörkrädd utan i stället mörkarg klevade jag halvnaken nerför trappan i flygande fläng och tände upp alla lampor jag kom åt och kikade i alla skrymslen och vrår.

Ingen simpel liten tjuv ska minsann få lägga beslag på mina nybakade muffins!
Eller på något annat heller för den delen.

Jag rekommenderar nog inte att springa naken i ett väl upplyst hus under sena kvällar. Tack och lov att vi vi inte har några stora fönster ut mot gatan…

Och tjuven då? Ja, han bestod förmodligen av tallrikar, byttor och glas som duschade av sig inne i diskmaskinen efter dagens tjänstgöring.

I går kväll hade jag ett allvarsamt samtal med min son. Han hade startat ett facebook-konto.

Man måste vara 13 år för att få vara med på facebook och vi har förbjudit honom att ha ett konto i förväg, även om det är väldigt många i hans ålder som ändå har det.

Jag tror att Guldgossen är på väg in i tonåren. Hur ska det bli? Hur kan man på bästa sätt uppmuntra sina barn att klippa navelsträngen och ge dem gott självförtroende när man egentligen helst vill hålla kvar dem för alltid.

Vem är det som har kommit på trettondagen?

Vet ni att vi firar den till minne av de vise männen som kom och hälsade på Jesusbarnet? Och vet ni att det faktiskt inte står någonting i Bibeln om hur många de var? Antalet tre har tillkommit i efterhand eftersom de hade med sig tre olika slags gåvor; guld, rökelse och myrra.

Hur deras namn kommit till vet jag faktiskt inte. Enligt svenska almanackan firar vi Kasper, Melker och Baltasar, vilket är de vedertagna namnet på de “tre” vise männen.
I min värld är Kasper en docka, Melker en fumlig skärgårdsturist (men också en av våra vänners söner) och Baltasar är en tjock liten uppfinnare med dragning åt psykadeliska mönster.

Dessutom måste jag ifrågasätta tidpunkten för firandet. Hur troligt är det att det bara tog 13 dagar för de vise männen att upptäcka stjärnan som uppenbarade sig när Jesus föddes, diskutera igenom betydelsen av stjärnan och komma fram till att den måste betyda att en konung har fötts, bemanna och utrusta en kamelexpedition för ett okänt antal dagar, skaffa fram gåvorna de ville ha med sig, lunktaktsrida från ett fjärran land till det lilla landet Judeén utan att egentligen veta vart de var på väg och bara ha en stjärna på himlen som riktmärke, stanna hos kung Herodes några dagar och konstatera att ingen ny tronarvinge fötts (och förmodligen festa loss lite eftersom man ändå var inbjuden till ett slott), fortsätta letandet, nu på knaggliga vägar i helt okända trakter och slutligen hitta fram till den mest otroliga av alla platser – ett stall? Om det nu var ett stall de befann sig i. Jesus föddes ju i ett stall som Josef och Maria fick låna eller hyra natten mellan den 24-25 december (eller när på året det nu kan ha varit) men man kanske kan anta att de inte stannade kvar i stallet i nästan två veckor.

Det borde rimligtvis tagit mer än två veckor för ett okänt antal Einsteins att i samlad tropp och med ett stort följe, göra hela den äventyrliga resan jag beskrivit ovan.

Men det har faktiskt ingen betydelse. Och inte heller bryr jag mig om att de vise männens uppdykande i julevangeliet inte känns så viktigt att det bör firas med en egen dag.
Det viktiga just nu är att jag kan njuta av en kortvecka, så här direkt efter julledigheten, när jag fortfarande kämpar med att vända tillbaka dygnet och försöker lära mig att man kan leva ett bra liv trots rutiner och fasta tider för allt.

Kinesiskt ordspråk:
“Den som säger att det är omöjligt ska inte avbryta den som håller på att göra det.”

Drottning Kristina:
“Man är alltid så lycklig eller olycklig som man tror.”

I dag har jag plockat fram mina ringar. Förlovningsring och vigselring. Smånervös testade jag om jag lyckades få på mig dem igen… och det gick. Uppenbarligen har några av grammen jag tappat suttit på fingrarna. Skönt! Nu kan jag äntligen se gift ut igen.

Nu gäller det bara att lyckas vänja sig vid att bära ringar. Jag tycker det är rätt otäckt. Jag är rädd att fingret ska svullna så att jag inte får av ringarna igen. Det hände en gång för många, många år sedan, när jag sprungit en bit. Fingrarna svullnade och jag fick kyla och tvåla och kyla och tvåla innan jag lyckades få av mig ringarna. Nu ska jag försöka komma ihåg att ta av dem om jag mot förmodan ökar tempot i livet någon gång.

Nu har jag så ont i huvudet, på den eländiga migränfläcken strax över vänster öga, att jag faktiskt gråter.

En halv minut. Mer vill jag inte kosta på mig.
Huvudvärk bli aldrig bättre av att man gråter. Tvärtom.
Och jag är inte en känslosam kvinna. Jag bär mina känslor på insidan och är fullt nöjd med det. Ibland brister det och jag gråter men det är inte ofta.

Nu har det fasansvärt långa vintermörkret krupit ända ner till våra breddgrader och bereder sig för att hålla det som är min värld i ett maniskt stryptag ända tills vårljuset åter lyckas erövra dagarna.

Jag hukar under mörkret om mornarna. Vill ruska det av mig som ett dammigt täcke.
Men det har cementerat sin plats i min trädgård och sträcker sina tunna fingrar trevande utmed fönsterkarmen, på jakt efter en springa för att tränga in i mitt hem, i mitt hjärta.
Ännu har det inte fått grepp, ännu en vinter hoppas jag klara att hålla mörkret på armlängds avstånd. Jag tänder mina ljus i fönstren, på frukostbordet, och i själen.

I morse lyste en ensam stjärna i väster.
Stjärnan ska vara en hoppets symbol men när jag såg den rös jag, och förstod att nattens mörker har krupit ännu närmare. Nu överlämnar inte ens stjärnorna natten åt dagen, att förvandla till livgivande ljus. Nu håller de sig kvar på morgonranden, en aning starkare varje ny dag.

Om bara någon vecka kommer det vara mörkt när jag åker hem från jobbet. Billyktorna kommer bilda sitt sorgliga pärlband av ljus utmed vägarna.
Jag kommer vakna till mörker, somna till mörker, leva i mörker, andas mörker.

Själen saktar in och stagnerar.
Viktiga beslut skjuts upp tills ljuset är tillbaka, det vägledande ljuset, det vederkvickande ljuset.
I mörkret famlar jag, snubblar, faller.
Därför väljer jag att göra min väg lätt. När mörkret trycker mitt ansikte mot jorden väljer jag att blunda för svårigheter, jag orkar inte se dem. De finns inte.
Jag låter medvetet livet följa minsta motståndets lag och kanske följer jag strömmen, för att slippa simma med egna bentag.

Vad är det mörkret gör med mig?
Förkväver, håller inne, täpper till, förminskar, tillfångatar…
Borde jag kämpa emot, ta upp kampen, slå mig fri, vifta frenetiskt för att sopa bort mörkrets spindelväv?
Nej, jag orkar inte.
Jag väljer att bida stilla i stark förtröstan att ljuset vänder åter när tiden är inne.

Vem har egentligen kommit på att siffersatsen på tangentbordet ska ha siffrorna i omvänd ordning mot vad det är på telefonen?

För en callcenteranställd som jag själv är det hur knäppt som helst.
Jag knapprar med högerhanden på datorn och vänsterhanden på telefonen. Nu har jag visserligen vant mig efter över 16 år i yrket, men det första året (första med dator vill säga) var det lite jobbigt!

Det finns en stor trygghet i att sätta sig vid sitt skrivbord på jobbet, logga in i datorn och göra sig beredd inför dagens arbete.

Det finns en stor trygghet i att höra väckarklockan ringa vid samma tid varje morgon, att med trötta steg tassa ut till badrummet och följa sina morgonrutiner.

Det finns en stor trygghet i att komma hem från arbetet, laga middag och sitta runt köksbordet och prata med familjen om dagen som varit.

Det kallas rutiner.
För vissa människor är rutiner lika med döden. De söker sig hellre utanför ramarna och tar tacksamt emot varje nytt äventyr. De får sina kickar av spänning och kan inte leva på nyhetens behag längre än några dagar i taget.

Själv är jag nog mer lagd åt rutinhållet. Som jag sagt så många gånger tidigare:
Variation är överskattat!

“Det är svårt att behålla lugnet när man är sysslolös.”
Latinskt ordspråk

“Stark som en oxe” – så säger talesättet.

En oxe är en kastrerad gammal tjur. Är han yngre än fyra år kallas han stut. “Stark som en stut” eller “stark som en tjur” har jag dock aldrig hört någon säga.

Är då oxen starkare än stuten eller tjuren?

Nej, jag tror inte det. Styrkan i talesättet är inte bara fysisk. Som kastrerad och ålderstigen kan oxens krafter tyglas och kanaliseras till något användbart. I oxens fall handlar det om draghjälp. Under 1880-talet fanns det 290.000 oxar i Sverige. (Sedan mekaniserades jordbruket, traktorerna började dyka upp på fälten och vid tiden för andra världskriget var det så få oxar kvar att det inte var lönt att föra någon statistik över dem längre.)

När jag cyklade till jobbet häromdagen roade sig min hjärna med att jämföra män med tjurar. “Stark som en oxe” är ju ett uttryck som inte används för att beteckna djur, utan människor.

Och plötsligt blir parallellen ganska klar. En yngre man, som ännu inte behövt axla det ansvar det innebär att bli far, kan vara lika fysiskt stark som en äldre. Men han lever ett tjurlikt liv. Han struttar runt i sin del av världen (hagen) och visar upp sig för varenda kvinna (ko/kviga). Han har kort stubin och använder sin styrka till att mäta sig med andra karlar (tjurar) och göra ogenomtänkta handlingar (tjurrusningar).
En äldre man (oxe) däremot, kan kontrollera sin styrka. Han kanaliserar på rätt sätt, han tänker och handlar rätt i rätt tid.
Även en yngre man som fått barn (stut) brukar ha lugnat ner sig betydligt. Ansvaret för den egna avkomman fungerar som både väckarklocka och bromskloss. Själ och kropp har fått en ny lyspunkt att fokusera sina tillgångar på.

Jag är medveten om att jämförelserna haltar en aning. Att få barn är inte riktigt samma sak som att bli kastrerad (snarare tvärtom) men i min cyklande hjärna är ändå effekten den samma. Och vem kan egentligen jämföra djurvärld och människovärld på ett trovärdilg sätt?

Vad ska man säga?

Det är helt ofattbart och ohyggligt. Jag tänker mest på ungdomarna på ön. All denna skräck. Att se sina vänner skjutas. Att inte veta vem man kan lite på. Att undra när mardrömmen skulle ta slut. Och hur?

Mina tankar går till vårt grannland i dag.
Men också till de svältande i Afrika.

På toaletten på jobbet står en flaska snabbverkande handdesinfektionsmedel.

Finns det sprit som inte är snabbverkande?

…att jag får dricka chaite till frukost.
…att det fanns paprika kvar till lunchsalladen.
…att jag kom ihåg att ta en Voltaren till frukost.

För chaite är nog det godaste te som finns.
För paprika är min favoritgrönsak.
För jag ska till sjukgymnasten och få en ny omgång stötvågstortyr och det gick mycket bättre förra gången när jag var lite drogad av Voltaren.

Orsaka – Förorsaka
Saka – Försaka
Veta – Förveten
Säga – Försäga sig
Hård – Förhårdnad
Troende – Förtroende
Klara – Förklara

Ser du den röda tråden här? Ser du sambandet mellan orden?

Låt mig förtydliga:
*Den som förorsakat någonting, han har orsakat det lite för mycket. Om du är orsaken till en olycka så säger man att du har förorsakat den.
*Du sakar ett kort när du spelar poker, och sakar du ett riktigt bra kort så känner du att du försakar något. Att försaka är att saka för mycket.
*Att veta saker är bra men tror man sig veta riktigt mycket blir man en besserwisser. –Vad du är förveten! säger min mor till mig om jag försöker visa mig på styva linan.
*Att försäga sig är att säga för mycket.
*En förhårdnad är hud som blivit för hård.
*Tror jag riktigt mycket på dig så har du mitt förtroende.
*För att du ska klara din uppgift måste du veta riktigt mycket. Någon behöver förklara för dig.

Nu förstår du vad jag menar. Det lilla ordet “för” före ett ord, innebär att det blir för mycket av det goda, eller det onda. Ursprungsordet räcker inte till som beskrivning utan man lägger till för som prefix.

Med detta i åtanke, hur passar då ordet självförakt in i bilden? En människa som lider av självförakt (för visst måste man väl lida…) har ju alldeles för lite självaktning.

Jag har på grund av allvarlig tidsbrist rationaliserat bort snörena på årets julklappar. Det märkliga är att jag inte har någon ångest över beslutet.

Håller jag på att bli vuxen?

I dag lyckas vi avhålla oss från att ge oss ut i julhandeln. Vi stannar hemma och städar i stället. Det är inte mycket roligare det. Både lilla Svalan och jag blir genast på osedvanligt dåligt städhumör medan Guldgossen flyr fältet och umgås med kompisar och Förundersökningsledaren gör sitt bästa för att underhålla oss och peppa oss till att orka damma lite till.

Jag passade på att köpa några julklappar efter jobbet i går. Ganska stress, stress, stress men jag visste någotsånär väl vad jag ville ha så det gick snabbt.
Men så plötsligt, när jag stod utanför min bil och vände blicken mot närmaste köpcentrum slogs jag av en tanke.

Tänk om alla människor kunde vallfärda lika villigt till kyrkorna i jul, som de hastar in i kommersialismens tempel. Tänk om man kunde ägna bara en bråkdel av den tid man lägger ner på att leta den perfekta julklappen, till att reflektera över varför vi överhuvudtaget firar jul.

Tänk om alla som har råd att köpa julklappar till nära och kära också kunde avvara en summa till de som inte är lika välbemedlade. I dag är det lätt att sätta in pengar på ett konto som kommer behövade till godo, antingen i Sverige eller avlägsna länder. Eller att lägga ett litet bidrag i en “kokande gryta” på stan. En enda hundralapp gör stor skillnad för de som inga pengar har.

Sitter och kollar igenom årets bilder. Det har hunnit bli några stycken även om vi inte varit särdeles flitiga fotografer de senaste månaderna. Det fyller säkert på under julhelgen igen.

Hittills i år har vi tagit 7003 kort. Eller ja, vi har naturligtvis tagit många fler men rensat bort kort som är suddiga eller fel på något annat sätt. Vi borde rensa bort ännu mer men det är svårt det där. Vilka kort ska man waista och vilka vill man spara?

I morses ploppade lite bortglömd västgötska ut ur min mun. Jag kommer inte ihåg vad vi diskuterade men det var någon typ av problem.

-Hadå, dâ â ett kömmer!

K:et uttalas med tj-ljud.

Det heter överdrift, att ta till i överkant och att överdriva.
Det heter underdrift, att ta till i underkant MEN INTE att underdriva.

Varför är det så?

Nu regnar snön bort och det är fem plusgrader, men kommunen har bestämt sig för att ändå förse sina innevånare med lite julstämning.

Den stoooora julgranen ska upp på torget och belysningen i träden och över gatorna kommer tändas i helgen.
Jag kan tycka att det är liiiiite för tidigt. Det är ju för i allsindar inte ens mitten av november. Kommunen skyller på grannkommunerna och säger att “vi måste hänga med för att inte missa kommersen”. När de andra kommunerna pyntar måste vi pynta annars kommer ingen och handlar. Det är så fånigt så det är inte klokt. Förmodligen sitter kommungubbarna och -gummorna i Skara och Götene och tänker att “Lidköping slänger upp sina juleljus i mitten av november, då måste vi också göra det”.
Hur kommer det sluta? Ska vi behöva dras med ho-ho-hoande tomtar och grälla färger redan i augusti om några år? För det gäller ju att inte missa några chanser till försäljning. Kapitalismen har sitt pris men är en helig ko som bara MÅSTE gödas.

För övrigt tycker jag det är urmysigt när det är julstämning i hela stan, men man kan väl i alla fall vänta till advent!

Förundersökningsledaren läste högt för mig i morses.
En fyraårig flicka hade råkat köra på en gammal dam. Damen trillade och skadade höften.
Damen opererades och några veckor efter operationen avled hon av sviterna efter operationen.

Nu har de anhöriga till den gamla damen stämt fyraåringen. Domaren har dömt – till de anhörigas fördel. Flickan kommer på betala ett dyrt skadestånd.

Det händer naturligtvis i USA.

Jag är upprörd. Riktigt arg! Hur kan en fyraårig flicka dömas för att den gamla damen dog. Det var förmodligen inte ens hennes fel. Skröppeldamens kropp orkade förmodligen inte med operationen. Är det rätt att tösen ska behöva ägna hela livet åt att betala av på ett skadestånd för något hon gjorde som fyraåring? Hur kan de anhöriga ens komma på tanken att stämma en fyraåring? Hur kan domaren döma till deras favör?

Det är helt fruktansvärt fel. De måste vara helt dumma i hela huvvet!!!

Förundersökningsledaren byter om på min bil. Det blir vinterdäck nu.
Jag är tacksam och kan inte annat än att ge honom rätt när han beklagar sig för lilla Svalan:
-När man är pappa får man jobba och slita även när alla andra i familjen har gått och lagt sig.

Nåja, riktigt än har vi inte gått och lagt oss. Barnen ser slutet på “Biggest Looser” och jag njuter av en kopp hett te efter kvällspromenaden hem från Tillväxtgrupp hos goda vänner.

I kväll har vi bland annat läst från Efesierbrevet.
“Måtte Han i Sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom Sin Ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek…”
Det var vad Paulus önskade för efesierna.
Det är också vad jag önskar för min egen del. Att Kristus ska bo i mitt hjärta med kärlek.

Nu ska jag visa min kärkek till barnen i handling. Det är enda sättet att visa kärlek på om man vill göra ett bestående intryck.
Det är dags att natta barnen.

Det man inte minns har man inte ont av – i alla fall inte förrän det är för sent.

Nu har jag dammsugit golven på nedervåningen. Inte så noga men “good enough”. Annars är jag inte så bra på just good enough-andet. Jag är mer av en “perfect”-typ. Jag kan bli frustrerad och besviken på mig själv om jag inte gör så bra som möjligt, och helst lite till. Jag menar inte att allt jag gör blir bra, men att jag VILL att det ska bli det.

På senare år har jag dock insett att “tillräckligt” ofta är just tillräckligt. Man behöver inte prestera på topp i alla sammanhang, inte glänsa i alla lägen, inte pressa sig själv så hårt att man tappar andan.
Och när det gäller städning är det extra lätt att bli nöjd med det lilla…

Jag kan alltid skylla på huvudvärken också. Den har inte helt gett med sig även om jag tycker det blivit bättre under förmiddagen. Den där extrastunden i sängen i morses gjorde nog sitt till.
Att dammsuga med huvudvärk hör inte till en av mina favoritsysselsättningar. Men jag härdar ut.

Att “härda ut” är något annat som jag tycker kännetecknar mig. Jag är bra på att härda ut, att bita ihop, att förtränga och blunda för.
Så kan det stå på gravstenen.

“Hon härdade ut.”

Jag har uthärdat mensvärk, ryggvärk, huvudvärk, födslosmärtor, gallstensanfall, hälsporre, magkatarr, tandvärk och diverse andra värkar, smärtor och eländen. Kroppslig smärta är inget som lockar men jag vet att jag kan uthärda ganska väl.
Själslig smärta är en annan sak. Och tack och lov inget jag blivit prövad i ännu.

Utmanar jag ödet när jag skriver så? Jag tror inte det, för jag tror inte på ödet. Jag tror inte heller att man enbart är sin egen lyckas smed. Säg det till de miljoner packistanier som förlorat anhöriga, hem, inkomst och hela sin tillvaro. Som en spottloska i ansiktet att lägga till allt annat vatten som förpestat deras liv.
Där kan man snacka om att härda ut. Men de har inget annat val.

Jag är en väldigt välsignad människa. Jag har fötts i ett land som varken drabbas av större naturkatastrofer eller svält och sjukdomar. Jag har ett socialt skyddsnät, arbete, vänner, familj, allt man kan önska sig och mer därtill. Och så klagar jag över några dagars huvudvärk. Så futtigt!

Vidhängsen är ett trevligt ord. Används allt för sällan. Det finns inte med i Bonniers Svenska Ordbok men är ett godkänt ord i Scrabble.

Är det månne dialektalt?

Så fort jag går hemma och skrotar kommer tankarna på en blogg-bok smygande. Och ska man skriva bok bör man väl vara mer hemmastadd i språket än jag. Jag har inga problem med att blanda och ge. Dialekt, Skälvumska, korrekt svenska, egna påfund och rena felaktigheter i en salig röra. Får det vara så?

Hur kommer det bli nu? En minoritetsregering är inget nytt, men en regering som kanske måste samarbeta med Sverigedemokraterna har vi inte varit med om tidigare.

Det börjar kännas höstlikt nu. På Megapol pratade de om gula löv i morses och jag upptäckte att björkarna i Lidköping börjat anta den där lite trötta gröna färgen, som är föregångaren till allt det gula.

I går morses kändes det ljummet ute när jag hämtade tidningen. Morgonen andades löfte om värme och sol, ungefär sådär som jag upplevde i Italien långt fram i september när jag och Falunsystern var där på dop för ett antal år sedan. Då var mornarna ljumma och löftesrika och dagarna infriade löftet.

I dag var det kallare men klarare. Frosten har inte drabbat oss än, trots SMHI´s varningar men jag har på känn att den inte är långt borta. Luften är hög och klar. Precis som det ska vara en perfekt höstdag.

Jag gillar verkligen hösten. För mig är den starkt förknippad med Förundersökningsledaren. Vi blev tillsammans sent en höst och månaderna innan gick jag långa promenader, drömmandes och längtandes efter mitt hjärtas kärlek.

Det var hösten 1989. I år har vi varit tillsammans i 21 år. På torsdag firar vi 15-årig bröllopsdag. Det känns som för alltid. Men när hösten kommer krypande infinner sig ändå den där förväntanskänslan som jag hade då, för mer än två decennier sedan.

De utlovade exemplen uteblir. Förundersökningsledaren har nämligen slängt reklamen för Sverigedemokraterna i soporna.
Lika bra det förresten. Alla deras olika punkter gick nämligen ändå bara ut på att skylla allt på invandrarna.

De ville minska brottsligheten – genom att utvisa invandrare. De ville minska segregationen – genom att utvisa invandrare. De ville styrka kunskaperna i skolan – genom att förbjuda hemspråksundervisningen. De ville ge mer pengar till åldervården – genom att sätta stopp för anhöriginvandring och bidrag. Vilka bidrag det handlade om framgick inte helt klart men jag har på känn att det har med invandrare att göra…

Efter att ha läst igenom deras valmanifest framstår de nästan ännu mer som ett enfrågeparti än min förutfattade mening gjorde gällande när jag svävade i okunskap.

Jag är inte särskilt insatt i politik. Inte ens tillräckligt intresserad för att bemöda mig att hålla reda på vad politikerna heter. Men jag vet vad jag ska rösta på, och någorlunda väl varför.

I dag damp valsedlarna från Sverigedemokraterna ner i lådan. Jag har alltid bara tänkt, lite förutfattningsvis sådär, att det är ett främlingsfientligt parti med en enda fråga på sin agenda. Men vad står de egentligen för?

Jag bestämde mig för att läsa igenom deras korta broschyr, om inte annat så för allmänbildningens skull.

Det borde jag inte gjort. Jag blev upprörd och arg. Den text de skrivit är rena rasismen. Jag förstår inte hur de kan tillåtas trycka och sprida sitt budskap. Är inte rasism och diskriminering förbjuden i Sverige?

Jag ska ge er några exempel, men först måste jag lugna ner mig med ett mål mat.

Efter att ha tröttnat på förkrympta tröjor och missfärgade sockar, åtog jag mig under en stund av tillfällig sinnesförvirring, att i fortsättningen stå för all sortering av smutstvätten.

Nu när jag står i tvättstugan och gräver bland illaluktande sunkhanddukar och fartrandiga kalsonger föds en misstanke. Kan det vara så att Förundersökningsledaren duperat mig, nogsamt smitt en plan och så sakta och smygaktigt genomfört den att jag aldrig förstod vartåt det lutade?

Är Förundersökningsledaren i själva verket inte ett dugg ledsen över att jag nedvärderat hans sorteringsförmågor och tagit jobbet i från honom?
Plötsligt känner jag inte bara lukten av fotsvett och gammalt anus, utan anar även ett stråk av begravd hund.

Häng med nu: Det är så roligt att jag kan ha roligt åt mig själv när jag tänker och planerar saker som jag borde kunnat räkna ut inte kommer inträffa.

Ett exempel:
I dag har jag tillbringat förmiddagen i Kaffestugan.
Det började som vanligt med att jag såg till att få för lite sömn på natten. Jag klev upp klockan sju och gick och la mig vid tolv.
I Kaffestugan var vi en man kort. Eller ja, en kvinna. Det är bara kvinnor i min kaffestugegrupp. Egentligen bör man nog vara sex personer i en fulltalig grupp för att hinna med allt i lugn och ro och se till att allt flyter smidigt. Vi är fem i vår grupp.
I dag hade en av tjejerna missat att det var vår tur så vi var bara fyra.

Det gick väldigt bra ändå, för vi är ju såklart fyra stålkvinnor; små under av effektivitet och serviceanda. Man skulle kunna säga att vi ser till att ha motsatsen till organiserat kaos – ett oorganiserat ickekaos! Men det var svettigt. Och jag blev trött.

När klockan närmade sig stängningsdags dök en angenäm tanke upp i min hjärna.
“Eftersom jag snart är 40 är det okej om jag börjar inse att jag är gammal. När man är gammal är det okej att göra saker i ett någorlunda långsammare tempo, och det är helt okej att gå hem och lägga sig och vila en timma efter ett arbetspass, i till exempel Kaffestugan.”
Alltså bestämde jag mig för att lägga mig och vila när jag kom hem.

Det som var roligt är att jag inte kunde fatta att det inte skulle bli någon vilostund där hemma. Har det någonsin blivit det efter Kaffestugan? Nej, just det.

Hur som helst så såg jag fram emot den där sängtimman när vi avslutade det sista på vårt arbetspass.
Och så for jag hem och fann Förundersökningsledaren och lilla Svalan i full färd med att lägga markduk och täckbark under häcken och Guldgossen i gång med att klippa gräsmattan.
Vilken mamma går och lägger sig raklång då?
Inte den här mamman i alla fall!

Jag bytte om och gav mig ut och jobbade i trädgården i stället. Av violstunden fanns inte ett spår. Inte så att jag glömde bort att jag tänkt vila, men det blev plötsligt fullkomligt bortprioriterat.

Och nu sitter jag och har roligt åt att jag har roligt åt att jag ännu inte känner mig själv bättre än jag borde. Jag menar, jag kan ju konstatera att jag inte har lärt mig hur jag fungerar trots att jag har några års erfarenhet av att vara just Zäta. Och i stället för att sucka och ojja mig över detta så tycker jag att det är så där trivsamt ironiskt roligt.
Och nu gläds jag över att jag tycker det är kul, för det är ju ändå ett tecken på en förlåtande och storsint inställning till min egen själ.

Pratade i telefon med lilla Falunsystern i kväll. Hon berättade att någon eller några personer under helgen pangat inte mindre än 17 rutor på förskolan där hon jobbar. Det var glassplitter överallt och personalen fick ägna en större del av dagen åt att gå igenom alla leksaker, dockor, legon, möbler och så vidare och sanera allt från det farliga splittret.

Jag har väldigt liten förståelse för personer som gör sådana saker. Visst, det kanske handlar om brist på vettig sysselsättning, protest mot vuxensamhället eller bara en längtan efter att få uppmärksamhet.
Men det finns betydligt bättre metoder än att riskera hälsan för ett antal dagisbarn.
Jag har inget emot att man som ung (eller äldre) busar lite, hittar på hyss, gör några pojk- (eller flick-)streck. Men det behöver inte vara något som skadar varken personer eller egendom.

Här kommer några exempel på bus som jag uppmärksammat och uppskattat:
Rondellpenisar. I Lidköping har under några år uppförts ståtliga eregerade penisar, konstnärligt utformade, med pungkulor och allt, i rondellerna runt staden vintertid. Jag gissar att det är ungdomar som i skydd av nattens sena timmar ägnat ansenlig tid till att göra dessa statyer av snö. Det kan i alla fall inte vara några allt för småväxta människor eftersom penisarna mäter mellan 2 och 4 meter.

Falskt kärleksbrev. Guldgossens kompisar ringer ibland på dörren här och springer och gömmer sig. När man öppnar finns ingen där, vilket ju skulle kunna irritera den surmulne, men jag tycker det är tämligen oskyldigt.
Häromkvällen när jag öppnade dörren, låg ett kärleksbrev på trappan. Det var vackert textat och någon hade ritat hjärtan och krusiduller på kuvertet. När jag böjde mig ner för att ta upp det flyttade det sig en bit. Jag gick efter och det flyttade sig igen. En riktig klassiker!
När jag fick tag på brevet och öppnade det hittade jag ett vältecknat A4 med texten “Lurad”. Jag uppskattar verkligen allt jobb barnen lagt ner på att hitta på, förbereda och slutligen genomföra sitt spratt.

Tappade pengar. När vi kom till skolan i dag såg vi att någon tappat två kronor precis utanför entrén. Guldgossen böjde sig ner för att ta upp dem. Det var en helt naturlig rörelse. Jag tror nog att alla som går förbi några mynt automatiskt böjer sig ner för att plocka upp dem.
De här mynten gick dock inte att plocka upp, för de var fastlimmade.
Jag är imponerad av de barn som klurat ut det här buset. Det var verkligen innovativt. Dessutom har de offrat två kronor av sina spargrispengar för att kunna genomföra det.
Det är nästan så jag själv funderar på om jag skulle kunna klistra fast några kronor på backen utanför mitt jobb, bara för att få se reaktionen.

Samlarmanin har slagit klorna i mig igen. Och nu talar jag inte om att samla frimärken, kaffekoppar eller servetter. Jag menar att samla och lägga upp förråd för vintern.

Jag tror det är något som ligger nedärvt i kvinnans natur. Mannen skulle ut och jaga och skaffa kött och kvinnan skulle ut och samla på sig allt annat ätligt.

Jag har känt den förrut, flåsandes i nacken, längtan, behovet, ja, nästan kravet på att ta till vara på det naturen bjuder. Det handlar om hallon, blåbär, jordgubbar och nu senast – fläder.

Jag har redan plockat fläderblommor som räcker till 3½ sats saft, men ändå genomfars jag av ett habegär varje gång jag far förbi en blommande fläderbuske. Det är nästan så att jag vill stanna bilen, eller cykeln, skutta ut och börja knipsa åt mig av läckerheterna oavsett hur bråttom jag har.

Måndag.

Det finns alltid någonting nytt och fräscht över måndagar.
Det är som att, inte bara vända blad, utan börja skriva på ett helt nytt kapitel.

Om veckan som gått varit stressig och jobbig så kan man få lägga den helt bakom sig och se fram emot en ny vecka.

När jag lämnade av lilla Svalan på skolan körde jag som alltid även förbi några av dagisavdelningarna. Utanför gick en man och blåste ihop sand och gamla löv för att göra gården fin inför sommaren.
Jag blev inte ett dugg förvånad över att se en hel klunga barn trycka näsorna mot fönsterrutan för att titta på spektaklet.

På väg därifrån tänkte jag på “tolkningar”. Hade jag varit lite mer okunnig om hur barn fungerar, och kanske befunnit mig i säg… Rumänien, så hade jag genast dragit slutsatsen att innanför den där glasrutan fanns en hoper understimulerade “stackars-barn”, eftersom de uppenbarligen blev så uppspelta bara av att se en man med lövblås i arbete.
Hade jag dessutom varit journalist till yrket, med faiblesse för sensationsjournalistik, så hade det inte dröjt länge innan det i massmedia cirkulerade ett rykte, maskerat till fakta, om de svåra förhållandena vid just detta dagis.

Detta får mig att fundera över hur sanningen egentligen hanteras i dag. Jag vill inte bara smutskasta journalisterna, för då handlar kanske ibland i god tro. Vore jag den där journalisten, utan kunskap om hur barn beter sig, och med ett brinnande rättspatos parat med krav om hög lösnummerförsäljning, så skulle jag också kunnat skriva de braskande rubrikerna, och dessutom trott att jag gjort något bra.

Men vad lätt det är att misstolka, bara genom att överhuvudtaget tolka.

Det börjar köra ihop sig tycker jag. Tvätthögarna växer, strykhögarna växer märkligt nog också. Blommorna ropar efter vatten (även om ropen blir svagare och svagare för varje dag, i takt med att blommorna sloknar). Överallt i huset pågår små projekt eller ligger högar av papper, kläder och annat krafs avstjälpt. Båten ska finaldonas. Ett bröllop ligger och väntar på att planeras. Ett lapptäcke ska kantas. Det finns kläder som ska lagas. I trädgården finns det flera projekt som väntar på sin tur. Jag behöver rensa surjordsrabatten och lägga i fler stenar för att hålla den snygg. Jag ska täcka smultrontornet med väv för att inte de blommande jordgubbarna ska drabbas av vivel (eller vad det nu är för odjur som lägger sina ägg i blomman och förstör de blivande bären). Jag behöver rensa bort gräs under fruktträden. I entrérabatterna har tuvsipporna tagit över och borde få sig en näsbränna.

Och så behöver barnen få lite kärlek och omvårdnad. Jag försöker vara noga med att hjälpa till med läxläsning och finnas tillhands när det behövs.
Någon gång om dagen bör familjen äta och den perfekta modern ska ju hitta på nya innovativa rätter att servera. (Tyvärr är jag ganska långt ifrån perfekt i det hänseendet så det blir rätt mycket samma, samma, samma.)

Och mitt i allt det här, som pågår runtomkring och virvlar förbi, så vore det ju trevligt om jag hann njuta av livet lite också.

Det har skett ett mord i Lidköping i helgen. En ung man är misstänkt för att ha knivhuggit en annan ung man till döds utanför en av stadens alla pizzerior.

Visst kan man förfasa sig över våldet, det råa och omotiverade, som hela tiden verkar trappas upp och krypa närmare, men jag har svårt att fokusera på det just nu. Jag tänker mest på de anhöriga, på föräldrar, syskon, släkt och vänner. Både till offret och gärningsmannen. Hur mår de nu? Hur söndertrasade har deras liv blivit bara över en natt?

Jag glömde bort att gratulera min morskusin på födelsedagen i går. Jag tänkte på honom i söndags, och tänker på honom i dag. Men vad hjälper det när det var den tanklösa dagen i går som var hans födelsedag.

Min morskusin har varit min trognaste brevvän. Han har försökt uppmuntra de sidor i min identitet som behöver uppmuntran, och dämpat andra, som kanske behövde kväsas. Under tonåren utväxlade vi många brev. När internet blev var mans verktyg övergick vi till mail. Numera har vi bara sporadisk kontakt, men han ligger mig varmt om hjärtat och är en del av min barndom, och kanske min uppfostran. Jag vet inte vem jag varit utan honom. Samma Zäta som jag är eller en annan?

Vi möter många människor under vår livsvandring. Somliga fladdrar bara förbi, som fjärilar som förgyller ögonblicket men är glömda lika fort som de fäller ihop sina färggranna vingar. Andra sätter permanenta spår, på ont eller gott. Avtrycken i själen väljer vi själva färgen på. Även de som skadat oss kan vi vara tacksamma för. En människan med välpolerad, skimrande yta, bländar andra, stöter bort i stället för att attrahera.

Min morskusin har polerat mig lite, men inte för väl. Jag är övertygad om att han även bidragit till djupet, gett innehållet intressantare nyanser. Inte bara svart och vitt.

Vilket nyhet tror ni kommer överst på Aftonbladets hemsida?
Jordbävningen i Kina eller Anna Ankas skiljsmässa.

Just nu är det Anna Anka. (Eller heter hon Annika?)
Intressepil!

Här är en reflektion. Den är inte min, men definitivt inte sämre för det!

Under lunchpromenaden mötte jag två anemiskt bleka benrangelstjejjer i 15-årsåldern med svartfärgat hår och slimmade kläder. De var av den där modellen som man behöver ställa inomhus om det blåser mer än lätt bris.

Varför vill vår samhälla framhäva anorexiasmala kvinnor som idealet? Är det lättare att sy upp ett par nersizade stuprörsjeans än några nummer större byxor?

Jag har börjat lyssna på P1.
Mix Megapol ut och P1 in.

På P1 får man veta lite mer om aktuella nyheter. Jag kanske inte kan påstå att de går riktigt på djupet men jag får i alla fall betydligt mer information än via Aftonbladets nätupplaga.

På väg hem från affären hör jag en intervju med en svensk läkare utan gränser som i går anlände till Haiti.
Han beskriver läget utifrån de upplevelser han hunnit göra. Det handlar om “krigskirurgi”.
-Vi tar hand om köttsår och amputerar. Vi måste prioritera. Bukskador behandlar vi inte.

Den aningslösa (som det verkar) radioreporter frågar:
-Vad händer med personer med bukskador då?

Läkaren svarar förvånat och till synes känslokallt (vilket får mig att oväntat vädra sensationsmedial vinkling på P1 och misstänka grov redigering av intervjun):
-De dör.

Han tillåts ändå fortsätta och jag tar tillbaka mina misstankar om P1:
-Vi ger morfin och försöker se till att de kan ha sina anhöriga hos sig den sista tiden. Men vi måste prioritera. Vi har inga sjukhus, inga sängar, vi opererar ute på gatorna, det finns ingen chans till eftervård.

Jag gråter i bilen.
Att det finns människor som offrar sin egen bekvämlighet, som ger allt för en okänd medmänniska, som är beredd att fatta de svåra besluten. Människor som kan stänga av när det behövs, stänga av känslorna för ett tag och låta själen ta stryk.

Jag har inte sett filmen men känner ändå oro.

Jag har läst i bloggvärlden att mayaindianerna förutspått år 2012 som ett eländesår.

Jag har läst i Illustrerad Vetenskap att forskarna räknar med omfattande solstormar år 2012, som i värsta fall kan slå ut elektriciteten på jorden.

Jag har hört att herr Nostradamus (eller vad han nu hette) också siktat in sig på 2012.

Jag är orolig.

Det är dags nu.
Dags för de
löv
som krampaktigt klamrat sig kvar
att släppa taget,
låta
sig ruskar om, tufsas till
och virvla till marken.

På gatorna håller de kapplöpning.
Det
tisslas och tasslas,
rasslas och prasslas
medan de viljelöst
hastar fram
över asfalt och kullersten.

Skynda, skynda manar vinden.
Skynda
er att dansa
innan vintern är här
och begraver er i snö.

Och löven dansar sin torra
dödsdans,
samma år efter år,
som vore den nedärvd.
Men det är bara vinden,
vinden som tvingar och drar,
som leder och för i dansen.

För det är dags nu.
Dags att ta
farväl
och bereda plats
för tystnad
och mörker.

Det sägs att det då inte är de förnöjsamma som ska förändra världen.
Det är sant… men vi kan göra mycket nytta ändå.

Glöm dagens bekymmer!
I morgon kommer det nya…

Jag har funderat på det här med att var helgjuten.

Hur viktigt är det egentligen att känna sig som en “hel” människa? Måste man göra det för att må bra?

Jag tänker såhär:
Själv är jag väldigt olika beroende på i vilket sammanhang jag befinner mig. På jobbet är jag en person, hemma en annan, tillsammans med mina föräldrar en tredje (kanske en något regredierad variant), i kyrkan en fjärde och tillsammans med vänner en femte.
Men oavsett var jag befinner mig, och oavsett vem jag är tillsammans med – så är det ändå JAG.

Jag tror inte jag är mer schizofren än andra. Kanske bara mer anpassningsbar.
Jag skulle aldrig trivas med mitt stressade, pådrivande, målsökande, verbalstinna tävlingsinriktade JAG någon annanstans än på jobbet. Och mitt tjänande, sjungande, lyssnande JAG, som verkligen känns som mitt sanna jag när jag är i kyrkan, skulle kännas helt påklistrat och påhittat om jag tog med det till jobbet. Mina vänner skulle inte stå ut med mig om jag tog med mig mitt jobb-jag på en fest. Mitt hemma-jag skulle inte få mycket uträttat på jobbet…

Ja, ni fattar vad jag vill ha sagt.
Men innebär detta då att jag inte är hel? Att jag inte har hittat mig själv? Att jag går omkring och döljer mitt innersta väsen?

För mig är svaret ett enkelt “nej”.
Kanske är det så att jag är så mycket att allt inte kan få utlopp i en enda roll.
Eller har jag fel? Är jag för ombytlig, ryggradslös, kappan-efter-vinden-vändare?
Jo, kanske har jag en tendens att i alla mina roller vilja vara människor till lags. Men är det inte då det som är mitt innersta sanna? Kärnan i min personlighet.

Kanske är det inte läge att finna svaret på alla frågor en timma före midnatt mitt i veckan, men jag har funderat ett tag. Jag känner mig rätt färdig med min personlighet. Den utveckling som möjligtvis sker än numera en långsam förändring, långt från tonårens vånda då åsikter byttes i samma takt som underkläderna. Okej, jag överdriver för jag har alltid varit ganska tjurskalligt envis och hållit fast vid mina principer, men visst var det när jag var ung som det mesta av det jag tycker och tänker i dag gick igenom sin stötnings- och blötningsperiod.

Men hur kan jag då känna mig så färdigstöpt och samtidigt så böjlig? Är jag kanske som ett stearinljus? Färdigstöpt men så själsligt mjuk att det går att pressa in mig nästan var som helst, bara jag får bli lite varm i kläderna. Och var kommer i så fall veken in i bilden? Och vad händer om jag brinner i båda ändarna?

Nej, nu flummar jag iväg igen.
God natt!

Jag har ständigt dåligt samvete. Det handlar om maken, barnen, hemmet, vänner, jobbet, kyrkan, tron, släkten…

Just nu har jag dåligt samvete för att jag inte hann gå och byta lilla Svalans hjälm på lunchen. Jag köpte en silverfärgad men hon ville så klart ha en röd. Jag har också lite dåligt samvete för att jag inte räknade ut i förväg att hon ju så klart ville ha en röd.

Jag har också dåligt samvete för att jag inte hört av mig till min syster på länge. Modern berättade att Italiensystern hade bihåleinflammation. Det känns rätt kallhamrat att inte ringa och höra hur hon mår. Jo, jag har ringt, en gång, men då var det upptaget.

Samvetet gnager också en hel del över att jag prioriterar bort städningen av mitt städområde i kyrkan den här veckan. Visserligen ska där storstädas på måndag, men jag har ju i alla fall en gång i tiden åtagit mig det här ansvaret.

Och om jag inte slutar skriva nu får jag dåligt samvete för att jag drar över en minut av lunchrasten…

En hel lång lördag har gått. Jag skulle kunnat göra en massa nytta eller till exempel sy på lapptäcket.
Visst har jag tvättat lite och lagat mat men mesta tiden har jag slöat tillsammans med barnen framför några parti Siedler. Det dåliga samvetet gnager lite. Bortslösad tid.

Eller, är kanske kvalitetstid med barnen allt annat än bortslösad? Är det till och med så att jag gjort en god investering inför framtiden?

En av nackdelarna med att städa, förutom att det är så in i bängen TRÅKIGT, är att man riskerar upptäcka saker som borde tas tag i.

Till exempel: Gamla skolböcker som ligger i en låda i tvättstugan och som jag ännu inte burit upp på vinten, alternativt slängt, trots att det var i våras min mamma lämpade över dem på mig.

Gamla tyger som min mamma lämnat till mig för att jag ska kunna sy lapptäcken av dem. De ska sicksackas och tvättas och sorteras in i något lämpligt skåp.

En hög post och viktiga papper som ligger på en av hyllorna mot köket och behöver gås igenom.

En hög urväxta kläder efter barnen som ska skänkas till Second Hand eller sparas för de eventuella barnbarnens behov.

Ett kuvert med kvitton som jag plockade ut ur plånboken innan vi for på semester. De bör gås igenom och sparas eller slängas allt efter vad som inköpts.

En hög noter på kontoret som ska sorteras in i sina rätta pärmar.

Små påsar med frukt som ska läggas i frukskålen eller förvandlas till banankaka.
Sex bananer, fem äpplen och fem satsumas, samt en citron. På två personer, som inte äter så mycket frukt. Hur tänkte jag egentligen? Inte alls förmodligen.

Och då har jag ändå bara börjat plocka i ordning lite på nedervåningen ännu. Där uppe väntar fler projekt på ovälkommen upptäckt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

ATT STÄDA ÄR DET ABSOLUT TRÅKIGASTE JAG VET!

Nu är mitt goda morgonhumör på väg att ta slut.

Vet ni hur dumt det är att klia sig i ögonen när man har ätit vitlöksbröd och följdaktligen har vitlökssmör på händerna?

Just det – JÄTTEDUMT!

Hur hör de här orden ihop?

Makaroner
Macka
Makapär
Makadam

Varför heter det menopaus?

Menopausen är kvinnans sista mens, inte alls någon paus.

Varför har man över huvud taget (ska det särskrivas?) mens. Där tycker jag att Gud faktiskt kunde kommit på något lite bättre. Förmodligen är det jättsmart och klurigt uttänkt, men jag kan inte riktigt förstå på vilket sätt. Mensen är bara ett elände!

Just nu ser jag fram mot menopausen. Fast minskad östrogenproduktion men urholkat skelett, ökad risk för hjärtinfart och en massa hår i ansiktet är inget jag längtar efter precis.

För att få en fungerande relation handlar det ofta om att mötas på halva vägen, att gå halva vägen var.

Jag tror inte det räcker.

För att försäkra sig om att få en fungerande kärleksrelation gäller det att vara beredd att gå hela vägen.
Hela vägen var.

Först då möts vi verkligen på halva vägen, och med öppna hjärtan och famnar.

Den som varit beredd att gå hela vägen blir glatt överraskad när hon möter sin frände innan hon når fram.
Den som varit beredd att gå hela vägen mäter inte stegen fram till mitten.
Den som varit beredd att gå hela vägen värnar inte om sitt revir.

Jesus är återigen ett bra exempel.
Han gick hela vägen.
Utan att veta om jag kommer ta ett enda steg för att komma Honom till mötes.

Det är kärlek det!

Vet ni om att lärarlönerna är usla, riktigt urusla!

Jag behöver ha en veckas tankepaus. En vecka då jag inte tänker på någonting alls. Det skulle min överhettade hjärna må gott av.

Jag tror jag håller på att utveckla mitt telepatiska sinne.

Precis nyss tänkte jag för första gången på hela dagen på Förundersökningsledaren. Han gav sig iväg för en skridskodag i morses. Sedan har jag haft fullt upp och faktiskt inte ägnat honom en tanke. Förrän nu, när jag varvade ner med att vattna blommorna.

Så här tänkte jag:
-Vad konstigt att jag inte har tänkt på Förundersökningsledaren på hela dagen. Men jag har ju haft fullt upp. Nåja, det kanske har varit bra att jag haft så mycket att göra, för då har jag ju inte behövt oroa mig för honom i alla fall.

Och precis exakt då ringde telefonen.

Naturligtvis var det Förundersökningsledaren.

Hörde på Megapolnyheterna (japp, så intellektuell är jag. Alldeles lagom nivå för mig.) att de äntligen kommit till skott och förlovat sig. Kronprinessan och gossen som gett ankstjärtfrisyren ett ansikte.

Här hemma såg jag drottningen, kungen och de unga tu sitta och “fira” framför kameran. Drottningen läste upp sitt lilla rara hyllningstal. Hon läste innantill. Jag gissar att någon i hovet skrivit det åt henne. Drottningen rörde inte en min. (Det kan bero på att hon är stelopererad i fejjan…) Hon varken log, grät eller såg tillstymmelsen till lycklig ut.

Men jag kanske är orättvis. Lilla Svalan satt nämligen med lurar på sig och släppte inte ut något TV-ljud. Och jag tittade bara i en minut. Sen valde jag att promenera en halvtimma i bostadsområden här i närheten och försöka lista ut hur många som åt semlor och hur många som tittade på TV och hur många som grälade, och hur många som… Ja, det var rätt mysigt i alla fall. Jag kanske ska satsa på en karriär som fönstertittare istället.

Man vet att man är tant när man

– tar sig en allvarlig funderare på att sminka sig varje morgon

– gråter när någon vinner en resa till Kanarieholmarna i Mix Megapol

På väg till jobbet fängslades jag av en fantastisk syn mellan bokstammarna i Villa Giacominaparken.
Det var solen som var på väg upp bakom Kinne-Kulle och färgade inte bara himlen utan även hela innanhavet i en bjärt rosaaprikos nyans.

Nu ligger hela Kinneviken stilla istäckt och blir en spegelbild av himlavalvet. En rosaaprikos spegel som tar andan ur betraktaren. Jag skymtade all skönhet under några ynka sekunder men jag lovar att den skönheten satt sig i sinnet och kommer färga hela min dag.

Isen i Kinneviken har även fångat Förundersökningsledaren som, aktat olyckan i förrgår på nytt kommer ge sig ut. Han fick en rapport från en skridskofrände igår. Kinneviken bjuder på årets bästa is, och då finns varken jobb eller köttsår som kan hindra min Förundersökningsledarfantast från skärens fröjder.

Jag nöjer mig dock med den fröjd för ögat som isen gav. Den får vara min näring idag.
Kan man leva på upplevelser?

Kan man leva på luft allena?

För några år sedan såg jag en dokumentär som handlade om aeroaner. Jag vet inte om jag minns uttrycket helt rätt, men det gällde i alla fall en ganska stor grupp människor som faktiskt levde på bara luft. Det hade tagit det här med vegetarianism och veganism ett steg längre och i sin respekt för allt levande, både växter och djur, så återstod bara luften som näringskälla.
Genom att andas på ett speciellt sätt, några timmar om dagen, påstod de att de kunde tillgodogöra sig den näring, och framför allt energi, som gick att hämta ur luften.

Jag tänker på den luft jag andas in när jag tar en lunchpromenad. Luften är kryddad med avgaser, utsläpp, nedfall… Det finns säkert en hel del mina lungor tar hand om när jag andas in, men ingenting jag tror min kunna leva av.

En liten reflektion – jag har aldrig hört talas om militanta aeroaner. Förmodligen räcker inte energin till för sådan action!

I helgen pratades det om Förundersökningsledarens födelsedag. Någon nämnde att han ska fylla 37 i sommar. ”Haha”, tänkte jag, ”nu har de allt fel”.
Om Förundersökningsledaren ska fylla 37 så borde det innebära att jag fyller 38 och det är ju helt befängt. 38 är nästan 40. 40 är gammalt!

Jag är inte åldersnojjig och tycker att det är hemskt att bli gammal men jag tänker såhär:

När man är 40 finns inga ursäkter för misstagen man gör. Det går liksom inte att skylla på ungdomligt oförstånd. Nu är det dags att ta ansvar för sina handlingar. Det känns fantastiskt läskigt. Som om jag måste bli vuxen nu!

Jag ska faktiskt fylla 38 år snart.

Och som ett brev på posten kommer spamet med texten: ”Recapture a bit of your youth again”.

Just nu känner jag att jag inte får ihop mig.

Jag består av:
en mamma
en fru
en hushållerska
en besöksbokerska
en vikarierande arbetsledare

Plus alla andra roller som kommer och går.
Sångerska
Caféevärdinna
Älskarinna
Sjuksyster
Administratör
Kock

Och så vidare!

Jag låter de flesta av mina roller gå på rutin medan jag koncentrerar mig för fullt på att vara vikarierande arbetsledare på jobbet. Det är en ny roll. Nytt är alltid roligast…

Om det blir en flicka kommer hon bli bortskämd och sedan odräglig men med gränslöst gott självförtroende.

Om det blir en pojke kommer han bli väldigt mammig, och pappig. Och bli den perfekta svärmorsdrömmen.

Jag tror att det blir en flicka.

Oavsett kön kommer det bli ett omhuldat barn, men tåligt.
Jag kommer släpa med mig henne överallt. Till kyrkan, till kalas, till vänner, till släkt, till jobbet… Nej, jobba kanske jag inte ska göra. I alla fall inte de första månaderna.

Min bäbis kommer bli som en sån där liten knähund, som väl inte bör kallas knähund längre utan snarare handväskhund. Ni vet, en jycke som Paris Hilton och kompani brukar använda som accessoar när hon visar upp sig på galor och tillställningar där hon har möjlighet att sola sig i fotoblixtar och snika till sig en och annan snitt som hon välvilligt matar handväskan med.

Det här var tankar som i morses svävade omkring som skimrande såpbubblor i min hjärna. Bubblor som jag mer än gärna ville sticka hål på och skölja av mig tillsammans med löddret från schampot där jag stod i morgonduschen och lät de varma strålarna sakta väcka mig till liv inför en ny arbetsdag.

Minnen från mina tidigare förlossningar sköljde också över mig. Underbara, varma, kraftfulla timmar i färgerna rött och brunt. Jag längtade efter ytterligare en förlossning, efter några timmar av total koncentration, efter att få uppleva miraklet, få känna hur kroppen fungerar och sköter sig själv utan någon som helst mental kontroll.

Mensen var tre dagar sen.

Min duktiga mens, som fungerar som ett urverk och ger mig ett skenbart lugn och får mig att tro att min kropp är något att lita på.
I 38 och ett halvt år har jag haft den här kroppen. Man kan tycka att jag borde känna den nu. Men den överraskar mig fortfarande med nya små påhitt. Blödande knogar på grund av nariga händer, en vårta på näsan, panikångestattacker mitt i natten… och hicka i mensen.

Men nu vet jag vad som hände. Nu när jag blöder som jag ska.

Det finns något som kallas feromoner. Det är ett doftspråk som inte luktar, men som hjärnan uppfattar. Små osynliga signaler som sänds ut från en människa till en annan.
Min närmaste kollega, min geografiskt och fysiskt närmaste kollega är minst lika fertil som jag. Jag misstänker starkt att hon har försökt förleda mitt urverk och lockat mig in i sin egen rytm.

Jag är så tacksam för min tro, och för gemenskapen i församlingen, och för min kristna uppväxt. Detta är ett skyddsnät som skyddar mig – från mig själv.

Jag har nämligen kommit fram till att jag högst troligt och mycket lätt skulle kunna bli missbrukare av både alkohol, cigaretter och droger.

Det räcker att se på mina konsiga matvanor för att få misstankarna bekräftade. Minns ni höstens begär efter vitlöksbröd som jag köpte på Hemköp till lunch var och varannan dag?
Efter nyår har jag drabbats av ett annat begär. Jag har återupptäckt den underbara drycken Rekorderlig Cider. Det finns ett litet uns av alkoholsmak i den. I vanliga fall är just den vidriga alkoholsmaken en av de stora anledningarna till att jag inte dricker just alkohol. Jag kan inte fatta hur man kan tycka det är gott att dricka något som smakar spolarvätska.

Men…
… i Rekorderlig Cider är det just den lilla antydningen till alkohol som gör den så god.
Och jag har suttit (och stått) och njutningsfullt druckit en burk flera kvällar det här året.

Här är mina nyårslöften inför 2009.

Jag ska gå ner i vikt.
Jag ska äta nyttigt.
Jag ska träna mer.
Jag ska ta minst en liten promenad varje dag.
Jag ska dra ner på godis, kakor och läsk.

Jag ska bli bättre på att planera och laga familjens middagar så vi inte behöver äta köttfärssås, fiskpinnar och köttbullar riktigt lika ofta.
Jag ska baka mera bröd. Och bullar. Och kakor.

Jag ska städa mer.
Jag ska dammsuga i alla fall två gånger i veckan.
Jag ska rensa avloppen i duscharna och de fyra handfaten.
Jag ska putsa fönstren minst fyra gånger.
Jag ska gå igenom alla köksskåp och torka ur dem.
Jag ska rengöra spisfläkten.
Jag ska sy nya gardiner OCH hänga upp dem.
Jag ska inreda vårt hem med kärlek och omsorg.

Jag ska ta mig mer tid med barnen. Soffmys framför TV:n en till två gånger i veckan.
Jag ska spela mer spel tillsammans med barnen.
Jag ska hjälpa Guldgossen med läxorna bättre.
Jag ska lära lilla Svalan spela piano.

Jag ska umgås mer med Förundersökningsledaren.
Jag ska avsätta äktenskapstid med Förundersökningsledaren minst en gång i veckan. Och en helg i månaden.
Jag ska göra mig vacker för hans skull.
Jag ska lyssna koncentrerat när han berättar om sitt jobb och sina intressen.
Jag ska laga god mat till honom.
Jag ska hålla ordning på hans nycklar och plånbok och mobiltelefon.

Jag ska vara mer närvarande på jobbet.
Jag ska bli den bästa Produktionsledarvikarien någon någonsin skådat.
Jag ska dra in mer pengar till företaget än tidigare år.
Jag ska vara trevligare på jobbet, glad varje dag och med ett leende till övers för alla.

Jag ska tillbringa mer tid i kyrkan.
Jag ska gå på alla söndagsgudstjänster.
Jag ska gå på bönesamlingarna.
Jag ska se de andra medlemmarna i min serveringsgrupp, i kaffestugegruppen, i radiogruppen.
Jag ska städa mitt städområde i kyrkan med glädje.
Jag ska bli en bättre kristen och våga berätta för andra om min tro när tillfälle erbjuds.
Jag ska våga fråga om någon vill följa med mig på en Alphakurs.
Jag ska bli mer ödmjuk, lyssna bättre, känna mer och erbjuda mig att hjälpa dem som behöver det.

Jag ska satsa på mig själv mer.
Jag ska göra fler smycken.
Jag ska gjuta ljus.
Jag ska sy lapptäcken.
Jag ska sy kläder till lilla Svalan och Guldgossen och också till mig själv.
Jag ska göra en almanacka att hänga på köksväggen.
Jag ska titta på mina favoritprogram på TV och ta mig tid att mysa med en bit choklad och en god kopp te.
Jag ska sitta framför brasan och läsa böcker.

Jag ska blogga mer.
Jag ska läsa bloggarna på min blogglista varje dag och lämna mer kommentarer och bättre försöka sätta mig in i mina bloggvänners liv och väl.

Jag ska skriva en bok.
Jag ska sätta in alla gamla kort i fotoalmbum och skriva om dem och göra det fint.
Jag ska kontinuerligt rensa undan gamla tidningar och klippa ut det jag vill spara.

Jag ska gå igenom min och barnens garderober och skänka det som är urväxt till Second Hand.
Jag ska köpa nya fina, moderna kläder till barnen och mig själv och visa upp en vacker fasad för den som vill se.
Jag ska hemtona håret och sminka mig oftare.
Jag ska köpa nya skor.

*

Jag ska bli utbränd innan maj månad, eller vad tror ni?

Klockan är exakt tolv när jag skriver den första meningen.

Förundersökningsledaren är ute på isarna och rekar lämplig vik för morgondagens nyårsfirande.
Jag och barnen har bara ätit frukost än så länge.
Strax ska jag gå och ta hand om Guldgossens fotvårtor. Han har tre stycken. En liten nykomling, en lagom-stor och en uschling gigant. Det gör fantastiskt ont när vi behandlar dem och han skriker och gråter så att det skär i föräldrahjärtat.

Idag är jag trött och seg. Helst skulle jag vilja gå och lägga mig igen och sova bort hela dagen.
Jag känner mig känslomässigt urladdad. Vi har haft en så underbart lyckad och bra jul. Vi har träffat både Förundersökningsledarens och min familj i flera omgångar och har kunnat fokusera på att umgås så mycket som möjligt.

Nu har alla åkt hem till sitt. Och här sitter jag i ett kallt hus och ska försöka ladda om. I morgon är det fest igen. Nyåret ska firas in med vänner. Det kommer bli jätteroligt och trevligt, men jag har ingen energi att se fram mot det, inte riktigt än. Julkänslorna är inte bortstädade från mitt medvetande ännu och jag tror jag vill sakna de som rest en stund till, innan jag kan ägna mig helhjärtat åt förberedelserna för morgondagen.

Det är svårt att ladda om ibland. Idag är en sådan dag.

Jag har kommit på en sak när jag gått här och vattnat blommorna under kväll. Det var exakt två veckor sedan sist och jag erkänner att jag faktiskt missköter mina växter.

Förrut tyckte jag att jag hade nästan gröna fingrar. Jag var jätteduktig på att sköta om blommorna, både inne och ute. Jag vattnade lagom ofta och regelbundet, tog sticklingar och fick allsköns blommor att växa och frodas. I några år hade jag till och med en stor ståtlig avokado som jag dragit upp från en kärna.

Men något hände. Plötsligt är inte blommorna lika viktiga längre, jag prioriterar inte deras omvårdnad och skötsel och växterna tackar mig konsekvent genom att tappa blad och dö en efter en.

Och ikväll har jag äntligen kommit på vad som hänt.
Jag fick barn!
Jag fick några nya, ömtåliga plantor som krävde all min uppmärksamhet och tid och som behövde ständig vattning och tillsyn för att växa och blomstra.

Nu ska jag inte längre ha dåligt samvete för att mina krukväxter dör. Nu ska jag istället glädja mig åt att jag lägger energin på mina långt viktigare plantor.

Om man hackar en stor, fin, saftig rödlök, lägger hacket i en plastpåse, knyter påsen och lägger den i sin ganska nya handväska av skinn – då luktar hela väskan lök, även efter att man tagit bort påsen!

Det här ska ni läsa:

http://mammamummel.blogspot.com/2008/11/grnslst.html

Huvvet på spiken!

Nu skulle jag vilja skriva något vacker, tjusigt eller i alla fall tänkvärt. Något som inte bara handlar om mig själv.
Men jag kommer inte på någonting. Min egoistiska hjärna har fastnat med svansen i ett ekorrhjul (eller om det är ett hamsterhjul) och nu snurrar det bara runt därinne. Det är tankar som studsar mot skallväggarna, slungas in i hjulet, spinner runt ett tag och sedan slungas ut, lika ofullkomliga som de var innan centrifugalkraften försökte pressa ut åtminstone något vettigt ur dem.

Tankarna gäller jobbet, kalas, lapptäcken, trötthet, jobbet, trötthet, huvudvärk, mat, kalas, presenter, presenter, PRESENTER.

Nu skvatt det liksom till därinne bland de grå hjärnvindlingarna. Kanske var det lite ludd som lossnade.
Guldgossen fyller år på söndag. Vi har köpt present men inte lilla Svalan. Naturligtvis måste vi ge henne chans att köpa någonting också. NÄR ska det ske? Och VAD ska det vara?

Hjulet drar igång igen.

Det finns många ord som är förvillande lika med bara en liten bokstav som skiljer dem åt.

Hur särskiljer man till exempel orden särskild och särskiljd.

Och visst är det något särskilt med ordet särskiljd!

När jag och barnen kom hem ringde svärmor och berättade att Förundersökningsledarens farmor dog i morses.
Hon somnade in helt stilla. Personalen på äldreboendet fann henne liggandes med knäppta händer och ett fridfullt uttryck i ansiktet.

Jag är inte ledsen. Gammelfarmor hade levt ett långt, rikt liv och var färdig nu. Hon var beredd.

När jag berättade för barnen sa lilla Svalan:
-Tänk vad spännande det är för gammelfarmor. Nu får hon träffa Jesus.

Så enkel ska tron vara. Och så enkel får den faktiskt vara. Nu får gammelfarmor träffa Jesus. Jag är säker på att hon också tycker att det är spännande.

Lilla Svalan funderade ett varv till.
-Tar hon med sig rulatorn till himlen tror du?
Nej, det tror jag inte. I himlen får hon en ny kropp som kan röra sig obehindrat. Jag tror hon dansar fram på ängarna, hoppar som en vårrusig kalv, rullar sig i gröngräset och frustar av lycka. Kanske tar hon ett prövande steg på gator av guld men sen återvänder hon nog till blommorna, ängarna, vidderna, vinden.

Hon har somnat in här på jorden, och vaknat i Paradiset.

Jag kanske ska dementera senaste inlägget lite. Naturligtvis KRÄKS jag inte. Men jag tycker det är lite tidigt, väldigt tidigt, helt onödigt fantastiskt jätteförtidigt. Och det irriterar mig väldeliga att man inte kan låta julen vänta tills det åtmindstone blir advent.

Advent är ju väntans tid.

Oktober är regnets, mörkret och hopplöshetens månad.
Låt oss för i alla sin dar vara lite nere och deppade. Annars blir vi inte upplysta och glada när julen kommer.
Man måste ha lite tråkigt för att kunna uppskatta det roliga. Den som bara äter kakor och tårta tycker inte att det är kalas.

Det finns annat vackert man kan hänga i fönstren som inte är julstjärnor. Vad sägs om en vanlig fönsterlampa!

Gick förbi Rörstrands Fabriksbods fem gigantiska fönster på lunchen, och såg fem gigantiska adventsstjärnor.

Det är oktober.

Jag kräks.

I går kväll ringde församlingens pastor och frågade om jag kunde sjunga en sång i samband med parentation på söndagens förmiddagsgudstjänst. Det är en av församlingsmedlemmarna som dött. Jag blev nog lite ställd när pastorn berättade det och kom mig inte ens för med att fråga varför församlingsmedlemmen dött. Jag lovade att sjunga i alla fall, så helt förvirrad var jag väl ändå inte.

Mannen som nu inte finns längre var en härlig människa, full av goda initiativ och vilja att förändra och förbättra. Han var en mycket duktig gitarrist och bra på att sjunga också. Han var med och drog igång ett samarbete med någon eller några andra församlingar i stan där frivilliga var ute på helgnätterna och serverade bullar och kaffe och fanns tillhands för ungdomar som ville prata.

Jag gissar att han var mellan 50 och 60 år.

För några veckor sedan såg jag honom ute på stan tillsammans med en yngre kille som också är med i församlingen. Jag gick med raska steg på väg till leksaksaffären för att försöka hitta en present till ett kalas lilla Svalan var bjuden på.
När jag fick syn på mannen fick jag en ingivelse att gå fram och krama honom och berätta att jag gillar honom.
Jag gjorde inte det. Blyghet och mitt stressade tempo fick mig att överge idén lika snabbt som den dök upp i hjärnan. Jag vinkade bara ett hej och stressade vidare.
Efter några steg kände jag att jag faktiskt borde vända om och gå tillbaka, ge den där kramen och säga de där orden.
Jag gjorde det inte ändå.

Och nu är det för sent.

Jag håller mig flytande, mer är det inte.

Den stressande malströmmen gör sitt bästa för att rycka och dra i mina ben, men än håller jag stånd. Jag har inte doppat huvudet under ytan. Jag kan fortfarande andas.
Det mörka vattnet, som består av alla miljoner tankar jag måste jonglera med för att de inte ska sjunka till botten och bli bortglömda, trycker sig på från alla håll och placerar mig obarmhärtigt mitt i malströmmen, som i ett skruvstäd som sakta pressar luften ur mina lungor.
Rörelsefriheten är fullständigt inskränkt, jag kan bara följa med i vattnets allt hastigare virvlar. Jag är inte viljelös, men berövad min handligskraft.

Hakan dippar i vattenytan. Vattnet är kallt och skrämmande. Öronen sjunker under ytan, det bubblar och susar, brusar och suger. Nu är det snart bara näsan som förser mig med det livsviktiga syret. Jag ligger stilla i vattnet. Kommer det en våg, en enda liten sketen våg, så är det kört!

Jag börjar känna mig lite otydlig i konturerna, lite luddig i kanterna, lite oskarp i linjerna. De linjer som är till för att definiera mitt jag, min själ.
Men när bröllopet är över ska jag ägna en vecka… nej, det hinner jag inte. Jag ska ägna en hel dag åt… nej, en dag går nog inte heller. Jag ska ägna en timma, eller i alla fall en kvart åt att precis som barnen gör, sätta mig ner och fylla i konturerna… på mig själv.

Kvart i sju i morses for Förundersökningsledaren iväg för en långhelg med vandring i norska fjällen.
Jag började sakna honom redan innan han åkt.

-Ha det så jätteroligt nu, njut av den storslagna naturen, hoppas det går bra…
Så sa jag. Med överdrivet glättig stämma.
Varför sa jag inte att jag skulle sakna honom?

Jo, hade jag sagt det hade jag börjat gråta. Och jag tror inte på gråt som en lösning, i alla fall inte för mig. När jag gråter får jag huvudvärk, jag blir helt rödmosig i hela ansiktet och ser helt anskrämlig ut, jag kan inte stänga av tårarna på kommando utan snyftar, snörvlar och hulkar onödigt länge och framför allt – tårarna gör ingen nytta, jag känner mig inte lättad, renad, mindre ledsen eller något annat som skulle vara positivt.

Jag gråter alltså inte så ofta. Kanske ibland till någon sorgsen film eller vid stora idrottsprestationer eller när jag läser om något som berör (som när den modige 10-årige gossen klarade en natt på fjället), men inte som ett uttryck för mina äkta känslor.
När det gäller mina känslor är just uttryck inget jag överhuvudtaget prioriterar, jag är mer för undertryckande.
När jag är ledsen föredrar jag att så snabbt som möjligt tänka på något annat än det som gör mig ledsen. Med oro och saknad gör jag likadant.

På väg till jobbet i morses tänkte jag alltså inte ett dugg på hur helgen kommer bli, att jag och barnen är ensamma, att hela lördagen kommer bli tom och ensam…
Nej, jag satt i stället och tänkte ut nya äventyr till Henrietta som ska skulle kunna skriva om.

Och nu, klockan 10, får jag ett mail från Förundersökningsledaren:
“Nu är vi snart i Norge. Jag älskar dig! /Maken”
Jag kastar mig på telefonen för att hinna ringa innan han åker in i Norge, de dyra telefontaxornas land. Men försent! En minut tidigare fick han välkomstSMS:et från norska telenätet. Vi säger bara “hej” och “jag älskar dej” och jag berättar inte hur mycket jag saknar honom, redan.

Oftast är den inte samarbetsvillig alls. Det förser mig med migrän, diverse krämpor och ovälkomna åldertecken.

Men så plötsligt väljer min kropp att bjuda på en överraskning. Hon har utan mitt medgivande ineragerat med andra kroppar på kontoret och i smyg ställt om sin klocka.

Jag har fått mens, fyra dagar för tidigt.

Om jag skriver
när det river
lindras klådan för en stund.
Pennan blir ett vapen,
klär av mig naken
och blottar själen, trind och rund.

Orden blir min terapi,
blir den kraft som står mig bi.
När jag lider, om jag gråter
är det pennans ord som låter.

Glada ord finns också där
och jag skriver när jag är kär.
All min lycka
vill jag uttrycka
för orden liksom bubblar här.

Men ibland kan ådran sina,
varje pennstreck blir en pina.
Även om jag vri´r och vänder
är det ingenting som händer.

Det kan bli så märkligt tyst,
som en kvinna, helt nyss kysst.
Jag tappar andan för ett slag
och sedan är min penna svag.

Nej, låt det flöda, porla, rinna.
Alla tankar vill jag hinna
pränta ner,
fler och fler.
Och till sist, i midnattstimma
ska jag mitt jag ärligt finna.

Jag samlar på åldertecken. Det är intressant.

Jag kan inte alltid somna om på mornarna. I alla tider har jag sovit bra, med undantag av vissa perioder då jag varit för stressad eller av annan orsak svikits av min goda sömn.
Nu börjar jag bli gammal. Plötsligt kan jag vakna klockan sju på morgonen, oförmögen att soma om, även om jag inte sovit mina begärliga åtta timmar.
Det är ett ålderstecken.

Sprang på en gammal bekant inne på Willys. Vi gick Fritidsledarutbildningen tillsammans. Jag har inte träffat honom på 12 år. Vi kallpratade lite. Ni vet; Var bor du nu för tiden? Vad jobbar du med? Hur många barn har du?

När jag kom hem tittade jag mig i spegeln. Det är inte bara min själ som förändrats på 12 år. Även mitt yttre är annorlunda. Ett ord dansade klart ovanför mitt huvud: blekfet! Jag väger nog ungefär 7 kilo mer nu är jag gjorde då, och jag har ägnat sommaren åt att hålla mig undan från solen så mycket som möjligt. Jag tål inte sol så jättebra nämligen.

Den blekfeta noterade dock två fördelar. Jag hade mina nya sandaler på mig, och jag har rakat benen för tre dagar sen så stubben var inte hårresande lång. Jag tror inte han noterade detta. Däremot såg han att jag hade samma shorts som när vi gick i skolan tillsammans. Det står rätt avslöjande: Fritidsledare, på ena benet. Jag tror inte det var ett plus.

Nu har jag varit på Lidens och tröstshoppat. En bollhortensia och ett amerikanskt blåbär plus 150 liter rhododendronjord. Växterna ska på sällskapa min magnolia. De närmaste dagarna ägnar jag åt att gräva rabatt. Slänger jag på mig bikinin kanske jag inte är så blek längre. Kanske kan jag gräva bort ett överflödskilo också…

Jag är så rastlös. Det riktigt kryper i kroppen. Inte så att jag behöver upp och röra på mig…
…det är i sinnet det rister. Jag vill göra någonting, någonting kreativt, något med själ och hjärta.

Jag sitter och ringer och knapprar på datorn hela tiden, så jag lider inte brist på sysselsättning. Ändå är det som om det rinner en liten lavaström i mitt blod.

Kanske beror det på den blipp-bloppiga musiken kollegan lyssnar på. Den hetsar och stressar.
Eller, mer troligt – jag har abstinensbesvär efter drygt fyra timmars intensivt pärlande igår kväll. Det är ju så roligt att få starta upp ett nytt stort projekt. Jag blir så inspirerad, kommer på en massa andra fina smycken jag skulle kunna göra också. Egentligen borde jag skriva ner mina idéer för de flyger iväg lika snabbt som svalorna. Snabbt in, snabbt ut.

Jag tror vi kanske har ett fågelbo under uterumstaket. Jag har sett en liten sädesärla försöka ryttla vid de nedre takpannorna, nedtyngd med insekter som den förmodligen skulle ätit upp direkt om den själv skulle haft dem.
Jag vill låta dem bo kvar, om det nu bor några fåglar där. Jag uppskattar hjälpen med att hålla trädgården skadeinsektsfri. Inte verkar de skräpa ner så mycket heller.

För några år sen hade vi en svartbygge på gång på tomten. Det var ett svalpar som bestämt sig för att vår gavelspets på garaget skulle utgöra den perfekta boplatsen. Vi höll inte med, så vi rev ner boet innan det hann bli klart för äggläggning. Svalor har en förmåga att träcka ner, kanske mer ut än in, och vi ville inte riskera att behöva tvätta svalbajs från bilarna var och varannan dag.
Jag sätter gärna upp några holkar i skogen bakom vår tomt i stället. Förmodligen kanske barnen får snickra holkar i slöjden så småningom. Om inte får jag väl skaffa mig en lika flådig holk som Peter Barlach har. Kolla in här:

http://peterbarlach.blogspot.com/2008/05/varfr.html

Just nu skiner solen, för första gången på flera dagar. Jag har dragit upp persiennen en liten bit och låter de efterlängtade strålarna värma mina händer när de flyger fram över tangentbordet. Flyger som svalor.
Rastlösa.

När någon säger “hej, hej” och ler när vi möts, så ler jag tillbaka och känner hur leendet sitter kvar en lång stund i ansiktet, och ännu längre i hjärtat.

Så idag ska jag le mot alla jag möter…

…kanske inte de på jobbet, de skulle tycka att jag är knäpp.

Hur tänker en del människor egentligen?

När jag gick till apoteket på lunchen för att bättra på förrådet av värkmedicin för barnen, mötte jag en tjejj på uppskattningsvis 25 år. Hon var trashigt klädd och hade konstigt färgat hår. Mitt på bysten, väl exponerad av den djupa urringningen, grinade en dåligt tatuerad döskalle i svart och rött mot mig.
Visst, man kan tycka att det är coolt, modigt, vågat, dumdristigt och idiotiskt…

Tänk om hon en dag vill gifta sig och bära en romantisk vit bröllopsklänning.

Tänk om hon en dag råkar glömma polotröjan på en anställningsintervju.

Tänk om hon en dag får 40-årskris och ångrar sig.

De tre oförenliga regerar mitt liv just nu.
De är: BORDE, VILL och KOMMER ATT.

Det finns så mycket jag BORDE göra. Städa, plocka undan, sköta tvätt, laga mat, vara glad och engagerad, hålla kontakt med vänner, göra ett bra jobb (just där ligger jag nog bäst till bland alla borden i alla fall), vara en god mor, en fantastisk hustru…

Det finns så mycket jag VILL göra. Utöka trädgårdsprakt och -nytta. Göra fler smycken. Sy lapptäcken. Blogga mer. Måla en tavla. Träna varannan dag. Vara vän och ljuv och smal och vacker.

Vill och borde möts aldrig. Ibland leker jag att det jag vill är något jag borde. Men jag ljuger bara för mig själv.

Och så har vi summa summarum. Det jag i slutändan KOMMER ATT göra. Och där kommer både borde– och vill-listan till korta. Det slutar ändå alltid med att jag varken gör det jag vill eller det jag borde. Paulus skriver så klartänkt: “Det jag vill – det gör jag inte, men det jag inte vill – det gör jag.”

Jag är ännu sämre. Jag gör varken det jag vill eller det jag inte vill.