Zäta

Vad ska vi göra?

Lilla Svalan var ledsen när jag lämnade henne på skolan i morses igen.

Hon tror inte hon ska klara av sin skoldag. Hon är rädd för alla okända elever i matsalen och hon tycker det är lite otäckt när fritids börjar få då kommer så många hon inte känner.

Jag har alltid trott att vår lilla Svala var av ungefär samma skrot och korn som jag själv, oblyg och orädd, nyfiken och gå-påig.
Nu visar hon en annan sida.

Vad kan vi göra mer än att visa kärlek, låta henne sova mellan oss på natten, uppmuntra och peppa henne, tala om att hon är värdefull, att hon är bra, och visa att vi “tror på” henne?

587 spam trillade in när jag öppnade mailprogrammet i morses. Det är i alla fall 584 för många.

I går tillbringade jag eftermiddagen i trädgården. Jag planterade rosen jag köpte förra helgen, och en massa vårlökar. Idag har jag köpt några till så snart är det knôkfullt runt hortensior, magnolia och blåbär.

I fredags kom Guldgossen in med hela vår äppelskörd. Här är en bild på den.

Det blev bara ett enda äpple! Vi delade det rättvist i fyra delar så hela familjen fick smaka. Och det var jättegott! Aroma heter sorten. Är ni på väg att köpa äppleträd rekommenderar jag verkligen Aroma.

Morötter har vi också i vår trädgård, lite fler än en tack och lov. Här är till exempel två.

Idag har jag jobbat i Kaffestugan som är kyrkans fik.

Ungefär var åttonde vecka ägnar jag en lördagsförmiddag åt att koka kaffe, bre smörgåsar, stå i kassan, diska eller plocka fram nya kakor. Det är jätteroligt och givande men jag är lite småmör i benen eftersom jag aldrig hinner vänja mig vid arbetet mellan varven. Och lite snurrig i huvudet också.

Idag kom bland annat ett par bekanta och fikade och det var kul att få säga hej till dem igen.

Vi är fem personer i vår grupp som hjälps åt under arbetspasset och arbetet flyter smidigt eftersom vi börjar lära känna varandra riktigt bra och alla är duktiga på att se vad som behöver göras. Vi försöker växla arbetsuppgifter från gång till gång och vissa saker kan man också dela på under samma dag. Däremot kan man till exempel inte gå från disken till att göra smörgåsar. Det finns rätt mycket bestämmelser från hälsovårdsmyndigheterna och det är jättebra för det kvalitetssäkrar ju det fika gästerna får.
Idag har jag mest stått i kassan men även kokat kaffe.

Vi har öppet mellan nio och ett på lördagarna och på den stunden hinner vi till exempel sälja mellan 300 och 400 koppar kaffe. Påtår ingår i priset så hur många koppar det blir i verkligheten vet jag inte.
När vi har stängt återstår en och en halv timmas städning innan vi lite lagom småtrötta beger oss hem till våra familjer.

Avslutar dagens smyckesvisning med ett riktigt långlångt halsband i svart. Det är trätt av massa små petitpärlor med facetterade skimrande pärlor i olika storlekar emellan. Armbandet går i samma stil och båda är sålda till en väninna. Jag gjorde också ett par matchande örhängen men de har jag faktiskt behållit själv. Får jag bara ordning på hålen i öronen ska jag väl använda dem också någon gång.

Först armbandet som går två varv runt handleden.

Och så det maffiga halsbandet.

Sist örhängena.

Två riktigt annorlunda armband har jag gjort på beställning från dels Falun-systern och dels en kollega. Falun-systerns gjorde jag först så kollegans blev nog aningen bättre. Det här är kollegans.

Här kommer ytterligare två favoriter i repris.

För dej som tycker jag skriver konstigt är tipset att skrolla ner en bit och börja läsa några inlägg längre ner först.Armband som en vännina använde på bröllop.

Halsband beställt via bloggen.

Svart och rött är effektfullt. Det här halsbandet har jag nog visat tidigare, men det får bli en favorit i repris.

En före detta kollega har beställt smycken av mig några gånger. Bland annat det här armbandet med matchande ringar.Det är ganska snyggt med tre ringar på rad.

Förundersökningsledarens kusin fyllde 30 för ett par år sedan och fick då det här smyckessetet med halsband, armband och ringar.

Jag tycker det är jättsvårt att göra snygga ringar. För det första är det inte lätt att få till en lagom storlek och för det andra är det svårt att få dem bra helt enkelt. Jag behöver nog öva lite till.Hela setet.

Halsbandet är trätt på två trådar och består till största delen av snäckskal och turkos cateye (med reservation för stavfel).Armabandet är trätt på elastisk tråd.Här ser färgerna visst lite konstiga ut, de stämmer bättre på bilden över.En närbild av den mer arbetade ringen.

Det här halsbandet gav lilla Svalan bort när hon var på barnkalas för några år sen.

Den vita stora kulan ser nästan självlysande ut men är inte riktigt så fruktansvärd i verkligheten. Det är bara kamerablixten som har ställt till det.

Här är ett halsband i bärnstenstoner. Jag tyckte verkligen om de myntformade glaspärlorna med den mörkbruna vågen i. Det här halsbandet fick min svägerska i julklapp om jag inte missminner mig.

Nu blev jag sugen på att lägga upp en massa mer smyckesbilder. Jag har hållt på ett tag med smyckeriet och tack och lov blir det bättre och bättre resultat.

Nu följer en hel radda inlägg med smyckesbilder. Jag ber om ursäkt i förväg för att jag kanske redan visat några bilder tidigare.

Ett av de första armband jag gjorde:

Det sitter på min syster som vänligt visar fram det trots att hon är upptagen med datorn.
Till armbandet hörde ett halsband som inte blev så lyckat, så det får ni inte se. Men också ett par örhängen som blev godkända.Örhänget sitter på mina andra syster.

För en liten tid sedan sålde jag ett armband till en beställare via bloggen. Utan att på något sätt avslöja vem som nu bär det här armbandet vill jag bara berätta att jag kallar armbandet för Rana.

Här kommer en bildkavalkad med lite olika vinklar och ljus.Okej, det blev visst rätt mycket samma vinkel, men det är i alla fall olika delar av armbandet som visas, nästan… typ…

Jag vill också påpeka att köparen av armbandet har ingen arm med på bilden, det är min egen.

Här kommer en bild till.

Armbandet består till största delen av swarovski- och petitpärlor.

Det bidde ett par matchande örhängen också.

Vill du också ha ett alldeles eget smycke efter eget önskemål så maila mig gärna på:

smycke@zettervall.se

Du behöver aldrig köpa smycket osett. Jag gör det efter dina önskemål och min egen bästa förmåga och skickar sedan bilder innan du bestämmer dig.

Hjälp!

Jag har tänkt en massa på allt som ska fixas och framförallt på mat och blomsterdekorationer till bröllopet nästa helg.
Vad jag inte har tänkt på är att jag också ska sjunga två sånger på vigseln. Jag sjunger inte själv utan duett med en kille.

Den ena sången är “Like a bridge” och den kan jag ju rätt bra sen tidigare. Den behöver bara finslipas lite och kanske stämläggas, men den andra!
Den har jag aldrig hört förrut! Och nu är det bara en vecka kvar till bröllopet! Hjälp, hjälp, hjälp… det är tur att vi ska öva lite i kväll.

Det var kallt på cykeln i morses. Trots min mundering med någotsånär vindtät jacka, jeans nerstoppade i sockarna, rejäla tennisskor, halsduk, buff, hjälm och fingervantar – så fryser jag, i alla fall om fingrarna.

På vägen möter jag människor (företrädesvis av det kvinnliga könet, herrar, gossar och pojkar verkar ha lite mer klädesvett) i ballerinaskor, strumplösa, med capribyxor och utan halsduk, vantar, mössa och HJÄLM! Kallt… och dumt!

Mina fem växlar räcker inte till längre.

Jag cyklar till jobbet och trampar på högsta växeln hela vägen nerför Lidensbacken och ända fram till jobbet. Visserligen är det lite motigt och jag blir varm och till och med lite svettig, men det skulle inte skada med två-tre växlar till. Då skulle jag komma ännu snabbare fram.

Vad det nu skulle vara för vits med det…

Jag blir tokig!

Nu luktar det så där underbart gott av kaffe igen.

Och jag som redan har ätit upp alla mina oliver!

Varje morgon, vare sig jag cyklar som i går och förrgår, eller åker bil, som idag, försöker jag ta mig en så noggrann titt som farten tillåter, när jag far förbi den granna rönnen vid Skogshyddan.
Min plan är att förse mig av dess bärklasar för att pynta bänkarna i kyrkan vid vigseln nästa helg. Frågan är bara om bären hinner bli dåliga innan dess. Och bör jag i så fall plocka ett gäng redan nu, och torka, eller ska jag bara vänta och hoppas på det bästa?

Och framförallt, går det överhuvudtaget att läsa en text som innehåller så många kommatecken?

Nu kanske jag bara droppar lite ett tag här på bloggen.

Det är mycket bröllop i skallen för tillfället.

Nu luktar det sådär fantastiskt gott av kaffe igen från köket. Jag är trött och har bara med mig en omogen nektarin att knapra på.

Lilla Svalan berättar gärna Bellmanhistorier nu för tiden.

Så här börjar de:
Det var tysken, rysken och Bellman…

eller:
Det var norsken, torsken och Bellman…

Det är många som bloggar om hösten nu. Jag vill inte vara sämre.

Hösten bär med sig så mycket känslor.

Depression, trötthet, stress, tristess. Det är grått, mörkt, regnigt. Skolor och aktiviteter drar igång igen och man får mycket att göra, för lite fritid, för lite sömn, för lite sol.

Glädje, delaktighet, vila, tillfredsställelse. Luften är hög och klar. Träden bjuder på årets största färgfest. Man skördar, planerar, kommer igång, träffar arbetskamrater och vänner, tänder ljus, motionerar igen, kryper inomhus och myser och umgås.

När jag tänker på ordet “höst” ser jag en bild framför mig.
Det är jag som går nerför en svagt sluttande backe, på en “på-landet-väg” av två uppkörda hjulspår med gräs i mittsträngen. Jag har på mig jeans, en varm tröja och den bruna mockajackan som pappa hade när han var ung. Om halsen har jag virat en skön halsduk.
Luften är hög och klar. Till höger brinner löven i gult, organge och rött. Det är aspar som så lätt växlar över i mörkrött på sina myntstora blad. Undervegetationen har vissnat ner till torra rön som prasslar och viskar till varann i den svaga vinden. Till vänster breder en stor stubbåker ut sig. På mitten av fältet har några tranor landat och skickar sina sorgsna trumpetstötar ut över landskapet.
Jag är lycklig. Jag går och tänker på den gosse jag nyligen blivit kär i och som jag kommer göra mitt yttersta för att få vara med. Det var för över tjugo år sen. Idag lever vi ett underbart liv tillsammans. Det kunde jag ju inte veta då, men kanske anade jag den ljusnande framtiden ändå.
Mitt hjärta sjöng strofer ur Charlotte Höglund och Uno Svenningssons sång:

“Minns du dagen i oktober?
Ja, jag minns den dagen, hur fin du var!
De eldröda träden hade sakta brunnit ner,
precis som mina tvivel, jag ville öppna mig mer.
Jag ville säga – jag älskar dej!
Kom och håll hårt om mig!
Kom och håll om mig.
Åh, tysta ser vi på varann.”

I fredags kom det ett brev från Länstrafiken. Innehållet var en svart ansiktsmask, som man kan sätta över ögonen om man vill sova på bussen eller tåget.

Guldgossen bar in posten och ropade till mig:

-Mamma, det har kommit en BH till dej på posten!

Igår kom Förundersökningsledaren hem. Han hade aviserat sin ankomst till tidigast åtta (på kvällen). Snarare nio då, tänkte jag.

För att välkomna min make planerade jag att göra klart rabatten, ja, kanske inte hela, men ner med syrenhortensian och den lilla buskrosen i alla fall.
Och sen skulle jag städa huset, i alla fall dammsuga och plocka undan.
Och kanske, kanske skulle jag hinna baka en äppelpaj också.

Guldgossen hade egna storslagna planer på välkomstfest. Vi skulle göra chokladpudding, för det tycker han om (Guldgossen alltså) och ställa mitt på bordet så att det skulle vara det första Förundersökningsledaren såg när han kom hem. Och just när han klev in genom dörren skulle Guldgossen spela “Spanien” på blockflöjten.

Jag tyckte nog att Guldgossens idé lät minst lika bra som min.

Så här blev det:

Barnen och jag kom hem från jobb och skola. Vi åt middag. Jag förhörde Guldgossen på veckans ord. Lilla Svalan dammade och Guldgossen dammsög. Sedan gick vi ut och planterade hortensian. Jag fick gräva lite djupare och stötte på lera och fick gräva mer, och fylla på med stenkross, men till slut var den på plats, med barnas hjälp.

Sen kom Förundersökningsledare, redan före sju.

Ännu en strålande dag. Visserligen lite moln men mycket sol också.

Efter den finfina sovmorgonen for jag och barnen till Mästers i Götene och gjorde av med över 1000 kr på blomsterlökar och en uppstammad syrénhortensia. Tyvärr gick musten ur mig lite när jag kom hem så jag har inte planterat den än, men det hinner jag i morgon om jag orkar.

När vi ändå var i Götene passade vi på att handla åt min mamma. Sedan for vi hem till mamma och pappa och var med dem större delen av dagen.

Här ska ni få se lite bilder.

Pappa var och tröskade “neraföre Yngves” som vi säger. För många år sedan bodde en man som hette Yngve granne med min mormor och morfar, som bodde ganska nära mina föräldrar. Numera är “Yngve´s” sommarstuga åt Yngves bror.

I Yngve´s trädgård hittade jag det här.Båda backspeglarna var skyddade med ett par fingervantar. Jag vet inte om det verkligen var så stor vits med att vara rädd om backspeglarna när resten av bilen såg ut så här:Inte ens symbolen för bilmärket var helt.

Ändå var det på nå´t sätt en ganska vacker installation.

Trots att hösten är här fann jag några rester av sommar.En fluga tar tillvara på det som bjuds.
Inte långt från Yngve´s ligger en ladugård full med djur men den här flugan verkar i alla fall fördra Blåklintsdoft framför komockor.

Trädgårdstomten flinade åt oss när vi stod och väntade på tröskan.

En bit bort i skogen skymtade ett älgtorn.Det är så mysigt och härligt i närområdet kring mina föräldrars gård. Det finns en alldeles speciell ro och ett lugn som är svårt att hitta någon annanstans. Naturligtvis upplever jag det annorlunda eftersom jag är uppväxt här, men ändå.

Den här stora eken till exempel. Visst är det nåt visst med pampiga gamla träd. Jag vet inte hur gammalt det här trädet är, men det ger lite perspektiv på livet när man inser att det här trädet förmodligen stod här redan när min morfar, och kanske hans pappa också, var liten.Då bodde de inte här. Vilka levde här då? Vilka barn satt i dess skugga och vilka bönder brukade sin jord i dess närhet?
Den med god syn ser Guldgossen som ett litet vitt streck till höger om trädet.

Barnen fick det stora nöjet att åka med sin morfar i tröskan.
Här kommer tröskan.Det ryker ganska ordentligt när man tröskar.Guldgossen fick första åkturen.Vid en tömning av havren passade barnen på att byta plats.En tröska har en del ganska skräckinjagande detaljer, för att inte tala om hur den låter!

Efter Guldgossen var det lilla Svalans tur att åka med. Ser ni att morfar och barnbarn har samma ansiktsuttryck?

Sen var det ju det där med oväsendet. Inte ens hörselskydd hjälper helt och hållet.Lilla Svalan är verkligen fotogenic, eller försöker i alla fall vara det så gott hon kan. Så fort hon noterar kameran visar hon upp en min.Fast här tror jag i ärlighetens namn att det är morfar hon vinkar åt. Han kommer för att ta med henne på en åktur.Och så bär det iväg!

Skördetröskan lämnar gärdet stubbat och vackert när den dragit förbi.

På väg tillbaka till mormor och morfars hus fick jag syn på ett kvarlämnat träd i en liten dunge. Och nu kom höstkänslan tillbaka för fullt.

Tack Gud för den här dagen! Tack för att jag har mina föräldrar på så nära håll och tack för att barnen och jag har haft en så fin dag tillsammans med dem.

Nu blev det sovmorgon. Guldgossen vaknade visserligen redan sju men jag och lilla Svalan har sovit till kvart i nio.

Nu ska vi äta frukost med pepparkaksbröd och sedan åka till mina föräldrar.

Hoppas ni får en fin söndag!

Det har varit en härlig dag! Bad, trädgårdsjobb, glada barn, pepparkaksbröd och kvällsmys.

Det sista jag gjorde i kväll var att se en film på 4:an om en mor och dotter som bedrog rika män. Det skulle föreställa en kommedi men jag drog inte ens på munnen.

För övrigt har det varit en glad dag.

Nu har jag grävt mina hål och planterat både blåbärsbusken, den lilla stackars bollhortensian och en vanlig liten krukväxthortensia. Jag har också grävt hål för den stammade syrenhortensian som jag ringt och reserverat hos Mästers i Götene. Och lagt en ring sten kring varje planta, och börjat lägga kantstenarna, och grävt ner tio silver eksplantor för att få lite lyster så här på höstkanten.

Efter att ha spolat av och ställt in alla redskap (Förundersökningsledaren skulle vara stolt om han sett mig) gick jag in i köket och har precis slängt ihop en sats pepparkaksbröd. Receptet kommer från svärmor och ger makalöst goda smörgåsar. Egentligen är det så mycket socker i att de inte skulle få kallas smörgåsar, men med smör och ost så…

Här är receptet:

Blanda 1½ dl sirap med 4 dl filmjölk.
Häll i 1 tsk bikarbonat och ½ påse pepparkakskryddor plus 4 dl vetemjöl, 4 dl rågmjöl och 1 dl socker.
Det ska bli en rätt rinnig smet.
Häll upp i smord liten långpanna eller gör dubbel sats och häll i en vanlig långpanna.
Grädda i 200 grader strax under mitten i ca 25 minuter.
När de är klara brukar vi skära dem ungefär som kärleksmums fast i lite större bitar. Oftast blir de tillräckligt tjocka för att dela på hälften också.

Det här blir snabbt både barns och vuxnas favoritbröd. Inget man kan äta jämt får då blir man sockerberoende, men en skiva då och då för att förgylla tillvaron. De står sig bra i frysen också.

Jag är ute och gräver i trädgården igen. Den med minne som en häst kanske kommer ihåg att jag påbörjade projekt surjordsrabatt tidigare i somras. Jag (okej, Förundersökningsledaren) har grävt ner mig storblommiga magnolia och jag köpte också en blåbärsbuske och en bollhortensia. Blåbärsbusken har klarat sig bra i sin kruka men bollhortensian är det inte mycket liv i. Idag ska jag gräva ner dem.

Och jag gräver ett hål. Hur svårt kan det vara? Först är det matjord. Lättgrävt och fint. Sen kommer sandjord. Funkar också bra. Men sen är det stopp. Vad nu då! Inte borde tjälen kommit redan, det är ju bara mitten av september. Nej, det är sten. En fasa massa stenkross ligger där och hånler grått åt mina grävförsök. Nu minns jag plötsligt varför det var så bra att låta Förundersökningsledaren gräva hålet för magnolian.

Jag får ont i ryggen, mitt mellan skulderbladen. På samma plats som jag brukar få ont av magkatarren. Kan det vara magkatarr? Jag har ju precis ätit så det är inte helt omöjligt. Jag går in och tar en Novalucol.

Nu får vi se om det går bättre. Första hålet av fyra är halvklart. Hmmm…

Förundersökningsledaren ringde vid halv två och avgav lägesrapport. Igår hade det regnat. I natt var det minusgrader och idag strålande sol. De satt och åt lunch med vidunderlig utsikt. Förundersökningsledaren lät meddela att han pratade med högtalarfunktion, för att kunna hålla telefonen i den enda position som möjliggjorde någon täckning.

-Jag älskar dej ofantligt mycket!

Svarade jag på detta med högtalaren. Självklara skratt hördes i bakgrunden.

Jag och barna har det också bra. Vi har spenderat förmiddagen på badhuset. I en och en halv timma har vi simmat, byggt flytborgar med mattor och ringar, åkt rutchkana och slutligen även badat lite i den 34-gradiga bassängen.

Vi har också hunnit handla lite och fara en sväng till Lidens och köpa rhododendronjord.

Och nu har vi ätit. Makaroner och ostsnitsel.

Dagen fortsätter med utomhuslek. Jag med spaden i hand och barnen utan, eller med. Vi får se.

Vi hade en jättemysig kväll igår, barna och jag.

När jag hämtat dem från skolan for vi raka vägen till McDonald´s för middag. Jag skördade mycket uppskattning från mina telningar för detta tilltag. Det är härligt med kommentarer som:
-Du är världens bästa mamma!
även om de ju i och för sig inte har någon annan att jämföra med.

Hemma stoppade jag lilla Svalan i badet medan Guldgossen gjorde svenskaläxan och sedan fick även han bada. Sen satte vi oss framför Dobido och mös med salta pinnar, vatten och chips.
Min lilla plan var att de skulle bli trötta och somna relativt tidigt så att jag kunde titta på film själv sen. När Dobido var klart satt jag på Bolibompa också, och somnade själv i soffan medan barnen fortsatte titta en stund. Så småningom kom jag till sans och så gick vi alla och la oss i dubbelsängen.

Någon gång under natten gick antingen lilla Svalan och la sig i sin säng eller så bar jag henne dit, jag minns inte. Guldgossen låg i alla fall kvar och störde mig inte eftersom han har vett att ligga en bit ifrån.

Strax före sju vaknade Guldgossen (som vanligt, det hade jag räknat med) och satte sig med lurar på framför barnkanalen. Jag somnade hjälpligt om, men halv åtta nös han och väckte lilla Svalan och sen var det klippt. Guldgossen ville hindra lilla Svalan från att sätta på ljudet på TV:n, för att inte väcka mig (visst är han en Guldgosse) varvid lilla Svalan grät tills jag ropade att det var okej med TV-ljud. Och sen fanns det ju inte en planka i skjul´t för att jag skulle somna om.

Jag har i alla fall fått sova en dryg timma längre än normalt så det får väl anses godtagbart, även om jag hoppats på att få sova till nio.

Nu ska vi snart äta frukost efter en lång morgon och sedan åka till badhuset. Jag har redan inkasserat förnyade försäkringar om att vara världens bästa mamma eftersom jag tar med dem till badhuset.

Nu har både lilla Svalan och Guldgossen badat. Jag hör dem leka på övervåningen.
Brottsstycken av deras samtal når fram till mig:

Lilla Svalan: -…skulle vi…
Guldgossen:-Nej, vi ska planera vad vi ska göra i morgon.

Eftersom små grytor också har öron och barn är som bandspelare som både spelar in och spelar upp det de hör, så förstår jag att jag redan har förstört min son.

Jag har fått ett kedjebrev med frågor att besvara. Det går ut på att få veta en massa småsaker om de personer du känner och som känner dej.

Jag väljer att lägga upp svaren här, istället för att maila vidare. På så sätt har fler än de stackare jag i så fall skulle mailat, möjlighet att läsa svaren. Blir du sugen på att besvara någon eller några eller alla frågor är du mer än välkommen att lägga en kommentar till det här inlägget.

Nu kör vi:

1. Vad är klockan?
14:27

2. Ditt namn?
Zäta

3. Smeknamn?
Se fråga 2.

4. Piercings?
Räknas hål i öronen?

5. Ögonfärg?
Gyllenbrun

6. Födelseplats?
BB i Lidköping.

7. Favoritmat?
Hummersoppa med färskt vitlöksbröd, Italiensvågerns fantastiska skaldjurspasta och en massa annat gott.

8. Någonsin varit i Kalifornien?
Nepp

9. Någonsin tapetserat något med toalettpapper?
Varför skulle man göra det?

10. Älskat någon så mycket att du börjat gråta?
Ja, Förundersökningsledaren.

11. Varit med i någon bilolycka?
Ja, ihop med ett rådjur. Läs här:
http://blogg.zettervall.se/#post480

12. Krutonger eller baconbitar?
Krutonger

13. Favoritdag på veckan?
Fredag (den 13:de…)

14. Favoritrestaurang?
Eddies hade bäst a la carte här i stan, medan de fanns kvar. Nu hoppas jag på en nyöppnat fisk- och skaldjursrestaurang som jag inte besökt än.

15. Favoritsport?
Att utöva: Badminton
Att se på: Ingen. Sport på TV är rätt tråkigt!

16. Favoritdrink?
Alkoholfri San Fransisco.

17. Favoritglass?
Valnötsglass med lönnsirap.

18. Walt Disney eller Warner Bros?
Gör de katastroffilmer?

19. Favorit-snabbmatsrestaurang?
Pizza Hut – fast de är ju inte så snabba.

20. Vilken färg har Din sovrumstapet?
Brun

21. Hur många gånger kuggade du på teoriprovet?
Ingen

22. Vem fick du ditt förra mail ifrån?
Vet inte men det var ett mail som talade om att det mail JAG skickat inte gått fram.

23. Vilken affär hade du valt att övertrassera ditt kreditkort?
Nå´n pärlbutik.

24. Vad gör du oftast när du är uttråkad?
Det händer att jag får lite tråkigt på jobbet ibland, men det går över rätt fort. Och det är hemskt tråkigt att städa.

25. När går du och lägger dig?
Nästan alltid för sent.

26. Vem kommer att svara på detta e-mail först?
Nu skickade jag ju inget mail, men jag tror kära Willevalla kommer lägga första kommentaren.

27. Vem av dom du skickat detta e-mail till kommer inte att svara?
Ja, det var ju inget mail, men jag tror inte någon av mina kollegor kommer svara, till exempel.

28. Vilket tv-program missar du inte?
Jordan, rättsläkare.

29. Senaste person du gick ut och åt middag med?
Förundersökningsledaren

30. Ford eller Chevrolet?
Det får nog bli Ford för Chevrolet är för svårstavat. Jag har ju just lyckats lära mig stava till Mitsubishi.

31. Vad lyssnar du på just nu?
Mina kollegors kackel i fikarummet.

32. Vilken är din favoritfärg?
Brun och grå och lite lila.

33. Hav eller flod?
Hav

34. Hur många tatueringar har du?
Ingen, men jag har några ärr.

35. Har du någon gång kört slut på bensinen?
Ja

36. Katter eller hundar?
Nej, det blir så mycket hår, och Guldgossen är allergisk.

37. Klockslag när du blev färdig med det här?
15:11

Idag ska gipset av.

I tre veckor har lilla Svalan gått gipsad.
De två sista veckorna har hon inte haft något ont i armen men det har kliat förskräckligt ibland. I morses fick hon ett smärre utbrott och skrek i två sekunder över den förfärliga klådan. Jag påminde henne om att befrielsens dag är inne och hon drog en suck av lättnad och slutade skrika.

I kväll ska lilla Svalan få bada. Hon älskar att bada. Vi har ett ganska rejält badkar och hon gillar verkligen att ligga och skvimpa runt i vattnet med lite god badolja. Hon är ju en lyxlirare, lilla Svalan. Sovmornar, badkarsbad, silverkulor på glassen – det är lilla Svalan i ett nötskal.

Det har gått bra med duschsejourerna också. Hon har stått med armen i en stor plastpåse, hårt åtsnörd med både gummisnodd och frystape. För säkerhets skull har hon hållt armen högt över huvudet också, så att inget vatten skulle smita in och förstöra det känsliga gipset. Jag har assisterat med tvål och schampoo för att gipsarmen inte skulle hinna blir vit och blodlös innan hon var klar.

Men idag ska alltså gipset av. Det är bara en gipsskena så jag kan ta bort den själv.
Vad gör man med ett överblivet gips? En fruktskål kanske…

Nu kommer den krypande. Men det var länge sedan sist så jag klagar inte.

Och jag tror mig ana ytterligare en tråd i mönstret. Huvudvärken slår inte bara till när jag är stressad, har sovit eller ätit dåligt och är spänd i axlarna. Den vill också göra entré när jag slappnar av.
Idag kände jag för första gången på länge att det här kommer bli en bra dag. Jag har inga krav på mig hemma, allt jag måste göra kan jag skjuta på till en annan dag. Jag känner mig avslappnad, lugn, tillfreds, rofylld och på gott humör. Jag tror att de känslorna ger utrymme för lite huvudvärk också.

Vi får se hur mycket den kryper idag. Jag kommer inte tveka om det behövs en däng med migräntabletter. Inget ska få förstöra min myskväll med barnen.

Förundersökningsledaren ringer mig kvart över åtta på morgonen (alltså för en liten stund sedan).
De sitter i tälten och äter frukost eftersom det är lite ruggigt och kallt ute. Han mår bra men har blivit en aning morgonförkyld. Nu skulle de packa ihop tälten och ge sig av för dagen – in i radioskuggan.

Han ville bara ringa och höra så att allt är bra och berätta att han älskar mig. Vi viskade hemliga ord till varann och jag känner mig upplyft av hans kärlek.

Nu tycker jag hon börjar ta sig ton.

http://zatasblogg.blogspot.com/2008/09/kommentarer-igen.html

När jag tagit hand om disken, gått min promenad och hämtat barnen från Örslösaskogen, ätit en kvällsmacka och nattat barnen satte jag mig och tittade på nio-filmen på 6:an.
En katastroffilm (ungefär) med ett kraschat plan, tydliga motsättningar bland de överlevande, noll humor, en uns spänning och sedan inget mer. Phoenix tror jag den hette.
Jag broderade lite under tiden, och talade med en vännina i telefon (fast då pausade jag filmen för full koncentration). När filmen var slut var klockan halv tolv.

Jag gick och la mig och skulle bara läsa lite ur “Ondskan” innan jag somnade. När boken var slut var klockan drygt ett. Mindre än sex timmar till uppstigning.

Varför gör jag så här mot mig själv? Passar uttrycket “när Förundersökningsledaren är borta dansar Zäta på bordet” eller beror det på något annat.
Efter en djuplodande analys har jag kommit fram till att det med största sannorlikhet var den lättlästa bokens fel att jag inte kunde förmå mig att somna i tid. Det känns skönt att ha det utrett i alla fall.

Och ikväll blir det kanske repris. Jag har tio olästa böcker som väntar på mig i bokhyllan. Och jag har ju lovat mig själv sovmorgon i morgon bitti.

Plötsligt har jag en och en halv timma, alldeles för mig själv hemma i huset. Förundersökningsledaren fjällvandrar och barnen är på Royal Rangers.

Vad ska jag fylla denna eon av tid med? Pärlande, filmtime, trädgårdsarbete, tvätt, städning, disk, läsning…

Jag tror faktiskt jag ska ta hand om disken först och sedan unna mig en liten promenad innan det är dags att hämta hem barnen från skogen.

Igår kväll var jag i kyrkan för PiL-sammanträde. PiL är våra radiosändningar. Vi brukar ha våra sammakomster halv åtta på tisdagskvällarna, efter bönen. Igår var det onsdag. Vi skulle ha sammanträde halv sju.

Sju minuter över sex som kom Förundersökningsledaren hem. Då hade han gjort diverse ärenden och dessutom handlat. Jag hade börjat vispa ihop en pannkakssmet och väntade bara på äggen. Min plan var att vi skulle äta middag tillsammans i lugn och ro innan jag åkte till kyrkan.

Förundersökningsledare kom insvepande i köket med kassarna drällande runt benen.
-Förlåt att jag är sen. Nu kanske du inte hinner i tid.
-Jodå, det är ju halv åtta vet du.
-Jaha, jag hade skrivit halv sju i min kalender.

En liten olustig misstanke slog genast rot i min hjärna. Skulle det kunna vara så att mötet var en timma tidigare. Jag kontrollerade almanackan och jo minsann, så var det ju. Bedrövligt att Förundersökningsledare ska behöva ha koll på mina åtaganden. Han har ju nog med sina egna.

På 13 minuter hann jag vispa klart pannkakssmeten, grädda tre pannkisar och inmundiga två av dessa, rykande heta, medan barnen skrattade åt mina miner och majer när jag försökte undvika brännblåsor. Jag utbytte barnrelaterad information med Förundersökningsledaren och han försökte berätta lite om sin förestående resa. Han utlovade också lite kvällsmys när jag kom hem, med chips och dipp och nyanlända terrorfilmer (i alla fall en).

När jag kom hem var Förundersökningsledaren inte riktigt klar med packningen än, och han behövde vaxa vandrarkängorna också. Själv hade jag fått en körare med magkatarr och kände inte att det skulle vara så lämpligt att dippa chips.

Det slutade med att jag gick och la mig med TNS-apparaten och Förundersökningsledaren dippade i sällskap med sina kängor. Vad ger ni mig för den myskvällen va?!

Inatt drömde jag att jag lyckades få i det ena av mina två silverörhängen. Det tog jättelång tid och när jag äntligen fått i det var jag så lättad över att det inte gjort ont att jag nästan kissade på mig.
Sedan gick jag hela dagen med ett örhänge av varje sort. Silverhänget var jättetungt och det kändes som hela örsnibben drogs ut, men jag var glad och stolt ändå.

Kvart i sju i morses for Förundersökningsledaren iväg för en långhelg med vandring i norska fjällen.
Jag började sakna honom redan innan han åkt.

-Ha det så jätteroligt nu, njut av den storslagna naturen, hoppas det går bra…
Så sa jag. Med överdrivet glättig stämma.
Varför sa jag inte att jag skulle sakna honom?

Jo, hade jag sagt det hade jag börjat gråta. Och jag tror inte på gråt som en lösning, i alla fall inte för mig. När jag gråter får jag huvudvärk, jag blir helt rödmosig i hela ansiktet och ser helt anskrämlig ut, jag kan inte stänga av tårarna på kommando utan snyftar, snörvlar och hulkar onödigt länge och framför allt – tårarna gör ingen nytta, jag känner mig inte lättad, renad, mindre ledsen eller något annat som skulle vara positivt.

Jag gråter alltså inte så ofta. Kanske ibland till någon sorgsen film eller vid stora idrottsprestationer eller när jag läser om något som berör (som när den modige 10-årige gossen klarade en natt på fjället), men inte som ett uttryck för mina äkta känslor.
När det gäller mina känslor är just uttryck inget jag överhuvudtaget prioriterar, jag är mer för undertryckande.
När jag är ledsen föredrar jag att så snabbt som möjligt tänka på något annat än det som gör mig ledsen. Med oro och saknad gör jag likadant.

På väg till jobbet i morses tänkte jag alltså inte ett dugg på hur helgen kommer bli, att jag och barnen är ensamma, att hela lördagen kommer bli tom och ensam…
Nej, jag satt i stället och tänkte ut nya äventyr till Henrietta som ska skulle kunna skriva om.

Och nu, klockan 10, får jag ett mail från Förundersökningsledaren:
“Nu är vi snart i Norge. Jag älskar dig! /Maken”
Jag kastar mig på telefonen för att hinna ringa innan han åker in i Norge, de dyra telefontaxornas land. Men försent! En minut tidigare fick han välkomstSMS:et från norska telenätet. Vi säger bara “hej” och “jag älskar dej” och jag berättar inte hur mycket jag saknar honom, redan.

Jag tror inte jag för tillfället har alla hästar hemma. Eller vilka det nu är som borde vara hemma…

Så här kan det låta när jag ringer:
-Och vad heter han, i namn?
eller:
-Hur många hotellnätter kan det blir på en dag.
och:
-Hette du Karl Nissfeldt?
-Nej, Jörgen Hultkvist.
-Okej, jag ska nog hem och tvätta öronen med spetsig tvål.

Det blev vitlöksbröd, minimjölk, hemodlade tomater och oliver som marinerats i vitlök och chili. Oliverna var en liten besvikelse. De var visserligen goda men smakade varken vitlök eller chili i någon större utsträckning.

Jag saknade bara min hemmaglömda matlåda lite grann.

Henrietta har varit tyst ett tag. Men det har haft sina randiga och rutiga orsaker.
Igår berättade hon varför.

http://zatasblogg.blogspot.com/2008/09/pinsamt.html

Nu går det också att skriva kommentarer, till Henrietta.

När jag kom hem frå jobbet igår ställde jag mig och hackade lök, stekte köttfärs, kokade spagetti och gjorde en riktigt god köttfärssås.
Det blev mycket mat. Jag och barnen åt och min mamma fick också en smakportion.
Efter bion senare på kvällen gjorde jag i ordning matlådor av resterna. Det blev sex stycken, fyra för frysen och en till Förundersökningsledaren och en till mig att ha med på jobbet idag.

När jag kom fram till jobbet upptäckte jag att jag glömt min låda hemma. Jag har bara två små tomater till lunch!

Kanske kan jag göra en repris av gårdagen och gå och köpa mig en vitlöksbaugette. Det passar ju bra med bröd och tomater. Minimjölken står redan i kylskåpet på jobbet och jag kanske kan komplettera brödet med några fina oliver.
Men riktigt samma sak som köttfärssås och spagetti blir det ju inte!

När jag hämtade Guldgossen från skolan tittade han på mig och sa:
-Grattis på bröllopsdagen!
Det var det bästa jag hört idag. Jag blev fantastiskt glad.

När min mamma kom hit för att barnvakta barnen under bion tog lilla Svalan med henne ut i garaget. Mamma visste inte att vi köpt ny bil och nu visade lilla Svalan:
-Titta mormor.
Mamma öppnade bildörren och tittade in.
-Jaha, har du fått en ny bilbarnstol?
Hon såg först inte att hela bilen var ny!

Arnfilmen nr 2 var helt okej. Man kan ju inte begära att den ska vara lika genomarbetad och detaljrik som böckerna. Skådespeleriet ger jag faktistk inte så mycket för heller. Men det fanns två saker som gör den sevärd:
Musiken var bra.
Skådespelaren som gör Saladin är gôrsnygg.

Och vissa har tydligen tagit Arn till sitt hjärta. När filmen var slut och vi packade ihop våra pinaler hörde jag ett samtal mellan två damer på raden bakom mig:
-Men… var det i Gudhem han begravdes?
-Nej, han ligger väl i Varnhem.
-Och Cecilia då?
-Det vet jag inte men Arn ligger i Varnhem, varför åker annars folk dit!
-Men ligger han inte i kyrkan där i… vad heter det… Forshem?
-Nej, Varnhem är det allt.

Och då ska ni veta att vi bor precis vid kullen av Kinne-Kulle där Forshem ligger, och inom bara några mils avstånd finns både Varnhem och Gudhem.
OCH ARN ÄR EN PÅHITTAD FIGUR!
Men jag hade inte hjärta att störa damerna. Jag skulle vilja vara med när de åker till Varnhem och letar efter Arns grav.

Nu bubblar kaffebryggaren i köket, precis utanför mitt kontor. Det brukar dofta ljuvligt.

Idag lukar det oliver. Åh, vad jag blev sugen på oliver. Sköna, stora, köttiga, gröna, med kärnan kvar.

Talade precis med en man som heter Reinart. Det är ju ett lite ovanligt namn och jag ville ha det bokstaverat för att stava e-postadressen rätt.

Jag: -Är det Rickard, Erik…
Reinart: -Nej, nej, jag heter inte Rickard, jag heter Reinart, Reinart!

…och den var jättegod. Baugetten alltså.

Hur smart tycker ni det är att förfesta med en välladdad vitlöksbaugett på bröllopsdagen? Jag menar ensam, utan Förundersökningsledaren. Till lunch liksom…

Idag firar jag och Förundersökningsledaren 13-årig bröllopsdag.
Det blir inte så mycket firande eftersom jag inte orkat hitta på något inovativt. Vi ska i alla fall gå och se den nya Arn-filmen. Någon restaurangmat hinner vi inte med, det blir antingen för tidigt eller för sent.
Jag hoppas att Förundersökningsledaren hinner komma hem i tid. Han är i Borås och jobbat åt en kund (var där hela dagen igår också) och mycket talar för att han måste vara kvar till sent i kväll. I så fall går jag och tittar själv tror jag.

Är du nyfiken på hur vårt bröllop var, och är nytillkommen läsare:

http://blogg.zettervall.se/#post623

Kommer ni ihåg det här:

http://blogg.zettervall.se/#post650

Nu kommer nästa slag.

Under sex år har några eldsjälar anordnat en stor quiltmässa i Lidköping. Inte en enda gång har jag haft möjlighet att gå dit och njuta av de utställda lapptäckena, shoppa nya tyger eller delta i intressanta seminarier.
Nästa år vill jag verkligen se till att det blir av i alla fall. Årets mässa ägde rum i helgen som gick. Jag läste i tidningen om allt roligt de haft, de som kunnat vara med. Men nästa år så…

…blir det ingen quiltmässa. Arrangörerna har bestämt sig, precis som med Hjulafton, att evenemanget blivit för stort och lockar för mycket folk. Hur kan man överhuvud taget överväga att ange en sådan anledning till att upphöra med ett lyckat koncept?! Det är väl i så fall bättre att säga som det är – vi orkar inte längre!

Så nästa år blir det varken Hjulafton (vilket jag ju lovat Guldgossen) eller quiltmässa (vilket jag lovat mig själv). Elände!

Jag får erkänna att jag trots avsaknad av både man och mardrömmar i sovrummet i natt, ändå är aningen trött.
Anledningen den här gången är att lilla Svalan har så svårt att somna i sin egen säng. Hon är en verklig kvällsmänniska och somnar vanligtvis inte före halv tio, ofta senare.

För att få min lilla dotter att komma till ro lite snabbare brukar jag låta henne somna i min säng, i alla fall de kvällar jag orkar med henne. I går kväll var en sådan kväll.
Jag somnade själv rätt raskt bredvid min lilla kamindotter men på natten vaknade jag flera gånger om. Så här i vaket tillstånd är det helt oförklarligt varför jag inte bar över henne till hennes säng, men just då orkade jag inte. Lilla Svalan låg på tväre över sängen, med huvudet så när mig som bara möjligt var, och jag hade ungefär 40 cm till mitt förfogande mellan huvud och sängkant.

I morses förklarade lilla Svalan varför hon är ledsen när jag lämnar henne på skolan. Hon tror inte hon ska orka med dagen för hon är så trött. Jag förstår att hon är trött. Hon är sex år och sover knappt nio timmar per natt. Det är väl ungefär lika mycket som jag skulle vilja ha i de bästa av världar, och hon är en aning yngre…

På torsdag åker Förundersökningsledaren till Norge med ett stort gäng andra entusiaster för en långhelgs fjällvandring. Visst kommer jag och barnen att sakna honom, säkert massor…
…men på lördag morgon kommer jag inte sakna hans oförmåga att sova länge. Han brukar ligga och skruva på sig till åtta men sedan går han upp och väsnas tillräckligt för att jag inte ska kunna somna om.
På lördag ska vi sova, lilla Svalan och jag! Att Guldgossen som vanligt vaknar klockan sju har ingen betydelse för han ligger i sitt eget rum och läser, eller spelar dataspel eller tittar på TV med lurar för att inte väcka oss.

Idag längtar vi, lilla Svalan och jag.

Jag drack nästan en hel mugg kaffe på barnkalaset igår. Det skulle jag inte ha gjort.

På kvällen hade jag svårt att somna. Hjärtat bankade alldeles för snabbt och det fanns inte en chans att komma till ro. Jag låg och läste Jan G.´s ”Ondskan” i stället. Halv ett släckte jag lampan och lyckades äntligen slumra till. Precis på väg ner i det där underbara tillståndet av medvetslöshetsliknande sömn ropade Guldgossen och jag rycktes ofrivilligt tillbaka till klarvakenhet igen. Jag gick upp och tittade till båda mina små änglar men de sov djupt. Guldgossen hade bara talat i sömnen.

När jag äntligen somnade om började jag genast drömma. Det var en av de där verklighetstrogna drömmarna ni vet, när man inte riktigt vet om man verkligen drömmer eller är vaken.

Jag kom hem med bilen på kvällen. Jag vet inte var jag hade varit eller vad jag gjort, men det hade redan börjat mörkna. Barnen var ute och lekte med några grannbarn och verkade glada. Jag tyckte det var lite ansvarslöst av Förundersökningsledaren att lämna barnen ute så sent men han var kanske själv i närheten och höll koll på dem. Jag öppnade garaget för att köra in bilen men upptäckte att det redan stod två främmande bilar därinne. Vad höll Förundersökningsledaren på med? Varför hade han bjudit hem gäster utan att meddela mig och dessutom låtit dem parkera inne i garaget? Jag ställde bilen utanför huset och upptäckte då att det stod andra krukväxter i fönstren och hängde andra gardiner. Det verkade nästan som om någon annan familj flyttat in vårt hus. Hjärtat började dunka hårdare i bröstet och jag gick en runda i kvarteret och ropade Förundersökningsledarens namn, utan resultat. Dock stötte jag på två äldre herrar och frågade dem om de sitt till min man. Jo, de hade nog sett honom besöka juggen Stojan (förmodligen hämtad av mitt undermedvetna från boken ”Snabba Cash”) borta i hörnhuset tidigare på förmiddagen.

Stojan var ingen trevlig person. De andra grannarna höll sig helst undan från honom och vi misstänkte honom alla för att hålla på med ohederligheter, även om vi inte visste vad. Jag var dock tvungen att få tag på min make för att få förklarat vad som hänt med huset och varför han lämnat barnen utan tillsyn.
Stojan öppnade efter första påringningen. Han såg inte förvånad ut över att jag kommit och han småflinade lite menande. Jag frågade honom om han träffat Förundersökningsledaren under dagen. Jodå, Förundersökningsledaren hade varit där vid halv tretiden och lånat Stojans husnyckel. Han hade lovat komma tillbaka med den vid fem men nu var klockan redan halv åtta så nu var Stojan på väg ut för att leta upp Förundersökningsledaren, och det fanns ett tydligt men förtäckt hot i det han sa. Jag förstod ingenting. Vad skulle Förundersökningsledaren med juggens husnyckel till, och vad hade de för affärer ihop, om de nu hade affärer ihop? Inte kunde jag fråga heller, även om jag inte vet varför. Jag nöjde mig med att lämna mitt mobilnummer till Stojan och bad honom ringa om han fick tag på Förundersökningsledaren, eller fick veta var han befann sig.

Juggen ställde sig nära mig och kikade över min axel när jag skrev ner numret. Han pekade med fingret på en otydlig nolla och undrade om det var nio eller noll. Situationen kändes mycket obehaglig och farlig och jag skyndade mig att fylla i nollan så att den skulle bli så tydlig som möjligt. Plötsligt grep Stojan tag om min arm, svängde mig hastigt runt och tryckte upp mig mot en av pelarna på verandan. Han placerade en kvävande kyss på över mina läppar och hans lilla hårda muskelpaket till kropp höll mig på plats. Jag blev äcklad och arg och sparkade honom hårt på smalbenet. Det här var inte en man som det skulle gå att resonera sig ifrån och kunde han använda sig av överraskningsmoment för att få mig dit han ville, så nog kunde jag också. Med högerhanden drog jag upp hans vänsterben och siktade en spark mot skrevet. Jag ville inte skada honom för mycket, bara markera att jag inte accepterade hans handling, och under det ögonblick jag övervägde hur hårt jag skulle sparka hann juggen luta sig mot verandaräcket och ta stöd med båda händerna för att kunna parera det förväntade slaget med sitt lediga vänsterben. Alltså fick jag ändra taktik och greppade snabbt hans vänsterben med min andra hand. Sedan tog jag ett stadig tag kring tasken och vred om. (Förmodligen var jag utrustad med tre händer, annars hade det varit fysiskt omöjligt).
Stojan kved under smärtan men upphörde inte med sitt arroganta småleende och det retade mig så mycket att jag med all kraft knuffade honom ner för de fem stegen i stentrappan. Jag såg inte hur han landade men när jag var på väg ner för trappan låg han hopkrupen med knäna uppdragna under sig. (Min aggressivitet och förmåga att slåss hade jag uppenbart hämtat från ”Ondskan”.) Jag var rädd att han skulle sträcka ut en hand och greppa min ankel men jag tog risken och med högburet huvud och kontrollerad stämma slängde jag till honom anteckningsblocket med mitt telefonnummer och bad honom på nytt ringa upp mig om han fick veta något.

Sedan rann kraften av mig och slokörad gick jag tillbaka mot huset. På vägen kontrollerade jag saldot på våra konton. Helt tomt! Nu var jag mer än orolig. Mina känslor började gränsa till förtvivlan. Jag anade grannarnas blickar bakom gardinerna i de tända husen. Det kändes som jag var den siste att få reda på något hemskt. De tyckte synd om mig samtidigt som de skrattade åt att jag varit så blind och inte sett, inte förstått, vad det nu var jag borde förstått.

Jag ringde på hos närmaste grannen för att fråga om hon visste något. Hade hon sett till Förundersökningsledaren idag. Ja, sa hon dröjande, som om hon inte ville avslöja en hemlighet. Han hade varit inne kl tre, precis innan han for, och bett henne ta hand om sjuksköterskan från Försäkringskassan, för att intyga att han varit hemma vid alla de tillfällen han sjukanmält sig. Jaha, sa jag, och du vet inte vart han åkte då? Nej, det visste hon inte. Jag ville skrika åt henne att min man minsann aldrig var sjuk. Vaddå sjukanmälningar? Skulle han ha gått bakom ryggen på mig och åkt iväg för att jobba men sedan åkte hem igen och stannat hemma? Men jag kunde inte fråga. Allt var så väldigt fel.

När jag stängt grannens dörr upptäckte jag att ett av bankkontona var övertrasserat. Förundersökningsledaren hade gjort ytterligare uttag, på kredit. Nu stod jag plötsligt utan man, utan hus, utan pengar, utan… barn. Barnen var också försvunna. För en kvart sedan hade de varit ute och lekt med sina kamrater men nu var det helt tomt på gatorna och lekplatsen. Vart hade de tagit vägen?

Då vaknade jag, med hårt bultande hjärta och katastrofkänslan rykande ur porerna. Jag var genomsvett och arg och frustrerad, rädd och övergiven.

Jag bestämde mig för att aldrig mer dricka kaffe, i alla fall inte på eftermiddagen.

Fredag kväll: Besök av Förundersökningsledarens syster och make. Pizzabak och trevlig samvaro.
Lördag: Församlingsdag med intressanta diskussioner, lekar, fika och korvgrillning.
Lördag kväll: Hemmamys med man och barn. Beemovie från lovefilm.se
Söndag förmiddag: Högtidsmöte i kyrkan.
Söndag eftermiddag: Barnkalas utanför stan.
Söndag kväll: Mera mys, nu med Askungen 3 och jordgubbskräm.

Det var helgen i korta drag.

Igår kväll satt jag en stund på sängkanten och filosoferade innan jag la mig. Plötsligt kom jag på en helt underbart vis och förståndig tanke. Rent av revolutionerande! Jag kände mig helt uppfymd och badade i ett förklarande ljus.

I natt, kvart i fyra, vaknade jag och var uppe och tog hand om Guldgossen en stund. Sedan kunder jag inte somna om. Jag satt en halvtimma och skrev dagbok och kom på att jag ju måste skriva ner min fantastiska visdomstanke.

Men den var som bortblåst. Jag har inte kommit på den under dagen heller.
Elände! Nu kommer aldrig världen få veta hur fantastiskt vis och smart jag är.

Det här med fisar… Jag tror att man på min arbetsplats är ganska van vid att det kan lukta lite… hmm… illa när man går förbi mitt skrivbord.

Jag äter ett ägg till frukost varje vardagsmorgon, fast oftast hemma, när jag hinner.
Jag äter diverse konstiga saker också. Idag och igår var det tex en albansk specialitet med kål och lök mellan mördegsplattor. Inget som inte gör en mage doftfri!
Ibland har jag med mig proteinpulver och gör en bantarsmoothie. Man skulle kunna kalla det prutteinpulver också, know what I meen. (Stavas det så?)

När jag kommer ut från bajstoaletten (jo, vi har två toaletter. Ska man bajsa går man bara på den ena, så den andra får vara lite mindre illaluktande) brukar jag varna mötande så att de inte kliver in direkt efter mig.

Men tro inte för den skull att jag är kvar i kiss-och-bajs-åldern. Nejdå, jag är en högst allvarsam och respektabel kvinna!

För den som vill läsa lite mer om pizzastenen rekommenderas följande inlägg:

http://blogg.zettervall.se/#post5

http://blogg.zettervall.se/#post4

Världens bästa kollega (i alla fall idag) hade idag med sig underbart goda, munsmältande, fudgeliknande chokladkakor och försåg oss med på fikarasten.

Det är så här en fredag ska tas!

Ikväll kommer vår pizzasten till heders igen.
Förundersökningsledarens syster med man besöker oss och igår kväll satte jag en deg som får jäsa i kylskåpet ett dygn. Vår albanske vän, han som ska gifta sig snart, har jobbat lite på pizzerior i stan och avslöjat att hemligheten bakom den smidiga pizzadegen är mycket lång jästid. Tidigare har vi låtit degen jäsa en dag, knappt, och den har blivit mycket lättarbetad och går att kavla ut till tunna knapriga pizzor. Det ska bli spännande att se om det blir ännu bättre nu, eller om degen jäser för mycket och dör.

Hur lång tid tror ni det tar att köra in sig på en ny bil?

Vi köpte ju en (för oss) ny bil i lördags, för nästan en vecka sen och nu undrar jag hur länge det ska dröja innan jag kan köra den “i sömnen”.
Min gamla bil fungerar ju nästan som en förlängning av mig själv. Ska jag växla behöver jag inte leta med foten efter exakta läget på kopplingen, handen behöver inte fumla runt två sekunder för att hitta växelspaken. När jag startar blir det inga fåniga kängruhopp för att jag inte hittar rätta läget på gasen. När jag svänger behöver inte blicken leta efter backspeglarna. Min kära Volvo är som en handske runt min manövrerande hand.

Mitsubishin däremot, känns som en ny vän. Vi har inte hittat varandra än, tassar lite på tå och ibland gör jag bort mej och trampar för löst på gaspedalen, så att han dör. Kärringstopp vid trafikljuset är bland det värsta jag vet. Jag är ju en DUKTIG bilförare och dylika pinsamheter vill jag inte kännas vid! Och därmed bastu!

Jag vill kunna smeka mig fram i trafiken när jag känner för det, eller ligga på hårt och ta mig fram snabbt. Jag vill i alla fall inte studsa fram som en inkompetent övningskörare med taskigt självförtroende och allt för stora träskor.

Jag lovar rapportera när rätta känslan infinner sig.

Maken är också vaken.
Förundersökningsledaren menar jag, men det rimmar så dåligt på vaken…

Vi sitter med våra frukostar och suckar över allt som ska göras.
Förundersökningsledaren säger:
-Det är nästan så man längtar tills man blir pensionär.

Jag kokade ägget ändå förresten. Nu ligger det i väskan och blir en andrafrukost på jobbet. Jag känner mig som Nalle Phu, eller någon av de små söta hoberna i Sagan om ringen. De förfasade sig ju över det hårda tempo Vidstige satte upp i flyken undan ringvåldnaderna. Sinsemellan viskade de:
-Jag börjar misstänka att han inte ens känner till andrafrukost.

Idag är jag trött, igen…

Jag vaknar av klockradion, raglar upp till toaletten, gör mina morgonbestyr och drar på mig de kläder jag så förtänktsamt la fram igår kväll.

I köket börjar jag koka ett ägg men ångrar mig och rostar en smörgås. Jag tar fram ost och leverpastej och kokar tevatten. Långsamt brer jag den rostade mackan, med skaftet på smörkniven…

När jag kom hem efter jobbet idag låg lilla Svalan på köksgolvet och skrek. Hon hade regriderat sisådär 3-4 år inför det faktum att hon ikväll skulle börja på Royal Rangers.

Royal Rangers är, som jag tidigare skrivit, scoutverksamhet men i Pingstkyrkans regi. Det är skog och mark, eld, sågar, knivar och yxor, djur och natur, Bibel och bön, lekar och kamratskap.

Men för lilla Svalan var det något hon absolut inte ville vara med på. Guldgossen har varit med i två år och trivs och vi tycker det är en vettig aktivitet för våra TV- och datahungrande barn så vi uppmuntrar och bestämmer. Lilla Svalan skulle dit, så var det bara. Om hon efter några gånger fortfarande lägger sig och skriker på golvet varje torsdag, så kommer hon slippa, men inte förrän hon provat ordentligt.

Jag lovade vara med henne hela första gången, för att öka tryggheten. Hand i hand gick vi i skogen medan Guldgossen rusat i förväg tillsammans med sin grupp av lite äldre barn. Lilla Svalan upptäckte att det fanns tre andra barn hon redan kände sen tidigare, en från hennes klass till och med.

Och så hände det som jag med mitt vuxna mammaperspektiv redan klurat ut. Lilla Svalan stortrivdes. Fyra härliga ledare lekte och skojade, läste och berättade, förklarade och hjälpte till att grilla korv.

Varje torsdagkväll varar i en och en halv timma. Barnen träffas ute i skogen bortanför Örslösa, det tar ungefär 10 minuter att köra dit.
När det var 20 minuter kvar av samlingen vänder sig lilla Svalan om till mig och säger:
-Du kan åka hem nu mamma.

Jag åkte inte hem. Bensinpriset ni vet…

Lite senare säger hon:
-Mamma, jag vill komma hit igen.
-Ja, det får du, säger jag. Vi åker hit nästa gång också.
-Jag vill åka hit i morgon.
Hon blir lite gramse på mig när jag förklarar att Royal Rangers inte är varje dag, bara en gång i veckan, men hon försäkrar sig om att vi kommer åka dit nästa gång som det är “en så´n här dag”.

När det är fem minuter kvar vänder hon sig om igen där hon sitter i ringen kring lägerelden, med en grillkorv i ena handen och en lapp med information i den andra.
-Mamma, du kan verkligen åka hem nu, jag klarar mig själv.

När vi är hemma kan jag inte låta bli att göra en variant av “vad var det jag sa”.
-Där ser du att det var roligt. Det var ju helt onödigt att ligga på golvet och skrika.
-Jo, men mamma, jag trodde att det bara skulle vara en massa konstiga människor, som jag inte känner…. och det var det ju, men det var roligt ändå!

Idag känner jag mig mest bara trött och lite urlakad. Det blåser ute och molnsuddarna jagar varann över himlen.

Jag har inget att skriva om.

Just nu läser jag en bok av William Diehl (osäker på stavningen av efternamnet) som heter “Fräls oss irån ondo”.

I boken beskrivs hur en massa olika människor samarbetar, och även motarbetar varann, för att sätta dit en stor terrorgrupp som har maskerat sig som ett kristet samfund av det mer fanatiska slaget. Boken är välskriven och har ett godkänt driv även om den innehåller för många människor och saknar den röda tråd som en självklar huvudperson kan ge. Jag börjar närma mig slutet av boken och längtar efter att det ska hända något spännande nu.

I kväll har jag haft riktigt roligt.

Vi har varit hemma hos vänner och planerat ett stundande bröllop. Bruden var också med medan brudgummen var på jobbet. Bruden kommer från Albanien och har börjat lära sig svenska men hänger inte med på allt, så vi har blandat svenska och engelska rätt friskt under kvällen.

När vi pratade mat till bröllopet föreslog vi att bruden och hennes familj kanske kunde ordna någon typisk albansk rätt. Bruden undrade om vi menade dessert eller huvudrätt medan vi mest var inne på en liten förrätt. Min vännina försökte förklara på svengelska (och tänk er nu hur det låter för den som inte vet att det inte är enbart engelska som talas):

-Mäjby you vill have a little rätt!

Eftersom jag har ett jobb där jag pratar med en massa olika människor hela dagarna i ända, händer det ibland att jag träffar på personer med lite annorlunda namn.

Idag har jag till exempel sökt både Ole Baj och Henrik Holk.

Jag har köpt tre par byxor och tre par strumpor till Lilla Svalan. Hon rakar ju i höjden så och nu har hon mest byxor som flaggar på halv stång. Jag köpte ett par svarta tunna, ett par svarta myxbyxor med rosa detaljer och ett par helrosa utsvängda mysbyxor. Tillsammans med sockarna gick kalaset på 150 kr, som hittat!

Jag hittade också en gammal kollega som jag inte träffat sedan hon slutade hos oss. Hon har varit med Rosa bussarna i Sydamerika och jobbat som kock där. Nu berättade hon att hon läser till ekolog. Passar henne perfekt! Jag blev så glad av att se henne igen för hon är en härligt människa!

Shopoholickollegan visar upp sitt fynd för mig när jag kommer tillbaka till jobbet. Hon ska jobba upp en lite intelligentare look och har köpt en bok. Den heter “En shopoholics bekännelser”.

Höll på att glömma! Det är ju torgdag idag. Jag kan absolut inte komma på någonting som jag skulle behöva köpa men jag ska ändå dit och titta lite. Kanske lilla Svalan skulle må bra av ett par nya svarta eller röda sockar. Det bor så mycket rosa i hennes strumplåda nu…

Under några veckor har jag funderat på vad jag ska kalla maken när han framträder i bloggformat. Det låter lite tråkigt med bara “maken”, när både Guldgossen och lilla Svalan och till och med jag själv fått så genomtänkta namn. Visserligen är det enkelt och nytillkomna läsare förstår genast vem jag syftar på, men i alla fall, lite fantasilöst är det allt.

Jag har försökt komma på någonting som utmärker maken, och som inte är för intimt eller har med vår kärlek att göra. Det är lite svårt att liksom ställa sig utanför relationen och se honom med andra ögon.
Det jag tror andra tänker om honom är att han är trevlig, kunnig, datanördig, friluftsälskande och talar lite sluddrande ibland. Jag brukar reta honom för det där sista, och han ger svar på tal med att jag hör så dåligt. Det är tyvärr sant.

Men jag skulle alltså kunna kalla maken Mr Trevlig. Det låter ju väldigt trevlig. Fast lite opersonligt tycker jag.
Den Kunnige är också gångbart. Men han kan ju inte allt så det blir för missvisande. Han är till exempel inget vidare på att komma ihåg barnas saker när han hämtar från skolan.
Datanörden då! Näpp, för nördigt.
Friluftsälskaren? Kanske det, men risken är att man förleds att tro att han bara är ute och ränner i skog och mark och det är ju inte riktigt sant. Igår satt han till exempel nedsjunken bredvid mig i soffan och åt chips och tittade på film.
Det där med sluddertalet tror jag inte jag ska ta upp. Det är ju inte omöjligt att maken kikar in här något gång och jag vill inte göra honom ledsen.

Nej, jag har kommit på ett annat epitet. Maken ska hädanefter heta Förundersökningsledaren. Det är lagom kort och klatchigt och inte alls långsökt. (Det där var ironi…)

Förundersökningsledaren är så intresserad av saker och ting. Han kan ägna kvällar och helger åt att ta reda på information om något han till exempel blivit sugen på att köpa.

Nästa vecka ska han till exempel fjällvandra. Med jämna mellanrum kommer han och berättar om olika sätt att dryga ut maten på fjället, eller inovativa sätt att hålla nere vikten i packningen. Han har under veckan torkat köttfärs under 30 timmar i ugnen, provat att blanda couscous i varma koppen, gjort gröt av varmt vatten och müsli och jag vet inte allt.

Innan båtsäsongen drog igång provade han att baka sockerkaka i sin nya båtugn, och ägnade dessutom hela kvällen åt att väga och räkna ut exakt hur mycket T-sprit som går åt till en sockerkaka. Han letade på nätet för att rätt kunna förvandla vikt till milliliter och ta reda på vad en tom plastbehållare med T-röd väger för att kunna räkna ifrån den vikten. Han räknade också ut vad en sockerkaka kostar avseende smet, panering och spritåtgång.

Till nästa sommar har vi pratat lite löst om bila genom Europa tillsammans med vänner. Gissa vem som redan tagit reda på allt som är värt att veta om olika tält. Detta ska sedan jämföras med husvagn och husbil. Han har kollat upp vad det kostar att bo på campingar i olika länder, och håller på att titta runt efter bästa men prisvärdaste uppblåsbara liggunderlaget till mig.

Det räcker att man nämner en liten tanke som han fattar intresse för, så inleds den stora förundersökningen. Mycket smidigt för en inte fullt lika intresserad fru!

Nu har jag ägnat tio minuter åt att återberätta den mest spännande episoden i katastroffilmen Poseidon för min sysslingkollega på jobbet.

Det var när de överlevande klättrade i ventilationstrumman. Först kom pappan – som varit borgmästare och brandman, sen kom mamman (till barnet) – en singelkvinna som mest var utfyllnad i filmen och på slutet fick ihop det med en annan av de överlevande, sen kom barnet – en kille på ca 10 år, därefter klättrade killen – som hade ihop det med dottern, och dottern – till pappan som var brandman, sen bögen – som var gammal och flintskallig och egentligen tänkt ta livet av sig innan katastrofen, och spanjorskan – som var hispig och fripassagerare och sist i trumman klättrade pokerspelaren – en egoist som var den förste att trotsa kaptenens order för att försöka rädda sig från det voltade fartyget.

När kedjan kommit ungefär halvvägs började vattnet stiga i ventilationstrumman. Pokerspelaren hetsade de andra till att klättra snabbare för han skulle bli den förste att drunkna. Mitt på trumman fanns en rejäl inbuktning som man var tvungen att tränga sig igenom. Den klaustofobiska känslan var total, men de flesta tog sig förbi utan problem. Bögen, som var duktigt hetsad av pokerspelaren, tappade fotfästet mitt i den trångaste delen och fastnade, varpå spanjorskan, som redan innan förutspått allas undergång, fullkomligt ballade ur och började skrika hysteriskt och ville vända tillbaka. Hon tryckte därmed ner pokerspelaren som fick vatten upp till midjan. Han lyckades ändå lugna henne tillräckligt för att hon skulle ta tag om bögens fot och skjuta honom uppåt och till slut kunde de fortsätta klättringen.

I änden av ventilationstrumman tog det stopp. Den mynnade ut i ett tak, som i den upp-och-nerpå-vända båten blev golv, och var spärrad av ett fastskruvat galler. Pappan gjorde allt han kunde för att slå loss gallret. Det fanns ingen chans att vända på sig och kunna sparka loss det så han slog med armbågen tills den trasades sönder, men det var lönlöst. Så kom han på att pojken kanske kunde skruva upp skruvarna som höll fast gallret och killen fick langa upp pojken förbi mamman och pappan så att han kom högst upp i trumman. Pojkens små händer lyckades precis lirka sig igenom gallerrutorna och kom åt att känna på skruvarna, men de satt för hårt fast. Trots uppbådande av alla sina krafter och bönande och gråt av de övriga var det omöjligt att ens rubba skruvarna en millimeter.

Spanjorskan fick göra sin insats i filmen då hon tog av sig sitt halsband med ett silverkors och langade det uppåt i kedjan av människor. Under tiden nådde det bubblande vattnet så högt att pokerspelaren inte kunde andas längre. Förtvivlat tittade han på spanjorskan och bannade förmodligen sitt öde för att han istället för att, sin vana trogen, tänka på sig själv, satt någon annan i främsta rummet och med milt våld föst spanjorskan före sig i ventilationstrumman. Jag blev lite överraskad över att han skulle stryka med så tidigt i filmen för han var ändå en av centralfigurerna. Jag hade redan räknat ut att pokerspelaren, pappan och dottern skulle överleva och kanske mamman och pojken.

Högst upp i ventilationstrumman hade i alla fall pojken äntligen fått smycket och oändligt försiktigt, för att inte tappa dyrgripen, börjat skruva loss de två skruvarna som höll gallret på plats. Jag reflekterade över att det bara var två skruvar och inte fyra, men det var väl väl det för med fyra hade de nog drunknat allihop.
När väl gallret var borta (pappan gav det en kraftfull sista knuff) var de alla snabbt uppe ur hålet och till sist kom även pokerspelaren, som lyckats hålla andan tillräckligt länge för att överleva.

Och hoppsan, nu har jag berättat det för er också!

Jag var inte så förståndig igår som jag hade hoppats.

(Hahaha, nu kommer maken och säger att vi behöver köpa haloweenlampor. Jag tycker det var ett dumt på stående, och det hade det varit om han nu verkligen sagt det. Halogenlampor säger han naturligtvis.)

Det blev ingen TNS-stund igår kväll. Istället blev det en hel del annat.

Först intogs den utlovade middagen. Mycket gott. Parmesanosten hade visserligen möglat men det var inte så farligt så det skar jag helt sonika bort och sedan var den som ny igen.
Efter maten for maken till sin lekplaneringsträff och Guldgossen cyklade iväg för att leka med en klasskompis. Jag gick ut i trädgården och vattnade allt som behövde vattnas. (Nej, jag glömde visst två krukor på framsidan kom jag på nu. Nåja, de vissnar snart ändå…) Sedan tog jag en tur med sekatören och beskar vårt äppelträd. Jag tror jag skulle behöva gå lite hårdare fram för det är egentligen för tätt fortfarande men eftersom det är så litet och ungt så vill jag inte vara för sträng mot det. Det kan behöva sin lövmassa några år till för att kunna växa till sig, även om det går ut över eventuell skörd. När jag ändå var i farten med sekatören gick jag över häcken också och jämnade till sidan. Tyvärr är häcken för hög för att jag ska kunna klippa den jämn i överkant, så det får maken göra vid tillfälle.

När jag varit ute till halv åtta ungefär, gick jag vidare till växterna inomhus. Alla fick vatten och några fick också kärlek. Maken kom hem samtidigt och nattade barnen och jag sjöng för lilla Svalan och kramade om Guldgossen. Sen snodde jag runt och gjorde jag vet inte vad, förberedde barnens skolväskor för morgondagen tror jag. Guldgossen fick med sig en morot och lilla Svalan en banan till fruktstunden. Jag skrev lilla Svalans namn på bananen. Det ska hon i alla fall klara av att läsa när hon tar fram den nu på förmiddagen.

Jag är så nöjd med mina morötter. De sköter sig exemplariskt. I går drog jag upp en rak fin morot som var 40 cm lång! De är långa och smala och goda. Jag måste komma ihåg vilken sort det är jag sått till nästa år. Jag har inte kvar påsen men det var nog någon typ av sommarmorötter med utlovad extra sötma.

Efter att jag pysslat färdigt för kvällen satte jag mig med maken och tittade på den senaste filmen från lovefilm.se. Det var Spindelmannen 3. Den var inte jättebra. Jag kom på att jag nog inte gillar Spindelmannenfilmerna alls. Peter Parker är ju så ung och fånig att jag inte riktigt kan med honom. Jag vet att det lite är grejjen med filmen, men ändå.
Häromkvällen såg vi en annan film som var mycket bättre, och i en genre som jag älskar – katastroffilm. Poseidon hette den och handlade om en fantastiskt stor lyxkryssare som sjunker efter att ha träffats av en monstervåg. I filmen får man följa några överlevandes kamp för att ta sig ut från fartyget, och de dör naturligtvis en efter en tills bara en handfull återstår. Den var jättespännande och frossade fullkomligt i bisarra specialeffekter. Scenen som tog mig mest var när de överlevande kröp och klättrade i en trång ventilationstrumma och vattnet hela tiden steg under dem. Till slut kom de fram till andra änden men där satt ett galler fastskruvat som var omöjligt att sparka dän. Mina ben levde ett egent liv under filmen och hoppade och skakade av spänning mest hela tiden. Sån´t där gillar jag!

Idag är jag i alla fall inte så skakig, bara trött. Jag somnade nog strax efter tolv ungefär. Jag vet att jag måste skylla mig själv, men man lever ju bara en gång och igår konstaterade jag ju att jag behövde bli bättre på att leva i nuet. Det var bara lite osmart att låta nuet inträffa så sent på kvällen!

I helgen var vi och köpte en bil i Grebbestad. Det är en Mitsubishi Carisma, -98 som gått strax under 12.000 mil (har jag för mig).

Under veckan som gick var vi inne hos Mitsubishis återförsäljare i stan och provkörde en likadan bil, samma årsmodell, ungefär samma miltal. Skillnaden på bilarna var att den i Grebbestad inte har AC. Prislappen var också en stor skillnad.
Bilfirmebilen var satt till 39.000 kr vilket vi prutade ner till 34.500 kr. Grebbestadsbilen fick vi utan prut för 22.000 kr.

Grebbestadsbilen var i bättre skick rent utseendemässigt än bilfirmebilen. Mindre skador i lacken, och ingen sprucken stötfångare till exempel. Dessutom, som grädde på moset, fick vi en härlig tur till Grebbestad, med räkfrossa på bryggan och eftermiddagskaffe hos säljarna som var en trevligt par i medelåldern. De bodde vackert precis vid havet och tog emot oss på deras veranda för att göra upp köpet.

Idag ringde jag bilförsäljarfirman och meddelade att vi inte längre var intresserade av deras bil eftersom vi köpt den i Grebbestad. Jag berättade att det var en likvärdig bil men utan AC.

-Jaha, då får vi verkligen hoppas att det inte blir några varma fina somrar i fortsättningen då, sa försäljaren.
-Det är nog ingen fara, sa jag. Vi har ju Saaben med AC som vi kommer göra våra semesterresor i.
-Jahaja, men i alla fall, sa han.

Jag kan förstå om han bidde lite lessen för att han gått miste om ett försäljning, men hallå, AC är inte värt 12.500 kr. Inte för mig i alla fall. Jag brukar inte svettas sådär kopiöst. Jag bara “luktar varmt” som kollegan sa efter min första cykeltur efter semestern.

Ibland, och notera nu att jag skriver ibland, kan jag vara nästan obehagligt perfektionistisk. Jag vet till exempel att den ultimata kolakakan ska väga 26 gram som degklump innan man rullar den och gafflar till den på plåten.

När lilla Svalan hade barnvälsignelse bakade jag sju (eller om det var åtta) sorters kakor plus bullar och sockerkaka och bjöd till de cirka 70 gästerna. Jag bakade bland annat 100 kolakakor som alla vägde exakt 26 gram i degtillstånd.

Nu har huvudvärken flyttat från sitt spikläge mellan ögonen till det gamla vanliga stället snett över vänsterögat, ganska långt inne i skallen. Smärtområdet är stort som ett ägg ungefär. Det är här migränen brukar bo.

När maken serverat maten jag fortfarande ser fram emot kommer jag nog lägga mig med TNS-apparaten ett tag.

Spiken i pannan har slagits in ytterligare en milimeter.

Det är ganska intressant. Smärtan är så koncentrerad till en punkt. Jag minns inte om eller när jag hade ont just där senast. Hur kommer det utveckla sig? Kommer smärtan klinga av eller fördjupas och spridas?

Just nu känns det som om jag har en tyngd på insidan av pannbenet. En tyngd som drar mitt huvud ner mot tangenbordet och som gör min nacke trött.

Maken (jag ska snart fundera ut ett roligare blogg-namn på honom) har lovat laga minibacon med pasta, pesto och parmesan till middag idag.

Minibacon är Guldgossens benämning på små bitar knaperstekt bacon.

Idag har jag med mig en mogen banan, en liter minimjölk, två matskedar kakao och tre matskedar proteinpulver. Av detta ska det tillredas en mycket delikat diet-shake.
För två år sedan bantade jag bort några kilon. Det började med en metod som jag för tillfället har glömt namnet på. Upplägget var det samma som cambridge-kuren men några kronor (2) billigare. Pulvret var inget vidare läckert och dessutom dyrt eftersom det skulle intas tre gånger om dagen. När första omgången, som skulle räcka en månad, var slut efter bara två veckor, och jag bara gått ner 2 kilo mot utlovade 5-6, struntade jag högaktningsfullt i dylika dyrheter och gick i stället till Korpen och köpte billigt proteinpulver med samma innehållsförteckning som dyrpulvret. Jag kompletterade med betydligt billigare vitaminer från Apoteket och fibertabletter från hälsokosten och för ca 4-5 kr/portion påbörjade jag mitt nya liv.

Nu har jag lagt ner det livet, och bantar inget längre. Men ibland plockar jag fram proteinpulvret och mixar mig en drink till lunch. Mest händer det när det inte finns något annat lockande i frysen att göra matlåda av. Kanske borde jag köra igång en omgång bantning igen, jag skulle säkert bli jättesnygg (!) men jag känner mig inte fullt motiverad, och då är det ingen idé.

Hur som helst så misstänker jag att bacon och pasta med pesto och parmesanost kommer smaka smaskens ikväll efter min något magrare lunch.

Idag gick det betydligt lättare att lämna lilla Svalan på skolan. Inga tårar och inga långa kramar. Jag tror hon får en bra dag.

Utsikterna för min dag är inte riktigt lika bra. Jag har en lätt huvudvärk som sitter i pannan, mitt mellan ögonen. Den gör mig trött och lite “dizzy” och jag har svårt att koncentrera mina insatser.

För övrigt har jag inga måsten på dagens lista. Jag ska vattna blommorna – ute och inne, lägga barnen och sedan se till att jag själv kommer i säng i tid. Om det nu inte har kommit en ny film i brevlådan. Då kanske jag sätter mig och tittar på den, samtidigt som jag börjar med ett nytt berlockarmband till min shopoholic-kollega. Hon är för tillfället min hängivnaste smyckeskund!

Maken ska i kväll planera lekar inför helgens församlingsdag. Under lördagen ska vi umgås, hela församlingen, ute på Udden på Kållandsö. Det blir Bibelsamtal, lekar och aktiviteter, getingar, egen medhavd matsäck, gemensam korvgrillning och dagen avslutas med en lovsångskonsert. Jag tror inte att hela församlingen kommer, vi är ungefär 700 medlemmar, men kanske en sjundedel.
Jag är inte involverad alls, utan tänker njuta av vad dagen har att erbjuda och kunna ta hand om mina barn när det behövs.

Nej men, nu är jag redan på lördagen och tänker. Det är ganska många dagar dit. I morgon onsdag är det Tillväxtgruppssamling, på torsdag börjar Royal Rangers för barnen (det är ungefär som scouterna) och maken är på lovstångsteamövning. Fredagskvällen är fri och då vill jag mysa med barnen framför TV:n eller med ett sällskapsspel. På väg hem efter träningen igår köpte jag chips med en helt ny smak, grillad vitlök och salt, och jag är sugen på att smaka. De borde vara goda!

Men idag då, det var ju dagen idag som bär på nya möjligheter. Man ska leva i nuet. Varken blicka frammåt med för mycket frenesi eller gå vilse i det förgångnas minneslabyrint. Det är svårt det där.
Jag är nog inte en person som vojjar mig över det som varit. Ruelse och ånger ligger inte så mycket för mig, men däremot planerar jag och ägnar en mycket stor del av min hjärnkapacitet åt framtiden. Tänk om jag kunde lära mig att leva lite mer i nuet istället. Skulle jag vara en lyckligare människa då? Det är inte säkert, men i alla fall en lite mindre stressad.

Idag har jag låtit Henrietta, i min hemliga blogg, göra sitt första snatteri. Jag tycker det verkar gå utför med den tjejjen.

Idag var lilla Svalan inte alls sugen på att gå till skolan. Det var salta tårar och hulkande snyftningar när jag lämade henne. Jag vet att hon kommer få en bra dag, men det hjälper inte henne, eftersom hon inte vet det själv. Hon tror sig inte om att orka igenom dagen och vill mycket hellre ligga kvar hemma i sängen och sova två timmar till.

Jag är varken pjåskig eller benhård. Jag kramar, tröstar och uppmuntrar i vad jag anser vara lagom dos. Sedan överlämnar jag lilla Svalan i frökens kompetenta händer och åker till jobbet. Fast nu sitter jag här och tänker på hur hon mår. Är hon fortfarande ledsen? Har hon ätit någon frukost? Tror hon fortfarande att hon inte kommer orka igenom hela dagen?

Nu vill jag visa lite bilder från lilla Svalans födelsedagsfirande.

Här står Guldgossen och hjälper mig att fylla fiskarna med godis. Som ni ser är det inte direkt födelsedagsstädat ännu, men det hann det bli innan gästerna kom. I alla fall hjälpligt…

Lilla Svalan fick öppna massor av paket. Det här var det minsta.Och det här var nog det största.

I ett av de konstigast formade presenterna gömde sig en häst.Den har lilla Svalan redan haft mycket roligt med. Just nu ligger stallet ute på altanen och lilla Svalan ger hästen mat och motion när hon anser det behövs.

Finaste kortet kom från Sandra som är mästare på att scrappa.
Finaste presenten stod våra albanska vänner med. Se så fin lilla Svalan är i den rosa tunikan.Jag måste ju visa den specialbeställda tårtan också. Lilla Svalan hade mycket specifika krav. Marängtårta med glass, chokladpudding, bananer, strössel, chokladsås och maränger. Maken missade strösslet och chokladsåsen på de första.Se vad rent och vitt gipset är. Det är knappt ett dygn gammalt på bilden. Numera, en dryg vecka senare, är gipset solkigt och brunt av O´boyfläckar.
I går lyckades vi duscha med gipset i plastpåse, med både gummiband och tejp för att sluta tätt. Jag fick hjälpa henne att tvätta sig med racerfart för att inte armen skulle stasa.

Nu ska jag gå och mysa med barnen lite innan det är hopp-i-säng-dags.

Har ni hört de här ordspråken:
“Liten tuva stjälper ofta stort lass.”
“Bättre en fågel i handen än tio i skogen.”
“Ropa inte hej förrän du behöver ett bäcken.”

Nu finns det ett nytt, i mitt fall mycket aktuellt ordspråk att ta till…

“Hängiven bloggare bränner ofta hela plåten.”

Nåja, två ätbara plåtar kakor av tre är inte så illa pinkat heller…

Idag har jag haft en rosa eftermiddag.
På förmiddagen var vi och sjöng i Stenhammarskyrkan. Maken spelade gitarr och jag sjöng. Barnen var jätterediga och lekte för sig själva i kyrkans barnlokaler. Det var inga andra barn där men de har så roligt med bara varann så det var inga problem.

I eftermiddag har lilla Svalan varit iväg och lekt med en kompis. Under tiden spelade Guldgossen, maken och jag Cluedo. Jag trodde det skulle vara lite för svårt för Guldgossen men han klarade det minst lika bra som jag. Till och med bättre vid sista omgången, vilket var lite retligt.

För övrigt har jag haft en ganska ROSA eftermiddag.
Jag har inte varit ute i trädgården och påtat trots det relativt regnfria vädret. Vi har bara ett enda äpple kvar i vårt Aroma-träd. De andra har blåst ner.

Jag brukar gå ut och titta till det lite när jag kommer hem om dagarna, för att se att det mår bra. Kortet tog jag tidigare i veckan och äpplet är ju både grönt och rosa så därför får det vara med på min rosa eftermiddag.Vet ni vad det här är för slajmiga korvar?Just det, det är finska pinnar. Jag och lilla Svalan gjorde en liten kupp och färgade dem rosa. Det är gott med hackade nötter på istället, eller blandat med pärlsockret, men eftersom vi har en nötallergiker som dessutom är stor finska pinnar-slukare, så håller vi oss till pärlsocker.
Receptet är jätteenkelt. Blanda 4-5 dl vetemjöl med 1 dl socker och 2-3 droppar bittermandelolja. Knåda i 200 g smör och ett halvt vispat ägg (andra halvan sparar du lite). Rulla ut degen till fyra lika långa längder, pensla dem med ägghalvan och skär dem i lagomlånga bitar. Doppa dem i pärlsocker och skjuts in i ugnen.De behöver stå inne i 15-20 minuter och ska vara ungefär i mitten av ugnen. De innehåller inget bakpulver eller liknande så man kan lägga dem ganska tätt på plåten. En sats räcker till cirka 24 kakor. Jag brukar göra en dubbel sats för det blir ändå bara tre plåtar och går nästan lika fort som en enkelsats.

Jag har även ägnat eftermiddagen åt lite mer rosa pyssel.I min lilla pysselhörna på kontoret håller jag på med ett rosa halsband. Jag har faktiskt tänkt drista mig till att sälja det på bloggen så småningom. Tänkte det kunde vara spännande att prova sälja någonting som inte varit beställt innan. Halsbandet består av ett rosa hjärta av silverfolierat glas och det hänger fyra mindre rosa pärlor i ändarna av några silverfärgade länkar. Runt halsen blir det rosa petit-pärlor plus några lite större fasetterade rosa-line transparenta glaspärlor. När det är klart kommer jag visa bättre bilder och vad det kostar.

Här är en liten närmare kik också.

Nu ska jag och barnen äta kvällsmat. Det blir pepparkaksbröd som svärmor så omtänksamt varit och levererat i brevlådan. Det är inte varje dag man får brödleverans i brevlådan. Faktiskt har det aldrig förrut inträffat vad jag kan påminna mig. Pepparkaksbröd ger ju lite rosa skimmer åt dagen också, så det får också vara en del av min rosa eftermiddag.

Nu blir det inte så mycket skrivet på några dagar känner jag. Har lite annat i “pipen” som de stora gossarna säger.

Vill i alla fall berätta tre saker:

1. Jag köpte FEM BH:ar. Alla kostade 125 kr st och var nedsatta från priser mellan 300-500 kr. Det blev en svart, en vit, en brun, en vinröd och en blå med nåt svajigt rutmönster.

2. Jag har lärt mig att stava till Mitsubishi Carisma.

3. Den tredje kanske ni kan lista ut med tanke på vad jag skrev under punkt nummer två.

Idag har jag äntligen haft båda mina nya, Ludvikainköpta guldörhängen i öronen. Tidigare i veckan lyckades jag med hjälp av maken få dit det ena örhänget och har några dagar gått med ett guld- och ett läkehänge. Nu känner jag mig riktigt fin.

Nästa steg blir att få i de två silverhängena jag köpte för några veckor sedan.

Det nya formatet på NLT är inte bra när man vill slå in blommor, konstaterar en kollega.

Hon har, precis som alla vi flickor på kontoret, fått en härligt mörkröd, långskaftad ros av vår VD som tack för en riktigt bra vecka. Jag har ju redan tidigare berättat vilken bra chef jag har.
Idag bevisar han det igen!

Jag har blivit utmanad av kollegan Sara med bloggen ”Livet i Tjeckien” http://saratjeck.blogg.se

Jag har en känsla av att jag svarat på de här frågorna tidigare men jag är inte säker. To-do-listor skrivs ju var och varannan dag och drömmen om den ”stora vinsten” gör sig påmind bland hjärnvindlingarna ungefär lika ofta, så det kan hända att det bara är en de-ja-vue.

Frågorna och svaren kommer här:

Fem saker som står på min att-göra-lista för idag:

1. Köpa en billig BH.
2. Laga mat.
3. Äta middag (taccos).
4. Öva på sångerna till på söndag.
5. Åka till Vinninga där Sandra (http://www.familjenlundell.se/index.php?option=com_content&task=blogcategory&id=0&Itemid=62) väntar med scrapverktygen för att vi ska kunna börja göra inbjudningskort till det stundande bröllopet..

Vad gjorde jag för tio år sedan?

Jobbade på samma ställe som nu, var gift med samme karl, bodde i samma stad, men var ett antal kilo lättare.

Var har jag bott?

Under mammas hjärta, i Husaby, i Göttorp, Skälvum, Vara, Lundsbrunn , Skara och Lidköping.

Fem saker jag skulle göra om jag hade obegränsat med pengar:

1. Sluta jobba och gå på gym istället.
2. Köpa nya snygga kläder som passar min nya snygga kropp (efter typ fem år…)
3. Köpa en ny snygg bil att klämma ner mig kropp i om jag ändå inte blivit smal och snygg.
4. Anställa en mycket kunnig trädgårdsmästare som förvandlar min gräsmatta till en spännande, upplevelserik, snygg trädgård efter mina önskemål, och som nöjer sig med att vara behovsanställd.
5. Resa till Island, Skottland, Irland, USA, Bahamas, Korfu och alla andra länder som jag vill resa till.

Jag ämnar inte skicka utmaningen vidare för jag tror de flesta redan fått den.

-Jag har minst bröst på jobbet, säger kollegan. Hon har varit runt och kollat vilka storlekar vi andra drar, för att förvissa sig om att konkurrensen inte blir för stor.
“Strumpan” rear ut alla BH:ar för 125 kr/st.

Själv har jag störst bröst (det måste vara bättre eftersom det rimmar så fint…) och nu när ryktet om rean även nått mig så kommer jag gå dit efter jobbet och se om jag kan göra något fynd.

Ibland har man tur! När jag stod och skulle betala parkeringsavgiften vid sjukhuset kom en snäll farbror fram till mig och hade så lång tid kvar på sin biljett att det täckte min parkeringstid också.

Det är inte varje dag man har chans att spara lite pengar.
Hela 3 kronor!

Idag var jag med lilla Svalan på återbesök på sjukhuset. Vi hade tid för röntgen 8.50 och hos läkaren 9.40.

Lilla Svalan fick en sovmorgon på trekvart. Sedan var jag hemma efter att ha skjutsat Guldgossen till skolan, och serverade frukost till den lilla damen. Hon tog god tid på sig med flingorna och avverkade både Byggare Bob, elefanten Mirella och några andra barnprogram under tiden.

Halv nio for vi hemifrån och var på plats sju minuter före vår första tid. På röntgen låg de förmodligen bra till i sitt schema för vi fick komma in med en gång. Lilla Svalan hann bara skumma igenom första sidan i en Kalle Anka-tidning och jag hann bara hitta en intressant artikel om Magnolior, innan lilla Svalans namn blev uppropat. Visste ni förresten att Magnolior är samtida med dinosaurierna och fanns på jorden innan varken bin eller humlor kunde pollinera deras underbara blomkalkar.

Inne på röntgen tog det två minuter att ta de två röntgenplåtarna och sedan fick vi gå till kirurgmottagningen för att vänta. Och vänta, och vänta. Lilla Svalan tyckte att vi väntade en evighet. Hon läste både tidningar, ritade, lekte med en fågelmobil, och suckade ljudligt. Jag blev nästan rädd att hon skulle påpeka den långa väntetiden för läkaren när det väl blev dags för oss. Läkaren var tio minuter försenad och lilla Svalan konstaterade innan vi gick in, att nu hade nog de andra barnen i hennes klass redan hunnit äta lunch innan hon kom tillbaka.

Allt var i alla fall bra med armen. Båda brotten låg kvar som de skulle, det var inga felvinklar och om två veckor kan vi ta av gipset själva. Lilla Svalan är tvungen att vara försiktig med hand och arm några veckor till, inte hoppa studsmatta till exempel, men annars ska det inte vara några problem.

Vi kom tillbaka till skolan tjugo minuter innan lunch och huruvida de andra hunnit äta redan eller inte, var det första lilla Svalan frågade när vi kom dit.

Nu funderar vi på att byta bil.

Men först ska jag bestämma mig för om vi ska ha ris eller couscous till kycklingen i kväll.

Svåra val!

Idag gratulerar vi lilla söta Leila.

Jag äger ingen av hennes böcker men har sett att flera andra bloggare flitigt bakar den ena godsaken efter den andra från hennes receptsamlingar.

Så när jag har namnsdag nästa gång önskar jag mig hennes bakbok.

Nu är det fler spam än någonsin i min inbox på jobbet. En jämn fördelning av Viagra, falska Rolexklockor, penisförlängande preparat (för jag VET väl att tjejjerna vill ha låååånga, att man skrattar åt mig bakom min rygg och att storleken har betydelse, och det är ju av omtanke om mig som de erbjuder mig kemikalier som ska få mig att kunna tillfredsställa alla mina kvinnor) och bilder på Paris Hilton och Britneys snippor.

Men hallå, alla spammare: JAG VILL INTE SE BRITTANS SNIPPA!

På under två veckor har jag skrivit 100 inlägg.

Vad säger det om kvaliteten på den här bloggen tycker ni?

Det här måste ha varit den segaste dagen på längen. Jag är inte så trött nu på eftermiddagen som jag befarat men det HÄNDER ju inget här.

Nu är det i alla fall bara 20 minuter kvar av arbetsdagen. Sedan ska jag hasta hem, slå in paket, åka och provköra en bil och fara till min far för fördelsedagsfirande (mycket f blir det).

Vi får väl åka hem i tid sen, i kväll, och lägga barnen (och titta på film…)

Nu börjar det väl kanske bli lite väl mycket navelskåderi, men jag vill bara berätta att jag just nu, klockan tio i elva den 27:de augusti i nådens år 2008, kunde dra upp persiennen igen, för det regnar.

Just nu skyms dock min bedårande utsikt av två lastbilar. På den ena står det “FLORA… (någonting som jag inte kan läsa) och Kolding” och den andra är bara väldigt mycket blå.