Zäta

Det är rätt tråkigt väder ute. Småkallt och ruggigt. Jag har faktiskt tagit med mig regnkläder i fall det skulle till att regna på vägen hem.

Vad jag inte fått med mig är en uppsättning träningskläder. Vår VD har infört en stunds fysiska aktiviteter den sista fredagen varje månad. I dag ska vi springa/jogga/promenera i Råda. Jag väljer det sistnämnda och hoppas att jag inte får för ont i morgon. Då stundar ju klassfotbollen så det blir till att hålla sig på fötter hela dagen.

Enligt yr.no ska det småregna hela dagen i dag (jag ser genom fönstret att de har fel) men i morgon blir det inte regna förrän framåt kvällen och likadant på söndag. SMHI har samma prognos med undantaget att det kanske inte regnar söndag kväll.

För min del får det regna hur mycket som helst idag, bara det är uppehåll under klassfotbollen.

Ooops! Nu kom jag på en sak. Jag får inte skrika en massa och heja på mina älsklingar för mycket, för då kommer jag inte ha någon röst kvar till söndagens sång.

På söndag ska vi sjunga på förmiddagsgudstjänsten i kyrkan. Det kommer bli extra spännande eftersom vi ska försöka oss på en sång jag själv hittat på. Förundersökningsledaren har hjälpt mig så att inte melodin ska vara allt för tråkig. Jag är kass på ackordanalys och notvärden.

Guldgossen gjorde en verklig kämparinsats i går kväll. I två och en halv timma läste han om Vasatiden och svarade på frågor. Och det var inte frågor i stil med: ”Vilket år kröntes Johan III till konung i Sverige”, utan snarare: ”Vad tror du utlöste Linköpings blodbad och var blodbadet bra eller dåligt för Erik Vasa?”

Jag är mäkta stolt över att han orkade hålla ut, orkade tänka, och gav så bra svar på frågorna!

I morse tog jag bussen till jobbet.
Inte för att jag är en så stor miljövän och vurmar för det kollektiva.
Inte för att jag inte skulle kunnat ta bilen.

Nej, det var för att jag haft cykeln på reparation och har möjlighet att hämta hem den i dag.

Jag känner mig som ett barn när jag åker buss.
Det är spännande.
Jag tittar hela tiden ut genom fönstret och ser nya saker. Blommor som redan slagit ut, ett hästhinder som några fantasiridande barn satt upp i skogen, ett uterum som skulle behöva städas, en fasad som är nymålad i en för skarp färg, ett äpplträd som någon beskurit i förhoppningen att få äpplen men som nog är på väg att dö, en stor sten i en trädgård med en liten groda på toppen…

Och så pirret i magen när min hållplats närmar sig. Hur länge ska man vänta innan man trycker på pling-knappen? Ska man sitta kvar tills bussen nästan stannat eller ställa sig upp vid utgången och vänta under en kort stunds balansakt?

Tillbaka på jobbet efter tre vab-dagar.
Det känns bra, men jag får ändå inte det där riktigt varma välkomnandet som jag förväntat mig.
Inga kramar. Inga ryggdunkar.

Ärligt talat håller sig kollegorna på minst en armlängds avstånd.

Det blev återigen en kväll utan Förundersökningsledaren. Han är nog mer borta än hemma nuförtiden så det är ingen risk att vi sliter på de äktenskapliga banden.

Jag har slitit på mitt håll, med tillfrisknande barn som kräver allt mer uppmärksamhet, läxläsning (Vasatiden – jag har fått lära mig massor) med Guldgossen och tvätt och åter tvätt.

Förundersökningsledaren har slitit på sitt håll. I går kväll med församlingens hemsida som snart ska nylanseras, och i kväll med stafettmaraton i Trollhättan. Tänk att min karl har förvandlats till en löpare på bara några månader. Jag är mäkta stolt, även om jag förmodligen har hunnit somna och inte kan berätta det för honom när han kommer hem.

I morgon återgår livet till det vanliga. Då har det gått 48 timmar sedan senaste utsot och båda barnen har lovat mig att vara pigga och glada och vilja gå till skolan oavsett magont (lilla Svalan) och huvdvärk (Guldgossen). För lilla Svalans del tror jag det handlar om att hon inte skött magen alls sedan hon hade diarré. Tarmen har nog sugit upp allt den kommit åt och det lilla som blev kvar har varit för torrt för att komma ut. I kväll har hon dock gjort i från sig så förhoppningsvis har hon inte ont i magen i morgon.

Jag tror mattan krympte när jag tvättade den. Typiskt.
Det var den längsta, finaste trasmattan vi har. Jag har själv köpt den på missionsauktion i Skälvum.
Väldigt själv. Förundersökningsledaren är inte så mycket för mattor.

I dag gäller det att ge barnen så mycket energi som möjligt så att de kan gå till skolan i morgon. Tyvärr har lilla Svalan fortfarande ont i magen så vi får väl se hur det går. Hon hade feber i går och Guldgossen hade väldig huvudvärk.

Jag har bestämt mig för att försöka stoppa i dem mat med jämna mellanrum och köra ut dem för lite frisk luft. Det borde i alla fall vara god hjälp på traven.
Allt medan jag tvättar och spritar!

Guldgossen har fått en text ur engelskaboken “Good Stuff” som handlar om filmen Titanic. I slutet av texten läser jag:
“Jack and Rose are left in the freezing water. Rose can do nothing as Jack gets colder and colder until he cannot hold on to the lifeboat any more. Sha can only watch as her true love slips under the waves.”

Jag tycker inte att en undervisningsbok ska vara så fylld av faktafel så jag blir tvungen att spela upp filmen för Guldgossen. (Ja, inte hela. Bara den del som berörs i boken, och så den klassiska scenen i fören.)
Tillsammans konstaterar vi att:
1. Jack inte dör för att han inte orkar hålla fast, utan för att han fryser ihjäl.
2. Det är ingen livbåt han håller fast i utan Roses hand och det brädstycke hon ligger på.
3. Det är Rose själv som lösgör sig ur Jacks frusna grepp efter att han dött och därmed låter honom sjunka till botten.
4. Det går inga vågor på havet.

Guldgossen föreslår att han ska skriva ett klagobrev till Liber som gett ut “Good Stuff” och be dem se filmen.

Det råder ingen tvekan om att barnen har blivit piggare. Eller också är det bara den lätta lunchen som gett för mycket energi.

Guldgossen retar lilla Svalan som retar Guldgossen som skäller på lilla Svalan som skriker med sin gällaste pipröst och sedan går loss på pianot.

Själv har jag stängt in mig på kontoret för att skriva ihop protokollet från senaste PiL-mötet. Jag har trots den slutna dörren vissa koncentrationssvårigheter.

Sådärja!

Första tvättmaskinen hängd och in i torktumlaren. Nu har jag slängt in långmattan som Guldgossen kräktes ner i går. Jag spolade av den med trädgårdsslangen i går men den behöver sannolikt en riktig tvätt. Jag vet faktiskt inte om tvättmaskinen klarar av en så stor matta, men den som lever får se…

Nu har jag varit på skolan och hämtat Guldgossens läxböcker.

Till på fredag ska han göra klart ett digert häfte om Vasa-tiden. Jag lär hinna lära mig en del också om han ska klara upp det. Med tanke på hans disktrasetillstånd krävs det mycket hjälp för att läsa och svara på frågorna.

Till på torsdag har han svenskaglosor som ska pluggas in och han ska skriva en mening om varje ord.

Till i morgon är det engelskaglosor och engelskauppgifter om Titanic.
Jag anar en annalkande katastrof och syftar inte på Titanic utan Guldgossens mentala tillstånd.

Vi har redan haft ett litet utbrott här hemma, men det stod Lilla Svalan för under den kvart det tog henne att läsa sin svenskaläxa och svara på några frågor om texten.

Jag får revidera min plan för dagen om att ägna mig åt bara tvätthögar och komplettera med en stor portion läxläsning också.

Jag har börjat dagen med att sortera smutstvätt och startat en maskin ljust 60.
Barnen känner sig inte riktigt redo att äta frukost än, trots att Guldgossen faktiskt uttryckt en försiktig hunger. Inte så konstigt med tanke på att det enda han åt i går var en tallrik frukostflingor som han inte fick behålla, och ett digestivekex där merparten också försvann ner i toaletten.

Jag har varit vaken några gånger i natt, främst med lilla Svalan om jag minns rätt. Men natten har varit ganska förvirrad.
Vid ett tillfälle, jag tror klockan nog var runt fyra, så upptäckte jag att glödlamporna från våra läslampor ovanför dubbelsängen var urskruvade och låg mellan mig och Förundersökningsledaren i sängen. Efter ett kort rådbråkande mindes jag hur jag tidigare under natten skruvat ur lamporna, då av en helt logiskt anledning. Vid det tillfället hade det varit självklart att skruva ur dem, man gör alltid så! Men i vaket tillstånd kan jag inte förstå vari det logiska låg.

Jag känner mig fortfarande en aning snurrig. Antingen är det åldern som gör att min kropp behöver sin sömn, eller så är det ett för lågt blodtryck.

Snurrig eller inte, dagen ska användas till att minska tvätt- och strykhögarna om inte barnen kräver för mycket omvårdnad.
Just nu sitter de i soffan. Jag har gett dem tillträde dit igen eftersom natten varit ganska lugn. Båda har dock haft toalettsittningar nu på morgonen så jag vågar inte blåsa faran över.

De är listiga.

När jag äntligen hittat ett bra sätt att utrota de gulhövdade inkräktarna som trodde sig ha funnit en fristad i min trädgård……så dröjde det inte länge förrän de överlistade mig med sin uppfinningsrikedom.

Ska man inte stärka handdukar?

Jahapp! Nu var det Guldgossens tur (eller snarare otur) också.
Och ännu mer otur var det att lilla Svalan redan ockuperat toaletten på övervåningen när det var Guldgossens tur att spy.

Han lämnade ett fint spår efter sig från trappan, genom hallen, korridoren och in i badrummet på bottenvåningen.

Nu är golvet renare än det varit på länge. Skurhinken är spritad, toaletterna är spritade, jag är spritad, och tacksam över att jag hann äta frukost innan Guldgossen kräktes. Visserligen är jag inte så kräsmagad men några rejäla spyor kan få vem som helst att tappa matlusten.
Guldgossen hann tack och lov också äta frukost, så att han hade något att spy upp.

Nu ligger barnen på golvet (de får inte kräkas i nya soffan) framför TVn medan jag försöker bringa lite reda i kaoset.
Den långa mattan i korridoren fick sig en omgång så den har jag slängt ut och får väl spola av med slangen.

Det ska bli spännande att se om jag också blir sjuk. Jag känner ingenting än men det finns visst något som heter inkubationstid också. Bara barnen hinner pigga på sig tillräckligt för att klara sig själva så är jag nöjd.

Vaknade ett-halv två av att lilla Svalan satt på toalettgolvet och kved:
-Jag måste kräkas.

Sedan gjorde hon just det. Med besked. Jag tror hela magen kom ut.

En lång påhittesaga och några timmar senare var det dags igen. Jag erkänner att jag blev förvånad för jag trodde verkligen att hon tömt sig på allt redan första gången.

Nu på morgonen är magsäcken tömd och maginfluensan tar sig uttryck från andra änden av kroppen i stället. En omgång grön galla har hon ändå lyckats klöka fram.
Jag matar henne med saft och digestivekex i förhoppningen att kroppen ska få lite att arbeta med så att sjukdomsförloppet stoppas upp, eller så att hon åtminstone har något att spy upp.

Guldgossen är också hemma från skolan. Han hade magknip i morse men det har gett med sig. Febern har han dock kvar. Vi får se vartåt det barkar för hans del.

Jag har svårt att tänka på annat än att vi kan ha smittat familjen vi besökte i går. Det vore fruktansvärt. Svärmor säger att maginfluensa inte smittar förrän man haft sitt första utsot, så vi får tro på det.

I dag har familjen Zäta varit i Göteborg. Det primära syftet var att hälsa på nya lilla kusinen som bara är en vecka gammal. Hon var underbart söt och alldeles fjunlätt och degklumpsavslappnad att hålla.
Lilla Svalan grät när vi åkte hem. Hon beställde genast en lillasyster. Jag vill inte göra henne till viljes för jag har redan två fullpoängare till avkommor, men det var svårt att förklara varför jag inte vill ha fler barn. Inte kan jag skylla på klimakteriet heller.

Naturligtvis passade vi på att shoppa lite också. Shopping är ju mitt och Förundersökningsledarens enda gemensamma intresse.
Den här gången gick vi dock inte i samma affärer. Förundersökningsledaren och Guldgossen klarade av en båttillbehörsaffär och en friluftsprylsaffär medan lilla Svalan och jag nöjde oss med Rusta. Vi handlade dock mer än killarna, trots att en stor del av tiden gick åt att sitta och trycka på Burger Kings toa.

Nu är vi hemkomna och trötta. Jag ska snart gå och lägga mig, barnen är redan nerbäddade och Förundersökningsledaren är ute och springer milen i regn och mörker. Jag trodde att jag var den envisa i vårt förhållande men nu tycker jag han tar priset.

I eftermiddag/kväll har jag varit i kyrkan och agerat servitris. Det var fest för årets konfirmander och deras familjer och vi har serverat kött- och frukttallrik med potatisgrattäng och till efterrätt glass, vispgrädde och hallon.

Vi var många som hjälptes åt och tur var väl det för det var bra tryck i matkön. 136 personer var det men allt fungerade smidigt tack vare duktigt folk i köket.

Jag blir alltid lite nervös att det man handlat in inte ska räcka. Den här gången blev det en del kött, ganska mycket frukt, en hel del potatisgrattäng och så vispgrädde över. Däremot var det alldeles lagom mycket glass och hallonen var på håret att de räckte.

Nu har jag rejält ont i hälsporrefoten efter att ha gått och stått en hel dag.
På förmiddagen var jag ute och shopade runt lite. Bland annat tog jag en sväng på Second Hand och köpte på mig sex pocketböcker för 5 kr/st. Vilket fynd!

Fördelen med att vara barn- och makelös är att man kan moffla i sig en hel påse popcorn på egen hand utan att någon annan vill smaka, att man kan titta på TV sent och med högt ljud utan att störa någon som sover och att man kan göra av med en massa pengar på rolig shoping.

Fast det där sista brukar jag klara av ganska bra även tillsammans med övriga familjen.

Granne med vår båt ligger… en annan båt. På den här båten sitter det en stor uggla med flöjelhuvud som sakta vrider sig i vinden.
Lilla Svalan agerar fågelskådare en stund och vi förklarar att ugglan sitter där för att skrämma bort måsarna som annars tenderar att placera sina lämningar på kapellet.
-Men varför har dom satt upp en uggla när dom inte gillar fåglar?

Nu har vi sjösatt. Och det gick bra i år också, trots att det var lika spännande som alltid. En rejält tung båt bakom en i sammanhanget pyttig bil som ska lyckas hålla emot nerför den smala, hala båtrampen.

Efter lite knuff (från Förundersökningsledaren) och drag (från mig) och rephållning (från barnen) så låg så äntligen båten och flöt så flott i sitt rätta element efter att ha dväljts hela vintern under en presenning.

Motorn startade snällt efter andra försöket och spred genast ett svart os med doft av oljeblandad tvåtaktsbensin.
Lilla Svalan insöp ett djupt andetag och på utandningen suckade hon lyckligt:
-Nu luktar det Amadeus!

Amadeus i sjön.

Redo för lite bryggliv.

Lilla Svalan har fått en kompis.

Jag tror jag är på väg att bli maschokist.

Nu har jag varit hos sjukgymnasten för fottortyr hur många gånger som helst, och nästan varje gång ökas intensiteten ett snäpp. Från början ställde de in stötvågsmaskinen på 2.0 och nu är vi uppe i 4.0 på vänsterfoten och 3.6 på högern.

Det gör fantastiskt ont varje gång. Som om någon slår med en liten stålkula hårt, hårt, hårt på foten. Och det är ju faktiskt precis det som händer också!

Jag har mina knep för att stå ut med smärtan. Medan vänsterfoten får en omgång vickar jag på högerfoten. Vid lagom smärta är det bara tårna som rör sig. Gör det värre ont vrider jag runt foten i en cirkel och när sjukgymnasten hittar rätt punkt och det gör så där vansinnigt ont far hela benet i höjden. Sjukgymnasten och hans kollega brukar skratta och påpekar gärna att det är lätt för dem att se när träffar rätt. En gång vred jag så intensivt på foten att sjukgymnasten bad mig börja gänga åt andra hållet så inte foten skulle trilla av.

Så fort jag lägger mig med magen på britsen börjar jag andas. Långa, djupa andetag. In genom näsan och ut genom munnen. Jag koncentrerar mig på magen, att luften ska ner dit och fylla lungorna innan den tillåts vandra ut i rummet igen.
Den meditativa andningen fungerar finfint, de två första minuterna. Sedan brukar jag automatiskt gå över till en flåsande hyperventilering i ren överlevnadsstil.

I dag slapp jag dock hyperventilera eftersom jag uppfann två nya metoder; en för distraktion och en för koncentration.
I stället för att lägga fokus i magen, flyttade jag upp mitt medvetande till en punkt mitt i ansiktet, vid näsroten. Jag bestämde mig för att det var där jag var ”jag”. Det var där jag levde, så långt bort från fötterna att de nästan inte fanns.

Och när smärtan ändå blev för intensiv, när jag var tvungen att flytta ner i fötterna igen – så började jag sjunga.
Jag vet att det har forskats en hel del i sångens, och kanske framför allt körsången betydelse för det personliga välbefinnandet. De som tror sig förstå sig på hur vår kropp fungerar påstår att sången frigör endorfiner, kroppens egna smärtstillare.
Nu kan jag ge dem rätt. Och det behövs inte ens en kör. Det räcker med en enda liten bräcklig, flåsande stämma som varken håller takt eller ton.

Men varför påstår jag att jag är maschokist? Är det bara för att det är ett så roligt ord, eller gillar jag verkligen smärtan?
Nej, jag uppskattar inte att ligga maskvridande och hyperventilerande med svetten rinnandes och pulsen skenandes.

MEN, jag gillar den sköna känslan efteråt. När jag urlakad, urvriden, matt och trött, med dimmiga ögon och mosigt ansikte, sätter mig upp på britsen och känner endorfinerna som alltid är smärtans efterföljare, skölja över kroppen. Då mår jag bra. Det är så skönt. Som en befrielse, en lång suck i hela kroppen, ett kort rus utan baksmälla.

Jag har ny tid den 1a juni.

Man ska alltid ha något att se fram emot. Det är bra för själen.

Just nu ser jag fram emot att få sniffa nykläckt bäbis, att sjösätta båten och att… att…

Nej, det var nog allt!

Jag fick just veta att en av mina kompisar fick den här parfymen i present av sin man.

Pinsamt.
Jag kanske borde gjort som en klasskompis alltid gjorde på högstadiet, hon tittade under bordet innan hon skulle kommentera ett slag skor. Hon kollade in folks frisyrer innan hon uttalade sig om hår. Hon kontrollerade vad de runt omkring bar för kläder innan hon pratade om konstigt mode.

Hon visade helt enkelt hänsyn.
Och så pratade hon inte så mycket heller.

På väg till jobbet har jag tänkt lite på det där med klassfotbollen.

Det klart jag vill att mina barn ska gå vidare till slutspelet. Ja, inte bara gå vidare, jag vill att de ska VINNA!
Jag unnar dem känslan av seger. Känslan när bollen går in i mål. Att få hoppa, jubla och skrika. Att krama om varandra, säga: -Åh, vad duktiga vi är!

Jag få börja jaga barnvakt. Eller “klassfotbollsvakt”.
Mamma, vad gör du på lördag åttedar. (Jo, jag har tagit reda på vilken helg det är också.)

Nu har jag tittat lite i spelprogrammet för Klassfotbollen men jag minns inte om det är nästa helg eller helgen därpå som årets stora begivenhet går av stapeln.

Däremot har jag tagit reda på att Lilla Svalan och Guldgossen spelar på planer som ligger ganska nära varandra. Det underlättar logistiken enormt. De har bara en match på samma tid, för övrigt kommer jag kunna titta på alla matcherna. Nu gäller bara att försöka övertyga mig själv om att Förundersökningsledaren bör få lägga rabarber på systemkameran. De senaste två åren har jag nämligen kommit hem med sisådär 600 kort, från en enda dag.

Och så hoppas jag att ingen av klasserna går vidare till slutspelet dagen därpå. Förundersökningsledaren och jag har nämligen lovat sjunga på söndagen. Det gjorde vi långt innan vi visste att det skulle vara klassfotboll den här helgen, vilken helg det nu var…
Chansen är dock liten. Det är fyra lag som går vidare från varje grupp och det är bara fem lag i grupperna.

Förra året gick lilla Svalans klass vidare till slutspelet. De åkte ut redan första matchen och fick storstryk med 1-6 (eller om det var 0-6 till och med). Guldgossens klass gick inte vidare alls. Jag vet inte om någon av klasserna är så mycket bättre i år, så kanske finns det hopp ändå…

Vad är det första man tänker på när man hör orden “bruna bananer”?

Ta tid här, fundera fritt, associera en smula.

Jag slår vad om att det inte var någon som tänkte på… parfym.

I morses gick det inget vidare i dagsetapp ett av Tour de Lidköping.

Jag blev omkörd av fyra medtävlande och körde själv bara om två, varav en till fots. Den andra var förresten en äldre dam och det var inte Evy Palm så hon räknas knappast heller.

Men jag noterade ett nytt personligt årsbästa. 19 minuter och 20 sekunder från dörr till cykelparkering. Mitt mål är 15 minuter innan semestern.

I kväll har jag bakat mjölkfria hallongrottor. 80 st. Eller 79 för att vara exakt. Fast nu har jag ätit upp en så nu är det 78 kvar.

I kväll har jag bakat 78 hallongrottor.

Mums vilken god middag jag slängde ihop idag. Lite falukorv, några morötter, en gul lök, två burkar krossade tomater, färsk ingefära och så salt och peppar på det. Enkelt men väldigt gott.

När man har ätit väldigt gott vill man väldigt gärna ha…

GLASS!

När jag nu varit glassugen hela dagen tycker jag att det inte är mer än rätt att jag äter en mini Daimstrut till efterrätt.
Guldgossen var dessutom helt med på noterna och tyckte absolut att jag var värd det, för då fick ju han också en glass.

I dag har jag börjat få ont i halsen. Sådär ont i halsen som man har när man liksom bara har ont i halsen… och inte är förkyld eller sjuk för övrigt.

Glass är väldigt bra när man har ont i halsen, eller hur?

Jag har ätit en rejäl lunch med ris och köttfärssås, paprika, gurka och tomater. Jag är mätt och nöjd men…

…nu vill min tunga ha glass!

Lite tråkväder gör att jag lämnar cykeln hemma. Barnen cyklar dock troget, för att kunna åka hem från fritids när de själva vill. För lilla Svalan är det stort, att nu vara så ansvarsfull att hon får cykla hem efter eget huvud (nästan, vi har naturligtvis vissa restrektioner).

Det gläder mig också att Guldgossen känner syskonansvar och oftast väntar in lilla Svalan och cyklar med henne både till och från skolan.

Förundersökningsledaren vill bra gärna veta vad jag önskar mig i 40-årspresent. (Jag också för den delen…)
Vi har dryftat saken några gånger och härförleden kom jag fram till att det enda vettiga jag kommer på är presentkort på Lidens trädgårdscenter.

Tydligen har Guldgossen lyssnat på samtalet för han kommer med en, i sina egna ögon lysande idé:
-Varför önskar du dig inte presentkort på McDonald´s i stället!

Jag vaknar med svullna ögon och tung huvudvärk. Orsaken är inte en förkylning, eller pollenallergi, eller ögoninflammation.
Nej, boven i dramat är filmen “P.S. I love you”.

Jag har inte sett den tidigare, trots att det nog är en sådan där film som alla har sett. I går kväll gick den emellertid på TV så då passade jag på. Medan majoriteten av de svenska tittarna förmodligen grät över det snöpliga slutet på hockeysveriges framgångssaga så grät jag mig igenom en av de sorgligaste filmer jag sett. Jag måste erkänna att jag tyckte den var bra också, med bra skådespelare, bra story och välfilmad.

Men det finns en anledning till att jag föredrar katastroffilmer.
Man riskerar inte att vakna med svullna ögon och huvudvärk.

Fredag eftermiddag
Guldgossen trillar i trappan. Jag ilar hem och tar hand om honom innan jag far tillbaka till jobbet för den sista halvtimman.
Förundersökningsledaren springer i Råda, är hemma en snabbis och duschar och byter om innan han drar på fest med jobbarkompisar.

Fredag kväll
Jag skjutsar Guldgossen till paddelhajk och myser sedan tillsammans med lilla Svalan ända tills hon blir sur på mig och går och lägger sig. Jag somnar ganska snart i min säng och lilla Svalan i Guldgossens.

Lördag morgon/förmiddag/eftermiddag
Tidig uppstigning och sedan iväg till Kaffestugan där jag hoppar mellan att bre mackor, koka kaffe, plocka upp kakor och stå i kassan.
Där hemma pysslar Förundersökningsledaren med båten och lilla Svalan städar sitt rum och hjälper Förundersökningsledaren med trädgårdssysslor.

Lördag eftermiddag/kväll
Hemma en liten sväng för att duscha, lägga en ganska djärv make up som inkluderar mycket blått och sedan hasta vidare på kalas.
Vi hittar kalaset snabbt eftersom det visar sig vara i samma hus som jubilaren bor. Jag visste inte riktigt vart vi skulle, förrän vi kom fram.
God mat, skönt väder och trevliga vänner att prata med. Och klockan sex börjar en konsert där Förundersökningsledaren och jag bidrar med en sång.

Lördag kväll
När vi lämnar kalaset far vi och hämtar Guldgossen som fått följa med en kompis hem.
Hela familjen Zäta landar i soffan och ser Melodifestivalen. Det är dock bara Förundersökningsledaren och jag som håller ut till slutet.

Söndag morgon/förmiddag
Sovmorgonen övergår i sedvanlig söndagsstress. Snabb frukost och sedan raskt iväg för att rösta och köpa en födelsedagspresent till svärmor innan vi går på gudstjänst.

Söndag middag
Från gudstjänsten far vi direkt till mina svärföräldrar där vi också träffar Förundersökningsledarens bror med familj. Vi äter lunch, fika och kvällsmat där och har trevligt tillsammans innan vi far hem.
Det har regnat hela dagen och jag tycker mig se att gräsmattan växt till sig bara över dagen.

Nu återstår Mästarnas Mästare och sedan är det sovdags.

Hela familjen Zäta sitter i bilen på väg hem från Lundsbrunn och svärföräldrar/föräldrar/farföräldrar.
Barnen tävlar om att rapa mest, högst och värst i baksätet ända tills Förundersökningsledaren tröttnar och säger till på skarpen.
-Tio kronor per rap från och med nu!

Efter att vi rett ut om barnen ska få eller betala 10 kronor per rap följer en liten stunds lugn och ro… tills Guldgossen försiktigt frågar:
-Men man få fjärta så mycket man vill eller?

Vi har haft en mysig kväll i TV-soffan, Lilla Svalan och jag. Med Förundersökningsledaren på jobbfest och Guldgossen på kanothajk har familjens tjejer kunnat äta ungspannkaka och ostörda titta på Talang.

Men halv tio tog friden slut, när lilla Svalan kom på att hon minsann vill måla naglarna.
-Nej lilla Svalan! Nu är det faktiskt läggdags.
-Dumma skitmamma! Jag får aldrig någonsin göra som jag vill. Varför är det alltid du som ska bestämma? Jag vill inte gå och lägga mig än. Jag vill se på “Bonde söker fru” också.

Det är ett mysterium.
Hur kan det komma som en överraskning kväll efter kväll? Att man ska gå och lägga sig.
Borde hon inte åtminstone ana ett mönster efter nästan 3200 kvällar?

-Mamma, kom hem! grät Guldgossen i luren när jag svarade i mobilen på jobbet.
-Vad har hänt? frågade jag förvånat.
-Jag har trillat i trappan…

Samtidigt som jag ryckte åt mig plånbok och bilnycklar och jagade ut till bilen förhörde jag mig om Guldgossens tillstånd. Han hade ramlat på väg upp för trappan och slagit i höger armbåge och höger knä, och dessutom tappat ut en tallrik flingor med mjölk.

Det tog inte många minuter för mig att komma hem och konstatera att skadorna inte var så stora. Knäet är värst, en aning svullet och rejält ömt men armbågen är okej och trappan är numera renare än någonsin tidigare.

Nu har jag sålt mitt hår.

Jag skickade det till en perukmakare i Göteborg och har inhystat 172 kr för besväret. Förhoppningsvis hamnar det så småningom på skulten på någon som inte har eget hår.

Jag har lite ont i högerarmen efter vaccinet i går. Men det är okej. Jag använder ju ändå inte den armen till mer än att skriva, hälsa, vinka, peta mig i näsan, torka mig på utvalda ställen, lyfta ner saker med, klappa kinder, äta…

I eftermiddag har jag och barnen varit och fyllt på TBE-vaccinet.

Lilla Svalan har laddat flera dagar för att inte brista ut i protester och gråt.
Förra gången vi var hos läkaren tog det erbarmerligt lång tid och han blev till slut tvungen att säga till lilla Svalan att inte gråta så högt eftersom han har sin praktik på samma våningsplan som en psykolog som just hade samtal med en mycket bedrövad man.

Jag föreslog för lilla Svalan att hon i stället för att skrika kunde sjunga en stump. Det borde ju eventuellt deprimerade karlar bara bli uppiggade av, eller…?

Guldgossen kom på att lilla Svalan kunde få det sista tuggummit vi hade i bilen, så att hon skulle få något annat att syssla med och tänka på under själva sticket.

Och så bra det gick! Vi var jätteduktiga alla tre.
Guldgossen var naturligtvis duktigast, som inte ens höll någon i handen.
Lilla Svalan satt i mitt knä och “sjöng” i högan sky när det var hennes tur. Och när det var min tur satt hon i mitt knä och höll om mig eftersom jag också är stickrädd.

Det bästa var dock läkarens reaktion när han fick se oss:
-Åh! Det är ju du som har så roliga barn!

Sitter i bilen med barnen.
Guldgossen berättar en “rolig” historia. Varken jag eller lilla Svalan så mycket som drar på munnen.

Guldgossen låter sig dock inte nedslås:
-Ni skrattar så mycket att ni inte får fram ett ord va!

Jag har inte bakat någonting den här veckan. Trots att planen var att baka både måndag, tisdag och onsdag kväll.

I går blev det i alla fall bak hemma i köket, men det var inte jag som bakade, utan Förundersökningsledaren.

På Förundersökningsledarens jobb har de infört torsdagsfika. Karlarna (ja, det jobbar bara karlar på hans avdelning) turas om att baka. Det ska vara hembakat och eventuella fruar, sambor, fästmör eller mammor får inte hjälpa till.

Förundersökningsledaren har bläddrat länge i min bok med muffins. Till slut fastnade han för ett recept på jordnötsmuffins. Lagom annorlunda och lite spännande. Han har handlat ingredienser tidigare i veckan och i går kväll skred han till verket med liv och lust.

Efter middagen började jag fundera på vad jag skulle baka. Mazarintårta är det som står på schemat härnäst. Kanske lite många led men väldigt gott när det väl är klart.
Jag hann dock inte plocka fram varken mjöl eller ägg innan Guldgossen ängsligt ropade från övervåningen:
-Vad var det i det där pappa bakade egentligen?
-Du har väl inte smakat på smeten? ropade jag förfärat tillbaka.
-Jo… lite…

Guldgossen kom nedsläntrande från övervåningen och såg ytterligt besvärad ut. Han har aldrig fått i sig jordnötter tidigare men vi har fått jordnötsallergin konstaterad via både blodprov och pricktest och vi vet också att det är det han är mest allergisk mot, mer än både hasselnötter, rå potatis, äpple, pollen och diverse pälsdjur.

Jag konstaterade snabbt att reaktionen uteblivit i ögonen och såg heller inga nässelutslag. Men Guldgossen kände hur halsen svullnade.
Jag ringde 1177 med ena handen och dirigerade ut Guldgossen i bilen med den andra. De svarade snabbt på sjukvårdsupplysningen och jag upplyste dem om läget och bad dem förvarna akuten om att vi var på väg.
-Åk! sa damen i andra änden samtidigt som jag backade ut ur garaget.

Man vet ju aldrig hur man reagerar i akutsituationer förrän man själv varit där. Jag har dock varit med om flera andra tillfällen då det varit bråttom på väg till sjukhuset med någon av barnen. Alltså tog jag det lugnt men körde fort. Jag höll ett öga på vägen och ett på Guldgossen och uppmanade honom att slappna av och andas långsamt. In genom näsan, ut genom munnen. Vi småpratade lite om senaste programmet av Simpsons och jag frågade med ojämna mellanrum hur det kändes i halsen.
Svullnaden tilltog i takt med att avståndet till sjukhuset minskade. Efter bara några minuter var vi framme. Eftersom jag gett mig i väg i all hast hade jag inga pengar, så jag parkerade utan att ta biljett och hoppades att lapplisorna inte jobbade kvällstid.

Inne på akuten tog vi nummerlapp och fick vänta en stund.
Under väntetiden avtog svullnaden i Guldgossens hals. När vi väl fick tala med en sköterska bad jag därför bara att vi skulle få hänga lite i väntrummet medan vi väntade på att Guldgossen skulle bli helt bra. Sköterskan bad att vi skulle vänta på jouren på Ågårdens vårdcentral i stället. Där skulle vi ha bättre möjlighet att få träffa en läkare.

När vi klev ut i det välsignade regnet igen ringde Förundersökningsledaren. Han undrade vart i allsindar vi tagit vägen. Allt hade gått så fort att jag i hastigheten glömde bort att berätta för Förundersökningsledaren att jag tog med mig Guldgossen till akuten. Jag trodde i ärlighetens namn att han märkte att vi for, men uppenbarligen hade han inte kopplat ihop det ena med det andra. Jag trodde också att jag talat om för lilla Svalan vad som skedde, men tydligen hade jag inte varit särskilt tydlig.

På jouren blev vi väl mottagna och träffade också en läkare som undersökte Guldgossen och gav oss klartecken till att åka hem, men med förmaningen att genast ringa efter ambulans om Guldgossen visade tecken på allergichock igen.
Skillnaden mellan en ambulans och min Saab är att i den förstnämnda finns adrenalinsprutor som kan rädda livet på Guldgossen om det skulle behövas.

Så intet ont som inte för något gott med sig (säger Klämkäcka Zäta)! Nu har jag lärt mig att Guldgossen verkligen är rejält allergisk mot jordnötter OCH att jag trots mitt lugn och min körförmåga kan få tillkalla ambulans när det krisar.

På cykelvägen hem i går mötte jag en man som cyklade utan att hålla i styret. Jag mindes plötsligt att jag faktiskt också klarat av den balansakten en gång i tiden.

Och när det var fritt från mötande passade jag på. Jag släppte båda händerna… i tre sekunder. Sedan var jag tvungen att greppa tag i styret igen, annars hade jag hamnat i diket.
Efter ytterligare några försök konstaterade jag att inte klarade av konststycket att balansera upp cykeln.

Jag konstaterade också att det måste vara mycket lättare för en man att cykla utan att hålla i styret. Män har ju överlag betydligt större erfarenhet av att försöka styra något de har mellan benen.

När jag cyklade hem från jobbet i går började det plötsligt snöa. Stora, platta, kritvita flingor dalade sakta ner över både mig och cykeln. Jag stannade förundrat upp, klev av mitt fortskaffningsmedel och ställde mig med ansiktet upp mot himlen och bara njöt.

Njöt med vemod.

Över att våren är så kort.
Över att körsbärsträden redan fäller sina lysande kronblad över den som råkar cykla förbi just när vinden leker runt bland grenarna i det stora gamla trädet som står precis invid vägen.

Man skulle ju kunna tro att en person som under gårdagen cyklade till jobbet, svettades och upptäckte att hon saknade förlåtande deodorant, skulle kunnat åtgärda den lilla detaljen och bli en aning fräschare dagen därpå.

Men eftersom den personen är jag, så sitter jag nu här och osar igen.

Om det inte vore för att jag
1) Saknar snygga kläder
2) Saknar känsla för vad som matchar
3) Saknar en läcker kropp

…så skulle jag göra om den här dagboksbloggen till en modeblogg.

Jag har nämligen upptäckt att jag tycker det är vansinnigt roligt att fota mig själv, helst så där lite snett uppifrån, med en liten suddig kompaktkamera, och med fåniga miner.

Kan man modeblogga utan att bry sig om det där med mode tror ni?
Här bär jag min älskade marinblå polotröja som jag köpt på torget för 50 kronor och cirka 10 år sedan. Den har inte ett stort hål under ärmen (för det har jag lagat).

Jag vaknade för tidigt i morse. När jag försökte vända mig i sömnen högg det till strax ovanför ljumsken i högerbenet och gjorde så väldans ont att jag inte kunde somna om.

Jag har haft ont i båda ljumskarna några dagar nu.
Det är inte precis i ljumsken utan liksom strax ovanför. Jag har funderat på vad det kan vara men kan inte komma på någon rimlig förklaring.

När jag ätit frukost ringde jag sjukvårdsupplysningen. Man blir ju liksom lite orolig när det gör ondare och ondare och logiken lyser med sin frånvaro.

Mannen som svarade på 1177 blev tyvärr också orolig. Vi gick igenom framfall, svullna lymfkörtlar, muskelproblem, cystor med vatten, cancer och andra otrevligheter utan att bli klokare någon av oss. Han uteslöt framfall (eftersom jag är för ung) och muskelproblem (eftersom jag inte gjort något ansträngande och efter att jag legat på golvet och böjt och sträckt på benen, med mannen i luren bredvid).

Till slut var det andra rådgivningssökande som pockade på uppmärksamheten och 1177-mannen avslutade samtalet med en stark uppmaning om att ringa vårdcentralen.
-En läkare måste få undersöka det där!

Precis när vi lagt på luren kom jag på att jag ju ägnade två timmar åt att trampa hårt med högerfoten på maskrosjärnet i söndags.
Det måste vara träningsvärk.

Men vad är detta? Något fult gult som sticker upp huvudet ur gräsmattan när jag kom hem efter jobbet i dag.

Man blir lite svettig när man cyklar. Särskilt när det är strålande sol redan klockan halv åtta på morgonen, och särskilt när man inte kan cykla lugnt och fint utan nödvändigtvis måste smygtävla med andra cyklister.

Men det är ingen fara. När jag kommer fram till jobbet brukar jag smita in på toaletten, torka bort den värsta svetten och rolla på lite ny deodorant.

Det hade jag gärna gjort i morses också, om det inte varit så att jag vid något sinnesförvirrat ögonblick plockat ur deodoranten ur ryggsäcken.
Nu sitter jag här och luktar… i bästa fall “varmt” som Snygg-kollegan uttryckte det under någon av hennes mest vänligt sinnade sinnesstämningar.

Jag kanske ska fundera på att försöka hålla mig lite på min kant i dag…

Ahhhh!

Äntligen till cykel igen. Det känns bra!

Lilla Svalan blev av med armbindeln (hm, fel ord, men det finns inget som är rätt, i alla fall inte i min begränsade vokabulär) i torsdags och i dag tyckte jag att det var rätt lagom om hon kan börja cykla till skolan igen.

Att det sammanföll med en dag då jag skulle vara tvungen att sluta tidigare för att hämta barnen, om nu inte lilla Svalan kan cykla hem själv, är bara en ren och skär tillfällighet…

Nämnde jag att lilla Svalan ska cykla hem själv?

Lilla Svalan håller rättstavningslektion med mig:
“Aldrig stavas aldrig med två L och alltid stavas alltid med ett L.”

Visst finns det ett uttryck som heter “Mellan hägg och syrén.” Som syftar på en tid på våren.

Under flera års tid har jag försökt utröna exakt när den tiden inträffar. Det logiska borde ju vara att det gäller någon vecka, eller i alla fall några dagar från det att häggen blommat över tills dess syrénerna börjar blomma.

Men den tiden finns inte.
I onsdags förra veckan blommade syrénträdet vid den där villan på den där gatan som jag passerar varje dag.
Och i torsdags slog häggen ut, den som bildar bullerdämpare tillsammans med fläder och andra buskträd alldeles i närheten av vårt bostadsområde.

Om man vänder på det och säger “mellan syrén och hägg” så skulle det i så fall innebära en magisk natt mellan onsdagen och torsdagen förra veckan.
Kan det vara så att de senaste två årens långa vintrar har fått våren att lägga in en överväxel så att allt händer samtidigt?

Dygnet har 24 timmar. Jag tycker nästan alltid att de där timmarna är för få. De räcker inte till för allt jag vill göra.

Därför försöker jag allt som oftast göra mer än en sak åt gången. Sitta på toa och skriva dagbok till exempel – en återkommande morgonrutin. Eller läsa tidningen och äta frukost. Eller kissa och knyta skorna. Eller blogga och se på TV. Eller prata i telefon och diska.

Listan kan göras hur lång som helst. Och det mesta tror jag är sådant jag delar med de flesta.

Men i går kväll var första gången jag borstade tänderna och topzade öronen samtidigt. Det var svårt, men det gick.

Kriget har börjat.

Det är jag mot maskrosorna. Än så länge kan man nog säga att maskrosorna leder, men jag knappar in. I dag har jag dragit upp över hundra maskrosor med vår nyinköpta maskrosuppdragare från Fiskars. Jag har till och med jobbat så hårt att jag fått en blåsa i tumvecket. Sju välpackade tiolitershinkar har jag fyllt.

Egentligen är maskrosor vackra. I alla fall om man gillar gult.
Jag gillar inte gult. I alla fall inte blommor. I alla fall inte min trädgård.

I alla fall…

När militärerna smög omkring och viftade med gevären som värst kom Kockkollegan med en idé.
-Vad tror ni om att jag tejpar fast en massa falukorvar runt överkroppen och sedan kommer springande och skriker “allallallallallallalla”?

Lilla Svalan och jag är sist kvar vid middagsbordet. Jag håller henne sällskap medan hon äter upp maten.
För att fördriva tiden hittar jag på en sång:
“Det måste få plats mera kyckling på min grill.
Därför knuffar jag bort, alla varmkorvar jag ser.
Det måste få plats mer kyckling på min grill.
Annars blir jag inte mätt och nöjd.“

Lilla Svalan lyssnar fascinerat och ställer sedan dagens bästa fråga:
-Mamma, varför blev du inte superstjärna egentligen?

Jobbet är slut för den här veckan.

Jag sitter här med en massa vatten jag ska försöka bälga i mig. Jag vet att jag dricker för lite så jag har satt som mål att försöka dricka en liter om dagen under arbetstid. Då får jag ju även liksom automatiskt små kissepauser då det faller sig naturligt att lyfta stjärtamentet från stolen och ta en liten promenad.

Om en liten, liten stund ska jag åka och handla.
Hur stora är odsen för att jag ska lämna en våt, gul rand efter mig på Willys när jag just fyllt på med 8 dl vatten?

Lidköping är invaderat av små gröna män.

Någon körde just fram en stridsvagn och har riktat mynningsröret mot huset där jag sitter och försöker spela oberörd.

På fikarasten sitter jag och sjunger för mig själv.
“En tredjedel av den jag är går hem, en är krossad, en är…”

En kollega går förbi och säger:
-Men Zäta! Pratar du för dig själv!

Har just varit och fått fottortyr hos sjukgymnasten igen. På båda fötterna den här gången.

Glömde tyvärr att ta voltaren i morses, så det blev en ganska svettig upplevelse.

Kockkollegan skyller på mig. Han säger att han nog inte kan tro på Gud längre.
Inte nu, när jag avslöjat att kristendomen säger att man kommer till himlen när man dör.

Kockkollegan hade sett fram emot att återfödas.

Jag har hänvisat till hinduismen. Men påpekat att tron på återfödelsen också innebär ett liv utan nåd. Det är dina gärningar som avgör om du återföds till ett högre kast eller till ett lägre, eller som ett djur. Och att strävan är att inte återfödas alls. Att uppgå i nirvana – det stora intet.

Jag är inte alls insatt i hinduismen, och inte i andra religioner heller. Jag bara återger vad jag fick lära mig på religionslektionerna i skolan. De där lektionerna när kockkollegan uppenbarligen tänkte på annat än undervisningen…

Jaha. Fredag.

Lilla Svalan vaknade med ett lyckligt leende på läpparna och mummlade sömndrucket… fredag…

Vad är det för speciellt med fredag egentligen?

I dag ska jag göra två inspelade intervjuer om Alpha. Sedan ska det klippas och läggas på musik och bli ett radioprogram som går i Lidköpings Närradio på lördag.

Jag är faktiskt lite nervös.

Tidigare var det Radioapans fruktspel och Bamses Eldorado. Min nya last heter Bubble Shooter.

Dagen har börjat med frost på vita tulpaner, försiktiga solstrålar som silar ner mellan ljusgrå moln, glada, samarbetsvilliga barn…

…och huvudvärk.

Så stolt över mig själv.

Har just besiktigat släpet och lyckades med konststyckat att INTE köra ner i smörjgropen.

Guldgossens förkylning är redan på väg att släppa. Jag kan inte motstå att vara lite avundsjuk. Han har varit dålig i två dagar. Själv är jag inne på mer än andra veckan.

Jag har bakat i dag också. I går blev det kokoskakor och i dag brysselkex och vaniljhorn. Mina vaniljhorn ser inte alls ut som dem på bilden i boken. Men så är klockan elva på kvällen också. Jag får skylla på skumögdhet helt enkelt.

Det har inte bara varit bak på schemat. Guldgossen och jag tog en paus redan innan vi hunnit arbeta, och tittade på Jurassic Park III på morgonen. Men resten av dagen har jag varit duktig. Guldgossen har varit lite duktig också. Han dukade fram till middagen, och har läst läxor.

Så här ser INTE mina vaniljhorn ut.

Lilla Svalan hjälper mig att laga middag. Det blir potatismos och falukorv. Hon har hjälpt mig dela potatisen i mindre, snabbkokta bitar och ger sig nu med liv och lust på korven.

Först drar hon loss skalet. Med stor förtjusning granskar hon det oranga sega ytterhöljet:
-Åh, wow! Den här måste jag använda.
-Nehej mitt lilla hjärta. Det måste du inte alls det!

Efter en kort inre kamp slänger hon så skalet i soppåsen.
-Hej då, du användbara sak!

I dag är det kallare än vanligt.
Riktigt kallt faktiskt.
Jättekallt om man ska vara helt sanningsenlig.

Och nu snöar det!

Okej, klockan är kvart i två och jag har hunnit göra mina vanliga mortgonrutiner, skjutsa lilla Svalan till skolan, meddela alla om Guldgossens förkylning, spela bubble shooter, fixa frukost till Guldgossen, starta och avsluta en tvätt, handla, hjälpa Guldgossen med engelskan, laga lunch, äta lunch och spela spel med Guldgossen.

Inte så illa pinkat ändå.

Så kom då dagen som jag visste skulle komma, som jag befarat men väntat.
Men det är inte lilla Svalan som är hemma sjuk, utan Guldgossen.

Efter att jag varit förkyld sen före påsk orkade nu inte Guldgossens immunförsvar stå emot längre.

I dag har jag hemma och vabbar.

I dag har vi varit hos min föräldrar och klätt av båten.

Mamma bjöd på grillbuffé. Vi satt i de nyframtagna utemöblerna och gottade oss i solen. Det var så varmt att till och med tröjorna åkte av.
Lilla Svalan satt bredvid sin mormor och utbrast plötsligt imponerat:
-Men mormor! Vilka muskler du har!
-Åh, tack lilla Svalan! Tycker du det?
-Jaa! De som hänger där under armarna är ju jättestora!

Jag hade planerat att ta med barnen på bio och se “Hur många lingon finns det i världen?” men det blev inte alls som jag tänkt mig.

Nu sitter jag ensam i soffan och slötittar på Talang samtidigt som jag bloggar, facebookar och lyssnar till Förundersökningsledaren som brôtar på med gitarren.

Hela dagen har varit lite upp och ner.

Lämningen av lilla Svalan på skolan var ju inte särskilt lyckad.

Direkt klockan åtta var jag på Ortopedservice och hämtade ut mina nya inlägg. Det heter “service”, det noterade jag inte sist jag var där. Naturligtvis heter det Ortopedservice. Alla som jobbar där verkar extremt serviceintriktade. Även idag fick jag ett finfint bemötande. “Min” långe, brunögde man rynkade inte ens på näsan när han hjälpte mig av med tennisdojjorna. Jag luktade lite på mina gamla inlägg medan han var borta och filade till de nya, och det var ingen rolig upplevelse kan jag lova.

Arbetsdagen har varit bra. VD´n bjöd på glass och alla var solglada. Jag kom dock inte upp i mitt mål för dagen, men det diffade inte så mycket.

Efter lunch ringde lilla Svalan och berättade att kardborrarna på hennes armbindel lossnar hela tiden. Hon hade “tappat” armen några gånger under dagen, och det gjorde ont.
Jag kontaktade akuten och efter jobbet åkte jag dit och fick hämta ut nya kardborrar.

När jag hämtade lilla Svalan på fritids, var hon på bra humör igen. Det blev ännu bättre när jag berättade att vi skulle gå på bio. Hon hoppade och jublade så jag var rädd att hon skulle skada armen igen.

Väl hemma konstaterade vi att Guldgossen var över hos en kompis i grannhuset så vi fick vänta lite med att berätta om bion. Jag ämnade börja laga mat när kompisens pappa ringde på dörren och frågade om det gick bra att Guldgossen stannade och höll kompisen sällskap under kvällen medan han försvann iväg till ett hastigt uppkommet möte.
Jag erbjöd mig att ta med kompisen på bion och det tyckte han lät som en bra idé, tills han kom på att de ju hade en liten hundvalp hemma som inte kunde lämnas ensam så pass länge.
-Men ni kanske kan se på bio en annan kväll!
Eftersom smidig är mitt mellannamn (inte i fysiskt avseende dock) så svarade jag glatt:
-Javisst!

Så nu ska vi se på bio på söndag kväll i stället, barnen, barnens kompis och jag.
Och både Guldgossen och lilla Svalan håller grannkompisen sällskap. Klockan är efter nio så jag ska gå och hämta lilla Svalan nu, men Guldgossen får stanna en timma till.

Åh, typiskt.

Nu har jag fått en blåsa på tungan också.

I morse var det inte kul att heta lilla Svalan. Hon ville inte gå till skola för de har inte tillräckligt mycket roligt där.

Och det kom hon fram till efter att ha blivit sur på mig fler gånger än jag kan räkna.
Hon var så jobbig att jag faktiskt drog en lättnadens suck när jag äntligen lyckats lämna av henne vid skolan. Så brukar det inte vara, men just idag fick jag verkligen anstränga mig för att inte tappa humöret.

Mitt gamla mantra “Jag är den vuxne, jag är den vuxne, jag är den vuxne” kom väl till pass igen.

I kväll har vi varit på hedersutmärkning (eller vad det nu heter) ute i Örslösaskogen tillsammans med en hel drös Royalbarn.

När en av ledarna inledde kvällen tackade hon för att de vår låna våra fantastiska barn en gång i vecka:
-Det är så roligt att vara med era barn. Och de har så mycket att berätta. Man vet aldrig vad de kommer att säga.

Då hörs lilla Svalans röst från åskådarbänkarna:
-Ja, ibland vet jag inte ens själv vad jag kommer att säga!

Sedan vi sålde min lilla Mitsubischi tidigare i år har jag blivit saabförare. Jag gillade Mitsubischin men jag tycker nog bättre om saaben. Den är stor och stabil och har lite mer av allt. Även av bensinförbrukning.

När jag tankade igår ställde jag mig på fel sida. Tanklocket på Mitsubischin satt på vänstersidan men på saaben är det höger.
Eftersom det inte var första gången jag parkerade, gick ur bilen, konstaterade att jag gjort bort mig, och fick byta håll på bilen – så skämdes jag inte så mycket inför de andra tankande människorna.

Det är märkligt vad suddiga bilderna blir i bloggen, även när jag skärpt upp dem så mycket att det överträder gränsen till vad som är uthärdligt i bildredigeringsprogrammet.

Vart tar skärpan vägen på vägen?

Nu får det bli ett bildrikt inlägg till, innan jag tar kväll.
Jag vill ju såklart visa några bilder från påsken. Det lär inte bli mycket ägg, men en hel del hår…

Innan vi for till Ludvika var jag långhårig och grann.Det här kortet har Guldgossen tagit. Han har vissa talanger som fotograf. Jag är inte alltid lika nöjd med Förundersökningsledaren bilder.Särskilt missnöjd var jag innan jag kom på att jag kunde hiva upp handduken såpass långt att kärlekshandtagen på ryggen doldes.

Direkt efter sushimiddagen på långfredagen fick jag Falunsystern att plocka fram saxen. Guldgossen var behjälplig också, och bistod med en rulle toapapper. Näsan läckte nämligen envist av förkylningen och jag hann med många snytningar innan frisören var klar.

Notera hur jag käckt håller upp högerhanden för att dölja näsan. Jag har stoppat in en stor papperstuss i ena näsborren, för att slippa det värsta läckaget, och jag ville inte riktigt visa upp detta på bild.

Nu är det påskafton. Jag är klippt och tonad och stylar framför kameran. Det är svårt att fatta att det här var det foto som blev bäst av de femtioelva jag tvingade Förundersökningsledaren att ta…

…särskilt när man jämför med det här kortet som Guldgossen brände av i förbigående i köket, underifrån, när jag var oförberedd, och lite varmrosig. Men håll med om att jag ser mycket naturligare ut från den här vinkeln.

I köket var jag som vanligt i mitt esse. Jag fick tillåtelsen att fixa efterrätten på Falunsysterns grillkalas på påskafton. Vi var 18 personer. Alla åt inte marängbon med citronkräm och vispgrädde, så några blev turligt nog över till påskdagen.

På lördag förmiddag hade vi en riktig fotosession med Förundersökningsledaren som proffsfotograf, Falunsystern och hennes mans fina vägg som bakgrund, och oplanerat matchande kläder.
Här är några av fotografierna.Mamma, Falunsystern och jag.
I slutet kom jag på att jag kunde dölja min stora byst bakom Falusysterns rygg. Jag ser lite påsättlig ut men det var det värt.

Förundersökningsledaren tog några syskonbilder också och jag saknade Italiensystern lite extra just då.Det är ju inte så ofta vi träffas, och när vi väl gör det så brukar vi ha fullt upp med annat (mat, barn och prat) än att styla framför kameran.

Till sist ett kort på helgens värdar som ställde upp på att bli invaderade av hela Zätafamiljen plus min mamma.

Jag måste bara få visa upp lite av vad som händer i min trädgård.
Kameran och jag tog en snabb promenad för någon vecka sedan.I entrérabatten hittade jag några små sollystna blåsippor som sträckte på halsen mellan fjolårslöven.

Strax intill stod snödroppen med böjt huvud och tog sig en liten slummerstund i skuggan.

Några som inte slumrade var den gula krokusen ute på ängen bakom tomten. Gula blommor får oftast vara ifred för rådjuren och även om jag egentligen inte gillar gula blommor så värst så är gula blommor som står kvar, bättre än vita, lila och rosa som ligger i magen på ett rådjur.

Strax utanför tomtgränsen väntar ett av mina evighetsprojekt på att bli klart. Den här lilla inhägnade ska få bli bo åt ett stånd rabarber när det blir klart. (Läs om…)

En av de vårtidiga besökarna är irisen. De här små lila skönheterna blommar bara några korta dagar, så det gäller att passa på att njuta medan tid är.

Nytt för i år är två plantor julros. De står fortfarande i sina krukor och väntar på att jag ska komma på var jag ska stoppa ner dem.

Några andra vita blommor som fick sitt hem under biggaråträdet är de här tättplanterade krokusarna. Jag vet att jag satt dem för tätt men nästa kort talar om varför.Det är helt underbart att få stoppa ner ansiktet i den här lysande lilla mattan.

När jag var klar med min runda råkade jag få syn på en liten pensé som självsått sig i smultrontornet. Varifrån den kommer vet jag inte. Jag har mig veterligen inte haft några penséer på baksidan av huset. Men är man en överlevare så är man och jag har inte haft hjärta att plocka bort en så söt liten blomma, i alla fall inte förrän den blommat klart.

Falunsystern fyllde år dagarna innan vi var och besökte henne.

Naturligtvis fyllde jag ett påskägg med lite godsaker…Badolja

Något att smörja in kroppen med efter badet.

Handtvål

Handkräm

Nagelfil

Nagellack

Mandelolja som passar att smörja en gravid mage med.

Rejäla pads.

Men inte bara “nyttigheter”. Ett litet ägg fyllt med godis fick också plats.

Och en väldigt frestande bok.

Sedan var ägget fullt.

Men i det här fallet är det helt på sin plats att utbrista:
“Bättre sent än aldrig!”

Nu kommer det lite nya bilder.

Till exempel på sushi från långfredagen.
Och på Silverfallen från i måndags.

Det gäller att vara lite lurig när man ber barnen om hjälp. Det är inte alltid de lyssnar lyhört och genast följer mina uppmaningar.

Gissa vilken mening som ger störst genomslagskraft:
1. Vill du vara snäll och rensa bort alla maskrosor från gräsmattan!
2. Kan du hämta lådan med glass i frysboxen!

Det här med att färgmatcha har aldrig riktigt varit min grej. Men i dag, när jag var på väg ut på en liten lunchpromenad i det svinkalla vårvädret, såg jag åtminstone själv hur fel jag var.

Jag bar:
svarta skor
jeansblå jeans
en tvärrandig (bara en sån sak) tröja i färgerna babyblått, brunt, vitt och mörkblått
en turkos scarf med silverprickar
en stickad lila basker

Jag lovar att bespara er synen. Inga foton i dag.

I flera veckor har jag lovat lilla Svalan att vi ska så hennes sommarblommor. Hon har själv fått välja ut en fröpåse i affären och förväntan har varit lika lång som stor.

Först skyllde jag på att jag inte hade någon såjord.

Sedan skyllde jag på att det skulle bli påsk och vi inte kunde åka ifrån de omsorgskrävande små nysåddingarna.

Sedan tog argumenten slut och i går kväll hjälpte jag henne att så en massa småkrukor med “Balsaminer”. De ser rätt svulstiga ut på kortet på fröpåsen. Inte alls i min smak. Men lilla Svalan älskar sina små frön och jag tror hon kommer vattna dem varje dag.

Som tack för att jag ställde upp och hjälpte henne så i går lovade hon att hjälpa mig tillbaka. Hon erbjöd sig att gå till affären och köpa en citron så att jag kunde göra gott citronvatten till middagen. Jag tror inte hon förstod vilken enorm uppoffring erbjudandet innebar. Det tar två timmar att gå till affären – och två timmar hem.

Jag fick henne att nöja sig med att skriva upp “sitron” på inköpslistan.

Jag är på jobbet i dag igen. Det finns ingen anledning att stanna hemma och softa när man faktiskt kan orka sig upp till jobbet. (Ingen annan än att förkylningen kanske går över fortare och att jag undviker att smitta mina kollegor.)

När jag ändå pallrar mig upp kvart i sex för att fixa allt så att barnen kommer till skolan, så kan jag lika gärna själv åka till jobbet. Jag hade ingen feber i morses och jag säger ju alltid till barnen att “har man ingen feber…” så kan man i alla fall göra ett frest. Antingen blir man piggare under dagen, eller så inte – och i det sista fallet är det inte värre än att man får åka hem.

Barnen är förresten båda två på väg att bli förkylda. Jag kan inte förstå vem som smittat dem…
Alltså är det lika bra att passa på att jobba, i fall jag behöver vara hemma och vabba senare i veckan. Vi har rätt mycket att göra på jobbet så alla timmar jag är där är bra timmar, även om kranen droppar och ögonen flödar.

Släktingkollegan har utlovat ingefärs- och citronte. Ingefära ska vara bra mot förkylning. Citron är bra mot… förkylning tror jag.

Jag höll inte ut hela dagen utan vek ner mig vid kvart i tre.
Nu sitter jag hemma framför TV´n och tar det lugnt och hoppas att det ska skrämma förkylningen på flykten.

I fredags rök håret. Mina långa lockar föll för Falunsysterns sax trots kollegornas varningar på jobbet.
På lördagen färgade jag det också, i någon mahognynyans som först såg jättemörk ut, sedan för röd men som nu dämpat sig i en rätt lagom brun färg med bara dragning åt rött.

Kollegorna har inte kommenterat färgen men tycker att frisyren är fin. Jag är också nöjd. Jättenöjd faktiskt. Inte visste jag att min lilla lillasyster kunde klippa så bra.
Jag tror inte hon visste det heller, vilket borde oroat mig en aning.

Nu har jag fått veta vad stötvågsbehandlingen egentligen är för någonting. Jag har funderat på om det är ultraljuds- eller laservågor som pulserar in i hälen och kan skapa den där oerhörda smärtan.

Det är varken det ena eller det andra. Jag frågade min behandlare i dag och hon berättade att det är en stålkula som studsar mot hälen och stöter till den så kraftigt att inflammationen kring hälsporren tappar taget och kan transporteras bort av kroppen på naturlig väg.

Jag ångrar att jag frågade. Det känns på något sätt mycket läskigare nu när jag vet att det jag känner inte är något mystiskt ljus- eller ljudfenomen utan något så påtagligt som en stålkula.

Huwwa!

Nu är jag på jobbet, trots förkylningen. Jag har sagt till Lill-Chefen att jag stannar så länge jag orkar. Planen är naturligtvis att stanna hela dan.

Om en halvtimma har jag tid för stötvågsbehandling igen och är korrekt Voltarenad. Kanske är det därför jag känner att jag mår hyfsat ändå.

Jag har haft en helhärlig påskhelg hos min Falunsyster och hennes man. Om det inte vore för att jag är så bombförkyld och illtrött så skulle jag skriva om den. Nu tjuvar jag på systerns inlägg i stället. Så är du nyfiken på vad jag haft för mig sedan i fredags efter mötet i vår kykra, så kan du hälsa på Falunsysterns blogg.

I dag har familjen Zäta dragit med sig en vänfamilj ut till Silverfallen där vi solat oss och ätit utelunch. Senare fick de följa med hem på grillkvällsmat.

Nu är jag helt slut och tycker egentligen att jag varit dum som spridit mina förkylningsbacillusker över grannskapet. Men vad gör man inte när våren har kommit och man har en ledig dag?

Söta små fall.

Lite större fall.

En aning för stora fall – i alla fall om man vill hålla barnen torra.
Lilla Svalan brydde sig inte alls om att hon bara har en arm att balansera med. Hon skulle prompt ut i det härligt glittrande skvättarvattnet ändå.

I helgen skaffade jag mig en basker. Den är stickad – och lila.
Lilla Svalan har en likadan.

Vi tar på oss våra baskrar när vi ska ut och maja i det fina aprilvädret tillsammans med goda vänner. Nu sitter vi i bilen och ska precis ge oss iväg.
Lilla Svalan tittar på mig och säger:
-Mamma, du är faktiskt riktigt snygg i den där!

Jag vänder mig om mot baksätet och fyrar av ett tacksamt leende. Och lilla Svalan tillägger:
-Fast inte framifrån.

I kväll har jag gjort sushi tillsammans med min mamma och Falunsystern.

Det är lite pilligt att göra sushi.
Först ska man koka specialris med vinäger. Sedan ska man spänta upp en massa ingredienser. Och sedan ska man kleta riset på noriblad, rulla in fyllningen och limma igen med en sträng wasabi. Riset fastnar överallt, inte bara på noribladet. För att få det hela någorlunda hanterbart låter man skeden stå i ett glas kallt vatten och doppar skeden emellanåt.

Wasabi är en annorlunda kryddpasta. Den är stark som pepparrot men styrkan sprider sig inte i munnen eller klibbar kvar på tungan. Den sticker till precis där den landar, stiger sedan rakt upp i hjärnan, tar vägen ut genom näsan – och är borta.

Min mamma råkade lägga en extrastor hög med wasabi i hörnet på ett tångblad och strök ut det med fingret. Reflexmässigt slickade hon sedan av fingret – och drack raskt upp glaset med risvattnet för att släcka wasabielden som härjade i näsan.

Så roligt har jag inte haft på flera dar.

I eftermiddags lekte lilla Svalan på en lekplats och träffade på en tjej i hennes egen ålder, som hon aldrig sett förrut.
Flickan hade långt brunt hår precis som lilla Svalan.
Hon hade samma sorts skor som lilla Svalan.
Hon hade en precis likadan top – grå med en katt på – som lilla Svalan.

Och när hennes lillebror ropade på henne hörde vi att även hon hette lilla Svalan.

Lilla Svalan kom springande till Förundersökningsledaren och berättade om alla likheter.
-Och pappa, vet du vad! Hennes pappa heter också pappa!

Det är så typiskt. Det händer nästan jämt och ändå blir jag överraskad varje gång.

Om några timmar ska jag sjunga på långfredagsgudstjänsten i vår kyrka.
Och i går kväll blev jag formligen överfallen av en förkylning. Den kom farande från det blå och bara slog till, med snuva, rinnande ögon och en röd, ond hals. Jag fattar inte riktigt varifrån den kom, för ingen i min omgivning är förkyld.

I morses när jag försökte somna om efter att lilla Svalan varit och väckt mig klockan sex, drog jag i mig nässpray för att rensa kanalerna. Effekten är nästan borta nu men jag kan fortfarande andas någorlunda ur ena näsborren.

Och till på köpet ska jag bland annat sjunga en sång jag inte kan. Jag trodde jag kunde den, att jag hört den förrut. Men när jag fick noterna insåg jag att det bara är första strofen jag hört, och att resten av sången är svår, med ologiska höjningar och sänkningar och omänskliga tonhopp.

Det här kan bli en riktigt rolig långfredagsgudstjänst… för de som lyssnar… om de är lagda åt skadeglädjehållet.

Nej, nu måste jag snyta mig igen och försöka sminka över min röda näsa och de blanka ögonen, hur man nu gör det.

Det känns nästan som om jag liksom bunkrar upp med lite blogginlägg så här inför påsken. Det är ju inte säkert att jag hinner blogga något när jag ska umgås med släkt och vänner i solskenet hela helgen.

Innan jag stänger ner datorn och går och gör lite vettigheter i stället, vill jag bara berätta om en så fantastiskt god maträtt jag fick till i eftermiddags.

När jag kom hem från jobbet kikade jag in i kylskåpet på jakt efter något ätbart. Det enda jag hittade var en halv burk utgången creme fraiche och tre broccolistånd.
Men har man som jag suttit klistrad framför Sveriges Mästerkock de senaste veckorna och dessutom varit snabbare än Carina Brydling när hon komponerade måltider utifrån folks kylskåp i Mix Megapol, så är väl inte brist på ingredienser ett hinder.

Jag kokade all broccolin i välsaltat vatten tills de var helmjuka. Sedan elvispade jag dem till en fluffig puré tillsammans med en matsked flytande margarin (smör hade varit godare men man tager ju vad man haver), rikligt med salt, den utgångna creme fraichen och rejält med vitpeppar.

Hepp – så blev det ett riktigt gott fisktillbehör.
Att jag inte hade någon fisk utan åt upp all purén rakt av behöver vi inte bry oss om.