Det är svårt att inse hur gamla ens barn egenligen är. Guldgossen till exempel, går redan i trean. Han är inte så liten längre. Jag kan ju inte kika in i hans huvud och veta vad som försiggår där. Men jag kan minnas tillbaka till hurdan jag var när jag gick i trean själv.
Jag har några specifika minnen från tredje klass.
Min klass var inte stor. Vi var tolv elever, varav fyra killar.
En av killarna var lite bråkigare än de andra. En gång kastade han en stol på vår då ganska nyutexaminerade lärarinna. Eller om han bara hotade med att kasta den. Jag minns inte att situationen upplevdes som direkt hotfull, men så oerhörd. Att sätta sig upp mot läraren. Det var otänkbart. Hon stod ju strax efter Gud i rangordningen, åtminstone långt före föräldrarna. Det talades om att hon ville sluta efter det. Och på skolan gick ryktet att vi var en förfärligt besvärlig klass som inga andra lärare ville ha.
Nu vet jag att vår rara lärare inte slutade. Jag har till och med själv haft henne som kollega när jag jobbat som lärarvikarie en period.
Men nog gav vi henne inte lätta dagar.
Jag minns ett tillfälle när det hade regnat ganska mycket. Jag tror det var på våren. I mitt minne står alla tolv eleverna tätt tillsammans under några hängbjörkar och stampar och klafsar av hjärtans lust i en stor lerpöl. Riktigt gjyttjigt var det. Alla har vi gummistövlar. Någons stövel fastnar så att han eller hon kliver ur sin stövel och blir våt om foten. Det går ju inte an. Man får inte vara smutsig om sockarna. Någon annan kommer på att om vi fastnar allihopa så kan vi inte gå in när rasten är slut. Vi kan ju inte alla bara lämna våra gummistövlar och traska in i strumpelästen.
Så när skolklockan ringer in står vi kvar. Tolv glada elever. Vi hoppas att det ska dröja innan lärarinnan saknar oss. Det gör det såklart inte. Och när vi kommer in skäms vi nog alla för vårt tilltag. Det som verkade som en så bra idé faller platt till marken när lärarinnan förklarar varför vi inte kan göra som vi gjorde. Hon tror inte ens på att vi alla “fastnade i leran” fastän vi bedyrar att jodå, så var det minsann.
Men vi var inte bara busiga och elaka. Jag minns några gånger vi lyckades locka vår lärarinna till skratt.
En gång var när vi gick igenom bokstäverna. Vi kunde ju alla nu, men det var en bokstav som vi inte riktigt fått kläm på, en bokstav som sällan användes och som vissa av oss hade lite svårt att komma ihåg hur den såg ut. Klassens spellevink fick frågan hur Q ser ut och han gav det för oss klassiska svaret:
-Som ett O med en liten sparris på!
Det var förresten samme elev som fick vår lärarinna att rodnande skratta och snabbt sudda ut hans kritstreck på tavlan när han fick i uppdrag att skriva ett av veckans ord. Han skrev nämligen “damsugare”.
Jag minns att jag inte riktigt kunde föreställa mig exakt vad det skulle kunna innebära, men att det var något snuskigt och därmed spännande förstod jag.
Nästan snuskigt blev det också den gången klassen i samlad tropp och på två led skulle gå till skolbiblioteket för att lämna tillbaka och låna böcker. Bredvid mig gick Spellevinken och han hade lånat en tjock bok med Snobbenserier. Det var en väldigt populär bok. Omslaget var helt gult kommer jag ihåg. För att försäkra mig om att jag skulle lyckas lägga vantarn på denna åtråvärda trofé skundade jag mig att fråga:
-Får jag låna din snobb?
Tyvärr hörde killarna närmast det hela och jag blev retad hela dagen.
När jag gick i trean kom Radio Skaraborg till skolan för att intervjua elever från olika årskurser under temat “Rädsla”. Min lärare plockade ut mig för att få vara med. Vi fick inget veta i förväg utan rätt som det var en dag när vi satt och räknade matte så sa hon bara:
-Zäta, nu ska du får prata i radion. Du som är så bra på att prata mycket…
Ett litet studierum användes för inspelningen och det satt två eller tre elever till där, förrutom intervjuaren. Vi satt alla runt ett bord och hade var sin mikrofon framför oss på små bordsstativ. De andra eleverna var äldre än jag. Vår klass var den enda trean på en mellanstadieskola. Vi hade gått ettan och tvåan i en liten skola med bara två klasser uppe i Kinne-Kleva. Rena idyllen jämfört med att komma till storskolan Västerby med 7 klasser. Kinne-Kleva skola skulle läggas ner och därför blev vi tvugna att flytta “till stan” och fick sitta under hela trean i en provisorisk lokal som varit en gammal gymnastikhall.
Nåväl, tillbaka till intervjun. Vi fick alla frågan vad vi var rädda för. “Hundar”, “Djupt vatten”, “Att mamma och pappa ska dö” var svar de andra gav. Kort och koncist och lättfattligt. Mitt svar blev något mer utförligt, precis som min lärare och förmodligen också intervjuaren hoppats.
-Jag är rädd för getingar. Och så för krig. När jag hör flygplan så tror jag det ska bli krig och då blir jag jätterädd.
Och sedan berättade jag något som hänt året innan och som verkligen illustrerade min rädsla för krig.
Min familj bestod när jag gick i trean, av mig själv, min lillasyster och våra föräldrar. Något eller några år tidigare hade vi flyttat upp sovrummet från nedervåningen till ett ganska litet rum på övervåningen. Där sov vi alla fyra. Mina föräldrars sängar fick plats i ena änden av rummet, men lillasysters spjälsäng bredvid, och min säng stod i den andra änden, nästan vid fotändan av föräldrarna säng.
En natt vaknade jag av att en ljuskägla spelade på väggen. Jag blev genast livrädd och trodde att det var soldater som kommit för att hämta min pappa ut i krig. Jag vågade inte gå över till mina föräldrars säng ifall soldaterna skulle se mig genom fönstret och börja skjuta. På väggen mittemot fönstret satt en spegel och när ljuskäglan träffade den såg det ut som om det var fler än en ficklampa där ute i vinternatten.
Efter en stund började också soldaterna kasta sten på rutan. Jag försökte väcka min föräldrar genom att viska men jag vågade inte viska tillräckligt högt för att de skulle höra mig och vakna. Och när stenkastningen övergick till snöbollskastning och de tunga snöbollarna tjongade in i rutan blev jag så skräckslagen att jag bara vågade trycka ner mig i madrassen och göra mig så platt och liten som möjligt.
Jag minns verklige hur rädd jag var. Hjärtat hamrade i bröstet, det susade i öronen och det var svårt att andas normalt.
Långt om länge, det var åtminstone så en åttaårig liten flicka upplevde det mitt i natten, upphörde soldaternas försök att få tag i min pappa. Jag låg vaken ett tag och lyssnade efter bilar som bord kört iväg, men jag hörde inga och antog att soldaterna var kvar på gårdplanen. Till slut måste jag ändå ha somnat.
Allt detta berättade jag för den i mina ögon imponerade intervjuaren. Även de äldre eleverna verkade lite gripna av min berättelse.
-Men var det verkligen soldater som kommit för att hämta din pappa tror du, frågade så mannen från Radio Skaraborg?
-Nej, visst inte, bekände jag glatt. Det var bara min farbror som varit ute och jagat älg och när han skulle starta bilen och åka hem så gick inte den så han försökte väcka oss för att vi skulle släppa in honom så han kunde sova hos oss.
-Men vad gjorde han då, när ni inte vaknade?
-Han fick sova i laggårn hos tjurarna. Det är tillräckligt varmt för en natt.
Allt jag berättade var sant, och det sändes lite senare över Radio Skaraborg. Det var många som lyssnade. Pappa var orolig att även jaktvårdsmyndigheten lyssnade, för på en lite detalj hade jag misstagit mig. Det var inte älg min farbror var och jagade mitt i vintern, utan räv. Men vad vet en åttaårig flicka om jaktsäsonger och straff för att jaga när man inte får? Räv får man jaga på vintern, men älg!
I natt hade jag en dröm som fick mig att minnas ytterligare en händelse som inträffade när jag gick i trean.
Jag minns inte orsaken till min rymning, förmodligen hade jag blivit arg eller ledsen av någon orsak, och så bestämde jag mig helt sonika för att ge mig av. Jag traskade med ilskna steg iväg mot skogen och elljusspåret. Någon i klassen såg mig gå iväg och sa till de andra och så följde hela svansen med elva elever efter, på behörigt avstånd för att inte göra mig ännu mer upprörd. Min vännina har berättat efteråt hur hon upplevde det. Det gick ju efter för att försöka förmå mig att vända om och gå tillbaka, men de vågade inte komma fram och prata med mig för de var rädda att jag skulle börja springa om de kom för nära.
Vi gick och vi gick och vi gick och när rasten var slut och inga elever kommit in suckade förmodligen vår lärarinna och gick ut för att ropa in oss. När vi inte syntes till, inte en endaste lite elev, så blev hon naturligtvis först arg och sedan orolig och sedan fick man uppbåda skallgång bland äldre elever och tillgänglig skolpersonal. Till slut var det en elev i sexan som hittade oss kringirrande i skogen och så fick hela historien ett lyckligt slut. Fast hela klassen fick rejält med skäll och jag kom inte undan så lätt.
-Zäta, du som brukar vara så ordentlig. Vad tog det åt dig egentligen?
Ja, det kunde jag inte svara på för upprinnelsen till min rymning, som tog hela klassen med sig, kunde jag faktiskt inte komma ihåg.
I min dröm inatt rymde jag också, fastän jag var vuxen. Omständigheterna var lite oklara. Jag vet inte om jag var fången någonstans eller om jag plötsligt fick en knäpp och gav mig av, men jag var i någon typ av gigantiskt huskomplex och lyckades ta mig ut. Min rymning blev upptäckt och jag var förföljd. Trots det stannade jag till hos den närmaste grannen och räddade livet på honom och hans familj. Grannen var Indiana Jones och han var hotad och hans familj tagen gisslan av en man med gevär. När jag avväpnade skurken uppstod handgemäng och jag råkade trilla in i en grill och brände mig ganska illa på ena skinkan.
Det är inte klokt vad man drömmer egentligen. Och minns..
Semlorna igår blev bra. Till de icke gräddälskande och icke mandelmasseälskande barnen gjorde jag ett eget påhitt och stoppade chokladpudding i bullarna i stället. Det var väldigt uppskattat.
Pys ut luften ur degen med Tupperwares slickepott. Blanda eventuellt i mer mjöl.
På det här sättet behöver man inte bli kladdig om händerna. (Om man nu inte tycker det är skönt. Men hur som helst så är degen så pass lös att det är svårt att forma runda bullar med händerna.)
