Zäta

Sommarmorgonen känns som en fräsch nyponros.
Kan det bero på att dagen lovar regn. Efter en varm, solig men lite blåsig hötorkarväderhelg tror jag min trädgård kommer uppskatta de livgivande dropparna.

Det blev en verkligt trevlig kväll med goda vännerna i går.

Resten av helgen kommer ägnas åt bröllopsplanering.

Vad gör man när man har ont om tid, en kropp att duscha, ett altangolv att skura, tio fullhöjdsfönster att putsa (utsida och insida) och väntar gäster om en liten stund?

Jo, man anlitar barnarbete.
Lilla Svalan har hjälpt mig att putsa fönstren. Jag tog däruppe där hon inte nådde och hon tog där nere så jag slapp böja mig. Perfekt fördelat arbete.

Och nu är det en kvart kvar tills gästerna kommer och jag ska dyka in i duschen.

122! Det är min puls efter att jag cyklat som en idiot och sedan kommit fram till jobbet, slitit av mig kläderna, snutit ut allt extra snor och dragit på lite deodorant under armarna, lämnat lunchen i kylskåpet och slutligen slagit mig ner på min kontorsstol.

Jag trodde den skulle vara högre. Under cykelturen slog hjärtat som en för uppvriden, stressad klocka och det kändes som om jag var nära maxpuls.

Barnen fick cykla själva till skolan i dag. Precis innan vi skulle ge oss av upptäckte jag att jag hade en färdig tvätt i tvätt maskinen, och eftersom den innehöll strykkläder ville jag inte vänta till i kväll med att hänga upp den.
Alltså stod jag, redan då med ökande puls, i cykelhjälm och med ryggsäcken på ryggen, och hängde tvätt.
Det enda jag kunde tänka på var sotaren, som skulle komma någon gång under dagen.
-Måtte han inte komma just nu!

Det går inte så bra för mig på jobbet just nu. Jag drar inte in några pengar och börjar bli duktigt frustrerad.

Och det hjälper inte att jag känner till de där knepen med att ruska av mig, tänka nytt, ända in i kaklet, jobba hårdare, tänka positivt, vara smart, ligga på…

Onsdag och torsdag utan motion.
Inte ens cykel till jobbet.

I går berodde det på att jag hade en hel del saker att frakta, och i dag ska jag sluta tidigare och har bråttom till lilla Svalans fritids för det är öppet hus där.

I går kväll kunde jag naturligtvis tagit en promenad, men jag prioriterade den eftersatta trädgården i stället. Vattnade, rensade i surjordsrabatten, band upp pionerna.

I kväll borde jag hinna ta till apostlahästarna och inte bara krypa på knäna, men jag kanske gör en liknande prioritering som i går. Om man nyper till ogräset så här i början på säsongen så blir det inte lika bali´t som om man väntar några veckor.

Jag har börjat tröttna.
Inom en inte allt för avlägsen framtid skulle jag vilja göra om utseendet på den här bloggen. Inte mycket, men byta bild och lite färger.

Jag var ute i trädgården och fotade en runda i går kväll. Sedan tänkte jag på att det var väldigt länge sedan jag la upp några bilder på bloggen också.

Tyvärr är Picasa, det bildbehandlingsprogram vi använder, “trasigt”. Det avslutar sig så fort det startat. Felet är enligt Förundersökningsledaren att vi har för många filmsnuttar liggandes där. Men jag vet inte hur man ska lyckas ta bort dem om man inte kommer in i programmet. Vi vill ju inte radera dem från hårddisken, bara ta bort dem från visningen i Picasa.

Det kanske är bra att Picasa är omedgörligt för tillfället, jag hade ändå inte haft tid att pyssla till och lägga upp bilder på bloggen. Det finns så mycket annat jag borde eller vill göra.

Jag gick fram till torget för att lämna tillbaka ett par byxor och en kostym samt köpa blommor och kanske en överraskning till Förundersökningsledaren som firar någonting i morgon.

Jag kom tillbaka efter att ha misslyckats med att lämna tillbaka kostymen (eftersom försäljaren inte fanns på plats) och utan varken blommor eller överraskning.

Däremot köpte jag ett par väl bling-blingade innetofflor till lilla Svalan för 50 kr.

I går kväll var jag på föräldramöte för Guldgossens klass. Föräldrarna till klassens killar var kallade för att prata om arbetsro och det sociala samspelet mellan killarna.

Under utvecklingssamtalen det här läsåret har Guldgossens lärare antytt något om att det finns en “situation” i klassen, men vari denna “situation” har bestått har hon inte berättat och jag har genom hennes hymlande inställning fått intrycket att jag inte heller bör fråga. Den slutsats jag dragit är att någon elev i klassen kanske har särskilda behov. Under det senaste utvecklingssamtalet nämnde hon också att de skulle få extra vuxen-resurser så hon hoppades att det skulle bli bättre. Exakt vad som skulle bli bättre fick jag inte veta.

I går fick jag nog en smärre chock. Informationen jag fick är att klassens killar ställer till ett elände på lektionerna och “arbetsro” är bara ett tomt ord, en utopi som inte uppnåtts under ett helt år. Jag vill inte berätta här vad som händer men jag förstår att lärarna inte har det lätt.

Det som strör mig, och till och med gör mig ganska upprörd, är att jag inte fått någon information om den här “situationen” tidigare. Det enda som framkommit vid utvecklingssamtalen är att Guldgossen har svårt att koncentrera sig på lektionerna och får för lite gjort. OCH DET ÄR KANSKE INTE SÅ KONSTIGT!

Förundersökningsledaren och jag har tjatat på Guldgossen och sagt till honom att skärpa till sig, att koncentrera sig, att hänga med på lektionerna och så vidare, och så vidare.
Hade vi vetat om hur lektionerna ser ut så hade vi naturligtvis inte lagt hela skuldbördan på Guldgossen. Det är inte han som har uppenbara koncentrationsstörningar utan han sitter i en klass där det aldrig är lugn och ro.

Jag har både dåligt samvete över den press vi utsatt Guldgossen för, och är arg över den uteblivna informationen som kunde hjälpt oss att bemöta Guldgossen på ett bättre sätt.

Vi cyklar till skola och jobb.

Guldgossen stannar till utmed vägen för att kontrollera att han fått med sig cykelnyckeln.
Jag cyklar om och hamnar en bit framför båda Guldgossen och lilla Svalan. Så hör jag lilla Svalan komma ikapp. Jag vänder mig halvägs om och har lilla Svalan precis utanför mitt synfält.
Så ropar jag över axeln:
-Fick du med dig din cykelnyckel?

En halvt upprörd dam cyklar förbi mig och nickar förnumstigt och hundra meter bakom mig står lilla Svalan och Guldgossen och leter efter Guldgossens nyckel.

I dag ska barnen på cykelutflykt med skolan. “Kul tur på hjul”.
Förundersökningsledaren ringer och påminner mig om att smörja in barnen i ansiktet med solskydd eftersom det ska bli kanonväder, denna sommarens första dag.

När lilla Svalan smörjer in sitt ansikte utbrister hon:
-Åh, nu känns det verkligen som sommar.

Guldgossen spinner vidare på sommartemat:
-Det bästa med sommaren är att man blir brun. Då kan man klä av sig naken och ligga på stranden. Och se ut som en enorm bajskorv!

Vi har fått nya lampor på jobbet. En lysrörsarmatur över varje skrivbord.
Man kan antingen tända ett rör som lyser upp mot taket och ger ett skönt allmänljus, eller ett rör ner mot skrivbordet som ger en intensivare arbetsbelysning, eller både ock.

När jag kommer gående från köket ut mot stora arbetsrummet och lamporna är tända, ser det ut som en sjukhussal med sina olika bås och den sterila belysningen. Kanske inte så mysigt, men jag är faktiskt inte här för att mysa, utan för att jobba.

När jag kom hem i går kväll tyckte jag att jag haft en riktigt lugn och skön söndag. Enda pulshöjaren var när jag räknade kassan efter Kaffestugan samtidigt som både mina barn och andras ungar stojade runt och saktade ner min mattematiska förmåga.
Just det, jag tog en promenad tillsammans med min familj och min mamma senare på eftermiddagen, men det var en positiv pulshöjare bland chockgula oljeväxter, nygröna granskott och myllrande myror och med det blommande berget i fonden.

Morgonen började med att Förundersökningsledaren och barnen försökte överraska mig med mors dags-frukost på sängen. Tyvärr hade jag märkligt nog lyckats glömma bort att det var mors dag, trots att jag ”påmint” man och barn titt som tätt under två veckor. Så när de i samlad tropp kom smygandes mot sovrummet satt jag i godan ro på toaletten och skötte magen. Jag blev i alla fall både glad och överraskad. Förundersökningsledaren serverade te och äggmacka, lilla Svalan gav mig ett fint kort som hon ritat och skrivit och Guldgossen hade hittat på att gömma en strykbräda under täcket.

Man skulle kunna tro att en strykbräda är rena förolämpningen som mors dags-present men det var faktiskt precis det jag önskat mig.

På förmiddagen spelade lilla Svalan en gruppslutspelsmatch. Klassen förlorade med 0-8 men Förundersökningsledaren och jag har tydligen lyckats inpränta vikten av att kämpa väl och vara nöjd med att göra sitt bästa. Hur jag kunnat lära ut det (som själv helst vill vara bäst) är en gåta. Lilla Svalan deppade hur som helst inte allt för mycket.
Guldgossen, som var med och förlorade alla lördagens matcher, hängde inte heller läpp. Tvärtom var han rätt nöjd med att slippa ytterligare en fotbollsdag och i stället få jobba med mig i Kaffestugan.

Guldgossen var jätteduktig. Han smörade mackor, plockade fram dricka och stod i kassan (under mitt överinseende). Gästerna gav honom så mycket välbehövligt beröm att han växte flera centimeter.

För första gången på minst ett årtionde tyckte jag att gudstjänsten var tråkig. Jag minns inte mycket av predikan, mer än att predikanten hade en rosa batikslips. Sångarskaran tillhörde det äldre gardet och framförde så kallade läsarsånger till dragspelsackompanjemang. De sjöng inte på något sätt illa men det var helt enkelt tråkigt.
Extra tråkigt var det med de ganska uppenbara gliringar som de äldre med jämna mellanrum levererade mot ungdomar i allmänhet och ungdomarnas musikstil i synnerhet. Så här lät det bland annat:
-Jag är så tacksam att jag fick växa upp på den tiden då Einar Ekberg och hans gelikar var i ropet. Då fick vi lära oss fina sånger med många versar. Nu för tiden ska det tydligen sjungas en och samma strof många gånger i stället.

-Jag ska spela en marsch som jag skrivit själv. Det är ju så härligt med dragspelsmusik. Med en riktig melodi och inte bara en massa toner som går om och om.

Jag kan nästa lova att om det varit tvärtom, om ett gäng ungdomar stått på estraden och öppet förkastat den äldre generationens musikstil, så hade det blivit ramaskri. Ungdomar är enligt min erfarenhet betydligt mer toleranta och ”open-minded” än 60-plusare.

Efter möte och Kaffestuga lämnade jag min bil vid kyrkan och så for familjen Zäta hem till mina föräldrar och blev bjudna på en finfin mors dags-middag med lax och potatis. Till efterrätt fick vi engelsk ostkake-glass med stora röda vinbär. Mumma för sugna magar!

Ett antal kattungeklappningar och en promenad senare avslutade vi vistelsen med fika. Man kan alltid lita på att slippa gå hungrig från min mamma.

När vi kom hem började vi packa ur bilen. Eftersom Förundersökningsledaren haft med sig båtkärran till mina föräldrar så var kofferten inte bara belamrad med kamera (för att fota kattungar), jackor (ifall det skulle bli dåligt väder) och diverse kassar utan även lösa delar från båtkärran. Trots det gick urpackningen väldigt fort och bra. Det var så fritt och gott om plats i garaget.
Inte förrän efter en stund kom vi på varför det var så rymligt i garaget.
Det saknades en bil!
Vi hade glömt att hämta upp min bil som stod kvar vid kyrkan.

Så medan jag stoppade barnen i duschen snörade Förundersökningsledaren på sig sina inlines och skejtade ner till kyrkan för att hämta bilen.

Det var ungefär nu som känslan av en riktigt lugn och skön söndag började lämna mig.

Jag upptäckte att jag MÅSTE vattna blommorna som stått torra 14 dagar. Det gick väl an, samtidigt som barnen duschade. Men sen upptäckte jag också att lilla Svalan skulle lämna in läsläxan i dag så trots att klockan närmade sig nio var vi tvungna att sätta oss en stund med den. Och sedan var hon hungrig och ville äta något och då var naturligtvis även Guldgossen hungrig.
Klockan gick och jag började känna mig stressad över att barnen inte kom i säng i tid.

Och sedan kom jag på att tjejerna i Tillväxtgruppen kommer hem till mig i dag. En liten del av min värld rasade samman när jag insåg att jag varken hade förberett någonting inför samlingen, eller städat någonting i huset.
Valet stod mellan att dela ut skygglappar och lotsa dem genom det till synes bombbriserade huset ut till altanen, eller att städa.

Jag valde ett mellanting. Genom att plocka undan den mest uppenbara röran av kläder men lämna till exempel symaskinen framme, och samtidigt planera för en promenad tillsammans med tjejerna, så hoppades jag på att överleva med hedern i behåll.
Just nu känner jag mig tveksam. Ett hem i fullt solljus ser inte lika tilltalande ut med dammråttor i hörnen och smulknaster under bordet som ett hem försänkt i dunkelt kvällssken. Och tyvärr är sommaren här med sina ljusa kvällar så jag kan inte hoppas på så mycket nåd från solen heller.

När jag plockat och röjt en liten stund gav jag upp, och gick och la mig.
Och nu är det eftermiddag en helt ny dag och jag struntar för tillfället i hur det ser ut där hemma för jag sitter på jobbet och har helt andra och faktiskt viktigare saker att tänka på.

Kullersten är ett trevligt inslag i stadsmiljön.
Det är inte lika trevligt att cykla på.

På väg till Hemköp för att köpa mjölk råkade jag skaka ut alla kvitton ur plånboken som jag så obetänksamt placerat i cykelkorgen. Tack och lov att det bara var kvittona, och inte alla mina obefintliga tusenlappar som flög iväg.

Jag behöver klippa naglarna. De är långa, snygga, välformade och… hårda.
Och på nätterna gräver de sig djupt in i mina handflator.

Det är inte så konstigt att jag vaknar med huvudvärk när jag ägnar nätterna åt att knyta nävarna. Jag vet inte vad jag sysslar med. Drömmarna handlar om meningslösheter på jobbet och är inte det minsta spännande, upphetsande eller aggressiva. Likväl vaknar jag med spända axlar, en fiolsträngad nacke och halvmåneformade avtryck i handflatorna.

Lilla Svalan gjorde en fin insats under klassfotbollen i lördags. Ja, eftersom jag inte såg alla hennes matcher kan hon naturligtvis gjort fler, men det är särskilt ett tillfälle som etsat sig fast i mitt minne.

På något sätt lyckades hon sno åt sig bollen från motståndarlaget och kom fri för att dribbla mot mål. Hon körde solkvist över mer än halva plan, höll god fart och lämnade de förföljande motståndarna bakom sig.
När hon närmade sig målet gick målvakten ut för att möta upp men lämnade samtidigt målet obevakat. Det var bara för lilla Svalan att sikta och sparka hårt.

Tror ni hon gjorde det?

Inte min lilla Svala inte!
När hon såg målvakten närma sig stannade hon upp. Hon tittade på målvakten, tittade på bollen, och insåg att om hon satsade på en spark så riskerade hon att inte bara träffa bollen, utan även den lille killen som vaktade målet.
Eftersom lilla Svalan är mer ömsint, omtänksam medmänniska än vinnarskalleutrustad fotbollsspelare så backade hon undan likt sinnebilden av en artig japan och lät målvakten ta hand om bollen.

Jag erkänner att jag svällt av stolthet om min dotter gjort mål, men jag sprack nästan när jag såg hennes omtänksamma handling.

Enligt almanackan börjar sommaren i morgon. Men jag tror minsann att den har tjuvstartat redan i dag.

På cykeln till jobbet kände jag sommaren. Plötsligt drog en mättad doft av syren genom kvarteren och fyllde mina näsborrar och lungor till bredden med sin arom. Solen slösade av sin livgivande energi och livet och benen kändes lätta.

När jag lämnade bostadsområdena bakom mig och närmade mig Kronocampingen häpnade jag över all grönska. Löv och gräs tävlade med sina olika intensiva nyanser. Var det verkligen bara en vecka sedan vitsippsdrivorna var den enda ögonfägringen? Nu har redan maskrosorna bildat luddiga fröbollar av framtidsplanering.

Närmare Framnäs fick jag en glimt av Vänerns glittrande vågskvalp. Varenda liten bölja kröntes av blänkande solkatter som fick mig att vara tacksam över solglasögonen.

Det är gôtt att vara Lidköpingsbo om våren.

Tjoho!

Jag är hemma igen efter en intensiv dag.
Barnen har spelat fotboll från nio till halv fyra och jag har uppenbarligen fått lite för mycket tid i solen, åtminstone om man tittar på min näsa.

På eftermiddagen har jag varit hemma en stund, lagat middag och klippt lite gräs.
Sedan var det raskt iväg igen, den här gången till kyrkan för servering i samband med ett församlingsmöte. Jag tog vägen om affären och köpte bland annat bröd, ost, smör och paprika till 75 personer.

Förundersökningsledaren hittade en villig förälder under klassfotbollen och har fått hjälp att sjösätta båten i kväll. Han och barnen kom hem nu strax efter tio. Barnen gråter av trötthet och frusenhet. Nu ska jag gå och ta hand om dem lite.

Jag tyckte att jag hade helgen under kontroll.
Fredag kväll: Lugn TV-kväll med finalen av Talang.
Lördag dag: Klassfotboll.
Lördag kväll: Lägga i båten.
Söndag morgon: Kaffestugan och Klassfotboll samtidigt.
Söndag eftermiddag: Fira mor.

I förmiddags kikade jag dock preppykollegan över axeln och råkade läsa i NLT att det är församlingskväll i morgon. Just det, min serveringsgrupp har hand om fikat. Det hade jag helt glömt bort.

Nu skulle plötsligt lördagskvällen berikas med en aktivitet till och dessutom blir jag tvungen att handla till fikat någon gång under lördagen. Och då är jag ju upptagen med klassfotbollen.

Jag ringde Förundersökningsledaren och berättade att han nog blir tvungen att hitta en kompis som kan hjälpa honom sjösätta båten. Även om Förundersökningsledaren är en ytterst kompetent människa så klarar han inte allt själv.

Precis när jag skulle cykla hem började det regna. Jag använder min regnjacka som vanlig jacka men hade inga regnbyxor med mig. Vått, vått.
Och bråttom, bråttom. Eftersom Förundersökningsledaren hade några ärenden att utföra på stan innan hemfärd, och eftersom jag skulle cykla hem vilket tar lång tid, så var barnen tvugna att cykla hem från skolan själva. Guldgossen cyklar ensam ofta, men nu skulle även lilla Svalan cykla tillsammans med Guldgossen. På morgonen hade jag förmanat dem att ta hand om varandra men man vet aldrig om de lyckas hålla sams. Alltså ville jag skynda mig hem.

Men innan jag kunde börja cykla hem var jag tvungen att ta vägen förbi kyrkan för att hämta ut ett kundkort som jag ska använda när jag handlar inför morgondagens fika. Och jag behövde också kolla upp vad som finns av specialkostbröd i församlingsvåningens frys.

Medan jag stod där och kollade frysen, och regnet tilltog i styrka, ringde mobilen. Det var kvinnan som lovat sy till Falunsysterns brudklänning som berättade att hon inte hade möjlighet att ta hand om Falunsystern den helg vi avtalat. Etersom Falunsystern inte kommer hem hit ner särskilt ofta så ställde beskedet till det lite ytterligare i min hjärna. Den inbokade syhelgen äger inte rum förrän i andra hälften av juni, men ändå. Min hjärna, som redan var full av den här helgens rubbade planer, började gå torrt.

Torrt var det dock inte när jag kom ut till cykeln igen. Regnet öste ner och jag hivade upp mobilen för att ringa Falunsystern och även slå en signal hem till barnen för att höra att de kommit hem ordentligt. Om de var sams och hela oh rena ämnade jag be dem tappa upp ett bad åt mig, för jag misstänkte att jag skulle vara frusen och kall när jag kom hem efter att ha cyklat i regnet.

Det var då jag upptäckte det som fick bägaren att rinna över.
Mobilbatteriet var tomt. Sydamens samtal hade tömt den sista krämen ur batteriet.

Som en slokörad halvdränkt hund susade jag iväg på cykeln och trampade det fortaste jag orkade för att hinna hem till barnen så snabbt som möjligt.

Min berättelse skulle kunnat sluta där. I nederlagets bittra stund, men regn och stress och frustration.
Men så blev det inte.

När jag kom hem hade Förundersökningsledaren hunnit före mig. Han stod och lagade en efterlängtad middag och barnen var välbehållna och glada och hade hållit sams. Jag fick god varm mat och kärlek till det och sedan gick jag ut i regnet och tog en halvtimmas stavpromenad innan jag hjälpte Guldgossen med läxorna och bänkade mig i TV-soffan.
Att Talang bortom all logik slängt in en tredje semifinal kunde inte rubba min känsla av frid och det blev inte sämre av att jag fick överta lilla Svalans fotbad för en stund.

Nu tror jag nog att jag ska överleva den här helgen också. Det lär bli stressigt och lite för mycket, men det kommer gå.

Kollegan som bokat besök med Richard Herrey, talade just med en kvinna som heter Leskulla! (Läsk-Ulla!)

Och häromdagen talade hon med en herre med det välklingande efternamnet Spärrman. (Det kvittar hur man uttalar det så blir det fel.)

Sverige, eller rättare sagt Anna Bergendahl, gick inte vidare från semifinalen.
Ganska märkligt tycker jag. Hon var nämligen en av de få som inte sjöng så falskt att mina tår krullade sig.

I natt drömde jag att jag flög. Det är en underbar känsla. Att kunna sväva.

Men varje gång jag drömmer mina flygdrömmar, så drömmer jag alltid att jag störs av elkablar. Antingen är det vanliga luftledningar som går till ett hus och de brukar brännas, eller så är det stora kraftledningar och de är fruktansvärda. De surrar och brummar och flyger man för nära så suger de fast en och låser upp en i kramp tills man skakande som av epilepsi dör en kvalfylld död.

Jag fattar inte varför jag inte kan få ha mina härliga flygardrömmar obesudlade från trasslet med luftledningarna. Varför kan jag inte få in i min sovande skalle att luftledningar är allt mer sällsynta, de flesta grävs ju ner nu för tiden.

Mina barn är oftast ganska rara mot varann.

Ibland är de visserligen precis som alla andra barn (hör ni hur jag har lagt mig till med den äckliga skryt-rösten) och kivas och bråkar, men oftast är de snälla och omtänktsamma.

Som i går, när Guldgossen hade fotbollsträning inför klassfotbollen på lördag. När klassen tränat klart och föräldrar och barn började grilla, fortsatte en stor del av klassen att spela fotboll på egen hand. Lilla Svalan ville gärna vara med och gick och frågade Guldgossen om det kunde gå för sig.
Och javisst, såklart att hon skulle vara med! Att hon sedan kanske mest stod i vägen och inte bidrog varken med eller till några mål, det hade inte så stor betydelse.

Allra gladast blev jag när jag såg lilla Svalan krama om sin storebror mitt på plan, och i stället för att generat knuffa undan sin lillasyster inför ögonen på klasskamraterna, så återgäldade han kramen.

Det är sådana stunder man önskar skulle etsa sig fast i minnet för alltid.
Vis av 38 års bortglömda minnen, skriver jag i stället ner det här i bloggen…

Det har sina fördelar att ha tjocka lår.

Hmmm…

Eh….

Tänka…

Jo, eh…

Tänka, tänka, tänka…

Jag vet i alla fall en fördel!!!
När man cyklar, och har dragit upp knästrumporna hela vägen över byxbenen, så att man ser mer udda ut än vanligt, så är det en fördel att ha tjocka lår.
Då syns nämligen inte underbenen när man cyklar. Jo, för all mötande “trafik” och alla omkörare såklart, men man slipper se dem själv. Låren skymmer liksom sikten nedåt.

Det upptäckte jag i morses på väg till jobbet.

-Så här överraskad har jag nog aldrig blivit!

Ja, ungefär så sa Förundersökningsledaren när jag ringde och berättade att jag ska vara med i Göteborgsvarvet nästa år. Jag vill inte skriva att jag ska ”springa” Göteborgsvarvet för med tanke på min nuvarande kondition så är det inte så troligt att jag inte har minst en fot i backen.

Det är vår VD som bestämt sig för att erbjuda sina anställda en anmälan till loppet. Och vem är jag, att inte anta en sådan utmaning. Jag målvisualiserar redan och föreställer mig en smalare, snabbare, sundare, snyggare upplaga av Zäta, svävandes över mållinjen om knappt ett år.

Vägen dit lär dock bli svår.
Jag började mitt nya sunda liv redan på lunchen, med att köpa gympaskor (till lilla Svalan) och två paket glass (för det var bra pris på Hemköp). Och så fick jag håll när jag promenerade tillbaka till jobbet.

Det börjar köra ihop sig tycker jag. Tvätthögarna växer, strykhögarna växer märkligt nog också. Blommorna ropar efter vatten (även om ropen blir svagare och svagare för varje dag, i takt med att blommorna sloknar). Överallt i huset pågår små projekt eller ligger högar av papper, kläder och annat krafs avstjälpt. Båten ska finaldonas. Ett bröllop ligger och väntar på att planeras. Ett lapptäcke ska kantas. Det finns kläder som ska lagas. I trädgården finns det flera projekt som väntar på sin tur. Jag behöver rensa surjordsrabatten och lägga i fler stenar för att hålla den snygg. Jag ska täcka smultrontornet med väv för att inte de blommande jordgubbarna ska drabbas av vivel (eller vad det nu är för odjur som lägger sina ägg i blomman och förstör de blivande bären). Jag behöver rensa bort gräs under fruktträden. I entrérabatterna har tuvsipporna tagit över och borde få sig en näsbränna.

Och så behöver barnen få lite kärlek och omvårdnad. Jag försöker vara noga med att hjälpa till med läxläsning och finnas tillhands när det behövs.
Någon gång om dagen bör familjen äta och den perfekta modern ska ju hitta på nya innovativa rätter att servera. (Tyvärr är jag ganska långt ifrån perfekt i det hänseendet så det blir rätt mycket samma, samma, samma.)

Och mitt i allt det här, som pågår runtomkring och virvlar förbi, så vore det ju trevligt om jag hann njuta av livet lite också.

Den manliga halvan av familjen Zäta cyklar idag. Den kvinnliga halvan har åkt bil.

När lilla Svalan vaknade i morses hade hon jätteont i halsen. Ingen feber och inte röd i halsen, men rätt svullen och det gjorde ont att svälja. Naturligtvis ville hon stanna hemma från skolan.
Med min mest mjuka lirkande stämma lyckades jag övertyga lilla Svalan om att åka till skolan i alla fall, äta frukost, vara med på morgonsamlingen och första lektionen, och sedan känna efter hur hon mår innan hon bestämmer om hon behöver vara hemma eller inte. Jag gav henne en Strepsil också och vips så mådde hon mycket bättre. Jag är övertygad om att hon inte kommer ringa och be mig hämta henne.

Men OM hon skulle behöva åka hem, så är det inte så smart om jag tagit cykeln eftersom det tar en halvtimma att cykla från jobbet till skolan, och bara 7 minuter med bil.

Planen var blommor. Det var sommarblommor jag ämnat köpa på torget i dag. Rosa, vitt, kanske lite blått.

När jag kom fram till torgen på lunchen insåg jag att jag ju inte åker den transportvänliga bilen i dag utan tagit cykeln. “Kvinnan som kunde cykla med kassar” är inte någon jag känner.

Det bidde alltså inga blommor.
Men det är svårt att ta sig tomhänt från torget, cykel till trots.

I stället för de där söta rosa petuniorna som jag raskt spanade in, fyllde jag cykelkorgen med mjukisbyxor och toppar till mig och sockar till både mig och barnen. 200 kronor gick kalaset på.

Vi har två elektriker springandes här på jobbet i dag.
Eller springandes och springandes. Jag vill väl inte påstå att de direkt gör några högre varvtal.

Och elektriker och elektriker… Hittills har de lyckats släcka datorerna för oss tre gånger.

Hjälp!

Vad grönt det har blivit här nu då. Jag vet inte vad som hänt. Det är inte jag som fått spatt i alla fall, så mycket vet jag.

Skulle gissa att det är bloggleverantören som ställt till det. Hoppas att det inte blir fler fadäser, som att hela bloggen försvinner till exempel…

Update:
Nu är den vanliga sköna brunbeiga färgen tillbaka. Hoppas att ingen av mina eventuella besökare hann blir bortskrämd under den gröna färgraiden.

Jag satt och tittade igenom de senaste händelserna på Facebook i går kväll. Guldgossen kom in på kontoret och kastade en blick över min axel just som jag scrollade igenom en sida.

-Stopp! ropade han plötsligt och bad mig rulla upp lite igen.
Och med ett förvånat och lite imponerat tonläge frågade han:
-Är du vän med Häxan Surtant?

Jag har inte tänkt på det förrut, men kanske är det lite likt.
Bara till utseendet dock. Jag kan inte på något sätt påstå att Jensen är gniden, sur eller lat.

Det finns många udda människor i Lidköping. Man kan se dem på gator och torg när de hukande eller spatserande tar sig fram bland alla andra.

I morses mötte jag en av dem.
Hon cyklade med en illgul och svart ryggsäck i cykelkorgen. De vida byxbenen hade hon omsorgsfullt stoppat ner i sockarna, men bara på ena benet.
Hon hade röd regnjacka trots att solen lyste och meterologerna inte så mycket som knystat om något regn.
På huvudet hade hon en röd cykelhjälm och under den hade hon dragit på sig ett tygstycke som täckte håret, öronen, kinderna och halsen. Det var bara munnen, näsan och pannan som stack fram och det såg faktiskt inte klokt ut.
Trots tygstycket runt halsen hade hon ändå knutit på sig en extra halsduk. Också den var röd, men varken hjälm, halsduk eller jacka hade samma röda färg.
På händerna hade hon ulliga rosa fingervantar. Det såg mycket påpälsat och varmt ut i solskenet.

Jag mötte henne när jag såg mig i spegeln.

Måste berätta om ett bus jag gjorde i morses.

Jag fick ett kuvert på posten, innehållande bonuskort till Hemköp. Kortet satt fast på följebrevet med ett sådant där lim som man kan rulla bort, som varken skadar kortet eller brevet. När jag höll limklumpen mellan fingrarna kunde jag inte låta bli att dra paralleller till en snorkråka.

När det var dags att borsta tänderna på lilla Svalan smusslade jag lite med limklumpen och “trollade” fram den ur hennes näsa.
-Kolla lilla Svalan, vad du hade i näsan. Har du sett vilken stor snorkråka!

Lilla Svalan tittade och förfasades. Jag ropade på Guldgossen som yrvaken och med håret på ända kom in i lilla Svalans rum.
-Titta här får du se, sa jag och la “kråkan” i Guldgossens utsträckta hand.

Guldgossen ryggade en aning, men som alla nyfikna gossar kunde han inte låta bli utan att fasineras av form, färg och framförallt storleken.
-Vad är det här, frågade han.
-Det hade lilla Svalan i näsan.
-ÄR det en kråka?
-Japp!
-Men ta bort den då!

Och när jag skulle lyfta bort denna lilla äckliga tingest från Guldgossens hand “råkade” jag fippla lite så att jag tryckte den djupare in i hans handflata.

Det var ett ovanligt lyckat bus. Båda barnen tjöt!

Vill bara upplysa omvärlden om att det regnar.
Och att jag är glad att jag åkt bil i dag.

Och att jag för en gångs skulle skickat med barnen regnkläder.

Och att det enligt Italiensystern är 27-28 grader varmt hemma hos henne.

Med risk för regn, och ännu mer uppenbar risk för grav försening, lät vi cyklarna stå och tog bilen i dag.

Jag överlevde gårdagen. Det jag fruktat mest – lilla Svalans utbrott över läs- och skrivläxan, uteblev.
Fotbollsträningen gick också bra. Visserligen kom vi lite sent efter att ha stressat i oss en enkel middag (eller rättare sagt en macka, eller lite nudelsoppa) men regnet höll sig borta och barnen tränade duktigt. Lilla Svalan fick en hårt boll i magen och var tvungen att gråta i mitt knä en liten stund, men sedan gaskade hon snabbt upp sig och fortsatte träningen.

Jag hann ta hand om lite tvätt och förhöra Guldgossen på svenska glosor också, innan jag stupade i säng. Egentligen hade jag tänkt sy lite på lapptäcktet också, men jag orkade bara inte.

Det här är ingen bra dag.
Visserligen lyser solen, men jag kommer inte hinna njuta av den.

Vi stressade i morses. Det blir lätt så när det är cykeldagar. Eftersom det tar lite längre tid att cykla än att ta bilen, så är tanken att vi ska komma iväg tidigare.
Så brukar det dock inte bli. Speciellt inte när Guldgossen ägnar fem dyrbara men bortkastade minuter åt att leta efter sina nycklar.

På väg till skolan skällde jag på lilla Svalan som vinglade över hela vägen och inte kunde hålla sig till sin sida.
-Jag kan faktiskt inte cykla så bra, klagade hon högljutt. Tack och lov började hon inte gråta, det hade vi aldrig hunnit med.

Efter jobbet ska jag cykla hem så fort jag kan för att hinna slänga i mig något att äta innan det är fotbollsträning för lilla Svalan inför helgens klassfotboll.
Förundersökningsledaren ska träffa killarna i Tillväxtgruppen.
Var vi ska göra av Guldgossen har jag ännu inte orkat räkna ut. Antingen får han väl stanna hemma själv eller följa med mig och lilla Svalan.

När vi är hemma igen efter fotbollen måste lilla Svalan läsa sin läsläxa och skriva meningar. Då kommer hon vara jättetrött och grinig och jag som redan är jättetrött och grinig kommer ha uppenbara tålamodsbrister.

Men i morgon är det tisdag. Då är det ingen inplanerat. Hoppas jag!

Åter på jobbet och tillbaka i vardagen efter en helg i Ludvika. Och Falun, och Borlänge.

Jag varken hinner eller orkar berätta några detaljer, men det var möhippa för Falunsystern som gifter sig i sommar.

Jag ogillar verkligen drottningen.
Fet och slö men ändå påtvingande och ihärdig.
Illa klädd men orädd.
Vulgärt stor men med förmåga att ta sig in överallt.

I går kom hon in i köket när jag och Guldgossen lagade mat.
Jag jagade naturligtvis upp mig och hade svårt att fortsätta skära skinka.
Guldgossen var lika cool som vanligt och bad mig ignorera henne.
Det kunde jag naturligtvis inte så till slut hämtade han en liten burk jag fångade henne i när hon passade på att slå mot fönsterrutan.

Det var inte min avsikt att halshugga henne när jag skulle lyfta undan burken och bära ut henne, men så blev det. Och när jag ändå var i farten separerade jag bakkroppen från mittdelen med vingar och ben.

Lite stolt måste jag ändå tillstå att jag är – efter att ha dödat årets första geting.

Man ska inte bestämma sig för saker.
Så fort jag bestämt mig för något så blir det inte så.

Som det här med att jag ska sova ordentligt ett tag nu. Jag vet att jag behöver det och att jag slarvat med sömnen för länge.
För att få mina åtta timmar måste jag somna kvart i tio på kvällarna. Det är inte genomförbart, och det inser jag naturligtvis, men halv elva borde ju inte vara en utopi.

I går kväll gick jag och la mig vid tio, somnade kanske elva, och redan vid ett-halv två fick vi sällskap i dubbelsängen av lilla Svalan som drömt någon mardröm.
Eftersom Förundersökningsledaren har så svårt att somna om när han blivit väckt, försöker jag alltid hålla eventuellt barn så nära mig som möjligt i sängen. Vilket naturligtvis innebär att jag inte sover något vidare. Jag vaknar, somnar om, vaknar, somnar om, slumrar, halvsover och får helt enkelt en taskig sömn. Inte så att jag ligger vaken någon längre period men sömnkvalitén är inte den bästa.

I natt fick jag dessutom sällskap av ytterligare ett barn. Guldgossen hade drömt någon sorts vampyrdröm om en ond man som slog andra i huvudet med en tidning. Den som blev slagen blev man själv ond.
Från kvart i fem låg vi tre person, tre huvuden, sex armar och sex ben på “min” halva av dubbelsängen. Då blev det lite för trångt om saligheten. Till slut reagerade Förundersökningsledaren och gick upp och bar i väg lilla Svalan till hennes säng.

I natt ska jag bestämma mig för att jag ska sova riktigt illa, för lite och bara slummervis. Få se om det kan hjälpa mig till en god natts sömn.

Jag känner att jag sugs tillbaka till bloggen lite, bort från Facebook. Det känns bättre att kunna skriva fler ord, utan att sticka ut för mycket.
Och i bloggvärlden är det lättare att hålla sig uppdaterad, att läsa lite här och lite där. Inte serveras hundratals info-snuttar om man missat en halvdags läsande.

Inte så att jag funderar på att lämna FB, men jag känner inte samma behov av att hålla mig uppdaterad som jag gjorde alldeles i början. Det känns mera rofyllt att hänga här, i min egen lilla vrå av internets gigantiskt nät, och göra saker i min egen takt.

På tal om takt så har jag ju bestämt mig för att dra ner på tempot IRL också, i alla fall ett litet tag. Tills jag sovit i kapp och återhämtat mig från de senaste dagarnas huvudvärksattacker.
Så nu ska jag bara städa i ordning i köket och sedan gå och lägga mig med “Kinesen”. Det är inte Förundersökningsledaren jag syftar på utan en bok av Henning Mankell.

I går kväll var Förundersökningsledaren på hemsidegruppsmöte i kyrkan (varför heter alltid alla sammankomster i kyrkan så långa och krångliga namn; kaffestugekommittésmöte, tillväxtgruppsledarträff, närradiorådssamling…) och jag och barnen var ensamma hemma (så värst ensamma var vi väl i och för sig inte, eftersom vi var tre stycken…).
Jag satt nere på kontoret och grejjade samtidigt som jag drack en bubbeldricka, och barnen låg på övervåningen i sina sängar och längtade efter sin far och en god-natt-kram.

Det var tyst och skönt i huset, tills jag avbröt den rofyllda stämningen med en rejäl kolsyreframkallad mastodontrap.
Genast hörs lilla Svalans försynta stämma från övervåningen:
-Är det pappa som kommit hem nu!?

För ett tag sedan var Guldgossen, med mig i släptåg, på sjukhuset och gjorde astmakontroll. Astman var gott och väl under kontroll, men läkaren tyckte att vi kunde passa på att testa hur det föhåller sig med Guldgossens jordnötsallergi också.

Man tog ett blodprov och skickade för analys. Jag skulle få besked av läkaren så fort provet var klart.
I stället för ett telefonsamtal kom en ny tid för provtagning. Jag ringde upp för att fråga om provet kommit bort eller vad det var som hänt och så småningom fick jag veta att det första provet påvisat att Guldgossen är allergisk, men att man numera även kan ta prov för att se graden av allergi.

Så i dag ska vi till sjukhuset igen, Guldgossen och jag. Jag är stickrädd och har lätt för att börja svimma av när nålarna plockas fram. Guldgossen däremot, som trots sin ringa ålder nog redan hunnit bli mer perforerad än jag, är inte rädd. Han langar villigt fram armen och sitter lugnt och tittar på när de sticker. Jag brukar vilja hålla honom i handen och titta bort, inte för hans skull utan för min.

Torsdag morgon.
Jag vaknar utan hjälp av klockradion och upptäcker att det tyvärr beror på att jag glömt starta igång den i går kväll.
Sovrummet är varmt.

När jag kommer ut i allrummet ser jag att sommaren från i går har dröjt sig kvar under natten. Solen lyser och håller som bäst på att torka upp det daggvåta gräset.

Morgonstressen infinner sig när jag upptäcker att lilla Svalan ska ha gympakläder och Guldgossen badkläder med sig i dag. Jag snor runt och ber barnen skynda sig och klara sig själva.
-Strunta i regnkläderna. Det är jättefint idag också! ropar jag uppfodrande till barnen.

Det fungerar. Med minutrarna gott och väl på vår sida sitter vi i bilen redo för avfärd till skolan. När vi är framme konstaterar Guldgossen uppmuntrande att det fortfarande är tomt i matsalen, så de har inte missat den första delen av frukosten.
Jag släpper av barnen och kör vidare till jobbet.

På vägen börjar det regna. Stora, tunga droppar hänger som en ridå framför bilen och ger vindrutetorkarna ett styvt jobb. Det enda jag kan tänka på är barnens regnkläder som ligger outnyttjade på golvet i tvättstugan.

Framme vid jobbet kliver jag suckande ur bilen. En uppretad kaja sitter upptryckt mot väggen, balanserande på en indragen markis och suckar liksom jag fast med betydligt mer ilska i rösten.

Så börjar min torsdag, och mensvärken kommer tillbakasmygande när jag satt mig i min kontorsstol för att omsätta morgonens känslor i ord. Ord som förhoppningsvis kan ge mig medel att lämna, att lägga bakom.

Sömn är ett bra botemedel mot svår huvudvärk. Alltså la jag mig redan halv nio i går kväll. Jag somnade säkert före tio, med lilla Svalans skönt varma hand i min.

Tyvärr blev inte nattsömnen så god som jag hoppats. Av flera orsaker. Lilla Svalan buffade på mig lite då och då och jag var tvungen att knuffa bort henne för att få lite egenutrymme. Huvudvärken gjorde sig påmind genom sömnen och höll mig stundvis vaken. Framåt morgonkulan var det mensvärk och toalettbehov som förhindrade min efterlängtade sömn.

Till slut gav jag upp och gick upp en stund före klockan ringde.
Efter en timma i badrummet, varav största delen av tiden i duschen, och efter en god frukost med Al Bran och Falunsysterns müsli, sitter jag nu vid datorn och försöker samla mig inför dagen. Jag har kompletterat morgonmålet med två små röda piller, och i dag tänker jag prioritera hjärnan om det skulle behövas. Det innebär att jag ämnar fylla på migräntablettsdosen och strunta i magen.

Förundersökningsledaren föreslog att jag skulle cykla idag, och jag kan hålla med om att det är en perfekt dag att cykla på. Han är hemma med barnen eftersom skolan är stängd, och jag har bara mig själv att ta hänsyn till på vägen till jobbet.
Men så var det det här med huvudvärken. Vanlig huvudvärk kan trubbas eller till och med upphöra med lite lagom motion, men migrän blir sämre. Det har jag lärt mig the hard way, och fått bekräftat via en av Apotekets foldrar.

Dessutom spöregnar det!

Inledde förmiddagen med att knapra i mig två migräntabletter. De hjälpte hjälpligt en liten stund. Mellan kvart över tio och kvart i tolv ungefär.

Nu är det meningen att jag ska ta några tabletter till för att mota bort värken som hotar att sätta klorna i mig på allvar den här gången.
Men så tänker jag på magen. Fler tabletter och magen pajjar. Vilken kroppsdel ska jag prioritera?

Jag ville egentligen inte cykla i dag. Dels ska det regna i eftermiddag (och jag glömde såklart att packa ner regnbyxorna) och dels så är en cykelsadel inte bästa boten för hemorrojder.

Men det blev cykel ändå. Förundersökningsledaren cyklade och om inte lilla Svalan cyklar får hon gå hem från skolan de dagar Förundersökningsledaren cyklar.
Och Guldgossen cyklade. Hans årskull har friluftsdag på Framnäs i dag så han var tvungen att cykla för det gör hela klassen.

Alltså återstod bara cykeln vid val av transportmedel i morses.
Och bortsett från hemorrojder så ångrar jag mig inte. Jag cyklade på högsta växeln hela tiden och ett tag var jag övertygad om att jag fått i fel växel för det gick så lätt att trampa.

Och det allra bästa – det är fantastiskt sommarväder ute. Om det regnar i eftermiddag är det okej för jag har fått uppleva sommaren nu!

Lördag kväll. Vi är hemma hos goda vänner och sitter och pratar. Barnen vill se på film och vi frågar efter favoritfilmen. Guldgossen är inte sen att svara “Starwars”. Värden i huset frågar vilken som är Guldgossens favoritkaraktär i filmerna. Guldgossen tvekar lite. “Är det Hansolo kanske?”, hjälper värden på traven.

Då rycker lilla Svalan ut och svarar i sin brors ställe:
-Jag tycker bäst om Darth Wader. För han har en mask för ansiktet och tar han av den så dör han. Det är coolt!

I går var vi ute i naturen med Tillväxtgruppen på eftermiddagen. Efter förmiddagens Generationsfest i kyrkan tog vi med lunch och fika och gav oss av upp till Munkängarna på Kinnekulle.

Ramslöken blommar inte ännu men på sina håll luktade det ändå starkt av den lite säregna purjolöksliknande doften.
Det är vackert i Munkängarna. Nu blommade vit- och gulsippor och på de flesta håll var hela marken täckt av en grön matta ramslöksblad. Silvergrå trädstammar sticker upp ur allt det gröna och ger ett nästan surrealistiskt intryck.

Guds natur är vacker!

I dag har jag med mig lapptäcket till jobbet. Intentionen är att hinna sy några stygn på lunchrasten.

Jag hade med mig täcket i lördags kväll när vi var hembjudna till goda vänner på en riktigt välsmakande och skön grillkväll. Då hann jag rätta till hälften av de felsydda hörnen. Nu återstår alltså två innan jag kan börja fästa kantningen på baksidan av täcket.

Det har skett ett mord i Lidköping i helgen. En ung man är misstänkt för att ha knivhuggit en annan ung man till döds utanför en av stadens alla pizzerior.

Visst kan man förfasa sig över våldet, det råa och omotiverade, som hela tiden verkar trappas upp och krypa närmare, men jag har svårt att fokusera på det just nu. Jag tänker mest på de anhöriga, på föräldrar, syskon, släkt och vänner. Både till offret och gärningsmannen. Hur mår de nu? Hur söndertrasade har deras liv blivit bara över en natt?

Märkligt nog känner jag mig inte alls så sugen på att jobba som man skulle kunnat förvänta sig efter fyra dagars ledighet. Tvärtom känns det som jag hunnit vänja mig vid att själv förfoga över dygnets alla timmar.

Nyss hemkommen från en trevlig kväll hemma hos goda vänner.

Mina barn sjöng en stump för värdparet. Det blev en sång om Fantomen.
“Men Fantomen, kliar inte sviden, när du vandrar i djungeln hela tiden? Gör som Gud, Han skaffar dig en kjol. Det är bättre under Afrikas sol!

Nu har jag kommit så långt att det enda som kvarstår på lapptäcket är att vika om kanten och sy fast den på baksidan.

Ett litet aber är att jag råkat sy fast hörnen så att de inte går att vika över. Det blir till att plocka fram sprättaren och göra om.

Det har varit en ganska aktiv dag i dag. Även om jag inte arbetat med något inkomstbringande så har jag hållit igång. Förundersökningsledaren har verkligen inte legat på latsidan han heller. Han har tvättat och putsat och oljat båten. Jag har sytt, sytt och sytt på lapptäcket och har nu quiltat klart. Det “enda” som kvarstår är att kanta. Ett moment som innebär att mäta, stryka, skära till, skarva, styka, nåla till fördärvelse, sy, vika om och slutligen sy fast kantbandet för hand på baksidan av täcket.

Förrutom syarbetet har jag hjälpt Guldgossen att packa inför ett dygns läger, jag har lagat lunch och lilla Svalan och jag har varit 2½ timmar på stan och tittat och lyssnat på Timotej och shoppat kläder. Lilla Svalan har fått en söt vit bolerotröja som förmodligen kommer till pass vid sommarens bröllop. Själv har jag fyndat från ett ouletlager. En tröja, en knälång kjol och tre toppar för sammanlagt 250 kr.

På seneftermiddagen for jag och lilla Svalan till badhuset och simmade. Lilla Svalan är otroligt energisk och villig att öva. Tack vare hennes envishet och förmåga att ta varje tillfälle till akt lyckades hon i dag att ta två märken. Silver- och guldfisken. Nu är det bara järnmärket kvar. Jag vet att hon klarar både att simma 50 m bröstsim, 25 m ryggsim och dyka från kanten. Den färdighet hon behöver öva upp är att flyta. För att klara provet ska man flyta minst en minut men lilla Svalan klarar max 15 sekunder ännu.

Själv är jag en baddare på att flyta. Jag skulle kunna ligga en halvtimme och jag fick vara ostörd.

Nu ska jag ta hand om lilla Svalans och mina naglar. Lilla Svalan ska på kalas i morgon och vill vara nagelfager.

Lilla Svalan och jag söker oss till TV-soffan för att avnjuta semifinalen av Talang.
Lilla Svalan rapporterar vilka deltagarna är till mig, som inte riktigt hängt med under första presentationen.
-Åh, hon ska vara med mamma! Hon som gav dig kalla tårar!

Jag hinner fram lagom för att se första uppträdandet. Twisted Feet dansar sjukt bra.
Sedan kommer en liten kille som spelar piano. Helt imponerande. Även lilla Svalan är imponerad.
-Han spelar lika bra som jag. Eller till och med bättre.

Det är torgdag men jag är inte sugen. Det är kallt ute och på jobbet lockar kökets värme och ett mål mat mer än ett blåsigt torg.

Sista arbetsdagen den här veckan. Suvvo!

I dag far Förundersökningsledaren till Vädersta på tjänsteresa så jag måste hämta barnen. Sedan ska vi fortsätta att städa. Det är i princip bara toaletterna kvar. Naturligtvis skulle man kunna grotta ner sig i fönsterputs, fläktrengöring, skåpsuttorkning och diverse sorterande och ovilligt slängande, men det kommer vi inte göra.

I morgon blir det gökotta med min barndomsförsamling. De har som så många andra gökotta varje Kristi Him. Man åker ut i naturen och har friluftsgudstjänst och sedan fikar vi och gör något intressant “studiebesök”. Förra året var vi och hälsade på en kvinnlig smed i Husaby. Hon är en av de få, eller kanske den enda kvinnliga mästarsmeden i Sverige. Det var otroligt intressant att höra om hennes vardag.

I morgon ska vi också få celebert besök. På kvällen kommer Förundersökningsledarens syster med sin son och hälsar på. Kanske får hon med sig min svärfar också eftersom svärmor jobbar. Jag har tänkt att vi nog fixar helstekt fläskfilé med potatisgrattäng, eller så grillar vi någonting.

På fredag ska Guldgossen iväg på hajk. Är det väder vill jag grejja i trädgården, men det tror jag inte det ska vara. Kanske går vi Nattavandringen på Kullen eller Vallevandringen. Om nu lilla Svalan kan tänkas gå en mil.

På lördagen tror jag Förundersökningsledaren ska dona med båten. Vädret ska inte vara det bästa så jag kanske kan få en efterlängtad lapptäcksdag. Lilla Svalan ska på kalas på eftermiddagen och Guldgossen är på hajk hela dagen.

Söndag bjuder på Generationsfest i kyrkan. Förundersökningsledaren har hand om ljudet och jag ska påa radion. Om det nu ska vara någon radiosändning, jag vet inte riktigt.
Efter mötet drar vi ut med Tillväxtgruppen på utflykt till Munkängarna eller Martorp uppe på Kinne-Kulle. Är det dåligt väder stannar vi väl hemma i Lidköping och umgås i stället.

Så här ser min läng-helg ut. Vad ska du själv göra i helgen?

Jag har sagt det förrut, och jag kommer säga det igen:
Jag hatar verkligen att städa. Jag blir så butter och tvär av städandet att jag inte ens lyckas uppskatta det färdiga resultatet.

I kväll har jag dammat hela huset och hjälpt lilla Svalan att städa undan i hennes rum. Hon är en värre Spara än jag. Vi skulle behöva investera i lite nya förvaringslösningar för att underlätta när hon själv ska hålla ordning.

I dag ska jag till optikern. Jag sviker min gamla vanliga optiker Synsam, som jag gått hos i 15 år, och vänstrar med berått mod hos Karvik. Förundersökningsledaren har gått till dem ett tag och är mycket nöjd.
När jag ringde för att boka tid frågade de direkt om jag hade något önskemål om optiker och föreslog sedan att jag skulle använda samma kvinna som min man. Hon är bra enligt Förundersökningsledaren så jag hoppas jag ska bli nöjd.

När man som jag sitter med terminalarbete dagarna i ända, behöver man kolla upp synen ungefär en gång om året. På senaste tiden har jag upptäckt att jag ser ganska suddigt på långt håll med vänsterögat, alltså även med glasögonen på. Jag vet inte hur länge sedan det var jag var på synundersökning senast, men jag har på känn att det var mer än ett år sedan.

Första gången jag var på undersökning tror jag att jag var i 12-årsåldern. Mamma tog med mig till en optiker i Götene och optikern drog med mig in i ett mörklagt sunkigt undersökningsrum. Jag fick sitta i en höj- och sänkbar stol, optikern drog sin rullbara kontorsstol närmare min stol och placerade sitt ena ben mellan mina. I mitt minne gjorde han inga mer närmande men jag upplevde det som obehagligt och olustigt. Det var en sådan där situation som gör att man drar sig för att gå till optikern igen, och hellre dras med dålig syn.

I helgen bestämde jag mig för att jag blivit gammal.

I alla fall så gammal att jag inte kan nöja mig med bara barnolja i ansiktet för att behålla spänst och lyster. Det är dags för tyngre grejjer och jag konsulterade Förundersökningsledaren för att få reda på smärtgränsen när det gäller kostnaden för en dyr ansiktskräm.

På förmiddagen i dag frågade jag runt på jobbet efter tips på dyra och bra aniktskrämer.
Lilla söta kollegan tipsade om en variant som hon brukar köpa hos en hudterapuet (redan där anade jag oråd). När jag frågade vad den kostar och fick svaret 500 kr drog jag öronen åt mig.
Jag hade tänkt mig något dyrt, men inte svindyrt.

Västkustkollegan tipsade om Apoteket.

Snygga på-hugget-kollegan sa att jag ju kunde gå till The BodyShop. Det kändes ju bra. Lite miljövänligare sådär, och odjurstestat. Eller om det var så att de o-testar på djur.

Nåväl. Jag fick bra och enkel rådgivning av expedissan på The BodyShop och införskaffade en “Vitamin E intense Moisture Cream for Very Dry Skin”. 249 kr kostade den. Det är också mycket pengar för en liten 50 ml-burk men är den dryg och gör nytta kan det kanske vara värt det.

Jag är inte pigg. Det vore ljug.
Men trots att ögonlocken inte orkar stå emot jordens dragningskraft ens när jag sitter, så är jag glad. Solen skiner och fåglarna kvillrar. Och det är dessutom kortvecka på jobbet.

På torsdag är det Kristi Himmelfärds Dag, som ska firas med gökotta som sig bör.
På fredag är det klämdag och vi lyckades väl i tävlingen förra veckan och får därför ledigt från jobbet. Med lön bör tilläggas! (Har jag nämnt att jag jobbar på en riktigt bra arbetsplats?)

I kväll kommer Tillväxtgruppen hem till oss för samtal och bön. De kommer klockan sex och jag slutar jobba en timma innan. Tiden emellan ska jag utnyttja väl genom att åka och handla och sedan hinna äta någonting hemma, plus transportera mig från jobbet till affären, och sedan vidare hem. Det lär bli tight.

Jag är fortfarande trött sedan förra veckan. Jag kan inte heller påstå att jag sov ikapp under helgen. Jag la mig inte “i tid” i fredags eftersom jag var på ungdomscaféet Kaj en liten stund medan jag väntade på att Guldgossen och hans kompis skulle komma tillbaka till kyrkan från sin Vips-utflykt.

På lördagen gick jag upp kvart över sex för att duscha, äta frukost och göra mig klar för en dryg halvdag i kyrkans Kaffestuga.
Direkt efter Kaffestugejobbet städade jag barnlokalerna i kyrkan.
När jag kom hem tänkte jag gå och lägga mig och vila en stund men Förundersökningsledaren höll på att tvätta båten så jag fick laga middag i stället. Sedan åt vi den och for iväg till Sparbankens arena för en riktigt bra kväll med uppträdanden av bland annat EMD, Peter Johansson, Jessica Andersson, Linda Sundblad, immitatören Jörgen Mörnbäck och den fantastiske trollkarlen Charlie någonting. Längsta och innerligaste applåderna drog dock Lidköpingsklubben Levo ner när fyra killar i varierande åldrar hade trampolinuppvisning. Mycket imponerande.

Sen var det sen kväll igen.

På söndagen kunde jag fått sova till åtta men jag vaknade redan vid sju och behövde besöka toaletten och sedan blev det inget mer sovit.

Söndagen gick i ett med övning hemma med bara Förundersökningsledaren och mig, frukost, mer övning, gudstjänst i kyrkan, hämtpizza, mer övning, 50-årskalas, ännu mer övning och sedan for vi och lämpade av barnen hos goda vänner och drog iväg till en gudstjänst i Ottersta kyrkans matsal där vi medverkade med sång och gitarrspel. Efter mötet stannade vi kvar och fikade och jag har inte skrattat så på riktigt länge. Otroligt trevligt sällskap.

Och sedan var klockan mycket igen. Och ändå var jag bara tvungen att chatta lite med Rana och städa undan lite i vardagsrummet inför dagens tillväxtgruppssamling.

I dag har jag fått rejäl andlig mat. Två jättebra predikningar på samma dag hör tyvärr inte till vanligheterna.

På förmiddagen var vi i “vår” kyrka i Lidköping. Församlingens föreståndare predikade om att prioritera det viktiga i livet. Gör man det hinner man ändå med alla “måsten”.

Det viktiga är Gud, andra människor, sitt uppdrag/sin kallelse och sist men inte minst glädjen.
Måsten är sådant som hus och hem, motion, bilar, jobb, städning, kläder…

En större del av kvällen har jag tillbringat på Kållandsö. Pastorn där predikade om Guds folk och gemenskap. Läser man Bibeln handlar församlingstillhörighet inte om huruvida man är uppskriven i en matrikel eller inte, utan om man deltar på sammankomsterna och är med och delar gemenskapen. Ett sådant tänk inkluderar istället för exkluderar. Många tankar väcktes i min skalle, en del av dem fanns där redan innan.

Jag känner att jag börjar ta av reservkrafterna nu.
Alla veckans dagar ha avslutats med nätter av för lite sömn. Och jag har bara mig själv att skylla. Allt sedan i måndags då jag var hemma hos vänner och pratade för länge till i går kväll då jag hängde på kyrkans ungdomscafé i väntan på att Guldgossen skulle komma tillbaka från Källby Äventyrsgård där han varit tillsammans med de andra i Vips. I går kväll somnade jag i alla fall på min spikmatta på rätt sida midnatt, även om det inte var med så stor marginal.

I dag ska jag arbeta i Kaffestugan, eller “stå” i Kaffestugan som vi brukar säga. “Stå” är ett ganska missvisande uttryck eftersom det brukar bli en hel del jobb också.

Direkt efter att vi är klara med städningen i Kaffestugan ska jag gå till en annan del av kyrkan och städa i mitt städområde. Det brukar ta 1½ timma, två om man är noggrann. Klockan kan i värsta fall bli fem innan jag kommer hem, och då gäller det att kasta i sig lite mat och göra sig i ordning för kvällen.

I kväll ska familjen Zäta på födelsedagskalas i arenan. Det är Lidköpings Sparbank som fyller år och firar med olika artister och uppträdanden. Som kunder har vi fått gratisbiljetter och tackar och bugar över att banken inte bara förvandlar vinstpengarna till höga bonusar åt cheferna utan även låter kunderna ta del av kakan.

Det kan dock bli ytterligare en sen kväll i mitt redan överfulla pärlhalsband av kvällar. Jag skulle behöva fylla på sömnkontot lite i stället.

Nåväl, nu har jag duschat och ätit frukost och känner mig så redo jag kan bli för den här dagen.
Reservkrafterna är påslagna.

Vi diskuterar vilken typ av människor vi oftast kommer i kontakt med per telefon och hur vi bemöter dem på olika sätt.

Cykelkollegan hävdar:
-Jag pratar ofta med personer med problemsvårigheter.

Vi andra nickar lite instämmande.

Språkförbistringen mellan Sverige och Norge fortsätter att vara svår.
Jag ringer en växel och söker en norman.

Så här låter samtalet:
-Hej, mitt namn är Zäta. Jag söker Ole Solestad.
-Han har lunch till kvart på tolv.
-Kvart PÅ tolv?
-Ja, kvar på tolv.
-Menar du kvart i tolv? (Jag tänker efter lite.) Eller nej, det kan du inte göra. Du menar kvart över tolv!
-Kvart på tolv.
-Är det före eller efter tolv? (Jag känner mig som en idiot när jag frågar och det tycker tydligen växeldamen att jag är också.)
-Före såklart!

Mina arbetskamrater och namnsdagskvinnan Carina som vi bjöd hit på fika, uppskattade kolakladdkakan jag bakade i går kväll. Själv uppskattade jag sysslingkollegans nyvärmda bullar.

På allmän begäran (eller ja, det var väl i ärlighetens namn egentligen bara EN kollega som kom med efterfrågan) så kommer här receptet.

Smält 125 g smör eller margarin. Ta kastrullen från plattan (eller bunken ur micron om du väljer att göra som jag).
Rör ner 1½ dl socker och 1½ dl sirap.
Rör ner två ägg. Inget vispande här alltså, utan rör med en sked till en slät smet.

Tag en ny bunke, gärna rostfri och blanda 3 dl mjöl, 1 dl kakao, 1 krm salt och 1 msk vaniljsocker. (Jag är inte helt hundra på måtten men jag kan ju dubbelkolla hemma så vill du baka kakan kan du vänta tills i morgon.)

Sikta ner mjölblandningen i smörblandningen och rör till en slät smet. Det är viktigt att sikta mjölet för att få en riktigt slät och homogen kaka.

Kläm fast ett bakplåtspapper i botten på en springform och häll i smeten. Den ultimata storleken på formen är enligt receptet 24 cm. Grädda mitt i ugnen i 175 grader i 18 minuter. Det är okej om kakan är rätt lös när den kommer ut. Sen ska den stå och vila i minst tre timmar för att stanna. Kakan är jättegod att äta kall, gärna garnerad med färsk frukt och bär (physalis, jordgubbar och blåbär till exempel) och en klick vispgrädde till. Det går utan vispgrädde också, men med kräsna kollegor som provsmakare så hade det nog varit bättre med grädde…

Om du vill äta kakan varm kan du ta den direkt ur ugnen och då blir den rejält rinnig. Det är också gott.

När klockradion gick igång kvart i sex i morses var jag jättetrött. Tack och lov för välfyllda urinblåsor säger jag. Utan ett trängande behov av att uppsöka badrummet hade jag förmodligen och högst troligen somnat om.

Det blev lite sent i går kväll. Jag satt uppe till tolv och chattade med en vännina och tiden gick alldeles för fort.

Min kropp känns eländig, leabrôten och sliten. Men min själ är dansande lätt och jublande glad och bryr sig inte om sitt trött hölje. Jag älskar min vännina. Hon är den bästa. All tid med henne är kvalitetstid.

I kväll har jag:
Ätit Förundersökningsledarens mystiska och torra fiskgratäng.
Klippt ner rosenbusken eftersom det är musöron på björkarna.
Planterat tre penséer i en korg som ska stå vid entrén.
Vattnat utomhusväxterna.
Bakat en kolakladdkaka att förhoppningsvis ta med till jobbet i morgon.

Kvar att göra är:
Falunsysterns goda müsli.
Städa toaletterna.
Lägga barnen.
Dammsuga.
Sova.

Update:
Jag gjorde inte allt som var kvar på listan. Den som känner mig anar att det var städningen som fick stryka på foten. Läggningen av barnen tror jag de klarade av själva. Jag gav dem bara nattkramar.
Sova blev det inte så mycket av heller. I alla fall inte under innevarande dag.

För en sekund sedan bokade min kollega ett besök… med Richard Herrey!

Kände bara att jag ville berätta det.

Det blev cykel i dag också. Bloggen har förvandlats till en cykelblogg.

Guldgossen är fortfarande sjuk. Förundersökningsledaren är hemma i dag med och låter mig jobba. (Hurra!)

Lilla Svalan ska iväg snabbt efter normal sluta-fritids-tid men eftersom Förundersökningsledaren är hemma så kan han hämta henne tidigare och därför kan hon cykla jag behöver ta bilen eller stressa hem efter jobbet.

Framgången i går, med att låta tanken fokuseras så mycket att cyklingen blev lätt, triggade mig till att försöka komma på något att tänka på i dag också. Pensionerna hade jag ju redan tänkt igenom i går så jag behövde något nytt.

Jag kom inte på någonting.
MEN när jag susat nerför Lidensbacken och fått upp rejäl fart, och sedan började trampa igen, naturligtvis på högsta växel, så upplevde jag att mina fötter var lätta. Det gick så lätt att trampa att jag i pur glädje körde om en dam som låg framför mig.
Och då föddes en liten trallsång inne bland hjärnvindlingarna:
“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp.”
Sången fortplantade sig från hjärnan genom hela kroppen ända ut i tårna, och jag cyklade och cyklade och det gick fortare och fortare.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp.”
Jag cyklade förbi fotbollsplanerna i Lockörn. Det var naturligtvis tomt där.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp.”
Jag passerade mina vänners hus och ägnade en snabb tanke åt dem. Undrars om de är vakna ännu.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp.”
Jag passerade bäcken och mötte en klunga ungdomar.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Jag cyklade förbi grillen.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Jag cyklade förbi Willys och ICA.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Förbi macken.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Över järnvägsspåret in på jobbgatan.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Men STOPP! Nu var jag nära att cykla förbi cykelstället också. Någon måtta får det vara.

Jag klev av cykeln och kände att jag var stel som en pinne och höfterna krampade.
“Jag är stel som en pinne, klamp, klamp, klamp.”

Morgonens cykeltur, som egentligen inte borde blivit av, gick förvånansvärt lätt. Jag cyklade på högsta växel hela vägen från det jag skiljts från lilla Svalan och jag är änå knappt svettig.

Jag skulle tro att den främsta anledningen till mitt “flow” är att jag tänkte på tjänstepension och eget pensionssparande, allmän pension och löneväxling under hela vägen. Vi hade nykundsbesök på jobbet i går och jag fick lära mig en massa intressanta saker som jag inte vetat tidigare. Dessutom var vår kund en hejjare till pedagog och förklarade så att till och med jag begrep.

Guldgossen är sjuk. Han var på gång redan i går och vi funderade på om han borde stannat hemma, men då hade han ingen feber så det blev inte så.
I dag är dock Förundersökningsledaren hemma med Guldgossen. Jag vill jobba för vi har en tävling i veckan som jag inte vill missa. Förundersökningsledaren måste egentligen jobba för han har minst lika mycket att göra på sitt jobb som jag, men i dag drog jag det längsta strået och fick åka till jobbet.

Och så passade lilla Svalan och jag på att cykla, nu när solen skiner och tillfälle ges. Jag har inte kollat väderutsikterna så jag vet inte om det blir lika härligt att cykla hem, men varför oroa sig för det! Det är bättre att leva i nuet.

I går kväll var jag på Tillväxtgruppsträff med tjejerna. Vi var tre stycken.

Först tog vi en promenad i den sköna kvällssolen och pratade om lite ditt och datt. Sedan gick vi in till tjejen vi var hemma hos och fortsatte att prata innan vi avslutade kvällen med bön.

En av tjejerna åkte hem klockan nio (det är då vi brukar sluta) medan jag stannade kvar en liten stund för att bara prata några ord med min vännina och hennes man. (Han frågade försynt om han störde och jag förklarade att Tjejtillväxtgruppen var slut så han var välkommen med i gemenskapen.)
Vi hade jättetrevligt och pratade om allt möjligt. Om barnen och sjukdomar och förlossningar och möbler.

Efter en stund ringde Förundersökningsledaren och var orolig och undrade vart jag tagit vägen, om jag levde eller om jag råkat ut för en olycka.
Min vännina tittade på klockan och den var – halv tolv.

Jag har inte blivit så förvånad i hela mitt liv, eller i alla fall inte på bra länge.

När jag kom hem var jag jättepigg och full av igångtriggad pratlust. Förundersökningsledaren kunde inte heller sova (kanske för att han först var orolig för mig och sedan för att jag pratade för mycket…) så jag låg och pratade med honom en stund innan jag till slut kom till ro.
Jag tror jag somnade halv ett, och tjugo över fem ringde klockan igen i morses.

I dag blev det ingen cykel, även om jag inte har bråttom hem.

Det finns flera bra anledningar:
1. Enligt väderprognosen ska det regna i eftermiddag.
2. Jag ska handla efter jobbet och skulle inte orka cykla hem med två-tre matkassar.
3. Vi får kundbesök idag och jag gör ett bättre intryck osvettig och med håret i ordning.
4. Guldgossen är förkyld och hostig, hes och har ont i halsen. Jag har tvingat iväg honom till skolan eftersom han inte har någon feber men blir han sämre under dagen så kan jag snabbt hämta honom när jag har bil.
5. Jag är trött.

När jag cyklade till jobbet i morses fantiserade jag att det var sommar.

Om det inte hade varit för frosten som sakta lämnade marken med ett sprött klingande ljud
och om det inte hade varit för alla vitsippor i Villa Giacominaparken som fortfarande yrvaket funderade på om de skulle orka låta sina slokande blomhuvuden återigen hälsa solen
och om det inte hade varit för den stora snödrivan på campingens mest skuggiga hörn
så hade jag nog trott att det var sommar.

Fåglarna sjöng sådär jublande löftesrikt som bara sommarmorgonsfåglar kan
och solen vräkte ner sitt varma ljus över de förbipasserande kvarteren med löfte om att lägga dallrande värme kvar bland husen under eftermiddagen
och luften var sådär vindstilla som den bara kan vara en tidig sommarmorgon, just innan brisen från innanhavet talar om att det finns liv att leva även denna dag.

Egentligen borde jag inte skriva ett riktigt långt inlägg nu. Klockan är för mycket på kvällen och jag är lite trött efter en lång eller åtminstone innehållsrik dag, men jag vill pränta ner mitt minne av drömmen jag vaknade av i lördags morse.

Jag drömde att jag vaknade i vårt sovrum. Jag var ensam i sängen men blev inte förvånad för jag visste att Förundersökningsledaren gått upp några timmar tidigare för att åka iväg på någonting. Han skulle vara borta under dagen men komma hem på kvällen igen.

Vårt sovrum var större än i verkligheten men inte heller det förvånade mig. I drömmen bodde vi i ett större hus.
Jag låg och tittade på väggen bredvid min sida av sängen. Det stod två byråer bredvid varandra. Den ena byrån var ganska hög men skulle kunna gå att bygga på med ett “vitrinskåp” med frostade glasdörrar. Vi hade påbyggnaden stående som skivor bakom den lägre byrån, i väntan på vårt beslut.

Jag steg upp och började titta igenom byrålådorna. Två av lådorna tillhörde Förundersökningsledaren. En innehöll sockar och den andra kalsonger. Det var ordning och reda och raka rader. Två av lådorna borde rimligtvis tillhöra mig men de innehöll en blandning av mina och barnens kläder. Det var sockar, trosor, kalsonger, strumpbyxor, näsdukar och annat. Allt låg osorterat huller om buller. Jag drog slutsatsen att det förmodligen var ren tvätt som ännu inte sorterats och lagts på rätt plats.

Framför sängen fanns två låga byråer och också de var fulla av ren blandtvätt.
Jag bestämde mig för att ägna dagen åt att gå igenom de osorterade lådorna och bringa lite ordning.
Kanske skulle jag hinna sätta upp vitrinskåpsdelen också. Jag funderade på om den verkligen skulle få plats under snedtaket. Om jag drog hela byrån så nära dörren som möjligt så kanske… men då skulle jag täcka för lampknappen. Kanske om jag ställde byrån en bit ut från väggen, så att man kunde sträcka in handen bakom om nå knappen…

Medan jag funderade på placeringen av byrån upptäckte jag ett konstigt horisontellt veck på tapeten. Det var som om den buktade inåt och fått en brytpunkt och nästan gått sönder på ett ställe. Jag strök med handen över tapeten och kände att det inte fanns någon vägg bakom.

Plötsligt gick tapeten sönder helt i vecket, och ett sjok veks loss från väggen.
Bakom tapeten fanns ingen vägg. En bit in var det grova stockar staplade på varandra och på jämna avstånd mellan varann stod ännu grövre stockar lodrätt och utgjorde den bärande väggen. Det var på de här, lite utstående grova stockarna som tapeten limmats. Jag bestämde mig för att jag nog kunde sätta fast tapeten igen, med häftstift. Jag funderade på om Förundersökningsledaren skulle uppskatta det. Det var ju konstigt att de byggt så från början. Jag borde be honom och hans far att sätta upp gipsskivor att limma tapeterna på.

När jag sovit hade jag bara haft trosor och en T-shirt på mig och jag upptäckte att det var ganska kallt i rummet så jag kröp tillbaka ner under täcket igen. Det var väldigt ljust i rummet så jag försökte inte somna om. Jag bara låg där och försökte njuta av att jag inte behövde gå upp men jag tittade hela tiden på väggen och såg hur mer och mer av tapeten lossnade och blottade den fula väggen bakom. Byråerna syntes inte längre, bara den kala väggen av stockar.
Jag hörde hur det blåste utomhus och såg hur sovrumsväggen svajade av vinden. Den rörde sig ganska mycket fram och tillbaka och jag funderade på om jag borde bli rädd, eller om huset var konstruerat för att kunna röra sig så mycket. Förmodligen var det det, så jag bestämde mig för att inte bli rädd.

Efter en stund tittade jag ut genom den öppna sovrumsdörren och tyckte mig skymta lite blå himmel med förbiilande vita molntussar, genom taket i allrummet. Det var konstigt. Vi hade väl inget takfönster där? Jag tittade lite noggrannare och blev övertygad om att jag faktiskt kunde se himlen.
Jag steg ur sängen och gick ut i allrummet.

Jag fick en chock av den syn som mötte mig. Halva taket var avklätt. Den halvan som vetter mot vägen saknade både takpannor, papp, råspont och innertak. Bara takbjälkarna var kvar och de var grova, gamla, smutsiga och bruna.
På golvet låg allsköns bråte. Det var bitar av taket och massor av inblåst skräp och smuts.

Allrummet var stort som hela vår övervåning. Längst bort satt barnen och tittade på TV i en soffgrupp. De satt under den takhalvan som var hel så jag lät dem sitta där i godan ro och gick ner till första våningen för att leta rätt på en telefon och ringa Förundersökningsledaren. Trappan låg där vi har badrummet i verkligheten. Den var jättebred, och full av skräp och smuts och ditblåsta saker, precis som golvet på övervåningen varit.

På köksbordet låg flera fjärrkontroller och andra apparater och det tog en stund för mig att hitta telefonen. Jag slog Förundersökningsledaren mobilnummer men det gick inte att komma fram. I stället fick jag ett meddelande som gick ut på att jag nog borde vetat att jag inte skulle lyckas komma fram.

Jag var ju tvungen att ringa någon och berätta vad som hänt även om jag inte kunde förstå hur halva taket hade försvunnit. Hade det blåst bort, eller hade en jätte plockat bort det? Det måste ju ha gått på de få timmar som Förundersökningsledaren varit borta, annars skulle han aldrig lämnat oss kvar hemma, ovetandes i oredan.

Medan jag slog numret till min far strövade jag ut i trädgården. Jag la inte märke till att jag inte gick ut genom ytterdörren utan rakt genom det som en gång varit vägg.
Ute i trädgården märkte jag att det var en väldigt blåsig, men solig och vacker sommardag. Jag kände mig förvirrad och utlämnad och blev genast bättre till mods när min far svarade. Han måste ha sett att det var jag på nummerpresentatören för han svarade på ett humoristiskt sätt att han var sin egen ende anställde.

Jag försökte förklara vad som hänt men jag var för chockad för att kunna ge ett ordenligt besked.
Medan jag talade i telefon vände jag mig om för att titta på huset. Först då upptäckte jag att hela ena gaveln var borta. Det var som att titta in i ett dockskåp. Jag kunde se vårt sovrum på övervåningen, och köket och flera av de andra rummen där nere. Jag kunde inte fatta hur jag kunnat ligga i min säng däruppe och sova, och sedan vara vaken och titta på väggen, utan att märka att den andra väggen helt saknades. Inte så konstigt att jag tyckt det var kallt, eller att sovrumsväggen rört sig i vinden.

Medan jag stod där och försökte få min far att förstå det jag själv inte kunde få in i skallen, såg jag plötsligt hur den halvan av taket som fortfarande var helt, tryckte på mot den trasiga takhalvan, så att taknocken försköts och taket rasade in.

Barnen var ju på övervåningen och jag bara skrek rakt ut. Det var ett hjärtskärande skrik av fasa och vånda, av hjälplöshet och ren skräck. Jag tänkte en bråkdel av en sekund på att jag inte tagit bort telefonluren från munnen, men jag fortsatte att skrika i paralyserande ångest.

Så såg jag Guldgossen och lilla Svalan komma springandes ut från huset. De följde samma väg som jag tagit en liten stund tidigare, rakt ut från köket.
Förmodligen hade de gått nerför trappan i tron att det vankades frukost, när de märkt att jag gått ner, och när de hörde mitt skrik kom de springandes, antingen till undsättning eller för att de själva blev rädda.

Så fort jag fick se mina älskade skatter, helskinnade och trygga, kom jag till sans igen och slutade skrika.
Det låg en picknick-filt utbredd på gräsmattan bakom mig. Vem som lagt den där eller när, hade jag ingen aning om men jag befallde de pyjamasklädda barnen att sätta sig där i solen och värma sig, medan jag fortsatte att titta på vårt rasande hus.

Sedan vaknade jag. Klockan var fem och lilla Svalan låg och sov bredvid mig i sängen. Taket och väggarna var hela, tapeterna satt där de skulle och jag väckte försiktigt lilla Svalan och bad henne gå och lägga sig i sin egen säng.

Drömmen har suttit kvar i mig väldigt starkt under helgen.
Skräcken när jag trodde att lilla Svalan och Guldgossen krossats av det rasande taket, och förvirringen över hur huset kunde förstöras är de bestående intrycken.

Fick en bra-att-ha-länk av Jensen.

Här ska jag gå in och kika när jag verkligen vill veta, och inte bara skriver på, som jag väl till vardags gör.

I dag cyklar vi, barnen och jag. Vi kom iväg i osedvanligt god tid och jag är bara lätt fuktig under armar och byst.

Ändå är dagens cykeltur en uppoffring. Jag hade nämligen tänkt åka till en heminredningsbutik under lunchen och shoppa loss på springformar, ritblock och memohållare. Jag tvivlar på att jag hinner både cykla dit och tillbaka, äta lunch och dessutom handla på 45 minuter, så det får anstå.

Idag har jag på mig min nya La Redout-top. Den är långärmad, väldigt vid i halsen och grå- och vitrandig. Den är vid och skön och har ett asymmetriskt avslut nedtill. Tyvärr har jag fel BH för att göra min kropp rättvisa. Brösten borde sväva åtminstone en decimeter närmare hakan för att jag ska vara nöjd. Å andra sidan finns det mycket annat jag inte är nöjd med heller, så jag ska inte hänga upp mig på detaljer. I alla fall inte när jag inte vet hur man stavar petitesser.

Nu är den nya toppen aningens svettindränkt och i behov av tvätt. Men själv känner jag mig oförmodat fräsch, trots 7-8 km cykel i benen. Jag var faktiskt duktig och cyklade inte för fort idag. Jag blev bara omcyklad av en enda man. Men han hade rakad skalle och alltså en stor aerodynamisk fördel, så jag lät honom löpa…
En stund fick jag för mig att jag skulle vägra växla ner från femman innan jag kom fram, men så besinnade jag mig (när jag fick tendenser till mjölksyra i benen).
Och nu sitter jag här, lite nyponrosrosa och fuktig, men inte värre än att jag kan vistas bland folk.

Nu är jag precis hemkommen från Royal Rangers hedersbevisning och våravslutning. Royal Rangers är pingstförsamlingen i Örslösas variant av scouter, enkelt förklarat. Vi har sjungit, barnen har fått märken att sy fast på sina halsdukar och vi har ätit korv.

De äldsta Royaldeltagarna hade gjort en berg-och-dalbana i skogen. Visserligen bara med ett berg och en dal och kanske mer lik en rodel, men i alla fall. Efter många arbetstimmar och med stockar och rep har de knåpat ihop en åkattraktion som skapade lång kö av hugade åkare bland barnen.

Guldgossen var först ut i familjen Zäta. Lilla Svalan stod tveksamt på tur.
För att det skulle gå lite snabbare oljade ledarna emellanåt in banan med antingen motorsågsolja eller såpa.
När det började närma sig lilla Svalans tur var en av ledarna framme med penseln och bättrade på glidet igen.
Högljutt och tydligt, mitt i skogen bland en massa pingstvänner, suckar den nervösa lilla Svalan:
-Åh nej. Nu ollar de banan igen!

Hon korrigerade sin felsägning snabbt till “oljar”, men då hade jag redan hunnit dra på smilbanden.

Försäkringskassans idé med intyg från dagis/skola/fritids när barnen varit sjuka, funkar väl sådär.
Jag kan förstå om de vill komma åt fusk och mygel även om jag inte har någon kläm på hur ofta det egentligen förekommer, så idén kanske inte var så dum från början. Har de dessutom för lite att göra på FK och behöver liva upp det med lite mer administration så är det ju ett genialiskt drag.

Men hur funkar det i praktiken?
Till en början borde de ju antingen ha utformat blanketterna på ett bättre sätt, eller utbildat all skolpersonal i hur blanketterna ska fyllas i.

Det finns en ruta där personalen kan skriva en notering ifall det t.ex. varit stängningsdag så att de inte kan intyga frånvaron. I den rutan ska det inte stå något annat. Jag har försökt förklara det för skolpersonalen. Jag har även ringt försäkringskassan för att försäkra mig om att det inte var jag som tolkat texten fel, men nej, det är bara om fritids/skola/dagis varit stängt som en notering ska göras.
Personalen på Guldgossen och lilla Svalans fritids brukar fylla i hur länge barnet varit borta, och vilken sjukdom vi sagt att det har. Det är lite knäppt, särskilt med tiden, eftersom den tid de anger inte stämmer överens med den tid jag är borta från jobbet. Jag har ju restid också.

Nu senast, när lilla Svalan var på ögonmottagningen och jag anmälde VAB, kom lappen sent omsider tillbaka från skolan med kommentaren: “Vi har inga anteckningar om att lilla Svalan varit borta”.

Jaha! Så min ekonomi ska bli lidande för att fritids inte har ordning på sina papper? Är det verkligen riktigt rätt?
Jag hade lämnat in en lapp i förväg om att lilla Svalan skulle vara borta och jag pratade med personalen på plats när jag hämtade henne. Men det har de “ingen notering om”.

Update:
Jag tog med mig lappen till skolan igen, och pratade med en av fritidspersonalen som jag hyser stort förtroende för, och som dessutom är härligt prestigelös. Han letade igenom deras papper och scheman och hittade noteringen om att lilla Svalan hämtats halv två. Med lite tur så kommer försäkringskassan godkänna intyget trots att det skrivits om.

Nu får jag göra kväll.

Huvudvärken lättade under eftermiddagen. Väl hemma har jag:
1. Provat kläder som anlände till posten från La Radout. Inga exeptionaliteter men alltid kul med lite omväxling.
2. Ätit middag.
3. Glömt lilla Svalans läsläxa.
4. Ringt en vän. Hon svarade inte men jag har pratat i två minuter med hennes telefonsvarare.
5. Städat toaletterna och samtidigt lekt hemkunskapslärare och visat min avkomma hur man gör. En lektion till och jag tror de klarar sig själva i fortsättningen.
6. Skrivit lite på ett pianostycke som förhoppningsvis ska bli en scrap-stämpel.
7. Läst lite i “Vi-i-villa”.
8. Plockat bland kläder.
9. Letat efter Guldgossens badbyxor. Jag har tittat igenom hans garderob tre gånger, gått igenom all stryktvätt och även rumstrerat om rejält bland smutstvätten. Utan framgång. Guldgossen blev riktigt upprörd när jag förklarade att han blir tvungen att bada naken med klassen i morgon.
Till slut hittade Förundersökningsledaren två par badbyxor som jag inte sett, i Guldgossens garderob, så nu är friden återställd.
10. Bloggat om allt jag gjort under kvällen.

Och nu är klockan tio och jag ska gå till sängs med Henning Mankells “Italienska skor”.

En kvart senare, och jag har ännu bara avancerat till plats 322 i kön, trots att det nu är 105 ivriga och hårt arbetande handläggare som betjänar alla inkommande samtal.

Men nu är min fikarast slut, så jag är tvungen att lägga på.

Jag var med Guldgossen på astmakontroll och läkarbesök och så småningom också provtagning på sjukhuset i går.

Naturligtvis glömde jag att anmäla VAB till försäkringskassan i går. Man kan inte anmäla i efterskott. I alla fall inte på nätet eller till deras automatiska telefonsvarare. Nu ringer jag fk för att efteranmäla.

-Du har plats… 461… i kön.
(Okej, det blir till att vänta en stund med andra ord.)

-Du har plats… 466… i kön.
(Men hallå! Vad hände där? Vad ska man göra för att få förtursbehandling? Någon måste i alla fall uppenbarligen ha fått det. Eller har försäkringskassan svårt att räkna när det kommer till så stora tal?)

-Du har plats… 462… i kön.
-Just nu är vi 101 handläggare som arbetar med att hjälpa dig.
(Oh, så fint att veta att de arbetar för att hjälpa mig.)

-Du har plats… 462… i kön.
-Just nu är vi 102 handläggare som arbetar med att hjälpa dig.
(Okej, en handläggare till. Då borde det gå lite fortare då…)

-Du har plats… 459… i kön.
-Just nu är vi 99 handläggare som arbetar med att hjälpa dig.
(Vart tog de andra tre vägen? Fikar de, eller gick de bara på toa?)

-Du har plats… 456… i kön.
-Just nu är vi 104 handläggare som arbetar med att hjälpa dig.
(Bara toabesök alltså. Och så hittade de två andra stackare som satt och tryckte på dass och lyckades locka med sig dem till telefonerna också.)

Den rafflande fortsättningen följer i nästa inlägg…

Man ska inte ropa “hej” förrän man behöver ett bäcken. Eller, hur är det talesättet lyder?

Jag är inne på tredje dagen av huvudvärk. Det handlar tack och lov inte om någon knockoutande migränattack men det är inte heller så att jag går omkring och trallar och gläder mig omåttligt åt livet.

I morses flyttade värken så sakteliga över från höger till vänster sida av pannan, och har sjunkit ner bakom vänterögat, farligt nära min migränpunkt. Jag stressar inte, jag dricker ordentligt (vatten) och jag försöker medicinera lagom, men hittills har det inte hjälpt.
Jag hoppas verkligen att jag inte får en rejäl omgång huvudvärk/migrän för det brukar ta flera dagar innan skallen återhämtar sig och fungerar normalt igen.

Utvecklingssamtalet med lilla Svalan och hennes lärarinna, var som en dröm för vilken kräsen förälder som helst. Det var idel lovord och beröm.

Lilla Svalan “sköter sig” och är jätteduktig på matte, svenska och allt utom att äta ordentligt. Hon har redan börjat koppla greppet på dubbelteckning (lam – lamm, tal – tall) även om de inte ens pratat om det i skolan ännu och hon är snabb i huvudräkning och fattar raskt galoppen när nya kunskaper introduceras.

I morgon är det Guldgossens tur. Jag förväntar mig kanske inte samma lovsångslika uppräkning av hans förtjänster men jag tycker själv att han utvecklats på många områden sedan samtalet i höstas.

Nu är det dock en sak som bekymrar mig inför morgondagen.
Tror ni att Guldgossens lärare även tittar strängt på elevernas föräldrar?

I dag hämtade jag Guldgossen redan tjugo i ett från skolan. Vi skulle till sjukhuset för en kontroll av hans ännu inte utvecklade, och förhoppningsvis aldrig någonsin utvecklade astma. Klockan två hade vi tid för utandningsprov och läkarbesök.

Min ovana trogen var jag några minuter för sent på plats för att hämta sonen. På väg till skolbyggnaden möter jag Guldgossens lärare. Hon är lång och lite “skarp” sådär, om ni förstår vad jag menar.
Vi hälsar och jag frågar om Guldgossen har lektion.
-Njaa, det är ju elevens val nu, svarar lärarinnan.

Guldgossen har utomhusidrott på elevens val. Det brukar innebära att han beger sig till skogs tillsammans med de andra i sin grupp.
-Jag vet faktiskt inte var de håller till, fortsätter lärarinnan.

Och det är då min spontana sida gör sig gällande. Utan att tänka på annat än att jag måste leta efter Guldgossen i skogen och att vi förmodligen kommer för sent till sjukhuset, så utbrister jag:
-Bajs också!

-Vad sa du, undrar lärarinnan förskräckt.
Och eftersom hon ändå är en lärarinna, och eftersom jag har en viss respekt för lärarskrået så upprepade jag lydigt:
-Bajs!

Så vad tror ni om utvecklingssamtalet i morgon? Borde jag vara orolig? Tror ni jag får kvarsittning?

Jag glömde bort att gratulera min morskusin på födelsedagen i går. Jag tänkte på honom i söndags, och tänker på honom i dag. Men vad hjälper det när det var den tanklösa dagen i går som var hans födelsedag.

Min morskusin har varit min trognaste brevvän. Han har försökt uppmuntra de sidor i min identitet som behöver uppmuntran, och dämpat andra, som kanske behövde kväsas. Under tonåren utväxlade vi många brev. När internet blev var mans verktyg övergick vi till mail. Numera har vi bara sporadisk kontakt, men han ligger mig varmt om hjärtat och är en del av min barndom, och kanske min uppfostran. Jag vet inte vem jag varit utan honom. Samma Zäta som jag är eller en annan?

Vi möter många människor under vår livsvandring. Somliga fladdrar bara förbi, som fjärilar som förgyller ögonblicket men är glömda lika fort som de fäller ihop sina färggranna vingar. Andra sätter permanenta spår, på ont eller gott. Avtrycken i själen väljer vi själva färgen på. Även de som skadat oss kan vi vara tacksamma för. En människan med välpolerad, skimrande yta, bländar andra, stöter bort i stället för att attrahera.

Min morskusin har polerat mig lite, men inte för väl. Jag är övertygad om att han även bidragit till djupet, gett innehållet intressantare nyanser. Inte bara svart och vitt.

Jag är trött. Ögonlocken hänger. Huvudet hänger. Hela jag är hängig.
Det finns ingen speciell eller i alla fall godtagbar anledning. Kanske är det huvudvärken, men den härjar inte vilt, bara småkuttrar lite över högerögat.

I kväll har jag huvudvärk.
Det var länge sedan sist.

Jag tillskriver spikmattan hela äran av den återhållna värken. TNS-apparaten har jag lämnat tillbaka till sjukgymnasten som så gentilt lånade ut den för två-tre år sedan.
Ända sedan jag fick spikmattan har jag legat en stund på den varje kväll.

I går kväll blev det nog lite för länge. Det var så skönt att jag kanske låg en timma. Förundersökningsledaren blev helt förskräckt när han såg min perforerade rygg efteråt.
-Men blöder det då, frågade jag.
-Nej, men…
-Äh, då är det ingen fara, avfärdade jag honom.

Men det gjorde faktiskt ont, efteråt, när jag låg på mitt svala lakan.

I kväll ska jag nog nöja mig med en kvart, eller tjugo minuter… max en halvtimma, eller i alla fall inte mer än trekvart.

Provar ett nytt recept på kladdkaka. Kolakladdkaka. Visst låter det gott!

När jag följer receptet kommer jag till passagen: “Rör samman mjöl, kakao, salt, bakpulver och vaniljsocker.”
Jag läser i ingrediensförteckningen efter mängderna. Det ska vara 3 dl mjöl, 1 dl kakao, 1 kryddmått salt och 1 msk vaniljsocker. Bakpulvret står det inget om.

Nu är frågan; har de glömt skriva ut hur mycket bakpulver det ska vara, eller har det råkat smyga sig in bakpulver i beskrivningen, fastän det inte ska vara med?
Normalt är det ju aldrig bakpulver i kladdkaka. Eller?

Efter lite funderingar tar jag till den gyllene medelvägen, och höftar i lite bakpulver på känn.

Nu återstår att se hur kakan blir. Den håller just på att gräddas.

Update:
Jag måste vara ovanligt lättlurad, eller trögtänkt, vilket ni vill.
När klockan pipit efter 18 minuter, är smeten knappast varm där inne i ugnen.
Receptet har angett ugnstemperaturen till 75 grader. Jag vet att jag reflekterade över det men tänkte att det kanske är något annorlunda, nytt grepp.
Men såklart det ska vara 175 grader. Det är ju normal kladdkaketemperatur.

Nu är bara frågan; hur länge till bör kakan stå i ugnen?
18 minuter á 75 grader + X minuter á 175 grader = perfekt kladdkaka.
Någon som kan dra roten ur?

Åh nej!

Jag kunde inte hålla mig.
Det var omöjligt att sluta.

I natt läste jag ut “Den sista vintern”.

I går var vi hemma hos mina föräldrar och klädde av båten som stått vinterförvarad där. Och sommarförvarad också förresten.
Jag tyckte den såg glad ut över att komma ut i solskenet och slippa sin heltäckande pressening efter så lång tid. Lite trött och sliten verkade den också, men det kommer nog ändra sig efter en rejäl vårrengöring.

Presseningen Förundersökningsledaren köpte för några år sedan, är 10 X 10 meter och väger 60 kg. Den är inte helt lätthanterlig, men med gemensamma ansträngningar (fast Förundersökningsledaren fick anstränga sig mest) lyckades vi avtäcka Amadeus och vika ihop presseningen, ta ner ställningen runt båten och få med allt hem.

Barnen började leka sjöutflykt så fort de fick tillfälle. Guldgossen och lilla Svalan turades om att styra, bada, simma, gå på grund, hålla utkik och läsa kartan. Det bådar gott för sommaren. De är duktiga på att hålla sams när de väl kommer in i sin gemensamma lek.
Jag minns att många varnade oss för att ge oss ut en vecka på Dalslands Kanal. Fyra personer så lång tid på så begränsad yta kan aldrig sluta lyckligt. Vi var dessutom två personer extra under en del av resan eftersom vi hade nöjet att få med Förundersökningsledarens syster och hennes man.

Men det gick bra. Barnen lekte och levde som om de aldrig haft något annat hem än just vår båt. De spelade spel, badade och gick in i olika rollekar som om det var det naturligaste i världen, och det är så härligt när det kan få vara just så.

I sommar kanske det inte blir så mycket båt heller. Minsta lillasystern ska gifta sig och en del tid går ju åt till att förbereda och planera samt bevista bröllopet. Och så beror det ju på vädret. Det går aldrig att bestämma i förväg hur vädret ska vara.
Jag är så glad att vi kom iväg på vår Dalslandstur och kunde utnyttja de någorlunda fina dagarna förförra sommaren. För att inte tala om Lurö-Djurö-Brommöturen vi gjorde lite senare den sommaren. Sol, sol, sol och åter sol.

Nej, nu längtar jag till sommaren.

Jag hade tänkt cykla i dag. Jag hade till och med förberett barnen på cykelturen och lagt fram klädgubbar till dem på golvet, allt för att morgonrutinerna skulle speedas upp så mycket som möjligt.

När jag satt vid frukostbordet med tidningen i morses kastade jag ett öga på väderprognosen och konstaterade att det inte såg allt för lovande ut. Cyklingen kändes allt mindre lockande och så beslöt jag att ta bilen i stället.

Framme på jobbet har jag konsulterat min almanacka för att känna mig någorlunda mentalt förberedd för veckan. Och tur var väl det. Annars hade jag totalt missat lilla Svalans utvecklingssamtal i eftermiddag.

Vad skönt att jag tog bilen. Nu kan jag sluta tjugo-kvart i fem och hinna i tid till utvecklingssamtalet. Med cykel hade sluttiden hamnat på kvart-tjugo över fyra. Och så hade jag kommit svettig och småäcklig till skolan.

Förundersökningsledaren är och jobbar på Marinan, Kållandsö. Det är där vi har båten under somrarna.
Förra sommaren låg den inte i, då bilade vi till Italien och Frankrike i stället. I år ska den dock i sjön. Jag tror minsann hela Zätafamiljen är sjösugna.

I dag stannade jag och barnen hemma från kyrkan. Vi har tagit en lugn förmiddag i stället, med lite “datajobb” (protokollskrivning från förra radio PiL-mötet), sällskapsspel och slappartid.

Snart är det väl dags för lunchtillverkning. Ska bara ringa Förundersökningsledaren och höra om han vet när han kommer hem. Är det om en stund kan vi vänta med att äta tills han kommer. Dröjer det får vi väl äta själva, och kommer han väldigt snart så har jag bråttom nu. Kan vara bra att veta…

Ännu en sovmorgonsdag. Det är nästan för bra för att vara sant.
Visserligen var jag vaken några gånger under morgonen, men somnade gott om och klev inte ur sängen förrän halv nio.

Jag kan inte minnas senast det skedde, att jag fått sova så länge två mornar i rad.

Jag erkänner att jag är för snäll, eller möjligen för lat.

Hur som haver så blev det McDonald´s till lunch i dag. Inga sura miner i den hemmavarande delen av familjen Zäta (Förundersökningsledaren är på friluftsmässa i Småland och jag misstänker att han shoppar). Tvärtom gjorde jag mig riktigt populär bland barnen (och det var ju också en av baktankarna).

På förmiddagen var jag riktigt duktig och har nu gödslat alla rabatter plus smultrontornet. Jag har också börjat klippa häcken.

Guldgossen är iväg och “leker” med en kompis. Han börjar bli för stor för att använda ordet leka men jag känner mig inte tillräckligt up-to-date för att använda den rätta vokabulären. Inte vet jag vad de kallar det heller. Om de bara “är” eller om de “hänger”.
Lilla Svalan har just ett smärre vredesutbrott som kanaliseras via pianot. Det är ingen av hennes vänner som svarar när hon ringer runt för att leka.

Minns plötslig hur mycket jag spelat på pianot i föräldrahemmet när ilska, svårigheter, sorg eller andra dysterhumör gjorde sig gällande. Det var bra terapi. Ut med eländet bara.
Nu för tiden är jag mer benägen att knipa igen och bära inom. Inte bra i längden tror jag men jag har inte upplevt någon större själslig ohälsa än så jag fortsätter nog på inslagen linje.

Nej, nu ska jag inte sitta här och minnas, utan fortsätta med en annan inslagen linje och gå ut och klippa vidare på häcken.

Planen för dagen är att gå ut i trädgården och göda rabatterna. Och kanske dona med lapptäcket.

Just nu har jag lite ont i magen så jag vet inte. Kanske blir någon sittning på vita tronen.
Men i så fall har jag det bästa av sällskap. Edwardssons “Den sista vintern” är påbörjad. Jag funderar på hur jag ska kunna suga på karamellen så länge som möjligt. Det är ju ändå den sista vintern, den s i s t a Wintern. Jag har separationsångest redan efter bara några kapitel.
Historien har inte riktigt kommit igång än, trots att Edwardsson redan kastat in i tre mord. Jag njuter av språket, orden, berättandekonsten. Och av karaktärerna. Halders, Ringmar, Aneta… och en ny stjärna; Gerda. Halders är som en nedtonad variant av Gunwald men med mer hjärta och hjärna.

Jag kikade lite på Erik Winterfilmen på TV:n i går kväll. Jag kände genast igen händelseförloppet. Visste att jag läst orden jag såg i rutan.
Men jag kände inte igen karaktärerna. Jag var tvungen att stänga av när jag förstod att Winter spelas av den ovårdade räkeln som också gör Mia Skäringers bror i “Solsidan”. Det blev helt fel. Winter är allt annat än ovårdad. Han är det mest korrekta man kan tänka sig. Skulle aldrig ta på sig en skrynklig grå linnekostym.

Men nu måste jag ta på mig. Dra på lite utekläder och gå och få jord under naglarna.
Jord under naglarna är långt från lättjalivet en god bok ger. Jag vill leva mitt liv med båda delar.

Åh vilken underbar sovmorgon jag haft.
Visserligen vaknade jag tio över sex för att släppa ner hissgardinen i sovrummet och slå en drill, men sedan har jag sovit till halv nio då lilla Svalan råkade prata för högt. Och efter det somnade jag om och vaknade inte förrän kvart över nio.

Jag tror inte jag sovit så här gott och länge på flera år.
Förundersökningsledaren skulle upp strax efter sju och jag gav honom skarpa förmaningar om att inte väsnas på morgonen.
Jag märkte inte att han gick upp. Inte ett ljud släppte han från sig, inga smällande dörrar eller tappade toalock. Inga surrande tandborstar eller slammer av porslin från köket.

Jag är mycket tacksam till både Förundersökningsledaren och mina underbara barn som gett mig så mycket sömn.

I och för sig så somnade jag inte förrän ett så jag har inte sovit mer än åtta timmar ändå, men det är helt och hållet mitt eget fel. Jag fastnade framför en film på 6:an.

När jag utövade min sedvanliga lilla filosoferingsstund i badrummet klockan kvart i sex i morses, bestämde jag mig för tre saker:

1. Jag skulle cykla till jobbet.
2. Jag skulle komma iväg i tid så att barnen inte blev försenade till skolan.
3. Jag skulle inte på villkors vis låta mig lockas att trampa för fort och komma svettig till arbetsplatsen. Om så Pierce Brosnan himself skulle stå och vinka välkomnande vid målet så skulle jag inte öka takten.

Hur gick det då?

Jodå, jag väckte barnen i god tid och vi cyklade iväg. När vi kom till vägskälet där jag brukar vinka hejdå av barnen hade de tillräckligt med tid kvar för att hinna parkera cyklarna, hänga av sig väskorna och gå till frukosten.
Då ringde mobilen. Det var Förundersökningsledaren som kommit på att han skulle åka hem lite senare i dag, och därför inte kunde hämta upp barnen vid slutardags. Efter lite dividerande kom vi fram till att Guldgossen ju kunde cykla hem själv (vilket han brukar göra) och lilla Svalan fick informera sina fritidsfröknar om att pappa kommer senare.
Barnen skulle precis ge sig iväg när Förundersökningsledaren ringde igen. Nu hade han kommit på att lilla Svalan kanske kunde cykla hem själv, eller cykla tillsammans med Guldgossen. Jag instruerade barnen på nytt och gav dem några alternativ för hemfärden och så släppte jag iväg dem. Då var klockan frukostdags så min målsättning nummer två föll platt.

Nu gällde det bara att inte cykla för fort. Jag trampade på i sakta mak och höll för säkerhets skull blicken bara några meter framför mig på cykelvägen om nu Pierce eller någon annan läckerbit skulle dyka upp.
Jag blev omkörd tre gånger men brydde mig inte det minsta om det och kvävde varje liten tävlingsinstinkt som genast knackade på och ville vakna till liv.

Nu sitter jag här på jobbet. Jag är inte ens andfådd.
Men svettig – ja, det blev jag ändå!

Lilla Svalan ska iväg till Royal. Som vanligt är det bråttom. Som vanligt tar det en liten stund för lilla Svalan att få på sig ytterkläderna och som vanligt är denna lilla stunden för lång.

Bilskjutsen hinner komma. Två barn och en mamma står och väntar på att lilla Svalan ska få på sig kängor, regnbyxor, halsduk, mössa, vantar och jacka.
Lilla Svalan vill ine ha kängorna för hon tycker att de är för grova och klumpiga. Vi ger efter och hon får springa upp och hämta extrasockar och ta gummistövlarna istället.
Lilla Svalan vill inte ha tjocka vinterjackan heller för den är brun och hon är rädd att de andra ska tro att hon är en kille. Hon vill ha sin röda regnjacka.

Vi bråkar med henne, båda Förundersökningsledaren och jag. “Du måste ha en ordentlig jacka. Det är kallt i skogen.”
Lilla Svalan gråter, skriker och klagar.
Det slutar med att jag gör en arg min och lilla Svalan tar på sig en annan tjock jacka än den bruna.

Och det slutar med de här avskedsorden:
-Hej då SKITMAMMA!

Nu har jag plötsligt blivit scrap-sugen. Några timmars intensivt scrappande hemma hos duktiga vänninan i Vinninga var uppenbarligen inte bra för scrappargenen.

Jag vill ha mer, mer, mer….

Här skulle jag kunna göra av med mycket pengar.