Zäta

Nu har jag fått lära mig ytterligare en nyans av rött av min shopoholic-kollega. Det är RÄK-RÖTT.

Vi satt ute på fönsternichen och solade oss på eftermiddagen när hon säger till min flintiskollega:
-Akta dej så du inte blir röd som en räka, du har ju inte lika bra pigment som jag. (Shopoholic-kollegan är färgad (var jag politiskt korrekt nu?).)

Jag åt en bulle på lunchen. Den var jättegod och kompletterade perfekt min proteinshake som jag tagit med mej som tidsbrist-mat.

Jag hade inte tid att äta riktig lunch för jag var så klart ute i vimlet bland torghandeln. Idag var uppdraget att hitta nya fejk-foppor till barnen. Jag hittade ett par blommiga vita till dottern för 70 kr och ett par silvriga till sonen för 100 kr. Med sonens följde två pluppar.
De har inte fått dem än för dottern kallade mig för “världens dummaste mamma” eftersom jag inte ville cykla till sommarkiosken när vi kom hem från dagis. Det är ju inte godisdag idag!
-Men jag vill inte köpa godis, jag vill köpa glass!
-Vi har glass hemma.
-Inte sån som jag vill ha!

Med en finfin huvudvärk i skallen var det nära att jag gav efter men så besinnade jag mig och stod fast som urberget, till dotterns förtret. Nu sitter hon och tjurar och tittar på TV. Jag sitter och tjurar och bloggar, och sonen som inte hittar sina bortcyklade lekkompisar och är den ende som väl egentligen har anledning att tjura lite- han tjurar inte utan håller vänligt dottern sällskap.

Jag älskar variation! Det är så underhållande och trevligt.

Under de närmaste dagarna har jag haft:
migrän
mensvärk
vanlig huvudvärk
snuva
ont i en tå (jätteont)
kramp i ljumsken

Nej, jag är inte mashokist, jag är ironisk.

… kan vara rätt kul. Vi skrattade jättemycket i morses, både sonen, dottern och jag. Det var ju rätt länge sen det behövdes senast.

Framförallt sonen blev alldeles vit i skinnet och var tvungen att springa och titta i spegeln för att få se resultatet.

Det tog lite extra tid, vi blev fem minuter försenade till skolans frukost. Sonen fick springa.

Dottern visade glatt upp den lilla tuben med smörja som hon fått med sig extra till dagis för att kunna fylla på solskyddet under dagen. (För det var väl ingen som trodde att jag syftade på något annat…)

Min arbetsplats ligger nära hamnen i Lidköping.
Där det finns en hamn finns det vatten.
Där det finns vatten finns måsar.
Måsar äter.
Den som äter producerar fekalier.

Vet ni vad måsarna i Lidköpings hamn använder sitt avskräde till?

DE LEKER PRICKSKYTTE PÅ MIN BIL!

Ranas dotter Surrabutt ge sin moder omdömet mysig och kramig (ungefär) medan min dotter talar om för dagisfröknar och andra intresserad att jag är tjock.

Idag kan jag dock stolt meddela att dottern har gett mig ett nytt omdöme.
En av dagisfröknarna berättade nämligen att hon tröstat dottern igår, när hon var så ledsen vid morgonlämnandet. Hon undrade förståss varför dottern var så ledsen.
-Jag saknar min mamma.
-Min mamma är så mjuk och gossig, som en kudde nästan.

I´m so stolt!

Shopoholic-kollegan berättar att hon gått ner fem kilo, utan att varken banta eller öka träningen.

Jag ska börja springa i affärer, jag med.

Igår kväll satt jag och slötittade på amerikanska Idol medan jag broderade på en korsstygnstavla. Det var killar som sjöng, olika bra, och en jury bestående av den gode, den lilla goda och den onde avgav sin dom efter varje framträdande.

En klämkäck programledare intervjuade deltagarna och berättade vilket nummer man skulle ringa för att rösta.
Efter den första tävlanden sa programledaren att man inte kunde ringa eller skicka SMS-röster från Sverige. Häftigt att de nämner det, tänkte jag. Är det så många som försöker ringa från Sverige?

Efter den andra deltagaren upprepade programledaren sitt meddelande till de svenska tittarna… och efter tredje…
och först då började jag bli misstänksam. Jag lyssnade till vad programledaren egentligen sa och det var inte ett ord om Sverige.
Naturligtvis var det den svenska översättaren som la till texten för att vi “sweeds” inte skulle slösa bort våra telefonslantar.

Pinsamt!

Sonen hade svårt att somna igår kväll. Till slut hörde jag ett litet försiktigt:
-Mamma, kan du komma hit lite.

Jag smög in i hans rum.
-Vad är det vännen?
-Jag tror det ligger någon under min säng.

Just det skräckscenaroit har han aldrig drabbats av tidigare, så det var lite intressant tyckte jag. Jag la mig på knä och kikade in under hans tomma säng.
-Nej, det ligger ingen här.
Påtagligt lättad och med allvar i rösten säger sonen:
-Phu, jag var rädd att det skulle vara Bert Karlsson.

Nu har jag vattnat också. Jag passade på att göra upp ett nytt bevattningsschema för kurkväxterna med. Det är inte så avancerat som det låter, bara ett papper med en massa veckor och måndag till söndag där jag skriver upp när jag vattnat och om det varit med näring eller inte.
Upptäckte att jag inte vattnat på exakt två veckor. Jag fattar inte att blommorna överlever. Ja, en del gör ju faktiskt inte det heller, om sanningen ska fram.

Jag har startat en tvättmaskin också (vår egen) och pysslat om mina allra raraste blommor också (barna). Maken ringde just och meddelade att han precis startat hemfärden från Borås och beräknar anlända till hemmets lugna vrå vid pass halv tio.

Återstår tredje måstet, om jag inte ska strunta i det och göra ett smycke i stället. Det var så länge sen. Och i morgon blir det lite stress när vi bara ska kasta i oss lite käk innan vi far till Vinniga för Tillväxtgruppssamling.
Desto större anledning att röja upp lite här hemma i kväll. Jag är borta på onsdag kväll också.

Första måstet är avklarat.

Dottern har ätit tre pannkakor, sonen en. Han har kompletterat med en tallrik makaroner och kassler också.

Återstår vattning och undanröjning.
Jag är inte så bra på att röja undan. Jag vill helst bara fördjupa mig i någon tidning jag ska flytta på, eller använda symaskinen istället för att ställa in den i klädkammaren.
Men jag har en liten plan. Alla saker som är makens ansvar lägger jag på hans matplats (nu fick jag det att låta som om han är en hund!) och så blir det inte så mycket kvar för mig att stuva undan.

Jag börjar nog med att vattna i alla fall…

Shopoholic-kollegan har slagit till under helgen och köpt sig en ny väska. Det ska nog föreställa en handväska, fast modell större. Den är rätt 80-talig.

Färgen är röd, jag skulle säga charlakansröd, eller kanske karsimoröd (om jag visste hur någon av orden stavades).
Kollegan är nöjd med att väskan inte är porr-röd. Hon slänger sig med lite mer handfasta uttryck än jag.

Dottern lös som solen själv när jag hämtade henne. Jag fick ingen kram och behövde inte utdela någon heller, i alla fall inte för hennes del. Själv känner jag mej lite kramsjuk. Jag får väl snällt vänta tills maken kommer hem från sin jobbresa i kväll.

Jag blev så trött i eftermiddag. Så där trött som man blir de första veckorna av graviditeten. Nu är jag inte gravid, men jag minns hur det känns, dottern är inte sååå gammal. Tröttheten beror troligen på att jag just nu upplever beviset på att jag inte är gravid.

Och just den här perioden varje månad brukar jag också bli lite extra kramig. Det hör ihop för min del.

Det finns saker jag bör, ska, vill och kommer att göra.

Bör-listan är längst.
Ska-listan är lite kortare.
Vill-listan är ganska lång också.
Kommer-listan blir nog ganska kort.

Idag måste jag i alla fall bara tre saker; vattna blommorna, ge barna mat och röja upp här hemma efter helgens båt- och umgåsliv.

Och så måste jag stoppa barna i säng, och mej själv.

I morses hände något som inte inträffat på mycket länge.
Dottern var ledsen när jag lämnade henne på dagis. Jag satt och kramade och vyssjade henne ett bra tag innan jag gick och utlovade fler kramar när jag kommer och hämtar.
Jag vet att hon kommer ha en bra dag, och ha mycket roligt tillsammans med sina vänner, men själv var hon skeptisk. Efter att ha umgåtts så mycket med familjen under långhelgen tog det emot att bli lämnad utan mamma en hel dag.

Och det känns så gôtt!
I vanliga fall är dottern mycket självgående, självständig, med god självkänsla och annat som börjar på själv… så att vara behövd och så påtagligt längtad är en sällsynt och mycket uppskattad känsla.

Jag älskar att bli kliad på ryggen. Det är så skönt!
Dottern är likadan. Ofta när det är dags att sova ber hon mig om en liten ryggklining.
När jag kliade henne i kväll sa hon plötsligt:
-Mamma. Jag tror jag skulle vilja att du är min betjänt.

Det tycker jag på sätt och vis redan att jag är. Men jag får väldigt bra betalt, i form av kramar, pussar och så mycket kärlek en människa någonsin kan önska.

Nu är helgen slut. Återstår bara några timmars sömn tills det är måndag igen.

Idag har det varit en fantastisk dag. Jag och modern har varit runt på Vårrundan medan maken och barnen vandrat fem kilometer och lagat utomhuslunch och njutit sol.
Jag har njutit av Guds underbara natur, just nu klädd i nya kulörta kläder. Jag har också hunnit med en hel del människoskapad grannlåt i form av tavlor, vävkonst, smycken, träsniderier och en massa annat skönt.

Dagens höjdpunkt, det som kommer dröja sig kvar i mitt minne allra bäst, var nog ändå fikapausen på Hällekis säteri. Det finns en litet café där som bland annat dukat upp en massa smarriga godsaker som man själv får plocka till sig från ett inbjudande bord, ingen tråkig kyldisk. Jag åt en helt fantastisk god morotskaka med en fluffig Filadelfiaglacyr och drack en kopp te till. Mamma fick en krämig chokladkladdkaka med vispgrädde.

Nu på kvällen kom svärföräldrarna oförhappandes på visit och vi fick en stunds avspänt samspråk innan barnen var tvugna att krypa till kojs.

Ikväll ska jag inte fuska med TNSen utan köra med den ett tag innan jag somnar. Jag har haft lätt huvudvärk en hel del under helgen men kurerat mig med migränmedicin och idag funkade det till och med med bara två Relive.

I Götene finns affären Färg och Fantasi som har ett fantastiskt utbud av badbomber. Allt ni ser på bilden ska ner i badkaret!
Kinne-Kulle Tomat hade öppet hus och i det varma växthuset trivs både tomater, humlor som står för pollineringen och en sorts skalbaggar som är anställda för att hålla efter ovälkomna gäster. Ägarna upplyste om att humlor är bättre för pollineringen än bin eftersom bin kan få för sig att ta med sig alla sina kompisar och flyga iväg om de tex. upptäcker att häcken blommar hos grannen. Humlor skvallrar däremot inte.

Idag bär det av upp på Kinne-Kulle igen. Jag och modern ska ta ett varv på Vårrundan. Vårrundan innebär att en massa hantverkare och andra kreativa människor håller öppet hus och låter oss vanliga dödliga besöka dem.

Jag ser verkligen fram mot den här dagen. Nu är jag mätt i magen efter en stadig frukost där två kokta ägg utgjorde huvudaktörerna.

Övriga familjen ska avsläppas på lämpligt ställe i buschen för att öva på vandring. Maken har nämligen en plan om att gå en del av Kinne-Kulle-leden i sommar tillsammans med sonen, och lite träning är aldrig fel.

Ha en härligt solig söndag, vare sig du ska ut i naturen eller stannar hemma.

Det är väl typiskt att man glömmer kameran när man skulle vilja använda den som allra mest.

Ikväll var vi på avslutning för Royal Rangers där sonen varit med några terminer. Det är som scouterna ungefär, men med kristen anknytning också. Naturligtvis glömde vi att ta med oss kameran. Det hade varit så kul att få med sig några kort hem när sonen var med och sjöng eller när han stod med sin grupp och de visade upp en fullskalig kille i papier maché som de gjort under terminen.

När avslutningen nästan var slut blev sonen och en kille till i samma ålder uppkallade på nytt och fick motta varsin Bibel. Det var en jättefin mörkblå, stor Bibel, läderinbunden och med silverfärgade bladkanter. Sonen tackade i hand och stolta föräldrar var nära till tårarna…

…men långt från kameran som låg hemma och inte på något sätt kunde fullgöra sin plikt om förevigande av viktiga ögonblick av livet.

Det blev en bild ni aldrig får se. Tyvärr inte vi heller. Men det finns bilder i kameran nu som jag gärna skulle vilja visa er annars. På lapptäcke bland annat. Vi väntar fortfarande på hårddisken som skulle levereras omgående enligt Miscos hemsida. Omgående har hittills betytt två veckor. Misco lider av en annorlunda tidsuppfattning, fast jag tror nog att vi lider mer än de. Innan Misco får tummen ur kommer jag inte lyckas få in några bilder på bloggen heller.
Men den som väntar på nåt gott… kan nog förvänta sig ketchupsydromet.

Nu har jag klippt gräsmattan.

Om en liten stund åker till Örslösa för Royal Rangers-avslutning och sedan far nog maken ensam till kyrkan för musikcaféet. Det blir ingen spelning för vår del. Maken råkade skära sig i svärfingret när han tvättade båten och det blir omöjligt att spela. Jag är trött och har huvudvärk efter nattvandringen så jag är inte ledsen.

Idag har jag äntligen planterat de vita blommorna jag köpte på torget i onsdags och jag har också hunnit ta hand om lite tvätt och skjutsa sonen i förväg till Örslösa.

Jag måste bekänna att jag både fikat några kex och ätit en rejäl bit Almondy Snickerstårta till efterrätt. Den var fantastiskt god.

Nu ska jag göra rent mina leriga kängor efter nattens bravader och sedan förbedera mig själv och den yngsta familjemedlemmen innan vi far till avslutningen i Örslösa.

Trevlig lördagskväll på er!

Jag hann precis se en otroligt skicklig kort-trollkarl göra sina förbluffande trick inför en likaledes förbluffad jury under Talang 2008 innan jag bytte om till superunderställ och kornblå regnkläder och gav mig iväg för en mils vandring tillsammans med 976 andra på Kinne-Kulle.

På vägen till Hällekis skola, där starten gick, hann jag njuta av björklövens krispiga, ljusa, nygröna färg som svävade likt en skir tyllgardin över vitsippsdrivorna och i de gamla beteshagarna gick breda stråk av lysande gula kabbelekor och utmärkte små vattendrag och bäckar. Jag njöt också av alla de välgjorda, numera mossövervuxna stenmurarna som skickliga hantverkare för länge, länge sedan lagt upp av dyrbar Kinne-Kullesten. På Kinne-Kulle finns det till och med hela hus helt uppförda i denna fantastiskt vackra sten som numera köps av välbärgade människor för att pryda trappor och uteplatser.
Innan jag kom fram till min destination var jag nära att köra över ett stolt exemplar av dotterns fruktade safaner, som olovandes spatserade ut på vägen framför mitt framrusande fordon.

Man kunde starta någon gång mellan halv åtta och tio, och det hade varit smart av mig att börja lite tidigare, alternativt tagit med en rejäl ficklampa, men eftersom jag valde att först äta kvällsmat (couscous, kassler, paprika, fetaost, tomat, parmesanost och majs sammanblandat till en läcker sallad) tillsammans med familjen, och inte hade en tanke på det där med ficklampan, så gick det som det gick. Det blev MÖRKT.

Första timmen, fram till klockan tio, var det fortfarande tillräckligt ljust för att jag skulle kunna se var jag satte fötterna. Jag höll ganska god fart trots att det gick uppför hela tiden.
Jag gick ensam, hade inte brytt mig om att försöka ta med mig någon. Det berodde dels på att jag ville vara fri att bestämma mig för att gå (eller inte) i sista minuten och dels på att det är rätt skönt att vara själv, för en gångs skull. Under sluttampen, när vi gick förbi Hönsäters kapell, kom jag i samspråk med två äldre par och de frågade förundrat varför jag gick själv.

Jag hade tagit på mig, i mitt tycke, lagom med kläder. Superunderställ, knälånga yllestrumpor, rejäla Graningekängor och en långärmad polotröja under regnkläderna. Fram till den första kilometern var jag också alldeles lagom varm. Sedan började jag svettas.
Alldeles lagom dök första stoppet upp, med en sprakande brasa och en plastmugg med saft. Och när sedan den första lilla skylten dök upp utmed stigen, som upplyste mig om att jag bara vandrat en tiondel av vägen, tog jag av mig tröjan och virade ihop den till en orm och knöt runt midjan. Där skulle den vara skyddad mot det ständigt stilande regnet. När jag slutligen kom i mål hade jag en torr tröja att ta på mig istället för den genomvåta regnjackan.

Före mig gick en herre i sällskap med två damer som hade lika kornblå regnjackor som jag, fast av ett någon modernare snitt. Mitt regnställ köpte jag för 15 år sen, innan jag fjällvandrade under min Fritidsledarutbildning.
Jag bestämde mig för att försöka ta rygg på de blå jackorna eftersom jag var lite osäker på vägen och redan tidigt upptäckte att den var dåligt uppsnitslad. När jag stannade för att ta av mig tröjan försvann dock sällskapet med de blå jackorna runt en krök och sedan såg jag inte till dem igen. Istället blev jag upphunnen av två klämkäcka stavgångerskor och en far med son samt en otroligt pratglad, långhårig man i 40-årsåldern som förstörde naturupplevelsen genom sitt otämjbara pladder.
Först ansatte han de käcka stavtöserna.
-Är det första gången ni går här?
-Jajjamännsann!
-Jahaja! Själv har jag gått tjugotvå av de tjugofyra gångerna.
-Ojdå!
-Ja, det är ju rätt trevligt. Och så får man ju kondition också.
-Men det är ju bara en gång om året. (Fniss, fniss, fniss.)
-Ja, det gäller ju att vila sig i form också! sa mannen som aldrig tycktes svarslös.

Därnäst fick han syn på fadern till sonen.
-Nämen, Kjelle, är det inte du som jobbade på Lovene dörr förr!
-Jo, det stämmer. Vad gör du nu för tiden då?
-Jag har jobbat som personlig assistent ett tag. Väldigt slitsamt faktiskt. Det gäller ju att kunna knipa käft när dom… ja, du vet… (Det kan väl inte du ha klarat nåt vidare, tänkte den elaka sidan av mig.)
-Men nu är jag “between jobs”, som det heter. fortsatte pratmakaren. Och du själv? Du fick väl sluta på Lovene dörr i den där vevan…
-Ja, de la ju ner fabriken.
-Fick du gå då när det var 13 som slutade samtidigt?
-Alla blev ju uppsagda för fabriken la ner.
-Jaha, det var i den vevan ja…

Ungefär i “den vevan” hann jag upp en liten familj som gick vandringen med barnvagn. Pratmakaren och hans sällskap klevade förbi och jag passade på att ta en simulerad paus.
Nu återstod den sista jobbiga stigningen upp till utkikstornet. Det var rejält stenigt och mellan stenarna härskade lervälling men det var fortfarande tillräckligt ljust för att jag skulle kunna ana var jag satte fötterna.
Klockan var tio när jag kom upp till utkikstornet. Fågelsången som glatt mig hela vägen tystande som på en given signal. Jag var ganska trött och svettig och unnade mig en snabb fika bestående av en Delicatoboll, innan jag fortsatte den betydligt behagligare vägen till Salen. Jag gick genom granskog och hade det bara varit lite tidigare på kvällen hade stämningen varit trolsk och spännande. Nu var det bara spännande, för inne bland granarna var det mörkare och svårt att se var stigen gick.
På ett ställe öppnade sig en glänta och jag läste en brandgul varningsskylt:
“Varning för fallande istappar från masten.”
Jag beslöt mig för att ignorera varningen och fortsatte obekymrat förbi den höga masten som var försedd med stora, lyssnande öron ut mot omvärlden. Min far har någon gång förklarat för mig att det är en militär anläggning och när han gjorde lumpen var han under en tid förlagd dit för att vaka över den viktiga masten.

Jag har hört historier om att det finns gigantiska bergrum under Kinne-Kulle. Militära anläggningar ruvande på fantastiska hemligheter, eller gångar med undangömt guld. När jag ALU-jobbade på Radio Kinne-Kulle utnyttjade vi en gång de där historierna och lät självaste Tomten förlägga sin boning till hjärtat av Kinne-Kulle och intervjuade honom via telefon.

Med tankarna på både min far och tiden på radion, kom jag så fram till Salen. Salen är en ganska stor, öppen plats på Kinne-Kulles högplatå, kringvuxen av enebuskar. Där serverades blåbärssoppa och “kôrvagobben” var som vanligt på plats. Jag köpte en korv i bröd och drack min blåbärssoppa och kände mig styrkt att vandra vidare. Nu var jag inte alls trött längre och såg i stället bara fram mot resten av vandringen.
Den känslan togs snabbt ur mig för efter bara några meter såg jag inte längre den snitslade banan. Skulle jag fortsätta rakt fram eller ta av upp i hagen till höger.
Jag låtsasvilade för andra gången under nattvandringen och väntade in ett äldre par och hoppades att de skulle veta vägen. När de passerat mig följde jag förstulet efter dem, rakt fram.

Efter en sträcka genom lövskog omväxlat med instängslade beteshagar kom jag fram till ett kalhygge. Här var vägen sönderkörd av de stora skogsmaskinerna och det var gropigt om ojämt.
Jag kom i ofrivilligt sällskap med några familjer med hund. Jag har generellt ingenting emot hundar men nu blev jag flankerad av två flåsande borderkollier som båda blängde bitskt på mig från var sitt håll. Jag ökade på takten lite och nästan småsprang i nerförsluten.
Bakom mig hörde jag en dam klaga.
-Undrar varför hon har så bråttom, hon kommer vricka fötterna av sig på den här vägen. Jag har så lätt för att vricka fötterna av mig. Min vännina säger alltid att jag är den enda hon känner som kan vricka fötterna på jämn väg.
Och när hon tystnad ersattes hon av en yngre stämma som gick på i samma tongångar, men med ett annat ämne.
-Jag gav pappa en hälsokontroll när han fyllde år men han har inte utnyttjat den än. Det var inte bara jag förresten, det var hela släkten på hans sida, men han har inte utnyttjat den. Jag tror jag ska köpa en till till honom när han fyller år nästa gång så kanske han kan göra den om tio år.
Och lite tystare men med varm, humoristisk röst:
-Men jag har i alla fall slutat röka.
Och sedan följde ett samfällt tjatter från de kvinnliga vandrarna om vilken enastånde prestation deras far, bror, farbror och svåger stått för som slutat röka, på själva julafton dessutom.
-Men det är inte lika roligt att dricka vin längre…

Sen hörde jag inte längre vad de sa och fick vandra själv några steg innan jag kom fram till en hel liten folksamling på gott och väl 20 personer som stod och tvekade om vilken väg de skulle ta i en korsning. Själv hade jag ingen aning heller men så hörde jag slutstrofen från en mäktig körsång som kom farandes med vinden från kalkbrottet och bestämde mig raskt för att gå efter sången.
Inte utan viss stolthet ledde jag hela skaran på rätt väg ner till brottet.

Det var en farofylld väg. Kalkstenarna var våta och slippriga och efter trampet av över tusen fötter (betänk att varje människa har två var) var vägen ofantligt hal. Visserligen var vägen bred men med branta stup på sidorna. Här hade dock vandrarklubben ställt upp marchaller utmed vägen så nu hade vi åtminstone små lysande punkter att följa. Marchallerna var inte bara av godo för de förstörde det lilla av mörkerseende jag lyckats skaffa mig, men de var helt nödvändiga för att vi skulle hitta.

Resten av vägen är inte så mycket att orda om. Ett tag fick jag sällskap av några småstrukna ungdomar varav tjejjerna i kvintetten inte vågade ta sig ner för en rätt brant nerförslut. De stod och sjåpade sig ända tills en av killarna röt till.
-Det gör ju inget om ni halkar. Det är så mörkt så det är ändå ingen som ser om ni smutsat ner er.

Jag fick mer och mer ont i vänterljumsken och höger stortå men så länge jag höll takten uppe och inte stannade till var det överlevnadsbart.
När jag senare på natten gick och la mej, efter att först ha slösat på varmvattnet en bra stund i duschen, gjorde det dock så ont i tån att jag hade svårt att somna.

Hela vandringen tog exakt två och en halv timma. Det hade säkerligen gått mycket fortare om jag inte gått i mörkret så stor del av vägen. En bit efter kalkbrottet var det riktigt luriga passager med branta stup utmed den slippriga stigen och där fann jag det för gott att ta det riktigt lugnt. Hellre låta det ta sin tid än inte komma i mål alls.

Den bite som kändes längst att gå var ändå vägen från målgången tillbaka till bilen. Jag gick nämligen vilse en liten bit och var tvungen att gå tillbaka en rätt bra sträcka innan jag hittade rätt. Det var tur att jag var ensam, så slapp det bli pinsamt.

Idag har jag fortfarande ont i både tån och ljumsken och jag är ganska trött, men ändå nöjd med mig själv och min prestation.

Det blev Charlotte Pirelli igår ändå. Trots regn! Jag tog med mig barna och vi hann höra hela det tre låtar långa uppträdandet även om det tog mig tjugo minuter att hitta parkeringsplats.
Charlotte hör till de få artister som faktiskt kan sjunga. Visserligen tror jag att de två första sångerna var singback men som avslutning sjöng hon naturligtvis Hero, från Melodifestivalen, och då sjöng hon “på riktigt”. Och det lät riktigt bra.

Jag lyfte upp barna, en i taget, så att de skulle få en chans att se henne över havet av alla långa vuxna och deras ännu högre paraplyer, och det var uppskattat. Nu har de sett ännu en kändis i verkligheten. Det ger dem status i deras egna ögon.Favoritposen.

Korsetten på plats.

Men jag är inte helt säker på att jag tycker hon är så där fantastiskt jättesnygg alla gånger…

Min make är så handlingskraftig!

Igår upptäckte han att en sladd mellan modem och telefon var lite för kort inne på kontoret och plötsligt hade han röjt ur hela kontoret och börjat möblera om. Skrivbordsytan förkortades med en dryg meter och skrivbordet hamnade mot en annan vägg än tidigare. Nu kommer vi få plats med makens gitarrer och förstärkare inne på kontoret och slipper härbergera dem i den redan trånga korridoren utanför badrummet. Får vi övernattande gäster kan vi ställa in två gästsängar på kontoret och på så sätt ge lite mer avskildhet än annars.

Får jag en idé brukar jag fundera på den ett tag, och sedan lägga den långt inne i hjärnans idébank där den med förevändningen att bida sin tid, förmodligen glöms bort för alltid.

Maken däremot, har väldigt kort väg mellan tanke och handling. Jag beundrar honom för det!

<p>Det regnar!</p>
<p>Det är ett fint stilla vårregn. I och för sig både efterlängtat och välkommet, speciellt för vår gräsmatta, men ändå ganska olägligt. Idag har vi tänkt hämta hem båten från dess vinterförvaring men det är inte så kul när det regnar.&amp;lt;br/&amp;gt;Jag har burit på planer om en eftermiddag på stan där det är jippon med bland annat framträdande av Charlotte Pirelli, men det är inte heller så kul när det regnar.&amp;lt;br/&amp;gt;En alternativ sysselsättning till stadsturen är trädgårdsarbete – men det regnar…&amp;lt;/p&amp;gt; &amp;lt;p&amp;gt;Det får väl bli innomhusarbete i stället. Packa upp sista flyttkartongen, vattna blommorna (jag skulle kanske bara kunna ställa ut dem i regnet), ta hand om tvätten…&amp;lt;br/&amp;gt;Jag blir lite sugen på att baka, men maken säger nej, vi behöver inget mer i frysen och det är bättre jag tar hand om tvätten.&amp;lt;br/&amp;gt;Jag blir lite sugen på att starta på ett nytt lapptäcke, men maken säger ett ännu mer bestämt NEJ.&amp;lt;br/&amp;gt;Jag förstår honom, jag har en ruskig förmåga att alltid göra något som inte behöver göras, när det finns en massa göromål som skriker på mig och behöver bli utförda. Jag är så duktig på att stänga öronen.&amp;lt;/p&amp;gt; &amp;lt;p&amp;gt;Nu sitter jag till exempel och bloggar lite fast det står tre fulla IKEA-kassan (blå) med ren tvätt och väntar på att bli sorterade och strukna. Det blir nog inga besök hos mina bloggvänner idag då. Men jag vet ju att ni finns!&amp;lt;/p&amp;gt; &amp;lt;p&amp;gt;I kväll kanske jag går nattvandringen på Kinne-Kulle, fastän det regnar.&amp;lt;/p&amp;gt;&lt;br/&gt; </p>

Okej, nu har jag ätit glass. Men det var lite nyttigt också, för jag hade banan till.
Bananen körde jag i micron ihop med några matskedar sirap först!

Pratade just i telefon med mamma. Hon berättade om en av sina kollegor. Kollegan har varit sjukskriven efter en ryggoperation eftersom hon lätt får ont i ryggen vid tyngre arbeten. Kollegan jobbar som städerska och det är rätt tungt. Om jag förstod det hela rätt så har hon pratat med sin arbetsgivare om det skulle kunna finnas något annat arbete hon kan utföra och hon har haft lite andra uppgifter och kunnat jobba deltid men varit sjukskriven i ytterligare två månader av sin läkare.

I måndags fick hon ett nytt besked från Försäkringskassan. Dagen därpå var hon tvungen att börja jobba heltid igen, och då fanns inget annat arbete än städarbetet, vilket försäkringskassans läkare, som aldrig ens träffat kollegan, bedömde att hon klarade av, trots att en annan läkare, som träffat kollegan åtskilliga gånger och följt hennes problem under en lång tid, sjukskrivit henne just på grund av att hon inte klarade av det.

Och till råga på allt: Försäkringskassan hade fattat beslutet två veckor innan de meddelade kollegan och därmed var kollegan inte berättigad till sjukersättning eftersom hon, trots att hon inget visste, varit hemma “helt olovandes” under de två veckorna.

Jag blir arg så jag kokar. Jag kan inte för min vildaste fantasi förstå hur man kan behandla människor på det här viset.

Ett annat exempel.
En kollegas vännina har en son som har en sjukdom som gör honom mycket infektionskänslig. Vänninan är ensamstående. Hon har tidigare haft ersättning från försäkringskassan för att kunna vara hemma med sin son, som inte kan gå i den kommunala barnomsorgen. En enda liten förkylning kan göra honom dödssjuk och vilken förälder vill riskera det!
Men för ett tag sen ändrade sig försäkringskassan och meddelade att modern inte skulle få någon ersättning, det fanns ingen anledning för henne att inte arbeta. Vad gjorde vänninan? Hon kunde inte lämna sin son själv hemma och hon kunde inte släppa in honom till alla virus på dagis så hon fick flytta hem till sin gamla mamma och dela på hennes pension som plötsligt fick räcka till för både den gamla, vänninan och sonen.

Ytterligare ett exempel:
En bekant har varit deltidssjukskriven på grund av depression men har sakta och säkert blivit bättre och bättre. Han har haft en mycket bra och förstående och pushande läkare som hjälpt honom att trappa ner på de antidepressiva medicinerna i lagom takt. Medicinen har som biverkning att man blir väldigt trött, och därför har min bekant varit deltidssjukskriven ganska länge. I höstas återstod dock bara två månader av sjukskrivningen. Min bekanting var laddad för att börja jobba heltid och allt gick som på räls. Då får han besked om att Försäkringskassan har en ny läkare som tittat på hans fall och nu vill göra en ordentlig utredning. Han ska skickas till Göteborg under några dagar för att träffa några experter på en psyk-klinik som försäkringskassan har avtal med. Bekantingen försökte förklara för försäkringskassan att det var bortkastad tid och bortkastade pengar eftersom han bara skulle vara sjukskriven två månader till, men det hade ingen betydelse. Försäkringskassans läkares ord var lag! Så min bekant fick ta ledigt (försäkringskassan ersatta inkomstbortfallet), sätta sig på tåget till Göteborg (försäkringskassan ersatte resan) en torsdagskväll, ta in på hotell (försäkringskassan ersatte hotellvistelsen), träffa en psykolog under en kvart på fredagen (försäkringskassan betalade klinken för deras ansträngande arbete med utvärderingen). Psykologen sa “Hej, vi hinner inte prata så mycket idag eftersom det är fredag, men du får komma hit igen på måndag så fortsätter vi.” Bekantingen for hem, och tillbaka, sov på hotell igen och var med om en givande gruppterapitimma där han fick lyssna på fem andra människors livsöden och själv berätta att han varit deprimerad men nu var frisk, och åka hem igen. Alla han träffade där, inklusive psykologerna, undrade vad han gjorde där.

Och jag undrar: Vad håller försäkringskassan på med! De jiddrar med mina pengar och ännu värre, de leker med människors liv. De påminner om barn som drar vingarna av en fluga bara för att de inte har nåt bättre för sig, eller rör om i en myrstack för att det låter så härligt när de små stackarna förtvivlat kryper omkring i skräck och förvirring och försöker skapa en ny ordning i sitt kaos.

Varför ska försäkringskassan överhuvudtagen ha egna läkare? De är låtsasläkare som ska sitta och bedömma riktiga läkares arbete och underkänna vad de riktiga läkarna kommit fram till efter långvarig kontakt med sina patienter.

Det är väl tur att man är flexibel.

Innan maken åkte iväg för att hjälpa vännen med flyttlasset strök han mej över kinden och utlovade en mysig taccokväll när han kom hem.

Nu ringde han och sa att han blir försenad och att det vankades pizza bland flyttgubbarna.

Jag steker upp köttfärsen och sparar till i morgon kväll och så plockar jag fram smörgås och yohurt till barnen och mej själv i stället.
Kanske tröstar vi oss med lite glass också. Jag har inte behövt bekänna något på flera dagar, men nu känns det som det är dags.

Det bidde ingen Valborgsmässoeld för vår del och det är jag jätteglad för. Anledningen är nämligen att maken ska hjälpa en av våra vänner att flytta. Vännen har bott i en liten etta med sunkig kokvrå och vantrivts. Nu ska han flytta till en tvåa med riktigt kök och kommer få det mycket bättre.
Dessutom har vännen just idag, på flytt-dagen, fått besked om att hans fästmö har fått visum till Sverige. Vi är så glada!

Jag skulle kunna ta med mig barna ner till Valborgsfirandet på Skogshyddan men de är inte upplagda för det och har redan tidigare annonserat att de helst vill stanna hemma, och jag är inte speciellt sugen heller, har lite huvudvärk och känner mer för att ta det lugnt, så vännens plötsliga flytt kommer som en befrielse, även för mig.

Jag talade precis med en vännina. Hon var lite uppgiven. Hennes två söner gör inte tillvaron lätt för henne. Hon har begåvats med två gossar, en i krypåldern och en i busåldern. Busbojken älskar att retas. Han fyller toaletten med toapapper, han kastar saker, ja, han gör vad han kan för att retas så mycket som möjligt med sin mor. I moderns knä sitter kryppojken och vänninan kan inte alltid springa efter buspojken så fort han hittar på något av sina hyss. Så hon får tala med sin stränga stämma, varvid kryppojken, som inte tycker om den stränga stämman, börjar ill-gråta.
Just när jag ringde hade buspojken attackerat soffan med lingonsyltfingrar och kryppojken hade flytt fältet in till sin pappa i duschen, och naturligtvis blivit genomvåt. Nu satt vänninan med en naken kryppojke i knät och en rödfläckad soffa som behövde saneras.

Och jag känner på nåt lite olustigt sätt att jag är glad att det inte är jag. Jag är glad att mina barn har kommit över både kryp- och busstadiet. De är i sina egna stadier ändå, andra stadier, men man kan resonera med dem, i alla fall ibland, och det är ingen som på pin kiv fyller toaletten med toapapper.

Vi har det verkligen bra, jag är glad.

Igår bad sonen mig att köpa födelsedagspresent för ett kalas han ska gå på i morgon och han tillade:
-Det är bäst att du skriver upp det mamma.
-Varför då? Jag har ganska bra minne!
-Men det vet du väl mamma, att ju äldre man blir, desto mindre minns man.

I morses hystade jag dottern i luften när jag lämnade henne på dagis. Hon kiknade inte av skratt som hon kan göra när maken hystar, men jag är ju inte lika lång heller.
-Det är faktiskt konstigt att du är kortare än pappa, funderade dottern.
-Varför då, menar du?
-Jo, men du är ju ett år äldre.

Åt som vanligt alldeles för länge. Jag är helt oförmögen att äta snabbt. Även om jag verkligen borde skynda mig.

Därför hade jag inte så många minuter kvar av lunchrasten när jag skulle ut och leta present åt sonens klasskompis. Jag ilade bort till leksaksaffären och noterade på vägen att det ju för i allsin dar är torgdag idag. Vilket elände! Jag skulle inte hinna gå på torget som jag brukar på onsdagar.

Väl i leksaksaffären tog det en stund att konstatera att de inte hade just den sak som sonen bett mig att köpa. Det var ju synn, men det innebar också att jag faktiskt hann gå en snabbsväng på torget och eftersom det vankas långhelg och jag trängtar efter lite vacker blomsterfröjd utanför vår entré så köpte jag på mig lite blommor så kan få planteras i helgen. Det blev bara vitt. Jag är nog mer påverkad än jag anat av alla vackra vit-heter i de bloggar jag ofta besöker nu för tiden.
Nu är jag tyvärr inte så bra på blom-namn men jag tror att vad jag köpte var:
en pelargonia
en petunia
fyra penséer
en lobelia
en snöflinga

Det hela kostade 95 kr.

Det var väldigt vad trött jag är. Men jag får skylla mig själv som står och viker tvätt till sent på kvällarna. Jag har såklart en spirande huvudvärk också, men det är också självförvållat. Jag hade kunnat undvika det genom att använda TNS-apparaten i går kväll, men jag var för trött.

Nu är det i alla fall snart helg. Blir det chans att vila ut då tror ni?

I kväll promenerar vi nog ner till Skogshyddan som har valborgsmässofirande med eld och tal. Jag hoppas vi träffar några trevliga människor att tala med. I vanliga fall är Valborg en kylslagen tillställning där man huttrar i vårjackan man dumt nog tagit på sig som en hyllning till våren. I år fanns det förhoppningar om ett varmare firande, utan att man för den skull skulle behöva stå svedd av elden.
Det har ju varit finemangväder i över en vecka och igår var det till och med 20 grader varmt på eftermiddagen.
Men när jag lämnade barnen i morses såg jag hotfullt mörka moln dra in över stan. Och nu är världen lika grå och trist som vanligt. Himlen lovar tillräckligt mycket regn för att kunna släcka alla kvällens majbrasor.

I morgon är det ännu viktigare med sol. Då ska vi upp med tuppen och fara på gökotta. Maken ska traktera gitarren när “pojkbandet” Peltor sjunger. (Peltor är märket på hörselskydd…) Gökottan är anordnad av Skälvums Missionsförsamling, som är min gamla hemförsamling där jag växte upp och var medlem tills jag gifte mig.
En enda gång har jag hört göken under alla de gökottor jag varit med på. Men då kokkoade han desto mer, så mycket att vi nästan misstänkte att det var en inspelad gök vi lyssnade till.
Även utan gök-sång (!) är gökottorna trevliga tillställningar. Vi firar gudstjänst ute i Guds fria natur och sen fikar vi ur medhavda fikakorgar innan vi får vara med om årets överraskning. Överraskningen är oftast en guidad tur någonstans i bygden. Vi har till exempel besökt ångmaskinsmuséet utanför Götene, kvarnstenshuggeriet i Lugnås och andra intressanta utflyktsmål. Eftersom gökottan startar redan klockan åtta brukar det vara lagom att äta lunch när den är klar.
Kanske kan vi tigga till oss lunch hos min mamma i morgon. Vi ska ändå dit och klä av båten som stått under pressening hela vintern.

I morgon eftermiddag ska sonen på pyjamasparty i gympasalen på skolan. En klasskamrat fyller år. Jag måste ut på stan på lunchen och köpa present som sonen ålagt mig att införskaffa.

Fredagen innebär båt, båt och mera båt. Jag misstänker att jag behöver hjälpa maken en del. Om inte så blir det trädgårdsjobb. Det finns fortfarande vissna rester kvar från höstens blomsterprakt som verkligen måste rensas undan och ge plats för årets telningar.

Kanske hinner jag ta med mig barnen fram på stan på fredagen. Då är det jippon till höger och vänster. Charlotte Pirelli uppträder vid Framnäs och sonen vill naturligtvis gärna åka dit för att se Melodifestivalvinnaren. Det är mycket annat kul som händer också med olika uppträden och bra priser i alla butiker, så det är inte utan att jag också blir lite sugen.

Fredagskvällen kan i bästa fall bli lite lugn, åtminstone för mig och barnen. Maken har väl fullt upp med båten men jag tänker mig att resten av familjen sjunker ner i soffan framför Talang och äter popcorn. Jag kanske viker lite tvätt, eller stryker. Det är perfekt TV-jobb.

Det kan hända att jag istället för Talang väljer nattvandringen på Kinne-Kulle. Jag har inte frågat någon om vi ska gå ihop och jag har inte ens bestämt mig för vad jag egentligen vill göra, utan avvaktar tills det är dags. Nattvandringen brukar vara jättemysig. Det är många människor som går genom den vackra naturen med vitsipporna lysande i kvällningen. Marschaller (stavning?) lyser upp vägen ner till stenbrottet där en kör står och sjunger och i Hällsäters kapell kan man stanna för andakt. Blåbärssoppestopp finns under vägen och många sätter sig uppe i Salen och inmundigar medhavd fika eller köper korv och bröd.
Jag vet inte hur lång vandringen är, kanske en mil eller däromkring, men det brukar kännas i benen när man kommer i mål. Det är ju inte bara plan mark att ta sig fram på.

På lördag planerar jag att få en rejäl sovmorgon. Vi har inga egna aktiviteter inplanerade, mer än makens båtrustande, men på eftermiddagen ska sonen på avslutning med Royal Rangers i Örslösa. De har scoutliknande verksamhet för barn i olika åldrar och sonen har varit med där ett tag.
Efter sonens avslutningssamling är även föräldrarna inbjudna på korvgrillning så jag tror att vi åker dit om vi får ihop det.

Senare på kvällen är det musikcafé i församlingsvåningen i Pingstkyrkan. Jag och maken deltar nog med några sånger. Jag vet inte hur vi ska få ihop det riktigt för vi hinner nog inte öva och jag vet inte var vi ska göra av barnen för cafét öppnar klockan nio på kvällen och det är lite sent för våra små telningar, men vi vill i alla fall hemskt gärna åka dit. Vi har missat de tidigare två caféen av olika anledningar och vill inte missa ett till.

Sen är det plötsligt söndag med söndagsgudstjänst klockan 11. Och sedan är det hög tid att samla ihop sig och försöka ladda för en ny arbetsvecka.

En del av uppladdningen skulle kunna vara att åka upp till Kinne-Kulle (igen?) och delta i vårrundan. Vårrundan på Kullen innebär att alla konstnärer och gårdsbutiker och en massa annat kulturellt håller öppet. Det brukar vara trevligt. Jag har gjort vårrundan tillsammans med mamma några gånger och jag tror att till och med maken varit med vid något tillfälle. Bland annat brukar vi stanna till vid de stora växthusen i Hällekis och köpa med oss underbart goda och smakrika tomater från våra vänner som driver Kinnekulle Tomat, eller vad det nu heter.

Så här ser mitt liv ut. Jag tror inte att jag klagar så jättemycket över att vi har mycket att göra, för jag gillar att vara en upptagen kvinna. Det ger mig mycket och får mig knäppt nog att känna mig viktig, behövd, och som att jag lever ett värdefullt liv. Ibland blir det för mycket, och jag har dragit ner på en hel del aktiviteter för att hinna med mig själv också, men på det stora hela trivs jag bra med mitt liv, trött eller inte.

Idag har jag en “dålig hår-dag”. Håret är livlöst och platt.
Jag tryckte ner en skön-grön kepsaktig sak på huvvet innan jag visade mig för världen. Tyvärr kan jag inte ha den på mig under headsetet när jag ringer så nu får alla på jobbet njuta av min ledsna frisyr.

Idag borstade maken tänderna innan han åt frukost. Det är i och för sig inget stort misstag, det finns till och med människor som brukar göra så. Jag har hört att det till och med skulle vara bättre för tänderna, men maken hade tänkt kamma sig och råkade i sin sömnighet istället ta fram tandborsten och började borsta. Frukostjuicen smakade inte riktigt som den brukar efter tandkrämen.

En annan gång var han så trött att han glömde ta av sig glasögonen innan han tvättade ansiktet. Att få glasögonen nedsköljda med vatten är inte heller så farligt.

Jag glömde däremot ta av mig glasögonen när jag skulle smörja in ansiktet med en fet kräm. Det tog veckor innan jag såg bra igen.

Det värsta morgonmisstaget som jag hört talas om står dock svärfar för. När makens yngste bror var liten satt han en gång i sin faders knä och fick tänderna borstade – med Idomin.

Dottern var ledsen för att hon inte fick se Bolibompa ikväll.

Hon slängde sig i sängen och slängde igen dörren. Hon surade, sparkade, grät och skrek – i två minuter. Sen gick det över.
Och hon försöke inte ens tjuvkika när sonen satt framför TV:n och skrattade åt Byggare Bob och Fiska med Anders.

Jag är imponerad. Hon tog sitt straff som en man, nej, som en kvinna, nej, som en riktigt härlig unge som kanske blev lite, lite mognare idag.

Kycklingpajen a´la Laga Lätt blev riktigt lyckad. Jättegott med röd pesto vilket var en ny bekantskap. Enkelt och knaprigt med filodeg. Härlig smak på de ugnsbakade coctailtomaterna.

Maken tycker verkligen inte om tomater, så jag fick hans också.
Sonen tål i nötter så han fick inte smaka (de är nötter i peston) och han var definitivt inte ledsen för ren kyckling med spagetti. Dottern hade nog med elände med maten igår så hon fick också kyckling med spagetti.

Alla var glada och mätta när middagen var över.

Nigella lagar mat på TV.

Dottern frågar om hon kan få titta.
-För jag älskar latmagningsprogram!

Vilket perfekt ord. Latmagning. Att laga mat via TV är väl verkligen latmansgöra, och bra för en övergödd mage är det också.

Latmagning.

Det finns alltid någon som har ett större perspektiv.

Sonen hörde på TV att favoritprogrammet Bygglov skulle visas i morgon klockan 20.00. Jippie! säger sonen och frågar om han kan få titta.
Tyvärr visas Bygglov på TV4 Plus, en kanal vi inte har. Sonen gråter och jag förklarar. Man måste betala för en del kanaler och man kan inte köpa bara en kanal utan ett helt paket med olika kanaler, varav man förmodligen inte tittar på mer än någon enstaka. Som vuxna måste vi också prioritera vad vi lägger våra pengar på och vi har prioriterat bort extra kanaler.
När sonen torkat tårarna slog det mig att det alltid finns någon som har ett större perspektiv. Sonen reagerar direkt, på det som gör honom ledsen, men jag har ett större perspektiv och kan se helheten, som även inkluderar vår ekonomi.

Jag läste i går i vår lokala tidning att barn- och skolkontoret måste spara in någon procent av budgeten varje år de närmaste åren. Ett av förslagen för att ro iland det hela var att avgiftsbelägga 12 månader om året för de som utnyttjar den kommunala barnomsorg. Idioti, tänkte jag. Man har ju inte barnen på dagis/fritids under semestern, varför ska man då betala?!
Men politikerna har ett större perspektiv. Kanske är det en bättre lösning med 12 månaders avgift, än två nerlagda skolor – vilket var ett annat förslag för att klara budgeten.

När andra världskriget pågick valde de svenska politikerna i mångt och mycket att sticka huvudet i sanden. Helfegt, kan tyckas, men ändå med ett större perspektiv. Ett Sverige i krig hade högst troligt inte klarat sig särskilt bra. Sverige är ett bra land med otroligt bra social omsorg. Visst finns det luckor i systemet, men det finns ett system. De allra flesta har det bra. Hade vi dragits in i andra världskriget kanske vi inte hade varit där vi är idag.

Som människa upplever man ofta att livet är konstigt och orättvist. Någon förolyckas, barn dödas, människor svälter. Världen är så långt från den lyckliga utopi man önskar den vore, som man bara kan tänka sig.

Tanken på att det finns Någon med ett större perspektiv tröstar mej. Jag förstår inte, men jag behöver inte förstå. Sonen kan inte förstå orättvisan i att vi inte har TV4 Plus, jag förstår inte orättvisan i att vissa människor drabbas av sorg och elände hårdare än andra.

Sonen tror på mej när jag försöker förklara. Han litar på att jag som hans förälder förstår bäst även om han själv inte kan förstå.
Jag tror på Gud. Även om jag inte förstår litar jag på att Han vill det bästa för mig.

Idag ska jag slå på stort och laga en ny maträtt. Den är inte bara ny för mig, utan kommer kanske även höra till de helt nya maträtterna. Det beror på att jag inte hittade alla ingredienser utan gör som vanligt och improviserar lite.

Det är kycklingpaj. Orginalreceptet hittade jag i tidningen Laga Lätt. Det är en tidning jag verkligen rekommenderar. Full med snabblagad och inte så tjock-bildande mat.

Kycklingpajen består av ett skal av vårrulledeg, grillad kyckling, fetaost, körsbärstomater och röd pesto.
Jag hittade inte vårrulledej utan köpt hem filodej i stället. Grillad kyckling tycker jag är lite äckligt att peta i så jag har ugnsstekt några kycklingfileér i stället. Annars är jag ganska recepttrogen.

Maken jobbar över i kväll och kommer kanske hem en halvtimma innan han ska vidare till Peltors sångövning och då ska maten stå på bordet, klar att kastas in.

Idag har jag inte skrivit mitt första inlägg förrän på lunchen. Brukar annars hinna få iväg ett redan när jag kommer till jobbet på morgonen.

Idag har jag istället kikat runt lite hos mina blogg-kollegor. Det har hänt mycket över helgen. Hade funktionen funnits i min blogg-mall hade jag lagt upp en lista med de bloggar jag gillar att besöka.

Glömde tala om att jag hann klart med lapptäcket i tid.

Halv två på natten till lördagen klippte jag loss de sista trådarna och stängde av symaskinen.
På lördagsmorgonen for vi till Göteborg och överlämnade skapelsen.

Bilder kommer när maken fått den nya hårddisken och fått fart på datorn igen.

I morses skuttade dottern upp ur sängen, pigg som en lärka. Det hade varit sååå skönt sååå att få sova så många timmar. (Hon somnade kvart över sex i går kväll.)
Hon ser sååå fram emot i kväll då hon inte heller får titta på Bolibompa utan kan gå och lägga sig tidigt och sova.

Jag förstår mig inte på barn.

Det här med uppfostran är inte lätt.
Det är så svårt att veta om man gör rätt.

Vi har infört ett enkelt system med varningar och straff. Den som ordervägrar drar på sig en varning och framhärdar det aktuella barnet utdöms straff. Straffpåföljden upplyses om redan vid varningen.

För att det ska bita ordentligt har vi valt att lägga straffen på ett område som är viktigt för barnen. Det handlar om TV-tittande, TV-spel och dataspel.

Idag uppförde sig dottern illa vid matbordet. Trots varning kastade hon parmesanosten över bordet och nu får hon inte titta på Bolibopa ikväll. Hon vägrade dessutom äta upp sin mat och missar därför även morgondagens Bolibompa.
Jag känner mig som en hemsk förälder eftersom hon grät så hjärtskärande.
Jag känner mig som en bra förälder som lyckades genomföra hela proceduren med varningar och straff.

Nu ligger dottern i sin säng och sover. Återstår att genomlida morgondagens timma mellan sex och sju och se hur jag lyckas följa upp straffet.

Nu har jag varit på BVC med dottern. Hon har fått sin 5½-årsvaccination. Det gick finemang. Dottern är redig. Ett litet gny undslapp hon sig men annars klagade hon inte. Fastän hon fick instruktioner om att det är okej att gråta.

Hon blev vägd och mätt också och hon växer som hon ska. Ytterligare en okej-stämpel!

Jag bad BVC-skötserskan titta på två sår dottern fått på dagis idag. När jag hämtade henne fick jag nämligen veta att hon trillat från en gunga och fläkt upp en skinnbit på var sitt finger på båda händerna. Dagispersonalen hade gjort sitt bästa med tvätt och omplåstring men eftersom jag nu skulle till BVC kanske det var bra om de tog sig en titt också, tyckte fröken.
På väg till BVC frågade jag dottern vilka fingrar det var som råkat illa ut.
-Det är pekfingern och svärfingern!
Efter lite förklaring förstod jag att svärfingern är samma som långfingern. Rätt logiskt tycker jag.

BVC-sköterkan tog mig på orden. Hon tittade. Sen gjorde hon inget mer, bara rekommenderade mig att sätta på plåster. Det tyckte jag var dåligt. Och jag protesterade inte, bad henne inte tillhandahålla plåster. Det tycker jag också var dåligt.

Nu är i alla fall dottern omtvättad och omplåstrade av sköterskan Zäta och befinner sig för tillfället hos en kompis för att hoppas studsmatta och förhoppningsvis undvika att ådra sig nya skador.

På min dator på jobbet finns en finurlig funktion som jag förmodar finns hos de flesta. När jag får ett nytt mail dyker ett litet kuvert upp i nedre högra hörnet. Det är nästan som att få brev i brevlådan. Man blir glad, förväntansfull och nyfiken.

Men det är nästan alltid bara spam, även om spamfiltret tar bort det mesta.
När jag startade upp mailprogrammet i morses efter en helgs bortavaro trillade 326 mail in. 46 hamnade i inkorgen men de var alla spam. Erbjudande om Viagra, äkta Rolexförfalskingar, skor och naturligtvis dessa diktade påhopp om att storleken på min penis inte duger för att tillfredställa min kvinna.
Det roligtaste jag fått var: Did you know that the top of your penis is very sensitiv?!

Alltså, jag som inte ens visste att jag hade en snopp.

Måndag morgon och KORTVECKA!

Vi hade tävling på jobbet förförra veckan och priset var ledigt med lön 2dre maj. Det var på håret, men vi klarade utmaningen vi fått av chefen, och nu sitter jag här och ser fram mot tre dagars jobb och 4 dagars ledigt.

I helgen var vi i Göteborg för att närvara vid barnas kusins barnvälsignelse. Vi hann med en hel del annat också.
Efter en lång och stressig morgon med packning, vattnande av blommor, förtäring av frukost och annat som hör morgonbestyren till, kom vi iväg vid tio-tiden. Vi for direkt till Backaplan där vi först gick lite i affärer (maken var på jakt efter en lite snyggare sommarjacka), åt på Burger King (McDonald´s har mycket godare hambugare men Buger King har bättre strips) och sedan styrde kosan mot Lek och Buslandet.

Efter att ha laddat i en och en halv vecka, tyckte sonen att hans förväntningar nog överträffade verkligheten en aning, men han blev ändå inte besviken. Dottern råkade lite illa ut. En kille trampade på hennes armbåge när hon skulle åka rutchkana så hon kom till mig och grät en skvätt och hade ont rätt länge efteråt. Men mellan tårarna pressande hon ändå fram:
-Men det är toppen här på Lek och Buslandet!

Vi var där i tre timmar, lite drygt, och barnen lekte sig genomsvettiga. Maken också. Själv var jag väl lite mer avvaktande men jag åkte i alla fall rutchkana. Det var med nöd och näppe som jag klarade av att ta mig fram genom alla små kryphål, anpassade för barnrumpor, men lyckligtvis fastnade jag inte någonstans. Det hade varit sååå pinsamt om barnen hade behövt tillkalla personal för att jag fastnat!

Mer än halva den tid vi tillbringade på Lek och Buslandet, satt jag på en träbänk och vaktade våra saker. Maken var ju på jakt efter en sommarjacka. Efter en och en halv timma ringde han mig. Då stod han på Dressman och hade äntligen hittat några olika alternativ som han tyckte om.
-Köp vad du gillar, sa jag, bara det inte är med mudd nertill, för det tycker jag är fult.
-Hmmm, alla är med mudd nertill…
Till slut kom maken i alla fall tillbaka till oss och då hade han funnit en riktigt snygg, svart jacka, utan mudd!

Egentligen hade jag tänkt att skriva en lång, vacker redogörelse för alla roliga klätterställningar och rutchkanor som fanns att traktera på Lek och Buslandet, men jag orkar inte. I stället kan den som är intresserad göra som sonen gjorde varje dag i en och en halv vecka innan vi for; gå in på hemsidan och kika runt.

www.lekobus.se

Tre timmar är rätt lagom att vara där. Då hinner barnen göra allt de vill och föräldrarna hinner tröttna på den höga ljudnivån med skratt, skrik, gråt och det enerverande ljudet av alla luftpistoler som sköt mjuka bollar på barnen.

En fasa massa bollar som skjutits med luftkanon.

När vi svettiga (med undantag av mig själv då…) och trötta, kände oss klara med Lek och Buslandet for vi direkt hem till makens bror med familj där det var stort kalas med anledning av brorsonens barnvälsignelse. Jag vet inte hur många vi var, men vi var många och det var gemytligt och bjöds på mycket och god mat. Först dukades det upp en buffé med olika pajer, matiga sallader och gott bröd och lite senare fick vi kaffe och kakor.

Vid halv tio-tiden packade vi in våra slutkörda barn i bilen, berömde dem för gott uppförande, och körde hem till makens syster och hennes man där vi sov över natt.
Barnen placerades i soffa och på golv och jag och maken delade en stor uppblåsbar dubbelsäng. Jag blev lite sjösjuk på natten. Varje gång maken vände sig om eller gjorde någon annan rörelse så gungade min halva av sängen.

På morgonen fick vi lite bråttom. Svägerskan dukade fram en riktig hotellfrukost och vi njöt i fulla drag innan vi snabbt var tvungna att byta om och kasta oss iväg till barnvälsignelsen.

Jag och svägerskan sjöng en sång efter välsignelseakten och själva föremålet för det hela, barnet självt, somnade tacksamt i sin pappas armar medan vi sjöng. Innan hade han skrikit ordentligt medan han fick smaka på pastorns skäggstubb under bönen.

Efter barnvälsignelsen for vi till affären See Sea som säljer båttillbehör. Det här var verkligen en helg för maken, som på nytt fick shoppa loss bland ankare och tampar.

Lunchen intog vi hemma hos makens syster. Vi tog med oss riktigt god kinamat från en restaurang som vi först inte kunde hitta. Barnen fick McDonald´s-mat för att det skulle vara rättvist. Det är det de gillar bäst.

Det här har varit en riktig mathelg och med mycket trevligt och glatt umgänge. Jag har tre saker att bekänna. Dels två små ägg av mörk choklad, och ett nacho-chips. Resten av matintagen har jag gjort med gott samvete.

Var tvungen att verkligen rusa upp ur sängen kl 05.19 för att gå på toa. I hela två minuter hade jag högtryck rakt ner i porslinet. (Där passerade jag nog textmässigt anständighetens gräns och blev en man.) Lättad (!) gick jag sedan och la mig och fick sova ända till kvart i sex då klockradion drog igång med IdolOlas pigga stämma. Efter att ha ätit mer än en halv vattenmelon som energigivare under de sena kvällstimmarnas lapptäckssömnad så var det ett under att jag inte fick gå upp tidigare.
Jag har kommit på att uttrycket: “Vakna utvilad” bara är en myt. Efter empiriska försök under 10 års tid har jag inte en enda gång vaknat och känt mig utvilad. Jag tror det är en skröna. Det finns förmodligen inte en enda levande varelse över 20 år som vaknat och känt sig utvilade. Att inte ha en enda minuts sömnbehov eller längtan efter att få dra sig en liten, liten smula till i sänghalmen.

Jag har laddat stenhårt ända sedan i onsdags, för att cykla till jobbet idag. Jag har peppat mig själv och talat väl med barnen, som också måste cykla om jag cyklar.
I morses var jag nästan överladdad… Nu sitter jag på jobbet urladdad.

Det bidde inget cyklande. För det första blev jag försenad i morses, redan från starten. Jag upptäckte nämligen att jag låg bra till i tidsschemat och ställde mig och strök kantremsan till lapptäcket så att jag skulle kunna ta med den till jobbet och nåla fast under lunchrasten. Efter att ha strukigt låg jag inte lika bra till och cykelturen var i överhängande fara.
Då upptäckte jag, för det andra, att vi inte hade någon mjölk i kylskåpet och att jag efter jobbet måste ta vägen förbi Willy´s. Mjölk var inte det enda som stod på inköpslistan och eftersom jag inte tror mig om att cykla med tre överfulla papperskassar med mat, så blev cyklingen inställd.

Barnen ska få cykla hem i alla fall. Maken hämtar dem efter dagis och skola och han cyklar idag, så barnen måste också cykla. Sonen cyklade i morses och dotterns cykel skulle jag ta med i kofferten och lämpa av på dagis.
Det glömde jag. Dottern surnade till och jag fick så dåligt samvete att jag genast for hem och hämtade cykeln.

Nu var jag, en aning försenad, på väg till jobbet. I höjd med Willy´s började bilkön till järnvägsövergången och det var där jag kom på att jag inte kollat om sonen kom fram till skolan ordentligt eller inte. De gånger han cyklar själv brukar jag gå och kontrollera att hans cykel står låst i cykelstället, men nu hade den tanken försvunnit ihop med stressen. I stället dök en massa mörka, skuldtyngda tankar upp. Jag föreställde mig hur lärarna ringde mig på mobilen framåt lunch och frågade om inte sonen skulle komma idag. Jag skulle ge mig ut och leta och kanske hitta honom sönderslagen i ett dike, eller omkullcyklad och knäskrapad gråtandes på vår trapp, eller… oh, hemska tanke… inte hitta honom alls.

När bilkön släppte och klockan redan tickat för långt i jämförelse med den tid jag måste vara på jobbet, slog stressen till. Innan jag fick gallsten hade jag aldrig problem med stress. Hade jag mycket att göra skyndade jag mig bara lite mer än vanligt och så var det bra med det. Jag trodde på konceptet “positiv stress” och stess var ofta liktydigt med en glad, uppsluppen känsla av att vara viktig och behövd.
Nu slår stressen till som ett paket av järn över axlar och nacke. Jag känner den rent fysiskt. Jag vet att den är förenad med huvudvärk. Om jag inte andas och coolar ner mig kommer huvudvärken säkrare än ett brev på posten.

Jag har andats (med magen), jag har fokuserat (på jobbet), jag har förträngt (sonen) och jag har klarat mig från huvudvärk och stresskänslan är väck.

Kanske hjälpte kanelbullen och glasstårtan (detta är en bekännelse!) på förmiddagsfikat.

Och nu kommer shoppoholickollegan tillbaka efter sin lunchrast och har köpt en ny svart vårjacka med korta ärmar (hopplöst opraktiskt tycker jag, vad ska man med en kortärmad jacka till, då fryser man ju om armarna). Hon var på jakt efter skor men råkade hitta en jacka. Nu har hon 11 jackor. Så många är jag osäker på om jag någonsin ägt sammanlagt. I alla fall inte i vuxen ålder.
Igår köpte hon en cerise klänning. Den var faktiskt ganska fin.
Måste bara säga att shopoholickollegan är en av de mest generösa och härligt roliga människor jag känner. Så att ni inte tror att hon bara shoppar!

Nu har jag bloggat bort lunchrasten och hann inte nåla fast kantbandet som jag så omsorgsfullt strök i morses. Isn´t it ironic!

Jag har blivit utmanad av Fläckvis Fint att redogöra för mitt senaste, sämsta och bästa inredningsköp.

Eftersom datorn har kraschat där hemma kommer det dröja ett tag tills jag kan ta mig an utmaningen. Jag vill ju kunna visa bilder också.

Men ge inte tapt! Nästa vecka kanske en ny hårddisk anländer till Zäta-makens hemmakontor och då blir det nog fart på bildhateringen igen. Under tiden ska jag fundera noga på vad som ska visas. Jag kommer inte ens på vad som är mitt senaste inköp.

Jag vet inte om det här med blogg-bekännelser fungerar så bra. Det verkar liksom inte stoppa mej, i alla fall inte om man bara läser bloggen. Ändå vet jag att om jag inte ålagt mej själv att redogöra för alla osunda och onödiga intag så skulle jag sätta i mej mycket mer än jag gör nu. Det skulle vara hur lätt som helst att käka ett antal bullar på fikarasterna till exempel.

Efter middagen här hemma, som bestod av ett broccolihuvve och stekt kebabsplit (och makaroner för den delen av familjen som inte gillar broccoli, vilket innefattar alla utom jag själv), så uppstod i min mun det där karakteristiska suget efter något sött som ofta liksom vräker sig över en så fort man ätit något med lite mer smak än en potatis.

Efterom jag tidigare i dag tänkt på glass så gick mina tankar, nästan utan att jag tänkte på det, till glasspaketet i frysen. Vore det inte fantastiskt gott med lite glass efter maten!
Tyvärr hade maken och sonen redan åkt iväg på var sina håll och dottern leker med en kompis, så jag hade liksom ingen ursäkt för att vara snäll och plocka fram lite efterrätt.

Jag smakade på begäret, vad är det jag verkligen vill ha? Jo, det är något som stavas c h o k l a d. Silken tur att jag har lite julgodis kvar i kylen.

Nu har jag ätit en (observera bara EN) bit mörk choklad med diverse nötter, mashmellows (svårstavat, eller hur!)och dumlekola i. Det julgodisen går under namnet Rocky Road. Mycket svårätet och mycket gott och dessutom fick det bukt med suget snabbt.

Blev såå sugen på glass när jag var ute i sommarvärmen på lunchen. Såg en kvinna med en stor glass-strut sakta promenera på gågatan genom stan.

Jag hoppas att glasscaféet som så lägligt öppnade i november fortfarande lever kvar och inte drabbats av konkurs. Jag lovar gynna dem vid tid och väder. De finns borta vid Folkan om du själv skulle bli sugen.

Jag hann dock inte köpa någon glass på lunchen. Gjorde ju en massa annat i stället, som också kostade pengar.
Glass är inget man ska kasta i sig, det ska avnjutas vid gott-om-tid-stunder.

Jag skulle kunna kåsera lite om glass nu känner jag, men jag har inte tid till det heller. Kåserier kräver tid för att bli bra, precis som glass.

Helt kallblodigt tog jag mej en halv bit av en mycket, mycket god Almonditårta med mandel och mörk choklad som stod uppdukad i fikarummet på jobbet.

Den var så god att jag inte ens fått dåligt samvete.

Oj, vilken speed jag fick på lunchen.

Jag har under 45 minuter hunnit:
Äta köttfärssås med spagetti och färsk tomat.
Köpa två fleesfiltar på Jysk som ska utgöra mellanlägg i ett pågående och ett kommande lapptäcks-projekt.
Köpa Alsol-gel på Apoteket.
Köpa tennisskor till sonen som fortfarande springer omkring i tjocka vinterkängor.
Köpa nytt roughe (fast inte lära mig stava till det).

Igår var jag duktig och föll inte för några frestelser. Shopoholic-kollegan viftade med en kanelbulle under näsan på mig och spädde på med ullbyggliga kommentarer om min redan perfekta kropp men jag stod pall!

Enda dumheten igår var majonäsen på hamburgaren. Vi hade ingen hamburegerdressing hemma och inget annat bra alternativ heller så det fick bli majonäs. Men det var inte sååå mycket och ändå i maten så jag anser inte att det var fel.

Jag väger mig varje morgon för att se vartåt det lutar. Just nu lutar det uppåt.
Efter helgens alla tunga intag knorrade ju vågen lite grann när jag ville få den i tjänst.
På tisdagsmorgonen hade min kropp gått ner ett helt kilo i ren förskräckelse, eller om det var i lättnad över att slippa en massa osundheter. I går morses hoppade vågen upp ett halvkilo och i morses ytterligare två hekto.

Egentligen ska man inte väga sig varje dag för vikten varierar ju så beroende på olika omständigheter, men om man vet att den varierar, och inte nojjar upp sig för det, så är det ingen fara.

Det som behövs nu, om jag inte vill lägga om kosten helt, vilket jag inte är motiverad till för närvarande, är mer fysiska aktiviteter. Jag stavgick 30-40 minuter i söndags och F&S-ade i tisdags, tog en kortpromenad med någon minuts jogg igår och idag tänker jag bara sitta på min negerrumpa (shopoholic-kollegans tillmäle) och sy.

Senare tillägg:

Jag tror jag måste förtydliga det där med negerrumpan. Kollegan är stolt negress och brukar ge mig komplimanger för min stora rumpa, som ser ut precis som en negerrumpa ska. Hon har till och med uttryckt en önskan om att få byta till sig den, vilket är en av de finaste komplimanger jag fått om min kropp under de senaste 10 åren.

Nu har jag inte lång tid på mig om jag ska hinna klart med lapptäcket till helgen.

På torsdag spiller jag dybara tidsdroppar på att skjutsa och hämta barn.
På fredag kommer jag ha svårare att motstå TV-soffan än jag har att motstå kanelbullar.

Återstår ikväll. Nu ska här sys!

Efter gårdagens dipp med två jag-föll-för-frestelsen-misstag har den här dagen startat bättre. Ännu inga missöden på bull-fronten, eller någon annan front.

Sommarväder i mitten av april, och torgdag. Perfekt kombination!

Men jag kom tomhänt därifrån. Fastän jag var på jakt både efter en snusnäsduk till maken och tennisskor till sonen.

Maken har beställt en snusnäsduk. Jag sydde en åt honom för något år sedan, men han är inte nöjd. Den är inte tillräckligt mjuk. Jag har föreslagit att han ska tvätta den några gånger, så blir den nog bra, men jag tror att det är den ljusblå färgen han ogillar och därför är avog.

Det fanns snusnäsdukar på torget. Men de var små.

Sonen går trots alla plusgrader, fortfarande omkring i sina vinterkängor. Det är inte frivilligt. Vi har helt enkelt inte köpt några vårskor till stackar´n än.

Det fanns billiga skor på torget. 50 kr!
Men inga i sonens storlek.

I morses sa dottern att hon vill börja på Mulle.
Dagiskompisen går på Mulle.
Jag tänkte i mitt stilla sinne att det ju var en bra idé, lära sig om natur och djur, träffa Skräptanten. Och jag misstänkte att hon ville börja bara för att vara lik sin uppskattade kompis.
Jag fick ett lite annat perspektiv på dottern när hon förklarade orsaken.
-De andra barnen kastar kottar på X. X sa att när det kommer en ny tjejj så stirrar alla på henne. Om jag börjar så kanske de stirrar på mej och inte kastar kottar på X.

Jag tror inte jag känner någon med så stort hjärta som min dotter. Ett hjärta av renaste guld. Så självuppoffrande.

Efter att jag tränat åt jag två mackor. Det är okej. Men i skafferiet hittade jag också en övergiven kanelbulle sedan i lördags. Den slank också ner.

Det börjar ju bra det här, eller hur!

Nu har jag ätit en kanelbulle på förmiddagsfikat.

Den var jättegod!

Den var onyttig och onödig. Jag åt ju ett äpple också.

Jag ska försöka komma ihåg smaken och leva på minnet.
För i eftermiddag ska jag nöja mig med min banan.

Vaknade av ett hjärtskärande rop i natt klockan fyra.

Dottern hade drömt en mardröm som var så verklig att hon trodde det var på riktigt. Drömmen innehöll jättar som ville äta upp henne. Vi hade alla varit vid kyrkan, eller på dagis och när vi åkte därifrån lämnade vi dottern ensam.
-Och så var det en sån som inte är tupp, där.
-Vad då för nån, undrade jag.
-En sån som inte är en tupp.

Efter en stunds tröstande och klappande och nynnande och lugnande somnade dottern om men jag låg vaken och funderade på vad det var som inte var en tupp.

När dottern äntligen kom till sans (hon är ganska svårväckt) i morses kunde jag fråga ut henne.
-Vad var det för något du drömde om i natt som inte är en tupp?
-Det är en sån Italienmoster såg.
-Hur ser den ut?
-Det vet jag inte.
Jag funderar en stund.

-Menar du den läskiga anden? Den vita med röda knölar som vi var lite rädda för i Italien.
-Nej, det var inte i Italien.
-Var såg vi den då?
-Det var bara Italienmoster som såg den, när hon bytte blöja på Italienkusinen, hemma hos mormor.

Då gick det upp ett ljus.
-Jaha, menar du fasanen?
-Ja, just det, det var en safan som ville äta upp mej!
-Men du har väl aldrig sett en fasan?
-Inte när jag är vaken, bara när jag sover.

På bloggen “Fläckvis fint” pågår en tävling om hemkokta salvor. Den som vill vara med och tävla ska ange ett skönhetstips.

När jag satt och klurade på vad jag skulle skriva för tävlingsbidrag kom jag på några saker jag provat som inte var att rekommendera.

Det första är äggula i håret. Det ska ju vara så bra. Näringsriktigt och stärkande och glansgivande.
När jag gick i åttan och det var dags för skolfotografering satsade jag lite äggstra på håret och tog en gule-kur.
Håret blev styvt och helt ohanterligt. Även efter otaliga tvättar gick det inte att forma någon typ av frisyr. Halva håret stod rakt upp. Andra halvan låg slickat utmed skalpen. Mina klasskamrater hade hjärtligt roligt åt mig.

Den andra är en fotinpackning. Jag besväras av små blåsor på fötterna ungefär en gång om året. Jag gissar att det är någon virussjukdom som ligger latent i kroppen och blossar upp med jämna mellanrum.
För många år sen (12) fick jag för mig att jag skulle kurera mina fötter med en rejäl inpackning. Jag blandade honung, krovkorning skånsk senap och pressad vitlök, smetade ut det på fötterna, stoppade fötterna i plastpåsar, plastpåsarna i sockar och sockarna i raggsockar. Sedan sov jag med detta en natt.
Full av förväntan skalade jag av alla lager på morgonen. Skulle kuren ge något resultat?
Jajjamänsan! De små blåsorna var borta… och hade ersatts av stora flammande röda blaffor som gjorde det svårt att gå de närmaste dagarna.

Den tredje handlar om hårborttagning. Det finns ju ett otal sätt att avlägsna oönskad behåring på benen. Jag har provat ett av de mest tidsödande och smärtsamma.
I tonåren plockade jag fram nagelfilen och gick lös på benen.
Jag behöver kanske inte säga så mycket mer. Det var ingen hit.

Först var det fik-week på jobbet. En massa goda bullar och tårtor.

Sen var det helg. På lördagen blev vi inbjudna till en massiv fika hos grannen med mycket gott. På söndagen bjöd vi på årets första grillmiddag och som efterrätt hade våra vänner tagit med sig två fantastiskt goda bärpajer som vi avnjöt med mycket vaniljvisp till.

Nu är det måndag och jag är tjock. Maken vill också försöka dämpa svullanden som lagt sig runt midjan så nu ska vi göra en gemensam satsning på viktminskningen.

Jag har tänkt ta bloggen till hjälp.
Hädanefter lovar jag att bekänna mina onyttiga födointag för er alla.
Det borde väl göra susen. Det finns inget så hemskt som att behöva erkänna när man falerar.

Jag kan förskottsbekänna att jag i kväll tänker äta upp lite bärpaj som blev över från igår…

Vi tittade på Glasklart i lördags. Ett ganska roligt frågeprogram som vi inte sett förrut. Det går ut på att några tävlande med hjälp av charader ska gissa svaret på frågorna.

Bland annat skulle de tävlande lista ut ett pålägg. I en stor glaskub stod en klämkäck tjejj och slog sig menande på rumpan. Både vi i soffan och de tävlande gissade korrekt på “skinka”.
Dottern replikerar:
-Jasså, skinka! Jag trodde det var ost!

Nu har maken just stupat i säng efter en hel dags slit med att plantera tujja-häck. Jag ska snart göra honom sällskap.

Jag kom inte iväg till kyrkan i kväll. Vi var och handlade och det tog sån tid att det inte hanns med något mer vettigt. Det blev inget lapptäckande heller.

Maken hade talat med sonen redan igår och bett honom stå för väckning klockan 8 så att frukost och morgonritualer skulle hinna avklaras innan det var dags att träffa grannarna för den gemensamma planteringen.

Tyvärr tog sonen fel på en timma.

Fem i sju smög han in i vårt sovrum, klappade maken på armen och viskade:
-Pappa, nu får du sova i fem minuter till innan du måste gå upp.

Sen somnade vi inte om.

Som tur var lyckades vi dock somna om när makens väckarklocka vardagsringde vid sex…

Vilken fantastisk lördag!

Det är strålande sol och inte mycket vind. Om man blundar för de kala träden och den bruna gräsmattan när man tittar ut kan man tro att det är mitt i sommaren. Himlen är klarblå utan en enda liten molntuss i sikte.

Maken och sonen har slitit hela dagen med att sätta häck tillsammans med grannen. Jag, som redan har en rätt bred häck, har inte suttit på den utan också varit duktig. Jag har städat toaletten, dammat hela huset och dammsugit överallt. Det kanske inte låter så ansträngande men för en person som verkligen starkt ogillar att städa så är det ändå rätt bra gjort.

Nu ska jag packa upp de två sista flyttkartongerna och fixa en sen lunch innan jag åker och handlar.

Sen kanske, kanske, kanske det blir lite tid över för lapptäcket innan jag åker till kyrkan i kväll.

Jag skulle verkligen behöva sy på lapptäcket nu, men jag vill inte. Jag vill sitta ifred med min huvudvärk och göra ingenting.

Snart är det Talang 2008. Då kan jag sitta och göra inget ihop med barna framför TV:n.

Förmodligen stryker jag samtidigt. Och står.

Ha, kommer just ihåg att min Italien-syster fick stränga förmaningar när hon var gravid. Hon fick inte göra några hushållssysslor, som dammsugning, diskning och utbärande av sopor. Hon fick inte stryka heller. Till nåders om hon satt ner.

Man tar ju seden dit man kommer så systern satt ner och strök, men brände sig såklart på den stora magen.

Det är intressant att det är så olika med mycket fastän vi båda bor i Europeiska, välbärgade länder. Undrars hur de har det i Kina, Japan, Nigeria, Panama… Får de gravida stryka stående eller sittande? Har de ens strykjärn överallt?

Tror jag ska börja med att stryka på det halvfärdiga lapptäcket i alla fall. Så kanske jag orkar skära till och nåla och sy imorgon.

Maken är en hejjare på att laga mat. Han gör med bravur både köttfärssås och fiskgrattänger.

Nu har han kommit så långt att han till och med tillåter sig själv att improvisera lite grann ibland. Oftast går det bra men ibland blir det som idag.

Maken kokar potatis, steker falukorv och ska göra en ostsås.
Han gör en botternredning av smör, mjöl och mjölk och smaksätter med peppar, cheddarost och parmesan. Massor av ost. Det blir nog mumsigt.
Smakar av. Något fattas… salt förstås.
Smakar av igen. Inte riktigt bra. Saltar mer.
Smakar av. Kanske för mycket salt. I med mer ost.
Smakar av. Nu smakar det för mycket ost. Saltar lite mer.

Nu får jag smaka. Det smakar bara salt och ost. Inget vidare.

Maken funderar. Man skulle haft lite matlagningsvin för att lätta upp det lite, återställa balansen.
Men vi har inget matlagningsvin. Maken hittar en flaska Herrljunga Äppelcider. Det kanske funkar. Såsen behöver nog socker också. Som kompensation mot allt det salta.
I med en liten, liten deciliter söt cider. Se, så fint det skummar.

Maken smakar. Det kan ju i alla fall inte bli värre än innan.

Jo, det kunde det.

Dagens kommentar fick jag från kollegan.

-Jag älskar dej Zäta! Och den här gången menar jag det.

I morses fick barnen hårda förmaningar om att inte hosta, skratta, prata eller röra huvudet… när jag borstade deras tänder. Jag ville nämligen inte ha tandborstgegg på min blåa nya flees.

Idag ska vi fotograferas på jobbet. Det kommer hit ett proffs och tar kort för hemsida och broschyrer. Jag gick upp kvart över fem för att hinna göra mig vacker.

Hoppas det hjälpte.

Följande konversation utspelade sig i morses innan maken åkte till jobbet.

Dottern ligger i sin säng och maken är inne och säger hej då.

Dotter: -Jag älskar dej pappa!
Maken: -Jag ska åka till jobbet.

Maken tyckte att dottern frågade vad han skulle göra.

På väg hem från jobbet såg jag någonting blänka till i ögonvrån. Jag vred snabbt på huvudet och fick se en navkapsel ligga vid vägkanten. Stackars den som tappat den där, tänkte jag. Den verkade rätt ny. Såg lite bekant ut, också.
Ungefär där började mina kugghjul snurra tillräckligt snabbt för att jag skulle stanna bilen, hoppa ur och gå ett varv runt bilen.
Jojjomänsan, det var en av de nya navkapslarna som maken satte på igårkväll som redan tappat greppet.

Maken satte på nya navkapslar på min bil igår kväll. Sonen såg dem direkt när han kom ut i garaget.
-Kolla mamma, det är nya däck på bilen!

Däremot såg han inte när jag klippt av mej allt håret.

Det är förmodligen intresset som styr perceptionsförmågan. Eller generna…

Minns en gång när jag och maken bodde i Skara. Vi bodde i en 3½:a med ett långsmalt korridorkök. I änden av köket låg matplatsen med bordet precis framför fönstret.
Till advent satte jag upp nya gardiner. Jag hade inga band att knyta om till en början utan de grön-röd-grälla skynkena hängde ner och täckte hela fönstret.

Maken såg ingenting. Till slut var jag tvungen att säga att han skulle se om han såg något nytt i köket.
Han såg ändå inget.

Nu har maken ägnat en kvart åt att försöka lära mej hur jag själv kan klippa ut sånger från radioinspelningar han gjort på vår dator för att sedan lägga upp dem på bloggen.

Jag lovar, på heder och samvete, att jag inte kommer klara att göra det själv i fortsättningen, trots makens pedagogiska läggning. Jag och datorer är nämligen inte tillräckligt kompatibla.

För någon helg sedan sjöng jag ju i alla fall i vår kyrka. Det var den 6:te april.
När (och om) ni lyssnar så betänk nu att det här är en inspelning från radion så ljudkvalitén är inte den bästa. Betänk också att det är live. Betänkt också att jag kanske var lite nervös. Inte mycket, men lite. Betänk…

Äsch, om jag kommer på fler betänkligheter så lär jag inte lägga upp någon länk här och då får ni aldrig höra.

Först kommer Amazing Grace och det är maken som spelar elgitarr. Övrigt komp är flygel, elbas och trummor. Första versen är på orginalspråket men sen blir det svenska.

Under samma gudstjänst sjöng jag också en psalm som heter Du som gick före oss. Den tog jag accapella. Jag har klippt med lite prat också som förklarar varför jag sjunger den.

Håll till godo!

I dag berättade vi för barnen att vi drar till Göteborg om några helger. Då ska vi hitta på nåt kul. Barnen fick välja mellan Universeum och Universeum.
Sonen, som tyvärr har lärt sig att läsa och nyss satt och plöjde igenom ett reklamutskick om Göteborg valde Lek och Bus-landet.

Det är inte alltid det funkar att vara pedagogisk och låta barnen välja själva… Inte ens när de bara får ett alternativ att välja mellan…

Men det blir nog kul ändå. Vi har redan surfat in på hemsidan: www.lekobus.se
Det finns tillgång till gratis trådlöst internet. Alltså kan jag till exempel blogga medan barnen leker.

Titta vad jag hittade i vårt uterum när jag kom hem från jobbet.Det är de vita smultronen som redan börjat blomma.

Jag vågar inte sätta ut dem ännu. Det var bara tre grader i morses och med tanke på hur glömsk jag är så kommer jag inte få in dem över natten om jag placerar ute dem nu.
I stället står de och gottar sig i värmen i uterummet. Det var 34 grader varmt därinne när jag kom hem.

Idag har jag inte ätit en enda bulle, än.

Men vi har fik-week på jobbet. Just nu är det fyra bullar som håller på att försöka tränga sig ut ur ett litet litet hål i kinden. Det är ganska missklädsamt.

Men nu är det bara 10 minuter kvar tills vi har fikarast igen. Då blir det andra bullar. (Nej, jag ljög, det blir kanelbullar igen – min absoluta favorit!)

Var prexis på torget. Det är ju onsdag!

Det var fler försäljare än det varit på länge. Kläder och blommor dominerade och det fanns tyg, handarbeten, väskor, leksaker och krukor också. Men jag köpte ingenting.
Jag var dock väldigt sugen på några utomhusblommor men jag vet att jag inte kommer orka plantera dem under den närmaste tiden så det får anstå.

Eftersom jag fick lite tid över på lunchrasten passade jag på att gå upp till Second Hand och kika. Jag är på jakt efter ett ganska litet, runt, vitt matbord. Äntligen har jag bestämt mig för hur jag vill inreda vårt uterum. Att det blir vitt kan jag tacka diverse inspirerande inredningsbloggar för.

Jag hittade ett perfekt bord för 500 kr. Men jag köpte det inte. Jag pratade lite med maken på mobilen och kom fram till att det kan vara värt att avvakta. Han såg ett bord på pelarfot på IKEA som kanske kan var bättre.

Nu är jag redan tillbaka.
Jag orkade inte med dubbla pass idag. Istället hade jag möjlighet att ta ut mej lite mer på första jympapasset, nu när jag inte hade de skumpande brösten att tänka på.

Jag blev svettigare, tröttare och varmare än jag brukar. Det känns bra.

En annan anledning till att jag inte gav mig in på coren också, är att huvudvärken kom stormande i slutet av träningen. Jag har haft småhuvudvärk några dagar. Jag gissar att det bland annat beror på att jag inte vant mig vid de nya glasögonen ännu. Med hjälp av Diklofenak (migränmedicin), ättikskuren och TNS-apparaten har jag hittills hållit det på en överlevnadsbar nivå.

Nu ska jag äta lite, vattna blommorna, vika tvätt, duscha och gå och lägga mej med TNS-apparaten. Jag har en timma på mej innan jag behöver somna.

Nu har jag lagat mat, ätit mat och diskat och ska skynda mig att byta om och åka till Friskis och Svettis.

Det är dags att inviga den nya sport-BH. Efter förra veckans fadäs med kvartettbysten ser jag verkligen fram mot kvällens träningspass. Det kan ju i alla fall inte bli värre.

Idag åker min Italien-syster tillbaka till Italien. Det har varit trevligt att ha henne här på visit ett tag. Vi har hunnit träffas en hel del även om jag jobbat som vanligt.

Ikväll ska jag träna men sen är det dags att sätta fart på lapptäckstillverkningen igen. Jag har kommit en bit på ett litet täcke men har ändå en hel del kvar att göra.

Bilder kommer så småningom.

Tänk att de lever än, blommorna jag köpte på torget för några veckor sedan.

De är så vackra.

Är jag riktigt skötsam kanske de överlever ända till sommaren.
Chansen är väl inte så stor men i så fall finns det nog nya exemplar jag kan komma över.

Igår spelade jag Riddarspelet med sonen ute i trädgården medan dottern var på kalas.

Efter en stund tröttnade vi och jag började i stället rensa undan fjolårsbladen från smultron och jordgubbar i mitt smultrontorn och sonen cyklade iväg för att leka med en kompis.

Plötsligt kom regnet. Utan förvarning började tunga droppar måla prickmönster på stenbeläggningen runt huset och jag hann precis skynda mej in med mina trädgårdsattiraljer innan skyfallet var ett faktum.

Senare fick jag rapport om att sonen också klarat sig undan regnet.

När det värsta var över fick vi se löftesbågen som Gud satte på himlen den där gången för länge sen när han lovade gubben Noa att Han aldrig mer skulle låta det regna så mycket att hela jorden blev översvämmad.
Nu lyste den med alla sina klara färger som ett litet mirakel över vårt bostadsområde. Jag blev nästan sugen att gå och leta reda på skatten, som inte verkade vara långt borta.

Men mina skatter var på kalas och lek.

Vår VD har sina ljusa stunder.

Den här veckan har han anordnat fik-week på jobbet och fyllt frysen med glass, tårtor och bullar och i köket står stora kartonger med kakor.

Ingen risk att man lyckas gå ner i vikt den här veckan i alla fall.

Hmmm, mätt i magen sitter jag nu framför datorn och väntar på att barnen ska äta färdigt sin frukost.

Maken är iväg till Kållandsö Marina där vi har vår båt om somrarna, och fullgör sin plikt med ett dagsverke.

Jag hade kunnat sova mycket längre i morses, om jag kunnat. Klockan stod på väckning halv nio men redan klockan sju, när makens mobil vibrerade för att han skulle hinna iväg i tid, vaknade jag utan att sedan kunna somna om.
I stället passade jag på att köra med TNS:en en halvtimma. Jag har haft lite huvudvärk till och från under veckan, har kurerat mej med migräntabletter, men hoppas slippa det den kommande veckan.
Jag läste förstås Kulla-Gulla också. Har kommit till den näst sist boken nu och har redan börjat känna att det blir sorgligt att skiljas från den väna flickan när serien är utläst om några dagar.

När klockradion med hjälp av Idol-Olas melodifestivalsbidrag kunngjorde att det var dags att stiga upp föste jag in barna i duschen och tog sen själv en lång skön dusch.
Nu är alla rena och fina, klädda i söndagskläder och snart klara för gudstjänst. Vi ska bara borsta bissingarna först.

Maken blir nog borta till fyra i eftermiddag. Under tiden han arbetar på bryggorna ska jag och barnen äta lunch och dottern ska på kalas hos en dagiskompis.
Jag har lovat sonen att vi ska spela riddarspelet i trädgården, bara vi två. Vädret ser lovande ut så det är inte otänkbart att jag kan infria mitt löfte.

Helst skulle jag vilja sy lite på ett väntande lapptäcke men det kanske jag kan spara till kvällen.

Oj, nu har jag slipat lite på min blogg.

Det enda man kan göra med den här bloggen är att lägga till en beskrivning av sig själv och om bloggen samt lägga upp några kategorier.

Beskrivningarna har jag just skrivit och jag får säkert anledning av justera dem så småningom.

Kategorierna har jag börjat lägga upp också och nu återstår att gå igenom alla gamla inlägg och kategorisera dem (puh). Det är lite synd att ett inlägg bara kan tillhöra en kategori. Det är ju inte otänkbart att jag både skriver om barna och kläder i samma inlägg. Men, men, det är som med så mycket annat i livet, man måste välja.

Jag undrar vad grannarna tänkte när de såg mig med flaxande morgonrock hämta in soporna.
Jag var just ute och slängde resterna efter fredagskvällens McDonald´s-mat. Precis när jag kom in från ruskvädret där ute trippar en förtvivlad dotter ner från trappan.
-Mamma, jag kan inte hitta min lilla stämpelbok som vi fick med maten igår.

Eftersom jag är en så snabbtänkt kvinna förstod jag genast var den hamnat.

Jag vet att grannarna såg för de kom just hem från att förmodligen ha skjutsat någon av sönerna till fotbollsträning.
Jag tror inte jag gjorde mig mer till min fördel när jag liksom måttade och ändå missade soptunnelocket vid mitt första försök att få upp tunnan.
Det är glasögonens fel.

Nu har vi letat, och funnit, och jag har varit ute med soporna igen.
Klockan är halv tolv och jag tror det börjar bli dags att byta om från pyjamas och morgonrock till något mer anständigt.

Nu har mina nya glasögon landat på näsroten.
Jag ser jättebra med dem. Det känns nästan som första gången jag fick glasögon, en ny värld öppnas. Det sitter löv på träden istället för en grön massa. Ja, just nu finns inga löv på träden men jag ser varje enskild snöflinga som dalar ner utanför fönstret.

Det tar nog ett tag innan jag vänjer mig. Än så länge får jag en lätt sjösjuk känsla när jag går över golvet. Eftersom jag har brytningsfel så har världen tippat över lite grann.

Igår köpte jag så äntligen en sport-BH.

Först var jag inne på Stadium. Det brukar ju vara ganska bra priser där.

Priserna var okej men storlekarna var det inte. Hur tror de att man ser ut egentligen? Jag hittade 75 E och 95 A. Alltså stora bröst på liten kropp eller små bröst på stor kropp. Hur troligt är det?!
Förhoppningsvis var det bara urplockat, annars lever klädtillverkarna för Stadiums kollektioner i en snedvriden drömvärld.

Jag gick vidare till InterSport. Där var det bättre.
En mycket trevlig expedit visade mig genast tillrätta, förhörde sig om storleken och överräckte fyra exemplar att prova. BH:arna hängde i en fin rad, föredömligt färgsorterade i storleksordning.

Inne i provhytten blev det lite olustigt. Provhytten hade svängdörrar av saloons-typ. Överkanten gick jäms med mina axlar och nederkanten slutade strax under min rumpa. Det var ingen match för den som gick förbi att kika in i spegeln och se hela härligheten.

När jag krängt på mig den första BH:n kom den tillmötesgående expediten fram och frågade hur det gick.
-Jo tack bra, sa jag.
-Testa gärna att hoppa lite och var noga med att hålla armarna över huvudet så att du ser om BH:n sitter kvar och inte åker upp.

Med den lilla fadäsen på Friskis och Svettis i tisdags i färskt minne åtlydde jag uppmaningen. Armar uppåt sträck och höga jämfotahopp i provhytten endast iförd byxor och BH.

Med blossande kinder köpte jag sedan det utprovade klädesplagget av ytterligare en expedit, manlig. Jag hoppas han inte så mig i provhytten.

Nu fick vår produktionschef ett mail från de som var här på kundbesök på förmiddagen. Längst ner i mailet stod det:

PS. Hälsa Kulla-Gulla!

På fikarasten fick vi inte tillträde till fikarummet. Där inne satt två nya kunder och pratade med vår produktionschef och en av oss call-girls.

Eftersom jag inte trånade efter kaffekokaren och förutseende nog lagt min fikabanan på skrivbordet så gick det ingen nöd på mig.
Jag la upp fötterna på skrivbordet och med bananen i högsta hugg ägnade jag en kvart åt Kulla-Gulla.

Man kan tycka att det är lite fånigt att läsa Kulla-Gullaböckerna vid min ålder (37) (i alla fall snart) men det bryr jag mig inte om. De bereder mig nöje, so what!

Försjunken i Gunilla Beatrize Fredrike Sylvesters (är författaren månne inspirerad av Pippis alla namn) öden och äventyr uppmärksammade jag inte varningssignalerna inne ifrån fikarummet. Rätt som det var for dörren upp och ut klevade kunderna med raska tag.

De stannade upp när de kom fram till mitt skrivbord. Stirrade lite på mina upplagda ben.
-Här jobbas det hårt ser jag!
Sedan såg de boken.
-Kulla-Gulla. Kolla, hon läser Kulla-Gulla!

Nu är jag inte längre så säker på att jag inte bryr mig om att det är fånigt att läsa barnböcker, på arbetstid, inför kunder (eller före detta kunder i värsta fall).

Kom efter en smidig dagis- och skollämning, lite extra tidigt till jobbet och ägnade först en halv minut åt att fundera på om jag ska blogga eller läsa lite Kulla-Gulla.

Eftersom jag är en snabb skribent som oftast skriver utan att tänka så hinner jag nog med både och.

Jag blev bjuden på gårdagens lunch på Delicious av min Italien-syster.
Tack!

Maten var helt okej. Jag gav inga stående ovationer men det var vällagat och smakrikt och för att bara var lunch så var det klart godkänt. Inredningen bockar och bugar jag dock för. Så läckert!

Ska ni äta i Lidköping så välj Delicious. De serverar både lunch, middag och smårätter. Man kan sitta i den coola loungen (alltså, varför ska det vara en massa engelska låneord överallt, jag är ju kass på att stava) och småprata och käka lite tapas-grejjer.
På sommaren är läget fantastiskt med en stor uteservering mot Vänerstranden med Kinne-Kulle, det blommande berget, i fonden.

På lunchbuffén igår stod stekt Uerfilé med räk- och kantarellpytt som serverades med gräslökssås. Man kunde också välja lökstekt fläskytterfilé med svartvinbärssås. Jag höll mig dock till fisken. Naturligtvis var det potatis till och ett lagom salladsbord. Deras egna bröd är en riktig höjdare, ganska salt och bakat med färska örter av något slag.

Här är deras hemsida:

http://www.delicious.nu/

Jaha, nu har jag skrivit för länge. Det bidde ingen Kulla-Gulla. Men klockan tio har vi fikarast. Då ska jag knäcka en banan och sätta mig med boken.

Nu har jag smugit över till grannens uppfart och fotat blommorna som växer där.

Snacka om växtkraft! Rakt upp ur asfalten bara.

Häromdagen, eller “härommadan” som vi säger i Västergötland, var jag en duktig fru och packade upp några flyttkartonger som väntat i garaget sedan vi flyttade in för ett antal år sedan.

Det var ljuslyktor och vaser som nu är utportionerade i skåp, på fönsterbrädor och på pianot.
Bara tre saker var trasiga och bara en av dem blev jag ledsen för.

Det var den här lilla söta vasen jag gärna skulle velat haft hel.

Kom på att jag ville visa gåbort-presenten jag satte ihop förra veckan.

Hela familjen var och hälsade på en liten färsking. Vi hade med oss presenter till storebröderna, kläder till nyförvärvet, och en liten gåbort-present till de nyblivna trebarnsföräldrarna.

Jag hade knåpat ihop en liten blomstergrupp av en ranunkel, stora tusenskönor och små penséer. Jag gjorde ett litet fågelbo i korgen och satt dit en liten porslinsfågel också.

I natt blev det inte mycket sömn. Sonen hostade till klockan fyra. Själv sov han nog en del, trots hostan, men för min del var det omöjligt.

Jag fick i alla fall sova 1½ timma på morgonen. Det kanske jag kan klara mej på tills jag får lägga mej igen i kväll.

Nu ska jag skriva ett inlägg om ett kvinno-problem. Känsliga läsare varnas. Det kan bli lite personligt.

Jag behöver sannerligen skaffa mig en sport-BH.

Ikväll var jag på Friskis och Svettis igen. Bland de andra gymparna finns en ung tjej som ser ut som Jody Foster (i alla fall så som hon såg ut i “När lammen tystnar”). Hon är inte så duktig på koordination men verkar ha desto bättre kondition.

Jag har ganska stor byst. D+ eller E-kupa. Varje gång jag är på ett gympapass konstaterar jag att jag behöver en sport-BH. Brösten skumpar så fasligt så om jag hade varit ammande hade det blivit milkshake.
Varje gång jag varit på ett gympapass glömmer jag också bort det där med klädinköpet. Jag tycker det är tråkigt att köpa kläder som inte syns. Jag gillar tunikor och tröjor men underkläder är inget kul.

Idag var jag i alla fall förutseende innan jag åkte iväg till F&S. Jag tog min allra stabilaste BH på mig. Kanske borde jag provhoppat med den lite hemma innan för den hade nämligen ett stort fel.

Bandet som går runt kroppen, i nederdelen av BH´n, satt för dåligt. När jag hoppade, studsade och lyfte armarna över kroppen så gled det upp och satte sig mitt över brösten.

Resultatet blev att jag fick lika fasta, fina små bröst som Jody Foster-look-aliken.
FAST FYRA STYCKEN!

Men i morgon hinner jag inte köpa några kläder. Då ska jag luncha med min mamma och min Italien-syster som är i Sverige på besök. Vi ska gå till Lidköpings nya restaurang Delis-usch. Så heter den ju inte, men jag kan ändå inte stava rätt.

Åh, jag vill ha rabarber i min trädgård.

Sonen har en förfärlig hosta.

Han är allergerisk mot diverse pollen och säsongen har dragit igång nu. Samtidigt är han förkyld, det är något som går på skolan, med mycket hosta.
Sonen har hostat några dagar nu men igår kväll blev det värre.

Han hostade så han kräktes. Ömkansvärd satt han i sängen och grät och hostade och var sådär översiggiven så att det gör ont i modersbröstet.
-Nu vill jag att vi ber till Jesus att hostan går över, sa han.

Så vi bad.

Och i natt har han inte hostat en enda gång. Bara sovit lugnt. Halleluja!

Det är så gôtt med barnatro. Den är så självklar. Jag önskar att jag kunde ha samma tillit.

Maken är hemma med sonen idag. Vi får se om det blir fler dagar eller inte.

En gammal arbetskamrat till mig (han är inte gammal, men det var länge sen vi jobbade ihop) berättade en gång i tiden att dotterns dagisfröken dött. Dottern var gravallvarlig när hon kom hem och meddelade dödsbudet. På frågan varför fröken dött var svaret:
-Hon fick kassler!

Om det är någon som inte har tillräcklig fantasi för att tolka ett dylikt sjukdomstillstånd kan jag meddela att dagisfröknen dog av cancer.

Min dotters bästa kompis har varit sjuk och borta från dagis ett tag. Dottern har varit otröstlig av längtan och saknad ibland och vi har hört att kompisen ligger på sjukhus. Dagispersonalen får naturligtvis inte säga varför hon är sjuk och vi vuxna har också varit oroliga att det ska vara något allvarligt.

Så därför var vår lättnad stor (så stor att jag nästan grät en skvätt) när dottern idag kom hem från dagis och meddelade att hon råkat höra fröknarna säga att kompisen kanske skulle hälsa på på dagis i morgon. Maken frågade om dottern visste vad det var för fel på kompisen.
-Ja, hon har halsfluff!

Okej, jag grät inte bara av lättnad, det var skratt-tårar också.