Zäta

Nu har jag druckit upp mina första 7½ dl.
Jag har förbjudit mig själv att gå på toa innan jag tömt första flaskan, så det gick ganska fort. Mindre än 1½ timma.

Nu bubblar det ur öronen.

När tre småfnissiga damer köpte sina detoxkurer på hälsokosten i går, blev de konfunderade av brukningsanvisningen på flaskan.
Vi blev till och med tvugna att fråga försäljerskan i butiken om råd för att uttolka texten:

“Före användning, skaka flaska väl från vänster till höger.”

Jag bad Förundersökningsledaren köpa med sig ett nät citroner hem från affären i går, och nu sitter jag här i bästa Detox-anda och har bytt ut morgonteet mot ett glas ljummet citronvatten. Det är inte alls lika drickvänligt som mitt vanliga vanilj- eller svarta vinbärste, men enligt detoxmetoden ska citronvattnet kickstarta min dag, stimulera njurarna och förhindra uppblåsthet.

Jag brukar inte känna mig uppblåst. Jag vet att det där dallret runt magen är vanlig bukfettma.

Mina kollegor har lurat in mig på en kur.
Inför hotet att vara den ende som inte luktar illa nere i vårt hörn, så kapitulerade jag och hakade på deras 20 dagar av ständigt drickande.

Nu sitter jag här, 265 kr fattigare, med en liten flaska sammanpressade örter. Jag försöker att tvinga undan illamåendet med glada skratt och tillrop, men vi får väl se hur det går…

I går var det solskensös och muntert takdropp på lunchen.

I dag är det rimfrost, nyp i näsan och minus 14 grader.

Kollegorna har konstaterat. Mina bröst är sååå 2009.
I år ska det vara små knoppande skönheter.
Mina två välmatade bomber kan inte ens med mycket fantasi och god vilja, tilldelas det epitetet.

På frukosttallriken ligger en ny bekantskap – Äntligen Subs. Mycket trevliga! Kan rekommenderas till alla som vill inbilla sig att de äter lite nyttigare även om de föredrar ljust bröd.

Förundersökningsledaren har åkt för att skjutsa Guldgossen till Royal. När han kommer hem kommer han invadera kontoret och inte lämna någon datatid över till mig. Alltså får jag passa på nu om jag vill blogga.

Och det vill jag.
Men vad ska jag skriva?

Jag kan inte komma på något vettigt, inget ovettigt heller.
Förresten har jag lite ont i vänsterarmen också, efter allt knappande på telefonen idag.

Tre par kortskaftade ullstrumpor till mig. 10 kr/st.

Ett par rejäla tumvantar till vardera barn. 20 kr/st.

En allvädersjacka till lilla Svalan, härligt orange. 20 kr.

I dag har Iris namnsdag!

Grattis du Sarons ros!

I dag är jag lite trött.

Jag jobbade hårt i går och det gav bra resultat. Bokade 19 besök. Jag kände att jag kom in i ett bra flow och då är det bara att haka på och suga ur så mycket som möjligt av sin kapacitet.

På vägen hem stannade jag och tittade på när lilla Svalan spelade handboll. Hon har inte så bra bollkoll men hon har viljan att lära sig. Dessutom var hon den enda av ungarna som gjorde riktiga sit-ups och armhävningar och när det var dags för balansgång på bommen en meter upp i luften var det bara lilla Svalan som vågade gå utan att hålla en ledare i handen. Hon spatserade bara över, som om det inte vore något svårt alls, medan de andra barnen balanserade med tungan rätt i mun.
Okej, jag skryter här, men visst ska man få göra det om sina barn!

När lilla Svalan och jag kom hem hade Förundersökningsledaren lagat jättegod fiskgratäng. Jag vill skryta om Förundersökningsledaren också. Han är så duktig. Ofta när jag röjer loss i köket brukar jag prova mig fram och exprimentera fram någon maträtt som antingen blir jättegod eller inget vidare alls.
När Förundersökningsledaren exprimenterar blir det antingen jättegott eller bara gott.

Efter maten tävlade Guldgossen mot mig i att klara 7:ans och 8:an tabell. Jag vann överlägset tack vare min snabbare reaktionsförmåga, men Guldgossen kan nog egentligen fler svar än jag. Jag har svårt för 6X7, 8X8 och 7X8.

När TV-programmen började bänkade sig barnen i soffan framför “Halv åtta hos mig” och jag ställde mig och strök. Sedan stod jag där vid strykbrädan till klockan tio, när House var slut och strykhögarna borta.

I natt kom lilla Svalan intumlandes i vårt sovrum och ville ligga bredvid. Hon hade drömt en mardröm om att hon var i ett rum med en massa kor som slickade henne.

Så idag är jag lite mör.

Guldgossen ska åka på skidläger till Hovfjället på lördag.

Han längtar. Jag bävar.

Som den förståndiga mor jag ändå är har jag inte med ett ord yppat mina farhågor för honom, men jag är nervös.
Tänk om han trillar och bryter tummen, eller gör en vurpa och svimmar av, eller kör omkull och knäcker nacken, eller halkar på en isfläck och bryter benet, eller…

En moders omsorg tar inte alltid logiska uttryck.
Men jag är glad att han är glad.

Och Guldgossen bryr sig inte det minsta om att han inte kan åka skidor. Det är knappt nämnvärt i sammanhanget. Han ska ju på LÄGER! Jättekul och bara jättekul.
Jag vill gärna att det ska få vara så, så jag kniper ihop läpparna och spar på alla förmaningar som vill bubbla upp.

-Hej!

-Jag ringer från XXX och vi kommer vara ute här nu under våren och träffa både nya och gamla kvinnor… jag menar kunder!

Det är så roligt att skaka lite på huvudet. Då dunsar örhängena fram och tillbaka.

Mina intalningsord i går morses hjälpte mig nog.

Jag hade i alla fall en riktigt trevlig tjejkväll. Vi var fem tjejer varav en var ett år och en dag gammal, och i slutet av kvällen blev vi fem tjejer och en kille. Men det var okej. För att se ut som en riktig manlig man så smälte han in bra.

Vi tittade på film och mös med popcorn och läskeblask.
Filmen hette… ja, vad hette den? Det har jag glömt. Det kan ha varit “Firestorm” eller nåt sånt. Väldigt gripande. Jag grät flera gånger.

Dagens outfit

Grå knälånga yllestrumpor. Yllestrumpor på vintern är underskattat. Det är en underbar lyx att få gå omkring med varma ben och fötter. Jag äger bara två par likadana yllestrumpor och har snart slitit ut dem.

Svarta trosor som hängt med länge. Ja, inte på rumpan alltså, utan i livet. Jag har säkert haft dem i min ägo i minst tio år, kanske tjugo.

Svart vadderad BH av märket Salming. Jag gillar tanken på att Salming omsluter min byst. Det ultimata hade varit om Förundersökningsledaren hade gjort en BH-serie. Då skulle jag må riktigt bra!

Blåjeansblå jeans med resår i ryggen, dragkedja och knapp fram. Två fickor fram, inga i bak. Byxorna är aningen för stora. De utgör hälften av mitt senaste klädinköp.

Kortärmad svart reklamT-shirt med stort tryck på ryggen och litet tryck fram. Tillräckligt lång för att stoppas ner i byxorna vilket är ett stort plus vintertid. Ganska stor och oformlig men helt okej att ha under.

Skönbeige långärmad luvtröja i plysh med dragkedja hela vägen. Två små fickor fram som mest är för dekoration men man kan på egen risk lägga ner något litet. Ca fem centimeters muddar ton-i-ton i ärmslut och nederkant. Vit rund snodd med texten “Tippy” tryckt i beige trädd genom luvkanten.

Lösa flätor, en vid varje öra. Med svart liten gummisnodd i ändarna. Jag tycker om att ha flätor. Det är något ungt och Lilla-huset-på-prärien-aktigt över flätor.

Bäbisblå snusnäsduk som egentligen är en gossefilt. Jag har köpt den i en bäbisbutik som höll konkursutförsäljning. Jag gillar verkligen att ha en scarf i halsen, även om det gör min korta hals ännu kortare. Tyvärr har jag förslarvat min militärhalsduk, både den jag fick (eller kanske rättare sagt tog) av pappa och den jag köpte på Ö&B för att ersätta pappas.

Naturellt ansikte, kanske en aning för torrt.

Silverörhängen i form av tempelriddarkors.

Kollegan håller på att sälja sitt hus.

Just nu har de fått tre bud och kollegan konstaterar förnöjt:
-Jag får diarré!

Jag har snöat in på det här med örhängen. Tittar ständigt efter vad folk har i öronen och får egna (mer eller mindre genomförbara) idéer.

Än så länge har jag bara fem par i min ägo, men efter helgens inköpsrunda på Slöjddetaljer så är förutsättningarna för att jag ska utöka samlingen med en sisådär 20 par, ganska goda.

De örhängen jag alternerar mellan är:

1. Läkeörhängena som ingick i håltagningen. När jag tittar på det rejäla stiftet får jag fortfarande en liten svimningssvindelkänsla i maggropen.
Jag ville välja pärlor i hematit, men de var tillfälligt slut. I stället blev det en vit pyttepärla och det var nog ändå ett ganska bra val, för jag har bara nästan tröttnat på dem under de ett och ett halvt åren de bott i mina snibbar.

2. Guldisarna jag köpte i Ludvika. De föreställer en blomma med fyra kronblad och en brilliant i mitten. OBS: Det FÖRESTÄLLER en brilliant, i alla fall i min fantasi. I verkligheten är det bara en slipad glasbit misstänker jag. Hur som haver så är de ganska diskreta men lite stilfulla och jag kommer använda dem ofta. De sitter till exempel på plats idag.

3. De svarta pärlorna. Örhängen som jag gjort för flera år sedan och egentligen hör ihop med ett helt smyckesset men där jag bara har örhängena kvar. De är rätt snygga. Jag kan visa en bild senare.

4. Silverkorsen. Halvstora kors i silver med fiskekroksstift. Jag köpte dem på Guldfynd strax efter att jag tagit hål och jag brukar använda dem i kyrkan, även om korsen inte ser ut som Kristuskors.

5. Påfägelfjäderörhängena från Gina Tricot som jag köpta förra veckan men som jag kanske inte bör använda förrän nacken har växt lite.

Kom på att jag ju inte har någon kategori med matbloggar i listan till höger.

Kanske kan det bli ändring på det någon gång i framtiden.
Tills dess håller jag tillgodo med att kika in här:

Linneas Skafferi

Bert Karlsson har namnsdag i dag. I och för sig har väl alla andra som heter Bert också namnsdag, men det är bara Bert Karlsson jag mailat ett grattis till.

För att öva mig på att tänka positivt kommer här några strofer jag viskar till mitt medvetande:

“God morgon Zäta!
Du är en stark och stolt och kompetent kvinna.
I dag kommer du ha roligt och göra bra ifrån dig.

I kväll får du en trevlig stund tillsammans med dina kvinnliga vänner i Tillväxtgruppen.

Du känner dig pigg och kry, glad och på G.”

Tror ni det hjälper!

På Söndagsäventyret i kyrkan idag, fick barnen skriva små hälsningar till barn och personal på barnhemmet Mercy House på Sri Lanka (det kan också vara så att det ligger någon annanstans. Det är ju barnen och inte jag som skrev dit). Varje söndag samlar barnen in pengar som sedan vidareförmedlas till Mercy House, och därför är det extra roligt att ibland utbyta hälsningar och bilder också.

Guldgossen fick ett kort på en ur personalen och skrev en liten hälsning:
“Hello! You are small!”

Jag vet inte om det blev mindre roligt av att han tänkte skriva att killen var smal.

Det var den helgen det. Tänk vad tiden går fort.

Men i eftermiddag har jag i alla fall skurit till små lappar av ett underbart vacker tyg med text på, som en åldrad tidning ungefär, och sytt samman med längre remsor som ska ligga mellan de större lapparna som jag sytt ihop av små lappar i rött och blått.

Lät det krångligt?

Okej, kanske lite, men jag tror i alla fall att åtminstone jag själv vet vad jag pysslar med.

När jag kom hem från kyrkan och disken efter kyrkkaffet tänkte jag bara äta lite lunch och sedan ta itu med lapptäcket.

Så blev det inte. Efter maten blev jag plötsligt jättetrött och blev sittandes framför datorn.
Och nu har klockan gått, som vanligt, och det är dags att åka och hämta hem lilla Svalan från hennes andra kalas den här helgen.

Jag är med och tävlar om det här fina smycket från Dreams of Pearls på Muppsans blogg.

Det kan du också göra.

Den som vinner får själv bestämma vad det ska stå på smycket.
Om jag vinner vill jag att det ska stå “I believe”.

Häromkvällen tänkte jag på vilken
otrolig lyskraft ett enda litet ljus har. Vi tände ett ensamt ljus i
ett av rummen här hemma och det lyste upp hela rummet.
En enda liten
flämtande låga har förmåga att göra en oerhörd skillnad.

Tänk
på vad som händer om du sitter i ett mörkt rum och så gläntar du
på dörren till ett upplyst rum. Genast syns en strimma av ljus som
tränger sig in genom den där dörrspringan.
Men vad händer om
du sitter i det upplysta rummet och öppnar dörren till ett
nedsläckt rum? Har du någonsin sett en strimma mörker som letar
sig in i ditt ljusa rum?

Nej, ljuset har makt över mörkret
men mörkret har ingen makt över ljuset.

Det är därför du ska
välja ljuset som din ledstjärna. Och den bästa ledstjärnan är
Guds ord.
Med Bibeln som ljuset på din stig behöver du aldrig vara
rädd att inte se stigen. Och stigen är vägen hem till Gud och det
eviga ljuset.

Jag ämnar inte skriva någonting om de tre programledarna.
Jag ämnar inte skriva någonting om programledarnas plumpa påhopp på samerna på deras nationaldag, trots att jag hoppats att man skulle uppmärksamma det på ett något bättre sätt än att säga: Kåta!
Jag ämnar inte skriva någonting om att svenska folket försatte sin chans till vinst när de röstade bort Lindas östblocksflirtande svängbidrag från Globen.

Däremot kan jag inte motstå att skriva någonting om Jenny Silver.

Vad var det där egentligen?
Varför tar man på sig jättekonstiga kläder och trär en metallhandske på ena handen och viftar underligt med den andra?

Varför?

Vår gäst kom på svaret.
I stället för att sitta och håna henne borde vi tycka synd om Jenny Silver.

Naturligtvis är det så att hon övat in en jättesnygg koreografi med en massa danssteg, och naturligtvis är det så att hon skaffat sig jättesnygga kläder.
Men så dagen innan deltävlingen så trillar den stackaren och bryter armen.
Och i stället för att bryta och lämna walk over så spjälar hon upp armen med en stålmitella så att ingen ska förstå att hon brutit den utan bara tycka att hon är cool och lite science fiction-aktig.

Och att hon inte hade alla kläderna på sig är ju också självklart. Med ena armen i stålmitella så hann hon såklart inte få på sig byxorna innan hon skulle in på scenen.
Kanske var hon dessutom rädd att trilla igen så hon vadderade höfterna lite extra eftersom hon inte skulle kunna ta emot sig med båda armarna om hon snubblade under de fem små steg hon ändå vågade sig på att ta medan hon sjöng.

Vakna kvart i sex och gå på toa. Lyckads somna om.

Vakna kvart i nio och ställa mig i duschen.

Frukost, paketinslagning och HOPPSAN – skulle lilla Svalan på kalas i Skara, jag som trodde det var här i Lidköping.

Fixa i ordning i ilfart.

Hämta upp en klasskamrat till lilla Svalan och köra till badhuset i Skara. Lämna av lilla Svalan och hennes kamrat för tre timmas bad-kalas.

Egentid på Skara Slöjddetaljer. Njuta av att utan tidspress strosa runt i hela butiken. Titta på smyckesdetaljer, scrapbookinggrejor, decopagelim, stämplar, ljusmassa, målarfärger, penslar, lapptäckstyger…

Shoppa lite, inte bara titta…

Dricka kaffe i badhuset tillsammans med kalaset.

Fara tillbaka till stan.
Stanna till på McDonald´s och fixa lunch för 10 kr.

Släppa av lilla Svalans klasskamrat som nu blivit två stycken.

Tanka bilen.
Handla på Willys.

Fara hem och packa in varor och fixa fika till lilla Svalan och mig.
Sitta i köket och äta en grapefrukt.

Säga hej till Förundersökningsledaren och Guldgossen som kommer hem från en eftermiddag i pulkabacken.

Plocka undan symaskinen.
Byta bort julduken på köksbordet.

Göra taccopaj.

Välkomna gäster.

Äta taccopaj med massa grönsaker men glömma ställa fram avokado som jag köpt tidigare på dagen, just för att användas i kväll.

Visa bilder från sommarens italienresa.

Titta på Melodifestivalen.
Äta semlor (i kväll igen. Tredje kvällen den här veckan…) trots stinna magar.

Sitta och prata.

Säga hej då till gästerna.

Lägga barnen.
Titta lite på en urkass film om muterade jättespindlar.
Sätta sig vid datorn och skriva samman morgondagens påa till radio PiL.

Bli trött.

Sova.

Mina kollegor börjar tycka att jag är lite knäpp. (Eller också har de alltid tyckt det, men nu på ett nytt sätt…)

I går hade jag med mig bara spenatstuvning till lunch. I dag var det bara köttfärssås.

Men i dag var det inte meningen att visa upp en så torftig tallrik vid lunchbordet. Det stod nämligen “spagetti och köttfärssås” på matlådan jag hämtade från frysen i morses. Men den som skrev den där påklistrade lappen överdrev en aning. Någon spagetti såg jag inte skymten av.

Handstilen på matlådan var misstänkt lik… min egen.

Jag köpte örhängen på lunchen. 79 kr på Gina Tricot. 1 kr avrundning uppåt som skänks till Röda Korset. Bra initiativ!

Och örghängena då? De föreställer en påfågelfjäder.
Jag vill känna mig bohemisk.

Det är synd att jag är en bohem med kort hals. Fjädrarna ligger liksom på axlarna och det var inte alls så det såg ut inne i min hjärna innan jag köpte dem.

I dag får jag min nya mobil.
Jag har önskat mig en telefon som man kan:
1. Ringa med
2. Spela in långa prator på

Förundersökningsledaren har skickat efter en telefon som man också kan fota med och jag tror lyssna på musik med.

Och som är grön – tror jag.

Måste berätta; jag har äntligen bokat ett besök.

Fredag.

Smaka på ordet.

När jag var tonåring innebar fredag möjligheter. Helgens begivenheter lyste med sin lockande magnetism och var längtansmålet att hänga upp hela veckan på. Det var på fredagen alla ungdomscaféer var öppna, det var då man träffade befintliga vänner och förhoppningsvis nya. Det var då man kunde spana på killar och kanske, kanske, kanske få se Honom. Det var för övrigt just en fredagskväll, efter ett café, som Förundersökningsledaren och jag blev ett par.

Som nygifta utan barn betydde fredag städdag. Vi hjälptes åt att damma, dammsuga och skrubba lägenheten innan vi lagade mat och ägnade oss åt en film eller något gemensamt intresse.

Nu är fredagkväll familjekväll. Förundersökningsledaren brukar inte vilja sälla sig till Let´s Dance eller vad det nu kan vara för familjeunderhållning som står på programmet, men jag och barnen myser ner oss i soffan och äter popcorn. Jag brukar passa på att klippa barnens naglar eller pilla dem i öronen eller göra något annat socialt aplikt som förstärker familjebanden.

I dag är det fredag. Jag ser fram mot kvällen.

Men först ska jag bryta min nedåtgående spiral på jobbet. Jag måste lyckas boka besök. Annars blir jag snart knäckt.

Dagens bästa: Guldgossen har varit i skolan. Han har klarat hela dagen. Nu har han 37,2 som kvällstemperatur. Jag friskförklarar.

Dagens plus: Det har inte snöat. Jag slapp skrapa rutorna på bilen.

Dagens gråt: Lilla Svalan ringde och ville följa med en kompis hem. Jag sa nej eftersom hon ska åka pulka med Royal Rangers. Hon fick ett utbrott och grät i luren i tre minuter, allt medan jag agerade benhård mamma och bara väntade på ett tillfälle för att kunna lägga på och jobba vidare. Lilla Svalan till och med HATAR pulka.

Dagens helomvändning: Lilla Svalan, glädjestrålande inför kvällens pulkaåkning när jag kom hem från jobbet.

Dagens sämsta: Jag är urkass på jobbet. Har nästan inte dragit in några pengar alls. Kan helt plötsligt inte längre boka besök.

Dagens roligaste: Jag åt spenatstuvning till lunch. Bara spenatstuvning. Kollegorna tyckte att det kunde varit gott med en liten ägghalva till. Eller kanske en liten prinskorv som kunde hoppa omkring som en delfin i skålen.

Kvällen begivenhet: Föreläsning med Anna Braw, författaren till böckerna Kyrkkaffe, Brödglädje, Långpannans lov och Tillsammansmat. Jag ska gå om en kvart.

Det riktigt spritter i kroppen av glädje.
Äntligen, äntligen, äntligen är Guldgossen tillbaka i skolan.

I går kväll hade han bara 37,8 så jag lovade honom att kolla tempen på morgonen och släppa iväg honom till skolan om det gick.

Och i morses var han feberfri. Hipp hipp hurra!
När jag försiktigt väckte honom och gjorde pipet i örat så blev han fantastiskt glad över att få vakna till liv och gå till skolan.

Jag tänker göra semlor i dag också. Vi har ju vispgrädde kvar och det är väldigt synd om den förfars.

Lilla Svalan går på laktosfri diet en vecka och har lovat skrika öronen av oss andra om vi äter semlor och inte hon.

Jag ska försöka muta henne med en skånepepparkaka med mandelmassa på. Låter inte det sött så säg!

Fotoglada Karin bloggar idag om tidningar.

Efter tidigare inlägg skulle man kunna tro att jag mest läser böcker, men jag är konsument även av tidningar. Det är härligt att bläddra bland vackra bilder, roliga, inspirerande eller utvecklande texter och att på olika sätt berika sitt liv.

Här hemma hänger ett par tummade gamla exemplar av Illustrerad Vetenskap och Sköna Hem med sedan länge. De ligger på toa, den perfekta platsen för en lagom lång artikel.

Nu kan du blogga om tidningar och få en prenumeration som tack.
Tidningskungen.se har ett finfint erbjudande.

Frågan är bara om jag ska välja Allt om Vetenskap eller Laga Lätt.

Laga Lätt är en tidning jag prenumererat på tidigare. Den är bra upplagd, inga krångliga recept och ren matglädje på varenda sida. Sen gör det ju inget att recepten inte bara är lätta att laga utan också tillför en lite slankare (lättare) kosthållning.

Allt om Vetenskap har jag inte läst tidigare men den verkar sådär kul och allmänbildande som jag gillar. Perfekt när jag till exempel är ute efter underlag för tipspromenader eller frågesporter.

Hemkommen från jobbet. Blå!

Jag presterade inte direkt på topp på jobbet. Drog helt enkelt in för lite pengar. Nu när jag äntligen fick chansen att prestera…

Kommer hem till en febrig Guldgosse. Ska det aldrig ta slut? Idag är 12:te dagen med feber.
Jag ska vara hemma med honom i morgon också, men sen tror jag att jag struntar i det. Jag skulle kunna tänka mig att skicka iväg honom till skolan med feber i kroppen, bara för att få lite ordning igen. Han missar massor i skolan och jag missar massor på jobbet.

Vi får väl se.
Jag är blå.

Kundbesöket blev två timmar försenat på grund av tåget från Stockholm. Borde inte banverket (eller SJ eller vem det nu är som ansvarar för att tågen ska kunna rulla) ha hunnit lära sig att det förekommer snö den här vintern. Det har ju snöat i två månader nu!

Det snöade i måndags. Det snöade i går.

Och som en total överaskning – det snöar i dag också.
Och just nu vräker det ner. Termometern (inte den i örat utan utomhus) visar på -1 grad så det blir härligt rolig, kockligt eländig kramsnö.

Vet ni vad som händer med omsorgsfullt applicerad maskara som utsätts för blöta snöflingor?

Just det, den lämnar allt för lättvindigt sin anvisade plats och halkar nerför kinderna.

Klockradion börjar spela tjugo över fem och jag spritter ur sängen, pigg som en lärka. Idag ska jag få jobba. Förundersökningsledaren ska trots en orimlig arbetsbörda på jobbet, stanna hemma med Guldgossen.

Ställer mig i duschen och låter det varma vattnet varsamt väcka de delar som ännu inte vaknat. Torkar med stora frottéhandduken. Mouss i håret och kräm på fötterna. Så en enkel make up med puder, rough och maskara.

Förundersökningsledaren kommer intassandes och säger god natt. Jag blir förvirrad och hinner inte ge honom en kram innan han gått och lagt sig igen. Jag glömde visst bort att han ska vara hemma idag. Är jag verkligen riktigt vaken?

På med kläderna; jeans, yllesockar upp till knäna, Salming-BH, långärmad grön topp och sköna grå mjukiströjan med luva och dragkedja hela vägen.

Smyger ner för trappan och in i köket. Tar en banan från fruktfatet och skriver “Jag älskar dej.” Lägger frukten i lilla Svalans väska. Hon säger att det bara är hennes mamma som skriver meddelanden på bananen. Jag myser och känner mig som världes bästa mamma.

Sätter mig på toa ett tag, utan resultat. Jag som trodde…
Ser att amaryllisen från i julas nu börjar blomma på sin andra stängel. Men vad är det för litet svart kryp som sitter där på blomman… Hmm, en svart skalbagge! Var kommer den ifrån? Och varför käkar den på min blomma?
Sådärja! Nu lär den i alla fall inte göra någon mer skada, ner med den i toaletten bara.

Går ut i köket igen. Fyller vattenkokaren men glömmer sätta på den. Inte konstigt att vattnet aldrig vill koka upp.
Tittar uppfodrande in i skafferiet utan att upptäcka något bröd. Inser att jag stirrar in i porslinsskåpet. Stänger skåpsluckorna och gör mig en macka, från rätt köksskåp…
Från kylskåpet plockar jag fram ost, smör och räksallad. Jag är inte det minsta sugen på räksallad kvart över sex på morgonen, men Förundersökningsledaren har påmint mig om att inte glömma den, annars går den ut.

Sätter mig vid köksbordet och äter min lilla smörgås, dricker mitt te som äntligen blivit varmt, och bloggar lite förstrött om min första vakna timma för dagen.

För att vara en tjej med förkärlek för semlor så är det högst anmärkningsvärt att jag inte ätit en endaste semla i år.

Men nu ska det bli ändring på den saken. I eftermiddag har jag bakat semlebullar och nu ska jag gröpa, röra, vispa, klicka och pudra och sedan vankas finfint kvällsfika.

Efter vårdcentralen slängde jag in Guldgossen till en frisör som kapade lite av rufset för 160 kr.

Sedan for vi och handlade.

Jag kan ha svårt att stå emot lockvarorna ibland. Den här gången gällde det Ballerina kladdkaka. Bör doppas i mjölk stod det på paketet.

Jag har redan provat och med mjölkdopp smakar det verkligen kladdkaka och är jättegott.

Nyheten verkar vara så ny att den inte finns omnämnd på Göteborgskex hemsida.

Guldgossen har träffat en söt liten läkare som kittlade honom på magen, kollade hals, öron och lyssnade på lungor och hjärta.

Sedan blev det provtagning. Guldgossen valde att bli stucken i fingret och blödde så duktigt att sköterskan fick skura golvet efter oss. Jag var nära att svimma och fick stödja mig mot väggen medan jag höll Guldgossen i handen.

Provsvaren lät inte vänta på sig. Allt är som det ska. Det enda är att syresättningen kanske är på gränsen till för låg. Värdet var 96 och det får inte gå under 94.

Farbror (hihi) Doktorn gav oss ett sjukintyg att skicka till Försäkringskassan och talade om att febern borde vara väck senast fredag, annars får vi ta ny kontakt med vårdcentralen nästa vecka.

Lilla Svalan och jag var och träffade skolläkaren igår. Dels för att väga och mäta och dels för att prata lite.

Första gången lilla Svalan var och vägde/mätte sig i skolan hade det gått ett år sedan senaste vägningstillfället på BVC. Hon hade rakat i höjden men inte gått upp någonting i vikt, på ett år!
Det fick bli kontrollvägning ett halvår senare, och så bestämde vi att hon skulle försöka äta mer. “Äta först, prata sen” var mantrat att öva på.

Vid andra vägningstillfället hade hon gått upp lite grann, men samtidigt växt så mycket att den lilla viktuppgången inte hjälpte till att utjämna kurvan.

I går var det så dags igen. Jag tycker fortfarande att lilla Svalan är väldigt smal, men kanske inte riktigt lika hjärtskärande mager som hon var i somras.
Och mycket riktigt. Nu hade hon både växt och gått upp i vikt, och fick den åtråvärda okej-stämpeln i rumpan.

Sedan pratade vi om att lilla Svalan har mycket ont i magen. Det börjar en stund in i måltiden och håller i sig ett tag. Läkaren tyckte att det mest troliga är att det är tarmarna som spökar.
Varje gång man äter skickas en signal ner till tarmsystemet som ber dem bereda plats för ny mat. Alltså börjar de jobba på lite snabbare och det kan göra ont, särskilt när man är barn.

Ett annat alternativ är att lilla Svalan är överkänslig mot laktos. Alltså inte laktosintolerant utan bara överkänslig. Vi ska prova köra laktosfritt en vecka nu och se om det blir någon förändring.

När jag lämnade lilla Svalan i frukostmatsalen på skolan i dag serverades mannagrynsgröt. Att behöva avstå från den gav inte den allra bästa starten på laktosfri-försöket.

Det andra vi pratade om med skolläkaren var att lilla Svalan har mycket huvudvärk. Det är nästan mer regel än undantag att hon får huvudvärk frampå kvällen. Värken sitter på en speciell punkt över högerögat.

Utan att jaga upp mig som förälder (jag har redan tänkt en massa hemska tankar) föreslog läkaren att vi börjar med att kontrollera synen. På onsdag ska skolsyster göra en synundersökning på lilla Svalan, skriva ner resultaten och sedan skicka remiss till onkologen, ortopeden, ortoceratiten, ornitologen… äsch, jag var nog okoncentrerad när hon sa vad de hette, men det var i alla fall ögonmottagningen hon menade.

Medan jag ända hade två kvinnors samlade expertis framför mig passade jag på att fråga om det var något jag själv kunde göra för att påskynda Guldgossens tillfrisknande. I dag är han inne på elfte dagen av feber och har 37,9 i morgontemp. Det är inte jättemycket, men eftersom det är just morgontempen så är jag inte helt nöjd.

Läkaren tyckte att jag skulle ringa vårdcentralen och få tid för provtagning för att kunna utesluta eller upptäcka (jag hoppas på det första) bakterier. Om han gått med virus länge så är han ju nedsatt och då kan en ondsint bakterie lättare få fäste.

När jag kom hem med lilla Svalan i går ringde jag vårdcentralen. Damen som svarade ställde sig först skeptisk till att ta emot oss. Hennes förklaring var att Guldgossen förmodligen drabbats av upprepade virusattacker och därför haft feber så länge. Jag tänker inte säga emot henne för det känns väl som den mest troliga förklaringen, men när jag kunde hänvisa till skolläkaren (jag kom ihåg hennes förnamn och att hon är gravid) så fick vi en tid för undersökning.

I dag halv tio ska vi till ÅVC. Guldgossen är lite nervös för att behöva bli stucken i fingret eller armen, och jag som är så stickrädd har full förståelse för honom. Men det går säkert bra.

Nu hör jag hur Guldgossen hostar en våning upp. Kanske kan det vara något med luftvägarna ändå…

“Under veckan väntas mer snö, i norr och i söder.” Så säger de på Megapolvädret. De är ju inte så välspecificerade där.

Men mer snö!? Ska det verkligen vara nödvändigt?
Jag skottade ju i går kväll och sedan dess har det redan snöat en decimeter som jag snart ska ut och skotta bort.

Vi kommer vara helt översnöade innan det blir vår om det ska hålla på så här.
Svårt att tänka på den globala uppvärmningen nu.

Nåja, barnen får ju i alla fall den där riktiga vintern som man själv minns från sin barndom. Med meterhöga drivor och domherrar. Domherrar har jag i och för sig inte sett på flera år.

I morses läste jag ut sista boken om Harry Bosch av Michael Connelly. I alla fall sista som översatts till svenska. Det finns två böcker som ännu inte fått någon översättning.

Jag har lånat hela serien av Falunsystern och min far.
Böckerna jag läst är:
Svart eko
Svart is
Dockmakaren
Den sista prärievargen
Återkomsten
Fallen ängel
Mörkare än natten
Dödens stad
Skuggspel
Fällan
Fallen avslutat
Räven
Hotet

Jag har läste dem i ett svep med undantag för den sista. Efter “Räven” läste jag boken “Mossvikenfruar” som jag lånat av en kollega. Den var ganska rolig även om den var förutsägbar.

Böckerna om Harry Bosch är långt ifrån roliga, och långt ifrån förutsägbara. Det är väl det som gör dem intressanta, för språkmässigt är det ingen högre finess.
Under de sista kapitlen brukar det man försökt gissa sig till kastas på ända och läsaren får sig en intressant och intensiv resa bland antaganden, anklagelser och till sist upplösningen.

Nu när Bosch-böckerna är genomlästa kan jag ge mig i kast med mer efterlängtade bäcker. Dan Browns två senaste står och väntar i bokhyllan men jag har lovat mig själv att spara dessa läckerbitar till sist. Innan jag ger mig själv tillåtelse att läsa dem ska jag njuta av en Anna Holt, två Åke Edwardson och två Henning Mankell.

Men just nu läser jag en bok jag fick av mamma i julklapp. Det är olika författare som skriver om sina mammor. Det är ingen plöja-igenom-bok utan lite mer av eftertanke och reflektion. Alltså inte den sorts böcker jag brukar läsa men förmodligen borde.

Jag anar att jag kommer lida av lite Harry Bosch-abstinens.
Jag har sett på Wikipedia att Michael Connelly även skrivit en serie om en FBI-agent som förekommer ganska flitigt i böckerna om Harry Bosch. Jag kanske lånar dem på biblioteket om längtan blir för svår.

Jag läser igenom Guldgossen skoluppgifter och lär mig en hel del.

Tex:
“Verb kan ha olika tidsformer – tempus.
Två av tidsformerna är presens (nutid) och preteritum (dåtid).”

Och nu undrar jag; vart har imperfekt tagit vägen?

Själens oro är stillad.

Förundersökningsledaren kom hem.
Jag har sytt på lapptäcket och blivit klar med ännu ett steg i raden.
Och så har jag varit ute och skottat snö på vår garageuppfart. Min prestationstörst har fått lite vatten, eller snö då, om vi ska vara petnoga.

Vår garageuppfart är inte jättestor men inte heller minimal. Jag skulle tippa att det går plats fyra bilar i rad, om man nöjer sig med att parkera och inte hoppas på att kunna öppna några bildörrar också. Förutom själva garageuppfarten har jag också skottat gångarna fram till finentrén. Det skulle kunna vara ett styvt jobb i blötsnö och slaskväder, men nu är det många minusgrader och snön var änglalätt. Det handlade mer om att vara ute och promenera med snöskyffeln än att verkligen “skotta”. Jag blev inte ens varm, tyvärr eftersom jag inte hade några långkalsonger på mig.

Nu ska jag krama barnen god natt och själv gå till sängs trots den tidiga timman.
I går kväll hade jag svårt att somna och låg och läste till klockan ett, för att sedan vakna när Förundersökningsledarens skridskoväckarklocka ringde halv åtta. Jag hade allt tänkt somna om, men det blev inget med det.

I morgon blir det ytterligare en värdelös vab-dag. Guldgossen har fortfarande feber. 38,6 i kväll.

Jag känner mig inte bekväm. Något skaver, irriterar som en frans i ögat, eller en skorpsmula i sängen, en liten sten i skon eller ett hårstrå innanför BH:n.

Klockan är snart söndag lunch. Jag och barnen är som vanligt hemma, själva. Förundersökningsledaren är återigen ute på isarna. Jag vägrar att förvägra honom detta nöje. Nöjer han sig med att åka skridskor när isarna bär och vädret inbjuder, varför skulle jag klaga eller sätta käppar i hjulet? Jag har för länge sedan bestämt mig för att inte vara en sådan hustru som kväver, kräver eller lägger sordin på någon levnadsglädje. Jag vill uppmuntra, jag vill att min man ska känna sig fri och glad.

En konsekvens av mitt beslut är att jag tillbringar helgen själv med mina barn.
Jag tror jag varit lite för mycket med dem ett tag nu. Inte för att jag inte älskar dem, men det kan ju blir för mycket av det goda.

Jag märker det själv, hur jag surnar till och snäser. Omotiverat.
När jag ber lilla Svalan ta hand om kläderna som ligger i sängen i hennes rum, när jag ber Guldgossen dämpa sina skrik efter att han slagit i knät i TV-bänken.
Och så känner jag mig jättedum efteråt, men jag säger inget, ber inte om ursäkt.

Det är just precis så här jag inte vill vara. Jag vill inte att mina barn ska tänka tillbaka på sin barndom och konstatera att deras mamma var sur och vresig, att man fick tänka sig för vad man sa eller gjorde, att man gjorde bäst i att smyga på tå, vara lydig och duktig.

Jag vill vara som min mamma var, som alltid fanns tillhands, som uppmuntrade, stöttade, bakade, kramade, tröstade, pysslade och som gav mig världens bästa start i livet. Som la sig i lagom mycket, sa ifrån när det behövdes men inte gav välmenta råd i onödan, som litade på mig och mina systrar, som gav ansvar att växa i.

Men nu är det något som inte riktigt sitter som det ska. Något som klämmer och kryper runt.

Jag lyssnar med ett halvt öra på gudstjänsten i radion. Jag hade velat vara där, för då hade allt varit som vanligt. Jag hade velat jobba hela veckan och längta efter helgens ledighet. Jag hade velat sucka lite och tänka att “i morgon är det jobb igen, synd att helgen går så fort”. Men så är det inte. Guldgossen har fortfarande feber. Lilla Svalan är inte helt feberfri heller, men vid god vigör.

Nu är de igång och leker. Jag vet inte vad men jag vill inte avbryta.
Guldgossen borde fortsätta med sina skoluppgifter. Men han var så duktigt i går, jag var så stolt. Nu är det ju söndag, då måste han få lite ledigt.
Jag borde förresten göra någon nytta själv, inte bara sitta här och kräkas ur mig mina obekväma känslor inför var och en som ids läsa mina långa inlägg.

Jag har det ju så bra. Kärlek, familj, hus och hem, släktingar, jobb, man och barn, mat och kläder, vänner och ett meningsfullt liv.
Och ändå skaver det lite i själen. Kanske bara i dag, men ändå.

Jag tror jag har tråkigt. Det är nog det som är felet. Och så detta att jag inte riktigt lever upp till mina egna ideal om hur jag borde vara. När jag plötsligt får en massa hemmadagar, så tar jag inte tillvara på dem och gör sådant jag borde, sådant jag ligger efter med. Eller jo, det gör jag ju också, men inte bara. Inte tillräckligt!

Nu ska jag röja av köksbordet och sätta mig och sy på lapptäcket till Italiensysterns yngste. Kanske kan jag känna mig som en bättre människa då. Om jag presterar lite.

Prestationsångestavsaknadsblues. Är det det som skaver i själen?

I morgon ska lilla Svalan på bowlingkalas i Skövde. Förundersökningsledaren ska ge sig ut på isen igen.
Han föreslog att jag skulle försöka boka en bana åt mig och Guldgossen så att vi kunde roa oss lite medan lilla Svalan ändå bowlade.

Förundersökningsledaren är en snäll man, han vill väl.
Men inte vill jag bowla med en arm som mest känns som en stickande degklump vid min sida. Jag tror jag har bowlat färdigt för i år.

Guldgossen har varit fantastiskt duktig i dag, och jobbat på med sina skoluppgifter hela dagen. Lite sura miner var det i början, och nu i slutet, men inte mycket. Han har svårt att tro på sig själv, och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det eftersom jag själv alltid varit stolt bärare av ett väldigt stort, och kanske många gånger för stort självförtroende.

Med tio minuter till godo är han klar med dagens beting och ska nu titta på de två första avsnitten av de efterlängtade nyinspelningarna av Vintergatan. Att han och lilla Svalan redan tjuvkikat på dem via nätet har liksom ingen betydelse.
-Jag vill se TV-debuten, säger Guldgossen!

I kväll är det final i Robinson. Jag kommer titta. Jag har sett varenda avsnitt i år, till och med spelat in de jag inte hunnit titta på och sett i efterhand.

Vem tror ni vinner?
Jag hoppas på Mats.
Minst av allt Jimmy.
Men på något sätt känns det som om Sanna kommer vinna. Det vore också lite kul, hon bor ju nästgårds, i Vara (även om TV4 envisas med att skriva ut Skara hela tiden).
På de där glimtarna man får se i förväg, när de gör reklam för kommande program, verkar det ju som om det är en balanstävling som sista gren. Där tror jag Sanna har en bra chans. Hon mediterar med antingen att räkna eller nynna på Muminvisor, och det är nog ett smart drag.

Det går inte så bra med min lördags-lista. Barnens listor inkräktar på det jag behöver göra. Ömsom hjälper jag Guldgossen med läxorna och ömsom hjälper jag lilla Svalan med att göra ett riktigt fint paket till morgondagens kalas.

Nu har vi i alla fall ätit lunch, trots att jag glömt skriva upp det på min lista.

I dag kör vi hårt med listor.
Förundersökningsledaren är och letar åkbar is tillsammans med en skridskovän och jag och barnen har skrivit var sina låååånga listor på vad vi ska göra i dag. Eller ja, jag har skrivit alla listorna, och bestämt vad som ska stå på dem.

Guldgossen har fått hem massor av skoluppgifter. Både sådant han behöver göra för att hålla jämna steg med dem i klassen på grund av att han varit borta och sjuk ett tag, och vanliga läxor, och så ett gäng uppgifter som han inte hunnit i skolan tidigare, fastän han borde. Guldgossen har en förmåga att sitta och drömma sig bort under lektionerna. När han väl jobbar är han noggrann och systematisk men det går åt för mycket tid innan han väl sätter igång.
Jag har bett hans lärare att skicka hem uppgifter även fortsättningsvis, när han inte hinner klart i skolan för att han sitter och drömmer.

Lilla Svalan har också fått en lista för dagen. Där står till exempel att hon ska slå in paket inför morgondagens kalas, och att hon ska baka chokladbollar.

På båda barnens listor har jag lagt in ganska många pass med pausuppgifter, som Monopolspel till exempel. Och när de spelar Monopol så måste jag vara med. På så sätt får också jag en stunds fritt från kökskommendering och städning.

I går kväll bowlade vi med jobbet.
14 glada flickor och pojkar som gjorde sitt bästa för att svinga klot och slå ner käglor.

Jag vann! Jag var bäst! (Nej, jag är inte alls någon tävlingsmänniska…)

233 poäng!

Som vinst fick jag en fin Bodaskål med tillhörande salladsbestick.

Hemligheten med att lyckas i bowling är att använda ett riktigt tungt
klot. Då behöver man inte tjonga i så hårt för att få käglorna att fara
omkring och fälla varandra därborta i andra änden av banan.

233 poäng. Nu tycker du att jag är en hejjare på bowling.
Jag känner att jag måste berätta en sak.
När vi räknade ut poängen la vi ihop de två första serierna.

Vet ni att man får väldigt ont i armen när man bowlar en timma med ett alldeles för tungt klot? Idag känns högerarmen bortdomnad. Den är kall ända från axelleden ut i fingertopparna och det liksom kryper och sticker i den hela tiden. Jag har ont i huvudet också. Det kommer som en dov smärta krypandes från armen upp i skallen och lägger sig som en bomullslätt värk runt tinningen och ut över pannan.

I dag är det kallt! Det är så kallt att snoret frös till isbitar inne i näsan när jag gick på lunchpromenad.

Jag fick låna lite pengar (inte jättelite heller…) av min snälla sysslingkollega för att kunna köpa vitaminer till barnen.

Strax utanför Apoteket mötte jag en liten tant (inte dvärg, men jätteliten ändå) som kom småspringandes efter två hundar. Det ena var en mördarhund (pitbull eller nå´t sån´t där) och det andra var en liten fånig svart hund som mest liknade en tax men med långa ben.

Jag har respekt för stora farliga hundar. Man har ju läst en del om oprovocerade attacker. Rent allmänt så är jag ingen större djurvän, och kombinationen liten tant och stor hund såg inte helt stabil ut. Därför var jag på min vakt när vi möttes på trottoaren.

Och hundskrället tog ett stort kliv mot mig och var på väg att hoppa upp på mitt ben!

Det var bara min osannolika sinnesnärvaro som förhindrade att jag blev tvungen att gå in på Gina Tricot och köpa nya underkläder efter mötet.

Skrev jag förresten att det inte var mördarhunden utan den lilla fåniga hunden som försökte hoppa på mig…

När jag vaknade i morses tänkte jag: “Yes, äntligen fredag!”
Inte för att det är fredag, utan för att jag äntligen skulle få åka och jobba. Det var en vecka sedan jag fick lite ordentligt vuxenutbyte och fick chans att prestera något som genererar pengar. Jag vet att jag är en tävlingsmänniska, i alla fall i vissa sammanhang, och att få visa svart på vitt vad man går för är en av de saker som driver mig i livet.

Nog sagt om det!

Morgonen förlöpte väl. Jag fick min kvart i badrummet, och halvtimma vid frukostbordet. Jag fixade frukt till lilla Svalan och la ner middag till mig själv.
Lilla Svalan var lättväckt och tyst och jag borstade hennes tänder och hjälpte henne på med kläderna och så var vi beredda att smyga hemifrån för att inte väcka våra sovande gossar.

Guldgossen vaknade naturligtvis ändå. Han är så lättväckt. Jag bad honom inte störa Förundersökningsledaren före klockan åtta, och han satte sig och tittade på TV, med lurar.

När vi satt oss i bilen och jag precis skulle vrida om tändningen kom jag på att jag glömt min klocka, och mobilen. Jag sprang in och hämtade grejerna och så for vi iväg till skolan.

På väg till skolan upptäckte jag att jag glömt borsta tänderna. Jag kände runt med tungan och upptäckte att lite tandborstning nog inte skulle skadat.
Med ena handen på ratten och ögonen på vägen började jag leta i väskan efter ett paket tuggummi. Jag hittade bara migräntabletter så jag övergick till att söka igenom jackfickorna. Efter en stund dök ett tuggummipaket upp – med choklad/kolasmak. Nej, det var nog inget som skulle ge fräschare andedräkt.

Jag släppte av lilla Svalan vid skolan och ämnade själv gå ur bilen för att följa med henne in, men då upptäckte vi att vi glömt lilla Svalans overall hemma. När det är tio minusgrader och hela världen är täckt av snö så räcker inte ett par jeans för att hålla vädret borta från skinnet. Det var bara att vända hem och hämta.

Tack vare att lilla Svalan är så behändig och snabb på mornarna så hann jag även borsta tänderna när jag ändå åkte hem.
Det var väldigt nära att jag glömde overallen i min glädje över rena tänder, men i sista ögonblicket fick jag med den i bilen och kunde lämna av den på skolan.

När jag sent omsider (men inte FÖR sent) kom fram till jobbet, upptäckte jag, föga förvånande, att jag glömt plånboken hemma.

Nu blir det bilderblogg igen.

Jag ska visa er vad Förundersökningsledarens hjärta och hjärna upptas av under större delen av vintern.
Just nu är det inte roligt att heta Förundersökningsledaren, eftersom det har snöat och ska frysa på, så isarna blir helt förstörda.

Så här såg det ut en dag i januari när Förundersökningsledaren gav sig ut tillsammans med sina vänner.

Det är inte Förundersökningsledaren som sitter uppflugen som den lilla Sjöjungfrun, men han kommer på bild längre ner.
Jag tycker bara det är roligt att även tuffa karlar ägnar sig åt dylikt poserande. Det är inte bara vi “flickor” som tycker det är kul att göra oss till inför kameran.

En konserv med Bullens pilsnerkorv på det enlågiga gasolköket blir en uppskattad paus. Det ligger i Förundersökningsledarens natur att kunna fixa avundsvärda matsäckar till sig själv (och sin familj, om vi skulle behaga följa med på hans utflykter).

I bakgrunden skymtar Kinnekulle.
Men SE UPP! Nu är du på väg att segla på grund!En av de saker Förundersökningsledaren uppskattar med sin vinterhobby, är att han kan färdas på platser som vi sommartid och båtledes inte har möjlighet att ta oss intill. Men också att få vistas på sjön, trots att det är vinter.

Här ligger Förundersökningsledaren. Lägg märke till all säkerhetsutrustning.
1. Sällskap (framgår inte av just den här bilden, men någon står ju bakom kameran…). Ge dig aldrig ut på isen ensam.
2. En rejäl ryggsäck som sitter ordentligt fast, med grenband. Ryggsäcken fungerar som en flytväst och håller dig över vattenytan om du går genom isen. I ryggsäcken förvaras ombyten i vattentäta påsar. Blir du våt och kall är det livsviktigt med snabbt ombyte.
3. Isdubbar. De ska hänga högt, inte i ett dingelsnöre på magen så att du måste leta efter dem om du ligger i vattnet, utan sitta ordentligt på plats bredvid huvudet.
4. Knäskydd. Ojämnheter i isen kan få dej på fall och på långfärdsskridskor är det lätt att få upp ganska höga hastigheter.
5. Pik. För att bli en säker åkare ska du skaffa en pik och lära dig hantera den. Beroende på pikens beskaffenhet går den olika lätt genom isen. När du vet hur hårt du måste pika för att gå igenom på ett, eller två slag, så kan du också veta hur tjock isen är. Förundersökningsledaren har en dubbelpik som också fungerar som stavar under åkningen. På bilden syns den nog inte men vid ena handtaget hänger en speciell mätsticka så att han också kan mäta isens tjocklek och inte bara behöver förlita sig på kraften i pikslagen.
6. Livlina. Alla som åker bör vara utrustade med livlina, lätt åtkomlig, för att snabbt och säkert kunna hjälpa någon upp.
7. Fångstremmar på skridskorna. Bra om du vill kunna fortsätta åka även efter en plurrning. Det är lätt att tappa skridskorna om du måste sparka dig upp ur en vak.
8. Kameran. Ingen säkerhetsutrustning, men visst är det kul att kunna visa upp fina bilder från din tur.

Det härligaste som finns för en långfärdsåkare är naturligtvis mil efter mil med blankis.Då är det bara att läsa isen och åka på.

Konversation mellan mig och lilla Svalan:

-Är du hungrig lilla Svalan?
-Lite grann.
-Vad har ni ätit i skolan?
-Fisksoppa med ris.
-Var den god?
-Ja, godare än din.
-Godare än min fisksoppa?!
-Ja, det var inga räkor i.
-Vad var det för fisk då?
-Det var ingen fisk, det var kött.
-Var det fisksoppa med kött?
-Ja precis, och så ris till.

Jag hämtar lilla Svalan från skolan och frågar vad de gjort idag. Hon ger mig en utförlig redovisning från gympan.
Bland annat att hon vunnit kapplöpningen.
-Men, protesterar jag, jag sa ju till dig att du inte fick springa eller anstränga dig för mycket eftersom du precis varit sjuk.
-Äsch, jag ville så gärna vinna.

Det är inte klokt vad tiden går fort, eller är det verkligen så här korta skoldagar lilla Svalan har.

Klockan är redan ett och jag ska åka och hämta hem henne igen. Det känns som det gått max en timma sedan jag var vid skolan senast. Här hemma har jag bara hunnit äta frukost, fixa köket och duscha.

Efter duschen, som uppenbarligen inte hade samma avsvalkande effekt på mig som den hade på barnen i går, visade termometern 38,4 grader när den besökt mitt öra.

Who cares! Jag ämnar jobba i morgon oavsett.

Förundersökningseldaren har nogsamt lärt mig hur man eldar i kaminen.

Att tända en brasa är jag bra på, i alla fall i vår lätteldade kamin.

Att underhålla elden och elda lagom har dock inte varit min starka sida. Jag vill att det ska brinna för fullt hela tiden, och det är ju inte bra skorstenen.

När glöden nästan falnat, och först då, får man lägga in tre, bara tre och inte färre än tre, vedpinnar. Man öppnar spjället så att de fattar eld (det visste jag) och sedan stänger man spjället igen och låter elden sköta sig själv.

Guldgossen håller på med matten. Jag håller på med köket.

Ingen av oss har särskilt roligt.
Så vi överger våra sysslor och tävlar på mult.se

Det gäller att klara utvalda gångertabeller på kortast tid.
6:ans, 7:an och 8:ans knappar vi in.

Till min stora lättnad vinner jag. 69,1 sekunder mot Guldgossens 271,4.
Nu är han ute efter revansch.

Jag börjar tro att jag kanske uppmanar barnen att kolla tempen med örontermometern lite för ofta.

Guldgossen och jag befinner oss på toa. Jag håller på att skölja munnen med fluor medan Guldgossen gör i ordning sin eltandborste. När han är klar för han den till… ÖRAT… Han hindrar sig en millimeter innan han stoppar in tandborsten i örat.

Ju mer jag tänker på det, desto tacksammare blir jag över att vi inte har någon rump-termometer här hemma.

En bloggerska skrev just om små minnen från barndomen, minnen som är mer som en känsla.

Det fick mig att själv börja tänka på känslominnen från min barndom.
Det första som dök upp var doften av nybakat när man kom hem från skolan. Mamma stod i köket och hade bakat brödkakor.

Jag fick en stor bit bröd och smörade med smältande smör, la på några lager ost, som också den smälte, och sedan var det bara att njuta med ett glas mjölk eller en kopp te.

Den där känslan är som den ultimata tryggheten. En bakvarmt litet kök, en kärleksfyll mor, en mätt mage och underbara smaker i munnen.

Nu önskar jag plötsligt att Förundersökningsledarens dröm skulle gå i uppfyllelse, så att jag kan vara hemma och bjuda mina barn på nybakat när de kommer hem från skolan.

Nu när jag fått ordning på listan med länkar så kan jag passa på att tävla lite också.

Dagens första tävling hittar jag hos Hallon och Blåbär.

Gå gärna dit och tävla du också. Du kommer mötas av en mysig blogg med en mysig bloggerska bakom orden.

Köra lilla Svalan till skolan.
Förhöra Guldgossen på svenskan.
Spela dataspel med Guldgossen.
Äta frukost.
Rensa i köket efter gårdagens bullbak.
Hjälpa Guldgossen med matte.
Duscha.
Göra ingenting.
Fixa lunch.
Hämta lilla Svalan från skolan.
Förhöra lilla Svalan på läsläxa.
Göra ingenting.
Spela monopol med barnen.
Laga middag.
Äta middag.
Göra ingenting.

Jag ser särskilt fram mot punkterna “Göra ingenting”.

Lilla Svalan kom iväg till skolan idag. Visserligen trött men vid gott humör.

När jag kom hem efter att ha skjutsat lilla Svalan möttes jag av en eländig Guldgosse. Han är fortfarande rejält förkyld och dessutom var ögonen geggiga. Återstår att se om det är ögoninfektion eller bara lite rester efter nattsömnen.

37,3 hade lilla Svalan vid väckning.
37,9 har Guldgossen i morgontemp.

Eftersom överskriften “Skit också!” börjar bli lite uttjatad så har jag hittat på en annan titel på det här inlägget, men innehållet är det samma som några gånger tidigare under dagen.

Lilla Svalan har 38,4 och Guldgossen 38,6.

Jag har ändå långtgående planer på att göra en kupp och skicka lilla Svalan till skolan i morgon, såvida hon inte har hög temp när jag väcker henne.
Förutom febern är hon nämligen ganska pigg. Jag kan ju hämta henne direkt efter skolan, eftersom jag ändå är hemma med Guldgossen.

På fredag ska jag i alla fall jobba. Då får Förundersökningsledaren stanna hemma. Jag vet att han egentligen inte har möjlighet, men det struntar jag i. Jag behöver också få jobba lite. Trots bullbak och utrensning av gamla grejer och spel med barnen och tvätt och strykhögar så är det ganska frustrerande att gå hemma.

Om Förundersökningsledaren önskar påökt för att skaffa sig en hemmafru så ska han nog inte räkna med att jag ställer upp i alla fall.

Förundersökningsledaren kommer begära påökning på lönen.
Han har nämligen kommit på att han behöver en hemmafru, och för att fixa det ekonomiskt så behöver han ha betydligt mer i lönekuvertet varje månad.

När min käre make kom hem från jobbet i dag möttes han först av den härliga doften av ren tvätt från tvättstugan. Några steg längre in i huset tog aromerna från färska bullar vid.

Två hela, rena (om än snuviga) barn sprang honom jublande till mötes och lilla frun dukade genast fram mjölk och nygräddade bullar.

Det var då Förundersökningsledaren kom på att det här ju är livet för en karl- och att han behöver påökt!

Jag har en viss förkärlek för att experimentera i köket. Ibland blir det bra och ibland går det åt pipan.

Just idag har jag gjort två nya försök.

Det ena var att pudra den utkavlade bulldegen med pepparkakskrydda i stället för kanel. Det blev finfint. Barnen tyckte det var jättegott och Förundersökningsledaren klagade bara tills han hade smakat.

Det andra experimentet blev inte lika bra. När jag höll på att göra i ordning den andra vetekransen kom jag plötsligt på att det vore väldigt gott med blåbär i. På ett av konditorierna i stan kan man köpa blåbärsbullar med vaniljkräm och strösocker på. Det är fantastiskt goda.

Dessa goda bullar var vad jag hade i åtanke när jag letade igenom kylskåpet på jakt efter blåbärssylt. Någon sylt hittade jag inte, men så kom jag på att jag faktiskt hade en kartong blåbär i frysen.
Jag smörade degen med smör-och-socker-blandningen och strödde helt sonika över de frusna bären innan jag rullade samman degen till en längd.

Vet ni vad som händer med en deg som fylls av frusna blåbär?
Just det! Den slutar jäsa!

Nu har jag slängt in eländet i ugnen i alla fall och väntar med spänning på resultatet. Det kan bara bli dåligt eller slänga-i-soporna-kass.

Uppdate:
Om man gillar blåbär som omges av kletig bulldeg så skulle jag vilja säga att blåbärslängden blev helt perfekt!

Nu är jag igång och bakar bullar, samtidigt som vi spelar Monopol, barnen och jag. Eller monipååål som lilla Svalan sa när hon var yngre.

Jag har gjort en dubbel sats deg. 80 bullar. Det är liksom lika bra när man ändå är igång. Arbetet blir ändå nästan det samma.

Eftersom jag bara har tre plåtar gör jag två plåtar bullar och en plåt vetelängd och sedan upprepar jag proceduren, fast med vetelängden först eftersom den bara ska ha 200 graders ugn.

Medan halva satsen är igång och bakas ut, jäser och gräddas får den andra satsen stå kvar i degbunken och jäsa extra. Det brukar bli rätt bra ändå, även om det blir för lång jästid. Det är viktigare att jästiden på plåten inte blir för lång. Jag jobbar ju ner degen på nytt efter första jäsningen, så den har inte så stor betydelse.

Efter duschen har lilla Svalan bara 37,3 grader. Nu hoppas jag igen.
Guldgossen har 37,7. Det är ju i alla fall på väg åt rätt håll igen.

Ute har det börjat blåsa. På nyheterna varnar de för snöstorm.

Jag ska fixa lunch men har för mycket mensvärk för att orka tänka på bullbak.

Nu har lilla Svalan 38,0. Det blir alltså ingen skola för henne i morgon heller.

Guldgossen jobbar med svenska. Plural och singular.

I uppgiften står orden i plural och han ska skriva ner singularformen.

Tänder – Tand
Rum – Rum
Kokböcker – Kokbok
Händer – Hand
Möss – Mus

Guldgossen har inga problem, förrän han kommer till ordet:
Gäss – ?

Guldgossen provar olika lösningar:
Gäss – Gäss
Gäss – Fågel
Gäss – Trana

Ingen av alternativen känns riktigt rätt så jag hjälper honom lite på traven:
-Tänk på ett djur på bondgården, som går omkring där. En…
-Ja! En höna!

Guldgossen har nu 38,4 – igen.

(Jag kanske inte skulle tänt brasan…)

Tända brasan.
Frukost.
Hemuppgifter från skolan.
Fixa i ordning köket.
Lägga i en tvättmaskin.
Tandborstning och dusch.
Ta ner torr tvätt från strecket.
Mer skolarbete.
Lunch.
Spela Monopol med barnen.
Eventuellt mer skolarbete.
Fortsätta Monopol.
Eftermiddagsfika (förhoppningsvis nybakade kanelbullar).
Monopol.
Laga middag.
Titta på TV och stryka.

Till middag i går gjorde jag en lyxig fisksoppa med lax, torsk, räkor och saffran. Den blev riktigt god.
Och så bakade jag havrelimpor till. De jäste lite för dåligt men blev goda ändå.

När lilla Svalan satte sig vid bordet och fick se fisksoppan sa hon med klagande stämma:
-Det ser äckligt ut. Det luktar äckligt och det ÄR äckligt.

Tack så mycket för den fina omdömet!

Jag gillar inte det här. Det blir senare och senare mornar.
I natt slutade det med att båda barnen sov i vår säng, samtidigt. Ingen av oss ville väcka Förundersökningsledaren som skulle upp tidigt till jobbet, så jag och barnen låg hopklämda på mindre än halva sängen. Jag måste erkänna att jag tyckte det var ganska mysigt, men så mycket sömn blev det ju inte.

Nu är barnen i alla fall på gång.
Lilla Svalan har 37,5 och Guldgossen 37,7 som morgontemperaturer. Jag har 37,3.
Om inte lilla Svalan får högre temp under dagen kan hon gå till skolan i morgon. Guldgossen är fortfarande väldigt förkyld och kommer förmodligen behöva vara hemma en dag till.

Skoluppgifterna har anlänt till både Guldgossen och lilla Svalan. Guldgossen sätter genast tänderna i engelskan men lilla Svalan är sur och tvär och vill inte alls jobba med några uppgifter här hemma. Trots det har hon redan gjort ganska mycket matte i dag.

Jag stör mig på min mens. Den är dum!

Först har jag mensvärk några dagar innan den ska komma.
Sedan kommer den, kanske någon dag innan eller några dagar efter utsatt tid.
Det blöder lite grann under en dag, och sedan är det “torrt” igen under två-tre dagar.
Sedan sätter mensen igång på nytt och då får jag mer mensvärk i flera dagar. Det gör ofta rejält ont och och det blöder ganska mycket, framför allt andra dagen efter det att det börjat blöda på nytt.

Mensen håller på i 8-10 dagar efter det att det börjat blöda “på riktigt”. Det betyder att jag har mens ungefär 1/3 av tiden. Är det förståeligt att jag ibland längtar efter klimakteriet, i alla fall för att slippa alla röda dagar.

Guldgossen: 38,4 grader.
Lilla Svalan: 37,7 grader.

Guldgossen längtar till skolan.

Fem fiskpinnar och en kastrull makaroner till Guldgossen.
Pannkakor på 3 ägg till lilla Svalan och mig.

Jag håller på att försöka skapa lite ordning på blogglistan till höger.
one.com som är tillhandahavaren av mitt bloggutrymme, har inte riktigt funkat som jag vill på sistone. Typ ett år!

Nu har jag i alla fall lyckas ändra om lite. Nästa steg blir att få liv i länkarna också. Just nu kommer jag inte åt one.com så det får vänta ett tag till.

Lilla Svalan är på bättringsvägen. 37,3 i morses. Hon hostar och är hes men ganska pigg. I går kväll kunde hon inte somna och fick till slut ligga mellan oss i sängen. Då somnade hon efter ett tag och halv tolv bar jag över henne.

Efter en liten stund kom Guldgossen och lösta av lilla Svalan. Han sover inte så bra med feber i kroppen.
I morses hade han fortfarande 38,3.

Själv är jag trött efter en natt tillsammans med Guldgossen, och lite förkyld. 37,7 i morses.

Guldgossens lärarinna har ringt. Jag ringde henne utan framgång i går kväll för att höra om han kunde få hem lite uppgifter så han inte kommer efter i skolarbetet.
Nu lovade hon skicka hem lite böcker så han inte halkar efter för mycket. Hon uttryckte också sin oro över att Guldgossen så ofta är sjuk.

Är han det? Jag har inte tänkt på det tidigare, och nu har jag svårt att avgöra hur mycket han var hemma i höstas. Jag var ju hemma med honom en vecka före jul. Då hade han också feber. Men innan dess, var det inte länge sedan? I mitt minne är det mest lilla Svalan som är sjuk.
Han han dåligt immunförsvar? Äter han för lite grönsaker? Jag kanske borde köpa lite såna där eskimådroppar igen. Barnen har testat förut. De var jätteäckliga men de kanske kan göra nytta.

Jag talar i telefon med jobbet. Berättar att jag måste vabba i morgon också, och ber släktingkollegan kolla min mail.

Samtidigt står lilla Svalan en centimeter från mitt öra och säger:
-Mamma, kan jag få blåsa ut ljusen? Eller, vi kan blåsa ut några var. Men kan jag få blåsa ut mina ljus? Kan jag få blåsa ut två ljus i alla fall? Mamma, kan jag få det? Blåsa ut ljusen. Jag vill jättegärna blåsa ut ljusen. Guldgossen och jag kan blåsa ut hälften var. Om vi får. Det kan vi väl få. Jag kan väl i alla fall få blåsa ut mina ljus? Inte alla jag tände för jag tände ju alla ljusen men jag kan väl få blåsa ut de som står närmast min plats? Jag menar sen, när vi har ätit klar, då kan jag väl få blåsa ut ljusen…

Vi har ätit kycklingröra med paprika och creme fraish med franska örter och till detta couscous.

Nu går vi på efterrätten. Ikealjuslyktor med chokladpudding.
Guldgossen laddar för en rejäl nysning. I sista ögonblicket lyckas han fånga upp den i armvecket.
Han synar tröjan och börjar slicka i sig.

-Neeej, ropar jag. Ät inte upp nyset!
-Det är inte nys. Det är choklad!

Jag vet att jag är lite knäpp när det gäller det här med temperaturen, men jag vill gärna ha koll.
Hörde en gång på Mix Megapol att Anders Timell var likadan, fast värre. Han kunde när som helst på dygnet avge aktuell rapport på feberläget. I alla fall när han var sjuk.

Just nu har lilla Svalan 38,4 och Guldgossen 38,3.

Lilla Svalan gör hemuppgifter i matteboken. Hon är snabb som vinden och berömmer duktigt sig själv. Till mig säger hon:
-Mamma, jag har nog fötts med en mattehjärna.

Själv suckar jag i hemlighet och önskar att hon ärvt den av mig. Men det är ganska uppenbart att det är mannens gener som bidragit till vårt lilla mattesnille.

Det blir en VAB-dag i dag också, och i morgon.

Guldgossen är sämst. Han ser hiskeligt förkyld ut med snuvan rinnande och stora röda påsar under de blanka ögonen. Han snyter sig ständigt och kan “idde prada ordeddligd”.
Lilla Svalan är lite piggare, men hon har börjat hosta så där torrt och eländigt.

Båda har över 38 graders feber.

Själv är jag bara lite lagom förkyld, med snuva och huvudvärk och ont i halsen, ingen feber.

Vi tittar på familjefilmen “Vägen till Terabithia”.
Lilla Svalan har sett den förut, hemma hos en kompis. Hon erbjuder sig tjänstvillig att berätta vad som händer i förväg.

Trots upprepade tillsägelser om att inte avslöja fortsättningen kan hon inte låta bli att komma med små kommentar som “Nu blir det lite läskigt”, eller “Han kommer inte göra det” och “Sedan så blir de vänner”.

När lilla Svalan äntligen förstått att hon inte ska berätta något så kan hon i alla fall inte avhålla sig från att säga:
-Titta noga nu.
-Snart händer något spännande.
-Bli inte rädda nu.

Jag ska inte göra som lilla Svalan och berätta något om filmen men när den är slut och vi tänder i taket sitter två normallynta barn och två förgråtna föräldrar i soffan.

Jag förklarar för lilla Svalan att det inte alltid är bra att gråta. Många påstår att det är skönt att gråta ut, men själv får jag alltid huvudvärk av att gråta.

-Och så blir man så ful, säger jag till lilla Svalan.
-Inte jag, jag är alltid söt!

Förundersökningsledaren är hemkommen från kyrkan och vi äter en sen middag tillsammans. Han frågar lilla Svalan hur hon tag det när hon fick veta att hon inte kunde vara med på fotbollen.

-Jag har inte gråtit men inuti är jag faktiskt helt förkrossad.

Vaknar på morgonen och känner mig stel och öm. Svalget är fullt av en seg massa som knappt med våld låter sig tvingas nedåt. Huvudet är fullt av bomull.

Natten ligger kvar i minnet. Guldgossen kom ingnyendes vid tvåtiden och hade jätteont i magen och ont i huvudet. Han var rädd och fick ligga mellan oss. Förundersökningsledaren gav honom en värktablett som gjorde nytta rätt snabbt för vi somnade om efter bara en kvart.
Efter några timmar vaknade Guldgossen och tyckte det blivit för trångt så han sökte sig tillbaka till sin egen svala säng.

Guldgossen är vaken när jag kommit till sans. Han sitter framför TV:n med lurar för att inte störa oss andra. Jag ber honom kolla temperaturen för han har den karakteristiska feberglöden i ögonen. 38.4 grader.

Inte förrän vid tio kommer lilla Svalan ut från sitt rum. Hon är pigg och utvilad och på oförskämt gott humör, men förkyld. Jag kommer inte på något vettigt sätt att undvika den förestående katastrofen utan vräker ur mig:
-Du är förkyld lilla Svalan. Du kan inte spela fotboll idag.

I dag deltar klassen i fotbollsturneringen “Bästa ettan”. Lilla Svalan var från början tveksam till att vara med, men efter träningen förra veckan har hon varit eld och lågor och sett fram mot detta hur mycket som helst.

Lilla Svalan bryter inte ihop. Hon skriker inte. Hon kastar sig inte på golvet och sparkar med sprutande tårar och hon bönfaller mig inte om att få vara med.
Hon tittar på mig med förstående ögon och säger:
-Jag förstår det mamma!

Sedan går hon och ringer en av klassföräldrarna och talar om att hon tyvärr inte kan vara med.

Vi sitter vid matbordet med tallrikarna fulla av ris och ugnskassler.
Lilla Svalan säger:
-Man föds, får näring och växer till sig, och sedan dör man.

Efter några tuggor mat fortsätter tankebanan:
-Livet är som en uppäten gurka.

Lilla Svalan har drabbats av overklighetskänslor. Efter att ha legat i badet för sig själv en lång stund kommer hon ner för trappan och säger att det känns som om hon inte hör hemma i huset.
-Är det här verkligen mitt hus, bor jag här?

Hon känner sig också osäker på om Förundersökningsledaren och jag är hennes föräldrar, och Guldgossen hennes bror.
Hon känner sig inte ens hemma med sitt egen huvud.

Guldgossen går genast fram till sin lillasyster och ger henne sin allra varmaste kram.
-Känner du att jag är din bror nu!

Men overkligheten har trängt sig på för mycket för att en skön kram ska kunna avhjälpa. Och jag vet hur hon känner. Jag minns det från när jag själv var liten. Det var som om tiden stod stilla och inget var vant och känt. Jag var en främling i mitt eget liv.

Jag hoppas att en god natts sömn ska hjälpa.

Lilla Svalan säger själv:
-Jag känner mig sinnessjuk.

Förundersökningsledaren är frustrerad. Det står kassar och kartonger med saker lite varstans här hemma. Han vill slänga. Jag vill spara.

Efter lite idéflödande kommer vi på att det kanske går att kompromissa genom att sälja en del på Tradera.

Förundersökningsledaren:
-Och för pengarna kan vi köpa en restresa och åka på semester.
Jag tittar tvivlande på honom och han korrigerar sig lite.
-Ja, eller dela på en pizza i alla fall.