Zäta

När jag vaknade kvart i sex kändes det precis som om jag nyss lagt mig.
Ja, just det… jag hade ju nyss lagt mig.

Jag hällde av flädersaften och medan den rann färdigt satte jag mig och pärlade på ett långt turkos-silver-vitt halsband. Plötsligt var klockan kvart över tolv. Jag hade inte pärlat klart utan fick låta pärlorna ligga på soffbordet framför TV:n. Inte bästa stället med tanke på klåfingriga barn och oförstående makar (har bara en i.o.f.s.).

Ställde in den avrunna flädersaften i kylen igen.

Flyttade över våt tvätt från tvättmaskinen till torktumlaren och satte igång den.

Gick och la mig.

Kunde inte sova!
Istället låg jag och läste till strax efter ett.

Idag är jag ändå glad! Jag har precis hällt upp flädersaften och det blev sju flaskor. Fem har jag fryst in, en har jag tagit med mej för personligt bruk på jobbet och en står i kylskåpet för familjefröjd. Och bäst av allt – den blev god. Ingen bismak av citronskal som det blev förra året.

Nu ska jag koka mig en kopp te och vänta på att frukostägget kokat klart. Sen är jag nog beredd att möta vad dagen än må ha i beredskap för mig.

Klockan 17:04
Jag har hämtat barnen, fick med en kompis till sonen hem också.
Jag har kissat.
Jag har sorterat tvätten, och irriterat mig på att maken aldrig vränger sina kläder ut och in. Det klarar till och med dottern, som är 30 år yngre!
Jag har kört igång en maskin mörkt 60-graders.
Jag har rensat bort lite gamla papper från “anslagstavlan” på frånluftsvärmepumpskåpan.

Klockan 17:09
Jag har beundrat dotterns stora bubbelgumsbubblor och uppmanat henne att smörja läpparna innan hon blåser fler.
Jag har hjälpt sonen tyda de engelska uppmaningarna på TV-spelet ICE-AGE 2.

Klockan 17:22
Jag har satt orkidéerna i näringsvatten och låter dem stå så en stund.
Jag har övertalat sonen att sluta spela TV-spel. Han började spela dataspel i stället.
Jag har tackat nej till att spela Djurmemory med dottern.

Klockan 17.33
Jag har vattnat alla döda, halvdöda och märkligt nog ännu icke döda krukväxter.
Jag har nallat en bit av makens födelsedagschoklad.
Jag har piffat till kuddarna i soffan.
Jag har vikt ihop och stuvat undan en liten vit plastkasse.
Jag har fyllt på arrangemanget med de flytande orangegula rosorna med ytterligare en nickad blomma.
Jag har upptäckt att det här inlägget blir väldigt tjatigt.

Klockan 17:53
Jag har hjälpt dottern packa väskan inför kommande övernattningar.
Jag har kissat.

Klockan 18:03
Jag har pratat med maken på mobilen. Han tog kontakt med sonen på MSN och bad mig ringa upp.
Jag har startat om någon teknisk pryl för att få telefonerna att funka igen.
Jag har hällt av vattnet från orkidéerna och använt det för att vattna entrérabatterna.

Klockan 18:15
Jag har startat igång dottern med pannkakssmetsvispning.
Jag har vinkat hejdå till sonens klasskompis som blivit upphämtad av sin pappa.
Jag har räknat ut att jag har ingredienser för att göra två satser finska pinnar.
Jag har upptäckt att bittermandeloljan gick ut 2006.
Jag har bestämt mig för att använda den ändå.

Klockan 18:31
Jag har bistått dottern med pannkakssmetsvispandet.
Jag har börjat plocka ur diskmaskinen.
Jag har diskuterat valet av kvällsmat med sonen.
Jag har torkat av köksbänken.
Jag har lyssnat på sonens näsflöjtskonsert i “jag-vill-inte-ha-pannkakor”-moll.
Jag har kokat upp vatten till kompletteringsmakaroner till sonen.

Klockan 19:01
Jag har kokat och serverat makaroner.
Jag har glömt sätta ner värmen på plattan och brännt den första pannakakan.
Jag har ätit upp den brända pannkakan.
Jag har “matat” mig själv och barnen med pannkakor.
Jag har tittat lite på posten.
Jag har noterat tid i almanackan för pricktest av barnen.
Jag har talat med maken som äntligen påbörjat hemfärden från Borås.
Jag har funderat på om jag ska strunta i att hälla av flädersaften i kväll.

Klockan 19:06
Jag har ätit upp resterna av dotterns sista pannkaka.
Jag har upptäckt att jag fått en bok på posten som jag visserligen gärna vill ha men som jag trott att jag avbeställt.
Jag har lagt fakturan för boken i fakturahögen på kontoret.

Klockan 19:29
Jag har tagit hand om den överblivna pannkakssmeten.
Jag har dukat av köksbordet.
Jag har tömt diskmaskinen.
Jag har fyllt diskmaskinen.
Jag har startat visningen av Bolibompainspelningen för barnen.
Jag har bett sonen slänga dagens reklamskörd.
Jag har tröstat sonen som grät av en lite oklar anledning.
Jag har tröstat dottern som grät för att sonen snäste av henne när han var ledsen och hon ville hjälpa honom slänga reklamen.
Jag har fyllt Tupperwareburken för kylskåpsförvaring
med morötter.
Jag har upptäckt att det inte går att lägga upp nya inlägg på min blogg.

Klockan 19:32
Jag har upptäckt att klockan passerat halv åtta och tänker inte samla på mig fler dålig-förälder-poäng utan komenderar barnen ombyte till pyjamas.
Jag har bestämt mig för att spara de finska pinnarna till en annan kväll och istället hälla av flädersaften.
Jag har konstaterat att jag i alla fall hunnit med de största prioriteringarna på listan; att ge barnen mat, att ge blommorna vatten och att packa till dottern.

Klockan 19:42
Jag har blivit åtlydd av barnen.
Jag har vattnat potatisträdet.
Jag har noterat att bigarråträdet inte mår så bra och att de uschliga skatorna smakar på de omogna bären.
Jag har undersökt äppelträdet på jakt efter bladlöss men till min lycka inte hittat så många.
Jag har tittat till hallonpinnarna som visserligen har kart men som inte ser ut att må så bra. Näringsbrist gissar jag.

Klockan 20:05
Jag har borstat tänderna på barnen.
Jag har tröstat sonen som trillade ur soffan.
Jag har tagit tempen på oss. Jag – 37.6, Sonen – 37.5, Dottern – 37.8
Jag har sett till att barnen kvällskissat.
Jag har bett aftonbön och sjungit om den lille ängeln tillsammans med barnen.
Jag har upptäckt att Sommartorpet börjar klockan 20.00 och bestämmer mig för att pärla framför TV:n ett tag.

Klockan 21.00
Jag har tittat på Sommartorpet.
Jag har tittat på Packat och klart med en halvgalen britt som färdats från Karlskrona till Uppsala i en skrothögsbil.
Jag har lagat ett armband och ett halsband.
Jag har vid upprepade tillfällen tjatat på barnen om att de ska försöka sova.
Jag har lyssnat till sonens hosta och funderat på om han kommer vara feberfri i morgon eller om vi måste stanna hemma.

Nu ska jag hälla av flädersaften och sen är det god natt.

Hur tänker en del människor egentligen?

När jag gick till apoteket på lunchen för att bättra på förrådet av värkmedicin för barnen, mötte jag en tjejj på uppskattningsvis 25 år. Hon var trashigt klädd och hade konstigt färgat hår. Mitt på bysten, väl exponerad av den djupa urringningen, grinade en dåligt tatuerad döskalle i svart och rött mot mig.
Visst, man kan tycka att det är coolt, modigt, vågat, dumdristigt och idiotiskt…

Tänk om hon en dag vill gifta sig och bära en romantisk vit bröllopsklänning.

Tänk om hon en dag råkar glömma polotröjan på en anställningsintervju.

Tänk om hon en dag får 40-årskris och ångrar sig.

När det är några saker man ska komma ihåg är det lämpligt att skriva ner dem. Det är inte säkert man behöver titta på sin lista sen, men det blir ändå en hjälp för minnet.

Jag måste packa till dottern som ska sova över hos farmor och farfar mellan tisdag och torsdag.

Jag måste vattna blommorna (inne alltså. Ute har regnet skött om det där rätt duktigt redan.) för det var några veckor sedan sist tror jag. Alternativt kanske jag bara kan ställa ut dem på trappan så får de samma behandling av molnen som resten av naturen utsätts för just nu.

Jag behöver tvätta en omgång mörkt 60 graders.

Jag har lovat barnen att jag ska baka finska pinnar. Igår var vi på gudstjänst ute på Udden och efteråt var det fika. Sonen var lite besviken för både vetebrödet och kakorna (finska pinnar9 innehöll nötter. Finska pinnar är hans favorit-kaka och eftersom jag är curlingmamman nummer ett så råkade jag lova att baka. Kanske kan jag förhandla mig ifrån det där.

Barna ska ha mat också, det är kanske dumt att glömma det två dagar i rad…

Om jag hinner klart före nio så sätter jag mig nog och pärlar lite också. Jag längtar efter att få sätta händerna i (jag kan ju inte skriva “tänderna”) ett långt halsband jag ska göra.

Ikväll ska jag hälla av flädersaften som har stått och dratt några dagar i kylen.

Jag har två rätt olika recept på flädersaft.

4 citroner
40 fläderblommor
2 kg socker
100 g citronsyra
2,5 l vatten

eller

2 citroner
55 fläderblommor
2 kg socker
30 g citronsyra
3 l vatten

Eftersom jag gillar Kajsa Warg-principen “man tager vad man haver” så gjorde jag en egen variant:

3 citroner
60 fläderblommor
2 kg socker
mindre än 30 g vinsyra
3 l vatten

Vaknade i natt vid tolvtiden av att det regnade som hejsan! Det lät som rena syndafloden. Åskan mullrade också. Jag lyckades höra två knallar, sedan orkade jag inte hålla mig vaken längre.

Maken var nöjd i morses. Han var nämligen ute och gödslade gräsmattan i går kväll och alla små korn hade smält ner helt duktigt under nattens skyfall.

Jag var inte lika nöjd. Regnet har slagit ner mina daggkåpeblommor som nu ligger som ett visset flor, slickat utmed gräsmattan.

Igår kväll samlade jag och maken ytterligare dålig-förälder-poäng.

När klockan var halv åtta kom vi på att barnen kanske behövde äta nåt mer (vi åt middag vid två) innan de gick och la sig.
När vi ätit kom vi också på att de faktiskt borde ta ett bad innan de somnade. Dottern går på ett allergisanerat dagis och vi badar henne varje söndagkväll för att utradera alla eventuella spår efter de människor hon träffat under helgen, eftersom de kanske, kanske har varit i kontakt med någon människa som i sin tur träffat något djur.

Barnen somnade vid tio.

I går var vi på Skara Sommarland.

Det regnade och var kallt men vi hade det bra ändå.Trots att solen inte lös drog mina fotokromatiska glasögon upp solskyddet.

Skara Sommarland är uppdelat i olika parker. Det är Tivoliparken, Vattenparken och Motorparken plus lite annat lull-lull som en vilda västern-gata med affärer och lyckohjul och en hel del lekplatser.
Vi började med att besöka Tivolit.Gruvbanan var den stora favoriten från förra året. Den killar nästan lite i magen, i alla fall om man sitter på utsidan i svängarna och placerar sig längst bak i tåget, annars är det en rätt snäll sak. Dottern tycker det är lite läskigt, speciellt att gå genom den helmörka gruvgången innan man kommer fram till trappan som leder upp till själva attraktionen.

I år hittade barnen dock en ny favorit.Skepp O´hoj heter den. Det är lite som Ormen Långe, fast inte alls så gungig, och när den gungat igång börjar den dessutom snurra runt sin egen mittaxel. Barnen åkte hur många gånger som helst.

Dottern har ytterligare en favorit.Slänggungorna. Andra gången hon åkte dem satt hon snett framför en man i 110-kilosklassen som betedde sig som en riktig barnrumpa och kommenterade allt som hände.
-Hjälp, ska vi upp i luften också!
-Oj, det här var ju läskigt.
-Tror ni den här håller för mig?
-Varför snurrar vi så fort?

Dottern tyckte det var jätteroligt med hans fåniga kommentarer. Jag erkänner att jag skrattade lite jag också.

Flygplanen är väl mest för mindre barn. Dottern tyckte nog det var tråkigt i början……men efter en stund tinade hon upp.När vi gjort allt vi ville i Tivoliparken var det lagom tid för medhavda smörgåsar. De åt vi samtidigt som vi tittade på simhopparnas fantastiska uppvisning. De är så duktiga och ger två uppvisningar på ungefär 25 minuter varje dag. Det kan inte vara allt för roligt att riskera livet halvnakna i 14 graders värme (?). Bland annat dyker de fem simhopparna med en sekunds mellanrum ner i den lilla poolen och det har uppenbart krävts eoner av tid för att samordna rörelserna så att de varken krockar i luften eller under vattnet.Från en platta som är lika stor som en halv matbricka ger de sig iväg, 15 meter upp i luften.
Som omväxling till de precisionsfyllda uppvisningshoppen varvade de med en avdelning clownerier, och barnen skrattade medan jag skämdes åt den förnedring jag tyckte idrottsmännen utsatte sig för. De kom från Polen, Ukraina, Ryssland, Brasilien och Spanien. Ännu mer förnedrande var det när de efter uppvisningen genast sprang och ställde sig vid utgångarna, fortfarande bara iklädda sina blöta badbyxor, och sålde t-shirtar och kepsar. Det kunde väl i alla fall någon sommar-landspersonal gjort!

Två höjdpunkter innehöll uppvisningen. Den första var ett hopp från 15 meter, in flames……och det andra var det ytterst spektakulära hoppet från 25 meter. Ukrainaren som hoppade uppnådde en hastighet av 95 km/h när han slog i vattnet, och hade bara tre meters vattendjup att bromsa upp hastigheten på. Jämför det med bromssträckan för en bil som färdas i den hastigheten.
Speakern upplyste oss också om att uppifrån den höjden syntes poolen vara bara en kvadratdecimeter stor, så det gällde att inte vingla iväg åt fel håll vid uthoppet. Alla de andra simhopparna stod utposterade vid poolkanterna för att kunna gripa in om det inte skulle gå vägen.Efter lunchpausen gick vi vidare till Motorparken. Här kane man köra allt möjligt med både fyra och två hjul.Dottern i en Saab med Läckö i bakgrunden.
De här små bilarna gick inte så fort. Bara att gasa och styra. Killen som jobbade där lyckade ändå bli påkörd några gånger medan vi stod i kön.Dottern provade också att köra en minicross men hon gasade bara på och förstod inte riktigt hur det fungerade, så hon fick byta till en fyrhjuling i stället.Det gick mycket bättre.

Sonen körde bland annat gocart.Efter dessa fartfyllda övningar blev det ett snabb-besök i stora lekborgen……och på stora hoppkudden. Dottern har outsinliga krafter när det gäller att hoppa studsmatta och stannade där i en halvtimma medan sonen gjorde något annat, mindre ansträngande.
När jag väntade på att dottern skulle ge upp fick jag ta hand om en annan liten tjej, kanske fem år, som blivit påhoppad av några tonåringar. Hon hade skadat foten och låg och grät på mattan. Inga föräldrar syntes till så jag bar iväg henne till ett bord och undersökte foten, som visade sig vara oskadd. Jag frågade var hennes föräldrar var och hon förklarade att de var skilda men att hon var där med sin pappa, som satt och drack kaffe någonstans. Sen sprang hon iväg. Lite senare såg jag henne igen och då var hon ledsen på nytt för att hon inte hittade sin pappa. En Sommarlandsantälld hade tagit hand om henne och efter en liten stund kom hennes pappa gående, med ett stort flin som skulle föreställa “tänk vad barnen kan hitta på nu för tiden” på läpparna. Själv hade jag gärna anlagt minen “du är inte klok som låter din dottern springa runt över hela parken på egen hand medan du sitter och dricker kaffe” men han såg mig inte så jag struntade i det.
Även om Sommarland är som en enda stor lekplats så är det ändå inte tillrådigt att släppa sina telningar vind för våg. Det finns gott om vatten att drunkna i. Inte bara i de “uppvärmda” poolerna utan även i dammarna runt om i anläggningen.Dammarna befolkas av hungriga karpar. De förhindrar att allt växer igen, och de är roliga att mata. Dottern gav dem alla sina smulor efter hamburgermåltiden vi åt på eftermiddagen.
Det fanns tidigare ett antal grillplatser runt om i parken, men nu har man koncentrerat grillarna till en enda plats, och dessutom bytt ut gasolgrillarna till långsamma elgrillar, så det var inte lika roligt att grilla den här gången som förra året när vi var där.

Efter maten gick vi till vattenparken och alla utom jag tog ett snabbdopp för sakens skull. Det var för kallt både i vattnet och luften för att bada ordentligt.Piratskeppet är jätteroligt för barn som är i våra barns ålder.
För övrigt finns det en massa olika bassänger och rutschkanor där “fritt fall” utgör den värsta, för de mest våghalsiga.

Eftersom vi inte badade så mycket, så hann vi gå tillbaka till Tivoliland en omgång till, och barnen åkte alla roliga saker en eller flera gånger till. Skepp O´hoj fick nog minst sex besök av våra barn.
Innan vi gick hem delade vi på två rejäla…

En del av bilderna i det här inlägget är från förra året, då det var bättre väder och vi hade med den stora kameran som tar bättre kort. Det är förklaringen till att barnen har olika kläder på olika bilder.

Maken och jag har jobbat hårt på att dra in ytterligare “dålig-förälder”-poäng.

Vi hade ju bestämt oss för att åka till Skara Sommarland om inte vädret blev för dåligt. Vädret var inte FÖR dåligt men sonen var dålig. Han vaknade med 38 graders feber och förkylning på lördagen. Vi struntade i det och åkte ändå.

Vi struntade också i att ta med oss regnbyxor, för vi ville inte ha för mycket att bära på. Det regnade hela förmiddagen och en ganska stor del av eftermiddagen också. Från tio till arton agerade vi fyra frusna små varelser på det stora sommarlandet. När vi kom hem hade dottern lite feber också.

Idag var vi på gudstjänst ute på Udden på Kållandsö. Barnen ville absolut inte åka. Det skulle bli jättetråkigt ju.
Som vanligt fick vi bråttom på sluttampen och när vi satt i bilen och kommit halvvägs upptäckte vi att barnen inte fått med sig några jackor. Vi visste att en del av gudstjänsten skulle vara utomhus. Jättebra när man är förkyld.

När maken inte orkade ligga kvar i sängen längre viskade han till mig:
-Det är dags att väcka mig nu…

Jag svepte med mig barnen ner för trappan, vi samlade ihop gårdagskvällens inslagna paket och kompletterade fatet med vit choklad-doppade jordgubbar med små söta kardemummaskorpor och gick sedan i samlad tropp uppför trappan igen.

-Är ni beredda, viskade sonen frågande varvid vi nickade jakande.
Sonen öppnade dörren till sovrummet och så sjöng vi allt vad vi orkade för att väcka den “sovande” jubilaren.

Nyvaken och morgonyr satte han sig upp i sängen och visade upp sin mest överraskade sida.

Jag älskar de här små charaderna som vi bjuder barnen på. Glädjen är ändå äkta och det är det som räknas.

Av barnen fick maken en liten hopfällbar handsåg, en liten friluftsyxa och en grillrengörarborste. De två förstnämnda är till båten.
Av mig fick han ett par tunna sip-of-byxor med dragkedja både vid knät och vaden. De var en aning korta med blev godkända. Han fick också en fjärrstyrd helikopter med 150 meters radie på räckvidden och en halvmeters diameter på roterbladen.
Tyvärr blåser det för mycket för att han ska kunna testa den idag.

Nu håller jag på och pular i köket. Jag ska ta hand om disken efter frukosten och plocka ur och ladda om diskmaskinen. Jag har plockat i ordning lite i huset inför gästernas ankomst och jag ska skala potatis och göra tzatziki.
Jag har också hunnit skriva in några rader i datorn som utgör grunden för kommande lovsånger.

Maken går omkring med trimmern inför gräsklippning som han hoppas hinna före lunch, men nu kommer stora tunga regndroppar, så det kanske får anstå till bättre väder.

Det har varit en bra morgon. Familjen är sinnebilden av lycka och ro.
Jag stör mig inte ens mycket över att jag inte hunnit plocka blåklint till midsommarkransar.

Här händer det grejjer.

Vi blir inte tolv till midsommarfirandet i morgon, utan nitton.
Det är riktigt roligt faktiskt. Fler att prata med. Fler barn för barna att leka med.

Nu ska jag bara slå in makens presenter, smälta choklad och doppa i jordgubbarna och så lupiner innan jag kan duscha och gå och lägga mig. Klockan kommer inte bli mer än max elva innan jag somnar.

Och morgondagens förmiddagssegling blir intälld så det blir sovmorgon!
Halleluja!

Jag och mina kollegor sitter fortfarande och ringer. Det är kanske inte jättehög svarsfrekvens med tanke på att många slutar sina jobb tidigare inför morgondagens begivenheter.

För att fördriva tiden medan vi väntar på att folk ska svara sitter vi och småpratar med varann. En av kollegorna gör tjejjklassikern i år och har just fått veta var hon ska bo när de springer. En annan kollega vill försöka hålla sig uppdaterad.
-Hur långt ska ni springa?
-Det är en mil. Men det är i terräng.
-Va, är det en mil i regn!

Laddade hela förmiddagen.
Nervös.

På lunchen gick jag raka spåret till guldsmeden. Nu skulle det ske. Ingen tvekan mer…

Men håltagarmannen var på semester. Kommer inte nästa vecka heller.

Lite överladdad tog jag sikte på en annan guldsmedsbutik för att höra om de också tar hål i öronen. På vägen dit “råkade” jag passera Lindex.

Hoppsan, 50 %!
Jag passerade inte Lindex. Jag fastnade.
Nu är jag fyra klädesplagg och fem lipgloss rikare, och 307 kr fattigare. Bästa fyndet var en jättesoft, rosa prinsessklänning med glänsande tyll och små vingliknande ärmar. Dottern kommer att bli vacker som en dag!

Gick precis in på SMHI´s hemsida och kollade översiktsvädret för helgen.

Torsdag – regn (jordgubbsplockning i regn)
Fredag – regn (inget midsommarfirande på Läckö. 12 frustrerade personer i vårt hus.)
Lördag – regn (Skara Sommarland – nej tack)
Söndag – regn (jättemysigt med utomhusgudstjänst i regn – not!)

På minussidan: regn och bortflutna planer
På plussidan: kanske tid över för smyckstillverkning. Och SÖMN!

Efter att jag och barnen varit i Skara igår (vi besökte en stor affär som jag med hänsyn till maken inte kan nämna (det var Jula) och jag passade naturligtvis på att göra en snabbkik in på Slöjddetaljer där jag hittade jättesöta fjärilsberlocker som jag nog ska göra något till mig själv med, samt lite skimrande turkosa snäckskalspärlor som kommer pryda ett halsband jag fått beställning på (oj, det här blev en lång parantes)) köpte vi pizza på Pizzeria Dalängen. De har nyss bytt ägare och lockar med pizzor för 35 kr/st under några dagar. Maken och sonen fick dela på en kebabpizza och jag och dottern på en Lidköpings special (skinka, räkor och annanas).

Personalen på pizzerian var jättetrevlig. Otroligt tillmötesgående och socialt kompatibla. Så brukar det i och för sig vara på pizzerior tycker jag, serviceandan är mycket högre där än på andra restauranger, men här var det extra tydligt. Jag noterade bland annat att det kom in en äldre herre och hade beställt en pizza som fanns i den förre ägarens sortiment, men inte i de nuvarandes. Kassören förklarade på ett mycket vänligt och upplysande sätt om att den pizza mannen telefonerat in om inte längre fanns i utbudet, lämnade över en ny meny, samt mannens beställda pizza, som de ändå gjort sig omaket med att göra. Kanske inte så mycket omak, men i alla fall en fin gest av tillmötesgående tycker jag. Den äldre kunden knorrade ändå en hel del, trots att han fick sin pizza och kassören bad om ursäkt för att de gjort en egen meny och inte bara kunde överta den förre ägarens idéer om hur man komponerar pizzor.

Vi satt framför Bolibompa och åt vår mat. Jag och maken var vrålhungriga och tur var väl det för barnen kinkade lite och åt inget vidare.

När barnen väl kommit i säng satte jag mig tillrätta med mina pärlor och tittade på fotbollsmatchen. Det var ganska spännande även om det inte var så roligt direkt. Jag hann göra grunden till ett berlockarmband som min jobbarkompis beställt och har med mig det idag för att kolla att storleken blir den rätta.

Klockan elva gick jag och la mig. Maken hade varit lite orolig i magen men sov i alla fall när jag gick till sängs. Jag fick sova en timma ungefär. Sen vaknade jag av att sonen låg och kved borta i sitt rum. Han hade drabbats av magknip och det var rejält. Han vred sig i sängen och grät men försökte dämpa sina skrik så gott det gick för att inte väcka sin lillasyster som ligger vägg i vägg.
Det är så jobbigt att se barnen ha ont och inte kunna göra något vettigt. Jag gav vatten och satte honom på toa (utan resultat) och sedan låg jag skafföttes med sonen och försökte distrahera honom så gott det gick med att prata om Sommarland och Barnlandet och vad jag kunde komma på.
Efter ett tag blev det värre. Jag gav värkmedicin och vi gjorde en ny runda till toaletten. Jag satt på en pall och läste min bok medan sonen satt på toa och kallsvettades och led. Till slut lossnade det i magen och vi stapplade tillbaka till sängen. Där blev jag kvar större delen av natten medan magknipet så sakteliga klingade av. En timma innan väckarklockan ringde kunde jag konstatera att sonen sov lugnt och gick jag över till min säng.

Det var inte lite trögt att gå upp i morses. Jag stal till mig en kvarts extra sömn men tack vare mina duktiga och allerta barn kom vi inte försent iväg hemifrån.
Jag märker att jag är alldeles för trött och en aning hjärndöd just nu. Jag var precis på toaletten och när jag gick därifrån upptäckte jag att jag glömt låsa dörren. Tur att jag inte fick oväntat besök (jag hade inte tagit med mej något bjudkaffe).

Efter jobbet ska jag åka och plocka jordgubbar till makens födelsedagsuppvaktning och till midsommarfirandet. Jag brukar doppa jordgubbar i choklad, helst vit choklad, och “överraska” maken med. Nu för tiden blir han väl inte så värst överraskad men jag vill göra det ändå. Det är gott och det är kärlek.
Idag regnar det. Det är ju jättelägligt när man ska plocka jordgubbar. Jag borde tagit med mig mina nya jordgubbsröda gummistövlar som jag fyndade igår, och kanske regnbyxor också. Jag har i alla fall en regnjacka att skydda mig med, och jag fick med hinken att plocka i och det får jag väl vara nöjd med.

Jag tippar att jordgubbsplockningen tar en timma ungefär. På hemvägen kniper jag mig nog ett 50-tal fläderblommor också. Ska det blir någon flädersaft i år så får jag ju passa på nu när det blommar.

Väl hemma måste jag ta hand om jordgubbarna och sedan städa inför morgondagen.
Eftersom båtfirande blåste bort så har vi istället bjudit hem våra vänner till oss. Jag tänker inte göra någon större städinsats men det är ju trevligt om man får plats att ställa tallrikar på bordet och om det inte ligger leksaker, tidningar och allsköns projekt på stolarna.

Vi kör en knytis med sill-lunch och grill på kvällen. Alla tar med vad de vill ha att grilla och äta istället för sill. Vi står för färskpotatis (maken köpte några kila på Willys som hade lockerbjudande med 1 kr/kg), tsatsiki och jordgubbar och någon annan fixar sallad och en tredje glass.
Just det, jag måste komma ihåg att göra tsatsikin redan i kväll. I morgon lär jag inte hinna och så blir den godare om den får stå ett dygn.
Chokladdoppet av jordgubbar måste jag hinna också, så att de är klara till frukosten i morgon.

I morgon blir det upp tidigt och slå in paket och förbereda frukosten.
Sedan dimper gästerna in under förmiddagen. Herrarna ska segla i blåsten och damerna får vackert stanna hemma och leka med barnen. Vi äter lunch tillsammans (Är det taskigt om jag ber maken tänka ut vad vi ska äta? Det är ju ändå hans födelsedag.) och sedan far vi nog till Läckö Slott för midsommarfirande, om det inte regnar. På kvällen blir det grill och färskpotatis.
Någonting säger mig att det inte blir en tidig kväll.

På lördag åker vi till Skara Sommarland. Det är inte lönt att ligga och dra sig på morgonen, bättre att vara på plats när de öppnar och kunna utnyttja dagen så mycket som möjligt.

Söndagen blir ingen sjusovardag heller. Det är gudstjänst kl 10 ute på Udden på Kållandsö och några av våra vänners son ska barnvälsignas och det vill jag absolut inte missa.

Sen är det måndag igen. Måndag och jobbvecka. Fullvecka.

Är det någon mer än jag som tror att jag är på väg in i väggen?
Det är ju inte så att jag har en massa tråkiga, jobbiga uppgifter framför mig, tvärtom. Det är en massa kul att se fram mot. Men utan sömn fungerar man så dåligt, i alla fall jag. Jag får nästan alltid huvudvärk/migrän och magen har en förmåga att lägga av.

Jaha, nu har jag klagat länge nog. Nu är det dags att rycka upp sig, get my act together, och prestera, tänka produktiva handligar. Då ska det nog gå vägen i alla fall.

Och nu kom vår Projektledare in med en tårta som en av våra värderade kunder bjuder på.
Jag känner att det vänder…

Maken föreslår Skara Sommarland på lördag. Sonen har en fribiljett. Går vi nu till helgen sparar vi 150 kr på inträdet.

Jag som ville pärla i helgen… Nåja, Sommarland med barnen är inte fy skam det heller.

Hon visar upp en klänning. Endast 198 kr.
Endast sommarkänsla.

Jag klagar på att bröstlapparna är lite små. Hon påpekar att hon inte har så stor bröst som jag.
Jag retirerar.

Jag: -Och nu var det ganska länge sen du köpte nåt va?!
Shopoholic-kollegan (stolt): -Ja, fem dagar sen!

Tillägg:
Shopoholic-kollegan en timma senare: -Jag ska lämna tillbaka klänningen. Den var trasig på magen.
Jag: -Så blir det när man köper billiga grejjer…

Kom fem minuter för sent från lunchrasten. Jag gillar inte att kommar försent. Framför allt inte till jobbet.

Men nu var det så att jag faktiskt tillbringade tiden med att spendera de pengar jag tidigare tjänat, på jobbet och det måste ju va okej. Det är ju inte lönt att bara jobba och dra in stålars om man inte hinner göra av med dem också.

Som vanligt så har jag onsdagsfyndat. Köpte en T-shirt till sonen i den rätta blåa färgen och med texten “Heja Sverige”, för 20 kr. Hittade också mörkblå badshorts med vitt mönster för 40 kr. Grabben har bara ett par och det blir alldeles för lite under en hel båtsäsong. Till dottern hittade jag jättefina vita ballerinaskor med skarprosa detaljer för 50 kr och jag “fick” ett par röda, långskaftade gummistövlar med läcker snörning för samma pris. Etwas für alle! (Jag kan inte skriva vad jag köpte till maken, ifall han läser…)

http://mayhembitch.blogspot.com/

Här är länken till en blogg jag gärna läser. Den här kvinnan bangar inte för att skriva om det som är jobbigt, även när det är personligt. Hon har min beundran och respekt.

I senaste inlägget skrev hon om urinprov. Det fick mig att tänka på hur det var innan jag blev gravid med sonen. Här är min berättelse:

Jag och maken hade kommit överens om att vi ville ha barn. Jag gillade egentligen inte barn sådär värst. Trodde inte jag skulle bli en överdrivet bra mamma heller, men jag ville ju ha barn i alla fall… någon gång i framtiden. Vi diskuterade detta en hel del och kom till slut fram till att vill man ha barn ska man nog inte vänta allt för länge med att göra dem. Vi ville inte bli för gamla föräldrar, som inte orkar leka med barnen eller ta hand om dem ordentligt.

Så vi satte igång… nog om det…

Mensen kom som vanligt. Inget konstigt med det. Det kan ju inte ta sig direkt.
Men vi intensifierade produktionen. Jag var nog mest pådrivande. Maken protesterade inte.
Oroväckande tankar började dyka upp i min hjärna. Tänk om jag inte kunde få barn. Nu när vi bestämt oss och allt. Tillhörde jag de ofruktsamma, de förtorkade, de utan moderlighetens varma aura? Skulle vi behöva adoptera, är inte det en väldigt lång process, jag ville ju ha barn nu! Eller skulle vi bli tvingade att göra provrörsbefruktning. Jag som är så stickrädd! Jag deppade ihop. Blev knäpp. Kunde inte tänka på annat än mitt förlorade moderskap.

När det var dags för nästa mens uteblev den. Hoppet återvände. Vi avvaktade några andlösa dagar och jag fick ett oanvänt (så klart att det var oanvänt, jag menar överblivet) gravtest av en vännina. Det var jättespännande att kissa i en plastmugg och sedan snabbt doppa teststickan och vänta den utsatta tiden. Maken fick titta först, jag var för spänd och nervös. Jag trodde verkligen att jag blivit med barn. Visst mådde jag lite illa, visst kändes det som om det fanns ett litet liv där inne i magen.
Antiklimax. Testet visade fel. Som om jag inte skulle vara gravid. Pha!
Maken försökte försiktigtvis påpeka att jag kanske bara gått några dagar över tiden, men jag avfärdade honom. Istället ringde jag mödravården och beställde tid för en riktig gravtest några dagar senare.

Fyra dagar över tiden. Jättespännande! Vid det här laget var jag ganska övertygad om att jag faktiskt var gravid. Vi skulle bli föräldrar. Få en jättegullig lite unge att älska. Borta var alla tvivel på min förmåga som mor. Jag är ju inte direkt en person som går halvhjärtat in i projekt som jag själv skapat…

Jag satt på toaletten på mödravården med en papperskål och väntade på att kissa. Och väntade… och väntade. Jag drack vatten. Jag skvalade med kranen i handfatet. Provade att låta vattnet sakta droppa och skapa oemotståndliga kissframkallande ljud.

Inget hjälpte! Det var fullkomligt omöjligt att prestera ens den allra minsta lilla droppe urin.
Jag gav upp. Det var sååå pinsamt att gå ut till barnmorskan och erkänna nederlaget. Jag såg personalens blickar och tolkade dem efter mitt humör. De hade roligt på min bekostnad och tyckte att jag var knäpp som tjatat till mig ett gratis test och sedan inte kunde kissa. Jag såg också makens oro. Jag var inte alls den glada, väna kvinna han gift sig med. Plötsligt hade jag förvandlats till en psykopatisk galning utan rationellt tanke- och beteendemönster.

Vi for hem. Jag grät inte men kände mig oförmögen och labil.
På eftermiddagen fick jag min mens.

När första chocken lagt sig och det gått en vecka ringde jag mödravården igen. Jag ville få en tid för undersökning. Jag ville veta varför jag inte kunde bli med barn. Vad var fel? Var jag steril? Fanns det inga ägg? Var livmodern paj?
Barnmorskans första fråga var:
-Hur länge har ni försökt?

Jag insåg inte faran utan svarade sanningsenligt:
-I två månader.

Hon kontrade:
-Och vad får dig att tro att du inte kan bli gravid?

Sedan fick jag en lektion i psykosomati. Att kroppen reagerar när psyket slår slint. Att mensen blir fördröjd för att jag stressar upp mig. Rådet var givet:
-Strunta i att bli gravid. Älska för att ni vill. Ta det lugnt. Tänk inte så mycket, analysera inte, känn inte.

Tredje mensen kom inte heller. Då var jag på konferens på Mallorca. Jag var sjukt trött och mådde som en gris. Direkt när jag kom hem for jag till mödravårdscentralen för ett nytt test, sprickfärdig med vatten så att jag skulle kunna bestå kisseprovet. Det funkade. Jag kissade, och testet var positivt.

Efter några veckor var jag tillbaka för inskrivning. Medan jag väntade satt jag och bläddrade i tidningen “Vi Föräldrar”. På insändarsidan hittade jag ett recept på moderkaksgryta. En flerbarnsfamilj hade på fullaste allvar tagit tillvara moderkakan och gjort en näringsrik gryta för att fira den nya familjemedlemmens ankomst.

Jag fick kalla fötter. Väldigt kalla fötter!

Det är många på jobbet som följer min blogg. Det är jättekul! Ibland känner jag dock att jag inte har samma behov av att “bala” (prata) som tidigare på fikarasterna. Mina kollegor har redan hunnit läsa sig till vad jag har att berätta.
Även detta kan vara en fördel. Jag är en mycket snacksalig person och nu ger jag utrymme för andra att också få chans att ventilera sig.

Man kan ju också tänka sig att jag inte skriver om allt på bloggen. Att det finns en hel del som är för privat för ett så här offentligt sammanhang. Det är ju korrekt, i teorin… I verkligheten händer inte så mycket. Inga smaskiga hemligheter eller privata äventyr. Usch, jag har ett riktigt tråkigt liv när jag tänker efter.
Är det därför jag sitter tyst på fikarasten? Tant boring.

Igår kväll såg jag att maken surfat in här också. Han läste i smyg. Jag misstänker att han letar ledtrådar till sin födelsedagsuppvaktning. Här kommer en:
Idag åker jag och barnen till Skara efter jobbet.

Jag skulle allt gärna vilja ha en räknare. Det skulle vara så spännande att få en fingervisning om hur många som hälsar på mig varje dag. Jag gissar själv på mellan 5 och 10. Men det är nog bra för mitt uppblåsta ego att inte veta. Är det fler än 10 blir jag mallig. Och med nuvarande blogg går det inte. Vill jag veta måste jag byta utrymme och det känns som ett för stort projekt, i alla fall just nu. Jag vill ju ta med mig alla gamla inlägg till den nya sidan i så fall. Hmmm…. Det där sista hänger nog ihop med mitt uppblåsta ego också är jag rädd.

Jag vet inte vad som har hänt med mig. Vem är jag?

I morses satt jag och bläddrade i tidningen och hamnade i tablån för TV-programen. Såg att det är fotbollsmatch ikväll, Sverige-Ryssland.
Och plötsligt kände jag en obändlig lust att se matchen. Att bita på naglarna, att hejja, att engagera mig.

Jag som är fullständigt sportointresserad! Var kommer då detta märkliga sug ifrån?

Kanske kan jag pärla lite under tiden som matchen pågår…

För ett tag sen läste jag ut Jens Lapidus bok “Snabba Cash”.
Den var bitvis spännande men tappade lite fart på slutet. Tidshoppen var ibland omotiverat stora och gjorde att berättelsen stannade upp, vilket störde läsrytmen.
Den stora behållningen för mig, var språket. Inte bara alla slanguttryck utan framförallt knapphändigheten. Inte mycket ordbajseri där inte. Alla onödiga ord var bortskalade. Det tog några kapitel innan jag kom in i stilen men sedan njöt jag för fulla muggar.

Och nu har jag genast kastat mig över nästa bok “Aldrig fucka upp”. Precis som föregångaren handlar den här boken om tre killar i Stockholm. Vissa bipersoner har följt med från Snabba Cash, vilket gör att jag snabbare får bilden klar för mig och kan ana vad som kommer hända. Några av huvudpersonerna har getts mer spännande bakgrunder och yrken än i Snabba Cash och jag känner förväntan.

Däremot har jag inte råläst på samma sätt, på grund av trötthet och en begynnande huvudvärk, och det förlorar boken på. Den gör sig bäst för sträckläsning. Eftersom vi förmodligen inte tillbringar midsommarhelgen ute på sjön kommer jag inte heller ägna alla lediga timmar åt att läsa.

Vad ska jag göra i midsommar istället för att sitta under kapellet och höra regnet smattra mot väven? Göra fler smycken kanske…

Jag är rätt sugen nu. Har fått min första E-postbeställning och är jätteglad över det. Har också lovat en jobbarkompis att göra ett armband liknande det jag gjort åt vännen som var på bröllop i helgen.

Passar på att visa ett tidigare alster som en kollega beställt för längre sen. Det är ju roligast att göra smycken som uppfyller något sorts behov. Kanske har man gått och längtat efter något särskilt, eller har kläder som man vill matcha. Tjejjen som köpte det här halsbandet har ofta svart och rött på sig.

Just nu lutar det återigen åt att det inte blir någon midsommar på sjön. Det är prognoserat en vindstyrka på 8-12 meter per sekund och det är lite för mycket för våra vänner i segelbåten. Det blir för dem årets första tur, de måste segla över hela Kinne-viken där vinden har fritt spelrum och kan fixa ordentliga vågor, och de har framförallt ansvaret inte bara för sig själva utan för sina två barn, och en hel familj till på fyra personer.

Jag erkänner att jag inte är så ledsen. Nu får vi fira midsommar på land i stället, och framförallt – jag kommer förmodligen hinna köpa en födelsedagspresent till maken som fyller år på självaste midsommarafton. Kanske kan han får frukost på sängen också. Tårta blir det dock inte för jag förskottsfirade honom i kväll med chokladig kladdkaka med färska jordgubbar.

Vi får väl göra ett nytt försök med båten till nästa midsommar istället. Sjön finns ju kvar. Det blir till och med mer och mer om jag har förstått det hela rätt…

Amadeus i natthamn.

En natt på sjön.

Mor och dotter på sjön.

Idag har jag hunnit besöka alla bloggarna på min favvolista. Inte hunnit lämna kommentarer överallt, inte hunnit läsa ALLT men det mesta.

Vicken prestation va!

Ringde ett företag i Göteborg och frågade efter Personalchefen. Mannen i andra änden, uppskattningsvis 63 år, svarar:

-Ja, det är Sven-Bertil. Vänta ska jag se om han är ledig.

Sen hör jag mannen ropa:
-Sven-Bertil! Det är en tant som söker dej. Kan du ta det eller?

Nu är det fastslaget! Jag är en tant.

Igår hade vi avslutning med vår Tillväxtgrupp. Nu ska vi ha sommaruppehåll och dra igång efter semestrarna igen.

Vi hade tänkt grilla. Skulle vara hemma hos två av medlemmarna, som bor i Drömstan, och utnyttja de fina gräsytorna, lekplatserna och bänkarna i området. Klockan sex skulle vi träffas.
Halv sex var vi och kompletteringshandlade hambugerbröd och maken hämtade ut paket på posten. Det spöregnade. Det haglade. Åskan mullrade i kanten. Jag såg grillningen lösas upp av de hårda hagelkornen.
Klockan sex var vi på plats. Det regnade forfarande, men inte lika frenetiskt som tidigare. Och plötsligt höll det upp, och solen kom fram. Det var som om Gud själv tittade på oss och önskade oss en trevlig avslutningskväll.

Och det fick vi. Våra vänner hade bunkrat upp med grillkött, grönsallad, oliver (jag har börjat gilla oliver. Är det vuxenpoäng eller beror det på att jag varit i Italien några gånger nu…), insaltade tomater och paprika, grillad paprika, dryck och ett jättegott hembakat bröd.
När vi smort kråset så att magen stod i fyra hörn och vi kände oss mer än nöjda, berättade våra vänner att vi var välkomna upp i lägenheten för att avrunda med kaffe och kaka. Just då föll första droppen och sedan regnade det igen, medan vi satt inne och njöt av kaffe och en härligt chokladmousstårta.

Visst kan man tycka att vi hade tur med vädret. Själv tycker jag att det var Gud som visade omsorg och ville att vi skulle få det så bra som möjligt.
Tack och bock!

Tjugo dagar kvar till semestern.

Men midsommarhelgen kan kanske bjuda på en liten semestertripp den också. Planen är i alla fall att vi tillsammans med två andra familjer ska ge oss ut och fira midsommar på sjön. Jag befarar att våra planer regnar bort men maken är fortfarande hoppfull och senaste väderprognosen, som sträcker sig fram till lördag, talar faktiskt till hans favör.

Ett par vänner till oss har en segelbåt och tillsammans med dem och ytterligare en familj som då får plats i segelbåten, vill vi tillbringa hela midsommarhelgen ute på Vänern. Antingen far vi över till Lurö eller så stannar vi inomskärs, kanske på Håholmen. En segelbåt är betydligt med djupgående än vår båt, så vi måste vara lite kräsna med var vi väljer att lägga till.

Det bästa är nog om vi tar Amadeus (så heter vår båt) och uppsöker lämpligt ställe redan på torsdagskväll. Det lär annars vara svårt att hitta en plats. “Allt som flyter ska i sjön” är en paroll som verkligen anammas på midsommar. Varenda kobbe och skär brukar vara ockuperat. Som det ser ut i dagsläget ska det bli regn på torsdagen och om vi far ut i förväg redan då så har vi nog en chans att hitta plats.

Väderprognosen talar om vindar på 5-8 sekundmeter under fredagen. Det är egentligen inga problem att ta sig över till Lurö med vår båt under sådana vindstyrkor, men det är inte fru-vänligt. Jag är lite räddhågsen av mig och gillar inte när det guppar för mycket.

Eftersom det redan handlat så mycket om mig själv idag så fortsätter jag väl på inslagen linje.

Jag gjorde precis ett litet personlighetstest på nätet och fick redan på att jag:

“Är allvarlig och lågmäld. Söker trygghet och ett lugnt liv. Är ytterst noggrann, ansvarstagande och pålitlig. Har god koncentrationsförmåga. Är ofta positiv till att upprätthålla existerande traditioner och institutioner. Arbetar hårt och är välorganiserad. Målinriktad. När hon väl bestämt sig kommer hon nästan alltid att framgångsrikt slutföra sitt projekt.”

Yrken som kan passa mig är:

“Företagsledare, Operativa Chef, Administratör, Kamrer, Banktjänsteman, Polis, Detektiv, Domare, Advokat, Läkare, Tandläkare, Programmerare, Systemvetare, Dataspecialist, Revisor, Elektriker, Matematiklärare, Maskiningenjör, Stålarbetare eller Tekniker.

Där ser man! Tänk så lite man vet om sig själv. Det är inget av dessa förslag som ens föresvävat mig under bråkdelen av en sekund. Hur mycket är en bråkdel förresten? Jag är inte så bra på matte nämligen…

Det handlar visst mycket om smycken och om MIG idag.

Jag är nu nära några extra hål i öronen, utöver dem jag använder för att försöka ta in ljudvågor.
Jobbarkompisen och jag går iväg till guldmeden och skriker (kanske inte förresten, det vore ju pinsamt) vilken dag som helst nu…

Jag har funderat på att försöka ge mig på att sälja smycken.
Ringde därför skatteverket och försökte fråga hur det funkar när man vill göra rätt för sig och deklarera. Det finns en särskild blankett för hobbyverksamhet och jag har tankat hem både den och informationen men jag fattar inget. Det enda jag lyckats klura ut är att man inte behöver deklarera om man inte går med vinst.
Men jag skulle vilja veta om man ska räkna med någon typ av lönekostnader också. I så fall så kommer jag aldrig någonsin gå med vinst, och det är ju bra… eller…

Men tills jag når klarhet tänker jag notera eventuella inkomster, utgifter och nerlagda timmar.
Är du intresserad av något smycke, något som förstärker intrycket av din snygga outfit till exempel, så får du gärna maila mig på:

smycken@zettervall.se

Beskriv vad du vill ha så får du kostnadsförslag. Verkar det sedan rimligt så gör jag ditt smycke och du får se bilder på det innan du bestämmer dig. Så småningom kanske det kommer en hemsida med bilder också.

Jag ringer Skatteupplysningen.

“Just nu är det många som ringer till oss. Ditt samtal står i kö… som betjänas av 133 handläggare. Du har för närvarande plats 139 i kön….
Du har för närvarande plats 124 i kön…
Du har för närvarande plats 101 i kön…
Du har för närvarande plats 79 i kön…
Du har för närvarande plats 63 i kön…
Du har för närvarande plats 48 i kön…
Du har för närvarande plats 33 i kön…
Det är fortfarande kö men vi besvarar ditt samtal så snart vi kan. Du har för närvarande plats 28 i kön…
Du har för närvarande plats 23 i kön…
Du har för närvarande plats 11 i kön…”

Tut tut tut. Samtalet kopplades ner.

Jag går ut och köper parfymfritt balsam till dottern istället.

Idag har jag pysslat. Ja, inte bara förståss. Först var jag på mötet på förmiddagen, och sen lagade jag mat, och sen har vi haft besök under eftermiddagen av Niclas syskon med familjer. Jag bjöd på fika – jordgubbsbakelser (mums). Men sen har jag pysslat.

Och nu är jag klar. Så här blev det:Annelie, Eva, Lena och Lotta är dotterns dagisfröknar. Nu slutar dottern dagis för att börja i förskoleklass till hösten och vi har köpt böcker till fröknarna och så har jag knåpat ihop de här korten. Jag har fått god inspiration av min kompis Sandra, som jag skrev om tidigare, och hon har också hjälpt mig att ta fram de runda stämplarna som jag skrivit texten i, fotona och de gröna bokstäverna. Heja Sandra!

Böckerna fröknarna ska få är från serien “Gamla tanter lägger inte ägg”. Det finns några olika och dottern har noga valt ut vem som ska få vilken bok.

Makens andra syskonbarn välsignades förra helgen. Tyvärr hade vi inte möjlighet att åka dit men vi skickade ett kort. Kortet är scrappat av min vännina som gör jättefina grejjer. Hennes blogg har adressen:

http://www.familjenlundell.se/index.php?option=com_content&task=blogcategory&id=0&Itemid=62

Ni får kanske klippa och klistra för att kunna komma dit. Det är inte säkert det går att bara trycka på länken.
Klippa och klistra är väl också vad Sandra är expert på.
Här är kortet hon gjort till barnvälsignelsen.

Igår var jag och lämnade över smyckessetet jag gjort till kompisen som är på bröllop idag. Hon provade genast både klänning och smycken och det passade jättebra ihop. Min vännina är mörkhårig, har snygg platt mage och kommer bli jättenygg i sin mörkröda klänning. Pärlorna hon valt till sina smycken blir pricken över i:et.

Jag har utlovat bilder och de kommer här.Örhängen.

Berlockarmband.

Halsbandet.Närbild på halsbandet.I änden på halsbandet satte jag en större silverfoliepärla för att ge lite tyngd. Vill man ha halsbandet helt runt, utan en ände som hänger ner extra, kan man enkelt knäppa bort den stora pärlan eftersom den sitter med ett eget karbinlås. Halsbandet är tillräckligt långt för att räcka två varv runt halsen och man föredrar den lite mer klassiska stilen.

Här kommer några bilder på vad som händer i trädgården just nu.Bigarråträdet har fått kart……precis som äppelträdet.

En taklöksblomknopp är på väg upp.

Och jordgubbarna börjar mogna.

Jag njuter för fulla muggar av min vackra pioner. Snart är de överblommade men än så länge kan jag dra i mig deras parfymtunga doft och lystet suga i mig anblicken av de maffiga blommorna.

Idag blir det inga inlägg. Idag blir det Släktträff.

Maken kollade lite i klädkammaren häromdagen.
Han hittade 17 (!) tygkassar.

Jag undrar varför vi alltid köper papperskassar när vi är på Willys.

Dottern har varit och lekt hos en kompis.
Hon är lite uppskruvad när jag hämtar henne. Efter en stund får jag veta varför.

Hennes kamrat har berättat om sin farbror Götene.
En gång satt farbror Götene helt stilla så länge att en fågel kom och åt upp honom. Det blev bara skelettet kvar.
Nu är dottern lite rädd för fåglar.

Jag vet inte riktigt vad som är roligast. Om det är att dottern tror att farbrorn heter Götene, eller att EN fågel skulle orka vräka i sig en hel farbror, eller om det är att farbror Götene kunde sitta så stilla som krävdes för att inte skrämma fågeln medan den åt upp honom.

Jag kan inte bedöma om det är dottern som har missuppfattat något, eller hennes kamrat. Förmodligen och mest troligt både och.

Vill ni läsa nåt riktigt kul!

Surfa in på den här bloggen. Den här killen hör till dem jag försöker besöka varje dag:

http://skargardsdoktorn.blogg.se/2008/june/utkast-imorse-var.html

På väg hem från McDonald´s.

Möter en bil jag inte känner igen. Men mannen lyfter handen till hälsning.
Jag hälsar tillbaka.
Jag kommer närmare. Känner inte igen mannen.
Inser att han inte har hälsat. Han petar näsan.

Den här gången var det inte jag som gjorde bort mig.

Helt perfekt!

Jag var i god tid till skolavslutningen. Kände mig som världens bästa mamma när jag stolt spatserade ner mot sjön. På ena axeln hängde tygkassen med fika i form av hembakta bullar, köpekex och Festis. På andra axeln hängde kameraväskan. På tredje axeln… nej, i händerna bar jag våra stolar. Jag var sååå förberedd.

Solen sken, en lätt bris drog in från Vänern och fläktade gôtt upp i backen där alla förväntansfulla föräldrar, syskon och annan släkt började breda ut sig på filtar och stolar. Ur högtalarna strömmade stämningshöjande sommarmusik och dämpade ljuden från skolans eget band som håll på att stämma instrumenten. Jag tog plats långt fram. Efter de två tidigare åren har jag hunnit lära mig att man måste sitta på första parkett för att se någonting av de små liven.

Jag var nöjd över att inte ha släpat mig dottern. Det räckte med första året. Hon var mest i vägen. Orkade inte gå tillräckligt fort, klagade över värmen, tröttnade under sångerna och talet och till råga på allt snubblade hon och skrapade knät så att jag fick sitta och trösta henne istället för att njuta av sonens första skolavslutning.
Dessutom tror jag att sonen tycker det är bättre att själv få rå om mig för en stund.
Och först och främst – dottern har det bättre på dagis än att fjanta runt med mig och ha tråkigt.

Avslutningen började.
Nerför den branta backen tågade alla klasser, från förskoleklassen upp till nian, två klasser av varje årskull. Först gick fanbäraren och några duktiga fiolspelare anförde också tåget. Högt uppe på krönet skymtade jag sonen, och kände att jag plötsligt fick tårar i ögonen. Allt var så somrigt och härligt och perfekt. Lite sentimental blev jag också.

Barnen sjöng så det skallrade mellan bokträden. “Du gamla du fria”, “Solen är skön, solen är toppen”, “Här kommer kung av sand” och “Ingen klocka ringer mer”. Tio blockflöjtsspelande töser gjorde sitt bästa för att ge oss sina ostämda toner. Fyra killar från högstadiet spelade diggbar hårdrock. En cool lärare med skägg spelade munspelssolo.
Rektorn höll tal och pratade om hur viktigt det är att vi ler mot varandra och visar uppskattning. Sedan delade hon ut var sin ros till alla elever i sexan, åttan och nian. Skolan ska så sakteliga göras om till en alla-kullar-skola till en låg- och mellanstadieskola och förra årets sexor försvann inför höststarten så några sjuor fanns inte att avtacka.
Rektorn blev också lite sentimental i sitt tal till niorna. Hon började nämligen som rektor samtidigt som de började ettan. Och nu skulle de sluta, allihop. Hon berättade också att det varit strålande sol under varenda skolavslutning som hon varit med på de senaste nio åren. Det fick mig att själv släppa ifrån mig några förstulna regndroppar ner mot näsryggen.
Jag såg de regntunga skyarna komma inmullrande ifrån sydöst men bedömde att solen skulle kunna hålla dem stången tills avslutningen var avklarad. I grytan som bildades av backen och träden ner mot sjön stod alla elever tätt packade och sjöng i värmen. Men bara en enda elev svimmade.

Efter ett sista befriat rop från alla elever och lärare: “SOMMARLOV“, var skolavslutningen över, och sommarlovet började.
Sonen kom springades till mig och vi fikade. Han sprang ifrån en snabbis för att krama om sin omtyckta fröken, men kom sedan tillbaka till mig och vi åt bullar och drack Festis i lugn och ro.

Jag tittade mig omkring. Bara lyckliga människor så långt ögat nådde. Vackra klänningar, kostymer, inga slipsar. Glada barn som sprang omkring. Mödrar som trollade fram godsaker på medhavda dukar. Tårtor. Prat om grillning vid sjön.
Mina bullar kändes plötsligt torftiga. Vi satt mitt emot varann på var sin liten fällestol. Jag kunde väl tagit med mej en filt i alla fall. Och något lite mer exklusivt än bara bullar och torra kex. Och vad sorgligt att sonen strax skulle följa med den kvarvarande personalen tillbaka till fritids. Kunde jag inte tagit ledigt resten av dagen i alla fall. Försökt få med maken, och släpat med dottern. Så vi kunde firat som en familj.
Dumma, mörka tankar seglade upp vid min inre horisont lika snabbt som regnmolnen på himlen över Vänern.
Vi packade ihop. Jag gav sonen en kram. Han gick tillbaka till skolan. Jag gick tillbaka till bilen och jobbet.

Det började regna…

Mina kollegor tycker att jag är helt knäpp. De förstår sig inte på mig.
Det kan jag förstå.

Jag har under det senaste året jobbat till klockan fyra, dag ut och dag in. (Utom på fredagar då vi alla slutar en kvar tidigare.) Kvart över fyra ska jag hämta barnen. Det betyder att det är väldigt bra om jag åker från jobbet klockan fyra, eller möjligen någon minut senare.
För att hinna komma iväg i tid behöver jag plocka ihop mig tio i fyra, fylla i tidsrapporter och projektredovisning och notera hur det gått för mig under dagen. Det brukar ta tio minuter.

Igår hade jag en halvbra arbetsdag. Jag försökte jobba hela vägen in i kaklet, som vi brukar säga när vi vill använda sporttermer om vårt jobb.
Klockan 15.57 råkade jag titta på klockan.
HJÄLP! Försenad.

Återigen hade jag glömt bort att jag ska sluta.
Kollegorna undrar. Hur kan man glömma att man ska gå hem? Ibland är det ju det enda man sitter och längtar efter.
Men jag längtar inte efter att gå hem. Jag längtar efter att prestara, att kunna visa upp bra siffror. Jag vill vara bra, helst bäst.

Det innebär bland annat att jag ibland glömmer bort att jag ska sluta för dagen. Jag är så inne i jobbet. Tunnelseende.

Blev lite försenad i morses…

Helt otippat somnade jag om och vaknade inte förrän tio minuter efter att klockradion gått igång. Sen var det bara att stressa på. När jag satt frukostägget på kokning gick jag ut i trädgården och klädde på smultrontornet sitt skyddande täcke av markväv. Sedan gjorde jag i ordning fikat som jag och sonen ska dela på efter skolavslutningen senare idag. Frukosten, som vanligt bestående av ett kokt ägg och en mugg te, intog jag samtidigt som jag skummade igenom dagens tidning. En liten sittning på toa, med Snabba Cash som kamrat, hann jag också med.
Sedan skulle barnen väckas, klädas (sonen behövde bli lite extra fin inför skolavslutningen, men det gick väl sådär…), tand- och hårborstas och morgonkissas. Jag letade upp lämpliga extrakläder för medtagning till fritids och dagis och informerade barnen om vad som skulle hända under dagen. Jag tycker det är så bra om de redan på morgonen har ett hum om hur dagen kommer gestalta sig. Jag tror det gör dem mer harmoniska och beredda. Det lämnar mindre utrymme för skrik och gråt vid spontana infall av kompisleklust och annat.

När vi äntligen kom iväg var klockan tio minuter för mycket. Intressant, med tanke på hur länge jag försov mig…
På väg till skolan kom jag på att jag glömt smörja barnen med solskyddsfaktor.
När jag lämnade av sonen kom jag på att jag glömt hans regnjacka, och SMHI utlovade eftermiddagsregn…
När jag lämnade av dottern påminde hon mig om att jag ju tänkt ta mig mina nyinköpta örhängen. (Jag är grymt sugen på att ta hål i öronen. Men jag vet inte om jag vågar. Dels är jag rädd för själva smärtan vid sticket, sedan är jag rädd för nickelallergi, och för att behöva pilla med örat en massa medan det läknar, tvätta med sprit och allt vad man måste hålla på med. Vi får se… kanske blir det hål, kanske inte. Jag har i alla fall köpt clips för att liksom vänja mig vid att ha något dinglande där, och för att se om jag kan trivas med utseendeförändringen.)

Eftersom sonens jacka var rätt högprioriterad så var jag tvungen att åka hem och hämta den. Samtidigt passade jag på att ta på mig örhängena, och kissa, och hämta stolar som jag och sonen ska sitta på när vi fikar efter skolavslutningen. Jag är riktigt nöjd med det där sista, att jag kom på att ta med stolar. Kameran fick jag också med, och en regnjacka till mig. Därmot ingen lunch.

På väg till jobbet fastnade jag naturligtvis vid tågövergången. Dyrbara minuter tickade på. Glädjande nog var dock den nya rondellen vid Hydro klar så jag slapp omvägen genom ett bostadsområde i alla fall.
Två minuter försenad kom jag flämtande in genom dörren till köket där resten av arbetsskaran satt församlad för morgonmöte.

Phu, vilken morgon!

I går stod jag och strök i tre timmar, fram till halv tolv.
Maken var benhård. Jag fick inte gå och lägga mig innan strykhögen var slut.
Själv strök han också, tog första passet. Sedan vek han tvätt, lagade mat och tog hand om disken, skötte bevattningen av gräsmattan, dammsög, städade toaletterna och hann även ut och motionera en halvtimma.

Min man är en superhero.
(Måste tillägga att jag inte bara strök utan även klippte häcken och plockade undan en massa kringströdda saker i huset, och vattnade utomhuskrukväxterna. Jag hann också plocka jordgubbar och smultron och koka lite lättsockrad sylt som vi hade till efterrättsglassen.)

Hann jag klart med strykhögen då?
Nästan.
När klockan var halv tolv stöp jag i säng. Eftersom huvudvärken hade börjat göra sig gällande försökte jag fippla igång TNS:en men efter en stund tog batterierna slut. Maken hämtade nya. (My hero!) Sen somnade jag och vaknade av att jag stängt av apparaten i sömnen. Efter ett nytt försök väckte maken mig och sa att jag snarkade på ett otäckt sätt, det lät ungefär som om jag höll på att kvävas. Då gav jag upp och plockade av mig elektroderna och somnade ordentligt. Fyra timmars sömn var det enda som hägrade.

Hjälp, jag har torkat.

Jag har inte kommit på nåt kul att skriva om idag. Jag är helt degig i hjärnan.
I fyra månader har jag bloggat som en tok. Nu tog plötsligt flödet slut. Jag vill skriva men fingrarna rör sig knappt över tangentbordet.

Var hos Fröken Envis på lunchen och köpte pärlor och tillbehör för 150 kronor. Hon hade inte så mycket kvar. Verkar som hon packat ner det mesta för flytten till Saleby.

Kanske åker jag dit i morgon också och ser om jag kan skrapa ihop något mer.

“Man lär så länge man lever.”

Det är i alla fall en klycha som är mer sann är “Man mår som man förtjänar”.

Igår lärde jag mig någonting nytt.
Jag bakade scones. Det är ju så gott och snabbt och enkelt. Om sanningen ska fram så var det inte bara jag som bakade, jag fick mycket god hjälp av dottern.
I receptet står det att man ska hälla i 2 dl mjölk eller filmjölk. Jag hade lite grekiskt yoghurt hemma, som var på väg att gå ut, och tänkte att det säkert går lika bra som filmjölk.
Degen blev jättebra, lätt att baka ut och inte alls så kladdig som den brukar vara när jag använder mjölk.
Den färdiga produkten blev inget vidare. Det var ätbart, men inte så mycket mer.

Gårdagens lärdom:
Använd inte yohurt istället för fil när du bakar.

En sak att stryka på to-do-listan.

Jag behöver inte vattna ikväll.
Det regnar duktigt.

Jag är glad!
Misstänker att studenterna inte är lika glada. Efter tre veckors oavbrutet finväder öser det plötsligt ner, just när studenterna springer ut. Ovanligt ironiskt timat tycker jag. Gud har humor.

Maken bläddrar i reklambladen och läser högt:

-Lidl, mer kvalitet för pengarna.

och

-Lidl, allt för motorcykeln och bilen.

Vi tvivlar starkt på båda påståendena.

Nu är det dags igen.

Vi har bara släppt alla väskor, nyinköpta prylar, kläder, kassar, viktiga papper och så vidare i all oändlighet – så fort vi kommit innanför dörren. Det har varit på tok för bra väder för att vi ska ha prioriterat städning och ordning.

Nu har dock dammråttorna börjat kila ut från hörnen och beråttigar (man kan väl inte skriva befolkar när det handlar om råttor)golven i badrummet, vardagsrummet, kontoret, sovrummet…
Det är dags att seriöst jaga kräken. Med dammsugaren i högsta hugg.

Vi har centraldammsugare. En klok investering när det finns allergiker i huset. Slangen är extra mjuk och följsam. Det var makens krav när vi köpte den.
Och den är bra! Det är lätt att hänga upp den långa sladden och jag trivs med att slippa tänka på alla partiklar som slipper ut från den vanliga gamla dammsugaren.
Behållaren sitter i garaget med direktutsläpp av luften. Man behöver inte byta “påse” särskilt ofta, och det sköter maken i vilket fall så jag slipper bekymra mig.
Centraldammsugare = Bekymmersfritt.

Fast så trodde inte förra kollegans mamma när hennes dotter skulle bygga nytt och kom hem och berättade om fördelarna med centraldammsugare.
Kollegan: -Bara att stoppa slangen i väggen. Hur smidigt som helst.
Mamman: -Men hur gör ni sen då…?
Kollegan: -Vaddå sen menar du?
Mamman: -Jaaa, när det är fullt i väggen…

Det är inte alltid lätt att förstå sig på ny teknik.

Som bröllopspresent fick jag och maken en skinande röd Electrolux dammsugare av svärföräldrarna (mina alltså). Den har fungerat utmärkt i alla år. Idag är den utkonkurrerad av centraldammsugaren men tjänstgör i stället som dammsugare till bilarna.
Inte långt efter att vi gifte oss ringde en dörrförsäljare på. Han ville sälja dammsugare. Jag bjöd in honom och visade våran och han blev gravt imponerad, tyckte inte att han hade mycket att komma med själv. Det är snyggt när man erkänner sånt tycker jag.

När det är lussäsong i skolan brukar jag dammsuga barnens hår när de kommer hem. Jag har läst att det ska göra susen. Jag vet inte om det funkar men än så länge har vi varit lusfria. Och så blir det så roliga frisyrer också…

Tänk vad bra det är med dammsugare. Skulle inte alls funka lika bra med en sopborste!

Det blev lunch i alla fall. Utan torghandel och utan något gott att äta. Jag hade tänkt komplettera mitt äpple med lite bröd åtminstone. Utan pengar lät det sig inte göras.

Men jag hittade en årsgammal burk broccolisoppa i frysen. Det funkade. I alla fall nästan. Med näsan i boken och bortkopplade smaklökar.

Okej, det kanske inte är det värsta som kan hända, inte ens det näst värsta, men det är i alla fall inte särskilt kul!

Jag har glömt plånboken hemma – och det är TORGDAG!

Jag och maken sitter mitt emot varandra vid frukostbordet. Den trötta tystanden är total. Maken bläddrar i tidningen och slevar in yoghurt med Allbran. Jag sippar på mitt varma te och läser Snabba Cash.

Plötsligt lägger maken handen över en annons. Han sneglar på mig för att se om jag sett. Den snabba rörelsen avslöjade honom, annars hade jag nog inget märkt där jag sitter i min egna lilla värld.

Jag tittar uppfodrande på maken. Ord är överflödiga. Motvilligt tar han bort handen och blottar det som i mina ögon är en riktig liten karamell. Jag läser upp och ner. Fröken Envis har flyttrea. 50 % på rubbet. Öppet 10-18 från i måndags till torsdag nästa vecka.

Maken: -Men nu har du väl redan så mycket pärlor!
Jag: -Jo, men jag behöver nog komplettera lite med en del tillbehör, typ tråd och lås och sådär. Det är ju jättebilligt nu, bäst att passa på.

Tystnaden lägrar sig igen. Vi tolkar den på olika sätt. Jag ser den som ett medgivande. Maken däremot tror nog att han fått mig att avstå mina inköpsplaner.

Jag har sovit som en stock i natt. Inte bara för att jag är i stort behov av sömn utan främst för att maken satte upp en mörkläggningsgardin i sovrummet igår kväll.
Sonen fick också en, men tyckte det var för mörkt så vi drog inte ner den helt. I kväll kanske även dottern får samma förmån som övriga familjen. Hon brukar dock inte ha problem att sova när hon väl sover, och vaknar inte tidigt bara för att det är ljust.

En kväll, när dottern sovit en timma, vaknade hon och utbrast besviket:
-Åh, är det redan morgon.

Jag undrar hur länge det dröjer innan hon vänjer sig vid att det är ljust på kvällarna? Kanske lika länge som jag brukar behöva för att vänja mig vid mörkret när hösten kommer…

Jag måste nyansera mig lite efter förra inlägget. Det är fel att påstå att “Man mår som man förtjänar”. Det finns jättemånga människor som mår fysiskt, psykiskt eller andligt dåligt, och som inte alls förtjänar det.
Vad jag menar är att JAG just nu mår som jag förtjänar. Jag är trött för att jag sovit för lite. Orsak och verkan.

Men jag fick i alla fall två punkter avbockade från min kilometerlånga “to-do-list” igår. Efter träningen gjorde jag klart smyckena som jag haft på gång några veckor, och jag och maken la sista handen vid korten från Klassfotbollen och la upp dem på nätet för att föräldrar och barn i sonens klass ska få kolla. Det blev till slut 55 bilder. Bra rensat Zäta!

Av en levnadsglad vän har jag lärt mig ett av de bästa överlevnadstricken:

Sover man för lite kan man kompensera det genom att äta ordentligt.
Äter man för lite kan man kompensera det med att sova ordentligt.

I natt sov jag mindre än 5½ timma.
Igår natt sov jag 5 timmar.
Natten till måndag fick jag nog 6 timmars sömn.
Natten dessförinnan kanske 5.

Så här har det hållt på ett bra tag tillbaka i tiden. Det är inte så konstigt att jag är trött.
Men äter jag ordentligt då?
NEJ – jag har inte lärt mig än…

Dottern är mycket förtjust i katter. Ändå sedan hon var liten har hon jagat de stackars liven hemma hos mormor och morfar. Hon klappar, bär, och när hon var liten drog hon dem i svansen. Här är en liten bildkavalkad från förra gången vi var på besök.-Jaadå mamma, jag ska vara försiktig.I väntan på att katterna kommer fram.Mamma katt förmanar minstingen:-Riv inte den där tösen för mycket nu…-Kolla mamma, han klättar på mig!-Nu håller jag väl försiktigt!Mormor är beredd med assisterande händer.Kattungen har lite problem med ena ögat.Katt på väg.

Idag var det svettigare än vanligt på Friskis och Svettis. Vi var bara sju personer på passet, inclusive ledaren och jag tror att vi alla kände att vi hade ögonen på oss lite extra och gav därför mer än vi brukar i rörelserna. En tjejj var till och med tvungen att gå och sätta sig en liten stund under sista konditionsdelen för hon satsade för mycket. (Det var inte jag…)

Satt bänkad för morgonmöte bland kollegorna.

En av kollegorna säger:
-Usch, jag börjar bli nervös.

Jag frågar deltagande:
-Ojdå, varför är du nervös.?

-För matchen i kväll!

Chans för mig att spela intresserad:
-Jaha, vad är det för match då?

-Fotboll så klart!

Jag som trodde kollegan inte spelade fotboll längre:
-Jaha, spelar du fortfarande?

Allmänna suckar och dissningar.
Jag är helt enkelt fruktansvärt sportointresserad. Jag hade inte koll på att Sverige spelar sin första match ikväll. Är det EM eller VM förresten?

Tog en promenad i friska luften på lunchen. Det var väldigt mycket frisk luft ute idag. Vinden blåste runt håret så jag till slut kände mig nödgad att införskaffa två krokodilklämmor och få lite fason på burret igen.

Det är lite fasinerande med vind. Det kan, som idag, blåsa jättemycket nere på backen, men molntussarna lite högra upp, står still. Vinden rör sig i lager. Jag hade hellre sett att det blåst däruppe och var lite mer stiltje här nere.

När jag var på väg tillbaka till jobbet efter att ha köpt allergitabletter på Apoteket, hamnade jag bakom två killar som högt och livligt diskuterade helgens monsterfylla. De var mycket nöjda. Hade haft jätteroligt. Kom inte ihåg ett skvatt.

Den ene killen bar en svart luvtröja med ett ruskigt tryck på baksidan. Trots att jag följde efter dem ett tag hade jag lite svårt att avgöra exakt vad bilden föreställde. Min bästa gissning var en stor, fet spindel som just ryckt ut hjärtat ur en senig naken man som kraftigt blödande var på väg att segna ner framför den triumferande jätteåttabeningen.
Nedanför tröjan hade killen svarta jeans, hophållna av ett stilenligt brett nitbälte. Mellan bälte och tröja mer än skymtade rödblommiga boxerkalsipper. Jag tycker jag har börjat vänja mig vid det där med att man visar halva stjärten. Den här killens klädsel visade dock mer än halva. Jag såg rakt mellan benen ut på andra sidan grenen. På något mystiskt sätt lyckades grabben hålla uppe byxorna trots att hela rumprundningen framträdde i synlig dager.

Jag vågar inte hävda att jag är fördomsfri, men jag brukar inte bry mig så mycket om vad folk har på sig, eller inte… Däremot uppskattar jag när man håller stilen. Punkare som är helt igenom punkar, eller hårdrockare, eller nudister, eller vad det än vara månde.

Den här killen hade två attribut som bröt mot hans annars genomtänkta outfit. Den ena var de rödblommiga kalsongerna. Det andra var en glasspinne som han höll i handen. Jag kunde ha accepterat en lakritspuck, men inte en FÄRGGLAD SNURRAD ISGLASS.

Vid några tillfällen i mitt liv har jag känt mig nödgad att kontakta polis.
Senaste gången var när maken inte kom hem i tid. Han har börjat cykla ner på stan till samåkningsgängets mötesplats och den aktuella dagen visste jag att han skulle komma lite senare, men jag hade tagit fel på en timma. Orolig gick jag och vankade av och an där hemma och kunde inte förstå varför han inte dök upp. Naturligtvis svarade det inte på mobilen heller.

Till slut ringde jag polisen och blev kopplad till ledningscentralen i Göteborg. Jag förhörde mig om det hade inträffat några cykelolyckor i Lidköping de senaste timmarna, men det hade det inte. Den unge polisen som svarade försökte lugna mig med att maken förmodligen bara tagit en omväg hem, kanske stannat för att köpa glass innan han skulle hem och ta hand om mig. Polismannen var faktiskt rent av lite flirtig.
Innan jag hann tacka och lägga på hörde jag hur maken kom innanför dörren. Jag sa dock inget till polisen, tyckte det var allt för pinsamt.

En annan gång har jag ringt och stöldanmält min cykel. Jag ägde en grönmetallic gammal skraltig sak som jag använde för att ta mig från torget i Lidköping till arbetsplatsen ute i Tofta. En morgon var den borta. Den återfanns aldrig.

Jag har även anmält en annan, mycket kärare ägodels, bortavaro. Jag vet dock inte om den stulits eller om jag bara tappat bort den. Den här ägodelen hade varit min i många år och jag hade ärvt den av min pappa. Den var en militärhalsduk. En sån som motorcykelknuttarna brukar använda, och militären naturligtvis. Perfekt storlek och mycket bekväm efter många års flitigt användande.
Den gången skrattade polisen åt mig och sa att de nog inte kunde ta den anmälan på allt för stort allvar, men att de naturligtvis skulle höra av sig om den dök upp.

Mitt första samröre med polisen gällde en brevlåda.
För cirka 15-16 år sedan hade jag ett extraknäck som intervjuare. Jag fick hemsänt tjocka luntor med frågor och intervjuade sedan utvalda personer i min omgivning utefter kön och ålder. Svaren skickade jag in till företaget och sedan fick jag betalt när de gåtts igenom. Det var alltid viktigt att skicka in svaren i tid.

Vid ett tillfälle hade jag varit ute i sista sekund. Svaren skulle vara företaget tillhanda på måndagen och jag la dem på brevlådan på fredagen. I normala fall borde detta inte inneburit några problem, men just den här fredagen var det midsommarafton. När jag kom hem efter att ha lagt det tjocka kuvertet på lådan började jag oroa mig för att tömningen inte skulle ske förrän på måndagen. Jag gick tillbaka till brevlådan och såg min farhåga besannas. Vad skulle jag göra nu? I kuvertet låg 20 intervjuer, som jag slitit hårt för att få till, och som inte skulle ge någon cash ifall de inte kom fram i tid. Ett hårt slag för en låginkomsttagare!

Jag såg mig noga omkring. Visst fanns det personer runt omkring, hela Lundsbrunn bubblade av midsommarfirare, men det var ingen som verkade notera just mig. Försiktigt försökte jag lirka upp brevlådan, men den visade sig vara tämligen ibrottssäker.

Det fanns bara en sak att göra. Jag gick hem igen och ringde posten och frågade om de kunde låsa upp lådan åt mig så att jag fick ta mitt brev och lägga det på en låda i Götene som skulle tömmas trots att det var midsommarafton. Svaret var nekande. Posten tillhandahöll inte sådana tjänster.

Då ringde jag polisen. Trots hård övertalning från min sida vägrade de att dyrka upp låset till en brevlåda. De gick inte heller med på mitt desperata förslag att spränga upp lådan!

I lördags kväll åt jag och maken säsongens första jordgubbar. Hanoy (det stavas inte så, jag vet) kommer först, och Rebecca som är en smulgubbe. Bounty låter vänta på sig ytterligare någon vecka. Smultronen har också funnits ett tag.

Jag har bestämt mig för att i år ska jag inte försöka spara några gubbar till något speciellt tillfälle. Jag har så få plantor att det inte blir tillräckligt mycket av det i alla fall. Jag ska bara njut-äta i den takt de mognar. Kanske komplettera med glass om många mognar samtidigt någon dag.

Det är verkligen lyx med egna gubbar.

Maken berättade vid middagen att han anmält sin son till Uddenlägret i augusti. Själv ska han följa med som ledare.

Sonen spelade sina kort väl.
-Ja, jag vill gärna följa med om du åker pappa. Kan vi sova i samma tält? JAG ÄLSKAR DEJ! Det sista ropades ut som en enastående proklamation.

Sen tittade han på mig och sa:
-Jag älskar dej också mamma!

För några dagar sedan läste jag ut min gamla bok “Stackars lilla Svala”. Och jag grät faktiskt hela två gånger. Det var så sorgesamt när Sannas föräldrar dog borta i Indien och dottern plötsligt befann sig utlämnad till ogina släktingar och på nåder fick bo kvar som hushållerska utan lön.
Men sen gick det såklart bra i slutet. Hon fick prinsen och halva kungadömet.
Mesta behållningen av boken den här gången är det härliga, gammaldags språket. Jag har fått hålla mig i skinnet för att inte själv sväva ut i ett floskrikt, omständligt språk.

Ibland blir det tvära kast i litteraturslukeriet. Nu läser jag “Snabba Cash”. Även här är hittills behållningen det annorlunda språket. Korthuggna meningar, mycket slang, onödiga ord bortskalade. Ändå fullt läsbart och med ett fint driv i berättandet. Nu vill jag skriva som Lapidus i stället. Rappt och koncist.

Jag har kommit igenom halva boken ungefär och jag kan verkligen rekommendera den. Jag köpte uppföljaren “Aldrig fucka up” samtidigt och kommer läsa den så snart jag är klar med den första. Jag gillar att läsa flera böcker av samma författare i följd. Det ger ett så härligt flow. Jag blir hemma med stilen och uppslukas av personerna om det är en sammanhållen serie.

Och jag älskar att läsa. Det är verkligen avkoppling i kvadrat. Verklighetsflykt parat med underhållning kombinerat med njutning, ibland intellektuell men oftast bara fantasieggande.
Igår läste jag mig ner till Göteborg, och sedan hem igen. Maken fick sitta bakom ratten. Han försökte ibland föra någon typ av konversation men fick lägga ner när jag visade mitt ointresse genom att mumla orediga svar.

Och nu är det kväll och jag får gå och lägga mig och läsa igen.

I torsdags mötte jag en bil som såg ut precis som min mobil.
Vit, högblank, lite skimrande och läckert strömlinjeformad.

Men jag vet inte vad det var för märke. Min telefon är en LG.
Jag är kass på bilmärken. Ser möjligen skillnad på en Audi och en Saab i fullt dagsljus och i parkerat läge.

För att belysa min brist på bilintresse ska jag berätta något som inträffade i min ungdom. Det var innan jag hade körkort.
Jag och min bästa vännina var ute och åkte med min kusin som är några år äldre. Vi brukade fara runt på fredagskvällarna. Vi åkte nästan alltid på något ungdomscafé. Lidköping, Götene, ibland Skara och Falköping. Någon gång Skövde. Så såg rutten ut. Just när det jag nu ska berätta inträffade befann vi oss i närheten av gamla vattentornet i Skara. Jag fick syn på en läcker bil och utbrast:

-Kolla en Volvo BMW!

Gapskratt från de andra. Medan kusinen torkade tårarna frågade han spydigt:

-Du kanske menar en Volvo BM?
Det var inget märke jag hört talas om tidigare men för att inte verka allt för blåst så instämde jag:

-Ja, just det! Volvo BM, de är snygga!

Ännu mer skratt. Vovlo BM är tydligen märket på en traktor!

De tre oförenliga regerar mitt liv just nu.
De är: BORDE, VILL och KOMMER ATT.

Det finns så mycket jag BORDE göra. Städa, plocka undan, sköta tvätt, laga mat, vara glad och engagerad, hålla kontakt med vänner, göra ett bra jobb (just där ligger jag nog bäst till bland alla borden i alla fall), vara en god mor, en fantastisk hustru…

Det finns så mycket jag VILL göra. Utöka trädgårdsprakt och -nytta. Göra fler smycken. Sy lapptäcken. Blogga mer. Måla en tavla. Träna varannan dag. Vara vän och ljuv och smal och vacker.

Vill och borde möts aldrig. Ibland leker jag att det jag vill är något jag borde. Men jag ljuger bara för mig själv.

Och så har vi summa summarum. Det jag i slutändan KOMMER ATT göra. Och där kommer både borde– och vill-listan till korta. Det slutar ändå alltid med att jag varken gör det jag vill eller det jag borde. Paulus skriver så klartänkt: “Det jag vill – det gör jag inte, men det jag inte vill – det gör jag.”

Jag är ännu sämre. Jag gör varken det jag vill eller det jag inte vill.

När jag kom hem från jobbet var jag så trött att jag bara ville gråta.
Men jag hjälpte sonen igång med läxläsningen och stoppade in den heldammiga dottern i duschen. Sen gick jag ut i trädgården och vattnade tomater, hallon, smultron och blommor. Pionerna blommar som om de hade betalt för det. De kommer vara överblommade på ett litet kick.

Maken kom hem och lagade mat. Pasta med pesto och knaperstekt bacon plus grovtärnade kvisttomater.
Efter maten känner jag mig lite piggare.

En bekant kom förbi och hämtade upp maken. De ska iväg för att planera barnläger i augusti. Bekantingen jobbar inom landstinget och vi pratade om semestrar. Han och hans fru har kunnat lägga semestern så att de får två veckor tillsammans men barnen får sex veckor eftersom de går omlott. Två veckor sparas till ett senare tillfälle. Bekantingen fäller den fantastiskt roliga kommentaren:
-Jag är så gammal nu att jag får ha sex.

Jag är full av beundran – av mig själv. Jag log inte ens. En underlig bubblande känsla spred sig dock omedelbart i hela kroppen och jag är mycket glad för att maken strax var klar att fara iväg med bekantingen. Annars hade jag kreverat.

Shopoholickollegan visar upp fodralet till de nya svindyra solisarna. Hon hade fått fel först. Det nya fodralet är i skinnimitation och fyrkantigt. Rätt fräckt faktiskt.

Men det matchar inte den nya väskan…

Jag tror att kysst stavas med två s. Men jag höll i alla fall stilen hela vägen genom inlägget.

Nu är det måndag igen. Vardag.

Helgen har varit riktigt finemang. Jag har redan berättat lite om båtturen.
Igår var vi i Göteborg. Vi kom iväg redan kvart över åtta. Nytt familjebästa tror jag! Bara en kvart efter vad vi tänkt oss…

Maken släppte av mig och barnen på köpcentrat Allum och for själv vidare till Biltema och båttillbehörsaffären See Sea.
Vi började med att köpa bullar, chokladbollar och Festis på ICA och satte oss på en bänk och fikade. Det var riktigt mysigt trots den lite beiga placeringen. Bullarna var riktiga höjdare. Hade vi haft mer tid på oss hade jag gärna strosat längre i livsmedelsaffären för den tillhörde de där välsorterade butikerna med massa roligheter som exotiska frukter och croisannedeg på burk till exempel. Det var också gott om personal som alla såg till att hålla butiken fräsch och välfylld. Very Nice!

Förmiddagens uppdrag var att införskaffa ett par nya gympaskor till sonen. Det var inte länge sedan jag köpte nya, bara några månader sedan, men han har redan lekt sönder dem.
Jag hittade ett par somriga ena på ICA för 149 kr men avvaktade såklart tills jag tittat i lite fler affärer. Grannaffären (nästan) till ICA var Stadium och precis ovanför rulltrappan till andravåningen gjorde jag dagens fynd. Alldeles lagoma gympadojjor till både son och dotter för endast 49 kr per par.
När inköpet var avklarat hade vi plötsligt en massa dötid över. Barnen valde att kika igenom BR Leksaker och spelaffären Game där vi också turades om att spela Guitarr Hero. Jag hann med både en runda på Indiska, Cassal och diverse inredningsbutiker. Jag provade ett par jeans som var för lågt skurna men förrutom det blev det inget varken provat eller köpt.

När maken kom och hämtade upp oss åkte vi till området där Östra Sjukhuset ligger och hittade en halvtrevlig pizzeria där vi åt. Maten var utsökt och hela familjen frossade efter bästa förmåga. Det är så gott med alldeles nybakad pizza med frasig botten och duktigt smältande ost.

Efter maten for vi så äntligen till sjukhuset där jag och dottern fick träffa dotterns bästa kompis under två timmar. Dottern tyckte att hon kommit till Pysselhimlen. Eftersom kompisen inte kan ta sig mer än 25 meter från rummet och redan sedan tidigare är ett riktigt pysselproffs så fanns det en hel “affär” att plocka från. De både töserna gick ut hårt med målning, lackning och glittring av gipsfigurer. Dottern var högproduktiv och hann med tre figurer medan hennes vännina gjorde en, betydligt mer omsorgsfullt kreerad. Efter den omgången, och med ett golv och en soffa full av silver- och guldglitter, var det dags för teckningar. Jag såg hur dottern njöt av att få använda riktiga plakatfärger och det blev många kinesiska tecken och andra färgsprakande skapelser innan det var dags för nästa pyssel.
Kamraten förevisade den höj- och sänkbara sängens funktioner och dottern blev imponerad. Sedan satt de i sängen och klippte och klistrade på flaskor en stund innan de var dags för fika. Våra värdinnor bjöd på egenbakad sockerkaka. Riktigt lyxigt.
När det var tid för hemfärd ville naturligtvis inte dottern åka därifrån. Hon lovade att komma tillbaka för nya besök tusen gånger. Eftersom kompisen är på sjukhuset i väntan på ett nytt hjärta så hoppas vi verkligen att vi inte ska hinna träffas så många gånger innan hon får komma hem.

Det var verkligen roligt att se de två bästisarna tillsammans. Trots att det var flera månader sedan de träffades senast så tog de efter bara några minuters blygsel snabbt upp tråden igen och pratade och skojade som förrut.

Efter det uppmuntrande besöket for vi raka vägen till IKEA. Största inköpet där blev ett skrivbord till dottern. Det var till och med så stort att det inte fick plats i bilen. Snacka om rôta när maken upptäckte ett par bekantingar, utan vidhäftande barn, som visade sig ha utrymme nog i sin bil efter att de fällt baksätena.
När vi får upp skrivbordet till dottern kommer jag få ärva hennes lite mindre skrivbord som hon i sin tur ärvt av sin faster. Det lilla skrivbordet kommer förhoppningsvis att utgöra min alldeles egna lilla plats för smyckestillverkning och fotohantering inne på kontoret och jag längtar efter att få det på plats.

Innan vi kommer så långt så måste det dock städas och plockas undan en massa dump efter helgen och jag har också smyckena att tänka på. De måste vara klara till fredag. Turligt nog är det här en ovanligt lugn vecka. Det enda som är bokat är ikväll, då maken ska iväg och planera läger.

I torsdags hade vi sommaravslutning med jobbet. Vi gick 5:an i Råda och deltog i OS i Tippe-tipp. Jag vann inte! Sedan tillbringade vi hela eftermiddagen på stranden och stekte oss. På kvällen återsamlades vi för en riktigt god middag på restaurang Sjökanten vid Kronokampingen.

Dagen till ära ägnade jag hela tio minuter åt att försöka bättra på utseendet i mitt solkysta ansikte.
Det låter så fint med solkyst. Jag önskar att det hade varit sant också! Sanningen var väl närmare att jag blivit mer än solkyst, solen hade i stället slickat av hela fejan och lämnat en icke klädsam, grisskär nyans.

När jag kom till restaurangen såg jag dock att jag inte drabbats värst av solens härjningar. En av kollegorna var normal-vit på ena ansiktshalvan och rejäl-röd på den andra. Det var rätt kul!

Nu är vi hemma igen efter två dagars sjöliv (och en natt).

Fredagen var fantastiskt fin. Tyvärr kom vi inte ut så pass tidigt som vi hoppats eftersom maken glömde båtnycklarna hemma. Det är inte första gången. Förra gången det hände hade vi lovat våra vänner en härlig kväll på sjön med grill och bad. Lite snopet att upptäcka att båtnycklarna var kvar hemma, och för sent att åka och hämta dem för bara en kvällstur.

Vi kom i alla fall iväg tillräckligt tidigt för att kunna äta lunch på sjön. Vädret var fantastiskt med idel solsken och lugna vindar. Jag badade tre gånger! Det var 19 grader i vattnet.

Idag har det varit lite blåsigt och jag har mest hållt mig inne i båten och läst ur nyförvärvet “Snabba Cash”. En kompis har gjort oss sällskap tillsammans med sina två barn och det har varit en bra dag trots blåsten.

Nu ska vi göra tidig kväll för att studsa upp i morgon bitti och fara till Göteborg. huudsyftet med resan är att dottern ska få besöka sin bästa kompis som ligger på sjukhus i Götet, men vi kommer hinna med lite shopping också. IKEA kommer förhoppningsvis bli några attiraljer fattigare bland annat.

Tack goa vänner för kommentarer under min otroligt långa bloggpaus!
Själv kom jag på mig själv med att tänka ut några kommande inlägg under båt”semestern” men dem har jag redan glömt.

Vi hörs på måndag skulle jag tro. Då kommer jag nog göra visiter hos er också, längtar redan!

Idag kommer jag inte göra några inlägg här i bloggen! (Hoppsan, nu gör jag visst ett…)

Jag är på tjänsteresa och när jag kommer hem i kväll ska jag bara ägna tiden åt att packa inför helgens båtresa. Förmodligen drar vi till Göteborg också. Jag behöver fixa lite med kort också. Tanken är att lägga upp kort från klassfotbollen på en temporär hemsida som bara klassen har tillgång till så att de som vill kan kika där. Maken är benhård och säger att jag måste banta ner korten till bara 50, annars blir det för många att titta på. Och jag som har 396 från början. Efter en kväll och en morgons jobb har jag lyckats få ner dem till 354. Hmmm….

Nåt som jag däremot lyckats med är att färdigställa smyckena till min vän. Armband och halsband är så gott som klara. Jag ska bara lägga till en sista detalj och göra örhängen så är det dags för fotografering sedan.

Ha en riktigt bra sommardag där ute i den riktiga världen! Jag skiver mer (det kan ni räkna med) en annan dag.

Nu kommer shopoholic-kollegan studsande och erkänner att hon köpt nya sandaler. Jag tycker att de ser precis likadana ut som dem hon förevisade förra veckan.
-Jo, men jag köpte nya likadana!

Jag förfasas en liten stund tills hon berättar att de gamla gick sönder. (Ja, så klart! De var ju ett helt år gamla!)

Sedan berättar hon att hon nog ska köpa nya solglasögon också. Hon har hittat ett par snygga på Synsam, för nästan tusen kronor. Jag har aldrig ens köpt jeans för så mycket pengar.

Nu är jag lite hård mot kollegan och tycker hon är en riktig liten Slösa.
För att försöka mildra mina hårda ord komplementerar jag hennes snygga klänning. Det är samma klänning som någon har i en glasögonreklam och jag ha faktisikt lagt märke till just den klänningen vid reklamen och tänkt att den är jättefin. Kollegan säger:
-Jaha! Den här klänningen är två år gammal!

Nauv aj hävv ö häddäjk. Its not najs. Aj käänt hävv häddäjk todäj.

Det bor en liten fjäril i mitt bröst. Hon fladdrar till med vingarna ibland och jag känner flaxet fem centimeter nedanför halsgropen.

Tre gånger har hon gästat mig. Första gången blev jag orolig och uppsökte läkare. Jag trodde att det var hjärtat som krånglade, eller att jag fått en liten propp i halspulsådern och att vingeslagen var ett tecken på att blodet hade svårt att ta sig förbi. Läkaren hittade ingenting som var fel och jag tror han drog slutsatsen att det var nervösa symptom, fastän han inte sa detta till mig. Och efter ett tag fladdrade fjärilen vidare för att besöka en annan blomma och jag tänkte inte mer på den.

Sedan kom hon tillbaka, och försvann.

Nu är hon åter tillbaka och har bott i min bröstkorg i några veckor. Hon fladdrar därinne några gånger varje dag. Ibland tycker jag att hennes vingar har växt och blivit kraftfullare, och ibland är hon tväremot vek och svag.

Nu får hon gärna flyga vidare. Hon gör mig orolig. Jag vet inte vad jag ska tro att hon vill.

De samlas i neongula flockar utmed vägarna under högsommaren. De har bara överkroppar och korta shorts. Deras kroppar är brunbrända och de kraftfulla musklerna glänser av svett. De bär tunga skor med tjocka sulor. De arbetar när vi andra njuter av semestervärmen. De är de manligaste av de manligaste men har det mest otacksamma jobbet.

Jag syftar förstås på vägarbetarna.

Så här låter det när vägarbetarens fru möter honom i dörren efter en hård arbetsdag:
-Hej älskling! Vad har du gjort idag?
-Jag har lagt tre meter asfalt.

Häromdagen förevisade shopoholic-kollegan sina gamla sandaler. Ja, du läste rätt, sina gamla sandaler. Hon köpte dem för ett år sedan och beklagade nu att hon bara innehar ett enda par finsandaler. Man behöver tydligen, enligt kollegan, mist fem par.

Jag vågade inte berätta att jag också bara har ett par finsandaler. De köpte jag i Bulgaren år 1993 när jag var där på klassresa.

Igår la vi i båten.

Kvart i sju gick jag upp, samma som på lördagen, men den här gången var det dottern och inte sonen jag plockade med mig i bilen. Vi for först och handlade det som behövdes till kaffet efter högtidsmötet och sedan åkte vi vidare till kyrkan för att koka kaffe, duka och göra fint i församlingsvåningen.
Dottern var mig mycket behjälplig. Hon lade ut alla servetter, plockade sockerbitar i sockerskålarna och ställde ut på borden och dukade också ut tepåsar och kaffetermosar.

Under gudstjänsten kom maken och hämtade dottern. Redan under första semifinalmatchen åkte klassen ut till barnens besvikelse och föräldrarnas inte lika stora besvikelse.

Jag stannade såklart kvar och jobbade med serveringen. Halv två var jag klar för hemfärd. När jag kom hem kände jag mig färdig för sängen men istället packade jag raskt ihop lite extrakläder och så for maken och barnen i förväg med båten till Kållandsö och jag fick åka med våra vänner som sedan hjälpte oss lägga i båten.
Sjösättningen gick långt över förväntan och med gott om tid i bagaget kunde vi även ta en premiärtur.

Det var härligt! Motorn startade på första försöket, solen gassade och värmde, vågorna kluckade förnöjsamt mot stäven, måsarna jublade sin allra bästa sommarsång och klipporna låg vänligt inbjudande i skärgården.

Vi for inte så långt, utan la till på en ö nära hemmahamnen. Där tillbringade vi eftermiddagen med bad och grill och när klockan blev för mycket for vi nöjda hem igen.

Det gick väl sådär, med gräsklippningen.

När jag klippt ett tag och gick för att tömma uppsamlaren upptäckte jag att den i det närmaste var tom. Mycket märkligt, eftersom jag gått över nästan halva gräsmattan.
Efter lite funderande kom jag fram till att höjden nog inte var den rätta. Jag kontrollerade för säkerhets skull med maken, som är familjens gräsmatteexpert, och efter att ha sänkt några hack fick jag börja om från början.

Under tiden var maken och sonen och klassfotbollade. Jag tror att maken kanske inte gjorde sitt jobb som supporter lika bra som jag eftersom klassen spelade en oavgjord och en förlustmatch medan jag var borta.

Inför sista matchen slöt jag och dottern upp i hejjarklacken igen. Då hade jag inte hunnit klippa färdigt gräset. Mitt lilla missöde med klipphöjden försenade mig för mycket.
När vi stod där och följde matchen kom vi att stå bredvid en annan förälder, som också bor granne med oss. Han har tidigare varit VD för ett av Lidköpings större företag. Jag måste erkänna att jag har lite respekt för honom. Han verkar mycket kompetent, har fyra barn som skjutsas och hämtas, jobbar mycket men verkar samtidigt vara hemma alla kvällar och leker med barnen i trädgården och pussar på sin söta fru.

Vår första kontakt med grannen var inte så lyckad. När vi höll på att bygga huset fick vi sent en kväll, kanske vid tolv-ett-tiden, en högljudd leverans som vi väntat hela dagen på. När de höll på att bullra som värst kom VD-grannen utflygande och skällde ut oss efter noter eftersom hans barn vaknat av väsendet och nu hade svårt att somna om och det var skoldag efteråt. Dagen efter kom han och slätade över men både jag och maken fick genast en viss respekt för honom.
När vi stod där bredvid fotbollsplanen frågade maken hur det gått med gräsklippningen och jag var ju tvungen att erkänna att jag inte hunnit klart eftersom jag först klippt för högt.
Detta tyckte grannen var jätteroligt. Och det tyckte egentligen jag också.

Men det skulle bli ännu roligare!

Den sista matchen blev tyvärr också den en förlust, men ändå slutade klassen som tvåa i sin grupp och gick därmed vidare till söndagens semifinaler.
Direkt efter matchen for vi hem. Jag för att avsluta gräsklippningen och maken och barnen för att byta om och sedan åka ner för ett snabbdopp vid stranden.
Eftersom jag hade ytterligare ett uppdrag under kvällen – nämligen servering vid ett församlingsmöte, så fick jag speeda på klippningen lite. Jag hade gärna följt med resten av familjen till stranden och vidare till McDonald´s för lite kvällsmat, men nu fanns ingen tid till det. Jag var till och med lite ledsen när jag såg dem åka iväg, sommarglada och uppslupna.

Nu klippte jag för glatta livet. Jag kopplade ifrån självbevarelsedriften, nej, jag menar det där med att gräsklipparen är självgående, och sköv den fram och tillbaka över gräsmattan i ett rasande tempo. Svetten rann, jag blev högröd i fejjan och snuvan rann den också.
Jag hade ställt en äggklocka i köksfönstret så att jag skulle se när det var dags att gå in och duscha och göra mig i ordning. När jag äntligen var klar hade jag två minuter till godo.

Innan jag gick ut för att klippa hade jag förtänksamt nog låst upp ytterdörren så att jag säkert skulle kunna komma in igen, men nu var den låst. Förmodligen hade maken låst den och istället låst upp förrådsdörren på baksidan av huset, eftersom det var där jag höll till.
Näpp, förrådsdörren var också låst. Jag kollade altandörren – låst och finingången – låst. Garageportarna var naturligtvis ordentligt stängda de också.
Nu var goda råd dyra. Jag hörde äggklockan pipa och meddelade på så sätt att jag bara hade en kvart på mig innan jag måste åka.

Det fanns bara en sak att göra. Jag snöt mig på insidan av T-shirten och knallade moloket, svettig och rödmosig över till grannen. Ni kan ju ana hur mycket han skrattade när han fick höra att jag blivit utelåst under gräsklippningen. Han meddelade också sin fru vad jag lyckats med tidigare under dagen.
I alla fall fick jag låna telefonen och ringde makens mobil. Inget svar! Jag förmodade att han lämnat mobilen hemma eftersom de skulle bada och nedslagen gick jag hem igen och började rensa rabatterna och vattna utomhuskrukväxterna, för helt sysslolös kunde jag ju inte vara.

Min första reaktion var omedelbar ilska över att maken låst ut mig, men sedan tänkte jag om lite.
För det första var det ju inte säkert att det var just maken som låste ute mig.
För det andra var det delvis mitt eget fel, att jag inte försäkrat mig om att någon dörr var öppen när de andra åkte iväg.
För det tredje var det ju rätt kul, något som jag kommer skratta åt i framtiden. Och om jag trodde att jag skulle skratta senare, var det ju lika bra att skratta nu också. Jag fick gå och upprepa några gånger för mig själv:
-Det här är ju roligt, jag skrattar, det här är ju roligt, jag skrattar…

När jag tänkte på de andra i serveringsgruppen som förmodligen stod och väntade på mig och kanske förargade sig över att jag inte kom i tid, var det lite svårt att skratta.

Efter cirka en halvtimma kom grannens fru ut och meddelade att min man var i telefon och undrade om jag ville tala med honom.
-Nej, säg bara till honom att komma hem så fort som möjligt, bad jag.

En kvart senare kom familjen åkandes. Jag lyckades skratta lite först, men sedan kunde jag inte hålla inne med förebråelserna. Maken bedyrade sin oskuld och hade inte låst ytterdörren. Dottern såg samvetstyngd ut och erkände att hon låst när de skulle åka. Det kunde jag ju inte skälla på henne för eftersom vi tidigare inpräntat just vikten av att låsa dörrarna efter sig, både när man går in och ut.

Äntligen blev jag i alla fall insläppt och skyndade mig att göra mig i ordning och åka iväg till kyrkan. Där var det ingen som blev sur på mig utan de skrattade istället åt hela händelsen, och det gör jag också, idag.

Kanske sitter även grannen och skrattar gott!

Här kommer uppdaterad information från sonens fotbollsmatcher.

Andra matchen vann de också med 2-0.
Tredje matchen förlorades med 0-1 eller 0-2. Detta betyder inte att det rådde förvirring vid domsluten eller så, utan bara att det nu är maken som tagit över ansvaret som supporter medan jag och dottern svalkar oss här hemma.

Två matcher återstår, den sista spelas kvart över fyra.
Om de går vidare från sin grupp blir det fortsatt spel i morgon också. I grupperna finns för det mesta fem lag, eller som i sonens grupp – sex. Fyra lag från varje grupp går vidare. Det ser alltså illa ut… och då ser jag spelet ur föräldravinkeln, den vinkeln som gärna slipper åka ner till häxkiteln i morgon igen.

Nu ska jag ut och klippa gräs. Dottern softar framför TV:n. Eftersom hon är förkyld har jag inget emot att hon undviker den ansträngande värmen och tar det lugnt i stället.

Nere i matchområdet träffade jag en gammal jobbarkompis som jag inte sett på länge. Hon såg så fräsch och snygg ut, inte det mista ankommen av värmen. Hon har ett barn av samma årskull som sonen men som inte var med och spelade. Jag tycker det är juste att de ändå åker dit och hejar på sin klass.
Själv kände jag mig som en vissen blomma. Nej, det var ingen bra liknelse, som ett slokande träd kanske.

Äsch, nu snärjer jag in mig. Jag är trött och varm. Snart är jag tröttare och varmare, men då är förhoppningsvis gräset klippt i alla fall.

Klockan är nästan 10 och sonen har redan klarat av första matchen av fem under gruppspelet i Klassfotbollen. Jag har varit nere med honom på matchområdet och där är varmt som i häxans gryta, REDAN!
Hur ska det inte bli i eftermiddag. Väderprognosen har inte ändrats utan visar obarmhärtiga 30 grader i skuggan, och det är inte någon skugga där barnen spelar!
Det kommer bli olidligt. Barn kommer svimma, föräldrar och syskon också eftersom det inte finns någon skugga att söka sig till i närheten av planerna.
Tur att sjukvårdstältet ligger ganska nära.

Nu ska vi ladda om en liten stund här hemma. Nästan match startar om två timmar. Nu ska här drickas, duschas, drickas, ätas och drickas.

Ja, just det… glömde berätta att sonens klass vann sin första match med 2-0!

Sommaren kom tidigt i år. Hemma hos mor och far håller höskörden redan på.
I min rabatt sväller pionknopparna och hotar att slå ut vilken sekund som helst nu.

Och syrénerna börjar visa tydliga tecken på att blomma över. Det har inte ens varit skolavslutning än. Det är inte ens juni än!

Vid nedan omtalade Mors dags-besök hos föräldrarna passade jag på att fota deras stora syrénbuske.

Jag vill ge er några glimtar från gården där jag växte upp.
På Mors dag besökte jag och min familj mina föräldrar och jag fotade som vanligt lite här och var. Jag visar inte allt och inte nu, men kanske mer en annan gång.Så här ser utsikten ut mot Lidköpingshållet. Fältet i förgrunden brukar min far. I dungen fanns för länge sedan en stuga där det bodde tattare. Ryktet säger att stugen brändes ner av några bygdebor som inte uppskattade tattarsällskapet. Man passade på medan de var på kringresa. Jag vet inte alls om det ligger någon sanning i detta. Det enda jag vet är att man fortfarande kan skönja rester av boningen i de blommor som växer där och som inte skulle tagit sig dit på egen hand. Idag står det en klunga hus av annat slag på platsen. Det är bikupor. Jag förmodar att bina mår extra gott när oljeväxterna blommar och lyser ikapp med flygarnas flit.
I bakgrunden skymtar fyra vindkraftverk. Det finns gott om de stora snurrorna runt om ute på gärdena. Jag tycker det är härligt! Jag får en svindlande glad känsla när jag står rakt under ett vindkraftverk och ser de gigantiska vingarna svoscha förbi högt däruppe. När jag var yngre och ibland lite deppig brukade jag åka upp till vindkraftverket i Ledsjö, som var det första häromkring, och stå där och njuta tills jag kände mig bättre till mods.Om jag vänder mig om ser jag “gamlelaggårn”. Därinne bodde hästen som dog för någon månad sedan. Där står också några av gårdens tjurar. Mot en vägg under ett av fönstren har min far en liten snickarbänk med ett skruvstäd. Jag kommer mest ihåg hur jobbigt det var att gänga skruv, vilket jag hjälpte till med för länge sedan, kanske i samband med något bygge. Det finns också en “nyelaggård” och så “Raggegårdslaggårn”. I Raggegården hyr numera min kusin med familj in sig och han använder ladugården där för sina egna djur.
Till vänster om ladugården på bilden, ser man början på mammas hallonland. Jag tror inte det finns godare hallon än hennes i hela världen.
Ovanför de två vita fönstren på ladugården ser man ett par stora svarta dörrar. Jag tror de är blå i verkligheten. Det var innanför de dörrarna, på hörännet, som jag fick mitt första fatala möte med jordgetingarna.Här är en liten detalj av ladugården. Det finns åtskilliga luckor runt om höskullen för att man så smidigt som möjligt ska kunna bärga höet och slippa kasta det för långa sträckor uppe på skullen.
Höskörden är nog bondens mest hektiska tid. Allt hö ska slås, torkas, strängas, pressas och hystas in under några få dagar och allt är beroende av bra väder. Min barndoms somrar innebar mycket hökörning. Det samma gällde för mina systrar. Mamma och pappa såg så klart till att vi inte behövde slita över vår förmåga utan lät oss sköta det enklaste uppgifterna, som att köra traktorn och lasta av lassen. När min mellansyster blev tillräckligt stor för att köra traktorn tog hon över den uppgiften av mig och jag fick istället lasta av. Min syster var en mycket bättre traktorförare än jag så det gjorde mig inget. Jag var redan på den tiden en ganska fantasifull flicka och satt oftast och sjöng egenpåhittade sånger eller försjönk i drömmerier och var inte tillräckligt uppmärksam på den som stod i lasset. Det var inte så få gånger min pappa fick hoppa av lasset för att springa fram och knacka på rutan till traktorn för att få mig att öka eller sänka farten.
Ibland, om balarna var extra tunga, eller om vi fått extrahjälp av pappas syskon, kunde jag få hjälpa pappa att lägga rätt balarna i balvagnen. Då gällde det att vara snabb i vändningarna. Pressen spottade ut balar i en faslig fart, pappa kastade bak dem till mig och jag knödde ner dem för att kunna packa lasset så fullt som möjligt.
Det var bekvämare att lasta av. Då kunde jag i stort sett själv bestämma farten. Beroende på vem som stod uppe på rännet, och hur långt det var att kasta, så fick jag ändå anpassa mig lite. Jag stod i balvagnen och lastade av balarna ner på transportören, som är en lång rutchkana med en kedja i mitten. På kedjan sitter piggar med jämna mellanrum och de drar balarna upp till höskullen och lämpar av dem där. Transportören kan också kopplas ihop med ett bana som är monterad uppe under takåsen och med ett flyttbart stopp kan man få balarna att tilla av där man vill ha dem.
Den eller de som står däruppe har det tyngsta jobbet. Det är varmt och flyger omkring en massa damm och strån och det sticks och kliar över hela kroppen. Man måste arbeta snabbt och vara noga med hur man lägger balarna för att det ska få plats så många som möjligt. Helst bör man vara två som hjälps åt. En som langar balarna från deras nerslagsplats och en som lägger tillrätta.
Jag minns en gång när jag och min kusin stod och langade balar till min mamma som la tillrätta. Vi hade jättetråkigt när vi stod och tog emot lass efter lass en hel eftermiddag. För att göra det hela lite roligare bestämde vi oss för att för varje bal som passerade, skulle vi säga namnet på någon vi kände. Utan problem klarade vi av ett och ett halvt lass, vilket innebar kanske 300 balar.
Den som var bäst på det där med att lägga balar var min mamma. När jag lastade av och visste att hon stod som mottagare, kunde jag köra på i vilket tempo som helst. Hon var helt enkelt styvast. Mina farbröder kunde ibland komma uppstickandes med huvudet vid luckan och be mig sakta farten och till och med pappa klagade ibland, men aldrig mamma. Stark som en uroxe och snabb och effektiv som bara den.
Nu för tiden gör mina föräldrar mycket rundbalar och behöver inte alls tillbringa lika mycket tid med den omständigare småbalshanteringen, även om de tar en hel del torrhö också.
Här möter ekens fräscha grönska ladugårdens faluröda under stuprännans rostfria yta. Just på den här bilden är skuggan dock så djup att det röda inte syns.Det här är en liten del av en gammal oljecistern som tidigare försörjde boningshuset med eldningsolja. Den har ersatts av en modernare och nu utgör den bara bakgrund för gårdens grönska.Nu avslutar jag den här lilla sejouren med en lysknapp som sitter utanför ladugårdsdörren.

Äntligen!
Äntligen är den slut.

Jag har läst Ulrika Kärnborgs roman “Myrrha”. Den handlar om en tjänstekvinna och en finare herre och deras mycket komplicerade förhållande. Den handlar inte om kärlek, eller kanske gör den det. I så fall om ett slags kärlek som inte skänker någon lycka och glädje utan bara lidande och olycka.

Jag tror boken kunde ha varit bra, kanske till och med spännande, om den inte skrivits i en så dokumentärt hållen anda. Nu är den bara tråkig. Den slår inte an en enda sträng hos mig.

Ändå har jag läst ut den. Jag tycker jag är skyldig författaren att läsa klart en bok jag påbörjat. Det tillhör absolut inte min stil att lämna en bok oavslutad, hur trälig den än är.
Bara en gång har det hänt. Jag hade beslutat mig för att läsa serien om, om… jaha, nu kommer jag inte ens ihåg vad den hette. Det var de där böckerna om folken som föregick Homo Sapiens. Det handlade om en kvinna som bodde ihop med ett folk hon egentligen inte tillhörde. Hon träffade på Sabeltandade tigrar och männen jagade Mammutar. Kan den ha hetat Mammutjägarna? Sedan lämnade hon dem och bodde ensam vid en dal, som kan ha varit hästarnas dal. Hon skaffade sig en häst och kanske ett lejon… Och sen blev hon ihop med nån annan karl och det var en fasa massa samlag hela tiden. Jag orkade mig igenom de två första böckerna men gav tapt mitt i den tredje. Den gav mig ingenting, snarare tvärtom. Om handlingen i en bok inte är tillräckligt tilltalande så kan jag oftast ändå njuta av det språkliga flödet, av vackra beskrivningar, eller ett annorlunda sätt att skriva. De här böckerna hade ingenting av detta.

Nu till nästa bok, som jag precis sugit i mig de första sidorna av. Det är en gammal bok som jag ärvt efter min mamma som i sin tur ärvt den efter sin mamma som i sin tur ärvt den efter en Edith Hellgren. Hennes namt står skrivet med sirliga gåspennebokstäver på bokens första blad. Edith fick eller köpte boken i maj 1920. Den gavs ut året innan. Boken heter “Stackars lilla Svala”. Jag har läst den minst två gånger tidigare.
På titelbladet står att läsa:
“Stackars lilla Svala
Berättelse för unga flickor av Hedwig Courths-Mahler.
Bemyndigad översättning av Augusta Mossberg.
Med 4 bilder.
Aktiebolaget Chelius & Co. Stockholm.”

Boken handlar om en flicka som bor hos sina släktingar i Tyskaland medan föräldrarna driver en teplantage i Indien. Jag kommer inte ihåg hela historien nu eftersom det var så länge sedan jag läste den, men jag har för mig att föräldrarna omkommer och flickan som kallas Sanna, far illa hos sina släktingar. Släktingarna har tidigare uppburit en rejäl slant av Sannas föräldrar för att sköta om henne men när nu pengarna uteblir så tar också omsorgen om Sanna slut.

Jag vet att jag kommer gråta när jag läser den. Jag minns att jag grät så det värkte förra gången, som kanske var för 20 år sedan.´

Språket är en smula gammalmodigt, vilket bereder mig stort nöje.
Här är ett exempel:
“Sanna uppfostrades således tillsammans med husets egna barn och hon hade snart vuxit sig in i omgivningen. Hon frodades förträffligt och utvecklade sig allt mera till en älsklig företeelse.”

Jag ser verkligen fram mot kommande, intensiva läsupplevelser.

Dottern behöver vara hemma idag också. Hon har inte direkt någon feber men är förkyld med snuva och framförallt en läskigt rosslande hosta.

Eftersom jag inte behöver åka till jobbet, och sonen tack och lov är morgonsnabb och väljer att cykla till skolan, kunde jag unna mig en hel timmas sovmorgon i morses. Jag hade gärna lagt mig för att sova mera efter att sonen var iväghjälpt men dottern vaknade lagom till sonens påklädning så det blir inget med det.
En timma är faktiskt bra det också!

Jag undrar hur mycket kläder vi har egentligen?

Jag stoppade just maskinen full med mörk 60-tvätt och i tvättstugan ligger en maskin mörk 40-tvätt, en maskin vit-tvätt, två maskiner rött, fyra maskiner ljust och en hel otrevlig 30-hög som måste särbehandlas och väntar på bättre tider. Strecket är fullt av torkande tvätt och uppe i klädkammaren finns tre fulla IKEA-kassar med stryktvätt och hoppas på att någon vänlig själ ska förbarma sig.

Och ändå är det inte tomt i garderoberna. Jo, jag och maken saknar faktiskt rena underkläder, men det är avhjälpt om… låt mig se… 2 timmar och 33 minuter, om vi vill bära vått i alla fall.

Idag var jag och dottern ute och passade på att handla mer kläder också. Eftersom dottern är lite febrig och för förkyld för dagis så har vi tagit en soft förmiddag med att städa kyrkan, fika i Kaffestugan, kolla rean på JC, köpa kapellimpregnering och vattentankstabletter på Husvagnssvenssons och Oxalsyra på Colorama, samt fynda lite kläder i en tillfällig outletaffär. Sonen fick ett par jeans och en skjorta (99 respektive 49 kr), dottern fick två kortärmade toppar (19 och 29 kr) och jag en skarfs till sommarjackan. När jag kom hem upptäckte jag att det var en babyfilt. Men om jag inte talar om det för någon lär det inte märkas.
Jag köpte en vit bordslampa också som jag tänker överraska maken med att sätta i kontorsfönstret. Jag gissar att det tar cirka tre dagar innan han upptäcker den. Han är inte såå bra på sån´t.

Däremot upptäcker han genast när kalsongerna är slut, fast konstigt nog inte två dagar innan.

Jag har fått en award!

Min favvobloggerska Rana med bloggen Ranas horisont
http://ranashorisont.blogspot.com/
har gett mig denna fina utmärkelse:

Motiveringen lyder:
“Zäta – Underbar kvinna som jag inte lyckas placera i något fack. Sånt provocerar och tjusar. Hon är grov och burlesk, nej, vad säger jag, hon är fin, väluppfostrad och korrekt – nej, nu var hon under bältet igen. Hon skriver inlägg i en rasande fart. Dessutom skriver hon så roligt att en varning för opassande högljudda flatgarv är på sin plats.”

När jag började blogga trodde jag att kanske mina systrar och min mamma skulle läsa bloggen, och kanske några fler som känner mig sen innan. Nu har jag plötsligt, på bara ett par månader, fått en massa nya spännande vänner som jag aldrig skulle träffat på rent fysiskt. Jag vet att bloggandet kan ha sina avigsidor också, men den dagen den sorgen. Idag är jag bara glad!

Hittade på lite omvägar, och utan att leta, fram till ett test som ska räkna ut hur gammal jag blir.

Så här står det i början:
“Detta test är baserat på statistiska data och ger dig svaret på när 50% av befolkningen som har din personlighet, livsstil och fysik, skulle dö. livsprognos.se kan inte hålla ansvarigt om du dör senare eller tidigare än vad vi beräknat.”

För det första: Jag tror faktiskt inte att det finns någon mer i hela Sverige med min personlighet, men låt oss anta att det finns en till, i så fall ger testet mig svaret på när den personen dör. Borde jag då känna mig tvingad att söka upp den personen och berätta när hon ska dö?

För det andra: Är det någon risk att jag stämmer livsprognos.se om jag dör senare än de beräknar. Är det inte lättare att bara ta livet av sig om jag blir besviken? Nu hör jag till de som absolut anser att man inte ska ta livet av sig, vad livet än har att erbjuda. Gud har skapat oss och livet är en gåva vi inte får säga “nej tack” till hur eländigt det än är. Men tillbaka till formuleringen. Hur troligt är det att jag ens kommer ihåg att jag fått en livstidsprognos när jag passerar “bäst-före-datum”.

För det tredje: Jag finner det för ännu mer otroligt att jag skulle hålla livsprognos.se för ansvarig om jag dör tidigare än de beräknat.

Nu har jag även läst det finstilta och sett att testet fakturerar mig 149 kr, så då struntar jag i det. Tänk om jag får veta att jag inte har långt kvar. I så fall vill jag nog hellre sätta sprätt på pengarna på annat sätt.

När jag kammade håret på dottern i morses frågade hon mig:

-Mamma, vet du varför jag är så kort?
-Ja, det är för att du inte är så gammal än.
-Nej, för jag är fyrtiotre! Nu var jag rolig va!

Sonen försökte återberätta en “klassiker” som han hörde på Bolibompa i morses.

-Mamma, vad gör bagaren när polisen kommer?
-Smiter.
-…Men… det var ju inte roligt!
-Nej, du måste fråga på rätt sätt.
-Jaha! Mamma, vad gör bagaren för någonting när polisen kommer och ska ta honom?
-Smiter!
-…*suck*…det var ju inte roligt i alla fall.

Nu sätter jag mig och kompletterar tidigare inlägg med lite foton.

Nu kan du hitta nya bilder under följande inlägg:

Värmebölja
Mors Dag
Trött

Jensens tankar är en av de bloggar jag prioriterar att läsa, helst varje dag, hellre flera gånger om dagen.

Här är adressen:

http://jensenstankar.blogspot.com/

Hennes senaste inlägg handlar om vardagssysslor som dammsugning och tvätt.

Ett minne dyker upp i min hjärna när jag läser.

Familjen var ganska nyinflyttad. Huset var nytt. Inredning saknades i vissa väsentliga delar. Vi hade till exempel inte hunnit skaffa någon tvättkorg. I stället samlades all smutstvätt i ett hörn i sovrummet.

Just den här dagen hade jag bestämt mig för att tvätta och sorterat upp all tvätt i sina olika högar; ljust, mörkt, rött osv. I brist på annat utrymme la jag högarna på dubbelsängen.
Just den här dagen skulle både jag och maken bort på kvällen och min mamma kom för att vara barnvakt.

Vi kom hem sent. Min mamma stod i det närmaste resklar innanför ytterdörren när vi kom, eftersom vi annonserat vår hemkomst i förväg. Jag tackade för hjälpen och hon for.
När jag kom in i sovrummet för att gå och lägga mig hade jag glömt bort all tvätt som jag tidigare sorterat. Den syn som då mötte mig var obetalbar. Min mamma hade vikt allt och lagt i fina små högar, klart att stuvas in i skåpen.

Jag var tvungen att ringa henne trots att klockan var mitt i natten. Vi skrattade naturligtvis hjärtligt och hon förklarade att hon trott att det var ren tvätt. Jag var lättad att hon i alla fall inte ställt sig och strukit den. Hon var lättad att det hade varit smutstvätt för en del saker hade inte sett så rena ut, sockar och trosor till exempel.

Typiskt!

Jag var på väg mot en riktigt bra bonus den här månaden, och så är jag tvungen att vara hemma med sjuka dottern.
Om man ska tänka positivt, och det ska man ju, eller?, så är hon förmodligen inte allergisk, utan bara förkyld.

Om man ska fortsätta att vara positiv så kan man ju konstatera att man får en dag att uträtta lite på. Om man… äsch, nu får jag väl ge mig, det handlar ju i alla fall om mig. Jag börjar om.

Jag är glad att dottern är förkyld.
Nej, jag är glad att dottern kanske inte är allergisk.
Jag är också glad att jag hinner göra lite sån´t som jag annars inte skulle hunnit idag. Till exempel spreja såpvatten på hallonbuskar och träd, vattna krukväxterna inomhus, handla livsmedel och båtrengöringsmedel, pärla vidare, dra in kort i datorn från kameran och…
…just det, jag kanske bör ta hand om dottern lite också. Det är ju ändå för hennes skull jag är hemma.

Förhoppningsvis är det här en mycket snabbt övergående förkylning och då kan jag jobba i morgon och då kanske, kanske, kanske jag kan lyckas få till den där sista ansträngningen som gör att jag snäppar upp bonusen ett steg till.

Inte så att jag bryr mig särskilt mycket om pengar, nejdå.
Eller att jag är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, nejdå.
Eller att jag är en typisk storasyster som går igång på prestation och beröm, nejdå…
Det är bara så att jag… att jag…
…SÅ VÄLDIGT GÄRNA VILL HA MYCKET PENGAR, VARA BÄST OCH PRESTERA PÅ TOPP!

Men nu ska i alla fall dottern få frukost. Det bästa huset hava! (Läs gärna med lite italiensk restaurangägarbrytning.)

Nu är jag tämligen trött. Jag har på känn att eftermiddagen kommer dämpa min arbetsiver etappvis. Jag hör på rösten att den fortfarande har sin ärtigt snabba skärpa men misstänker att det inom en kvart övergår i lite mer luddigt sludder.

Jag kan inte skylla på någon heller, det är helt mitt eget fel.
Gårdagskvällen blev liksom lite uttdragen…

Det började med att jag cyklade hem från kyrkan tjugo över nio. Bara där var egentligen gränsen passerad för en vettig läggdax. Jag är dock inte så noga med det där, så det var ju ingen skada skedd.
Cykleturen hem brukar ta ca 30 minuter. Nu blev den aningen förlängd på grund av luftballongäventyret. På vägen bestämde jag mig för att inte titta på klockan mer den kvällen.

När jag kom hem var jag tvungen att gå på toa och sedan pratade jag med maken ett tag och beundrade hur bra han lyckats rengöra kapellet på båten. Eftersom växterna i smultrontornet behövde vattnas lyfte jag av täckväven och upptäckte att det fanns en hel del små äckliga skalbaggar att jaga. En åkersnigel tog jag också med stekpincetten och la i glasburken som jag sedan fyllde på med kokande vatten för att utrota inte bara synliga skalbaggar och sniglar utan även de lömska små äggen. Efter jakten av kryp vidtog jakten på ogräs och sedan flyttade jag vattenspridarens livgivande droppar till mina odlingar.

Nu kunde jag ju inte gå och lägga mig direkt eftersom jag var tvungen att låta vattenspridaren hinna göra någon nytta. Istället satte jag mig med en kopp te, en nyanländ matlagningstidning (Laga Lätt) och en make att samtala med.

När jag tagit in slangen gick jag och duschade och sedan la jag med mej TNS-apparaten fastklistrad på nacke och axlar.
Jag vaknade till frampå natten och upptäckte att det nog var läge att stänga av TNS-en. Sen somnade jag om.
Efter ett tag vaknade jag igen och plockade bort elektroderna. Sen somnade jag igen.
Jag vet inte hur lång tid som förlöpte men efter en stund vaknade jag av att dottern ropade. Jag gick in i hennes rum och rättade till täcket och tog hand om “Pippi och trasen” som trillat i golvet. Sen gick jag och la mig igen och somnade om.
Det dröjde inte så länge innan dottern ropade på nytt. Den här gången ropade hon in sömnen, vilket jag upptäckte när jag försiktigt viskade hennes namn och frågade vad det var för problem. Så jag somnade igen.
Sen vaknade jag och var kissinödig. Jag uträttade mitt lilla ärende och somnade om.
Kvart över fem lyste solen obarmhärtigt in genom glipan i gardinerna så jag fick lägga mej skafföttes med min obekymrade man och lyckades slumra den sista halvtimman innan klockan ringde.

Nu är jag så trött att jag knappt orkar lyfta vänsterhanden för att slå telefonnumret.

Det blev inget fynd på torget idag. Det var riktigt många blomsterförsäljare i farten men sockmannen saknades.

Jag blev mycket sugen på en kaka när jag gick förbi Kaffestugan. För att förhala inköpet lite gav jag mig själv tillstånd att köpa en kaka efter att jag tittat runt på Second Hand. Min baktanke var att det kanske skulle ta så lång tid att jag inte skulle hinna till caféet efteråt. Och jag fick rätt.

Men jag gick ändå inte lottlös från lunchen idag. Med mig från Second Hand fick jag ett par sköngröna mjukisbyxor till dottern och en riktig kaffeburk att ha kaffet i. 20 kr styck kostade de.

Dottern är kanske allergisk mot pollen också. I morses var hon rejält tjock i halsen och hade den karaktäristiska tunna snuvan. Jag gav henne en halv allergitablett.

Det tog henne fem minuter att lyckas svälja den pyttelilla tabletthalvan och det gick åt två glas vatten och nästan några tårar. I morgon ska jag ge henne ett knäckebröd att tugga så kanske det går bättre.