Zäta

Idag började Anna Levin blogga. Hon ska skriva om ett år utan onödig konsumtion.

Spännande!

http://na.se/bloggar/kopstopp

Studsmattan skulle kommit idag men det gjorde den inte. Det blir nog i morgon istället.

Och lika bra är det, för Förundersökningsledaren är inte hemma ikväll och jag tror inte att jag och barnen själva skulle klarat av att mecka ihop hundrakilospjäsen. Jag är inte ju inte riktigt familjens mest händiga medlem…

Men barnen är såklart något besvikna.
Guldgossen klagade igår kväll:
-Jag kan inte somna. Jag är så spänd inför i morgon… när studsmattan kommer.

Tre minuter senare sov han.

Ett dygn senare misstänker jag att det kommer bli samma visa.
Jag hoppas verkligen mattan kommer i morgon.

Ville lägga upp en bigarråblommebild i blogghuvudet och ville då matcha himmelsfärgen på bilden med bakgrundsfärgen i bloggen.

Det var väldigt vad det var svårt!

Idag blev det jobb igen. Guldgossen hade ingen feber i morses.

Jag trivs nog bäst ändå när jag jobbar och allt är som vanligt. Vanemänniska… tråkmänniska…

Oj!
Nu blommar äppleträdet också. Flera stycken blommor! Det finns hopp om frukt i höst.

Idag regnar det ju, men häromdagen var jag ute i trädgården och fotade.Bigarråträdet är helt underbart när det blommar.Jag frossar mer än gärna i allt det vita.Blommorna är så vackra med sitt rena vita och sina gröna mittpunkter. Och ståndarna sticker ut som små satelliter för att ultimat dela med sig av frömjölet.Se hur blomklasarna skruvar sig upp för stammen.

**********************************************************

Jag har några hinkar med hallon och även hallonplantor är vackra om våren.Hallonblad……och hallonknopp.

**********************************************************Den blyga penséen håller sig i skuggan och står i hemlighet och kikar på pärlhyacinterna som prålar i solen.**********************************************************

I surjordsrabatten är det full fart.Hyacinter……Pingstliljor……och Påskliljor……den stolta Magnoliabusken som valt att blomma redan första året……och så syrénhortensian som inte alls kommit lika långt.En grön tulpanknopp bidar sin tid.
************************************************

I entrérabatten har dock tulpanerna kommit mycket längre.**********************************************************

Det är härligt när det är full fart i trädgården.

Full fart är det också på barnen som fått ta ut elmoppen för luftning.

Sitter och kollar igenom lite bilder i datorn.

Här är över en månad gamla bilder.

Jag kan inte minnas att vitsipporna blommat under så lång tid andra år. Det är fortfarande vitt i Villa Giacomina-parken. Blåsipporna är dock överblommade nu.

Igår kväll beställde Förundersökningsledaren en studmatta till familjen Zäta. Den kostar cirka 4000 och ska vara av bra kvalisort. Vi delar solidariskt på kostnaden så att varje familjemedlem betalar en tusenlapp var. Har vi tur anländer den med lastbil före helgen.

Barnen längtar.

Lilla Svalan allra mest tror jag. Hon är helt studsgalen.Bilderna är tagna på påskafton som vi firade hemma hos goda vänner.

Okej, jag berättar.

I torsdags var jag och handlade på Willys inför helgens bjudning. Det var inte så mycket folk i butiken och jag rörde mig obehindrat mellan pasta och grönsaker, bröd och mejeriprodukter.

Jag stod och plockade till mig päron när jag stötte på honom första gången. Han skulle också ha päron och ställde sig bredvid mig. Han hittade först ingen godtagbar frukt och lyfte på en låda för att leta fräschare exemplar.
-Här fanns det finare päron, sa han till mig.
-Ja, sa jag.

Och våra blickar möttes och något hände. Jag såg hur det liksom klack till i honom. Blygt tittade han bort.

Vid mjölkdisken möttes vi igen. Jag nickade lite och log, sådär som väluppfostrade människor gör. Han log tillbaka.

Sedan såg jag honom titta efter mig när jag passerade mjölet.
Han var i min ålder, möjligtvis några år yngre. Han såg bra ut. Välklädd i beige byxor med mörkt skärp och en ljusblå pikétröja. Mörkt hår, utländskt utseende. Kanske Iran-Irak eller något närliggande land.

Han flirtade inte men det låg något i luften.

När jag ställde mig i kassakön och började plocka upp mina varor stod han som kommen från ingenstans plötsligt vid kassan bredvid min. Jag tittade inte på honom.
Han var klar strax före mig och jag tyckte att jag väl borde säga något i alla fall så jag sa:
-Ha det så bra!

Urbota fånigt tänkte jag medan han svarade:
-Det samma.

Sedan gick han före och ställde sig vid spelhörnan och fyllde i en tipskupong. Jag sneglade på hans fulla kundvagn. Normala saker som bröd, pasta, grönsaker, kött och mjölk. Men uppenbarligen spelade han. En torsdagskväll. Ensam. Lite sorgligt.

Jag gick ut genom glasrondellen i entrén och överraskades när han befann sig bredvid mig igen med sin vagn.
-Lite trångt, sa han urskuldande.

Så gav han mig sitt innerligaste leende och la en hopvikt tipskupong i en av mina kassar.
-Här får du en lapp av mig.

Så gick han till fiskaffären medan jag förbryllad fortsatte mot min bil. Jag såg att han tittade efter mig hela tiden när jag lastade kassarna i bilen och gick och ställde tillbaka kundvagnen. Han såg så uppenbart förälskad ut att jag inte kunde med att ta upp lappen jag fått. Jag ville inte ge honom fel signaler. Jag ville inte ge honom några signaler alls.

När jag kom hem tittade jag så klart på lappen. Ett namn och ett mobilnummer.
Jag har inte ringt och jag kommer inte ringa. Det måste vara det bästa sättet att inte inge falska förhoppningar.

Hade jag inte haft mitt på det torra (och jag lovar er att ett liv med Förundersökningsledaren är allt annat än torrt!) skulle jag ringt. Han var fin och verkade inte framfusig eller jobbig på något sätt. Jag tror faktiskt att han helt enkelt blev handlöst förälskad och bestämde sig för att i alla fall ta chansen att inte gå miste om en möjlighet till kontakt.

Vad jag inte kan förstå är hur en man som ser bra ut och är i min egen ålder (alltså inte hundra år och gubbsjuk) kan fatta tycke för en överviktig kvinna som inte ser mycket ut för världen. Jag väcker inte på något sätt uppseende där jag går fram. Möjligtvis för min stora bak då, men den är definitivt ingen killmagnet. Och jag tror det var när han såg mig i ögonen som det hände. Så där plötsligt…

Jag är smickrad och förbryllad men inte förälskad eller förförd.

Förundersökningsledaren har bett mig att ringa från jobbet om jag ska ringa honom, för vi har dolt nummer. Så att han inte kan spåra upp mig. Men mitt hjärtas kärlek behöver inte oroa sig. Jag tänker inte ringa. Inte ens för att säga att jag inte vill ha någon kontakt. Det skulle bara bli dumt.

Det var i torsdags. Nu har redan minnet av hans ansikte bleknat. Jag minns bara känslan av uppskattning. Jag hoppas den sitter i några dagar till.

Den jag uppskattar… och älskar…

Guldgossen tempade sig själv i morses och vi konstaterade att han har lite feber. Inte farligt men lite.

Och ont i magen. Och det är ju dumt.
Han skulle få lära sig hjärt-och-lungräddning i skolan idag. Jag får väl ge honom en snabbkurs här hemma.

Hoppas bara det är något snabbt övergående. Det är ju inte direkt så att jag inte har något att göra på jobbet…
Och Förundersökningsledaren kan inte vara hemma. Idag jobbar han ändå över och imorgon får de kundbesök som han inte får missa. Jag är glad att han har jobb, men ibland vore det skönt om han inte hade riktigt så mycket att göra.

Idag ska jag ägna mig åt våra växande tvätthögar. Det är ändå regnigt och tråkigt ute så det passar ju med en innedag.
Jag kanske bloggar lite också…

… ingen annan dag.

Jag borde verkligen gå och lägga mig nu. Klockan är mer än halv två. Inte mycket mer men i alla fall.

I morgon ska jag påa radion.
Och så ska vi se om vi kan ragga upp några kyrkobesökare som vill följa med oss hem och äta resterna från festandet i kväll. Det blev en hel smörgåstårta över. Räcker till tio personer eller åtta hungriga. Jag har lite hemmagjord glass över också. Borde kunna locka någon.

Funderar på om jag ska blogga om vad jag var med om på Willys i torsdags men jag vet inte. Det var så märkligt.
Jag ska tänka lite på saken. Kanske sova på saken. Sova måste jag i alla fall.

Okej, jag erkänner!

Jag lipade lite. Den lille norske gutten vann välförtjänt. Med en sång ha skrivit själv. Coolt!

Och klockan hann bli Norges nationaldag innan vinnaren korades.
Coolt!

Och han fick röster från varenda land.
Coolt!

Vi har haft gäster ikväll. Kära vänner som vi umgås alldeles för lite med. Men det var roligt att få träffa dem igen.

Förundersökningsledaren har även agerat städledare i veckan och vi har städat hela huset. Idag gjorde han det sista med att dammsuga, ta toaletterna och putsa alla fönster utvändigt. Under tiden fixade jag maten.

Förundersökningsledaren kom med det utomordentligt fina förslaget att vi skulle bjuda på smörgåstårta. Med kall mat behöver man inte ägna massa tid i köket utan kan umgås med gästerna i stället.

Så det blev svärmors goda smörgåstårta som huvudattraktion. Naturligtvis var jag tvungen att göra mig till lite extra och fixa för- och efterrätt också.
Förrätten blev petit-couxer med en röra av creme fraish, avokado, finackad rödlök, salt, peppar och färskpressad limejuice. Dekorerat med klippt dill och citronskivor.

Smörgåstårtan ska ni få receptet på någon gång i framtiden, kanske…

Efterrätten hade jag ju förberett för ett tag sedan. Engelsk ostkake-glass frusen i ikeas ljuskoppar, med ett stråk av smulade digestivekex och pepparkaka. För att piffa till anrättningen serverade jag en liten kaka av mandelmassa och florsockermarinerad gul och grön kiwi som tillbehör.

Vi har haft en riktigt trevlig kväll. Pratat en massa, haft roligt och barnen har lekt bra med varandra. Vi var 17 personer men tack vare bra väder har barnen varit ute en del så det har inte känts som om vi varit så många.

Vi har inte tittat på Melodifestivalen i kväll, men gästerna åkte hem lagom till att jag hann se Norges bidrag.

Hjälpars vad bra det var.
Om inte Norge vinner är det skandal.
Vilken utstrålning, vilket sug i både röst och blick. Orginellt, vackert, nationellt, folkligt, speciellt, en förståelig text… ja, helt outstanding.

Nu har jag lagt min röst på Norge.
Guldgossen tycker att det är fuskigt att vi inte får rösta på Sverige. Det är ju i alla fall vårt eget land! Jo, det är ju just det. Å andra sidan har väl Norge åtminstone varit vårt.

Nu ser jag snabbreprisen och ser att den grekiske sångaren står på en stor häftapparat och sjunger. Märkligt!

Igår kväll delade jag min uppmärksamhet mellan Talang och förberedelser (ska det verkligen vara så många E:n i ett enda ord?) inför bjudningen vi haft i kväll. Därför missade jag det mesta av dragqueeninslaget. Jag kom lagom till de sista dansstegen men jag ropade genast till Förundersökningsledaren:
-Kom om kolla! Jag tror det är Rickard Ekholm på TV:n.

Bakom den hiskeliga utstyrseln och allt neonsmink skymtade vi utan tvekan vår gamla barndomskamrat Rickard. Och strax efter att inslaget var över ringde Falunsystern och gastade i telefon:
-Såg ni Talang! Det var Rickard!

Hon hade sett hela inslaget och alltså Rickard även utan smink och nog var det Rickard alltid.
Rickard som gjorde sitt första framträdande i Skälvums Missionshus med att sjunga “Jag är tanten på Atlanten”. Rickard som alltid var så härligt sprallig och speciell. Rickard som felciterade kocken i Lady och Lufsen och sa:
-Jag ska giva dig på måfå!
Rickard som alltid hade en rolig kommentar eller ett tokigt konstaterande på lut.

Jag kommer ihåg en gång på ett läger då vi hade en Fångarna på fortet-inspirerad tävling och en av grenarna innebar att en lagmedlem skulle krypa igenom ett långt och ypperligt trångt rör. Egentligen var det nog tänkt att de mindre barnen skulle utföra uppdraget men vi hade ju Rickard i vårt lag och han var redan då smal och spinkig så han satte genast fart genom röret.
Efter halva vägen tog det dock stopp och han fastnade. Rickard kom varken framåt eller bakåt. När han slutligen lyckades klämma sig fram och kom ut ur röret tittade han upp på sin pappa som oroligt stått och väntat och sa glatt:
-Grattis Lennart! Du har fått en son.

Jag gillade verkligen Rickard. Han var en frisk fläkt som livade upp tillvaron varhelst han fanns med.
Och nu har han uppenbarligen livat upp åtminstone Bert och de andra i Talangjuryn som röstade honom vidare.

Idag har jag varit med och tävlat i Mix Megapols Stadskampen.
Jag berättade vad jag ska göra ikväll. Bjuda hem folk, käka gott, umgås och leka lite lekar.
Men jag besegrades av Olle från Örebro som skulle ha soffmys med familjen framför melodifestivalen.

Jag bryr mig inte om att jag inte vann. Jag har ju fått prata med Tomas Hindersson. Han har så len skön röst.

Och så har jag fått höra lilla Svalan med tindrande ögon säga: -Min mamma är en kändis!

Ja, det var mina 30 sekunder av berömmelse. Men jag skulle nog inte ha sagt det där med att vi ska spela inomhusbowling med toarullar som barnen målat…

Denna veckan har vi haft tävling på jobbet. Målen var många och de flesta relaterade till arbetet. Men vår kreative chef hade också hittat på att vi skulle bjuda in minst två Lottor på namnsdagsfika i tisdags (tack till er som kom, särskilt kul att träffa dig som det var länge sedan jag träffade senast), fixa en midsommarlunch (färskpotatis, lax, sill, jordgubbar och massa annat gott) och skaffa en matchtröja med autogran från en av Elfsborgsspelarna.

Belöningen om vi klarade av våra mål är ledigt med lön på klämfredagen nästa vecka. Om vi fick en speciell lirares autograf skulle vi även få ledigt onsdag eftermiddag.

Vi har kämpat hårt och jag är äkta rörd över mina kollegors slit och kämparanda. Idag hade vi ett riktigt tufft, för att inte säga omöjligt mål att nå upp till, men vi klarade det, och det var inte tack vare mig kan jag ärligt säga.

Fatta vilken kort vecka det blir nästa vecka. Två och en halv dags arbete bara. Jag njuter i förväg!

Inatt hade jag en helfestlig dröm. Jag vaknade med ett stort leende på läpparna och det där leendet har dröjt sig kvar hela dagen. Jag misstänker att det inte kommer trilla av förrän jag kommer hem och måste fortsätta städa.

Jag drömde om jobbet.
Vår VD kom insusande och sa att han hade bestämt att han skulle massera oss. Han förstod att vi hade jobbat hårt och länge och ville visa lite uppskattning så han hade skaffat en massagebänk och så skulle han massera oss i tur och ordning.

Vi skulle byta om till badkläder för att det skulle gå lite lättare och glatt och lydigt tog vi alla på oss badbyxor, bikini eller baddräkt – allt efter don och fason.
Alla utom sysslingkollegan.

Han kom ut från sitt kontor iförd midjelångt ljust lockigt hår och simglasögon.
Inget mer.

Erkänner att jag var en aning nervös innan. Och jag tog god tid på mig innan jag skulle vara där eftersom jag visste att jag inte visste var mamografin ligger och sjukhusområdet inte är pyttelitet även om det naturligtvis inte kan vara jättestort för det ligger ju i en småstad och nu känner jag att jag svävar ut…

När jag kom till sjukhuset blev jag glad över min väl tilltagna tid för jag hittade inte. För det första var själva huvudentrén borta. En allomfattande renovering regerade hela kvarteret. Jag gick in via jouren med förhoppningen att kunna orientera mig med hjälp av diverse pilar och skyltar men det gick inte. Jag fick rådet av en liten sköterska att fråga mig fram via jourens reception och där fick jag en omständlig vägbeskrivning till den flyttade huvudentrén där det borde finnas en sjukhusvärdinna som borde kunna ge mig vägbeskrivning till mamografin. Det kändes som jag var insyltad i en Kafkamardröm men jag hittade i alla fall till huvudentrén och där var det skyltat så jag slapp leta reda på någon värdinna.

Ner i källaren ledde mig skyltarna. Mörka gångar och vindlande korridorer. Unken sjukhuslukt och möte med en städrobot.
Sedan upp i trapporna, upp, upp mot ljus och rymd. Genom nya korridorer och till slut målgång i ett trivsamt tyst väntrum.

Jag satte mig med en Amelia som lämpligt nog hade en stor artikel om en ung kvinna som fått och besegrat cancer. Jag hann bara börja läsa när jag blev avbruten av en äldre kvinna som ropade upp mitt namn.

Inne i mamografirummet fick jag strippa överkroppen och sedan var det dags att klämma in sig i apparaten.
-Höger bröst var det va?
-Ja, men kollar ni båda?
-Jodå.

Sedan berättade jag oombedd min sjukdomshistoria, eller i alla fall anledningen till remissen men kvinnan var måttligt intresserad. Hon skötte sitt jobb med att klämma sönder mina bröst på alla upptänkliga håll och kanter och jag försökte sköta min personlighet genom att skämta om att personalen på mamografin kanske råkade ut för klämskador ibland… Hon log faktiskt.

Faktum är att det inte var så farligt att bli bröstfotad. Visst, det gjorde lite ont och visst, brösten såg ut som röda stoppljus när vi var klara, men det var ju inte direkt så att jag planerat att gå ut på stan och visade upp dem efteråt…

När vi var klara fick jag sätta mig i väntrummet och vänta på besked. Efter bara en lite stund kom kvinnan ut och sa:
-Jaha, då kan du gå hem.

Vaddå? Skulle jag gå hem? Jag skulle ju få besked om jag har bröstcancer eller inte. Jag vägrar gå hem innan jag fått veta.
-Var det inte mer?
-Nej, det behövs inget ultraljud eller någon annan undersökning.

Nehej, men betyder det är jag redan är dödsdömd eller att det inte fanns några tumörer att undersöka vidare?
–Betyder det att det inte var något på bilderna eller?
-Ja, det antar jag.

Och sedan vände hon sig till nästa patient och jag kände mig tämligen avspisad.
Men jag räknar kallt med att hennes ord betyder att jag kan andas ut nu.

Suck!

Efter mamografin ska jag på utvecklingssamtal med Guldgossen också.

På väg till skolan i morses uttryckte han en för mig tidigare okänd ambitionsnivå. Han hoppades att han fått MVG på de nationella proven.

Jag som trodde att jag inte hade smittat honom med höga krav och tävlingsgener. Jag menar inte att det är fel att lägga manken till och försöka men man behöver ju inte ha sådan prestationsångest som jag…

Idag – mamografi

Lovade ju berätta om när jag gjorde bort mig på arbetsförmedlingen.
Det var länge sedan, ungefär 14 år sedan. Jag var ung och vacker och… Det hör visst inte hit.

Jag bodde i Skara och hade ett deltidsarbete i Lidköping. Eftersom jag sökte heltid och hade jobbat heltid tidigare fick jag stämpla upp till heltid. Stämpelkorten skulle lämnas in personligen på arbetsförmedlingen med jämna mellanrum.
Och det kunde vara lite svårt att pyssla ihop mina arbetstider med arbetsförmedlingens öppettider men jag fick göra så gott det gick och sticka dit på lediga små stunder.

En dag när jag kom för att lämna in mina kassakort (jag tror det var så de kallades) var alla fyra parkeringsplatserna utanför arbetsförmedlingen upptagna. Bara handikapparkeringen stod tom. Väl medveten om att det både är olagligt och oetiskt att ställa sig på en handikapplats så parkerade jag ändå där. Mitt ärende skulle ta max två-tre minuter och jag bedömde riskerna för att någon handikappad person skulle besöka arbetsförmedlingen just medan jag var där som tämligen små. (Märker ni att jag försöker urskulda mig nu…)

Hur som helst så rusade jag in på arbetsförmedlingen med kassakorten i högsta hugg och jag spejade runt i lokalen för att försöka finna någon att lämna korten till. Jag såg inte till en levande själ.
-Hallå, ropade jag för att se om någon liten arbetsförmedlare kunde tänkas komma uttrippande från sitt kontor och förbarma sig över en stressad själ.
Inget svar och ingen rörelse.
-Hallå, ropade jag högre. Jag skulle vilja lämna mina kassakort.

Långsamt stack det upp ett huvud över disken. Någon hade uppenbarligen suttit gömd där bakom och sysslat med hemliga gärningar eftersom hon inte velat ge sig till känna direkt.
-Jaaa, svarade hon dröjande.
-Jag ska bara lämna mina kassakort. Jag har lite bråttom.
-Här är det inte lönt att ha bråttom, anförde damen. Utan att säga det rakt ut såg jag i hennes anlete att hon menade: “Du är en arbetslös värdelös krake och har ingen som helst anledning att ha bråttom.”
-Jo, jag har lite bråttom för jag har felparkerat (senare i livet har jag lärt mig att det är bra att tala sanning, men att man inte alltid måste säga HELA sanningen). Men jag ska bara lämna in kassakorten och det går ju snabbt.
-Var har du parkerat då, frågade kvinnan illmarigt.
Driven av mitt inneboende sanningsserum svarade jag:
-Jag står på handikappen här utanför, och det är ju dumt, så skulle du vilja vara så snäll och ta emot de här kassakorten så att jag kan komma iväg snabbt.

Och det är här som berättelsen börjar bli lite jobbig. Hårda ord utväxlades och jag ska inte betynga era rena själar genom att återge allt, men kontentan var:

-Är du inte klok! Det fattar du väl att du inte kan stå på handikapparkeringen!
-Jo, jag vet det. Det är därför jag har lite bråttom, och jag skulle vara tacksam om du ville ta emot papprena här så att jag kan åka igen.
-Men tänk om det kommer någon handikappat person och så har DU parkerat på handikapplatsen.
-Ja, tänk! Och tänk om du ville vara så vänlig att bara skriva en liten kråka på de här kassakorten så att jag kan springa ut till min bil och köra härifrån.
-Men det är ju olagligt!
-Va!
-Det är olagligt att parkera på en handikapparkering.
-Jo, jag vet. Och därför har jag lite bråttom. Kan du ta emot papprena här nu så att jag kommer iväg…
-Men varför ställde du dig på handikapparkeringen då, när du vet att det är olagligt. Det är inte bara olagligt förresten. Det är ju urbota dumt och elakt också!
-Det var den enda platsen som fanns och jag hade bråttom. Och det har jag fortfarande. Kan jag få lämna kassakorten nu då?!
-Nej. Det får du inte. Du ska gå ut och flytta bilen först.

Och så fick det bli. Den envetna damen vägrade helt sonika att ta emot mina kort innan jag gått ut och flyttat på bilen. Och eftersom jag inte kunde tvinga henne att ta sitt förnuft till fånga, och eftersom jag var den underlägsna arbetslösa (trots mitt deltidsarbete på 87 %) så fick jag vackert lomma iväg med den imaginära svansen mellan benen och flytta bilen. Det fanns fortfarande ingen ledig plats, trots att det tydligt stod att parkeringsrutorna var till för besökande till arbetsförmedlingen, och eftersom jag var den enda besökaren så hyste jag mörka tankar om att det var personalen på arbetsförmedlingen som snott platserna.

Efter att ha irrat runt bland gatorna i närheten så hittade jag en plats på en liten bakgata och traskade tillbaka till arbetsförmedlingen. Vid det här laget hade mitt treminutersbesök förvandlats till ett halvtimmaslångt elände och jag var minst sagt förgrymmad.

När jag klev in på arbetsförmedlingen igen blängde jag förmodligen ganska hätskt på kvinnan bakom disken och hon besvarade min blick med samma mynt. Eftersom jag varit borta en stund höll hon sig åtminstone för god för att försäkra sig om att jag verkligen flyttat bilen.
Jag ställde mig på nytt vid disken, räckte fram min kassakort och sa:
-Sådär ja. Skulle du nu vilja vara så snäll och ta emot de här för jag har ganska bråttom.
-Nej, det är inte jag som tar hand om dem. Det måste du ta med din handläggare. Men jag ska säga till honom att du är här.

Innan jag hann explodera rullande hon iväg med rullstolen som jag inte sett tidigare och jag lovar att all ilska plötsligt rann av mig som en vårflod och jag stod blossande röd kvar medan tusen svidande tankar forsade genom min hjärna.

http://docat.blogg.se/2009/may/en-man-en-kamera-och-en-kattmossa.html

Här är musklerna, för er som undrat…

Tack för den här dagen Jesus.
Tack för att det inte regnade på oss när vi cyklade till och från jobb och skola.
Tack för att jag har två härliga ungar som är fulla av skratt och bubblande glädje.
Tack för att jag har ett jobb att gå till, ett hem, mat och kläder och allt jag behöver när det gäller materiella saker.

Tack för mina vänner. Tack för familj och släkt och arbetskamrater.
Tack för min man som är världens bäste man och som jag älskar så mycket. Tack för att han älskar mig tillbaka.

Herre, jag vill be Dig om Din omsorg om människor som står mig nära och som inte mår bra. Du vet vilka jag tänker speciellt på. Ödsla med Din kärlek och omtanke. Hela sådant som är trasigt och gör sjuka friska.

Tack för att Du håller mig i Din hand. Tack för att Du leder och bär, stöttar och tröstar, ger kraft och kärlek. Jag vet att Du älskar mig och jag önskar att jag kunde ge vidare av Din kärlek så att människor jag möter får åtminstone en liten skärva av Din godhet från mig.

Låt oss få sova gott i natt och vakna utvilade och pigga till en ny morgondag.

Amen

På väg på cykel till jobbet i morses.
Just passerat sopsorteringsstationen.
Plötsligt attackerad av en svart korp. Trodde jag i alla fall.

Korpen kraxade och svepte förbi mitt huvud med några decimeter tillgodo. Jag blev så skrajsen att jag höll på att köra i brôt.
Strax efter kom dock en kråka flygande.

Kråkan jagade korpen. Märkligt.

Men igår kväll såg jag “Mitt i naturen” eller annat likvärdigt program och där var tittarfilmer och där var en kråka som hade tänkt sig att äta upp en sork och lyckades hacka upp den ur sorkhålet. Sorken hade dock andra planer än att hamna på kråkans middagsbord och försvarade sig vildsint och hoppade och skuttade och bet och fräste.

Sorken avgick med segern. Kråkan gav sig av med stjärtfjädrarna mellan benen.

Kanske hade dagens kråka sett gårdagens TV-program och bestämt sig för att inte fortsätta leva i förnedring som kråkrepresentant utan bestämt sig för att ge sig på någon större än sig själv.

Så vitt jag kunde bedöma var det kråkan som hade läget under kontroll i morses.

…var jag bara tvungen att kolla runt bland mina bloggvänner lite. Se snygga foton, svällande muskler, humle, en paus, läsa om en reinkarnerad godsherre, en kvinna som följer sin dotter en dag i skolan, en syster som glömmer sin inköpslista…

…och en masa annat smått och gott som finns i min bloggosfär.
Jag trivs där.

Nu måste jag gå och lägga mig. Jag är vråltrött och veckan som kommer kommer inte vara nådig mot de trötta.
Förundersökningsledaren är borta måndag och torsdag kväll. Samtidigt har han utlyst “operation vårstädning” av huset (smart kille, eller hur!).

På lördag har vi efterlängtade gäster. Jag har inte tänkt ut all mat än. Det står mellan buffé eller kyckling eller bakpotatis. Efterrätten har jag i alla fall redan gjort. Jag är rädd att mitt “jag-vill-så-gärna-imponera-och-göra-mig-till” kommer segra över mitt mer förnuftiga “jag-bjuder-på-något-som-tar-lagom-lång-tid-att-förbereda”. Tack och lov att Förundersökningsledaren inte har några som helst påfågelsdrag utan kan hålla mig nere på jorden när det gäller att upprätta menyer.

På jobbet blir det också en tuff vecka. Vi ska ha en veckotävling med olika delmål. Jag gillar att tävla och det gör alla på jobbet tror jag. Belöningen är en ledig klämdag, om vi klarar tävlingen vill säga.

Jag håller på att bli förkyld och lilla Svalan hade 37.7 grader i kväll. Det är i och för sig ingen fara för det är ju normalt med lite högre temperatur på kvällen, men parat med snuva och halsont så bådar det inte gott. Jag har redan förvarnat Förundersökningsledaren om att det är han som får bli hemma om någon är sjuk i veckan. Det var jag som var hemma förra veckan så nu är det hans tur. Jag vet att han inte kan vara från jobbet eftersom de har förtvivlat mycket att göra, men det kan ju egentligen inte jag heller.
Och så är det för de flesta har jag märkt. De som har jobb har mer än de önskar och de som inte har jobb – har inte jobb… Det blev inte så där överdrivet fyndigt men ni fattar vad jag menar hoppas jag.

Nä, nu skulle ju jag går och lägga mig.
På tal om jobb så kommer jag fortfarande ihåg att jag lovat berätta om när jag gjorde bort mig på arbetsförmedlingen, men det får bli en annan gång.

“Barnet ni fått är ett underverk.
Vilar så tryggt i er famn.
Skapat av Gud i minsta detalj.
Livet är i Hans hand.
Omslut det med kärlek, glädje och frid.
Barnet ni fått är unikt.”

Så lyder texten till sången min Italiensyster skrev för många år sedan. Jag har sjungit den på många barnvälsignelser. Den är fin, både till text och melodi, enkel och lagom lång. Perfekt helt enkelt.

Idag sjöng jag den i Smyrnakyrkan i Göteborg. Förundersökningsledarens syster hade önskat att jag och Förundersökningsledaren skulle framföra sången medan hon och hennes lilla familj gick upp på scénen för barnvälsignelse.
Det gick bra att sjunga. Jag sjöng inte fel och rösten klingade som den skullle. Förundersökningsledaren spelade perfekt och säkert och alldeles lagom fort.

Smyrnaförsamlingen är Sveriges näst största pingstförsamling.
Idag var det drygt 400 personer på mötet.

Och jag hade en bra hårdag!

Idag har vi varit i Göteborg. Det tar ungefär en och en halv timmas bilväg att komma dit.

Efter en fjärdedel av vägen frågar lilla Svalan:
-Är vi framme snart?

Nej, vi är inte framme snart.
-Är det långt kvar?

Ja, det är långt kvar. Jättelångt!
Fast inte lika jättelångt som det kommer att vara kvar när vi ska bila till Italien i sommar.

Förundersökningsledaren förklarar för barnen i baksätet:
-I sommar, när vi ska bila i Europa, då blir det som att åka till Göteborg 50 gånger.

Lilla Svalan säger det som bara lilla Svalan kan säga, och med sann förundran i rösten:
-Ojdå, kära nån!

Jag hann sy klart lapptäcket i tid för att ge det till Förundersökningsledarens systerbarn efter barnvälsignelsen idag. De sista stygnen gjorde jag under predikan.

Det blir snyggare att handsy kantsömmen på baksidan. Jag måste komma ihåg det till nästa täcke. Även om det går hundra gånger snabbare att sy på maskin så blir det inte alls lika snyggt och inte fäster det överallt heller. Särskilt inte när man har tagit till en för smal kantremsa (4 cm är alltså för smalt om man ska sy fast den med maskin).

Klockan ett i natt orkade jag inte sy mer utan gick och la mig. Sen har jag handsytt det som behövdes för brinnande livet. Jag sydde i bilen på väg ner till Göteborg och när vi kom fram var det inte så mycket kvar, frustrerande lite till och med.

När Förundersökningsledaren och jag spelat och sjungit och barnvälsningelseakten var över lämnade jag gudstjänstlokalen och smög ut till bilen och hämtade lapptäcket och sedan satt jag på kyrktorget och lyssnade på predikan och sydde klart.

Jag blev jätteglad över att jag hann klart. Jag hade bett till Jesus att Han skulle hjälpa mig hinna klart. Och även om Han faktiskt gjorde det tror jag samtidigt att Han gärna ser att jag har en något bättre framförhållning nästa gång jag ger mig på ett projekt med en deadline, även om det som nu bara är jag själv som satt upp mina gränser.

Ett bönesvar till fick jag när jag satt vid symaskinen igår kväll.
Jag har sytt quiltningen med röd tråd eftersom täcket går i blått, rött och vitt. Kantbården är framförallt blå och då är det snyggt med den avvikande röda tråden.
När jag nästan var klar upptäckte jag att jag hade för lite röd sytråd. Den skulle inte räcka, och det är inte lätt att skaffa mer tråd klockan elva en lördagskväll.
Så jag bad en kort bön (kort för att jag inte hade så mycket tid och för att Jesus inte bryr sig om huruvida man lägger ut texten eller inte) om att tråden skulle räcka, och tänk – den räckte precis!

Och täcket blev bra. Jag ska visa bilder senare, någon dag när jag hinner sätta mig lite med Picasa (det smidiga bildbehandlingsprogrammet). Baksidan blev inte vrålsnygg eftersom jag blandade maskinsöm och handsöm för kantbandet men för övrigt är det godkänt. Och mottagarens ömma moder verkade uppskatta det också och gav mig en go kram.

Hjälp!

Vad ska jag ha som baksida. Jag har koncentrerat mig så på alla små lappar på framsidan att jag rakt glömt bort att lapptäcket bör ha en baksida…

…okej, nu har jag hittat ett stort tygstycke som visserligen är för grovt men i alla fall vitt. Jag tror jag hade tänkt sy en duk av det en gång i tiden. Ett lakan hade varit bättre men det här får duga….

…eller ska jag leta lite till. Det är ju inte perfekt.

Mitt stolta modershjärta bultar.
Guldgossen har hållt föredrag idag. “Berättarkvart” kallas det när man går i trean. Och kvarten kan vara mellan 5 och 15 minuter lång.

Guldgossen har skrivit om vår båtresa på Dalslands Kanal och gjort ett bildspel där han berättar om resan, illustrerat av de rätta bilderna.
Innan föredraget har han provläst några gånger här hemma och jag har klockat tiden. Jag tror det landade på mellan 12 och 15 minuter.

Och nu är han nöjd. Han har klarat av sitt framförande för klassen och han fick många frågor om resan och om vår båt.

Och nu är strykjärnet varmt.

På söndag är det barnvälsignelse för svägerskans son.

Det finns en mikroskopisk chans att jag ska hinna klart med lapptäcket tills dess.
Men jag tänker minsann ta chansen och försöka.

Säger hon som jobbar bäst under press.
(Eller som nästan bara jobbar under press, resten av tiden slappar hon bara…)

För att lyckas med ett lapptäcke är det viktigt att nåla noga.Nåldynan är min bästa vän.

Strax före två gjorde jag en riktigt mammig mammagrej.
Jag ringde skolan och pratade med en av Guldgossens lärare och kollade så att han mådde bra.

Det är så typiskt kycklingmamma så jag nästan skäms, men så är det, och nu har jag bekänt också!

Jag skriver bara en liten kom-ihåg-lapp till mig själv här:

Berätta om när du verkligen gjorde bort dej på arbetsförmedlingen!

Idag jobbar jag igen.

Guldgossen hade ingen feber i morses och har fått min nådiga tillåtelse att vara med på friidrottsdagen på Framnäs. Han ville så gärna vara med. För att hoppa höjdhopp “och för gemenskapen” som han uttryckte det.

När jag tempade honom i morses (ett snabbt pip i örat) och det stod 36,6 i lilla rutan, blev han så glad att han grät.
-Jag har bett att jag skulle få vara frisk så att jag kan vara med idag!

Jag undrar om han är lika lycklig fortfarande.
Det har regnat hela förmiddagen och ser inte ut att klarna upp på överskådlig tid…

Kottarna är lagda och jag ägnar kvällen åt att sy lapptäcke. CD-spelaren står på i vardagsrummet där jag härjar. En skiva melodiös, gitarrbaserad hårdrock snurrar. Skönt!

Så kommer barnen nerför trappan som en liten kommitée och utber sig om sänkt volym. De hänvisar till sin skönhetssömn.
Suckande sänker jag och känner mig som en tonåring inför sina ogillande föräldrar.

Jag syr vidare men avbryts snart på nytt av ett litet ansikte mellan två trappsteg i furutrappen.
-Skulle du inte kunna komma upp och vara här uppe lite.
-Men jag syr ju!
-Men vi kan inte sova själva. Du behöver bara sitta och titta på TV eller nåt, och bara vara här.

Nya suckar och löften om att snart komma. Bara tre sömmar till så…
Jag får väl gå och sätta mig och nåla framför dumburken. Barnens sömn är ju viktig. Särskilt som båda har lite feber och Guldgossen är förkyld.

Idag fick jag kallelsen till mammografi.

Jag har inte haft ont på ett tag och är inte längre orolig för att det skulle vara bröstcancer. Eftersom jag är så bra på diagnoser tror jag snarare att det varit en lokal inflammation som kommit och gått lite men nu gått för gott.

Svärmor har också upplyst mig om att bröstcancer inte brukar göra ont. De flesta upptäcker en knöl vid mammografi eller genom att själv undersöka sig, och då blir förvånade eftersom de inte känt något innan. Det talar ju också för att det inte är bröstcancer som varit på besök i mitt bröst.

Nu har jag istället för cancer börjat fundera på hur mammografi känns. Jag har hört att det gör ont. Är det någon som varit med om det som vill berätta?

Jag har varit hemma med Guldgossen idag också. Och igår kväll fick han lite feber, som visserligen har hållit sig något sånär på mattan idag, men inte helt.

När jag lämnade lilla Svalan på skolan blev jag uppfångad av hennes fröken som frågade om vi kunde ta utvecklingssamtal idag. Jo, det passade ju utmärkt. Vi hade bokat in fredag egentligen men eftersom jag ändå var hemma idag så var det ju bättre. Guldgossen klarar sig hemma själv en stund.

När jag utvecklingssamtalat och fått veta att allt är bra för och med lilla Svalan i förskolan så avtalade jag med henne att hon skulle få ringa mig när hon ville bli hämtad. Skolan slutar ett men hon skulle få vara kvar på fritids så länge hon ville.

När jag kom hem hörde Förundersökningsledaren av sig och bad mig ta med båda barnen till polis för ansökan om pass. Passexpeditionen är inte öppen när som helst och eftersom vi båda jobbar, och barnen går i skolan, så skulle det vara ultimat att kunna ordna den där lilla detaljen inför sommarens utomlandssemester idag. Förundersökningsledaren har som vanligt gjort skäl för sitt namn och kollat upp passansökan via polisens hemsida och sett att båda föräldrarna måste vara med när man ska söka pass till barnen, eller ha skrivit under en fullmakt till den andra föräldern om inte båda kan vara på plats. Fullmakten fanns påskriven hemma sedan en dryg vecka tillbaka så jag tog med både den och barnens gamla pass.

Jag hämtade lilla Svalan på fritids klockan två. Hon blev ursinnig och ville inte alls följa med. Hon ville mycket hellre stanna kvar och gå på fritidsjympa. Jag förklarade och förklarade och försökte trösta så gott det gick men det var lönlöst. Hon förstod med var lika ledsen i alla fall. Jag misstänkte starkt att vi inte skulle bli släppta genom tullen på grund av lilla Svalans rödgråtna passbild som inte alls skulle stämma överens med det i vanliga fall soliga leende hon brukar visa upp.

Min oro var onödig. När vi kommit till polisen och passexpeditionen och lämnat fram pass och papper så fick vi veta att fullmakten måste vara vidimerad av två personer, icke nära släktingar.
-Det stod inte på er hemsida, försökte jag. Min man har kollat.
-Jodå, det står visst det, fick jag till svar av en kvinna som lyckades låta både beskäftig och beklagande på samma gång.
-Men det är jättesvårt för oss att komma ifrån jobbet och komma hit och barnen går ju i skolan men just idag är gossen här sjuk och hemma så det var därför vi kunde komma.
-Ja, men regler är regler vet du!

Och det har hon ju rätt i.

Men nu var det inte lika lätt att förklara för lilla Svalan att vi åkt i onödan. Att det inte skulle bli något pass idag och att hon lika gärna kunde varit kvar på fritids. Nya kaskader av tårar fälldes så fort vi kommit utanför polishuset. Förundersökningsledaren fick bli syndabock som inte hade läst tillräckligt noga på hemsidan för att veta att någon måste ha skrivit på att han har skrivit på…

När jag ringde och beklagade oss lite för Förundersökningsledaren vidhöll han att hemsidan inte skriver att fullmakten måste vara vidimerad. Så vi flyttade skuldbördan från Förundersökningsledaren till polisen istället. Och det kändes naturligtvis bättre för familjen Zäta, men framkallade nya tårar från lilla Svalan.

Och nu sitter jag här på kvällskvisten och har tänkt att själv ta reda på hur det är med det där med hemsidan.
Först kommer jag till den här sidan:
http://www.polisen.se/Service/Pass-och-id-kort/Sa-soker-du-pass/
Och där står det bara “Alla som ansöker om pass måste komma personligen till passexpeditionen – även barn och ungdomar. Tänk också på att för de under 18 år krävs alltid ett skriftligt medgivande från samtliga vårdnadshavare.”
Så Förundersökningsledaren hade alltså rätt.
Eller…
Nej, jag hittar en sida till:
http://www.polisen.se/Service/Pass-och-id-kort/Sa-soker-du-pass/Passansokan-for-barn-och-ungdomar/
Och här står det “För barn och ungdomar under 18 år krävs alltid skriftligt medgivande från samtliga vårdnadshavare. … Vårdnadshavarnas namnteckning ska bevittnas av myndig person (fyllt 18 år) med namnteckning, namnförtydligande, adress och telefonnummer.”

Jag tror jag struntar i att gå och berätta för lilla Svalan att det trots allt är Förundersökningsledaren som är boven i dramat och orsaken till hennes gråt och tandagnisslan.

Mensvärk och huvudvärk.

En spång, flera spänger.

Så heter det faktiskt. Enligt Bonniers svenska ordbok kan man även säga spångar, men spänger står som förstaval när man ska pluralera (se där, ett ord som kanske inte finns alls) en spång.

…var jag hemma hos mina föräldrar och fotade lite.Idegranen var ljusgrön och härlig med sina nya skott.

På vår Kinne-Kullepromenad i helgen försökte jag lära lilla Svalan att äta granskott, för det är vitaminrikt och nyttigt och man vet ju aldrig när det kan vara bra att kunna överleva på vad skogen har att bjuda. Men det gick inget vidare. Hon spottade och fräste länge efteråt.

Här står kottefar och släpper iväg sitt pollen. En enda av dessa små bubblor kan ge upphov till en oändlig mängd kottar.

*

Här blommar smultronen.

*

Även de stora tusenskönorna som jag tror man bara kallar “Bellis” blommar i maj.

Lilla Svalan kunde inte låta bli att plocka några.

Nu är klockan 12.00.

Det regnar. Har regnat ända sedan i natt, från och till.

Och jag är frusen. Funderar på att tända en egen maj-brasa…

Idag blir jag hemma med förkyld Guldgosse. Förmodligen i morgon också.

Det har regnat i natt, till glädje inte bara för vår torra gräsmatta utan också för alla pollenallergiker. Lite regn dämpar de värsta anfallen av kringflygande pollen.

Guldgossen har ingen feber, men nu sitter han vid frukostbordet och hostar och snorar så det står härliga till.

När vi kom till jobbet i morses upptäckte vi att kylskåp och frys var paj.

Jag hade med mig en tub risgrynsgröt. Tursamt nog fanns lite kyla kvar i frysen och där har vi alla stoppat våra lunchlådor tills det var dags att konsumera.

Det blev värmd varm gröt till lunch idag…

Guldgossen var inte allt för piggelin i morses. Våren är ju alla pollenallergikers värsta årstid och allergi parat med förkylning är inte kul.

Dessutom dunkade huvudvärken takt med blodet i tinningarna och han hade en jobbig skrällhosta som antingen hör ihop med förkylningen eller allergin eller båda och.

Men han hade ingen feber, och som den hårdföra moder jag är skjutsade jag ändå iväg honom till skolan, med uppmaningen att ringa mig om han märker att han inte orkar jobba hela dagen.

Tursamt nog stötte jag även på Guldgossens lärarinna när jag var på väg till bilen så jag upplyste henne om läget.

Nu är det bara att vänta och se om jag får jobba hela dagen eller behöver åka och hämta honom.

Vi for upp på Kinne-Kulle, det blommande berget som om våren inte sviker sitt namn. Träden dignar under sina vita kaskader och i ängar och hagar breder vitsippsmattorna ut sig. Utmed varenda bäck lyser kabelekan upp vattenvägen med sitt intensiva gula och blyga blåsippor vänder fortfarande sina ansikten mot solen i skydd av nyss utvecklade bladkjolar från bok och hassel.
Våren på Kullen är helt enkelt ljuvlig.

Vitsippshagar

Först parkerade vi utmed en liten oljegrusväg nära Såtavallen. Vi omslöts av granskog och stora mossbelupna stenbumlingar lockade barnen till klätteräventyr.
Vi var på skattjakt. Geocacheing innebär att man letar efter skatter ute i naturen. Skatterna finns gömda över hela världen och ligger ofta nära sevärdheter eller lockar till nya okända platser som någon som gömt skatten känt till och vill visa andra. Vi vandrade i en konstgjord dalsänka mellan kalkstenslagren och kom ut till ett för oss okänt kalkstensbrott.

Jag lärde lilla Svalan att känna igen och se skillnad på trillobiter och ortoceratiter och hon var en ivrig elev som strax ägnade mer uppmärksamhet åt de förstenade djuren än åt skattsökandet.Lilla Svalan på jakt efter Trilobiter.

Guldgossen på Högkullen.

När vi hittat skatten for vi vidare upp till Högkullen och Kinne-Kullegården. Efter ett erergipåfyllande glasstopp tog vi trappan upp till utkikstornet. 85 trappsteg plus en promenad senare var vi framme. Utkikstornet stängde egentligen nästan en timma innan vi var där men vi hade tur och träffade på en av våra gamla vänner som just idag var stationerad vid tornet och han lät Förundersökningsledaren och barnen smita upp en stund för att titta på utsikten. Själv var jag nöjd efter de första trappstegen och avstod de 117 steg som ledde upp till toppen av tornet.Lilla jag sedd från utkikstornet.

Promenaden fortsatte förbi militärens radiomast som med stora nyfikna öron spejar ut mot omvärlden. I närheten av masten hittade vi vår andra skattgömma för dagen. Den låg dold nere i en ravin bredvid gångstigen. Trots att bladverket ännu inte antagit sin djupa högsommargrönska och vissa träd fortfarande bara står i knopp så var det som att kliva ner i en annan, skyddad värld. Stenarna var alla mossövervuxna och gamla omkullblåsta träd utgjorde grogrund för både svampar och insekter. Vi tyckte alla att det var spännande, utom lilla Svalan som upplevde stämningen som otäck och hemsk och ville komma därifrån så fort som möjligt.Blyg vitsippa gömmer sig bakom mossbevuxen sten.

Vi fikade bullar, kex och pepparkakor i bilen på väg tillbaka till Lidköping.
Iställlet för att fara hem tog vi raka vägen till kyrkan för att lyssna en stund på ungdomskörens kvällskonsert. Vi kom nästan en halvtimma för sent men kompenserade det med att å andra sidan åka därifrån alldeles för tidigt. Vi hann dock höra några låtar och fick vara med om ett drama som nästan tog andan ur en och som framkallade tårar hos både mig, Förundersökningsledaren (jag tror det i alla fall) och lilla Svalan. Barnen var dock inte lika begeistrade som vi av sången och gav sig iväg på egna upptäcktsfärder i kyrkan medan vi vuxna lyssnade på ytterligare någon sång.

När vi väl bestämt oss för att det var dags att åka hem hittade vi först inte Guldgossen. Vi hade suttit uppe på läktaren eftersom alla platser var upptagna nere i kyrksalen. Guldgossen hade smugit ner för trappan och gjort sällskap med vaktmästarna så han var i gott förvar.

Nere på kyrktorget var det uppdukat med saft, kaffe, te, kakor och frukt för ett enkelt mingelfika efter konserten. Trots att vi lämnade för tidigt hade vaktmästarna varit snälla nog att låta Guldgossen ta en kaka.
Och ni vet vad som händer om man erbjuder en nioårig gosse en kaka. Han tar en och sedan kanske han tar en till, och en till. Dessutom fanns det flera sorter att smaka av bland faten. När vi kom ner var Guldgossen inne på sin fjärde kaka, en bondkaka.

Jag blev både kall och varm samtidigt, när jag upptäckte att kakan Guldgossen till tre fjärdedelar redan knaprat i sig, innehöll någonting som var misstänkt likt nötter. Guldgossen är allergisk mot nötter. Glatt försäkrade han att han inte kände något kli i munnen eller andra symptom men jag drog ändå snabbt med mig både honom och resten av familjen ut till bilen och medicinen som fanns där hemma. Guldgossen fortsatta intyga att han mådde bra så vi stannade till för att tanka och Förundersökningsledaren föreslog att jag skulle ringa och beställa en pizza till kvällsmat medan han gick ut för att tanka bilen.

DÅ säger Guldgossen:
-Jag kanske känner något nu. Det är lite trångare i halsen.

Förundersökningsledaren hade inte hunnit börja tanka ännu så jag beordrade in honom i bilen igen och sedan drog jag på hemmåt. Ja, jag körde för fort och Förundersökningsledaren påpekade att om polisen skulle få korn på mig så skulle lappen ryka men…
-Som om jag bryr mig!

Lilla Svalan ömsom grät och ömsom talade vänligt till sin storebror. Hon lovad hålla vakt över honom i baksätet men hon hade svårt att behärska sig ibland.
-Jag vill inte att Guldgossen ska dö. Jag kommer inte att få ha nåt roligt hemma då.

Guldgossen själv bara tittade på mig med allvarsam blick i backspegeln de gånger jag kikade bakåt för att se efter hur det gick med honom.

När vi kom innanför dörren placerade jag honom på en pall i tvättstugan och sprang upp och hämtade brikanyl och betapred. Han drog ett rejält halsbloss på inhalatorn och kommenterade sedan hur han kände medicinen jobba nere i lungorna.
När jag försäkrat mig om att min son var okej och inte behövde ytterligare medicinering, gick jag raka vägen till datorn och googlade fram innehållsförteckningen i Gilles bondkakor. Tack och lov för internet och välfyllda hemsidor säger jag bara. Svart på vitt kunde jag läsa att kakorna inte innehåller nötter utan bara mandel, och mandel ingår inte i listan över allergiframkallare för Guldgossen.

När jag blåst faran över för mina älsklingar vågade Guldgossen äntligen gråta. Han hade tänkt på döden och han ville inte dö, inte nu, inte innan han hunnit prova studsmattan vi håller på att spara ihop pengar till…
-För jag har verkligen sett fram emot att få studsa på den.

Vi hade ett långt samtal om döden och himlen, mina barn och jag.
Lilla Svalan oroade sig för att hon skulle få tråkigt i himlen. Eftersom vi ska vara där så väldigt länge, så kommer vi ju hinna testa alla roliga saker, och tröttna på dem, och vad ska vi göra sen då?
Jag försökte förklara att i himlen finns ingen tid. Det är ingen som säger “idag är det måndag” eller “för en vecka sedan gjorde jag det eller det”. Man bara ÄR.
Och jag tror faktiskt att hon förstod, fastän det är mer än jag själv vågar påstå att jag gör.

När vi talat färdigt säger Guldgossen:
-Jag är glad att vi pratat om det här. Det känns som om jag fått ett nytt, bättre liv.

Och så känner jag det själv också. Lilla Svalan sa i hemlighet till mig att hon inte visste vad hon skulle göra om Guldgossen dog, och jag svarade henne att det visste inte jag heller.
Jag är så glad att jag inte behöver få svaret på den frågan idag. Jag hoppas att jag aldrig behöver få veta.

Jag säger som lilla Svalan:
-Jag hoppas att Jesus kommer tillbaka och hämtar oss hem till sig medan vi alla fortfarande lever och är en familj och att vi aldrig behöver skiljas från varandra.

Gårdagen var finfin.

Först Kaffestugejobb med lagom mycket folk och ganska lugnt. Jag blev lite urlakad ändå för jag stod mestadels i disken och det är rätt varmt, men det var helt ok.

På kvällen var vi hembjudna till goda vänner och hade lite knytisgrill. Mycket gott att äta och bäst av allt – trevlig samvaro och sköna samtal.

Vädret igår gick inte av för hackor det heller. Strålande sol och värme. Vi frusna nordbor kommer bli bortskämda och gnälliga när den typiska svenska regnsommaren väl infinner sig.

Idag är jag trött och slö trots sovmorgon och inspirerande predika om uppmuntran på förmiddagsgudstjänsten.

Vi ska strax ge oss upp på det blommande berget för en eftermiddagsutflykt.

Satt och tittade på några gamla kort från vår första resa till Italien.

Lilla Svalan var inte med för hon fick en så vådlig maginfluensa (rota-virus) att hon var tvungen att ligga på sjukhus två dar med dropp och sen ville vi varken ta med det medtagna barnet, eller stanna hemma hela familjen, så vi utackorderade vår lilla 1½-åring till snälla mor- och farföräldrar och gav oss iväg.

Jag bjuder på några små godbitar från minnesarkivet i form av bilder.

Vi for i april, och våren hade kommit mycket längre i Italien.Magnoliorna blommade så det var en fröjd för både själ och öga.Mitt habegär efter en egen rosa magnolia väcktes.
Idag har jag sett den första mörkrosa knoppen i min egen magnoliabuske som jag grävde ner i surjordsrabatten i höstas.

Vi gjorde en dagsutflykt till den närbelägna staden Como.Como är en jättevacker stad, belägen en ena änden av Comosjön.Alperna reser sig i fonden vart man än ser.

Men det är inte bara landskapet som är intressant.
Både jag och Förundersökningsledaren har en förkärlek för att botanisera i utländska livsmedelsaffärer. Det räcker egentligen med att åka till Danmark för att upptäcka skillnaderna. Men Italien är ett eldorado för den som älskar ost, pasta, bröd och fisk.

När vi var där var det snart dags för påsk och de stora affärskedjorna hade inte tagit i i underkant när det gällde chokladägg.

Min Italiensysters man är en hejjare på att laga till allsköns läckerheter och det vi särskilt fastnade för, och som han sedan fått beställning på flera gånger om, är den här fantastiskt goda skaldjurspastan.

När vi var i Italien passade vi naturligtvis på att resa till Milano, detta modets Mecka.Jag gjorde mitt bästa för att inte sticka ut allt för mycket i mängden. Men jag kan inte svära på att det gav någon större effekt…

Ett strövtåg i Milano bjuder alltid på överraskningar. Rätt som det var fick vi se den här lilla kyrkan skymta i slutet av en gränd.

Under en annan utflyktsdag försökte Förundersökningsledaren fånga min syster och hennes blivande man på bild, men som en liten ettrig djungelfågel var det någon som hoppade fram i bakgrunden och förstörde hela upplägget.

När vi kom hem till en efterlängtad lilla Svalan, hade vi med oss en stor present från hennes moster.

Fy, nu blev jag sugen på choklad.
Och Förundersökningledaren kallar på mig för det är hög tid att ge barnen kvällsmat.

Jag är nog inte ensam om att ha ägnat hela dagen åt trädgården. Att få en röd dag utan att det ens är en kyrkohögtid hör ju inte till vanligheterna och dagen måste naturligtvis tas tillvara på bästa sätt.

På förmiddagen ägnade jag en god stund åt att gå igenom viktiga papper och rensa undan några tidningar som blivit liggande, men sedan har det varit trädgårdsarbete för hela slanten.

Förundersökningsledaren har dragit det tyngsta lasset och räfsat bort dött gräs från hela gräsmattan. Ett mycket slitigt arbete!
Själv har jag rensat klart smultrontornet, gödslat alla rabatter, planterat 24 penséer i två stora krukor på framsidan, och sedan sått sommarblommor och vattnat. Jag har också fyllt på med ny jord där det behövts men jorden tog slut så hinner jag ska jag stanna till på Lidens under hemvägen efter Kaffesstugan i morgon och införskaffa lite mer, samt orkidénäring och kanske en planta rabarber. Jag har ju inget land mer än smultrontornet och där ska jag så morötter (just det, får inte glömma köpa morotsfrön också) men det borde väl gå att sätta en rabarberplanta i en ordentligt tilltagen kruka? Eller?

Nu är vi helt möra, både jag och Förundersökningsledaren. Så nu ska jag sidera lapptäckssömnaden och sälla mig till barnen i soffan framför humorgalan.

Det blev korv och bröd idag igen.

Min plan var att tjacka en korv och sedan gå till torget och kolla kommersen, men korvkön var lång och det medelålders paret framför mig tog de två sista korvarna som var på värmning så jag fick vänta lite extra på att min korv skulle både tina och stekas, men fick i genjäld (oj, hur stavas det) en alldeles färskgrillad.

När det var dags för torgrundan upptäckte jag att jag inte fått med mig mitt armbandsur och eftersom jag inte hade någon uppfattning om hur länge jag stått i kön så tyckte jag det var bäst att jag gick tillbaka till jobbet istället.

Idag lyssnar jag på P4 Skaraborg som intervjuar kollegans pappa. Han gjorde en modig insats och fick fast två tjuvar som var på väg att inbrotta hos en båthandlare.

Min stressnivå har sjunkit några grader senaste dagarna. Det är skönt. Det är till och med nödvändigt för mitt både fysiska och själsliga välbefinnande.

För Förundersökninsgledaren är det tyvärr tvärt om. Jag tror att han fortfarande befinner sig i uppförsbacken.
Ett exempel:

Igår kväll, när vi skulle gå till sängs (och klockan var halv tolv), kröp Förundersökningsledaren i pyjamasen, bortsade tänderna och tittade sig i spegeln. Han fick syn på sin endagarsstubb och sitt rufsiga hår och plockade genast fram hårborste och spray för att hyfsa till sig i tron att han just vaknat och var på väg till jobbet. Ändå var det bara tre och en halv timma sedan han kom därifrån…

Lilla Svalan uppvisar röda prickar. Hon har ingen feber.
Jag misstänker mollusker.

Molluskerna har drabbat mina barn tidigare. Det är en virussjukdom som genererar små blåsor i huden. Sist lilla Svalan var prickig gick det ganska bra även om hon hade rekordmånga. På BVC hade de aldrig sett någon med så många mollusker samtidigt.

För Guldgossen var inte molluskbesöket lika lyckat. Flera av blåsorna blev infekterade och skapade stora gropar i köttet som jag fick tömma på var, morgon och kväll.

Ändå önskar jag att det är mollusker. Hellre det än mässling eller röda hund.

Snygga kollegan berättar att hon varit och handlat på outlet-butik men att hon genast slänger kassen.

-Jag menar, hur kul är det att gå omkring med en kasse som det står “OUTLET” på. Det är ju typ samma sak som “FATTIG”.

På lunchen sitter jag, åldernojiga kollegan, shopoholic-kollegan, gravid-kollegan, snygga kollegan och ytterligare några kollegor och pratar mat.
Åldersnojiga kollegan har med sig en sallad med sockerärtor, bladspenat, solrosfrön och mozarellaost.

Jag påminns om en fantastiskt god lunch jag åt hemma hos Italiensystern sist vi var där. Lunchen var av det lättare slaget och bestod av solmogna körsbärstomater, små runda kulor av den finaste mozarellaosten och en god olivolja och så flingsalt. Fantastiskt gott i all sin enkelhet.

Jag berättar om matminnet för mina arbetskamrater och åldersnojiga kollegan börjar plötsligt beté sig aningen upphetsat och uppvisar ståpäls.
Vi andra skrattar åt att hon kan få rysningar av bara tanken på god mat.

Men jag måste erkänna att jag förstår henne. Riktigt god mat är verkligen något att gå igång på!

Ett päron om dagen
sätter sannerligen fart på magen.

I en perfekt värld lyser solen om dagarna och värmer våra vintertrötta själar.
I en perfekt värld vattnar ett milt vårregn den törstande jorden om nätterna.
I en perfekt värld går en kvinna ut och vattnar sin trädgård på kvällen och förbereder jorden för att kunna dricka nattens regn.

Jag lever i en perfekt värld.

Håller på att sy lapptäcke nu. Tänkte ägna mig åt det större delen av min fria tid.

Och snart är det långhelg IGEN. Det är ju för väl!

Var ute en sväng i trädgården efter jobb och middag och rensar lite i taget i smultrontornet. Insåg då att jag faktiskt inte vattnat någonting än.
Lilla Svalan har visserligen sprungit runt lite med vattenkannan några gånger på uppdrag av mig men så som vädret varit det sista tror jag det mesta skulle må väl av en rejäl rotblöta.

Så nu låter jag spridaren stå och gå över smultrontornet och jag ska snart gå ut och flytta den till surjordsrabatten. Där har irisarna blommat över och minipåskliljorna strålar gult. En och annan hyacint har gett sig till känna men för övrigt är det mest tulpanblad och löv som sakteliga vecklar ut sig på buskarna.

Fredag efter jobbet: Hämtade en bok (samlingsvolym av Narnia som jag redan börjat läsa och förälskat mig i) och for hem och avnjöt grillad hamburgare tillsammans med Förundersökningsledaren och Guldgossen.

Fredag kväll: Talang 2009 i soffan tillsammans med Guldgossen.

Lördag: Omväxlande lapptäckssömnad och rabattrensning.

Lördag seneftermiddag: Handlade lite på Willys till kyrkan och for dit för att fixa serveringen till kvällens församlingsmöte. Fixade fika och tog hand om disk efteråt.

Lördag kväll: Hemma vid halv tio-tiden, lagom till att man och barn gick och la sig i tältet.

Lördag natt: Vaknade halv två efter en knapp timmas sömn. Resten av familjen kom in från tältet eftersom det var för kallt.

Söndag förmiddag: Fin gudstjänst i kyrkan med jättebra predikan och berörande sång.

Söndag lunch: Familjen Zäta for till min far och bjöd på grillkött (som vi fick grilla i ugnen på grund av regnet) och potatisgrattäng.

Söndag eftermiddag: Stannade till hos Förundersökningsledarens föräldrar och fick fika och chans att säga hej till Förundesökninsgsledarens Västeråsbror med familj.

Söndag kväll: Plockade i ordning lite hemma och hjälpte Förundersökningsledaren att ta ner tältet. Började läsa Narnia.
Somnade nog vid elva ungefär.

Nu har det varit soligt och varmt flera dagar i rad. Känns som sommar.

Igår regnade det visserligen, men bara en liten skvätt som snabbt torkade bort.
Under min lunchpromenad till Sibylla (japp, korv och bröd…) fläktade vinden riktigt sommargott och ömt mot mina kinder och jag mötte lättklädda gossar och flickor vid busstationen.

I går kväll satte Förundersökningsledaren och Guldgossen upp vårt relativt nyinköpta tält för första gången.
-Maxat! var Guldgossens kommentar när han klev in i det ståhöjdsvänliga förtältet och undersökte alla fickor, fönster och flikar.

Tältet har ett rejält tilltaget förrum där man kan sitta och äta och om man lägger ut golvet finns också möjlighet att förvara sin packning där. Om man inte är rädd för “inbrott” förstås. Själva sovavdelningen är uppdelad i två rum. Ett med plats för tre och ett för två personer.
Under vår sommarsemester är tanken att vi låter vuxna och barn få var sitt krypin. Och fortsätter mina telningar att hålla sams lika bra som de brukar så kommer det inte finnas någonting som talar för att det inte skulle vara genomförbart.

Guldgossen ville sova i tältet i natt men när ingen av hans föräldrar nappade på erbjudandet om att flytta ut sin sömn tillsammans med honom så sköt också han upp debuten till ett senare tillfälle. Förundersökningsledaren har lovat honom att göra sällskap om han känner att han sovit i kapp lite av all sömnbrist.

Nu är Guldgossen i tältet och övar på att stänga och öppna fönster och dörrar. Han ropar till mig:
-Välkommen in i stugan!
Så nu ska jag överge min bloggstund och gå ut i trädgården och inspektera vårt blivande sommarhem.

Guldgossen och jag frukosterar i det behagligt soluppvärmda uterummet. Någonstans i en vårrusig björkruska med nykläckta, ljusgröna musöron kallar en enträgen fågel på sina artfränder och bjuder upp till försommarserenad. Ett mjukluddigt dis döljer konturerna av den avlägsna trädranden och ger en känsla av medelhavsmiljö. Om jag bara fäster blicken på tallarna kan jag inbilla mig att jag är i Italiens sköna land. Rör jag ögongloberna en millimeter nedåt hamnar blicken på vår vintertrötta gräsmatta som bara sporadiskt har börjat skicka upp sin mjuka spjut till fröjd och gamman för dess beträdare.

Det är så här dagen ska börja. Bekymmerslös och i en kravlös tystnad mellan mor och son. I en stilla, omslutande värme och med solen som välkommen gäst vid frukostbordet.

Jag känner en stark längtan efter att sätta stunden på pränt, att skriva ner vad jag ser och känner så att jag vid andra, stressade vardagsfrukostar kan åkalla minnet av den perfekta morgonstunden.
Att klockan redan visar förmiddag och att det faktiskt är fikadags om det vore arbetsdag, det bara förhöjer njutningen av slö, seg morgon.

Jag hämtar den bärbara datorn och ställer den i knät. Guldgossen hittar en liten handdator och så börjar vi i samförstånd knappra på var sitt håll, jag på tangenter och han med pekpennan på skärmen. Den framdukade frukosten är uppäten och jag dröjer ännu en stund innan jag stuvar undan resterna i kylskåp och diskmaskin. Allt för snart kommer dagens åtaganden och göranden att kräva min uppmärksamhet men ännu en stund kan jag mota bort mina självpåtagna måsten och bara njuta i nuet.

Nu har jag skrivit klart protokollet från sammanträdet med Radio PiL från i går. Det är alltid bäst att göra sådant så snabbt som möjligt så att man dels har det i färskt minne och dels inte hinner glömma bort ATT göra det.

Nu när jag strax ska törna in kommer jag på att jag inte besvarat ett SMS från den nyblivna tvåbarnsmodern. Nåja, jag tänker inte väcka upp ett halvt italienskt BB nu bara för att skriva ett grattis.

Klockan 13.00, svensk och italiensk tid, föddes min systerson.
Allt har gått bra.
Han väger 3920 g och är 52 cm lång.

Det är farligt att gå utanför dörren precis efter lunch. Särskilt om man tar plånboken med sig.

Jag bidde så sugen på godis nämligen. Något sött, eller choklad…

Men så mötte jag en mycket överviktig kvinna och suget svalnade något.
Men så lyste solen så gott så jag blev sugen igen – på glass!

Så jag gick till Rörstrands Café för att stilla mitt begär.
Men de hade inte fyllt glassdisken ännu.

Vilken tur! Nu sitter jag här oglassad och ogodisfylld.

Det är sol, sol och åter sol utanför fönstret.

Och SMHI lovar mer sol, sol och sol till helgen. 19 grader varmt på lördag. Tro´t den som vill.

Förundersökningsledaren ska ligga och spika brygga eller vad han nu kommer få för uppgift under arbetsdagen på marinan, och jag tänker plantera näsan i rabatterna hemma. Jag har små söta mörklila pytteirisar som blommar nu, och de vita tulpanerna har smygit upp åtminstone en grönklädd knopp. Snödropparna har tappat kronbladen och nickar tungt ner mot jorden i förhoppning om att kunna föröka sig något till nästa år. Blåsipporna vänder sina utslagna blommor mot solen och vrider sig med jorden från det att solen går upp tills dess den går ner.

Nej, nu ska jag inte sitta här och blogga om vårvädret, utan ut och uppleva det!

Talade just med min Italiensyster. Hon har tio minuter mellan värkarna. Nu skulle hon duscha och se vad natten kanske bär i sitt sköte.

Förundersökningsledaren har tagit över luren och pratar med min svåger om lämpliga ställen utmed italienska kusten som vi skulle kunna campa på i sommar.
Är inte det typiskt karlar, att kunna prata om så ointressanta saker samtidigt som en kvinna i deras omedelbara närhet håller på att föda barn.

Nu bloggar jag på den nya lilla datorn.
Knapparna sitter så tätt att det är svårt att begränsa sig till en bokstav i taget. Och vissa bokstäver missar jag helt, men det går. Kanske kommer jag sucka och stöna om jag blir förfärligt bloggsugen i sommar, och kanske kommer jag hota med att hiva ut den lilla tingesten genom bilfönstret, men i alla fall. Den finns, och det går ju att skriva på den om man inte ställer för höga krav på textens läsbarhet.
Skärmen är förresten för liten för att man ska kunna läsa vad man skrivit i vilket fall som helst så jag kommer väl inte störa mig på slarvfelen eftersom jag inte kommer se dem…

När jag går till och från centrum från mitt jobb måste jag alltid passera järnvägen.
Tåget har en benägenhet att vilja passera ungefär en minut innan jag ska vara på plats på mitt arbete igen. Det har hänt åtskilliga gånger att jag blivit stående på fel sida bommarna och sett klockan ticka iväg.

Idag hade jag dock tur. Precis när jag tagit sista klivet över järnvägsspåret klingade det till i stolpen bredvid mitt öra.

Efter en lunch bestående av en halv ostsnitzel och lite spagetti sitter jag nu på min arbetsplats igen och är rejält sötsugen. Tyvärr (känner jag nu) prioriterade jag bort godisinköpet till förmån för blommor och kläder när jag var framme på stan.

Nu tycker jag att det skulle varit mycket bättre med en bit kexchoklad än sex par trosor…

Lidköping har norra Europas största torg. Handlarna behöver inte direkt trängas på onsdagar och lördagar.

Efter en tur med lien (plånboken) har jag skördat (köpt) sex plantor vita penséer, ett par överdragsbyxor till lilla Svalan (oh, vilken duktig förälder jag är…) och sex par trosor till mig.
120 kr in alles.

http://karinsfotoblogg.blogspot.com/2009/04/var-i-norra-uppland.html

Sug i er. Våren är här!

Idag kan jag inte komma på någonting jag skulle behöva köpa på torget.

Jag fyndade 18 penséer för 80 kr i lördags. De står fortfarande och väntar på plantering i sina små krukor. Blommorna är mörkmörklila, nästan svarta.
Kanske skulle det vara snyggt att blanda upp dem med lite vitt…

Ett äpple och en tablett Rosenrot.

Det ska bli så skönt att få avlösning i morgon kväll. Jag är hjärtligt trött på mina tjatande, surande, pockande ungar.

Jag försöker hjälpa Guldgossen med en bokrecention han ska skriva. Det blir inte lättare när jag inte ens vet hur det stavas. Och inte har jag läst boken heller. Men han är så infernaliskt fantasilös att jag blir alldeles trött. Jag ger honom förslag på vad han kan skriva och han ratar allt. Och när han väl kommer på något själv så glömmer han bort vad han tänkt lika fort som han tänkte det och blir sur för det.

I morgon kväll ska Förundersökningsledaren få sköta barn och hem. Då ska jag ligga på massagebänken en stund hos masserande kollegan.

Förundersökningsledaren frågade om han kunde köpa en minidator. De kostar några tusenlappar.

-Vad i allsindar ska vi ha en minidator till? Vi har ju redan några datorer, och en bärbar… säger jag skeptiskt.

-Ja, man kan ju till exempel skriva sina blogginlägg på den när vi åker till Italien i sommar, och så lägga upp dem på bloggen när vi kommer åt något nätverk.

Jag oroar mig lite för att Förundersökningsledaren börjar bli allt för duktig på att kunna få mig dit han vill. Är det inte vi kvinnor som ska vara den listiga och manövrerande parten i ett äktenskap?

http://jensenstankar.blogspot.com/2009/04/nattens-drom.html

Finns det någon som skriver som hon? Smeksamma ord, sträva ord, sentimentala, sensationella, svårsmälta, sammetslena ord.

Glömde maten hemma i morses, igen. Samma sak hände igår.

Idag gick jag till Sibylla och köpte en korv med bröd. Snabbt, enkelt, billigt och faktiskt ganska gott. Som en liten fläkt sommargrill mitt i jobbkaoset.

Idag åker min mamma till Italien för att hälsa på min Italiensyster och hennes växande familj.

Idag har min Italiensyster gått en vecka över tiden. Eller så ligger hon just nu på en förlossningssal och föder sin andre son.

Idag får min Falunsyster ett brev på posten med en tia-lott. Om hon inte vinner på den får hon trösta sig med den sega kolan jag också skickade med. Hon fyllde år i går. Hoppas hon vinner mycket pengar.

Gissa vad som är mest spännande i mitt liv just nu!?

Igår jobbade Förundersökningsledaren över.
Idag jobbar Förundersökningsledaren över.
I morgon kväll är jag borta.
På torsdag jobbar Förundersökningsledaren över.
På fredag jobbar jag över.
På lördag är Förundersökningsledaren borta på dagen.
På lördag är jag bort på kvällen.
På söndag har vi inget inplanerat.
På måndag är Föundersökningsledaren borta på kvällen.
På tisdag är jag borta på kvällen.
På onsdag är vi båda borta på kvällen – tillsammans!

Välkommen till familjen Zäta´s verklighet.
Vi kommer i alla fall inte hinna bli trötta på varann för att vi umgås för mycket…

Borstade tänderna på barnen och råkade slå på “2½ man” på 6:an. Scenen som utspelade sig på TV-skärmen var inte den allra mest barntillåtna. En man låg till sängs med tre kvinnor. Alla var nakna och det var rätt uppenbart vad de ämnade göra…

Så säger lilla Svalan:
-Kolla mamma, det är en pappa, en mamma och två barn. De ska busa i sängen!

I går morses dukade vi upp frukosten i uterummet. Jag stod i köket och hällde upp tevatten när jag hörde lilla Svalans upphetsade stämma:

-En älg, det är en älg!

Jag skulle just till att förmana min lilla älskling om det där med aprilskämt som inte funkar den 19de, när jag tittade ut genom fönstret och fick se en nästan fullvuxen fjolårskalv jogga förbi på cykelvägen bakom vår tomt.

Märkligt!

Idag mår jag bättre, i själen. En lätt huvudvärk dröjer sig kvar från i går. Den sitter mitt mellan ögonen, vid näsroten, men den har inte fått mig ur balans.

Jag oroar mig inte för någon bröstcancer eftersom jag knappt hade ont alls igår. Min logiska sida säger mig att det nog bara var en inflammation som redan är på väg bort.

Idag ska det bli en bra dag!

Det var en jättebra gudstjänst på förmiddag. Jan Sköld predikade rätt in i hjärtat på mig.

Budskapet Jesus skickade som en hälsning till mig var att Han älskar mig.

Jag har varit allt för uppslukad av mig själv, min stress, min kropps små egenheter och jag, jag, jag…
Nu ber jag till Gud att Han ska hjälpa mig koncentrera mig på Jesus istället. “Fäst dina ögon på Jesus”, sjunger vi i en enkel lovsång. Jag vet att Jesus älskar mig, men det är ändå så svårt att ta till sig. Under förmiddagen har jag fått känna kärleken, smaka på den.

Jag gick fram för förbön i avslutningen av gudstjänsten och en kvinna bad för mig. Hon sa att hon såg en bild. Det var Jesu hand som höll mitt skälvande hjärta. Han omslöt mitt hjärta med så oändligt mycket kärlek.

Bön:
“Jesus, hjälp mig att fortsätta fästa mina ögon på Dig. Jag vet att Du älskar mig men jag glömmer så lätt bort det. Jag vill tänka på Dig, bära Dig i mitt hjärta. Hjälp mig släppa in Dig, helt och fullt, varje dag.”

Jag mår väl sådär! Har svårt att låta bli att känna efter hur det känns i bröstet och inbillar mig saker.

Igår kväll när jag just lagt mig och började läsa domnade högerarmen bort, sedan domnade hela högersidan och sedan fick jag panikångest. Hjärtat galopperade vilt och jag kände tydligt att jag var på väg att dö.
Eftersom jag upplevt det här tillståndet tidigare så visste jag ju vad det handlade om och jag koncentrerade mig på att andas lugnt tills det började släppa. Den här gången varade det bara tio minuter- en kvart och inte som den över timslånga plågan som det varit frågan om tidigare gånger.

På morgonen och förmiddagen idag var jag lite spak och mådde dåligt men sen har det varit bättre, ända till ikväll då jag sitter och känner efter igen. Jag har ont i nacken och axeln på högersidan och jag har lite känningar av gallan och rätt som det är kommer det rysningar på högersidan av bröstet.

Jag måste skärpa till mig nu. Det är snart läggdags och jag vill inte hamna i det läget att jag börjar frukta kvällarna och nätterna.

Jag har jobbat i Kaffestugan. Det är så roligt och givande. Idag hade vi bra skjuv och mycket gäster. Många var utlockade av det fina vädret och den lysande solen, och sedan upptäckte de att det var ganska kyligt i vinden och kom in till oss för att värma sig med en kopp kaffe. Vi sålde mellan 500 och 600 koppar kaffe och över 150 smörgåsar.

Barnen har varit hos goda vänner och lekt med deras barn och haft en jättebra dag. Men på vägen hem surade ändå Guldgossen till eftersom jag ville att han skulle läsa svenskaläxan när vi kom hem.

Lilla Svalan tyckte synd om sin deppande bror och bestämde sig för att göra en insats för att uppmuntra honom. Hon tog lite av sitt godis och skulle lägga i en plastpåse och så skrev hon ett fint kort och målade och klistrade på sina vackraste glitterklistermärken. Det blev dock lite problem med plastpåsen. Lilla Svalan lyckades inte öppna den för att lägga ner godiset. Hon bad mig om hjälp men jag var upptagen med annat och sa till henne att försöka själv en stund till.
När jag kom till henne för att se hur det gått satt hon och såg lite snopen ut. Hon hade inte lyckats öppna påsen den vanliga vägen utan hade KLIPPT upp den.

Men hon är inte så dum ändå, hon tejpade ihop ena öppningen och kunde sedan lägga ner godiset enligt planen.
Och Guldgossen blev blev glad och tacksam och nästan rörd till tårar av sin lillasysters kärleksfulla gest.

Nu har jag varit på undersökningen. Till min förvåning och lättnad var det en kvinnlig läkare jag träffade. Hon hade svala, mjuka händer och ett lätt handlag.

Läkaren tyckte inte att jag behöver oroa mig. Det kan vara en godartad cysta eller bara en körtelinflammation, eller ingenting alls. Jag är inte ens säker på att hon verkligen kände någonting inne i bröstet. Men hon skulle skriva remiss till mamografi där de får avgöra om de vill bara mamografera, ultraljuda eller göra en punktation. Jag erkänner att jag rös lite vid det sista ordet.
Remissen kommer om 2-3 veckor.

Och nu ska jag försöka att inte oroa mig…

Igår kväll var jag på Me&I-party. Jättesnygga, färgglada kläder för barn och så lite för mamma och en svart t-shirt med rallybilskonturer till pappa.

http://meandi.se/

Jag hade gladeligen köpt på mig lite av varje för det var mycket som var snyggt och som jag tror både lilla Svalan och Guldgossen skulle gillat. Men så slog snåljåpen till. En t-shirt för 210 kr. En tunika för 280. En tröja för 330.

Jag var och handlade på torget igår. Jag köpte två par trosor till mig, två par lite tjockare leggings till lilla Svalan (ett par grå och ett par rosa), en överdragsfleeströja till lilla Svalan, en långärmad top som ser ut som en skjorta med en t-shirt över – till lilla Svalan och en cool grön-brun-vit-randig t-shirt med påsydda bokstäver till Guldgossen.
190 kr. För alltihopa!

Och visst! Jag köper att det är högre kvalitet på Me&I-kläderna men det hjälper ju liksom inte för det blir inte mindre gräsfläckar på dem, eller mindre målarfärg eller mindre allt annat som mina barn utsätter sina kläder för. Dessutom växer barnen som humlerankor så att dyra kläder håller längre kvittar.

Hade jag haft gott om pengar och varit mer intresserad av mode skulle jag säkert shoppat loss på party hellre än på torget. Men nu är det inte så.

God behållning fick jag ändå igår kväll. Det var trevligt umgänge och gott fika och jag träffade en gammal vän (hon är lika gammal som jag…) som jag inte sett på kanske 8-9 år. Jättekul!

Hur känns bröstcancer?

Igår kväll fick jag ganska plötsligt (jag tror det var plötsligt i alla fall. Det kan också vara så att jag har varit för stressad för att känna efter tidigare.) ont i högerbröstets yttersida. Inte jätteont, utan mer som en liten smärtkänning bara. Det känns ungefär som när mjölken rann till innan det var dags att amma, fast mer på en specifik punkt.

Jag har känt igenom bröstet ordentligt, ja båda två när jag ändå var i farten, och jag känner inget onormalt.

Nu funderar jag på om det kanske är träningsvärk. Jag lyfte ju armen hårt och länge när jag klippte häcken i tisdags. Träningsvärk brukar ju ha egenheten att dyka upp ett dygn senare. Men kan träningsvärk kännas sådär på en punkt? Det känns som en liten varm tyngd som ligger där i utkanten av bröstet.

Min mormor hade bröstcancer. Det drabbade bröstet opererades bort och cancern återkom aldrig. Min mamma har haft cancer också, som också är borta med operation. Hur pass ärftligt är det med cancer?

Jag är inte orolig. För tillfället tror jag nog ändå mest på träningsvärksteorin, men jag har ringt vårdcentralen för att be om en undersökning. De ska ringa tillbaka tjugo över ett. Jag lovar att inte visa dem det här blogginlägget för då kommer de inte vilja göra någon undersökning…

Jag behöver ha en veckas tankepaus. En vecka då jag inte tänker på någonting alls. Det skulle min överhettade hjärna må gott av.

Den 16de maj ska vi ha lite vänner hemma på middag.
Jag gillar verkligen att ha lite fest, särskilt om jag inte har huvudvärk.

Nu sitter jag och fnular lite på vad det ska stå på menyn. Mitt förslag hittills lyder som följer:

Välkomstdrink med osötad hallonpuré, tranbärsjuice, slödreck och citron och lime. Mycket krossad is och så lime- och citronklyftor och några frusna hallon.
Till detta eventuellt drinkpinnar med vindruvor, ostkuber, rädisor. Lite vårligt sådär…

Förrätten blir nog petit-coux (måste kolla upp hur det stavas om jag ska skriva en riktigt meny) med en fyllning av creme fraish, rödlök, avokado, chilipeppar och med räkor, liten citronflik och dillvippa.

Till huvudrätt tänker jag än så länge på ett enkelt upplägg med grillade kycklingfiléer och kanske potatisgratäng eller potatistårta till, och nån god kall sås. Och grönsallad.

Efterrätten blir nog engelsk ost-kake-glass a´la´mammas recept, infrusen i portionsglas, och så en varm sås av antingen hallon eller kiwi.

Nu har vi fikarast. Jag käkar en jättebrun banan. Tack och lov är det bara skalet som är brunt, annars hade jag kanske tänkt för mycket på lilla Svalans kommentar på hemvägen från Lundsbrunn på påskdagen.

Usch, nu tänker jag på det i alla fall…

Jag har varit rätt pigg i dag ändå. Tackar Rosenroten för det.
Men nu är det läggdags. Nattugglorna får klara sig utan mig.

Jag var ute en sväng i kvällningen och klippte lite i tujahäcken medan barnen rensade ogräs nedanför. Eftersom jag klipper lite i taget med en vanlig liten seckatör (hur stavas det? Det där såg inte rätt ut i alla fall…) så tar det låååång tid och min arm blir jättetrööööött. Tröttare än resten av Zäta faktiskt.

Ikväll är inte Förundersökningsledaren hemma så nu tittar jag ostört på Dr House.

Lite vardagslyx så här dagen efter annandagen…
…och jag har nallat lite på min eviga julchoklad.

Vad tycker ni nu då? Blev det FÖR LILA?
Är det någon som tycker det är lite jobbigt här inne på min blogg nu så får ni säga ifrån.

Fast jag gillar lila… hahahaha….