Zäta

Söndag

Middag: Ris. Cider.
Efterrätt: Marängswiss

Kväll: En bit tårta.

Måndag

Ingenting (än så länge). Har man en haka som ser ut som fläskfilé får man ju försöka kontrollera sig själv i alla fall under veckorna…

Lilla Svalan och Guldgossen sitter vid frukostbordet. Det är söndag men ändå lite bråttom eftersom vi ska till kyrkan där Förundersökningsledaren ska spela bas till körens 25-årsjubiléeum och jag ska påannonsera radiosändningen.

Förundersökningsledaren och jag är klara med vår frukost. Han har gått upp för att byta om och jag rumstrerar om i köket.
Så överhör jag ett samtal mellan mina älskade små:

Lilla Svalan: -Jag vet en i vår familj som har en haka som en fläskfilé.
Guldgossen: -Vem då?
Lilla Svalan, med en teaterviskning: -Det är mamma!

Hemma med Guldgossen idag. Han har inte feber men är förkyld.

Jag var en timma på jobbet på morgonen och var med på måndagsmötet och körde igång veckan innan jag for hem till min sjukling igen. Han är så pass stor att han klarar sig själv en liten stund, även om han är sjuk.

Guldgossen har gjort upp planer på vad vi ska göra idag. Det handlar om TV-spel, dataspel och brädspel.
Jag har också gjort upp planer men det handlar mer om att ta hand om tvätt och vattna blommor.
Vi är inte riktigt på samma våglängd känner jag.

Är är ett jättebra recept på en suveränt god räkpaj.
Jag har fått både paj och recept från goda vännen Lotta.

Det blir 4-5 portioner och den ska gräddas i ugnen ca 25 minuter på 175 graders värme.

Blanda 1 liten burk keso med 3 ägg.
Rör i knappt 1 dl dill (mindre om du inte är så förtjust i dill) och ½ tsk salt.
Tillsätt 1 liten burk avrunna räkor och 1½-2 dl riven ost av valfri sort. Hushållsost blir till exempel alldeles utmärkt om man inte vill ha lite mer riv i smaken.

Blanda runt alltihop och häll ner i en smord pajform. Det är inte säkert man behöver smöra heller, men jag har inte vågat prova att låta bli. Platta till smeten lite i formen så du får en plan yta.

Gör en pajdeg av 75 g margarin, 1½-2 dl mjöl och 1-2 msk vatten. Gör man degen i matberedaren behövs det minst 2 dl mjöl. I alla fall i min maskin.

Kavla ut degen och skär den i remsor som du lägger lite snitsigt ovanpå pajen.
Om du vill penslar du med uppvispat ägg och strör över sesamfrön.

Det går bra att göra samma paj med till exempel skinka och senap i stället för räkor och dill, eller något annat man tycker är gott.

Idag kompletterade jag dillen med 1 dl finhackad rödlök och purjolök eftersom det blev kvar från gårdagskvällens taccomåltid.

Lilla Svalan har varit och lekt med en klasskompis idag. Hon har ätit lunch där och jag ämnade ringa hem henne i lagom tid till att vi skulle hitta göra oss i ordning och åka till några vänner ikväll.

Men för en liten stund sen ringde telefonen. Det var lilla Svalan som snyftade och grät och försökte förklara att hon varit i skogen och lekt och skurit sig på en kniv. Jag kände inte igen numret hon ringde från och eftersom hennes gråt kom i vägen för en vettig förklaring så övertogs strax luren av en främmande kvinna som berättade att hon tagit hand om min blödande dotter.

Jag slängde mig i bilen och for och hämtade lilla Svalan som fortfarande var i upplösningstillstånd.

Där fick jag bilden lite klarare för mig.
Hon och klasskompisen hade gått till skogen för att leka och med sig hade de haft en kniv för att kunna tälja lite. När lilla Svalan använde kniven råkade hon skära sig rätt rejält i tummen. Hon blev naturligtvis rädd och sprang genast iväg för att ta sig hem till kompisens föräldrar. Kompisen blev kvar i skogen med deras cyklar.

På väg till huset tittade hon på sin tumme och såg att det rann blod på hela handen och då blev hon ännu räddare och skrek högt.
Hon sprang förbi ett hus där en snäll kvinna var ute och donade i trädgården och den snälla kvinnan förbarmade sig genast och tog hand om mitt blödande barn.

Det var från hennes hem de ringde och där hämtade jag lilla Svalan. De hade tvättat av såret och satt på dubbla plåster. Kvinnan arbetar inom sjukvården och trodde inte att det var någon fara med såret.

Jag placerade lilla Svalan i bilen och for hem till kompisen som hade tagit med sig båda cyklarna hem och just skulle ge sig ut för att leta efter lilla Svalan.
Cykeln la jag i kofferten. Bagageluckan gick inte att stänga, men det gjorde inget för det var inte lång väg hem.

När jag körde in bilen i garaget var jag fullt koncentrerad på lilla Svalan och tänkte därför inte på att kombinationen låg garageport och öppen bagagelucka inte är så lyckad.

Bagageluckan har rejäla skrapmärken och putsen kring garageporten är skadad.

Nu är vi två olyckliga kvinnor i familjen Zäta.

Hela förmiddagen har jag gått och pysslat och lyssnat till gruppen Kadawatha.
Du kan höra fler låta här.

Jag “känner” en av killarna i gruppen. Han har också gjort några soloskivor.

Frukost: En macka.

Förmiddagsfrestelser: Jag slickade skålen efter att ha gjort vaniljkräm till kvällens tårta.

Planerade dumheter i kväll: Paj och tårta, och cocacola.

Vi har två gula efterrättsskålar i skåpet. Inhandlade på IKEA.
Värdelösa enligt Förundersökningsledaren eftersom de inte går att ställa i diskmaskinen på något vettigt sätt, och eftersom glacyren är undermålet så att det är fula grå ränder i dem efter skedarna.

Idag har jag upptäckt något som gör att jag börjar hålla med Förundersökningsledaren om att vi bör hiva dem.
På undersidan hittade jag namnet på produkten. Ni vet ju att IKEA brukar hitta på klämkäcka namn på alla sina saker.

Skålarna heter: Secla!

Hur äckligt är inte det eller! Seckla…

Förmiddagsfika: En skiva kakaobemängd sockerkaka.

Lunch: En baguette. Brödet var jättemjukt och påminde väldigt mycket om korvbröd.

Middag: Två taccobröd, för mycket taccochips.

Åt en smörgås hemma efter jobbet.

Pratade med Ludvikasystern ikväll. Vi diskuterade hur vi läser bloggar.
Hon läser alltid uppifrån och ner.
Jag brukar skrolla ner mig till det inlägg jag läste senast och läsa därifrån och upp. I alla fall när det gäller de bloggar jag följer stadigvarande. Jag tycker det är lättare att få till sammanhangen när man läser i kronologisk ordning.

Vi var båda överens om att det är roligt at läsa personliga bloggar. Och att det kan vara svårt att dra gränser för hur personlig man ska vara när man bloggar.

Och så sa systern att det är väldigt tråkigt att läsa bloggar där bloggaren bara skriver om vad hon äter…

Hmmm, var det där en pik eller?

Det blev ingen sång i kväll.

En fjärdedel av kvartetten hade begränsat med tid eftersom han skjutsade och hämtade barn från Royal Rangers (bland annat mitt ena barn…) så vi ägnade tiden åt att bestämma sånger.

Och väl var väl det, för under kvällen har min förkylning tagit ytterligare ett språng frammåt. Ny nyser och snyter jag också.

Jag har sagt det förrut om jag kommer förmodligen och troligen säga det igen:
Det är roligt med stämsång!

Ikväll övar vi med kvartetten. Jag är hes och snuvig och trött men who cares!
Jag ser fram mot att klockan ska bli kvart över sex.

I tisdags ringde jag goda vänner för att se om vi kunde få lite trevligt besök på lördag kväll.
Det var ganska länge sedan vi bjöd hem någon. Helgerna har gått åt till annat. Men nu är huset något sånär städat och almanackan så pass tom att vi var sugna på besök.

Hur gick det då? Kunde de komma?

Nej.

Men vi blev hembjudna till dem i stället.

Jag börjar bli lite förkyld.

Det är liksom som en tyngd som trycker ner ögonlocken och fyller bihålorna med snor.

Kollegan hade med sig ett jättegigantiskt päron till jobbet igår. Det var ämnat för 10-fikat.

Vid fikarasten var päronet mysteriskt borta. Hokus pokus. Väck!
Hon letade och letade och letade men kom till slut fram till att hon förmodligen inte tagit med det. Eller hade hon… Och vart i allsindar hade det tagit vägen?

Idag hittade en annan kollega ett jättestort päron. I soffan!

Hur mycket kärlek kan ett hjärta rymma?

När jag var liten älskade jag mina föräldrar. Hela hjärtat var uppfyllt av den kärleken. Det var en kärlek som trängde ut rädslor och oro. När mamma var i närheten fanns det inte plats för fler känslor än kärleken till henne.

När jag var ung var jag kär. Intensiva känslostormar rev i bröstet och lämnade inte utrymme för något annat. Hjärta och tanke var upptagna. Ibland kändes det som om bröstet ville sprängas. Och samtidigt älskade jag mina föräldrar lika mycket som jag alltid gjort.

När jag var sexton träffade jag Förundersökningsledaren. Efter några års intensivt trånande blev han min. Hjärtat fylldes till brädden av kärlek, stolthet och framtidstro.
Och samtidigt älskade jag mina föräldrar så som jag alltid gjort.

För elva år sedan skapade Gud Guldgossen och placerade honom under mitt hjärta. Under graviditeten växte längtan efter att få träffa mitt barn. När han föddes blommade kärleken ut. Den överglänste allt annat jag tidigare känt. Och samtidigt älskade jag Förundersökningsledaren lika mycket, om inte mer än vad jag gjort tidigare. Och jag älskade mina föräldrar så som jag alltid gjort.

Några år senare föddes lilla Svalan. “Halleluja” jublade jag när barnmorskan meddelade att hon såg huvudet. När lilla Svalans ögon mötte mina i den där första intensiva kontakten efter förlossningen exploderade en ny kärlek i mitt hjärta.
Och samtidigt älskade jag Guldgossen minst lika mycket som tidigare, och Förundersökningsledaren innehade fortfarande förstaplatsen i mitt hjärta. Och kärleken till mina föräldrar minskade inte.

Hur mycket kärlek kan ett hjärta rymma?

I mitt hjärta pumpar kärleken till mina föräldrar, min man och mina barn nytt friskt blod varje natt och dag, varje minut.

Men det är inte nog.
Jag älskar ännu mer.
Jag har vänner jag älskar.

Och just nu tänker jag på en alldeles särskild vän som på kort tid har uppfyllt mig med ny kärlek. Utan att konkurrera ut någon annans hjärteplats har hon fått ett alldeles eget rum i mitt innersta. Jag älskar henne så innerligt att orden inte räcker till och tårarna tar vid.
Jag vill bära henne med min kärlek. Jag vet att det inte går, men jag får god hjälp från den Högste som spär på med sin fantastiska kärlek där min egen bara är en droppe i havet.

En droppe kärlek.

Lunch: Ketchup (Förundersökningsledaren brukar reta mig för att jag inte kan stava till ketchup, men det där måste väl vara rätt.)
Några stekta potatisbitar.

Middag: Två smörgåsar. (Och innan någon hetsar upp sig så vill jag tillägga att det var stekta ägg, ost och kräftstjärtar på mackorna. Guldgossen hotade mig med att tipsa tidningarna om att jag gillar stjärtar och lilla Svalan spädde på med ett osmakligt citat: “Mamman som är på jakt efter rumpor.”)

Jag hänger mitt headset på en liten krok över elementet.
När jag kommer tillbaka från lunchrasten är muffarna som täcker hörlurarna varma och goa.

Solen lyser ikapp med de röda höslöven, men jag känner mig ändå inte lockad att gå ut i vädret.

Istället ska städa toaletten på jobbet och så ska jag äta hemlagade köttbullar som Förundersökningsledaren gjorde igår kväll. De är säkert goda, men Guldgossen var ytterligt nära att kräkas när han smakade på en köttbulle och råkade få syn på en “stor” lökbit. Han är så känslig det lilla livet.

Jag är inte lika känslig. Kombinationen toalettstädning (andras skit) och lunch orsakar inga bekymmer.

Jag köpte ett nytt te igår. Med kanel och ingefära, och troligtvis lite annat gott, som kardemumma.
Kardemumma är mumma för frusna själar.

Teet luktar fantastiskt gott, men det smakar inte så mycket som lukten påstår. Snarare är smaken tam, med bara en anings krydda i bottentonerna.

Idag har Stellan namnsdag.

Sällan, Stellan!

Med berått mod tog jag en macka till frukost!

I fredags hämtade jag en lista hos Annika. Jag började fylla i mina svar men blev avbruten och råkade lägga ut listan, med Annikas svar, på min blogg.

Nu gör jag ett nytt försök. Hoppas jag lyckas klämma in mina egna svar på frågorna den här gången.

1. Hur gammal är du om fem år? 45 år.
2. Vem var den sista du träffade? Min man.
3. Hur lång är du? 169,5 cm
4. Vilken var den senaste film du såg? Jag minns inte riktigt. Den var någon rätt kul med Jim Carrey som vi såg tillsammans med barnen.
5. Vem ringde du senast? En vännina jag inte pratat med på länge.
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Jag tror det var till någon av mina systrar men jag vet inte. Det kan ha varit till Förundersökningsledaren också, och i så fall var det mest troligt en inköpslista. Nej, nu vet jag. Jag skickade ett SMS till Förundersökningsledaren via hitta.se med ett telefonnummer.
7. Vad är dagens planer? Gå och lägga mig.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Ringa om jag bara ska vara social, och SMS:a om jag vill nåt kort.
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Gifta. De har varit gifta i drygt 40 år.
10. När såg du senast din mamma? I söndags.
11. Vilken ögonfärg har du? Brun
12. När vaknade du idag? Kvart i sex, precis som alla vardagar. Ibland vaknar jag visserligen lite innan klockan ringer, och några gånger på natten för att kissa eller titta till barnen eller för att jag drömt något särskilt. Men klockan ringer kvart i sex.
13. Har du någon gång hittat en katt? Det beror på hur man menar. Vi hade en massa katter hemma där jag växte upp och ibland “hittade” man kattungar på oväntade ställen. Jag har dock aldrig hittat en katt som inte var vår, och som jag behållt. Men en hund fick vi sällskap av några veckor hemma på gården när jag var ung.
14. Vilken är din favoritplats? Det beror på årstid och vad jag vill göra. Är jag pysselsugen gillar jag min pysselhörna på kontoret, är jag bloggsugen är det framför datorn. Jag tycker också mycket om att sitta i lugn och ro i uterummet och äta frukost på sommaren. Och så tycker jag om att ligga i sängen. Jag gillar Bonassola i Italien väldigt mycket också. Sen så har jag “a happy place” dit jag återvänder i tanken om jag mediterar. Det är i vattnet, flytandes på rygg, vid Lurö.
15. Vilken plats föredrar du minst? Här hemma är det förrådet över garaget. Det är inte så högt i tak att man kan gå rakryggad, och på sommaren är det för varmt och vintern för kallt.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Jag sitter säkert här och bloggar och beklagar mig över min tonåriga dotter eller min nyss utflugne son.
17. Vad skrämde dig som barn? Emil i Lönnebergas pappa (när han blev arg). Storpotäten i “Vilse i pannkakan”. Krig.
18. Vem fick dig att skratta senast? Någon av mina barn.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej, men jag lyssnade inte så mycket på musik när jag var ung. Jag hade en Carola-skiva. Den där med molnen i bakgrunden, men jag vet inte vart den tagit vägen..
20. Har du stationär eller bärbar dator? Jag har ingen egen dator. Alla husets datorer är antingen barnens eller Förundersökningsledarens. Ja, allt ditt är mitt heter det ju i och för sig. I så fall har jag en bärbar, en minidator, och en handfull stationära. Det är mest datorn på kontoret jag använder.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Jag sover bäst med så mycket kläder som möjligt.
22. Hur många kuddar har du i sängen? Vi har var sin kudde, Förundersökningsleedaren och jag. På golvet bredvid sängen ligger en extrakudde jag lägger upp om någon av barnen vill sova hos oss, eller om jag vill halvsitta och läsa.
23. Hur många landskap har du bott i? Bara Västergötland.
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Nej. Jag har spytt av magsjuka och när jag varit gravid. Jag har nästan kräkts vid någon huvudvärksattack också, men bara nästan.
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Strumpor i skor. Jag har inlägg i skorna och får ont i fötterna och jag går barläste.
26. Är du social? Det skulle man nog kunna säga.
27. Vilken är din favoritglass? I låda: Vaniljglass, eller kanske den där jättegoda som man kan köpa på Liedel med valnötter och lönnsirap. Pinnglass: Magnum Mandel. För övrigt: Italiensk cassataglass som jag gjort själv. Eller riktig italiensk glass, inköpt i italien. Mums!
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Skänka 100.000 till församlingen. Sedan betala av på huslånet.
29. Tycker du om kinamat? Ja. Framförallt stekt ris special.
30. Tycker du om kaffe? Ja, men jag dricker det inte för jag får magkatarr eller panikångestattacker, eller i värsta fall både och.
31. Vad dricker du till frukost? Te till vardags och kanske ett glas av Willys färskpressade apelsinjuice på helgen.
32. Sover du på någon särskild sida? Förundersökningsledaren får knuffa på mig om jag sover på rygg för då snarkar jag. Jag vänder ganska mycket på mig. Det är en ovana som hänger i sedan gymnasietiden. Då hade jag mycket ont i ryggen och kunde inte ligga på samma sida någon längre stund i taget. Annars ligger jag nog mest på vänstersidan.
33. Kan du spela poker? Nej.
34. Tycker du om att mysa? Finns det någon som inte gör det?
35. Är du en beroendemänniska? Jag vet inte. Jag tycker inte jag har så förfärligt många laster. Men jo, det är jag nog. Jag fastnar lätt för någon mat som jag tycker är jättegod, och sedan vill jag ha den hur ofta som helst.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej.
37. Vill du ha barn? Ja. Jag vill ha mina barn. Men det räcker med två för oss.
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska. Lite tyska. Nåt ord italienska. Men jag är verkligen ingen språkbegåvning. Tyvärr.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej.
40. Föredrar du havet eller en pool? Pool. Om det gäller att bada i alla fall. Annars är det ju betydligt trevligare att till exempel ta en promenad utmed havet, eller leta stenar och snäckor på en havsstrand än bredvid en pool!
41. Vad spenderar du helst pengar på? Ingenting. Jag är rätt snål.
42. Äger du dyra smycken? Inget jättedyrt.
43. Har du någon gång testat narkotika? Nej
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Chokladpudding med vispgrädde. Och efter det en kopp te.
45. Vem är den roligaste människan du känner? Oj, det var svårt. Jag känner många roliga människor. Jag har två barndomskamrater som är jätteroliga, särskilt tillsammans.
46. Välj ett ärr på din kropp? Vadå välj? Vad ska jag ha det till? Jag har ett antal småärr efter titthålsoperationen då de plockade ut min värdelösa gallblåsa, och så har jag ett ärr på ryggen efter en skönhetsfläck som satt i vägen för BH:n. Det största är ändå på vänster underarm, från handleden upp tilll armbågen. Det fick jag när jag lärde mig cykla. Eftersom grannens pojkar redan kunde cykla och gjorde det utan att hålla i styret, så trodde jag att man automatiskt kunde cykla så. Det kunde man inte! Jag vinglade rakt in i ett taggtrådsstängsel.
47. Vad har du för ringsignal? Jag vet inte. Jag har nästan alltid telefonen på virbationsfunktionen.
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Nej. Inte vad jag vet. Fast det kan ju förståss ligga något sparat i någon låda ovanpå garaget. Jag sparar ju på allt möjligt.
49. Flirtar du mycket? Nej. Det är inte lönt. Jag har mitt på det torra. Vore jag singel skulle jag nog göra det.
50. Vart togs din profilbild för din blogg? Har ingen.
51. Kan du byta olja på bilen? Jag vet inte. Jag har aldrig försökt.
52. Har du fått fortkörningsböter? Nej
53. Vilken var den senaste bok du läste? “Svart eko” av Michael Conoelly. Jag vet inte hur han stavar sitt namn riktigt, men böckerna är okej.
54. Läser du dagstidningen? Ja, NLT.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Inte regelbundet. Jag brukar nappa på erbjudanden ibland men det är mer av typen månadsmagasin.
56. Dansar du i bilen? Det låter ju livsfarligt.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Mix Megapol.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Någons nuvarande elpriser.
59. När var du i kyrkan senast? I söndags. Då var jag både i vår egen kyrka och i mina föräldrars.

Nu har vi städat. Förundersökningsledaren har som vanligt gjort grovgörat med dammsugaren och golvsvabben och jag har skött finliret med toaletter och speglar.

Den här gången fick jag också för mig att torka av dörrar och några väggar i tvättstugan. Det blev en väldig skillnad.

Just nu sitter jag och fundrar på vad det skulle kosta att anlita en städfirma för storstädning till jul. Typ flyttstäd, fast utan att man flyttar.

Om det är någon som undrar varför jag inte skrev nåt om GI-maten igår, så beror det på att jag höll mig på mattan!

Idag har jag dock slarvat och ätit 35 g ostbågar och 1 dl chokladpudding.

Nu skrattas det i mjugg bland kollegorna.
Jag sitter nämligen med mössa på mig framför datorn.

Men vad gör man inte för att hålla värmen och ångan uppe.

Jag har kommit fram till att jag sover bäst varm.

Med t-shirt och långbenta pyjamasbyxor nedstoppade i jägarsockarna så får jag mycket bättre sömn än när jag är avklädd.

Idag är det kallt. Jag sitter på jobbet och småhuttrar med axlarna uppe vid öronen och med fötter som istappar under skrivbordet.

Nu ska jag ta en stärkande promenad i raskt tempo för att få upp ångan, och för att köpa mig något att äta till lunch.

Jag har ett problem.

Jag lyckas aldrig skriva lagom långa inlägg. Det blir antingen för lååååångt, eller irriterande kortkort.

Som det här inlägget till exempel.

Det verkar bli ”en sån där dag” idag. En sådan dag när det mesta går på tok, där allt som kan gå fel gör just det.

Det började redan när vi försökte väcka barnen. Båda mina juveler var jättetrötta, och lilla Svalan var närmast avdomnad och bortom kontakt. När hon väl kom till sans använde hon morgonen åt att ömsom beklaga sig och ömsom gråta ut sin trötthet.
Det var inte förrän jag släppte av barnen vid skolan som hon samlade sig, torkade tårarna och morskade upp sig. Jag såg henne trava iväg, behängd med skolväska, gympapåse och kassen med regnkläder, men rak i ryggen som en fura. Så långt från den där lilla, lilla tösen som bara utsöndrade gråtmild trötthet och tröstlöshet några minuter tidigare. En förvandlingskonstnär av högsta rang. Så lik mig själv att det nästan är skrämmande.

Guldgossen hade inte heller någon bra morgon. När han tog sina första steg för dagen smärtade det till i vänsterfoten och han ropade på mig som fortfarande var inne i lilla Svalans rum och försökte ruska liv i henne.
Jag gjorde en amatörmässig undersökning av foten och upptäckte en svag svullnad på utsidan, bredvid fotknölen. Området var också en aning varmare än den omgivande huden och jag kunde lokalisera det ställe där det gjorde mest ont. Vad som orsakat skadan kunde jag däremot inte förstå.
Jag skrev ett brev till Guldgossens lärare om att han borde besöka skolsköterskan om hon är på plats idag, och om att han kan ta det lite lugnt på gympan om han fortfarande har ont.

Sedan åsamkade jag min Guldgosse mer smärta när jag borstade håret på honom. Balsamsprayet är på upphällning och jag måste skaffa en ny flaska på Apoteket idag. Guldgossens lockar tillhör det trassligare slaget och det brukar kunna bli både skrik och som idag – tårar, när det är riktigt illa.

När vi, flera minuter försenade, äntligen kom ner till ytterkläderna hade Guldgossen oturen att snubbla på en av väskorna och slog huvudet i en stereo som står lite malplacerad på bänken i tvättstugan. Han konstaterade uppgivet att det här verkligen inte var hans dag.

Inga fler missöden inträffade innan jag lämnat av barnen vid skolan.

Däremot såg jag något som gav mig rysningar av obehag och fladderfjärilar av oro i magtrakten.
Två ambulanser stod uppställda utanför ett av husen jag brukar passera på min morgonfärd till jobbet. Efter en stund mötte jag också en polisbil, och sedan ytterligare en. Jag tror inte att jag fantiserar för mycket om jag gissar att poliserna var på väg till samma hus.
Fantiserade gjorde jag ändå en hel del.
Vad kan ha hänt? Är det ett familjedrama, eller har det varit ett rån? En olycka? Är det flera skadade eftersom det var två ambulaner? Är några barn inblandade…

När jag kom till jobbet försvann tankarna på ambulans-huset, även om det bara var tillfälligt.
På golvet stod nämligen en hink, under den en massa blöta handdukar och från taket droppade det vatten.
Som tur är kommer läckaget inte från ett avlopp, utan från röret till ett element. Och som tur är har det droppat ner på golvet och inte på något av våra skrivbord med datorer och viktiga papper.

Det var min morgon det. Hur kommer resten av dagen gestalta sig?

Idag sjöng jag i vår kyrka. Förundersökningsledaren spelade gitarr och vi hade tillökning i form av ett ungt par i församlingen. En kille som spelar bas och en tjej som också sjunger. Hon är jätteduktig på att sjunga stämmor och det är roligt att få utfyllnad i sången. När det gäller stämsång blir alltid 1+1 mycket mer än 2.

Direkt efter övningen före mötet gjorde jag en snabb insats i Kaffestugan och startade igång kassaapparaten. Och efter gudstjänsten stod jag i kassan och tog betalt av de som fikade.
Sen räknade jag ihop kassan och fyllde i de papper som ska fyllas i och deponerade kassan där den ska deponeras, och så for familjen Zäta till Skälvum.

I Skälvums Missionshus ordnade församlingen (min gamla hemförsamling) höstbuffé.
Serveringsbordet stod dukat med läckerheter som köttbullar, kålpudding, rökt rådjur, fyllda tomater, spenat- och fetapaj, köttkorv, bönor, sallad, inläggingar och mirabellamarmelad.

Skälvums Missionsförsamling är väldigt duktiga på att ordna olika arrangemang som lockar folket i bygden. Det är påsk- och höstbufféer, afternoon tea, missionsauktion, luciafirande och nu också “En psalm och en kopp kaffe”.
Förutom näringsrik förtäring får besökarna sig också ett Gudsord till livs i form av en andakt.

Efter höstbuffén for vi vidare hem till mina föräldrar och tillbringade eftermiddagen och början av kvällen tillsammans med Italiensysterns familj. Och med mina föräldrar!

Nu gör vi kväll här hemma. Barnen ligger i sina sängar och väntar på godnattkramen och Förundersökningsledaren och jag går också snart och lägger oss.

Idag träffade vi Italiensystern, hennes man och barn för sista gången innan de far hem till Italien igen.

Det blev ett tårfyllt avsked. Äldste sonen trillade nämligen precis innan vi skulle åka hem från mina föräldrar och slog i pannan rejält.

Dagen avsteg från den tänkta dieten:

Frukost: Ett rostat bröd.
Lunch: Två bitar paj, en halv solrosfralla, två digestivekex, en bit äppelpaj med vanlijvisp, en morotskaka.

Nu går det åt pipsvängen.

Igår åt jag 1-2 dl ostbågar, av den krispigare sorten.
Jag åt också en skiva misslyckad sockerkaka. Plus muffinsen som jag skrev om tidigare.

Idag har jag ätit två korvbröd, 1 – 1½ dl potatissallad, och mer sockerkaka, och en helt underbart god glass au four (hur nu det stavas, jag vet bara hur det smakar).

Och dagen är ännu inte slut…

I natt drömde jag att jag skulle hälsa på hos Italiensysterns svärföräldrar.
Jag vet hur de bor i verkligheten och har varit där flera gånger, men i drömmen såg det helt annorlunda ut.

Det började med att jag måste ha kommit med flyg, och sedan kört själv genom en stad med invecklat vägnät. Jag visste inte vart jag skulle och hade ingen karta, men körde på känsla och hamnade till slut rätt.

Huset låg på en höjd, utmed en cykelvägstrång gränd. Jag såg det på ganska långt håll och förstod direkt att drömmen skulle handla om det fantastiska huset.
Det var ett jättestort hus, med flera våningar i olika nivåer, och med torn och tinnar och annorlunda fönster. Det var putsat i en blekgul nyans och ut mot gatan löpte en mur med samma putsfasad. Mitt medvetna jag kände stor förväntan inför vad jag skulle få vara med om i drömmen i fråga om inredning och härliga rum.

Men först skulle jag parkera bilen.
Det fanns små, små parkeringsfickor uppmålade utmed gränden. Jag parkerade bilen så nära huset som möjligt och täckte då två av parkeringsrutorna.
Genast kom en getingilsk liten italienska utrusande från sitt hus och påpekade att jag parkerat på deras plats.
Det fick mig att förstå att parkeringsplatserna tillhörde husen och jag letade en stund efter den ruta som borde tillhöra svärföräldrarna. Jag hittade ingen.

Så såg jag att till svärföräldrarnas hus fanns en ganska stor tomt, i alla fall med italienska mått mätt. Och på tomten fanns en parkeringsplats med utrymme får två bilar efter varann.
Den delen av tomten var tillstängd med en skräckinjagande nätgrind och på parkeringsplatsen stod en stor båt på släp så där skulle jag inte få plats i alla fall.

Min jakt på parkeringsplats fortsatte och jag testade flera uppmålade rutor utmed gatan, alltid med resultatet att någon kom ut och skällde på mig.
Det verkade finnas några platser som var “allmänna” men eftersom det pågick ett stort barnkalas i ett av husen utmed gatan så var alla sådana platser tydligen också “paxade”.

När jag kört runt ett tag upptäckte jag dessutom att jag inte körde en liten smidig stadsbil utan en stor, bred, hög och framför allt lång Jeep. Det var jättesvårt att trixa sig fram mellan bilarna på gatan, och att backa och vända var rena äventyret.

När jag för tredje gången passerade svärföräldrarnas hus fick jag se hur en mycket gammal dam, säkert minst 90 år, öppnade grinden till tomten och för hand drog ut den stora båten och traskade iväg nerför gränden med farkosten på släp.
I drömmen reflekterade jag inte över det omöjliga i företaget utan gladdes över att jag äntligen hittat en parkeringsplats.

Jag lyckades backa in Jeepen ända in på tomten och ställde mig så långt bak som möjligt. Så drog jag åt handbromsen och hoppade ur.
Till min förskräckelse började den stora bilen rulla bakåt. Jag sprang och ställde mig bakom bilen och höll emot.
Då fick jag se att precis i slutet av parkeringsområdet fanns i stup på cirka fem meter ner till en lägre liggande del av trädgården. Det skulle bli katastrof om bilen rullade ner där! Jag kikade ner i trädgården och fick se ett vedupplag med några lagomstora bitar att lägga som stopp bakom bakhjulen på Jeepen.
Men hur skulle jag få tag i dem och samtidigt kunna förhindra bilen från att rulla ner?

Plötsligt dök Förundersökningsledaren upp och erbjöd sig att hjälpa till. Han ställde sig bakom bilen och höll emot (jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte kunde drömma att han istället satte sig i bilen och la i en växel, eller bara körde fram den lite så att den inte skulle stå i bakåtlutet i slutet av parkeringen) medan jag försiktigt började klättra ner för branten. Det fanns en smal vinranka jag kunde hålla mig i när jag klättrade och efter åtta sorger och nio bedrövelser lyckades jag hämta två brädlappar och klättra upp med dem.

Precis när jag äntligen kilat fast brädbitarna bakom däcken på bilen så att jag skulle kunna gå och hälsa på min Italiensysters svärföräldrar i det lockande vackra huset…

…ringde väckarklockan och det var dags att stiga upp.

Jag har sällan vaknat så besviken!

Vi satt i bilen, lilla Svalan och jag.
Lilla Svalan öppnade handskfacket (hur många har någonsin lagt sina handskar där?) och hittade en sago-CD med Peter Pan.

Med inlevelse började hon berätta om filmen hon sett hos bästa kompisen.
-Det var Peter Pan, fast mycket bättre, för det var inte tecknat!

Det lät på lilla Svalan som om en helt ny värld öppnats för henne. Den icke-tecknade filmvärlden.

Bästisen och lilla Svalan hade båda tyckt att Peter Pan var så söt, så söt. Bästisen hade paxat honom, och det hade lilla Svalan också gjort.
-Sen grälade vi om vem som skulle få honom och då kom vi på att vi kunde dela honom på mitten.
-Men sen grälade vi om vem som skulle ha överdelen och vem som skulle få underdelen. Både jag och Bästisen ville ha överdelen. Vad ska man ha bara ett par ben till? Det är ju inte dom som är söta.
-Sen kom jag på att det är bättre om vi kopierar honom.
-Men då kom vi på att han nog inte får plats i kopieringsapparaten…

Jag hörde en så irriterande reklam för lån på Megapol. Trots att jag bestämde mig för att komma ihåg vad företaget hette har det redan fallit bort.
Det var i alla fall reklam riktad till ungdomar.

Den unga, glada pratan drog meningar i stil med:
-När du var liten lånade du leksaker av bästisen och kläder av mamma.
-När du blev större lånade du bilen av pappa.
-Du har alltid lånat av någon du kan lita på.
-Låna pengar av oss. Det är tryggt. Lån upp till 90 dagar.

Det hjälpte ju inte att jag satt i bilen och skrek:
UNGDOMAR SKA INTE LÅNA PENGAR!

Glada rösten pratade käckt vidare om hur tryggt och bra det var att låna pengar av dem.

Sådär ja!
Redan tillbaka efter den snabbaste inköpsrundan på länge.

Jag körde rally genom Willys, med lilla Svalan påhejandes i vagnen.
En äldre dam schoade (har ingen aning om hur det stavas, det är västgötska) förskräckt när hon såg min framfart med “det arma barnet”.

Dock höll det på att bli en väääldigt kort tur till affären. Jag fick nämligen inte med mig plånboken hemifrån till en början. I stället satte jag mig i bilen med min kalender.
Visst är mina dagar värdefulla, men de fungerar dåligt som betalningsmedel för socker, äpplen och grillkorv.

När jag bytt almanackan till plånboken kunde man tyckt att det skulle varit nog med tossigheter, men ytterligare förseningar uppstod utmed vägen.
Lilla Svalan störde min koncentrerade körning med att fråga vad vi skulle göra på skolan.
Utan att tänka på det, och förmodligen var det väl just brist på tankeverksamhet som fört mig på villovägar, så hade jag kört till skolan. Min hjärna var inställd på att lämna barnen till fritids och sen tänkte jag bege mig till jobbet. Eller, ja, tänkte var väl fel uttryck. Det var nog instinkten som styrde bilen.

Nä, nu har jag läst bloggar alldeles för länge.
Jag skulle ju handla och baka sockerkaka.

Pust och stön, det var mycket roligare och surfa runt bland alla sköna bloggare.

Hade jag haft en krage på mig skulle jag tagit ett rejält tag, men nu får jag nöja mig med att försöka lätta på ändalyckten och locka ner lilla Svalan från häxrösten på övervåningen.

Lilla Svalan har snöat in på “Trillingarna”.
Hon tittar ihärdigt på avsnitt efter avsnitt.

Det är i och för sig ganska genomtänkta program. Tre flickor trollas in i en saga av en elak häxa och så försöker de ordna upp allt till det bästa och häxan får sig en näsbränna.

MEN häxans röst är så irriterande. Jag blir galen på hennes gälla kacklande från TV-apparaten.
Jag ska be lilla Svalan ta på sig lurar när hon tittar i fortsättningen.

Familjens herrar har gett sig av.

Förundersökningsledaren ska på återträff med fjällvandrargänget.
Han har suttit uppe några nätter i veckan och filat på ett kvartslångt bildspel som han kommer visa sina medvandrare. Det är jättebra, lite småroligt, och med synkad musik.
(Men det är inte såååå bra att det motiverar flera timmars oigentaglig sömn…)

Guldgossen har hajk i helgen, tillsammans med Royal Rangers i Örslösa.
Det ska vara ute i skog och mark och passa sig för att skära sig, bryta benen, hugga sig med yxa, elda upp varandras fleeströjor och frysa ihjäl i vindskydd om natten.
Det är allt jag har att säga om den saken!

Lilla Svalan och jag ska ha eget fredagsmys.
Just idag inkluderar det sockerkaksbak och matinköp.
Det är inte helt osannolikt att det även inkluderar ostbågar. Jag ska gå och läsa på påsen. Det kan väl inte vara så mycket kolhydrater i ostbågar…

Fredagsfika på jobbet:

Muffins med vit choklad och blåbär!

Tillägg:

Det var stooora muffins. Och jag åt en halv till eftermiddagsfika också.

Huvudvärken har bitit sig fast.

Den bråkar inte en massa eller ställer till stora bekymmer med illamående och sänggående, men den finns där. Den svirvlar runt bland hjärnvindlingarna som ett fiskedrag just under ytan. Jag vet aldrig när den hugger till och fastnar i en nerv.

Dagens försyndelser:

En pizzaslice.

Jag hade en lite småtråkig dag på jobbet idag, trots välgörenhetsmålet och trevliga arbetskamrater. Därför satt jag och längtade lite efter den kvarten pizzabit som jag lämnat kvar hemma sedan igår kväll. Det var en Lidköpings special med skinka, ost, räkor och annanas.

Gissa hur glad jag blev när jag kom hem och fick se att Förundersökningsledaren just glufsat i sig min pizza!

Som kompensation åt jag upp en liten bit av barnens pizza istället.
Tillsammans med en avokado.

Tjoho – not!

Det här känns bra, det känns riktigt bra!

Den här veckan skänker vår VD 10 % av det vi drar in till välgörande ändamål.
I måndags var det Läkare utan gränser, tisdag och onsdag Rosa bandet-kampanjen, idag SOS Barnbyar och i morgon Frälsningsarméns sociala verksamhet i Lidköping.

För varje besök jag bokar idag hjälper jag ett barn någonstans i världen till ett tryggt hem, utbildning och en ljusare framtid.

Det känns fantastiskt bra!

Det jobbar en lite yngre (20-25) kille hos oss. Han är anställd för att jobba kvällsskiftet men jobbar extra dagtid också när det behövs.

Tidigare i veckan satt vi några stycken och pratade åldrar i lunchrummet.
Killen gissade åldern på oss tjejer.
Man kan undra varför vi håller på sådär, vi tjejer. Fattar vi inte att det är mycket pressande för mannen/killen/farbrorn som ska behöva gissa. Det är ju som upplagt för att det ska bli fel.

Kvällskillen gjorde bort sig lite. Jag har lovat att inte tala om hur.
Men när han skulle gissa min ålder blev jag mycket nöjd med hans gissning.

28!

Fattar ni! Grabben trodde att jag var 10 år yngre än vad jag är.
Det ämnar jag leva på resten av veckan. Minst.

Det här är inlägg nr 1914.

1914 började första världskriget.

Guldgossen kommer glädjestrålande hem från Royal Rangers.
Även om svaret står skrivet över hela ansiktet frågar jag:
-Hade ni roligt idag!

Efter det självskrivna svaret frågar jag:
-Vad gjorde ni då?

Ett inte lika förväntat svar:
-Vi har byggt en toalett.

Ska man frångå en diet är det lika bra att göra det med besked.

Idag har jag ätit 3/4 pizza.

Det blåser ute.
Så mycket att en trottoarpratare utanför Högskolan Online blåste omkull när jag gick förbi. En man stirrade hätskt på mig.
Jag tog det som en komplimang. Han måste trott att jag var en ung ligist…

Jag var på väg till Apoteket för att köpa kondomer.
Glömde ta en kasse.
Det var fler som stirrade på mig när jag gick tillbaka till jobbet med det tomteröda paketet i handen.

Igår åt jag inget som jag anser inte står på min “meny”.

Jag har belönats med ett kilos viktnedgång från i går morses.
Tyvärr är jag medveten om att man inte går ner ett helt kilo sådär på en dag och att det mesta av kilot härrör sig från utebliven vätska.

Idag tar min syster med sig pizza när hon kommer på besök. Jag ämnar äta av den.

Den där huvudvärken…
Under eftermiddagen i går transformerade den sig från hanterbar till outhärdlig men så långsamt och smygaktigt att jag nästan inte märkte det.

Rätt som det var var klockan halv fem och jag slutade jobba för att hinna leverera en bortglömd gympapåse till lilla Svalan innan hennes handbollsträning började.
När jag reste mig från mitt skrivbord kände jag hur huvudvärken, detta ondsinta moln som byggt bo innanför skallbenet, hånskrattade åt mig och mina tappra försök att se oberörd ut när jag tvingades bära med mig min parasit ut från jobbet.

Lilla Svalan var tack och lov lätthanterlig och glad när jag hjälpte henne byta om och komma iväg från skolan till handbollen.
Guldgossen var ännu mer lätthanterlig och skötte sig helt själv när han samlade ihop sina saker och gick med mig till bilen.

När jag kom hem såg genast Förundersökningsledaren vilken status jag befann mig i och ömkade mig lite innan jag kraschade i säng.
Jag ville inte sova, inte innan vi ätit åtminstone, så jag läste lite och for sedan och hämtade hem lilla Svalan från handbollen när middagen var klar.

Förundersökningsledaren bjöd på kyckling med Onkle Bens-gryta och efter maten dämpade sig monstret där uppe såpass att jag kunde stryka lite.

När jag gick och la mig satte jag igång TNS-apparaten och låg med den två timmar.

Under natten vaknade jag av att lilla Svalan vrålade efter mig borta från sitt rum. Jag for förskräckt upp och snubblade mig in till hennes säng. Hon hade ont i en häl som hon slagit i tidigare under kvällen.
Jag kunde inte se någon åverkan så jag lät henne bara krypa ner bredvid mig i sängen och sedan låg vi och gosade en bra stund tills hon trött deklarerade att; nu gjorde det inte ont längre. Då gick hon på eget initiativ tillbaka till sin säng och somnade om.

När jag vaknade i morses hade jag ingen huvudvärk.
Nu, sittandes vid frukostbordet, känner jag det ondskefulla molnet hovra innanför pannan och smida ränker på att slå till igen så fort det får tillfälle.
Därför ämnar jag komplettera mina frukostägg med två Diklofenac. Migränmedicin är inte billigt, och jag vet att jag kommer få sota för tilltaget i form av magkatarr, men det får det vara värt idag. Ikväll får vi nämligen besök av min mamma ohch Italien-systern och hennes söner. Jag vill ju hinna träffa dem så mycket som möjligt innan de far tillbaka till Italien igen.

Kanske är det den nya sängens fel. Kanske är det bara jag.
Hur som helst har jag kommit in i ett stim av huvudvärk.

Det har inte varit den där tunga, riktigt jobbiga huvudvärken, som spänner åt och dunkar hårt. Snarare en nästan hemtrevlig småvärk. Jag har stått ut.

I morses vaknade jag med huvudvärk. Det brukar vara ett tydligen tecken på att dagen kommer gå åt pipsvängen.
Jag vill inte vara en sådan person som ger upp direkt, lägger mig ner och erkänner mig besegrad. Nejdå! Jag biter ihop, undviker att känna efter, och går med förväntansfulla steg till jobbet. (Eller, till bilen i garaget…)

Vid niotiden hade huvudvärken tilltagit och blivit besvärande. Jag tog en av de dyra tabletterna. Och bestämde mig för att vinka vit flagg om det inte blivit bättre efter en timma.

Nu har det blivit bättre.
Inte så mycket bättre att jag jublar av glädje och tacksamt tar emot alla anti-huvudvärks-tips i fikarummet, men bättre.

Jag har fått ett vrålåk. Jag skrämmer barn och gamla tanter när jag ljudligt passerar genom staden.

Det är tyvärr inte lika roligt som det låter. Bilen har hål på avgassystemet.

Det var sååå nära. Klockan var bildligt talat fem i tolv ( i verkligheten var hon nog kvart över sju).
Jag hade klarat dagens lopp, men så föll jag på målsnöret.

Fallet utgjordes av en finsk pinne och en sådan där amerikansk kaka med chokladbitar i.
Men jag har ju sagt till mig själv att inte vara fjompig och tacka nej när det bjuds. Och en stor kopp te med två fina kakor till var precis vad jag behövde då, så jag klagar inte.

Idag visar vågen tre hektos nedgång sedan dagen innan. Inget att hänga i julgranen precis men det är bättre det går sakta och åt rätt håll än fort och fel.

Fattar ni hur svårt det är att leva enligt LCHF-metoden när det står en stor burk lockande pepparkakor i köket på jobbet!

Jag tycker Guldgossen har lite för mycket läxor. Han går ju bara i fyran och behöver få göra annat än bara sitta med läxorna på kvällarna.

I fredags fick han engelskaläxa, med förhör på tisdag. Är inte det lite kort tid? Vi har rabblat glosor i bilen hela helgen. Lagom kul för hela familjen.
Men nu vet till och med lilla Svalan att bara heter “only” på engelska. Hon har däremot inte snappat upp “titta på” ännu utan översätter fritt med:
-Titt pau!

Idag har det regnat, blåst och nu lyser solen.

Det är roligt med lite omväxling!

Lilla Svalan är arg och sur.
Hon tjurar för att vi har fått nya sängar och Guldgossen också, men inte hon.

I verkligheten är det bara jag och Förundersökningsledaren som fått nya madrasser. Sängramen är fortfarande samma som när vi gifte oss för 14 år sedan.
Och Guldgossen har fått min gamla sängbotten, nedlagd i Förundersökningsledarens ungdomssäng.

Egentligen är det lilla Svalan som har nyast säng. Hon fick en helt ny säng i julklapp förra året. Förundersökningsledaren snickrade ihop den medan hon sov och sedan bar vi över henne i den nya sängen så att hon vaknade i den på morgonen.

Men nu är hon sur och arg och ligger i min säng och gonar sig och hjälper mig att hålla värmen.

Jag klarade mig frän ostbågefrestelsen i går kväll och kompenserade med några nävar mandel.

Idag har det dock varit en värdelös dag ur GI-synpunkt.

redan vid frukosten spårade det ur, när jag “unnade”mig ett glas färskpressad juice. Det är visserligen inget tillsatt socker i Willys juice men det är ändå ganska mycket kolhydrater.

Efter gudstjänsten i Götene blev vi bjudna på fika. Kanelbulle och en liten mjuk bärkaka.

Sedan styrde vi bilen till Förundersökningsledarens mormor för ett överraskningsbesök. Jag tror vi blev lika överraskade som hon för det visade sig att hon fyller år i morgon. Som födelsedagspresent från ICA hade hon fått en Frödinge princesstårta och den bjöd hon frikostigt på. Jag åt två bitar!

Till middag blev det bättre. En amerikansk sallad. Men jag kunde inte låta bli utan att äta upp det ena pizzabrödet. Alldeles ljummet och ljuvligt var det.

Och till kvällsmat åt jag en knäckemacka.

Förundersökningsledaren har berättat att “min” bantningsmetod heter LCHF. Jag tror jag ska googla lite och läsa på om den.

Jag minns inte om det var i våras, i somras eller i augusti, men vid något tillfälle ringde en representant för Missionsförsamlingen i Götene och frågade om Förundersökningsledaren och jag kunde komma och spela och sjunga på ett av deras möten under hösten.
Vi bestämde den 4de oktober. Det är i morgon.

Ikväll när jag stod och lagade taccoköttfärs kom jag att tänka på att vi inte fått något brev från Missionskyrkan. Vi har sjungit där några gånger förrut och får alltid ett brev som hälsar oss välkomna och talar om vem som är mötesledare.
Jag fick en känsla av att det kanske blivit något missförstånd och bad Förundersökningsledaren att kontrollera predikoturerna.
I NLT fanns inte Götene Mission med och deras egna hemsida var inte uppdaterad på ett tag. Så hittade Förundersökningsledaren Götenetidningen på nätet och upptäckte att en annan sångare var annonserad till morgondagens möte.

Jag ringde upp killen som kontaktat oss tidigare och han bad att få kolla upp det hela och återkomma till mig.

För en stund sedan ringde han.
Det visade sig att det blivit något missförstånd. Han hade bokat in oss den 4de oktober men sedan hade “bokningen” kommit bort någonstans på vägen.

Jag måste erkänna att jag inte blev jätteledsen. För det första är jag lite hes och sliten i halsen, för det andra har vi inte hunnit öva så mycket som vi skulle behövt och för det tredje ska jag egentligen vara i min egen kyrkan och servera kaffe i morgon, och Förundersökningsledaren är ljudansvarig där.

Så berättade vår kontaktperson att mannen som skulle sjunga i morgon inte kommer. Han hade ringt igår och berättat att han tyvärr inte kunde ställa upp.

Det känns som om Gud lagt sig i och rättat till människors misstag i det här fallet.

I morgon sjunger och spelar vi i Götene!

Italiensysterns äldste son hade lite långtråkigt idag och Italiensystern föreslog att de skulle bygga en koja under trappan.

-Faaalitt!
Så löd sonens kommentar till byggförslaget. Systern blev konfunderad.

Då frågade kloka mormor:
-Vet du vad en koja är för något?

-Nej!

Sedan var saken biff och nu finns det en jättefin liten koja under trappan hos mina föräldrar. Italiensysterns äldste går omkring och säger:
-Myyysitt!

Lilla Svalan kläckte dagens smartaste kommentar.

Familjen Zäta var hembjudna (eller om vi bjöd oss själva) till mina föräldrar och vi satt och åt lunch. Italiensystern fick inte en lugn stund. Antingen var det äldste sonen som fick ett bryt för att han inte fick tillräckligt många fiskpinnar, eller fick hälla vatten själv, eller så var det yngste sonen som skrek som en besatt av någon okänd anledning.

När Italiensystern noterade att hon låg en aning efter oss med matintaget sa hon uppgivet:
-Jag har visst lite svårt att koncentrera mig på att äta när det är så mycket annat runt omkring.

Det är då lilla Svalan säger:
-Jag brukar inte koncentrera mig. Jag bara äter!

Dagens snedsprång:

Potatissallad till lunch. Jag åt gissningsvis ca 1-1½ potatis.

Sockerlagsinlagda konserverade päronhalvor med lite riven choklad över till efterrätt. Både chokladen och sockret i päronet är “fel”. Chokladen på grund av att den innehåller socker.

Ca fem-sex taccochips till middag. De innehåller varken socker eller mjöl eller potatis men en hel massa kolhydrater. 58 % för att vara nogräknad. Det kan alltså inte vara fullt godkänt.

Det är inte helt otänkbart att jag faller till föga och äter någon typ av godis senare ikväll också. Mest troligt ostbågar i så fall. Jag ska försöka låta bli men jag får återkomma om det.

Till er som ogillar fanatiker och tycker att bästa bantningsmetoden är att äta mindre och röra sig mer vill jag säga: Jag är helt ense med er. Jag ämnar inte fanata mig över det här. Till exempel tackade jag gladeligen ja igår när kollegan bjöd på hembakta chokladbollar (det var dock lite onödigt av mig att ta tre, men de var så fantastiskt goda…) och när jag på eftermiddagen fick himmelskt god äppelpaj med vaniljvisp under ett besök hos en trevlig bekantskap (det var rena turan att jag var tvungen att åka och hämta barnen från skolan, annars hade jag tagit om).

Det är viktigt att hålla sig i form.
Rund är en form.

Tyvärr är “rund” inte den form jag vill ha.

Alltså är det dags för lite bantning igen. Jag har smugit i gång någon slags GI-diet men inte varit särskilt hård mot mig själv och följdaktligen inte gått ner mer än nåt kilo på två-tre veckor.

För att sätta lite press på mig själv ämnar jag nu ta bloggen till hjälp. Här ska rapporteras varje matmässigt snedsprång för att jag inte ska bli lika benägen att begå dem.

Jag har försökt med det här förut, rapporterandet alltså, och märkt att det innebär erbarmeligt tråkig läsning. Alltså begär jag inte att ni ska läsa mina rapporter. Det räcker att ni låtsas att ni gör det, så att jag känner mig motiverad att avlägga dem.

För att underlätta för er när ni skummar eller hoppar kommer jag ge alla matrapporter av tråkig karaktär överskriften “Typ GI”.

Tyger! Det gillar jag.

Idag slutade jag jobbet vid lunchtid och åt thaimat tillsammans med min Italien-syster. Sedan gick vi till en tygaffär i Rörstrandslängan. Det är en lapptäcksaffär med hur många tyger som helst, alla behändigt färgsorterade.

Själv var jag inte ute efter något speciellt tyg den här gången. Min syster ville köpa tyg med noter till ett musikprojekt hon håller på med hemma i Italien. Jag var mest sällskap.
Tyvärr hittade jag ett helt fantastiskt vackert tyg med tryck av tidningstext. Jag köpte det inte men kommer förmodligen göra det så fort jag har ett projekt där det passar in.

Italien-systern hittade sitt nottyg och ett härligt grönt tyg och ett tyg med dalahästar och ett med djur och…
Plötsligt märkte jag att hon, bara genom att komma in bland alla härliga mönster och färger, blivit lika biten av lapptäcksvärlden som jag. Jag tror inte att hon kommer börja sy lapptäcken det första hon gör, men andra kreationer.

Nu är de på plats, de nya sängbottnarna. Förundersökningsledaren hämtade dem på Jysk efter jobbet och har burit och dammsugit och grejat och donat. Jag har burit lite också men jag känner mig lite låg på grund av huvudvärk och ett överspänt ben, så jag har med varm hand överlåtit det tyngsta lasset till Förundersökningsledaren.

Vår nya bäddmadrass är av ett tempurliknande material, och jag förväntar mig en god natts sömn.
De nya madrasserna är dock avsevärt mycket högre än de gamla så jag får väl hålla mig i grannen för att inte riskera svindel och trilla ur sänghalmen.

En fördel med att skaffa nya sängar är att man kan vidareförmedla de gamla till bättre behövande. Mina föräldrar får den ena sängbottnen som gästsäng. Den andra hamnar i Guldgossens rum. Han hör verkligen till de bättre behövande för han har sovit i Förundersökningsledarens gamla barndomssäng.
Sängramen, som är en “tuff” stålram, behåller vi, men madrassen hamnar på tippen.

Nu är klockan nio. Är det okej att gå och lägga sig så här dags en fredagskväll?

Det ringde precis hem till familjen Zäta. Jag svarade med mitt namn och följande korta dialog utspelade sig:
-Ojdå, då har jag nog ringt fel.
-Jaha, vem skulle du ringa till då?
-Jag vet inte.
-Nehej, ja då är det inte lätt att komma rätt!

Jag har ett trix jag brukar ta till om jag känner mig lite nere.
Jag slutar.
Slutar känna.

Jag har blivit förvånansvärt bra på att inte känna.
Biverkningarna i form av avtrubbning, känslokallhet och blasé-ighet är förhoppningsvis ännu inte så allvarliga att omgivningen drabbas.

Ibland känner man sig mer värdelös än annars.

Det haglade i morses. Takpannorna dånade när jag läste ut Guldgossens läxbok om den rymmande pojken och bortsprungne katten.

När gryningen kom låg det små minidrivor av hagel på grannens tak. Jag låtsades att det var snö när jag väckte barnen och plötsligt infann sig en behaglig stämning av julaftonsmorgon. Kanske var det den kvardröjande känslan av kvällens brasa, parat med “snön” och lilla Svalans kattlika morgontänjningar under täcket som framkallade sinnesstämningen.
Jag var på vippen att gå ner för trappan och tända julgransbelysningen.

När jag klev ur bilen vid jobbet möttes jag av ett upprört tjatter av fågelröster från vildvinsrankan på fasaden. Det djupröda bladverket måtte gömma hundra fåglar, som tagit sin tillflykt in bland grenarna från sin utsatta position på taket.
Jag kunde nästan höra hur de ropade till varann:
-Är det säkert nu?
-Kan vi flyga ut nu?
-Det var den värsta hagelskur jag varit med om sen jag föddes!
-Jag vill leta mat.
-Jag är också hungrig.
-Ska vi flyga till VL och se om någon klantig bonde har tappat säd vid tömningsfickan?
-Vågar vi ge oss härifrån då?
-Tänk om det kommer en ny hagelstorm.

-Jag söker Marcus Hansson.
-Han är tillbaka på tisdag nästa vecka.
-Den sexte?
-#Asgarv#

Åtta-åtta-åtta.

Jag gick fram till torget på lunchen för att se om jag kunde hitta något kul att ge min mamma, syster och syskonbarn när de kommer och hälsar på ikväll.

Jag hittade orkidéer, massor av billiga orkidéer. Och köpte fyra stycken – till mig själv. Sen hade jag en femma över och för den köpte jag tre tomater som jag tänker äta upp på eftermiddagsfikat.

Vid upprepade tillfällen den senaste tiden har jag brillierat över hur duktig jag är och hur mycket jag hinner med på mornarna. Jag har framställt mina tidigaste delar av dagen som stressfria och harmoniska.

Tji fick jag för det!

I morses var jag allt annat än lugn och fin.

Det började med att jag egentligen hade känslan av att jag skulle få sovmorgon. Anledningen var att Guldgossen kanske skulle stanna hemma ytterligare en dag. Han hade lite feber igår och eftersom de ”bara” ska spela handboll idag och inte ha några lektioner tyckte vi vuxna att det är bättre med en feberfri dag hemma innan han tacklar skolarbetet igen.
Guldgossen var dock av en annan åsikt. Han tyckte att han varit hemma länge nog och bröt ihop när han fick höra att han inte skulle få vara med och spela handboll. Vi vuxna fick ändra taktik och lovade kontrollera frisk- eller sjukhetsgraden på morgonen.

Guldgossen hade ingen feber. Han var istället het av förväntan inför handbollsdagen.

Min vanliga sejour med dagboksskrivning och eftertanke förbyttes till kringspring med febertermometer och beslutsfattande.

Sedan sprang tiden iväg medan jag satt med frukosttéet och läste Guldgossens läxbok om en bortsprungen katt och en rymmarpojke. Boken var så bra att jag liksom glömde bort att titta på klockan. Och plötsligt hade tidpunkten då jag brukar väcka barnen passerats med god marginal.

Båda barnen skulle till skolan. Lilla Svalan ska dessutom till badhuset idag och jag fick jaga runt ett bra tag innan jag kunde konstatera att jag inte hittade hennes baddräkt. Jag ringde till Förundersökningsledaren och frågade om han hade sett den, och det hade han. Den låg i mitten av en stor tvätthög i soffan. Jag lovar att jag aldrig skulle hittat den om jag inte vetat var jag skulle leta.

Det blir inte såå kul att komma hem idag för nu ligger all stryktvätt utspridd i allrummet på övervåningen.

Lilla Svalans fröken, som är en klok kvinna, har i veckobrevet noterat att barnen bör ha med sig en smörgås de dagar det är bad. Alltså sprang jag ner för trappan och började bre en tunnbrödsrulle. Jag fortsatte med två Hällakakor till Guldgossen som ju också skulle ha mellanmål med sig. Och så letade jag reda på en spork och värmde köttbullar. Köttbullarna hamnade i matlådan tillsammans med makaroner som jag faktiskt kommit ihåg att koka dagen innan, ifall nu Guldgossen skulle vara frisk. Sporken (som är en ganska smart kombination av sked och gaffel) tejpade jag fast på matlådan och la mat och mackor i skolväskan. Så kom jag på att han nog behöver ha något att dricka också och la ner en tom vattenflaska och fyllde en annan flaska med saft.

När vi nästan var klara att fara frågade Guldgossen vilka skor han skulle ha. Just det! Efter en ny vända i huset kom jag tillbaka med packad gympapåse också.
Äntligen kunde vi ge oss iväg. Två minuter innan barnen skulle äta frukost i skolan.

Phu!

Lyssnade på en mycket intressant föreläsning i kväll.
Igor Ardoris, kanske mest känd som gympaläraren i “Klass 9A” berättade om hur vi föräldrar kan hjälpa våra barn till positiva självbilder, positiva framtidsbilder och hur vi hjälper våra barn att motivera sig själva att fortsätta kämpa på med läxor och skola.

Kolla hemsidan till Igors företag om du är intresserad. Han verkar ha några öppna föreläsningar under hösten.

En mycket engagerande och duktig föreläsare också. Jag satt i två timmar utan att tappa koncentrationen för en sekund. Det händer ju inte så ofta!

Nu ligger det ytterligare en sång för avlyssning i högerspalten på min blogg.

Vill bara förvarna om att inte ha på för hög volym om du ämnar lyssna. De högsta tonerna vill gärna skära genom plåt om man inte passar sig.

Sången är vännen Ranas födelsedagspresent. Hon fick den igår. Då firade hon att hon varit mamma i fem år.

En schäfferhund skäller som besatt på en svart labrador. Schäfferägaren klappar om sin hund och säger med en hög stämma, som är mer riktad till ägaren av den lugna labradoren än till sin hund:
-Duktig pojke! Det är viktigt att markera.

Jag gör en minnesanteckning om att man inte kan lita på alla hundägare.

En gammal vithårig tant, med betoning på gammal, sitter på sin rullator utanför Komvux och röker njutningsfullt en cigarett. Jag funderar på om hon har lunchrast eller om hon sitter där för att locka “ungdomarna” i fördärvet. Det ser hur som helst rätt så skönt ut.

Jag gör en minnesanteckning om att inte låta mig förledas av gamla tanter.

Jag försöker fixa till det lite på högerkanten här. Det ser ju inte så bra ut i min blogglista. Jag vill sortera om och dessutom inte ha bloggadresserna utskrivna utan bara länkar, som det är på några av min favvo-sidor.

Men one.com som härbärgerar min blogg, vill inte gå mig till mötes.

Äsch då!

Det blev en ofrivillig hemmadag idag.
Jag var laddad och vaknade en minut före väckarklockan. Körde min morgonrutiner med dagbok på toaletten, frukostägg, förberedelser av barnens väskor och allt det där.

När jag väckte barnen upptäckte jag att Guldgossen inte riktigt var i form. Mycket riktigt – en aning feber och heshet och oh, hemska tanke – ont i magen.

Jag körde lilla Svalan till skolan och tog en sväng till jobbet för att starta veckan.
Nu är jag hemma och vabbar. Det var rätt länge sedan sist.

Det går ingen större nöd på Guldgossen. Han är rätt pigg och febern har lagt sig. Lite magont kvarstår så vi får väl se vart det barkar hän. Det är ju främst på kvällar och nätter som saker och ting har en förmåga att barka, om det ska barkas. Så jag ämnar inte ropa hej förrän i morgon.

På förmiddagen har vi lekt skola. Eller, jag har lekt skola medan Guldgossen tvingats göra läxor. Guldgossen har haft svenska, matte, hemkunskap (han fick skala sitt äpple), idrott (ett slalomspel på X-box) och just nu är det rast. Själv har jag ägnat mig åt syslöjd (lapptäcke) och So (läst dagens tidning).

Vi hade en intressant diskussion om huruvida frukstund är rast eller inte. Jag tyckte att det var det eftersom Guldgossen slapp “lektionen” medan Guldgossen var av motsatt åsikt. På rasten ska man få göra vad man vill och att äta ett äpple var inte en av de saker han ville göra.

Jag ämnar fortsätta med syslöjden och tänker tvinga Guldgossen till mer matta och så lite engelska innan dagen är slut.

Lilla Svalan blev glad när hon fick veta att Guldgossen är sjuk. Det betyder nämligen att jag kan åka och hämta henne redan när skolan är slut, klockan ett.

Nu är det snart lunchdags.

Jag är trött.
Det har varit en ganska intensiv helg.

Gäster i fredags.

Kaffestugan på lördagen. Och när jag kom hem satte jag mig vid datorn och fixade kort till hemsidan. Efter ett skönt bad sällade jag mig till familjen och såg i alla fall mer än halva “Dum, dummare”.

Idag har vi varit i kyrkan halva dagen. Först för att fixa i ordning i Kaffestugan inför serveringen efter gudstjänsten. Sedan var det möte. Bra predikan. Det gick hyfsat att sjunga. Jag presterade en rätt gräslig glidning på ett ställe och så fick jag saliv-problem på sista versen så jag improviserade lite, men jag tror att de flesta trodde att det “skulle va” så.

Efter mötet stod jag i kassan i Kaffestugan och sedan slog jag ut kassan men var förmodligen för trött eller distraherad så jag fick räkna om växelkassan tre gånger innan jag fick det att stämma.

När Kaffestugeriet var klart for familjen Zäta hem till mina föräldrar och fick middag och samvaro där. Italiensystern och hennes barn är ju där och hälsar på så vi passar på att umgås så mycket som möjligt.

Här hemma har jag ikväll gått igenom barnens papper inför nästa skolvecka, skött lite mailkorrespondans och nu vattnar jag mina slokande orkidéer och hoppas att de ska överleva ett tag till. Det var femton dagar sedan de senast fick någon omvårdnad.

Mensen kom idag också, så jag är glad att jag unnade mig det där badet igår.
Tidigt i morses vaknade jag av mensvärk och sedan har det molat på lite under dagen, men nu är det överkomligt.

Nej, nu ska jag inte sitta här och ödsla dyrbar sovtid. Dags att hälla av orkidéerna som stått i vatten och skänka de andra växterna lite H2O också innan jag kryper till kojs.

I morgon sjunger jag igen.

Den här gången är det bara en sång, efter predikan.
Förundersökningsledaren kompar på gitarren.

Gudstjänsten sänds live över Lidköpings Närradio. Det går att lyssna via radions hemsida. Gudstjänsten börjar kl 11.00. Det blir repris på kvällen kl 20.00.

Fördelen med ett massagebadkar är att man kan tappa upp ett varmt bad med lavendelbadsalt och sänka ner sin lekamen för en halvtimmas nollställd avkoppling och vila efter att man kommit hem från ett rejält arbetspass i Kaffestugan.

Har snott en låt från syrrans blogg.
Vet dock inte hur man trollar fram sången i själva inlägget så det får bli en länk i stället.

Lyssna och bli glad!

Medan jag stod i Kaffestugan var Förundersökningsledaren och barnen flitiga i trädgården och klippte häcken på ena sidan huset. Den ser väldigt välvårdad och snygg ut nu.

När de kört iväg spillet till värmeverket och shoppat skridskor på friluftsfrämjandets stora bytardag for de till McDonald´s och dinerade. Lilla Svalan fick en gratis happy meal eftersom hon är med i Ronald McDonald Club och där får alla barn ett happy meal i födelsedagspresent.
Leksaken var en liten docka och en liten bok med en bild. När Guldgossen fick se boken sa han:
-Den där bilden skulle man kunna ta ut och så sätta in en egen bild på någon man tycker om.

Förundersökningsledaren lystrade naturligtvis nyfiken. Skulle han nu få reda på om Guldgossen har en hjärtevän?!

Guldgossen fortsatte ovetandes om Förundersökningsledarens förstärkta uppmärksamhet:
-På mamma till exempel.

Igår fick jag äntligen träffa min Italiensyster och hennes härliga ungar. Vi gästades också av en familj från stan som vi gärna umgås med i kyrkan men aldrig kommit oss för med att bjuda hem tidigare.

Lilla Svalan var på barnkalas samtidigt som vi hade gäster och jag åkte och hämtade henne från kalaset medan de andra åt. På kalaset träffade jag en mamma och hennes dotter som jag känner mycket varmt för.
Dottern är lika gammal som lilla Svalan och de var bästisar när de gick på dagis tillsamans. Dottern blev sjuk strax före påsk det år barnen skulle sluta på dagis och i samma veva flyttade hon och hennes familj till en annan stad. Efter ett tag visade det sig att flickan hade ett medfött hjärtfel och hon fick vänta på ett nytt hjärta, med allt vad det innebär, på Östra sjukhuset i Göteborg. I januari opererades hon och hade då inte varit utanför sjukhusets väggar på hur många månader som helst. Operationen gick hyfsat bra men efter att ha varit hemma en vända uppstod komplikationer av medicineringen och hon tillbringade ytterligare två månader på sjukhus. Sedan i juni har så äntligen all varit bra och hon har börjat skolan och får leva som en vanlig unge.

Vi har bett en hel del för lilla Svalans kompis och hennes familj och lilla Svalan allra mest. Det var fantastiskt roligt att få träffa dem nu. Lilla Svalan dök på mig direkt och frågade om hon inte kunde få leka med sin kompis och det ska vi förståss ordna så fort det finns chans.

Ja, gårdagen var en dag med många efterlängtade möten.
Idag kommer jag träffa ännu mera folk för nu ska jag strax till Kaffestugan och ägna mig åt lite kaffekokande, smörgåsbredning, disk och kassaarbete.

Jag har fått en ny Bolibompafavorit.

Fåret Shaun har en liten efterföljare som roar mig och lilla Svalan när vi borstar tänderna på mornarna.
Idag ville han spela trumma. Ankan hade tagit trumman och Timmy var sur nästan hela programmet.

Det är så bra gjort. Jag fattar inte hur man lyckas visa så mycket känsla med bara en liten dragning i ena ögonvrån eller genom att flytta näshålen någon milimeter åt ena eller andra hållet.

Visst gör det ont när kroppar brister.
Varför skulle annars kvinnan kvida.
Varför skulle annars all hennes heta längtan
stelna, blekna med det röda.
Hinnan var en boning hela månaden
där intet nytt intog sitt livsfäste.
Ja, visst gör det ont när kroppar brister,
ont för den som kvider
och den som blöder.

Ja, nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tung de hänger,
klamrar sig vid väggen, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Det är svårt att vara oviss, rädd och delad:
Vill jag blöda eller föda?
Sitter kvar och bara darrar.
Jag vill stanna
och vill falla.

Jag undrar sa flundran när våra nya sängar ska komma. I affären sa de onsdag.

Om jag inte är helt ute och cyklar så tror jag att det varit onsdag hela dagen idag.

Jag har en ryggkliare. Den är inköpt på Indiska för ca tio kronor och lika många år sedan.
Nästan varje kväll unnar jag mig en knapp minut med min vän. Han kliar och jag njuter.

Jag är uppväxt med kli på ryggen. I mitt barndomshem serverades oftast TV-programmen tillsammans med en lång stunds ryggkliande. Vi gick laget runt. Det var fantastiskt skönt och gemenskapsfrämjande.

Tyvärr är Förundersökningsledaren inte lika intresserad av att klia rygg som jag är. Han brukar göra ett tappert försök men det är kanske lätt att förstå att en kvinna som borstar tänderna i tio minuter bara för att det är så skönt, är aningen svårtillfredsställd och tycker att det är för lite med bara några minuters kliande.

Därför är bambupinnen med en skårad böj i ena änden en så uppskattad kamrat.
Och ikväll tyckte jag liksom att det kliade lite extra.
Kan det möjligen bero på att jag hittade en fästing bakom Guldgossens ena öra tidigare idag?

Det var lite lustigt egentligen, för vi pratade om fästingar på jobbet idag.
Jag tror inte på reinkarnation men tanken att de värsta skurkarna skulle återfödas som något lägre stående djur lät ändå lockande när vi diskuterade saken i lunchrummet. Chefen tyckte att det värsta måste vara att återfödas som fästing. Tänk att tillbringa hela livet hårt fastklamrad vid ett grässtrå och bara vänta, vänta, vänta på att någon kom förbi. Och sedan antingen dö vrålhungrig efter att ha väntat förgäves, eller få ett enda rejält skråvmål och upptäcka att man sväller till orimliga proportioner.

Nej fy för att vara fästing, låter inte alls festligt.
Då är jag mycket hellre människa och kan sitta här i lugn och ro och klia mig.

Hur kliar sig en fästing förresten? Den har ju alla benen samlade framme vid huvudet. Tänk att vrålhungrig vänta hela livet fastklamrad vid ett grässtrå, och så börjar det plötsligt klia på bakkroppen som du inte når. Det måste vara det värsta som kan hända.

När jag sa god natt till lilla Svalan i kväll lindade hon sina långa smala armar runt min nacke, såg mig djupt in i ögonen och sa med sin lenaste, mest innerliga stämma:
-Mamma, jag älskar dej! Jag älskar dej mer än du kan ana.

Nu lyser solen. Inte här inne i min hjärna, men i alla fall ute på den vackra tegelfasaden på andra sidan älven.
Höstfärgerna har krupit fram ur vildvinsrankorna som bäddar in teglet och kolorerar nu hela väggarna med allt från milt grönt till flammande eldrött.

Jag känner mig lite rött trött här på min kant. Jag längtar efter Italiensystern och mina syskonbarn. Men de närmaste kvällarna är fullbokade med tillväxtgruppsledarsamling och föräldramöte. Det är inga måsten men som den duktiga flicka jag är prioriterar jag ändå att vara med där.

Vaknar en minut innan klockradion börjar sjunga någon Mix Megapol-låt.
Tillbringar 20 minuter i badrummet. Bland annat med att skriva en sida i dagboken för att samla tankarna inför dagen. Ofta innebär det att jag tar reda på vilken veckodag det är och tränker efter vad som ska göras idag.

Går ner i köket och kokar tevatten. Dricker min kopp och äter ett kokt ägg som jag antingen kokat på morgonen eller sparat från gårdagen. Läser tidningen eller samtalar lite med Förundersökningsledaren.

Kontrollerar almanackan för att se vad mer dagen har i sitt sköte.
Gör i ordning barnens frukt och eventuella gympapåsar eller läxor som ska lämnas in.

Sitter en stund till på toaletten och läser eller löser korsord.

Går upp på övervåningen och väcker barnen. Tänder och hår borstas och jag ser till att de är något sånär anständigt klädda.

Sedan går vi ner tillsammans och tar oss per bil eller cykel till skolan där jag lämnar av mina skatter innan jag själv far vidare till jobbet.

Så här ser det ut, med få variationer, varje morgon måndag till fredag.

Glöm dagens bekymmer!
I morgon kommer det nya…

Ringde nyss min mamma. Nu är hon, hennes resesällskap och min syster med barn på väg hem från flygplatsen i Göteborg.

Äntligen, äntligen, äntligen.

På fredag får jag träffa Italiensystern och hennes underbara barn.

I dag bråkade Förundersökningsledaren och jag om vem som skulle laga maten. Ingen ville.

Jag drog det kortaste strået. Rättvist eftersom han var kock igår och har mest att göra på sin lista i kväll.

Med ett halvtinat fiskblock på diskbänken och hungriga magar var det läge att tänka snabbt.
Jag satte på en kastrull vatten för pastakok och smälte en klick SMÖR i en gryta. När smöret smällt hällde jag i 2,5 dl matlagningsgrädde (15 eller 17% fett). Torskblocket tärnades i lagom bitar och fick koka med i grädden. Sedan fick jag snabbt i några små broccolibuketter och långa stränglar av morot. Medan allt gick mjukt och fisken klar kryddade jag med salt, curry Madras, ingefära och vitlökspulver.

Anrättningen var lagom klar tills pastan kokat mjuk.

Resultatet var enastående gott. Jag skulle villigt betalt för en dagens om den här maten stod på menyn och pastan var färsk och jag fick en fin salladsbuffé till och kanske ett gott bröd.

Måste passa på att berätta att jag tvingade barnen smaka på mitt broccoli-blomkålsmos igår. Guldgossen gick till toaletten och kastade upp. Så äckligt tyckte han det var.
Dagens fiskgryta fick ett något varmare mottagande. Särskilt efter att jag berättat att man bli intelligent av fisk.

Strax före lunch tog jag en liten åktur.
Till bilbesiktningen.

Varför känns det alltid som om man ska tenta när man åker dit? Det är ju vänliga människor som värnar om säkerheten i trafiken som arbetar där.
Nytt för i år var att alla gamla människor får ställa sig i en liten ruta och försöka läsa bokstäver på fem meters håll. Jättebra!

Bilen gick igenom och behöver ej ombesiktigas, men bromsbeläggen är nästan slut på båda framdäcken och det är läckage i avgassystemet.

På lunchen var jag i färd med att mixa mig en chokladsmoothie när olyckan var framme. Jag lyckades välta ut min dryck, mellan spisen och diskbänken.
Istället för en lugn stund med lite njutning gick hela lunchrasten åt att sanera spisen. Det var i och för sig välbehövligt för det är uppenbarligen inte bara jag som råkat hälla saker där. Men trevligare och mättare sätt att tillbringa lunchen på kan jag tänka mig.
Min chef tyckte annars att det var en bra bantingsmetod; tappa maten och ägna rasten åt kaloriförbrännande städning. Två flugor på en smäll liksom.

Strax innan fikarasten nu i eftermiddag upptäckte jag plötsligt att min telefon krånglar. Jag hörde ett skarpt distande biljud när jag pratade.
När jag tog av mig headsetet för att påtala detta för en kollega fortsatte ljudet.

Det är alltså i mitt öra oväsendet befinner sig.
Kanske inte så kul med tanke på mitt jobb, men skönt för min omgivning för nu lär jag ju hålla käften så mycket som möjligt.

Det regnar. En småttigt ”jag-tänker-hålla-på-hela-dagen”-regn som gör mig enerverad ända in i benmärgen.
När jag klev ur sängen i morses var det fortfarande mörkt. Regnigt, ruggigt mörkt.

Och nu blir det bara värre. Vi går mot mörkare tider. Det hjälper inte att jag stretar emot. Dagarna blir kortare, dagsljuset räcker inte till mer än en liten kopp om dagen. Och instängd på kontoret kommer jag inte ens hinna njuta av den koppen.

Förmodligen har jag inte ätit så här gott till vardags på länge.

Förundersökningsledaren gjorde korv-stroganoff efter recept i barnmatsboken vi fick i förlovningspresent av goda vänner.
Jag kompletterade med ett grovkornigt mos av ångkokt blomkål och broccoli med smör (riktigt smör!) och grädde (riktig grädde).
Som tillbehör gjorde jag en röra av en halv finhackad tomat blandad med två riktigt finhackade chilioliver, en bit fetaost och en matsked keso.

Nu är jag mätt och glad och konstaterar att jag inte ätit särskilt många kolhydrater idag.

Tror jag ska åtgärda det genom att äta upp lite hemkokt bärsås som skräpar i kylskåpet.

I lördags köpte vi nya sängar, Förundersökningsledaren och jag.

Vi klevade in på Jysk och provlåg och diskuterade med försäljaren om antal fjädrar, zoner, bäddmadrasser och hårdhet.
Medan vi vuxna pratade om viktiga saker hittade Guldgossen och lilla Svalan var sin ställbar säng att testa. Med den lilla fjärrkontrollen hårt i handen manövrerade de sina sängar så att ömsom fötterna eller huvudgärden åkte upp och ner, upp och ner.
Klingande skratt övergick i rena gapflabb när de upptäckte att man kunde resa upp både fötterna och huvudet samtidigt och liksom klämma fast sig själv i sängen.

Jag har lovat mina barn att de ska få köpa sådana sängar när de flyttar hemifrån, om de har samlat ihop tillräckligt mycket pengar.

Så här ser sängarna ut som vi köpte till oss själva:
Det medföljde inga ben eller medar men vi slänger in madrasserna i vår befintliga sängstomme.