Zäta

Nu vill jag ha något gott att dricka.
Vilken tur att vi har så mycket frukt hemma.

Det får bli några gröna äpplen, en apelsin och en bit ingefära.

Under nattens långa, sömnlösa timmar passade jag på att läsa en hel del i boken jag håller på med just nu. Den är ganska lättsmält och handlar om tempelriddarordern. Men ändå önskade jag att jag haft en tidning att bläddra i istället. När man är riktigt trött och bara vill kunna slappna av är det inte fel att kunna läsa något positivt och må-bra-igt.

Jag tror jag ska gå in på Tidningskungen.se och kika ut en bra prenumeration att skriva upp på önskelistan.

För övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska önska mig i julklapp i år. Biobiljetter är alltid uppskattat, men det kan vara riktigt mysigt att sitta hemma och se på film också.
Även det kan Tidningskungen fixa åt mig, i samarbete med SF Anytime. Det där med att plocka hem filmer via nätet och kunna se direkt i TV-soffan är faktiskt en jättebra idé som vi utnyttjar emellanåt i vår familj.
Tack för det!

Vi bakade pepparkakor i går, barnen och jag.
Och åt en massa deg. Jag tror faktiskt aldrig att jag ätit så mycket pepparkaksdeg tidigare. Barnen åt sig nöjda också.
Vi gjorde empiriska studier och drog alla tre samma slutsats – degen är godare än de färdiga pepparkakorna. Varför bakar man överhuvudtaget pepparkakor när alla är överens om att degen är godast?

Lilla Svalan och jag lyxade till det lite extra och gjorde kristyr också. Både vit och rosa. Så avancerad har jag inte varit på många år.

Här är lite av det färdiga resultatet.Ett hjärta med rosa granar.

En lucia, eller prinsessa om man så vill.

God jul att hänga på gardinstången.

Ett fruntimmer i blåsväder.

En gubbe med slips och brett skärp.

Ett hjärta med stjärnor.

En älg.

Ett par på stranden.

En gubbe framför Sportspegeln.

På nudiststranden.

Jag har fortfarande inte sovit. Den där eftermiddagsslummern jag funderade på blev inte av och nu är det inte lönt för nu är det snart kväll.
Jag är fortfarande förtvivlat frusen. Nu sitter jag och huttrar vid datorn och går igenom 517 kort jag laddat in i datorn från vår lilla kamera.

Jag har yllesockar, långbyxor, långärmad t-shirt, tröja, HellyHansentröja utanpå det, halsduk och mössa. Och fryser, som en hund. En sån där mager, pälslös hund i snöväder.

Men håll med om att mössan är snygg!

Klockan hann bli tre innan jag la mig.
Och då var jag klarvaken.

Jag vände och vred, och frös. Jag hämtade en filt men frös ändå. Jag tog på mig en tjock långärmad tröja över t-shirten för att komplettera pyjamasbyxor och tjockesockar men jag frös ändå.

Toalettbesök. En stund i sängen. Toalettbesök. En stund i sängen.
En lång sittning med bok i hand.

Jag var fruktansvärt trött men kunde inte somna. Så fort jag la mig ner blev det svårare att andas. Hjärtat pumpade för högt och för snabbt.
Jag satte mig upp i sängen och läste men var för trött för att kunna koncentrera mig på orden. Jag la mig ner igen och kunde bara tänka på hur snabbt och hårt pulsen slog.

Halv sex var jag på toa igen.
Jag räknade efter hur länge jag skulle få sova om jag somnade nu. Två timmar och trekvart. Jag la mig, men somnade inte.

Strax före kvart över åtta stängde jag av klockan för att den inte skulle väcka barnen av misstag. Sedan sov jag en orolig kvart. Vaknade och insåg att jag faktiskt sovit, och sov sedan en kvart till.

Nu sitter jag här vid datorn och ska författa min välvalda ord till radiosändningen. Hjärtat slår fortfarande för snabbt. 120 slag i minuten, men inte lika frenetiskt stångjärnshammaraktigt som i natt. Jag fryser, men inte genom märg och ben.

Jag funderar på om det var något jag åt på julbordet eller om jag återigen ska skylla på kaffet. Jag drack en pappmugg som avslutning på middagen i går kväll. Jag har lovat mig själv att aldrig dricka kaffe på kvällen, men det var ju så långt kvar innan jag skulle sova, och jag ville ha något varmt och uppiggande att både hålla i och hälla i.

Nu är jag för trött för att orka sörja mina missade timmars sömn. De var ju ändå inte så många. Jag slår på autopiloten och hoppas att magraset rasat klart så att jag kan hålla mig i studion under hela mötet.

Lite synd att jag vaknade halv sex i går morse utan att kunna somna om, när jag egentligen haft chans till lång sovmorgon. Nu har jag sovit sammanlagt en halvtimma under de senaste 16 timmarna.

Klockan är två… på natten… och jag har just kommit hem från julbordet med jobbet i Arenan. Maten var helt okej. Arvingarna spelade för högt men det var kul att dansa. Sara Löfgren och Kim Fransson röjde loss. LaGaylia Frazie (fundera på den stavningen en stund) och Anna Sahlin sjöng gospel, blues, rock… och hade också med sig två jätteduktiga sångare i Tobias Lundqvist och en kvinna jag inte hann uppfatta namnet på.
Kvällen konferencier var trollkarlen Gaston som visserligen inte trollade så värst men som var riktigt rolig emellanåt.

Nu är jag förmodligen övertrött för jag är inte ett dugg sugen på att gå och lägga mig. Vilket är lite synd eftersom jag måste vara i kyrkan i god tid i morgon bitti för att förbereda radiosändningen.

I går kväll kokade jag samman 300 g smör, 4 dl socker, 1½ dl sirap och 1 påse pepparkakskryddor. Det fick svalna över natten och i morse rörde jag ner tre ägg i smeten.

I kväll ska smeten matas med 2 tsk bikarbonat och en massa mjöl och på lördag kan barnen och jag baka pepparkakor medan Förundersökningsledaren lagar min bil.
Underbar arbetsfördelning i familjen Zäta.

Han är även bra på biltvätt, den där Förundersökningsledaren jag har. Här tvättar han bilarna i regnet.

Fredag… hmmmm… smaka på ordet. Ligger väldigt bra i mun. Extremt närbesläktat med fridag. Fri dag. Ledig.

Men tillbaka till verkligheten. Här ska jobbas! Nya tag, friska takter, ända in i kaklet, kör så det ryker.

Barnens paket med böcker och annat från jultidningsförsäljningen kom i dag.
-Det är som julafton! utbrast Guldgossen.

Jag kan inte annat än att hålla med. Särskilt som jag glömt vad jag själv beställt.
Bland annat hittade jag en underbar bok med den snustorra titeln “Baka bröd med surdeg”.
Jag har smugit mig undan med boken under kvällen och suttit och dagdrömt över bilderna och tilltalats av hur lätt allt verkar vara – i alla fall på pappret.

Nu vill jag genast starta några surdegar och låta min husmorstantssida leva upp på nytt.
Hoppas bara att det är min bok. Jag har inte kontrolläst beställningslistan ännu.

Jag hade en lång lista på saker jag borde hunnit med i går kväll.
Det stod bland annat:
Skriva protokoll från PiL-mötet
Skriva om radion till kyrkans medlemstidning
Påminna min grupp om Kaffestugan nästa lördag
Slå in paket till jobbets adventsutlottning
Stryka
Tvätta
Göra en annons till NLT
Sy på lapptäcket

Jag lyckades bocka av några få punkter med i stället för att försöka “go all in” så satte jag mig en bra stund med Guldgossen och spelade spel. Vi tog både en omgång Lotus och några rundor Phase 10.

Egentligen gillar jag tidiga mornar. Det är mysigt att smyga upp och äta frukost i lugn och ro medan barnen sover, adventsljusen tindrar och man kan höra de dova ljuden från värmesystemet och kylskåpen.

Jo, jag gillar mornar.
Men bara om jag slipper jäkta. Jäkt och stress framkallar ofelbart dåligt humör, sur mage och huvudvärk. Det är därför jag hellre går upp tidigt och tar det riktigt lugnt än ger mig själv några minuter mer i sängen. Sömn är också dyrbart men att mjukstarta dagen är viktigare.

I dag har lilla Svalan spelat “Bästa 3:an i bandy”.
I Lidköping försöker alla idrottsföreningar locka barnen med olika klasskamper. Det finns “Bästa 1:an”, “Bästa 2:an”, “Bästa 3:an” och så vidare, plus klassfotbollen som gäller alla låg- och mellanstadieår.

Lilla Svalan var väldigt laddad inför sin bandydag. Jag skulle vilja påstå att hon till och med var överladdad för hon hade väldigt svårt att komma till ro och somna i går kväll.

Förutom det självklara, som skridskor och hjälm och diverse skydd och varma kläder, packade lilla Svalan sin ryggsäck med lunch, vattenflaska, saft och fika. Och i burken med fika la hon ner en liten lapp där hon nogsamt textat:
“Det är viktigast att ha roligt.”

Jag ska höra hur väl hennes lilla pepp-lapp hjälpte när jag träffar henne efter jobbet. Efter vad jag hört ryktesvägen åkte klassen ut redan första matchen när de fick storstryk med siffrorna 0-12.

Vem är det som blåser i dag?

Det ryckte i ljuset hemma på morgonen. Vi var förskonade från både nedblåsande träd och strömavbrott när Berit var i farten men nu verkar det ha kommit en ny omgång som vill rufsa till både hår och träd.

Enligt devisen varannan damernas, och om vi ska följa bokstavsordningen – så borde det vara CARL som rycker i flaggorna i dag.

I dag är vi trötta. Både maken, barnen och jag.
Förundersökningsledaren har dragit med en förkylning ett tag och nu börjar både lilla Svalan och Guldgossen ta den till sig. Jag försöker hålla mig frisk så långt det är möjligt och tror benhårt på att min dagliga dos grönsaker stärker upp imunförsvaret, men man ska inte ropa hej förrän man behöver ett bäcken!

Det blev ju lite sent med bakeriet i går också. Sista plåten var inte ute ur ugnen förrän efter halv tio och det var just den som innehöll alla småsnuttar som jag utlovat åt barnen.
När det väl kom i säng var de dessutom uppfyllda av ett uppiggande sockerrus, så det var väl inte så konstigt att de inte kunde somna.

Vädret är ganska sövande. Det är mörkt ute nu, fastän klockan nästan är åtta. Alla dygnsrytmsreglerande hormoner är inställda på sömn och det tar på krafterna att försöka bekämpa sin sanna natur.

På tisdag nästa vecka bjuder Guldgossens klass in till cafékväll för att försöka skramla in pengar till klasskassan.

I kväll har jag bakat (okej då, jag fick lite hjälp av barnen. Mest av lilla Svalan faktiskt) fem liter finska pinnar.

Barnen har mätt upp mjöl och socker och hällt det i assistenten. Jag har droppat i bittermandelolja. Jag har mätt upp smör som barnen hällt i. Barnen har knäckt och vispat ägg och hällt i det också.

Jag har knådat degen på bakbordet. Vi har hjälpts åt att rulla långa korvar. Jag har penslat dem med ägg och skurit till dem och lilla Svalan och jag har doppat pinnarna i socker.

Lilla Svalan har lagt upp de färdiga kakorna för att svalna och jag har packat ner kakorna i ett stor glassbytta och ställt dem i frysen.

När jag tänker efter så har nog lilla Svalan bakat minst lika mycket som jag.
Synd att det var Guldgossen som skulle baka – egentligen.

Vi har kommit ganska långt i vår familj när det handlar om hur man hanterar smutstvätt.
Numera kan alla, med undantag för Förundersökningsledaren, vränga sina kläder innan de hamnar i tvättkorgen. Han är inte riktigt där än, men på god väg.
Under sorteringen i kväll hittade jag flera par byxor som han faktiskt vänt ut och in på.

Nästa lektion blir att tömma fickorna innan man förpassar kläderna till tvätt.
Nyss hittade jag en hundralapp i ett par av mina byxor och i lilla Svalans träningsoverallsjacka fann jag en insexnyckel och en lapp där hon prydligt präntat ordet “kalvkorv”.

I helgen har vi varit i Ludvika och hälsat på Falunsystern, hennes man och deras underbara, ljuvlige lille Falunkorven. Det var barnvälsignelse på lördagen.

Falunsysterns man är ett underverk, bland annat i köket.
Efter barnvälsignelsen bjöd han på tre olika sorters pizzasnurror och sedan var det kak- och gudisbuffé med tio olika sorter där han bakat allt själv.
Och som kronan på verket – glace au four!

Allra godast var nog de rejält tilltagna chokladbollarna som doppats i 70 %-ig choklad och dekorerats med en knapp av mörkrosa mandelmassa.

Jag har gått upp 1,1 kilo från lördag till måndag morgon!

Berit var på besök i går. Hon verkade lite småarg. Vi släppte inte in henne i huset men lilla Svalan var ändå lite rädd för fruntimret som stod där utanför knuten och blåste och blåste.
-Ge dig av! uppmanade lilla Svalan. Här har du inget att hämta. Alla takpannor sitter fast och vi har inga stora träd du kan leka med heller.

Och hon gav sig iväg, obemärkt under nattens mörkaste timmar.
Jag låg hopkrupen i sängen som en liten boll och huttrade trots yllesockar och pyjamas.

På väg till skolan på morgonen såg lilla Svalan och jag hur Berit dragit fram och lämnat vägen skräpig av grenar och barr bakom sig. Men inga kullfallna träd eller annat stök. Hon hade väl förtagit sig där nere i söder kan tänka.
Radion rapporterar att 70.000 hushåll fortfarande saknar ström i södra Sverige. Jag förunderas att det överhuvudtaget är så många som ännu inte fått elledningarna nedgrävda.

I morgon ska Förundersökningsledaren och jag medverka vid en barnvälsignelse tillsammans med en professionell sångerska från Alingsås. Vi damer ska sjunga och Förundersökningsledaren spela gitarr.
I går kväll övade vi en liten stund – via Skype.

När man bara pratar med varann så märks ingen fördröjning, men när man sjunger blir det väldigt tydligt att man inte sitter på den allra snabbaste uppkopplingen. Alingsåserskan låg ungefär en fjärdedel efter i vår högtalare. Det är inte det lättaste att öva då…

Vi löste problemet genom att skruva ner ljudet på henne så fick hon öva på sitt håll. Hon sjunger andrastämman och jag melodin och jag är helt säker på att vi låter jättebra tillsammans, även om jag inte hört det.

Fritids är stängt i dag. Det betyder att lilla Svalan får cykla hem tillsammans med Guldgossen direkt efter skolan. Och för att kunna cykla hem måste man cykla dit…

Jag hjälpte lilla Svalan iväg i morses. Det gällde att hinna i tid till frukosten. Ute var det mörkt och uschligt så jag lovade lilla Svalan att ta vägen förbi skolan för att se till att hon kommit fram.

När jag kom till skolan stod lilla Svalan och väntade på mig vid parkeringen. Klockan var 07.34 och vi konstaterade att hon hunnit i tid till frukosten trots att hon egentligen var fyra minuter försenad…
Frukosten… på fritids…

Men nej!

Om fritids är stängt så blir det ju ingen frukost heller!

Här har jag lurat i väg min enda dotter genom mörker och duggregn utan frukost i magen, medan Guldgossen sitter hemma och smörjer kråset och inte behöver cykla förrän dagen börjar gry och klockan närmar sig åtta.

Jag försökte förmå lilla Svalan att äta sin fruktstundsbanan till frukost och hoppa över fruktstunden men den gubben gick inte. I stället blev det jag som fick fara hem igen, i ilande fläng, för att smöra och osta en macka och skaka samman en flaska O´boy.

När jag var klar snabbade jag mig ut i farstun med mackan i ena handen och O´boyen i den andra.
Där stod Guldgossen och gjorde sig klar att cykla till skolan. Dräpande fällde han bara en enda kommentar:
-Och här kommer curlingmamman trippande!

I går kväll var Guldgossen, Förundersökningsledaren och jag på informationsträff på Broholmsskolan. Guldgossen har sökt dit inför högstadiet.

Skolan gav ett mycket gott intryck. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om ändamålsenliga men mysiga lokaler, engagerad personal, positiv grundsyn på eleverna och mottot ”kunskap för livet” men jag nöjer mig med att berätta att under informationen och den efterföljande rundvandringen kände jag allt starkare hur mycket jag önskade att Guldgossen skulle komma in på skolan.
Förundersökningsledaren och allra viktigast – även Guldgossen – upplevde samma sak.

När rundvandringen var slut frågade vi rektorn hur länge det dröjer innan vi får besked om Guldgossen kommer in eller inte och hon svarade att alla som var på informationsträffen hade möjlighet att beredas plats om man så önskade.

Det känns faktiskt som en sten har fallit från vilket organ det nu är som bär stenar. Jag brukar slå mig för bröstet och påstå att jag har ett positivt synsätt och inte oroar mig för saker, men inte desto mindre känner jag lättnad.

Det liksom bubblar och spritter lite i själen!

Orosmolnen drar ihop sig. Bokstavligen.

Ett ovädersområde är på väg in från väster och beräknas slå till med hårda vindar utmed Västkusten i dag. Gissningsvis har vindarna tappat farten en aning när de besöker oss i natt eller i morgon, men hur mycket vete spörs.

Jag ser mörklila molntrasor på himlen på väg till jobbet. De fladdrar oroligt i förväg med siktet på öster, jagade av stormen bakom. Det rycker i flaggstängerna. Det kurrar i själen.

I kväll har jag lagat mat.
Först pasta med köttfärssås och sedan en underbart god pastasås med tonfisk, mycket tomat och lite lagom sting.

Här är receptet på tonfisksåsen:

Häll ca 1 msk olja i en gryta. Rapsolja är aldrig fel.
Skala och slanta fyra morötter.
Skala och hacka två stora lökar.
Fräs på morötter och lök en liten stund i grytan.
Tillsätt sedan en rejäl klick (i mitt fall 127 g) delikatesskryddad tomatpuré och en grönsaksbuljongtärning.
Låt grönsaksblandningen puttra ihop sig lite.
Skala och hacka en bit färsk ingefära. Jag tog 16 g. Det är nog ungefär 2 cm av en normaltjock bit. I med ingefäran i grytan.
Häll på tre burkar (á 400 g) krossade tomater.
Skala och pressa i två klyftor vitlök.
Låt allt småkoka på låg värme.
Hacka upp fyra stjälkar stjälkselleri och ner med dem i grytan.
Krydda med ca 2 tsk chiliflakes eller annan valfri chili av valfri mängd.
Dra några varv med svartpepparkvarnen. Jag gissar på 2 krm.
Salta efter behag.
Låt grytan fortsätta koka under lock så länge du orkar. Ju längre desto bättre inbillar jag mig.
När du vill avsluta tillsätter du två burkar (á 120 g avrunnen vikt) lätt avrunnen tonfisk. Man kan ta mer också om man vill.

Alla mått och vikter är att betrakta blott och bart som en enkel vägledning för egna experiment i köket. Jag har till exempel inte använt några kryddörter. Det kan man säkerligen med fördel göra. Jag tror att dragon, oregano och/eller en gnutta timjan kan vara gott i. Eller varför inte låta några lagerblad koka med.

Det blev lite spänning med tågresan i dag. Inte på väg till Stockholm som jag befarat, men när vi skulle hem.

Biljettkassörskan på stationen i Skövde ändrade snabbt och lätt på vår bokning så att jag kunde åka i stället för kollegan, utan att ta omvägen via ombokning och nybokning.

Dagen i Stockholm har också varit givande. På resan upp hann arbetsledaren sätta mig in i de spörsmål vi skulle diskutera med kunden och jag kände mig tillräckligt förberdd när vi klev av tåget.

Förmiddagen ägnade vi åt fältstudier och efter lunch träffade vi kunden. Vi hade avsatt två timmar till kundbesöket, men mötet drog ut på tiden och när vi äntrade taxin för snabb färd till centralstationen… startade inte taxin. Taxichauffören var lika förbryllad som vi. Jag försökte mig på ett litet utlåtande i form av:
-Det låter inte som om den går på alla cylindrar! men det gjorde ingen av oss varken klokare eller lyckligare.
Plötsligt startade bileländet i alla fall och vi manade på chauffören, väl medveten om att klockan tickade obönhörligt mot tågavgång.
Taxichauffören tog till sina allra bästa genvägsknep. Han lyckades ta betalt i farten och väl framme vid centralstationen kastade vi oss ur bilen i bästa aktionstil och spurtade mot perrongen.

Klockan 16.10 skulle tåget gå.

Klockan 16.09 klev vi på.

Det här blev en intensiv söndag.

Det började visserligen med en skön och efterlängtad sovmorgon, men sedan blev det lite stressigt.

Jag hade lovat hämta upp en kille i Tillväxtgruppen tio i tio för att samåka till kyrkan där vi skulle fixa fikat till kyrkkaffet. Under den sedvanliga morgontrallen, med frukost och badrumsbestyr så fick jag för mig att det var tio över tio jag skulle hämta honom. Eftersom jag egentligen hela tiden hade koll på att jag skulle vara i kyrkan klockan tio så vet jag inte riktigt hur det kunde slå slint så i skallen.
Övriga familjen skulle lämna hemmet tio över tio för att åka till Royalavslutning i Örslösa, så förmodligen hade min miss något med dem att göra.

Fem i tio ringer i alla fall min medpassagerare och undrar lite stillsamt om jag är på väg.
Det är jag, i alla fall två minuter senare.

I kyrkan brer vi mackor, lägger upp kakor, skivar vetekransar och kokar kaffe. Bland annat.
Vi hinner klart i lagom tid till att mötet börjar.

Under gudstjänsten ringer mobilen. Jag brukar alltid stänga av den, främst av respekt för eventuella elallergiker, men eftersom övriga familjen befinner sig på annat håll så låter jag telefonen ligga ljudlöst i byxfickan.
Men jag blir förvånad när det ringer.

Det är min arbetsledare som undrar om jag kan åka med henne på kundbesök till Stockholm i morgon. Kollegan som skulle åkt egentligen är sjuk. Tidig start, sen hemkomst. Jag lovar återkomma när jag kollat med Förundersökningsledaren så inte mina ändrade måndagsplaner inkräktar på hans.
Turligt nog svarar han trots att han är ute i Örlsösaskogen. Och jo, det går bra. Han kan skjutsa och hämta barn.

Jag ringer tillbaka till arbetsledaren och ger klartecken. Och går sedan tillbaka in till mötet där predikan precis ska börja.
Predikanten pratar om Abrahams goda exempel på att leva i tro. Att han trots att han var hundra år, och frugan ungefär lika gammal, ändå litar på Gud som utlovar barn och barnbarn och barnbarnsbarn i mängder.

Sedan ringer telefonen igen.
Arbetsledaren har stött på patrull när hon försökt boka om kollegans biljett till mitt namn. Trots att biljetterna varit ombokningsbara kan man inte byta namn på dem. Och nu råkar tåget vi ska åka med vara fullt. Att Arbetsledaren bokat två av det fulla tågets biljetter har ingen betydelse. Biljettmänniskan på SJ kan inte bara byta namn på en biljett. Först måste båda biljetterna bokas av, och sedan ska två nya biljetter bokas, och det går inte eftersom tåget är fullt.
Suck!
Hon får rådet att vara tidigt på plats på stationen i Skövde, för i biljettluckan där kanske de kan trolla till det så att vi kan få boka av och boka igen. Om vi gör manövern strax innan tåget går så borde nämligen ingen annan hinna boka “våra” två platser under den lilla stund de står obokade, mellan vår avbokning och nybokning.
Alltså blir det tidigare start i morgon bitti, än vad vi tidigare kommit överens om. Kvart i sex ska hon hämta mig, eller var det kvart över.

Tillbaka i kyrkbänken får jag ett sms från den sjuka kollegan som tackar för att jag kunnat ta hennes plats. Jag messar tillbaka, mitt under predikan, och känner mig som den skurkaktigaste kyrkobesökaren i mannaminne.

När mötet är slut hjälper vi besökarna tillrätta vid kaffevagnarna. De klarar sig rätt bra själva, så jag hinner njuta en ganska lång fika tillsammans med en vän innan de flesta är klara och vi kan duka undan och diska och fixa i ordning efter oss.

Vid två är vi klara. Då har Falunsystern hunnit ringa och diskutera barnvälsignelse en liten stund också. Jag tror jag var snudd på otrevlig i telefon. PMS-hormonerna spökar i kroppen och huvudvärken ligger och lurar. Jag stressar på de andra lite, väl medveten om att jag måste hinna hem och förbereda inför Guldgossens kalas. Gästerna kommer halv tre.

Tio över två är jag hemma. Jag stoppar en kladdkaka i ugnen, dukar fram koppar och fat, laddar kaffebryggaren och hinner med en välbehövlig sittning på toaletten.

Resten av eftermiddagen blir riktigt trevlig. Vi pratar, fikar och spelar spel.
Det är Guldgossens mor- och farföräldrar som är på besök. Guldgossen får presenter och kladdkakan är precis så kladdig som han önskat. Han blåser ut alla tolv ljusen i ett enda, prepubertalt andetag.

Jag skickar ett sms till arbetsledaren och erkänner min förvirring och frågar om det är kvart i eller kvart över hon hämtar mig i morgon. Hon svarar med en blinkning och ger mig en extra halvtimma i sängen.

Och nu är det läggdags.
Kvart över fem startar dagen i morgon.
Det blir en spännande dag. Först ska vi se om vi får åka med tåget och sedan ska jag oförberedd försöka ta sjuka kollegans plats under kundmötet.
Huvudvärken som gjorde sig påmind under eftermiddagen lyckades jag näpsa med en enda svag liten ipren.

God natt!
Guldgossen önskade sig “något skämt”.
Surströmming var det mest skämda min far kunde komma på att ge sitt äldsta barnbarn.

På förmiddagen har jag inte bara hunnit bädda in trädgården. Jag har också varit med lilla Svalan i arenan där hon tränat bandy med klassen. Om ett par veckor spelar de “Bästa 3:an” i bandy.

Jag tyckte jag skötte mig riktigt bra som hjälmknäpperska och skridskosnörerska. Jag drog åt skridskorna stenhårt enligt order från en kavat lilla Svalan.
-Sådär! Nu går det faktiskt inte att dra åt hårdare, konstaterade jag nöjt.
-Nu kan inte DU dra åt hårdare, kontrade lilla Svalan och fortsatte suckande:
-Jag önskar att pappa var här!

Även om inte snörningen blev till full belåtenhet så satte hon ändå full fart på den stora isen. Jag är imponerad. Men den kanske man lätt blir när man själv knappt kan stå på ett par skridskor.

Vilken perfekt dag för lite trädgårdsskötsel. 10 grader varmt och inte en regndroppe. Att himlen är jämngrå gör nästan ingenting. Jag trivs i min trädgård ändå.

I dag har jag matat komposten med kolrikt material. I det här fallet kartong. Jag har rört runt lite också. Inte för att det egentligen behövs men i instruktionerna står det att man ska röra runt 2-3 ggr/v.

Jag har också klippt ner allt visset i entrérabatterna och plockat bort stöttorna till pionerna. De lär inte behövas förrän i juni igen.

Sedan har jag bäddat in både entrérabatterna och surjordsrabatten i ris som blev över från beskärningen av tujahäckarna. Nu hoppas jag alla känsliga vårlökar ska vila gott under vintern och klara sig från köldskador. Även rosen i surjordsrabatten har fått sig lite extra ris, trots att den fortfarande blommar.Syrenhortensian däremot, den har gjort sitt nu.

Vad är det som händer med mig?

När jag stod i duschen i morses vid halv sextiden, kände jag plötsligt den välbekanta men oangenäma känslan av en annalkande svimning. Jag skyndade mig att duscha klart och torka mig och la mig sen i sängen.
Ska man svimma är det betydligt skönare att redan ligga ner, helst på något mjukt, än att dimpa ner i klinkersgolvet.

Efter en stund slutade jag kallsvettas. Det slutade susa i öronen och den där lite stickande känslan i kroppen försvann. Jag var rädd att jag skulle få en ny attack av panikångest men så blev det tack och lov inte.

När jag försiktigt satte mig upp på sängkanten insåg jag att svimningsanfallet helt kommit av sig och att jag var fit for fight igen. Det hann aldrig gå så långt att det svartnade för ögonen eller att jag inte kunde stå på benen.

Jag dricker järn, jag äter grönsaker och frukt och lagom mycket mat. Jag dricker vatten.
Men jag motionerar inte. Nu måste jag ta tag i mig själv och börja simma igen.

Guldgossen fick bestämma middag i går. Det var ju hans dag.
Han visade prov på sin uppnådda mognadsålder och valde hämtpizza eftersom vi inte hade lång tid på oss att äta middag, och ingen tid alls att laga maten. Guldgossen skulle nämligen i väg på Royal Rangers, precis som varje onsdag.

När pizzorna var uppätna fick han sin present från Förundersökningsledaren och mig:
En mobiltelefon. En Samsung BlaBlaBla. (Mitt intresse för dylika teknikprylar är för lågt för att jag ska bry mig om att komma ihåg modellen.)

Guldgossen blev så glad att han tappade andan. På riktigt. Han var tvungen att lugna ner sig lite och dricka några klunkar innan han kunde ta till sig överraskningen.

Lilla Svalan bjöd oss på en annan reaktion. Hon blev akut och mycket påtagligt avundsjuk och sprang gråtande i väg och stängde in sig på kontoret. Vi försökte trösta henne med att hon förmodligen också kommer få en mobiltelefon när hon är tillräckligt gammal för det men hon hulkade:
-Det är ju tre långa ååååår kvar! och lät sig inte tröstas det minsta.

Tack och lov är inte lilla Svalan särskilt långsint. Hon drabbas av sina attacker men hon går inte och surar i all evighet. Det känns sunt. Bättre att leva ut sina känslor direkt och få dem ut ur systemet än att gå och bära och älta och låta sig förgiftas.

I dag har Guldgossen med sig mobilen till skolan. Jag har förhört honom om hanteringen där och i 6:an får man tydligen bära med sig sin telefon i fickan hela dagarna och behöver inte lämna in den till läraren under lektionerna.
Jag hoppas att han har den med sig hem igen.

I dag, en dag då dimman klänger som rimfrost i träden, är det Guldgossens födelsedag.
12 år fyller han. Nästan tonåring.

Lilla Svalan har spelat “Happy birthday” på blockflöjten och vi har uppvaktat med en macka så full av ljus att osten smälte lite grann.

Nu sprallar barnen i badrummet medan jag försöker heja på lilla Svalan att skynda till skolan. Det går sådär. Det är ju ändå födelsedag.

Tisdag.

Vad ska jag göra i dag, förrutom det självklara med jobb och matlagning?

Ja, i dag står nog läxläsning överst på listan.
Lilla Svalan ska läsa högt och så ska vi öva multiplikationstabeller. Hon ska också skriva ett helt A4-papper fullt av G-klavar.
Guldgossen ska förhöras på franskauttal (hur nu det ska gå till, med två föräldrar som läste tyska i skolan och inte ens kan räkna till tre på det sydligare språket…) och vi ska också ta en sväng i havet, bland grunda vikar, mangroveträsk och djuphavshålor.

Blir det någon tid över vill jag sy. Men det blir det nog inte. Klockan nio börjar House på 4:an och det är ett av de få program jag följer.

Det var nära att det inte blev någon Tintin för Förundersökningsledaren och barnen i går kväll. När de kom fram till bion och stigit ur bilen ville Guldgossen vända om och åka hem igen.

Orsaken var att när han stängde bildörren så glömde han kvar lillfingret i bilen.

Nu har jag sytt samman alla lapparna en första gång. Det har blivit 15 längder.
Nästa steg är att stryka längderna och sedan nåla, nåla och nåla.
För att få lapparna att ligga precis kant i kant krävs en hel hoper nålar, speciellt vid de första sömmarna.

Man och barn är iväg och ser på Tintin. Jag är hemma och syr lapptäcke.
Jag har dock inte bestämt mig för vilken aktivitet jag helst föredrar.

Efter ett stort glas te tror jag att det blir några avbrott i systugan också. Då är det ju i alla fall bättre att vara hemma, nära toaletten…

I dag matar jag komposten med äggskal, potatis och tepåsar.

Vi är på väg till barnvälsignelse i Göteborg. Lilla Svalan har tagit med sig mitt tidtagarur i bilen. Hon sjunger:
-Today I don´t feel like doing anything…
Efter en stund har hon sjungit klart och konstaterar:
-En minut, 18 sekunder och 32 hundradelar! Så mycket kunde jag på den sången. Men jag kan nog sjunga fortare.
Och så börjar hon om, i ett rasande tempo:
-Today I don´t feel like doing anything…
-Jaha, bara 42 sekunder. Jag borde tagit med mig ett anteckningsblock.

Det går en stund och efter ett tag tar en ny lek vid.
-Nu ska vi se hur länge jag kan vara tyst!
-Bra, konstaterar vi andra. Det är en jättebra lek lilla Svalan. Då kan vi andra kan läsa lite.
Vi börjar läsa… Sedan hörs:
-37 sekunder! Nej, nu kan jag inte vara tyst längre. Det var väl ganska bra ändå!?

Jag kör en främmande bil.
Jag kör från Göteborg på okända vägar.
Det är novemberkväll och så höstmörkt som man bara kan tänka sig.
Dimman seglar mot mig i tjocka sjok utmed vägen. Bitvis är den flortunn och knappt besvärande men så, utan förvarning, slår den till med sin vita knytnäve mot bilrutorna och förblindar allt och alla.

I bilen transporterar jag min dyrbaraste skatt.
Två sover i baksätet och bredvid mig i fram sitter en och halvslumrar.

Jag ömsom kröpkör, ömsom skyndar på för att hinna hem innan även jag blir bergatagen av tröttheten. Jag blir omkörd, kör själv om, blir omkörd igen. Koncentrartionen är på topp. Radion är avstängd. Allt är tyst.

När vi kommit hem och gått och lagt oss känner jag att jag fått träningsvärk i låren.

Tjoho!

Äntligen har jag blivit… ekologisk?

Nja, kanske inte. Men i dag har jag i alla fall startat min efterlängtade kompost. Vi har köpt en begagnad Gröna Johanna, med vinterkappa och en liten propellerkäpp.
I kväll har jag bottnat den med ett 10-15 cm tjockt lager grenar. Jag vet inte hur pass finfördelade de ska vara. Grenarna är inte i första hand till för att förmultna och bli jord utan för att skapa en luftspalt för allt som hamnar ovanpå. Jag har kapat dem i ca 10 cm långa bitar och hoppas det ska vara lagom. Ovanpå har jag lagt ännu ett ganska luftigt lager nedvissnade pioner med blad och stammar.

Och så har jag då äntligen tömt i min första lilla hink med hushållssopor. Grönsaksrens, äggskal och lite hushållspapper samt en sönderriven äggkartong.

Jag hittade en stelfrusen daggmask som jag pluppade i också. Han fick lägga sig på botten och vänta på godsakerna medan jag letade grenar och när jag kom tillbaka hade han redan smitit ut genom de små hålen i botten av komposten. Förhoppningsvis letar han reda på några kompisar och drar med sig ett gäng tillbaka.

Jag förväntar mig ingen jord redan till våren men kanske nästa höst.
Och framförallt känns det så bra att få ta vara på allt det hushållsavfall som faktiskt kan bli jord i stället för bara fjärrvärme. Det har nästan gjort ont i mig varje gång jag slängt matrester i soporna i väntan på att komposten skulle komma på plats.

Nu ser jag fram emot ett nytt, grönare liv. I vår ska jag gå ut och skvallra i trädgården och berätta att även blommorna har något att se fram emot.

Vi hade laddat för en riktigt mysig fredagskväll.
Förundersökningsledaren är iväg och spelar pingis med sina jobbarkompisar och resten av familjen hade planerat upp egna skojsigheter.

När jag kom hem från jobbet skulle barnen och jag hiva i oss en macka och sedan åka fram på stan och uträtta lite roliga ärenden innan vi sammanstrålade med en av Guldgossens vänner utanför bion. Sedan skulle vi avnjuta nästan två timmar Tintin innan vi återigen angjorde hemmet, och då med några pizzor att inmundiga.
Guldgossens kompis skulle sova över här och livet skulle vara toppen i största allmänhet.

När jag kom hem från jobbet möttes jag av en genomförkyld Guldgosse. Ändrade planer med andra ord.
Guldgossen är en ganska flegmatisk skapelse så han tog det hela med ro. Naturligtvis är han ledsen över det uteblivna tillfället till att ha en kompis här, men det kommer fler tillfällen.

Lilla Svalan däremot, hon har gråtit. Visst förstod hon att vi inte kunde åka på bio själva och lämna Guldgossen sjuk här hemma, men hade jag så mycket som antytt möjligheten hade hon tagit den direkt.
-Jag har ju pratat om Tintin hela dan i skolan!

Som plåster på själssåren har jag hämtat kvällsmat på McDonald´s och om en stund ska vi se om jag lyckas med konststycket att starta igång alla konstiga datorer och se Polisskolan 3 tillsammans med barnen.

111111

Dagens datum.

Ska man tro på numerologi? Och om man tror – vad tror man i så fall om i dag? Ska jag förvänta mig att taket trillar ner i huvvet på mig eller kommer jag vinna på Lotto (vilket är extremt otroligt eftersom jag inte spelar)?

Känner jag mig själv rätt kommer jag inte ens komma ihåg att notera om något särskilt sker kl 11.11.

Men lite numerologi tror jag nog ändå på.
På den tiden, innan Förundersökningsledaren och jag var ett par, satt Förundersökningsledaren hemma på sitt pojkrum och funderade på om han skulle våga ringa till mig. På skoj prövade han att plussa ihop våra födelsenummer; år, månad och dag. Och fick fram mitt telefonnummer.
Till saken hör att han ändå inte vågade ringa…

Minns ni kvinnan med det krånglig namnet?

Nu har det fått sin förklaring. Hon heter Anu Uus.
Varför ville inte växeln på det företag där hon jobbar uttala det namnet?

Guldgossens klass pratar om visdomsord. Guldgossen kom hem tidigare i veckan och delade bland annat med sig av det här:
“Den friske har många önskningar, den sjuke bara en.”

Det stämmer förtvivlat väl.

Och då är jag ändå inte sjuk, jag har bara huvudvärk. En värk som vägrar släppa taget. Den ger mig en frist i bland, några timmar att andas på, och sedan kommer den tillbaka. Ibland smygande som en tjuv, ibland med buller och bång.

I går kväll, när jag var på väg hem i bilen efter att ha skjutsat Guldgossen till Royal, fick jag se ett stjärnfall. Jag önskade mig genast att jag aldrig mer skulle behöva ha huvudvärk.

Min önskan gick inte i uppfyllelse.

I kväll har jag hunnit sy lite igen. Jag är fortfarande kvar på momentet där jag syr samman lapparna till längder, med tio lappar i varje. I kväll har jag gjort två så nu har jag bara fyra längder kvar att sy.

Jag har inte sicksackat kanterna på lapparna. Om man känner till trixet med att lägga sömsmånerna åt olika håll så behövs inte det. Syr man ett täcke eller något annat som kommer tvättas mycket kan det nog vara bra att sicksacka ändå, men jag brukar inte göra det.

Man lägger ju lapparna räta mot räta och syr ihop längs ena kanten. Det är bra om man är väldigt noga med att göra sömsmånen lika stor på alla sömmar. Jag följer pressarfotskanten och får då en sömsmån på 6 mm. Genom att jag först skurit till alla lappar lika stora och sedan ger dem lika mycket sömsmån bäddar jag för att kunna få till ett täcke där lapparna ligger precis kant-i-kant.

Jag nålar också, för säkerhets skull. Även om sömmen inte är längre än 10 cm sätter jag tre nålar. En i varje ände och en i mitten. Om lapparna skulle vara någon millimeter olika långa kan man kompensera det genom att sträcka ut tyget mellan de yttersta nålarna innan man sätter fast mittennålen. Då slipper man ett förargligt veck när man håller på att sy och närmar sig sista nålen.

När man sytt samma två lappar och tagit bort nålarna ska man inte pressa isär sömsnmånerna utan i stället låta båda sömsmånerna lägga sig åt samma håll. Då blir sömmen starkare.
Jag trycker isär tygerna med nageln från rätan och stryker inte med strykjärn förrän alla längder är sydda.
På varannan längd lägger jag sömnsmånen ifrån mig och på varannan emot mig. Det gör att sömnsmånerna hakar i varandra på baksidan när alla lappar så småningom blir ett enda stort tygstycke och då repar inte tygerna upp sig lika lätt.

Kinesiskt ordspråk:
“Den som säger att det är omöjligt ska inte avbryta den som håller på att göra det.”

Drottning Kristina:
“Man är alltid så lycklig eller olycklig som man tror.”

Äntligen – en lugn vecka.

Måndag – Tillväxtgrupp för hela familjen.
Tisdag – Besök på banken för mig och Förundersökningsledaren. Sen kanske han spelar innebandy eller har webmöte eller så går jag till kyrkan. Jag vet inte än.
Onsdag – Guldgossen på Royal.
Torsdag – Lilla Svalan på Royal.
Fredag – Förundersökningsledaren spelar pingisturnering
Lördag – Missionsauktion och mörkerspårning. Familjen Zäta delar upp sig.
Söndag – Barnvälsignelse i Göteborg.

Söndag kväll. Huvudvärk – igen. Det här börjar bli en ovana!

Sitter i mammas kök och fikar. Av någon anledning har samtalet glidit in på vargar. Pappa och jag konstaterar att ett möte med en varg kanske man skulle klara av, men flera… nej, då skulle man vara rädd att mista livet. Pappa tipsar om att trycka fingrarna i vargens ögon om den anfaller. Lilla Svalan har ett annat tips:
-Man ska bita dom i öronen!

Och när vi skrattat klart förklarar hon att det har hon lärt sig på en film om eskimåhundar. Den hund som blir biten i örat måste underkuva sig, och kanske kan samma sak gälla för vargar, så inte var hon ute och cyklade så som vi trodde.

Jag har shoppat kläder lite på sistone. Av olika anledningar har vi varit i Göteborg två gånger under bara den senaste tiden. Sist vi var där hittade jag ett par billiga jeans och en vanlig v-ringad svart tröja.

Och gången innan trillade jag som av en händelse över en underbar, lång, svart, volangig, figursnygg och mycket snäll kofta. I bästa modebloggarstil har jag poserat för Förundersökningsledarens kamera. Vänligen ha överseende med hur uppenbart jag drar in magen och putar med brösten, och läs bilderna med glimten i ögat.

Jag älskar mitt hem. Jag älskar att det är mitt eget (ja, tillsammans med resten av familjen förstås). Jag älskar att vi själva bestämt hur det ska se ut. Jag älskar att det är så lagom stort, att vi alla har våra egna rum när vi vill dra oss tillbaka och att vi har stora gemensamma ytor där vi kan umgås. Jag älskar de vita putsade innerväggarna som är lugna och tysta men samtidigt livfulla. Jag älskar att vi har ett kontor där alla papper får plats och där jag har ett eget litet pysselskrivbord. Jag älskar köket med alla skåp och lådor och den snygga spisen och den ännu snyggare stenskivan. Jag älskar tvättstugan med grovingången där vi kan lera in utan att smutsa ner i hallen. Jag älskar det stora garaget och att vi faktiskt kan ha två bilar inkörda där. Jag älskar badrummen med sitt kakel och klinkers. Jag älskar att det här är det hus mina barn växer upp i.

Och det finns små detaljer att också älska.
Titta bara!

Jag har redan tidigare yvts över Förundersökningsledaren stora insats med grävandet i trädgården inför nästa års trädäck. Men nämnde jag att han även lyckades med konststycket att flytta tio ton grus från framsidan av huset till hålet han grävt på baksidan, på bara en lördag.Lilla Svalan gör som jag, och dokumenterar lite.Förundersökningsledaren fick visst lite, med betoning på lite hjälp med.Jag vet inte hur många skottkärrelass det blev, men ni skulle se Förundersökningsledarens underarmsmuskler!

Tittade igenom de senaste korten och har plockat ut några.

Här är lilla Svalan kalasfin i klänning och tröja hon själv valt ut i affären. Visst är hon snygg!Hon är en hejare på att posera också! Och på att sminka sig. Hon är bara nio år men har redan förmågan att få till det lite lagom. Jag minns mig själv från högstadiet, med mer lila på ögonlocken än en papegoja i fjäderskruden. Jag har faktiskt fortfarande lite svårt att vara måttlig.Men ibland blir det rätt okej.

I dag har jag plockat fram mina ringar. Förlovningsring och vigselring. Smånervös testade jag om jag lyckades få på mig dem igen… och det gick. Uppenbarligen har några av grammen jag tappat suttit på fingrarna. Skönt! Nu kan jag äntligen se gift ut igen.

Nu gäller det bara att lyckas vänja sig vid att bära ringar. Jag tycker det är rätt otäckt. Jag är rädd att fingret ska svullna så att jag inte får av ringarna igen. Det hände en gång för många, många år sedan, när jag sprungit en bit. Fingrarna svullnade och jag fick kyla och tvåla och kyla och tvåla innan jag lyckades få av mig ringarna. Nu ska jag försöka komma ihåg att ta av dem om jag mot förmodan ökar tempot i livet någon gång.

Lunch hos svärföräldrarna. Lilla Svalan och jag kommer dit lite innan de andra (som kör flyttlass från Västerås). Lilla Svalan och svärmor samspråkar:
-Vet du, lilla Svalan. I dag för 41 år sedan gifte oss jag och farfar. Fast det var inte precis i dag utan på den dagen som vara Alla Helgonadagen då.
-Men vilken tur ni har när ni dör!
-Hur menar du nu?
-Ja, då kan vi ju passa på att fira eran bröllopsdag samtidigt som vi tänder ljus på eran grav!
-Du tänker så… Men du hoppas väl att det dröjer ett tag innan vi dör va?
-Ja så klart! (Och så funderar lilla Svalan och drar till med den längsta tidrymd hon kan tänka sig…) I alla fall sju år!

Det här var inte bra.

I min smyckeslagning råkade jag spilla lite superlim på pekfingret. Jag har inte fastnat i någonting, men trots ihärdig tvätt har fingertoppen antagit en brungrå nyans.

Vi började med att leta fjädrar. Lilla Svalan köpte en mask, en sådan där som man sätter framför ögonen, på Siljabåten. Nu har hon pyntat den med glitterlim och vill piffa till den extra med några fjädrar. Vi hittade dock inga.

Vi fortsatte med att handla, utan inköpslista, på Willys. Det är väl ungefär så “wild and crazy” jag orkar vara en fredagskväll.

Väl hemma följde några telefonsamtal med moder, make och svärmor innan vi vispade till en ugnspannkaka. Såklart! Pannkaka är ju min och lilla Svalans favvomat nummer ett. I alla fall när det är vi två tillsammans.

Senare på kvällen festade vi loss på chips och tomteskum till filmen “Sammys äventyr”. En rätt intetsägande film som nog hade pretentioner att både så ett slag för miljön (genom att visa lite skräp i havet), djurens rätt (genom att visa en halvminutslång sekvens av en valjakt) och kärleken (Sammy fick sin Shelly till slut. Men i slutet på filmen var hon mystiskt bortklippt.).

Efter resultatet av Idol gick vi och la oss. Olle åkte ur. Jag bryr mig inte så värst. Tycker bara synd om ungdomarna som är med och hoppas att de får medieträning och stöttning av psykolog när de åker ut eller får taskig kritik av juryn.

Lilla Svalan sov bredvid mig hela natten. Ibland lite för nära. Jag var tvungen att knuffa undan henne för att få mer än några centimeter att leva på.

I dag fortsätter tjejkvällen med en tjejförmiddag. Lilla Svalan tittar på TV och jag lagar några smycken åt henne. Om en timma ska vi fara till Lundsbrunn och luncha hos svärmor och hämta hem Guldgossen.

Det känns lite som allt eller inget den här veckan.

Från i fredags så umgicks vi intensivt, hela Zätafamiljen, ända tills vi drösade i säng i tisdags kväll.

Tidigt i onsdags morse försvann Förundersökningsledaren till Tomelilla för jobbets räkning och kom inte tillbaka förrän vid åttatiden i går kväll.
På onsdagskvällen var Guldgossen också borta.

I morses gav sig Förundersökningsledaren i väg till jobbet i vanlig ordning och jag lär inte se röken av honom förrän sent i morgon kväll, eller kanske natten till söndag. Direkt efter jobbet ska han nämligen hjälpa en släkting att flytta från Västerås till Göteborg.
Guldgossen ska också hjälpa till. Jag ska sätta honom på bussen till Götene i eftermiddag. I Götene blir han upphämtad av sin farmor för vidare transport till Lundsbrunn där Förundersökningsledaren hämtar upp.

I kväll blir lilla Svalan och jag ensamma hemma. Guldgossen får jag tillbaka någon gång i morgon eftermiddag. Då passerar han Lundsbrunn igen på väg mellan Västerås och Göteborg och blir dumpad där för upphämtning av mig.

Söndag blir inte heller någon helgjuten tillsammansdag. Jag är med i gruppen som ansvarar för serveringen efter gudstjänsten och kommer behöva ägna tid åt att både duka fram, koka kaffe och diska.

Tur att jag kan leva på minnet om fornstora dar, då vi faktiskt träffade varann.

Kvart över fyra ringde lilla Svalan på mobilen från fritids i går och bad mig komma och hämta en huvudvärkig Guldgosse. Han hade haft ont nästan hela dagen och nu var det helt enkelt för mycket.

Jag grät inombords. Vilket elände! På kvällen var Guldgossen nämligen bortbjuden på killkväll till en kompis. De var några stycken som skulle spela spel, se på TV och äta chips. Sådär lagom prepubertalt.

Guldgossen hade sett fram emot det länge men nu var kvällen på väg att gå i helt andra tongångar.

Jag hämtade barnen så fort som möjligt. Stoppade i Guldgossen både tabletter och saft och bäddade ner honom i ett mörkt rum.
Sedan bad vi, lilla Svalan och jag. Och jag lagade mat.

Halv sex väckte jag Guldgossen och försökte få i honom lite makaroner men det var ogörligt. Huvudvärken bombarderade honom och han gick tillbaka till sängen igen.
-Jag vill bara sova.
-Ska jag väcka dej om ett tag och se om det har blivit bättre så att du kan komma lite senare till killkvällen?
-Nej, låt mig sova.

Jag ringde Guldgossens kompis och berättade att Guldgossen kanske, kanske, kanske kunde komma lite senare. Men att det inte var så troligt.
Och så bad vi lite till, lilla Svalan och jag.

Tjugo över sex ropade Guldgossen på mig.
-Nu har huvudvärken gått över mamma. Nu kan jag åka!

När jag lämnade av Guldgossen kom hans kompis och mötte honom i dörren och gav honom en stor varm kram. Jag fick svårt att hålla tårarna borta. Det finns inget bättre än när ens barn mår bra!

Strax innan jag for till jobbet i morse kom jag på en sådan där typisk “köpa-på-torget-grej” och tänkte: “Synd att det inte är onsdag i dag!”

På väg till jobbet tankade jag bilen. Det hade lyst rött rätt länge och jag fick i skrämmande 62 liter. Jag som trodde att det bara rymdes 60 liter i tanken…

När jag kom fram till jobbet kom jag på att det ju var onsdag i dag. Alltså torgdag. Alltså en dag när man kan gå fram och köpa lite billiga grejer. Hurra, då ska jag passa på att köpa… att köpa…

Men vad var det jag behövde köpa?
Det var som bortblåst ur medvetandet. Var det vantar till Guldgossen, trosor till lilla Svalan, någon växt, ost, skor, kläder till mig…? Nej, inget av det där kändes särskilt angeläget och jag kunde inte för mitt liv komma på vad det var jag så hett begärt på morgonkvisten.

När lunchen kom traskade jag med beslutsamma steg längs trottoarkanterna in till torget i förvissning om att jag nog skulle komma på vad det var jag behövde när jag väl kom dit.
Jag tittade på skor, växter, kläder, träskor, kransar och krukor men ingenstans klack det till sådär igenkännande… Förrän jag doppade näsan i en kartong billiga (nästan allt på torget är i och för sig billigt) sockar. Just det – jag behövde ju nya varma sockar att sova i.

För tio kronor styck köpte jag ett par termosockar och ett par angorasockar. Och så råkade det slinka med ett par tiokronors fingervantar till Guldgossen också.
Dagen var räddad.

Ännu mer räddad blev den när jag på väg tillbaka till jobbet passerade PK Second Hand och bestämde mig för att stanna till och leta efter fler av Tom Clancys böcker om Jack Ryan. Tom är uppenbarligen en ganska produktiv författare och en snabb efterforskning har gett vid handen att de tre böcker jag läst av honom bara är en liten del av hans verk.
Jag gillar att läsa in mig på en författare, vänja mig vid hans eller hennes stil, stifta bekantskap med karaktärerna och riktigt suga ut allt det göttaste innan jag känner mig nöjd.

Nu fanns det ingen Tom Clancy på Second Hand. I alla fall inte i den enda hylla jag hann leta igenom innan klockan blev för mycket för fortsatt botaniserande.
Däremot hittade jag:
Död Zon – Stephen King
Staden som försvann – Stephen King
Eldfödd – Stephen King (Jag har bara gett herr King en chans tidigare. Det var med en bok om någon gammal gubbe som inte kunde sova och som började slåss mot osynliga varelser som tog livet av folk genom att klippa av deras ballongsnören. Hur surrealistiskt som helst. Nu ska Stephen få en chans till… eller tre för att vara nogräknad.)
Skorpionerna – Robert Ludlum (Jag gillar Ludlum. Han är kanske lite väl fantasifull i bland men han kan underhålla.)
Tempelriddarens Arv – Steve Berry (En av mig okänd författare men tempelridderiet brukar ju kunna locka vilken författare som helst till invecklade skattjakter och på omslaget betecknas boken som en “ny actionfylld thriller” och det låter ju bra.)
Total Kontroll – David Baldacci (Ännu ett oprövat kort. Ännu en thriller och “i mycket högt tempo”.)
Gå ut min själ – Åke Edwardson (Hurra, en oläst Edwardson-kriminalroman! Jag älskar hans böcker om Erik Winter även om jag är mindre förtjust i annat han skrivit. Jag har läst alla Winter-böckerna och är den här skriven i samma anda kommer jag bli lycklig, i alla fall i 246 sidor.)
Schindler´s List – Thomas Keneally (Jag har sett filmen, för länge sen och det tilltalar min underutvecklade allmänbildade sida att även läsa boken. Nu lär jag nog tyvärr bli mer allmänbildad än jag hoppats för när jag bläddrar i boken visar den sig vara skriven på engelska. Jag har aldrig läst en engelsk bok. Jag har hört talas om dem som gjort det, till och med om dem som påstår att det inte är några problem – som säger att man kommer in i det rätt snabbt, man fattar mer än man tror, man ser nyanser som “get lost in translation” men jag har inte trott dem. Jag tror dem fortfarande inte.)

Jag har räknat böckerna som ligger på min väntlista på nattygsbordet nu. Det är 28 stycken. Dessutom finns det några lånta böcker i en hylla. De väntar också på läsning.
Jag måste lova mig själv att dämpa ner mina bokinköp ett tag nu. Även om jag köper böcker för fem kronor styck. Alternativet är att övertala Förundersökningsledaren om att bygga en bokhylla, men han är inte så sugen på det.

Medan jag suttit i bilen (90 mil) och för all del även i färjan, har jag passat på att läsa.
Först avslutade jag Tom Clancys “Hedersskuld” och sedan gav jag mig i kast med Emma Hambergs “Baddaren”. Det var förresten ingen bok man behöver ge sig i kast med, lättläst och aningens humoristisk som den visade sig vara. En trevlig må-bra-bok helt enkelt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska läsa härnäst. Det ligger nog ett dussin böcker på hög och väntar på nattygsbordet.

Det har hunnit bli mörkare medan vi varit på resande fot.

Det är det första jag tänker när vi närmar oss hemmet efter fyra dagars bortavaro. Och sedan ser jag att alla de fina röda bladen blåst ner från blåbärsbusken men att de rosa rosorna blommar så som de aldrig gjorde i somras, när jag trodde att min lilla buske dött.

Det är skönt att komma hem igen. Skönt att i sävligt mak packa upp, sätta på en stinkande diskmaskin och fylla tvättmaskinen.

Det känns otroligt märkligt att det inte är söndag, utan en helt vanlig tisdag. Visst ska det väl vara söndag när man kommer hem från en helgresa?
Men nu ska jag landa efter resan och ladda om inför en fjuttig arbetsvecka.

Snart är det helg igen!

I går kväll gav sig familjen Zäta i väg på en liten biltur. Vi stannade till hos min mamma och hon gav oss en påse bilar och en peng till barnen att köpa något roligt för.

Efter en stund i bilen vänder sig Guldgossen till Förundersökningsledaren och säger:
-Du valde rätt!
-Vad menar du, undrar Förundersökningsledaren.
-Rätt fru alltså!

För tredje dagen i rad vaknar jag med huvudvärk. Det börjar bli lite tröttsamt. En ovana jag gärna vill bli av med.

Men nu, efter lunch, är det aningens bättre. Om jag kisar kan jag se på värken som den typ av smärta som är på väg att gå över.

Jag har inte tagit några tabletter i dag. Jag har bestämt mig för att tycka att magkatarr är värre än huvudvärk.

Vilken eländig dag! Jag har haft huvudvärk hela dagen. Levt i min egen lilla värld och inte varit speciellt kommunikativ med omvärlden.

En ljuspunkt upplevde jag dock. Det var när kollegorna bjöd på frukost på jobbet. Finfint värre! Och som tack var vi sju mogna flicksnärtor som bjöd tillbaka med lite frukostunderhållning i form av ett luciatåg till frukosten.

Nu har jag så ont i huvudet, på den eländiga migränfläcken strax över vänster öga, att jag faktiskt gråter.

En halv minut. Mer vill jag inte kosta på mig.
Huvudvärk bli aldrig bättre av att man gråter. Tvärtom.
Och jag är inte en känslosam kvinna. Jag bär mina känslor på insidan och är fullt nöjd med det. Ibland brister det och jag gråter men det är inte ofta.

I tisdags morses, precis innan skolan började, var lilla Svalan ute på skolgården och väntade på att få gå in i klassrummet. Hon var i närheten av några fotbollsspelande killar och en av dem sparkade en hård boll åt hennes håll. Hon fångade upp den med högerhanden men kraften i bollen överraskade henne och handen veks bakåt.

När jag hämtade henne från fritids klagade hon över att hon hade ont. Klagovisan var inte så högljudd så jag fäste ingen större uppmärksamhet vid hennes smärtor.
Men när hon fortfarande hade ont på morgonen gjorde jag en egen liten undersökning och konstaterade en minimal svullnad vid handleden.

Eftersom lilla Svalan tidigare lyckats bryta av en hel arm utan att ha allt för ont så ringde jag vårdcentralen och fick en tid på eftermiddagen.
Väl där träffade vi en söt men skelögd och ytterst osäker underläkare. Hon undersökte lilla Svalan och gick sedan i väg för att rådfråga en läkare om hur ont man egentligen skulle ha för att det skulle resultera i en remiss till röntgen.
Efter ett tag kom hon tillbaka och klämde på lilla Svalans handled på ett nytt sätt. Hon hade inte fått tag i någon att fråga men hade läst lite på nätet och dragit slutsatsen att det förmodligen bara var en stukning.

Om inte lilla Svalans onda gått över inom två veckor får vi söka vård igen. Under tiden ska lilla Svalan inte göra några rörelser som gör ont. Vill vi kan vi linda handleden med en gasbinda för att ge stadga och undvika att handleden viks till sina ytterlägen.

Jag är inte helt förnöjd.
Vaknade med huvudvärk i går. Tog en vanlig ipren strax efter sex. Fyllde på med två migräntabletter halv nio, och ytterligare två halv ett. Sedan vågade jag inte ta fler och då hade migränhuvudvärken ändå inte lättat. Under eftermiddagen och kvällen tilltog den och blommade ut i full styrka.

Jag gick och la mig redan strax före halv nio. Det tog ett bra tag att somna men sedan har jag sovit gott hela natten.

När jag vaknade kvart i sex låg jag först stilla en stund och kände efter. Under tre sekunder kunde jag konstatera att den eländiga värken lämnat mig under natten. Sedan öppnade jag ögonen och fick ett slag i skallen. Det var som om migränen suttit bredvid mig på kudden och lurpassat. Så fort den insåg att jag var vaken bröt den sig med full kraft in i mitt huvud igen.

Nu har jag tagit två migräntabletter till. Jag vågar inte hoppas på att min närmaste ovän (kanske min enda ovän när jag tänker efter) ska ge sig iväg under dagen, men jag ska i alla fall försöka ge honom en match.

När jag gjort mina morgonbestyr och dragit på mig kläderna kom jag på att det serveras frukost på jobbet i dag. Jag kunde allstå ha sovit en halvtimma till.
Tur att jag har så ont i huvudet att jag inte orkar bli upprörd på mig själv över missad sömn.

Måndag igen.
Veckorna går fort men helgerna går ännu fortare.

Den här veckan ser ut som följer:
Måndag kväll: Tillväxtgrupp för hela familjen.
Tisdag kväll: Webgruppssammanträde för Förundersökningsledaren.
Onsdag kväll: Royal Rangers för Guldgossen.
Torsdag kväll: Royal Rangers för lilla Svalan.
Fredag kväll: Helg igen!

Det här känns bra! Nu är jag igång och syr på Falunkorvens lapptäcke.
Jag började i fredags och sydde två längder, med tio lappar i varje. I kväll har jag fortsatt med ytterligare fem. Nu är det bara åtta kvar.

Sedan ska jag “bara” sy ihop längderna till ett helt täcke, skära till och kanta det med två olika tyger, klippa till ett bakstycke och ett mellanlägg, quilta hela härligheten, skära kanterna jämna och skära till och kanta de allra yttersta kanterna så att jag “stänger” täcket. Sista kantbandet sys fast med maskin på framsidan och för hand på baksidan.

Här är några bilder från förra täcket jag sydde, till Italiensysterns yngste son.De tre lagren är utlagda för att nålas samman innan quiltningen.

Täcket har quiltats, dvs bakstycket har sytts samman med framstycket med fyllning emellan.

Närbild på ett hörn.

Täcket har quiltas på diagonalen…

…medan sidorna, som utgör ramen, har fått en tätare quiltning.

Så här ser baksidan ut innan täcket skurits till och fått kantband.

Närbild på ett hörn från baksidan.

Här har täcket skurits till för sista gången och det är dags att nåla fast kantbandet.

Det nålas och sys fast på framsidan innan jag viker över kantbandet och syr fast det på baksidan för hand.

Tyvärr har jag inte hittat något kort på det färdiga täcket. Jag får leta lite till och visar det om jag hittar något.

För några veckor sedan bjöd jag arbetskamraterna på Annikas knäckiga äppelpaj. Den är riktigt enkel att göra och blir väldigt god. Den är i högsta grad söt och fet, precis vad man behöver som fredagsfika…

Här är grundreceptet för fyra hungriga personer:

2½ dl mjöl
2½ dl strösocker
1½ tsk bakpulver
3 msk vatten
75 g smör/margarin
äpplen efter behag.

Gör så här:
Smörj en lagomstor pajform.
Skala, kärna ur och klyfta äpplen och bred ut i formen.
Blanda mjöl, socker och bakpulver väl. Tillsätt 3 msk kallt vatten och gör en ganska torr smuldeg med hjälp av fingrarna eller med något redskap om du inte vill bli klenig.
Häll smulet över äpplena.
Smält smöret/margarinet och häll med fin stråle över pajdegen så att det blir jämt fördelat.
Grädda i mitten i ugnen på 200 grader en bra stund, tills pajen bubblar och får färg.

Och här är receptet jag twistat till lite, om man vill göra en hel långpanna som räcker till en arbetsplats, och dessutom sätter lite mer smak på pajen:

10 dl mjöl (500 g)
10 dl strösocker (880 g)
5 tsk bakpulver
6 tsk vaniljsocker
9 msk vatten
200 g margarin (eller smör)
drygt 1 kg äpplen
ingefära och kanel

Gör så här:
Smörja långpannan.
Skala, kärna ur och klyfta äpplen och bred ut i formen. Ta inte för mycket äpplen. Det är inte kul när långpannan blir så full att pajen rinner över och lägger ett lager knäck i botten av ugnen.
Dofta kanel över äpplena efter behag och sedan ingefära. Snåla inte med ingefäran. Jag har hittills inte lyckats ta för mycket.
Blanda mjöl, socker, vaniljsocker och bakpulver väl. Tillsätt lite vatten i taget. 9 msk kan vara lagom men det kan behövas mindre eller mer, beroende på mjölets kvalitet. Prova dig fram. Gör en smuldeg med hjälp av fingrar eller redskap.
Fördela smuldegen över äpplena.
Smält margarinet/smöret och häll med fin stråle över pajdegen och fördela margarinet jämt.
Grädda i mitten av ugnen i 200 grader tills pajen är klar.

Avnjut anrättningen varm eller ljummen med vaniljsås, vaniljvisp eller mjukrörd glass.

Jag är riktigt glad över byxorna jag köpte i går. Jag har haft dem i kyrkan i dag. Ingen kommenterade mina nya kläder (mer än lilla Svalan som tyckte att jag var snygg) vilket bevisar att jag hittat kläder som passar mig och ser ut “som om jag alltid haft dem”.

Gladast är jag över storleken. Sist jag köpte byxor var det i storlek 50-52 men nu passade strl 44 perfekt!

I går hann vi med riktigt mycket, förundersökningsledaren och jag.
Så här såg dagen ut:

1. Sovmorgon till kvart över åtta.
2. Dusch och frukost.
3. Hämta bilkärran som varit utlånad till en kompis i stan.
4. Skjutsa barnen till Lundsbrunn och säga hej till svärföräldrarna.
5. Köra till Allum i Partille.
6. Leta kläder i en massa butiker.
7. Hitta precis den svarta pullover jag varit på jakt efter – för 199 kr.
8. Hitta precis de mörkblå jeans jag ville ha – för 100 kr.
9. Och Förundersökningsledaren fyndade också. Två par jeans för totalt 398 kr.
10. Luncha var sin sallad.
11. Fara till Förundersökningsledaren syster och köpa hennes Gröna Johanna.
12. Göra en snabb rundvandring i systerns hus och trädgård och se renoveringsframstegen sedan sist vi var där.
13. Fara vidare till Förundersökningsledaren Göteborgsbrors svärföräldrar.
14. Lasta på ett överblivet kök på bilkärran.
15. Fika hos Förundersökningsledarens Göteborgsbrors svärföräldrar och dessutom träffa Göteborgsbrodern och hans son.
16. Åka till Säve Flygplats för att hämta min mamma som hälsat på en vecka i Italien.
17. Åka tillbaka till Lundsbrunn och ställa av bilkärran.
18. Skjutsa hem min mamma till sig i Skälvum.
19. Åka tillbaka till Lundsbrunn och umgås med svärföräldrarna och få kvällsmat.
20. Fara hem och natta alla familjemedlemmar.

Guldgossens klass har varit på ungdomsmottagningen och pratat om puberteten. När jag kommer hem från jobbet håller jag “förhör” för att ta reda på vad han lärt sig och vad som finns kvar för mig att lära ut.

Lilla Svalan vill visa sig på styva linan och flikar in:
-Jag vet när man är i puberteten. Det är när det växer hår på brösten!

I dag är det riktigt kallt. Frosten, som redan tidigare gjort sitt intåg i höstscenariot, hade tagit musten ur både jättedaggkåpa, magnolia och pionblad.

Nu är det hög tid att höstbona i rabatterna. Jag känner mig inte riktigt färdig på den punkten än. Jag vet inte när jag ska göra det heller. Kan man vänta till våren?

Ögonblicksbild från Willys tidigare i kväll:

Samtidigt med mig (och en massa andra stressade människor) befann sig två av de största kvinnorna Lidköping kan uppvisa, i affären. De diskuterade högljutt olika förpackningar och priser och drog ofelbart uppmärksamheten till sig.

Efter en liten stund överröstades de dock av ett fyraårigt flickebarn som satt i en kundvagn. Hennes föräldrar var på språng inne bland hyllorna och hon skrek det högsta hon förmådde:
-Mamma, pappa, kom, skynda er! Kom fort! Kom, ni måste koooooooma. Nuuuuuuu!

När föräldrarna kom rusande fortsatte hon uppjagat och med pekande fingrar:
-Kolla, kolla! Det är de tjockaste tanter jag har sett i hela mitt liv. Och dom är två!

Har varit och handlat efter jobbet och när jag skulle plocka kassarna ur kofferten slog jag skallen i koffertluckan som inte glidit upp till sitt högsta läge som förväntat.

Jag fattar inte riktigt varför det kan göra så ont att slå i just huvudet. Det var ingen hård smäll, inte ens lite blodvite, men det gjorde jätteont och nu har jag en tung huvudvärk.

Är det månde kroppens sätt att tala om att man ska vara extra rädd om huvudet. Jag menar, ett ben eller en arm kanske man kan klara sig utan, men huvudet… Det är rätt bra att ha. Hur skulle man annars kunna äta?

Nu har det fasansvärt långa vintermörkret krupit ända ner till våra breddgrader och bereder sig för att hålla det som är min värld i ett maniskt stryptag ända tills vårljuset åter lyckas erövra dagarna.

Jag hukar under mörkret om mornarna. Vill ruska det av mig som ett dammigt täcke.
Men det har cementerat sin plats i min trädgård och sträcker sina tunna fingrar trevande utmed fönsterkarmen, på jakt efter en springa för att tränga in i mitt hem, i mitt hjärta.
Ännu har det inte fått grepp, ännu en vinter hoppas jag klara att hålla mörkret på armlängds avstånd. Jag tänder mina ljus i fönstren, på frukostbordet, och i själen.

I morse lyste en ensam stjärna i väster.
Stjärnan ska vara en hoppets symbol men när jag såg den rös jag, och förstod att nattens mörker har krupit ännu närmare. Nu överlämnar inte ens stjärnorna natten åt dagen, att förvandla till livgivande ljus. Nu håller de sig kvar på morgonranden, en aning starkare varje ny dag.

Om bara någon vecka kommer det vara mörkt när jag åker hem från jobbet. Billyktorna kommer bilda sitt sorgliga pärlband av ljus utmed vägarna.
Jag kommer vakna till mörker, somna till mörker, leva i mörker, andas mörker.

Själen saktar in och stagnerar.
Viktiga beslut skjuts upp tills ljuset är tillbaka, det vägledande ljuset, det vederkvickande ljuset.
I mörkret famlar jag, snubblar, faller.
Därför väljer jag att göra min väg lätt. När mörkret trycker mitt ansikte mot jorden väljer jag att blunda för svårigheter, jag orkar inte se dem. De finns inte.
Jag låter medvetet livet följa minsta motståndets lag och kanske följer jag strömmen, för att slippa simma med egna bentag.

Vad är det mörkret gör med mig?
Förkväver, håller inne, täpper till, förminskar, tillfångatar…
Borde jag kämpa emot, ta upp kampen, slå mig fri, vifta frenetiskt för att sopa bort mörkrets spindelväv?
Nej, jag orkar inte.
Jag väljer att bida stilla i stark förtröstan att ljuset vänder åter när tiden är inne.

För ett par veckor sedan började jag leta efter tupperwareförsäljare. Jag har haft vänner som sålt tidigare, men alla har slutat. Anledningen till min “jakt” är att jag behöver ytterligare en eller två kylskåpsburkar. Jag kanske borde sätta situationstecken runt “behöver” också, för vem behöver egentligen plast som kostar skjortan… men jag har blivit duktigare på att äta grönsaker och därmed duktigare på att köpa hem grönsaker och grönsaker som förvaras rätt har en benägenhet att överleva längre. Och tupperwares serie fridgsmart förlänger livet på både tomater, paprika, potatis, morötter, lök, rädisor och vad det nu vara månde som hittar vägen till mitt kylskåp.

Några dagar efter att jag börjat surfa runt på nätet efter hugade tupperwareförsäljare trillade en inbjudan in på facebook. Jag blev uppriktigt förvånad när det visade sig att det var till just ett tupperwareparty.

I går kväll var jag där. Jag hade den korta inköpslistan klar i huvudet. Kylskåpsburkar till mig och en grönsaksskalare till systern.
Försäljaren presenterade sina grejer, berättade lite om skötsel och nyheter och delade ut kataloger och erbjudanden.
Jag hajade till när jag tittade i ett av erbjudandebladen. Där hade man kombinerat ett antal kylskåpsburkar med just en grönsaksskalare. Precis den kombon jag kommit dit för att köpa.

Nu sitter jag på jobbet dagen efter, ett antal hundralappar fattigare men på något sätt ändå fånigt shoppingnöjd.
Vad är det med oss kvinnor egentligen?

Nu har regn-och-rusk-hösten kommit tillbaka efter att ha varit på semester några dagar.

Jag är en aning avundsjuk på min mamma som hälsar på Italiensystern en vecka. Enligt klart.se har de sol och 16 grader varmt där.

Nåväl, alla årstider har sin charm. Jag har tänt ljusen i “bunkern” på jobbet och sitter och drömmer om julen. Från mitt skrivbord har jag ingen kontakt med yttervärlden så jag kan låtsas att det är vintervitt eller julivarmt ute, allt efter humör och önskemål.

Jag hade en riktigt skön söndag.

Dagen började men en lång (för lång skulle det visa sig när klockan sprang iväg och vi blev tvugna att stressa till kyrkan) dusch före frukosten som bestod av te och hembakat bröd.

Vi var tidigt på plats i kyrkan för att öva och ställa in ljudet och för att jag skulle hinna prata ihop mig med de andra medverkande lite.
I går var nämligen min debut som mötesledare i Pingstkyrkan i Lidköping. Jag var faktistkt lite nervös.
Inte för att göra bort mig för när man gör bort sig så skrattar människor och skrattande människor är glada människor och glada människor är snälla människor.
Jag var mer rädd för att inte hålla mig inom ramarna. Vår pastor hade skickat över ett förslag på mötesordning och där stod bland annat att predikan bör börja 11.30, alltså en halvtimma in i mötet. De olika inslagen innan predikan drog dock över min tidsplanering lite så predikan kom inte i gång förrän 11.37. Petitesser kan tyckas, men det är så många som tycker saker och det är dem jag var rädd för. Jag har en stark drivkraft i att vara till lags, att inte stöta mig och även om jag inte låter den drivkraften hämma mig nämnvärt så är den åtminstone tillräckligt stark för att jag ska bli nervös.

Gudstjänsten förlöpte dock utan större missöden. Visst sjöng jag fel någon gång och Förundersökningsledaren spelade fel, jag tittade inte alltid upp på församlingen under påannonsering och inledningsord så mycket som jag önskat och jag missade att berätta om ett kommande möte, men på det stora hela gick det ganska okej i alla fall.

Efter mötet fikade vi och for hem.
Lilla Svalan hade varit ensam hemma en stund på förmiddagen och sedan cyklat i väg till ett födelsedagskalas. När hon kom hem beställde vi pizza och tog med oss ut till Östra Sannorna. Där satte vi oss kring en slocknad lägereld och njöt av maten.

Det rikliga antalet sumpmarksmyggor gav inte riktigt samma njutning så så fort vi ätit upp gav vi oss i väg på en liten promenad.
Guldgossen fick ont i magen och gick tillbaka till bilen tillsammans med lilla Svalan men Förundersökningsledaren och jag letade oss fram till en rejäl spång som ledde ut till vattnet.

Det var som att komma till en främmande värld där vid vattnet. Det låg trolska dimsjok bort mot Kinnekulle och solen belyste hela världen med sina låga eftermiddagsstrålar. Runt om Vänern glimmade björklöv som guld och ett eftersläntrande fågelstreck drog fram på gnisslande vingar precis över vattenytan.

Förundersökningsledaren styrde bilen förbi motorstadion när vi for hem men bilarna vi så tydligt hört på avstånd hade precis slutat köra så det fanns ingenting att se när vi kom dit.

Väl hemma igen tog vi ett parti Upwords innan det var dags för kvällsmat, kryddad med ett avsnitt av “Människans Planet”.

Barnen kom i säng utan protester strax efter åtta men sedan dröjde det två timmar innan någon i huset sov. Guldgossens magonda hade svårt att ge med sig och eftersom han var vaken kunde inte lilla Svalan sova heller.

Dagen började och slutade alltså en aning galet men jag är riktigt nöjd med resten av tiden söndagen bjöd mig på.

Börja någonstans. Du kan inte bygga ditt goda rykte på vad du har tänkt att göra.
Liz Smith

Jag undrade alltid varför inte någon gjorde något åt det; tills jag insåg att jag var någon.
Lily Tomlin

I dag ska kollegiet fotas. En professionell fotograf (han tar i alla fall betalt – det är väl det som definierar profession) anländer strax efter lunch för att föreviga alla medarbetare till hemsidan.

I morses hade jag bekymmer. Först stod striden mellan grönsaker till lunchen eller vackrare ansikte. Ansiktet var på väg att vinna men när jag lagt grunden med foundation, puder och rouge så lockade grönsakerna mer.
Nu har jag med mig min lilla sminkväska och några borstar så jag kan lägga sista handen vid målningen under lunchen.

Nästa bekymmer gällde kläderna. Jag provade och ratade fyra plagg innan jag till slut blev någorlunda nöjd med det femte. Nu ligger alla fyra BH:arna på sängen och väntar på att jag ska stuva undan dem när jag kommer hem.

Kollegan ringer och söker Ekonomichefen. Växeln svarar:
-Ja… hon är upptagen nu.
-Vad heter hon så kan jag söka henne senare.
-Eh… hon heter… jag kan bokstavera.
-Okej! Är det ett krångligt namn?
-Eh… kanske det… Hon heter A.N.U.U.S.

Jo, det finns säkert bättre sätt att starta dagen, men inte så många, och inte mycket.

I morses centrifugerade jag en annannas, en stor bit färsk ingefära och två trädgårdsäpplen. Resultatet blev nästan en halvliter len, söt juice – med lite sting i.

Riktigt färsk juice mättar också väldigt bra, så det räckte med juicen och en kopp te till frukost i dag.

Jag återkommer och berättar hur länge… det mättar.

I går kväll, efter jobb, snabb fuskmiddag, föräldramöte och nattning av barn, tog Förundersökningsledaren och jag ut sånger till söndagsgudstjänsten. Nu återstår bara att börja öva också.

Lilla Svalan är förkyld igen. Det var ju inte länge sedan jag var hemma med henne för att hon hade ont i halsen och hostade. Vad är det med dagens ungdom egentligen? Hur veka är de?

Nej, jag ska inte säga så. Förmodligen hann hon inte bli riktigt frisk efter förra omgången och det lär gå någon typ av dunderförkylning i stan nu.

Än så länge är hon i alla fall tillräckligt pigg för att gå till skolan. Men när jag lämnade av henne i morses frågade hon försiktigt om hon får ringa mig ifall hon känner sig sämre under dagen.
Det är precis så jag brukar säga till henne när hon klagar för mycket om mornarna.
-Gå iväg till skolan du, och så ringer du mig om du blir sämre, eller inte blir bättre.

Det brukar ju faktiskt vara värst på mornarna, innan man kickat igång, ätit frukost och börjat tänka på annat än den sköna sängen man nyss tvingats lämna.

Märker ni hur jag gör allt för att döva mitt dåliga mammasamvete?

Jag har svårt att få livet att gå ihop just nu. Det är för mycket att göra och för lite tid. Och ändå är tiden det enda rättvisa måttsnöret i världen. Vi har alla blivit tilldelade lika mycket, oavsett ålder, hudfärg, ekonomisk status och hälsa.

Jag är uppenbarligen ingen mästare på att prioritera. När jag tänker “prioritera” vill jag inte att det ska handla om att prioritera bort. Jag vill hellre prioritera till.

Förra veckan hade Förundersökningsledaren lite för mycket att göra. Han höll ihop och fick till det bra ändå.
Den här veckan har vi båda lite för mycket på agendan, och jag känner redan hur jag blir lite naggad i kanten.

Grejjen än att vi ska sjunga och spela på söndagsgudstjänsten i kyrkan. Och NÄR ska vi ta ut sånger och öva?
Ja, förra veckan var ju körd eftersom Förundersökningsledaren inte var hemma en enda kväll.
Den här veckan ser ut så här:
Måndag – Tillväxtgrupp. Hela familjen Zäta är borta.
Tisdag – Förundersökningsledaren spelar innebandy direkt efter jobbet. Jag är hemma en kortis med barnen och ser till att vi har något att äta. Sedan far jag raskt på föräldramöte och Förundersökningsledaren sluter upp där så fort han har innebandyat klart.
Onsdag – Skjutsar och hämtar Guldgossen från Royal.
Torsdag – Skjutsar eller hämtar lilla Svalan från Royal.
Fredag – Skjutsar Guldgossen till Royalhajk.
Lördag – Jag är i Kaffestugan och Förundersökningsledaren skjutsar lilla Svalan på hajk och sedan ska vi hämta hem båda barnen på kvällen.
Söndag – Vi sjunger.

Man skulle kunna tro att vi hinner öva lite på onsdag-torsdag-fredag någon gång, och det måste vi ju faktiskt, men förrutom det jag skrivit upp ska Förundersökningsledaren också skaffa ett lastbilssläp med grus och skottkärretransportera det från vår garageuppfart till hålet han grävt bak i trädgården.

Livet går inte ihop – den här veckan heller.

Natten till i går var säsongens första frostnatt.

Jag tog på mig mina snöörhängen för att matcha det vita som krupit ända upp på takpannorna under natten.

Kyckling av något slag stod på menyn för dagens middag. Jag stod i köket och tittade på den gula Eldoradopåsen och funderade på vad jag skulle hitta på. I kylskåpet hittade jag selleri och paprika och sim salabim så blev det en riktigt god kycklinggryta.

Här är det ungefärliga receptet:
1 kg kycklingfiléer
1 ½ dl chilisås
4 tsk olja
1 stor lök
1 stjälk selleri
1 ½ paprika
en bit ingefära
örtsalt
svartpeppar
garam masala
creme fraiche av valfri fetthalt
några stänk guldsoja

Gör så här:
Skär bort allt äckligt från kycklingsfiléerna. Strimla köttet i tunna strimlor som är cirka 5 cm långa. Det är lättare att få fina strimlor om köttet fortfarande är något fruset när man skör det.
När jag strimlat klart återstod 820 g av det ursprungliga kilot kött. En mindre nogräknad person får säkert mer kvar.

Marinera kycklingen i chilisås medan du förbereder de andra ingredienserna.
Mängden chilisås är naturligtvis valfri beroende på hur stark man vill ha anrättningen. Jag tog 132 g vilket motsvarar knappt en och en halv deciliter.

Skala och hacka en rejäl gul lök.
Min var på 155 g. Hur grov- eller finhackat du vill ha beror på hur kräsna dina barn är. Mina är väldigt kräsna = minismå bitar av löken.

Fräs löken mjuk i olja.
Jag använder rapsolja med det går lika bra med vilken olja som helst. Mängden avgör du också själv. Jag tog till ganska rejält för lök suger upp så mycket och jag vill inte ha bränd lök.

Medan löken börjar fräsa ansar och finhackar man en selleristjälk.
Gillar man sellerismak tar man mer och tycker man det smakar skunk kan man ta mindre eller utesluta den helt. Jag använde 53 g.

Häll i sellerin i löken och låt den fräsa med och mjukna.

Medan selleri och lök fräser kärnar man ur och strimlar ungefär en och en halv röd paprika.
Det går naturligtvis bra med gul eller orange också, men röd ger fin färg.
Jag använde 265 g paprika men det går bra med mer eller mindre efter tycke och smak.

Låt även paprikan fräsa med i pannan.

Skala en bit färsk ingefära och finhacka eller kläm ur saften genom en vitlökspress. Ner med det i pannan.
Jag tog cirka 1 cm av en ingefärabit men det var för lite. Smaken försvann bland det andra. Ta alltså gärna en rätt rejäl bit. Ingefära är ju så gott!

När grönsakerna mjuknat i pannan tillsätter du den marinerade kycklingen. Häll i allt från skålen du marinerat i så att du inte går miste om köttsaft eller chilisås. Det är ju meningen att det ska bli en gryta.
Stek på på högsta värme tills allt kokar ordentligt och du inte längre är rädd att kycklingen ska ge dig några farliga bakterier.

Tillsätt en burk creme fraiche.
Jag använder nästan alltid gourmetvarianten med 15 % fetthalt, men det blir naturligtvis godare om man använder en fetare variant.

Krydda grytan med örtsalt, svartpeppar och garam masala.
Jag var ganska försiktig och använde den lätta handen när jag doftade över kryddorna men det är en smaksak som allt annat i det här receptet.

Droppa slutligen i några stänk guldsoja för att sätta färg på maten och servera med kokt ris eller stompad potatis.

Friluftsfrämjandets bytardag brukar vara ytterst välbesökt. Under 1½ timme väller det in människor i IOGT-NTO:s lokal för att fynda bland vinterkläder, skidor, pjäxor, skridskor och annan friluftsutrustning. Vi var där och vällde tillsammans med alla andra.

I år hade vi tur och fick tag i det vi var ute efter; pjäxor och slalomskidor till Guldgossen. Vi hittade också ett par inlines till lilla Svalan och knäskydd att ha på skridskoisen till Guldgossen. Alltsammans kostade 225 kr, mindre än vad en dagshyra av slalomutrustning går på.

Nu väntar Guldgossen på snön och lilla Svalan på våren. Inlinesen var nämligen av växa-i-storlek.

Vi passade på att lämna in tre par skridskor till försäljning. Två av dem blev köpta av människor med yngre barn än vad vi själva har, och efter att Friluftsfrämjandet tagit sina 20 % för arrangemanget kring dagen fick vi tillbaka 120 kr.

En riktigt lönsam bytardag för familjen Zäta med andra ord.

I går var lilla Svalan på sitt första disco. Hon var lite ambivalent innan och visste inte riktigt om hon ville gå eller inte, men så bestämde hon sig för att göra sina vänner sällskap och duschade, tog på sig sina discoaktigaste kläder och fick lite hjälp av mig med en lagom diskret makeup.

När hon kom hem igen på kvällen var hon eld och lågor. Det hade varit såååå roligt.
Lilla Svalan hade dansat nästan oavbrutet de två timmar discot pågick och hon hade dessutom ätit både popcorn, godis och druckit läsk. Och det hade varit godisregn.

Vi satt tillsammans i soffan och mös och pratade igenom kvällen i takt till att Idolerna på TV framförde sina låtar. Lilla Svalan visade några av sina coola moves och jag konstaterade återigen förundrat att hon dansar riktigt bra – min lilla Svala.

Jag tror nästan att resten av familjen fortfarande sover. Klockan är kvart i nio lördag morgon, så varför skulle de inte?

Själv vaknade jag kvart över åtta, gjorde ett halvhjärtat försök att somna om, och nu sitter jag här vid datorn och funderar över dagen.

Förundersökningsledaren dammsög i går så jag borde inte behöva städa så hårt i dag, kanske ta hand om toaletterna bara. Tvätt finns det högvis att stryka men jag borde få tillfälle att snika till mig en stund med lapptäckte i alla fall.

I eftermiddag väntar bibelstudie i kyrkan. Jag missade första tillfället i går kväll och vill gärna gå i dag. K-G Larsson besöker vår församling den här helgen och ryktet säger att han ska vara en hejare på intressanta bibelstudium.

Medan jag låg vaken i sängen och försökte somna om funderade jag, vilket ofta händer, på vår trädgård. Jag har vinterbonat smultrontornet och gjorde de mesta förberedelserna i surjordsrabatten men det återstår att klippa ner bladverken i entrérabatterna och täcka över dem med tujaris. Det är också något jag skulle kunna göra i dag. Än så länge regnar det i alla fall inte.

Nu hör jag familjen vakna på övervåningen så det är lika bra att börja pyssla fram frukosten och starta i gång den här lördagen.

Jag lyssnade på vetenskapsradion på P1 på väg till jobbet. Det är ett verkligt intressant program.

I dag berättade man att bananflugor är aggressiva, speciellt när det gäller i konkurrensen kring föda. Flugorna knuffas, stångas och sparkar varandra med frambenen. Har du någon gång sett en bananflugas framben?

Vissa bananflugor är mer aggressiva än andra och forskare har kunnat se genetiska skillnader mellan de mest aggressiva bananflugorna och de lite mer beskedliga. Dessutom har man sett att hjärnorna skiljer sig åt.

Jag är imponerad! Hur dissekerar man en bananflugehjärna?
Och en aning ängslig. Inte visste jag att de där små bruna prickarna som suddar omkring i fruktskålen därhemma, är aggressiva varelser med kung fu-sparkar.

Vågar man ta ett äpple?!

På väg hem från Royal.
Bara Guldgossen och jag i bilen.

Vi pratar om “Bonde söker fru.” Guldgossen skrattar åt förra omgången, då en kvinna och hennes valda sällskap for till Norge.
-De delade inte ens hotellrum, kommenterar Guldgossen.

Jag hör hur Guldgossen bara återger vad han hört andra, förmodligen i skolan, säga. Jag tar tillfället i akt och berättar lite om min syn på sex. Guldgossen lyssnar och ställer frågor.
Jag tycker vi har ett bra samtal ända tills…

Jag säger:
– Jag tycker det är fint om man sparar det här med att ligga med någon till den man är gift med. Det är något speciellt och fint.

Och Guldgossen säger:
-Vi fick hamburgare på Royal. Men jag åt bara en.

På lunchen mötte jag två kvinnor ute på stan. Den ena gick med energiska steg och liksom drog den andra med sig. Den långsammare kvinnan var mitt inne i ett längre utlägg, varav jag bara uppfattade slutet.
-…och det känns här, här i magen. Jag mår verkligen inte bra. Det är all stress. Jag har så mycket press på mig…

Den energiska kvinnan avbröt sin vän precis när vi möttes.
-Ja, men nu måste vi skynda oss. Jag har ett viktigt ärende på banken som vi måste hinna med innan…

Jag gick till torget på jakt efter kalsonger till Guldgossen.
Jag kom tillbaka till jobbet med ett par fingervantar till lilla Svalan och en cyklamen till mig.

Efter en oerhört kall natt, med jägarsockar över ullsockarna, tjock tröja och superunderställskalsonger, så har jag i dag inträtt i klimakteriet.

Just nu sitter jag och upplever min första svallning. Och eftersom regnet piskar rutorna och hösten känns allmänt mörk och ruskig – så njuter jag!

Det känns stormigt ute nu på morgonen. Som om himlen och vinden förebådar riktigt dåligt väder. Flaggor smattrar ihärdigt och molnen hastar stressat över den morgonaprikosa himlen.

Det här är en dag då man vill stanna inne, kura och tända ljus. Vänta ut vädret filtsvept framför en värmade brasa.

Här på jobbet har vi varken filtar eller brasor, men det finns tända ljus och ett element att sätta på högsta effekt. Det får duga.

Barnen tittade på det nya TV-programmet ”Spela bort två miljoner och få ångest” eller vad det nu heter. Jag såg de sista två minutrarna. Två killar fick frågan ”Vilken planet föddes Stålmannen på?”. Alternativen var ”Krypton, Dragon, Platon och ett till som jag i skrivandes stund inte kommer ihåg. Alternativet ”Han har aldrig fötts på riktigt utan är en påhittad figur” fanns inte med. Killarna skulle placera sina pengar på det alternativ de fann för mest troligt.

Jag var inte så överdrivet intresserad av programmet men tänkte passa på att se hur pass allmänbildad Guldgossen är.
-Vad tror du Guldgossen, vilket är det rätta svaret?
-Det är Krypton, svarar Guldgossen självsäkert.
-Krypton, hörs Förundersökningsledarens röst från sovrummet. Det kan väl inte vara rätt. Kryptonit var ju det ämne Stålmannen var allergisk mot.
-Vet du att det är Krypton Guldgossen? frågar jag.
-Ja, det är jag säker på.
-Hur vet du det?
-De lägger ju alla pengarna på det svaret!

Allmänbildad eller inte… han är i alla fall rätt smart, min Guldgosse.

-Vet du vad Platon är då? fortsätter jag.
-Nej. Men jag vet vad Dragon är.
-Ja, det är ju inte så svårt.
-Dragon är en fisk!

Även om svaret var helt fel så var slutledningsförmågan ändå på topp.
Enda tillfället dragon förekommer i vårt kök är när Förundersökningsledaren lagar till sin goda grattäng med namnet ”Dragonfisk”.

När jag vaknade i morses hade jag lite ont i högeraxeln. Någonstans i baknacken plingade ett litet minne till. Jag hade hört att någon i släkten använde magneter för att bota axelvärk. Varför inte prova?

Från kylskåpet plockade jag ner den plattaste magneten jag kunde hitta och tejpade fast på den ömmande punkten med hjälp av flinka barnahänder.

På jobbet skrattar man åt mig. Det ska naturligtvis vara specialmagneter, i olika specialstyrkor (som säljs i specialaffärer, till specialpris). Men måste allt vara så special hela tiden, och kosta så mycket pengar? Vad är det egentligen för skillnad på en magnet och en magnet?

Jag känner redan hur min lilla kylskåpsmagnet gör nytta. Det är något som händer. Antingen blir jag bättre eller så kommer snart armen bli svart, skrumpna och trilla av.

Det är spännande tider jag lever i!