Zäta

Jag har cyklat omkull.

Eller för att göra en kort historia lång:

När jag vaknade i morse visade temprometern tre plusgrader. Kallare än gårdagsmorgonens åtta med andra ord. Men inget regn. Latmasken i mig tyckte ändå att jag gott kunde ta bilen till jobbet. Jag har en kasse inköp ståendes på jobbet som behöver forslas hem och dessutom ska jag bort i kväll och det är ett utmärkt svepskäl till bilåkande… enligt Latmasken… men inte enligt Förundersökningsledaren som tyckte att jag borde cykla. Och det tyckte väl jag också egentligen. Men en bekvämt bilburen resa fanns ändå med i beräkningen under morgonrutinerna…

…som gick ovanligt raskt. Så snabbt att jag faktiskt hade gott om tid att ta cykeln till jobbet utan att behöva stressa.

Redan efter den första lilla uppförsbacken innan skolan, blev jag omkörd av pastorns fru. Hon är väldigt hurtig och jag vet att hon brukar cykla till jobbet så jag la inte ner något krut på att försöka hålla jämn takt med henne. Vi hejade bara på varann och sedan fortsatte jag med mitt lugna tempo. Dessutom hade hon ingen nypasserad uppförsbacke i benen eftersom hon kom från ett annat, backfritt håll. Så jag brydde mig inte alls om att jag blev omkörd. Jag hade inga som helst intentioner att försöka köra ikapp…

…Ändå gjorde jag just det. Körde ikapp alltså.
Det bara råkade bli så i stora Villabacken. Eftersom jag har fler dökilon än pastorsfrun så fick jag helt enkelt bättre fart. Dessutom gjorde hon misstaget att välja cykelvägen ända fram till hindret där gatukontoret bygger om vägen och blev då tvungen att sakta ner, medan jag planerade min framfart bättre och tog den vanliga körbanan i god tid för att slippa sänka farten förbi den stora grävskopan.

Nu måste jag förklara en viktig sak:
Om man kört om en person som redan tidigare kört om en själv, då kan man verkligen inte, inte på villkors vis, låta den personen köra om en igen. Pastorsfru eller inte.

Alltså blev jag helt enkelt tvungen att trampa på ganska raskt, trots att jag hade gott om tid att ta mig till jobbet.
Jag kunde inte med att vända mig om och se efter hur stort försprång jag hade, och jag förväntade mig hela tiden att pastorsfrun skulle komma upp jämsides med mig och så skulle jag bli tvungen att flåsandes konversera artigt och komma på någon bra anledning till att jag råkade köra om henne fastän hon redan vunnit loppet i starten.

Vägen förbi Tofta bjuder på en lång men svag nedförsluta och jag fick upp hastigheten ganska bra. Mitt bestämda trampande möjliggjorde att jag höll hastigheten även förbi campingen och fram på stan.
Första svängen, över järnvägen strax efter campingen, gick hur bra som helst.
Andra svängen, över gatan in till muséet, gick också helt smärtfritt.

Tredje svängen, över järnvägen efter Läcköblommor…
…gick inte.

Jag gjorde en sådan där klassisk “vägen svängde men det gjorde inte Zäta”.

Helt utan förvarning, jag hade inte märkt av halkan på något sätt under den tidigare färden, gled cykeln iväg åt ett håll och jag åt ett annat. Vi separerade totalt innan jag tog mark med höger armbåge och knä först. Jag slog inte i så hårt och hade kroppen bara lite vriden från parallellt läge med marken, så jag tippade snabbt över till att ligga på mage och lyckades med konststycket att prestera en nästan helt perfekt “sälen” – segergesten från betydligt farligare sporter än cykling på väg till jobbet. Mina inbyggda stötdämpare fungerade perfekt och jag gled någon meter på den svarta cykelbanan.

En bit bakom mig kom två nysvenska kvinnor trippande på det hala väglaget. Av deras upprörda röster förstod jag att de oroade sig för hur det gått med mig. Jag låg kvar en stund och kände efter och noterade samtidigt, men viss förtjusning, att pastorsfrun hamnat så långt på efterkälken att hon inte var framme vid nedslagsplatsen än.

Jag linkade vidare till jobbet, ledandes cykeln som fått styret lite vridet ur färdriktningen. Pastorsfrun hann i kapp och jag berättade vad som hänt. Hon skulle sätta på dubbdäck på sin cykel för att undvika liknande missöden.
Jag ämnar inte sätta på några dubbdäck. Jag ämnar dumpa cykelskrället i garaget över vintern och hålla mig till buss och bil!

Sista biten fram till jobbet cyklade jag i alla fall. Jag ville hinna i tid att slicka såren lite innan arbetsdagen började.
Väl på plats konstaterade jag att alla kläder klarat sig hela, om än lite skitigare än vanligt.
Knäet har fått sig en smäll och är pyttelite rött mittepå, och så finns det en liten blodutgjutning under huden en bit nedanför knät.
Armbågen har jag skrapat upp lite grann och den är nu tvättad och omplåstrad. Förmodligen slog jag i den mest för det sticker lite i fingrarna och jag har ondare i högeraxeln än jag haft tidigare och en lätt huvudvärk väntar på att bryta ut mellan ögonbrynen.

Jag la mig en liten stund på jobbsoffan när jag tvättat av såret och under morgonmötet var jag pinsamt nog också tvungen att lägga mig… på golvet med benen i högläge medan de andra gjorde morgongymnastik. Jag är så fånigt svimfärdig så fort det händer något med mig själv. Jag kan ge konstgjord andning till sonen när han håller på att dö av en allergichock och jag vågar gå emellan två arga karlar som bråkar på en parkeringsplats men har jag fått ett litet skrubbsår så dyker medvetandet direkt.

Men nu har jag jobbat vid datorn hela förmiddagen och det har gått riktigt bra. Högerarmen vilar mot handledsstödet framför tangentbordet och det värker bara när jag slår i armbågen.
Jag försöker låta bli att tänka på att jag ska cykla hem också… i kylan… och mörkret… på den farliga svarta isen som Aftonbladet varnar för (vilket var det första jag läste när jag satte på datorn på jobbet)… med snett styre.

Jag har cyklat omkull.

Eller för att göra en kort historia lång:

När jag vaknade i morse visade temprometern tre plusgrader. Kallare än gårdagsmorgonens åtta med andra ord. Men inget regn. Latmasken i mig tyckte ändå att jag gott kunde ta bilen till jobbet. Jag har en kasse inköp ståendes på jobbet som behöver forslas hem och dessutom ska jag bort i kväll och det är ett utmärkt svepskäl till bilåkande… enligt Latmasken… men inte enligt Förundersökningsledaren som tyckte att jag borde cykla. Och det tyckte väl jag också egentligen. Men en bekvämt bilburen resa fanns ändå med i beräkningen under morgonrutinerna…

…som gick ovanligt raskt. Så snabbt att jag faktiskt hade gott om tid att ta cykeln till jobbet utan att behöva stressa.

Redan efter den första lilla uppförsbacken innan skolan, blev jag omkörd av pastorns fru. Hon är väldigt hurtig och jag vet att hon brukar cykla till jobbet så jag la inte ner något krut på att försöka hålla jämn takt med henne. Vi hejade bara på varann och sedan fortsatte jag med mitt lugna tempo. Dessutom hade hon ingen nypasserad uppförsbacke i benen så jag brydde mig inte alls om att jag blev omkörd. Jag hade inga som helst intentioner att försöka köra ikapp…

…Ändå gjorde jag just det. Körde ikapp alltså.
Det bara råkade bli så i stora Villabacken. Eftersom jag har fler dökilon än pastorsfrun så fick jag helt enkelt bättre fart. Dessutom gjorde hon misstaget att välja cykelvägen ända fram till hindret där gatukontoret bygger om vägen och blev då tvungen att sakta ner, medan jag planerade min framfart bättre och tog den vanliga körbanan i god tid för att slippa sänka farten förbi den stora grävskopan.

Jag har cyklat omkull.

Eller för att göra en kort historia lång:

När jag vaknade i morse visade temprometern tre plusgrader. Kallare än gårdagsmorgonens åtta med andra ord. Men inget regn. Latmasken i mig tyckte ändå att jag gott kunde ta bilen till jobbet. Jag har en kasse inköp ståendes på jobbet som behöver forslas hem och dessutom ska jag bort i kväll och det är ett utmärkt svepskäl till bilåkande… enligt Latmasken… men inte enligt Förundersökningsledaren som tyckte att jag borde cykla. Och det tyckte väl jag också egentligen. Men en bekvämt bilburen resa fanns ändå med i beräkningen under morgonrutinerna…

…som gick ovanligt raskt. Så snabbt att jag faktiskt hade gott om tid att ta cykeln till jobbet utan att behöva stressa.

Redan efter den första lilla uppförsbacken innan skolan, blev jag omkörd av pastorns fru. Hon är väldigt hurtig och jag vet att hon brukar cykla till jobbet så jag la inte ner något krut på att försöka hålla jämn takt med henne. Vi hejade bara på varann och sedan fortsatte jag med mitt lugna tempo. Dessutom hade hon ingen nypasserad uppförsbacke i benen så jag brydde mig inte alls om att jag blev omkörd. Jag hade inga som helst intentioner att försöka köra ikapp…

…Ändå gjorde jag just det. Körde ikapp alltså.
Det bara råkade bli så i stora Villabacken. Eftersom jag har fler dökilon än pastorsfrun så fick jag helt enkelt bättre fart. Dessutom gjorde hon misstaget att välja cykelvägen ända fram till hindret där gatukontoret bygger om vägen och blev då tvungen att sakta ner, medan jag planerade min framfart bättre och tog den vanliga körbanan i god tid för att slippa sänka farten förbi den stora grävskopan.

I går blev jag tvungen att ta bilen till jobbet. Jag blev så sen att jag aldrig hunnit på cykeln. Det var knappt jag hann i tid ens med bil.

I dag är det Förundersökningsledarens kördag. Han samåker till jobbet och kör en dag i veckan, alltid på torsdagar. Det innebär att just på torsdagar finns inte bilen tillgänglig om jag skulle råka klanta till det och till exempel äta frukost för länge (eller sitta på toa, som i går).

Alltså såg jag till att vara ute i god tid i morse. Jag drog på mig regnstället, stoppade fötterna i det regntätaste jag kunde hitta (vilket var mina vinterkängor) och virade in huvudet i halsduk och mössa. Klockan var inte mer än halv åtta när jag konstaterade att jag för en gång skull skulle kunna ägna mig åt cykelvarianten av “att strosa” (vilket är den gångstil jag alltid föredrar om jag får välja) i stället för att som vanligt försöka tävla mig fram till jobbet så fort som möjligt.

Jag öppnade garageporten och möttes av Regnovädret. Jag trampade ut i världen, och trampade… och trampade. Fortare och fortare…
Alla mina intentioner om att ta det lite lugnt sköljdes bort med regnet. Det är faktiskt hart när omöjligt att inte cykla så fort man kan när sylvassa, iskalla regndroppar utövar penetrerande akupunktur på den känsliga ansiktshuden. Dessutom blåste det så in i bänken att de elaka dropparna kom åt vart de än ville.

Och jag som för första gången testade Mary Keys Timewise Night Solution nattkräm i går och låtsades att jag fått en strålande ung hud med lyster och glöd.
När jag kom fram till jobbet, blöt och eländig som en dränkt katt, glödde huden minsann av andra orsaker än en dyr nattkräm.

I morse var det tävling på väg till jobbet igen. Det gick så fort, så bra, så susande snabbt.
Jag pumpade bakdäcket innan jag satte mig på cykeln, och kanske var det orsaken till den svävande känslan. Det har allvarligt talat gått lite trögt i både upp- och nedförsbackar sista tiden. Men nu var det annorlunda.

Redan i långa Villabacken rullade jag förbi tre medtävlande, utan att ens trampa. Jag vägrar erkänna att det förmodligen mer beror på omfattande, än vältränad fysik. För sedan fortsatte framgångarna. Jag körde ifatt person efter person, knappade snabbt in och ruschade om. De var chanslösa och jag föreställer mig hur de förvånat stirrade efter min guppande akter som försvann mot horisonten.

Att man minskar motståndet ganska duktigt genom att inte informera sina medtävlande om att det är tävling, tycker jag är oväsentligt! Jag var dessutom på väg att vinna!
Jag låg otroligt bra till, hade till och med lämnat övriga ledarklungan några hundra meter bakom mig, och kände mig trygg i min ledande position.

Då, i höjd med Vänermuseetrondellen, just som jag tillfälligtvis distraherades av den underbara doften av nybakade kanelbullar från Framnäsbutikerna, for ett Kalle Kaviarljust huvud förbi i den imaginära omkörningsfilen. Rackarns rabarber!
Kroppen som tillhörde huvudet satt som gjuten på den skraltiga cykeln och benen gick som trumpinnar. Jag insåg direkt att jag aldrig i livet skulle lyckas cykla ikapp den skapelsen. Intrycket förstärktes när jag i ögonvrån hann notera att det faktiskt var min vän Sorkmannen som var på väg till sitt jobb som sjukgymnast. Sorkmannen tillhör kategorin senigt starka men synnerligen snabba sjukgymnaster så jag ansåg mig besegrad.

I lugnare tempo trampade jag den sista sträckan till jobbet. Jag hade ändå hunnit bli rejält svettig och när jag konsulterade klockan visade det sig att jag slagit nytt personligt rekord. 15 minuter till jobbet en vanlig torsdag, när jag inte ens hade bråttom! Tänk vad lite extraluft i däcken och oinformerat motstånd kan göra för hälsan…

Jag hade faktiskt ganska bra koll på klockan i morse. Tiden räckte till att skriva dagbok, vattna basilika, pelargoner och jordärtskocka, ta hand om peston jag gjorde i går, äta frukost, prata med barnen, borsta tänderna, sköta magen och plocka ihop lunch, mellanmål och kaffemjölk att packa i ryggsäcken inför cykelturen till jobbet.

Precis innan jag skulle ge mig iväg sprack dock den fina illusionen om en lugn stund på sadeln.
Lilla Svalan packade nämligen väskan för skolbad men var tvungen att rata två urväxta baddräkter och ge sig på jakt efter en passande bikini. Efter en stunds letande hittade hon bikinitrosorna i en av kassarna med ren tvätt – men var kunde överdelen finnas?

Vi letade igenom all ren tvätt, lilla Svalans garderob, korgen med smutstvätt på övervåningen, väskan med badkläder som ständigt står beredd ifall vi får för oss att åka ut med båten och slutligen den sorterade smutstvätten i tvättstugan. Där var den!

Och då hade klockan hunnit bli tjugo i åtta och jag var tio minuter sen. Visserligen tar det inte mer än tjugo minuter att cykla men jag vill gärna ha tio minuter tillgodo, för att slippa cykla mig genomsvett och dessutom ha några minuter på mig att starta upp datorn, ställa in lunchen i kylen och säga hej till kollegorna.

Tack och lov var både vind och medtrafikander med mig på vägen och med ben som gick som trumpinnar lyckades jag slå nytt personligt morgoncykelrekord.
15 minuter! En minut bättre än mitt tidigare personbästa.

Nu ska jag sätta mig på cykeln och verkligen anstränga mig för att cykla hem i makligt tempo. Hemma väntar några högar med tvätt och en hungrig Guldgosse.

Sitter på jobbet och eftersvettas.
Jag har sju minuter på mig att bli någorlunda torr, slänga på lite rollon under armarna och dricka dagens första viktiga kopp kaffe.

Cyklandet går som en dans. Jag är nere på 15 minuter (OBS: Ingen exakt tidsmätning. Jag är ju *harkel* ingen tävlingsmänniska) och svischar förbi nästan varenda medtävlare (ojdå) på vägen till jobbet.
I dag var det bara en enda kvinna som lyckades cykla om mig, men jag lät benen trampa på i övervarv och tog mig förbi henne på upploppet. Mohaha!

Det flödar över. Inte bara av smutstvätt i tvättstugan där hemma, utan även här på kontorsstolen.
Och då snackar vi svett!

Jag gjorde det stora misstaget att slå följe med en vän under cykelturen till jobbet.
När jag stannade till vid övergångsstället vid skolan för att säga hejdå till lilla Svalan, så kom han cyklandes och då blev det automatiskt så att vi höll sällskap till våra respektive jobb.

Den här killen är 10 år yngre än jag, vältränad som en fotomodell (tänk de där muskelknuttarna som visar kalsonger) och med en grym kondis.
Han cyklade hela turen på en skraltigare cykel än min, trampandes så benen gick som trumpinnar, och glatt och oberörd av benrörelserna pratade han på om sina fondplacerade pensionspengar.

Så här får det inte fortsätta! Ska jag kunna föra en vettig konversation med min vän någon mer morgon måste vi skaffa dusch på jobbet.

Planen är att jag ska hjälpa våren på traven genom att börja cykla till jobbet.
Den här veckan gick det dock inget vidare.

Måndag – ledig från jobbet
Tisdag – bowling direkt efter jobbet (jag skulle inte hinna ta mig från jobbet till bowlingen med cykel)
Onsdag – bråttom hem eftersom det var Tillväxtgruppssamling kl 18 (och jag slutar jobba kl 17 och det tar en halvtimma att cykla hem, en kvart att åka till samlingen och mer än en kvart att äta)
Torsdag – jag behövde handla på hemvägen (och det känns orealistiskt att cykla med två överfulla papperskassar i uppförsbackarna hem)
Fredag – äntligen cykeldag! (tills Lilla Svalan kom på, precis innan vi satte oss på cyklarna, att det ju är orkesterdag för henne och hennes två kompisar i dag. De tar bussen fram på stan efter skolan och det är jag som hämtar dem från orkesterövningen när jag slutat jobbet.)

Nåja, våren får helt enkelt vänta på min hjälp till nästa vecka.

Efter jobbet i eftermiddag väntar en viktig bowlingmatch. Vi har anmält ett pojk- och ett flicklag från jobbet till Korpenserien. Gossarna har hållt på några terminer men för oss flickor är det första gången i år. Vi spelar i division 8 och ligger hopplöst sist i vår division.

I eftermiddag möter vi laget som ligger näst sist. Det bör alltså vara vår bästa chans att ta poäng. Jag ska ladda hela dagen.

05:45 Jag vaknar. Under natten har jag drömt att en uppskattad kollega dött och något av förtvivlan dröjer sig kvar under morgonen.
05:51 Jag tittar ut genom fönstret och anar att det nog regnar lite grann.
06:23 Jag äter frukost. Det regnar.
07:01 Jag väcker barnen, lite för sent. Det regnar.
07:18 Lilla Svalan och jag är sena iväg till skola och jobb. Det regnar. Vi drar på oss regnställen. Lilla Svalan försöker dra regnbyxorna över skorna. Det går inte. Hon tar av skorna och gör ett nytt försök. Det tar tid. Jag tjatar och klagar. Under tiden gör jag precis samma sak. Tar på skorna först och regnbyxorna sen. Det går inget vidare för mig heller. Gör om och gör rätt.
Men vad små regnbyxorna är! Det stramar över låren. Men det kan inte vara Guldgossens byxor för han säger att de ligger i hans skolväska, och de här är lagom långa.
07:20 Jag hittar mina regnbyxor hängandes på galgen under min regnjacka. Aha, då är det Förundersökningsledarens byxor jag fått på mig.
07:21 Ut med cyklarna. Lilla Svalan trasslar fortfarande med regnbyxorna. Skynda! Skynda!
07:23 Jag ger upp mammatjatet och går och plockar några blåbär i stället.
07:25 -Kom nu då mamma! Vi måste åka! Upp på cyklarna. Förundersökningsledarens regnbyxor stränar.
Men var är regnet?
07:50 Framme på jobbet. Regnbyxorna är blöta – på insidan… av svett…

17:03

17:32.

På väg till jobbet.

17.31.

5:ans växel hela vägen.

Jag hittade på en ny glad, trallvänlig cykelsång att sätta på repeat i hjärnan:
“Cykla på, cykla på. Det ska minsan lätt, lätt gå.”
Det är så bra att ha något att cykla i takt till. Tyvärr stänger det ute alla andra trevliga tankar man kan ha på väg till jobbet.
Som: Varför glömde jag ta upp något ur frysen till middag? Undrars om Guldgossen kommer sitta framför datorn hela dan eller om han tar sig före att gå ut en sväng i det fina vädret? Undrars om någon reagerar över att jag har stoppat ner byxbenen i strumporna? Det ser ju jättefånigt ut!

Innan sommaren bestämde jag mig för att efter semestern – då! Då ska jag minsann cykla till jobbet varenda dag.

Hur blev det med det då?
Jag har lyckats hitta på den ena ursäkten efter den andra, där regnväder varit den förhärskande orsaken, till att slippa sätta mig på cykeln.

I dag har jag dock packat ner regnkläderna i ryggsäcken och satt mig på sadeln. Här ska minsann cyklas oavsett förutspådda regnmoln.

Jag tog det dock synnerligen lugnt i morse. Ingen stress. Ingen svett. Inga framtvingade omcyklingar. Jag hann till och med njuta av de dagglittrande trädgårdarna utmed vägen. 20.09 tog det hit.

Nu ska jag inte sätta upp några ohållbara mål om att cykla varje dag, eller cykla varannan, eller i alla fall cykla en dag i veckan. Nu ska jag vara lite “hasta manjana” och ta dagen… och cykeln som den kommer.

I går behövde jag vara på jobbet lite tidigare, för att förbereda och stämma av innan arbetskamraterna kom.
I dag finns inget att skylla på. Solen lyser och allt är väl. Jag har visserligen en ren snygg t-shirt att undvika att svetta ner…

Jag har tagit cykeln till jobbet i dag. Fast besluten att lämna kläderna torra tog jag det riktigt lugnt och lyckades hålla mig till 20.04. Det fanns ingen att cykla om heller, på de semestertomma cykelvägarna. Däremot blev jag omcyklad av en stressande kvinna som troligen redan jobbat några veckor, eller kanske inte haft semester alls.

Det var skönt att röra på benen lite. Pumpa upp och ner, se världen på nära håll och insupa frisk Lidköpingsluft. Tyvärr luktade det fantastiskt gott av nybakat när jag trampade förbi ICA. Nu måste jag köpa gofika…

I dag hade jag planerat att åka förbi affären på vägen hem. Jag behöver köpa mer jord för att kunna plantera ut popcornmajsen som nu förvandlats från små ljusgröna spjut till ett högväxt gräsmatta med kraftiga blad.

Eftersom både Guldgossen och lilla Svalan cyklar till skolan i dag så dröjde jag mig kvar hemma en stund och gick inte ut och satte mig i bilen förrän tjugo i åtta. Det skulle ge mig drygt fem minuter tillgodo på jobbet innan arbetsdagen startade.

Tyvärr var det något annat som inte startade.
Bilen!

Den drog runt ett varv på startmotorn, suckade tungt och förblev sedan helt död.

Jag slängde mig upp på cykeln medan jag såg jordsäckarna susa iväg för min inre syn (jag har understundom en väldigt livlig inre syn).
Sedan tittade jag på klockan, i verkligheten, och insåg att jag nog var tvungen att få cykeln att susa i stället för säckarna, om jag inte skulle komma för sent till jobbet.

Nu sitter jag på jobbet, fortfarande med spagettiben och aningen förhöjd puls.
Och ett nytt rekord i bakfickan: 14 minuter och 35 sekunder tog det till jobbet i dag.
Jag cyklade förbi alla, ALLA!

Jag cyklade till och från jobbet i går och gör så även i dag.
Men i går gick det betydligt snabbare på morgonen. Klockan stannade på 16.19. Är det månne säsongsbästa?

Förklaringen till att det gick så snabbt är att jag inte lämnade av lilla Svalan vid skolan. När jag cyklar tillsammans med henne en bit håller jag ju nere tempot och sedan tar det en stund att krama hejdå.

I dag tog cykelturen 18.19.
Och det känns i stjärtamentet att jag satt på sadeln även i går.

Hurra! Tjohoo! Jippie!

Äntligen har jag klarat mitt mål med att simma 2000 meter på en timma. Jag lyckades till och med att slå mitt gamla rekord på 59 minuter med en minut.

Och tur var det att jag klarade det nu. Snart stänger badhuset för renovering och vem vet om jag hinner simma någon mer gång innan dess. Vi kvinnor är ju förhindrade under ungefär en fjärdedel av vår tid. I alla fall de kvinnor som blöder rikligt och länge.

Det tog 28 minuter att cykla hem. Men då ingick ett längre stopp för införskaffande av ett stycke frimärke samt ivägskickande att ett stycke brev.

Är det någon som börjar ana ett mönster här?
Kan det vara så att den där galna bloggerskan hädanefter kommer återge varenda cykeltur till och från jobbet, med tidsangivelser och allt?

Den som lever får se.

I dag har vi kundbesök på jobbet.
Det här är alltså en dag när det är lämpligt att visa sig från sin bästa sida. Välklädd, sminkad, sval och fräsch.

Eftersom jag bestämt mig för att cykla till jobbet vid alla tillgängliga tillfällen, och eftersom jag ju är en så otroligt principfast och karaktärshållande figur, så cyklade jag i dag också. Men jag var fullt på det klara med att det gällde att inte svetta ner sig. Lugnt och fint skulle jag glida fram på den nysopade cykelvägen.

Och det gick jättebra med glidet och de lugna trampen – ända till jag råkade cykla om en sportklädd figur och plötsligt drabbades av den ettriga tävlingsandan. Febrilt trampade jag på och cyklade om både unga och gamla, långsamma och snabba.

Och simsalabim så har jag anlänt till jobbet efter 17 minuter och 15 sekunder.
Svettig, med håret på ända, väldigt osminkad och långt ifrån fräsch.

Så tittar jag ner på mina kläder och upptäcker att jag råkat få på mig mina orangerandiga sockar med svarta stjärnor på och inser att om man möter en lätt ångande person med de sockarna så kommer man ignorera diverse dofter och lägga all uppmärksamhet på de gräsliga fotbeklädnaderna.

…var följdriktigt vägen hem från jobbet.

Så fort jag klev på cykeln och sänkte ner min ansenliga akterspegel på den lilla, lilla sadeln så insåg jag att här gäller det att trampa på.

Trots att det nästan bara är nerför på väg till jobbet och därför nästan bara uppför på väg hem från jobbet så tog hemvägen bara 20 minuter och 27 sekunder, alltså nästan 2 minuter snabbare.

Det berodde inte bara på att jag inte hade någon dotter att krama hejdå.
Jag hade också förtvivlat ont i stjärtamentet och ville inte sitta på sadeln en sekund längre än nödvändigt.

Det är bra för miljön. Det är bra för kroppen. Det är till och med bra för plånboken.

Finns det egentligen något enda skäl för att inte välja cykeln som transportmedel till jobbet?

Ja, vad sägs om:
1. Det är svinkallt!
2. Luften i däcken försvinner på något mystiskt sätt under vintern.

Men väl framme på jobbet sitter kylan bara kvar i lår och tår. Och fastighetsskötaren har hängt ut lufttrycksslangen som man kan pumpa tomma cykeldäck med.

Jag har bestämt mig för att inte cykla snabbt den här säsongen. Det är ju så obehagligt att drypa av svett utan möjlighet att duscha efteråt.
Ändå tog jag tid på cykelturen. Jag kan liksom bara inte låta bli. 22 minuter och 12 sekunder tog det. Vilket inkluderar en hejdå-kram till lilla Svalan när vi skiljdes utanför skolan.

Och ändå frågade Bryllingkollegan:
-Har du cyklat i dag?
…så fort han närmade sig mitt skrivbord i dag.

Om jag inte minns helt fel påstod jag för en vecka sedan, att jag aldrig mer skulle simma en tisdagskväll.

I dag var jag och simmade igen.
Det var inte så farligt mycket folk i bassängen i kväll men tillräckligt för att jag skulle hinna bli irriterad på de som var i vägen. Efter bara en liten stund fick jag dessutom en fånig krampartad värk i det riktiga simbenet (vänstern) och jag tror att det sinkade mig en aning.
Jag låg ändå bra till för att klara mina 2000 meter på en timma. När jag såg hur nära jag var inför de sista 500 meterna ökade jag tempot… och det var väl det som var felet. I stället för lugna, fina, långa simtag så blev det mer plask och skvätt och när jag äntligen var klar hade det gått 63 minuter.

Jag som hade fantiserat ihop så storvulna planer om hur jag skulle gå vidare när jag klarat mitt mål. Nästa steg skulle vara att öka längden till 3000 meter. Och när jag kände mig stabil på den sträckan skulle jag försöka klara den på tid. Först 1.45 och så småningom 1.40.

I stället för att gå framåt har jag nu backat några steg.
Och nästa vecka är det menstider så det dröjer innan jag kan försöka igen.

Jag har haft jätteont i vänsterskinkan hela helgen. Träningsvärk kallas det.
Jag hade räknat med att ha ont i höger arm, men var inte ett dugg beredd på skinksmärtan. Det är knappt att jag velat sitta.

Nästa gång jag bowlar ska jag inte anstränga mig fullt så mycket för att se snygg och snitsig ut.

I dag har vi haft konferens på Lumber och Karle i Kvänum. Vi avslutade dagen med bowling. Jag var näst bäst av tjejerna.

Har jag nämnt att jag absolut inte är någon tävlingsmänniska!

Det blev ingen simning i måndags. Planeringsträffen inför ett familjeläger med församlingen tog för lång tid.

Jag simmade i går i stället. 2000 meter på 61 minuter. Samma tid som förra gången. Jag erkänner att jag inte allt för tystlåtet undslapp mig ett: “Eländes!” när jag klev upp ur bassängen.

Men det var skönt att simma. Jag har varit väldigt stressad de senaste dagarna och nu kunde jag låta den inre stressen förvandlas till fysisk energi och få naturligt utlopp. Jag kände mig riktigt nöjd när jag stod i duschen efteråt.

Fast jag ska försöka undvika att simma på tisdagar i fortsättningen. På tisdagar är det nämligen enbart motionssim i hela bassängen.
Föreställ dig en hel bassäng full av förvirrade människor som inte har de vanliga avspärrande banavskiljarna att hålla sig inom, och som därför simmar lite hur som haver. Det är svårt att kryssa sig fram och att ständigt se upp för mötande trafik.
Och som om inte det vore nog så ökar badhuspersonalen svårighetsgraden ytterligare genom att släcka ner i lokalen och klämma på med starka strålkastare under ytan.
Jag blev ideligen bländad och hade verkligen svårt att se mina medtrafikanter.

Det började inte så lyckat. En kraftig herre råkade smeka mig på rumpan – två gånger, och sedan dischade han till mitt ben. Jag hämnades ofrivilligt genom att sparka honom på armarna. Liknande incidenter uppstod även längre fram men ingen lika närgången i alla fall.

Jag provade att crawla en längd. När man inte har tekniken är det hur jobbigt som helt. Jag vet inte alls hur man gör. Någon gång i framtiden kanske jag ska lära mig.

En enda förarglig minut för mycket. Jag tror faktiskt att jag hade klarat det om jag inte försökt öka takten så mycket de sista 250 metrarna. Förmodligen går det snabbare med jämna långa tag än många korta.

Jag spanade in en äldre gentleman med vit skäggstubb och en ung kropp som började sin simrunda med att magplaskdyka i bassängen i den grunda änden och sedan simma under vattnet de första 25 metrarna.
Han simmade nästan dubbelt så fort som jag, trots att han använde sig av bröstsim han också. Men han hade en finfin teknik med kraftfulla bentag och en lite sjöjungfruklatchande rumpvift i slutet av varje bentag. Jag försökte studera honom och lära mig ett och annat men kände mig särdeles fjantig när jag försökte vifta på rumpan.

I början var det väldigt mycket folk i bassängen och fastän jag var den enda snabbsimmaren och kavat la rabarber på mittenspåret så blev jag frustrerad av allt folk.
Jag blev också frustrerad av att någon flyttade om mina kulor på abakusen. Till slut ställde jag mig en stund vid kulramen och illglodde argt på alla som försökte komma i närheten…

…och då hände underverket att de flesta lämnade bassängen. Det blev bara jag och ytterligare två kvinnor kvar.
Och sen kom den där karln som imponerade så duktigt på mig.

Nu vet jag i alla fall att jag “har det i mig”. Några gånger till och med lagom mycket folk i bassängen så ska jag nog fixa mina 2000 meter på en timma.

I går
Badhuset
2000 m
63 min

I dag
Kaffestugan
Oräkneligt antal kaffekoppar
6 timmar och 40 minuter

Nu kommer min lilla skrytstund. Alla människor borde ha någon plats, något sammanhang där de kan skryta om sig själva.
Jag är så lyckligt lottad att jag både kan orera i bloggen och glänsa lite på facebook.

Igår var jag och simmade igen.

Det började jättebra. Gott om plats i bassängen och lilla Svalans simglasögon. Jag såg lika bra under vattnet som över. Det var nästan så att jag glömde bort att sticka huvudet över ytan för att ta luft. Undervattensvärlden var så klar och fin att jag trodde jag kunde leva där.
Lugna, jämna, långa simtag transporterade mig från den ena kakelkanten till den andra och jag kände att idag – idag ska jag kanske nå målet med två kilometer på en timma.

Sen började bassängen fyllas på. Jag fick trängas med två långsamma tanter som dessutom envisades med att simma i bredd, och inte utmed kanterna så att jag hade chansen att simma om, utan så mitt i simfåran som möjligt för att verkligen täppa till alla möjligheter att ta sig förbi.
Sedan fanns där den vanliga blandningen av äldre frustande herrar som simmar så långsamt att det är ett under att de överhuvudtaget inte sjunker till botten. En av dem intog dessutom ryggläge och plaskade vitt och brett med armar och ben.
Efter en stund kom ett gäng snabbsimmande killar. Vältränade muskler, långbenta badbyxor i grälla färger, kroppar fullproppade med snygga tatueringar. De sinkade mig av tre anledningar. För det första la de självklart beslag på snabbfilen (det lilla mellanrummet i mitten där man kan simma fram och tillbaka och slippa harva runt i cirkel tillsammans med alla som simmar sakta). För det andra virvlade deras snabba rörelser upp bassängen och gjorde det trögt att simma i kölvattnet.
För det tredje hade de så välkoordinerade rörelser och smidiga kroppar att jag ägnade mer tid åt att ligga under vattnet och betrakta dem än åt att simma på.

När mina tvåtusen meter var tillryggalagda hade det gått 64 minuter. Då hade jag lagt in överväxeln de sista femhundra och allra högsta växeln de sista tvåhundrafemtio.
Mitt skryt idag handlar alltså inte om ett nytt rekord.
I stället är jag stolt över att jag jobbade hårt. Så hårt att jag var helt slut när jag stapplade upp ur bassängen. Så hårt att jag frös. Så hårt att jag var tvungen att stå en lång stund i den varma duschen och hämta andan. Så hårt att jag kom i samspråk med några äldre damer som skulle in och vattengympa…
…så hårt att jag inte var ute från omklädningsrummet förrän en av badhusets anställda sagt åt mig att de faktiskt stängt för dagen!

Redan på parkeringsplatsen sjönk mina förhoppningar när jag lyckades sno åt mig den allra sista platsen.
Inne i badhuset var det mycket riktigt alldeles knôkat med folk. Och de flesta låg och guppade i motionsdelen.

De första metrarna gick det ändå ganska bra. Jag var irriterad över alla människor och satte upp ett högt tempo. Jag hann till och med varva en man två gånger bara på de första 150 metrarna, en av gångerna rev jag honom lite på armen.

I början var jag ensam snabbsimmare i bassängen. Det är lättare att ta sig fram då. Jag vet inte varför men det verkar finnas en oskriven lag om att den som simmar snabbast också har företrädesrätt. Ofta kan man simma i mitten och slippa ta det omständliga varvet runt, runt.
På fem minuter hann jag 200 m. Efter 500 meter hade det gått en kvart. Det var ju precis den farten jag var tvungen att hålla för att klara mitt mål med 2000 meter på en timma.

Men sen började problemen. Bassängen fylldes med folk. Kraftiga karlar som simmade i bredd och pratade med varann. Ännu kraftigare damer som upptog lika mycket plats som herrarna fastän de simmade ensamma. En äldre, snabbsimmande dam som självsäkert la rabarber på mittenfåran. Två andra snabbsimmande tanter, en med och en utan simglasögon.

Jag önskade verkligen att jag fått med mig lilla Svalans simglasögon. Då hade jag åtminstone kunnat ta mig fram utan att ha allt för mycket kroppskontakt. Vid ett tillfälle råkade jag liksom smeka mig förbi den äldre, snabbsimmande damen. Jag tror inte hon blev så lycklig över det. När vi kom till den grunda änden stannade hon upp och stirrade på mig. Jag tror i alla fall att det var det hon gjorde när hon vände sina mörka stora simglasögon åt mitt håll.

Efter halva sträckan kom jag in i en stadig lunk och hittade ett tempo som jag trodde mig kunna hålla hela vägen. Jag slaknade dock på slutet så tydligen hade jag i alla fall gått ut för hårt i början. Det var också svårsimmat på grund av alla människor i bassängen.

När jag slog handen i kaklet (ja, inget fusk här inte. Jag måste ända fram på varje sträcka) hade det gått förargliga 64 minuter. Det är ändå en minut bättre än förra veckan.

Nu blir det en veckas paus.

I kväll har jag simmat 2000 meter. Jag är riktigt nöjd med min insats för det tog bara 65 minuter. Mitt gamla mål med 2000 m på en timma lever igen. Det var nog 1 ½ år sen jag simmade regelbundet senast men jag ska försöka göra ett krafttag igen. Om jag minns rätt var det bara en eller möjligtvis två gånger jag nådde målet.

Jag lånade lilla Svalans simglasögon och använde dem hela tiden. Det är en fantastisk skillnad att simma med simglasögonen. Som en helt ny (undervattens-)värld som öppnas.
Allt är större under vattnet. Alla rumpor, fötter och knän är större. Det märkliga är att det också är fler personer i bassängen när man tittar under vattnet. För varje överkropp som sticker upp över ytan går det två ben som tar plats under ytan.

Och det var gott om ben vill jag säga. Det är väl många som fortfarande, så här två veckor efter nyårsafton, försöker hålla liv i sina bantar- och nytt-liv-löften. Förmodligen blir det mindre stimmigt om några månader.

I slutet av min timma var det i alla fall inte lika mycket folk i bassängen och jag kunde öka takten lite. De sista 200 m tog bara fem minuter. Pulsen var uppe i 160 och det är nog en takt jag borde kunna klara nästan från början, bara jag får lite utrymme.
I dag fick jag en rejäl spark på vänsterhanden av bassängens andre simglasögonsimmare. Jag fick också lite småkickar av några äldre män. Själv sparkade jag bara på en tjej, men jag gjorde det å andra sidan två gånger på raken.

Jag har redan tidigare yvts över Förundersökningsledaren stora insats med grävandet i trädgården inför nästa års trädäck. Men nämnde jag att han även lyckades med konststycket att flytta tio ton grus från framsidan av huset till hålet han grävt på baksidan, på bara en lördag.Lilla Svalan gör som jag, och dokumenterar lite.Förundersökningsledaren fick visst lite, med betoning på lite hjälp med.Jag vet inte hur många skottkärrelass det blev, men ni skulle se Förundersökningsledarens underarmsmuskler!

I dag är det riktigt ruskevä´r. Det är så man blir sugen på en värmande brasa. (Att kura framför i sällskap med en bra bok, en kopp te och en liten kaka. Eller en stor kaka. Det är också okej.)

Förra veckan tog jag bilen till jobbet varje dag. Jag lyckades skylla på min förkylning för att slippa cykla.
Nu är förkylningen i det närmaste överstånden och jag har ingen vettig anledning att nyttja bilen. Lilla Svalan tyckte naturligtvis att det var vansinne att välja årets blåsigaste, regnigaste dag för att börja cykla igen, men jag var omutlig och nästan lite sugen på att cykla. Miljö, ekonomi och motion är mina ledord under de ständigt återkommande cykeldiskussionerna jag för med min dotter.

Lilla Svalan blev dock inte övertygad och klagade på väg till skolan:
-Det här är barnplågeri! Det regnar OCH blåser!

Men jag erkänner villigt att jag njöt av att känna regnet rinna nedför kinderna. Att känna vinden trycka till mig i sidan så att jag måste parera med styret för att inte vingla ut i körbanan. Att få glasögonen pärlade av täta, kristallklara droppar.

Jag kommer förmodligen inte njuta lika mycket på vägen hem, i blöta regnkläder, uppförsbacke och motvind.

Jag skryter om mina cykelrekord och ska därför försöka hålla mig lite mer lågmäld.
Men i dag har jag i alla fall cyklat snabbt på vägen hem. 17:32 tog det. Jag vet inte om det är bästa tiden hittills men det kan det mycket väl vara.

När jag satte mig på sadeln tänkte jag som vanligt: “I dag tar jag det lite lugnt. Jag har inte bråttom och ingen tid att passa.”
Men likväl, så fort jag fått upp farten lite kände jag lusten till att trampa hårt, att flåsa, att dra upp pulsen.
Och när jag fick en kille i sikte med cykelbyxor och hjälm, då var det omöjligt att få stopp på mig. Jag tog honom i en innerkurva och såg hans förvånade ansiktsuttryck för min inre blick. (Ja, jag vände mig inte om. Det är livsfarligt i sådana hastigheter…)
När jag närmade mig värsta uppförsbacken seglade jag om en dam också och sedan kunde jag motta det imaginära folkets jubel under sista rakan innan jag kom in i vårt bostadsområde.

Tillägg: I dag (läs fredag) cyklade jag till jobbet på 17:20. Med tanke på att det är nerförsbacke till jobbet och följdaktligen uppförsbacke hem, så var torsdagens resultat mycket bra.

Hu vad svettig jag är.

I morses var det verkligen tävling på cykelvägen. Jag fick fart på högsta växeln och susade om elva skolungdomar, en dam och två herrar. Flera gånger fick jag plinga med cykelklockan för att de skulle flytta sig ur vägen när jag kom farande.

Tackom och lovom att jag har en deo i väskan.

Jag blev förresten ganska våt när jag cyklade hem i går också.
Precis när jag skulle kliva ut genom dörren började det nämligen vrålregna. Jag krängde på mig alla regnställsdelar och mumifierade in mig rejält.
När jag kom ut ur huset höll det upp. Rädd för regn behöll jag dock munderingen på med den självklara följden att jag blev genomsvettig i regnstället.

Undrars om det inte blev säsongsbästa igen.

16:49 till jobbet. Och ändå var inte pulsen uppe i mer än 139 slag/minut. Men svettig – ja, det blev jag förstås!

När jag kommer fram till jobbet skyndar jag mig att kasta av mig den vindtäta jackan och den tunga tröjan. Hjälmen och den värmande scarfen har åkt av redan ute vid cykelstället.
Så dunsar jag in på toaletten och sliter av mig t-shirten. Jag låter kroppen eftersvettas några sekunder och drar sedan ut långa sjok av toapapper som jag torkar mig med under armarna, på ryggen och mellan brösten. Det finns inget papper för händerna, annars hade jag använt det.
När jag är någorlunda torr trollar jag fram en deo ur väskan och bättrar på i armhålorna. Nu ska nog arbetskamraterna lyckas genomlida dagen i min närhet.

Jag cyklade till jobbet i morses. Det var egentligen inte meningen men mer om det senare.

Eftersom det var första gången jag cyklat på en ganska lång tid, så passade jag på att ge järnet. Tiden hemifrån till jobbet blev 17:29. Pulsen var uppe i 159.

När man cyklar snabbt och det är sommarvarmt är det lätt hänt att man blir lite fuktig.

När jag kom fram till jobbet var jag jättesvettig, men med bra klädval (en tunika med fladderärmar där luften har fritt tillträde till armhålorna) så ska nog både jag och omgivningen överleva dagen.

På väg till jobbet mötte jag inte en enda själ. De enda jag såg till var två små barn (visserligen själar, men jag mötte dem inte för de stod still) som stirrade och pekade på mig. Jag hade på mig svarta walkingskor, mintgröna sockar, svarta harlemsshorts, en vit vindjacka med röda detaljer (engelskt rött – det är snyggt), en vit buff med svaggrönt mönster och en röd cykelhjälm. Inte så konstigt skulle man kunna tycka, om det inte varit för att jag dragit buffen över huvudet som en klassisk skidhuva. Bara kinderna stack fram, som två vita limpmackor ungefär.

Ärligt talat såg jag ut som ett UFO, och brydde mig lika mycket som ett UFO.

I dag tog det 18:10 minuter att cykla till jobbet. Jag hade ingen att tävla mot och jag kände mig manad att ta det lite lugnt och njuta av nattens regn som förvandlats till slöjsvepande dimma under de första morgontimmarna.

Hemma hos oss blev det dock inget nattaregn. Det kom några droppar i går kväll men det där skyfallet som jag trodde att jag cyklade ifrån uteblev. Jag hann binda upp pionerna och ställa fram alla utekrukor som vanligtvis häckar nära väggarna för att de skulle få en chans till gratis bevattning men det visade sig vara ogjort arbete.
Förhoppningsvis regnar det lite i dag i stället.

Strax efter Skogshyddan, mitt emot fotbollsplanerna, stod en polisbil parkerad vid Villabadet. Den stod där så ensam att jag reagerade. I diket precis utmed cykelbanan upptäckte jag strax två tillhörande poliser, en man och en kvinna.
Naturligtvis undrar jag vad de gjorde där.

Jag har tänkt igenom och förkastat ett antal idéer.
Det lär inte handla om span för de stod väl synliga och en tom fotbollsplan och några harmlösa villor är väl inga spanobjekt direkt.
Jag tror inte heller att de var där för att kontrollera bilar för de hade ingen fartkamera/pistol eller stopp-spade med sig.

Det mest troliga (enligt min begränsade hjärna) är att de var ute för att plocka pengar av barnen. Det är inte lönt att kontrollera lyset under dagtid men man ska ju ha cykelhjälm när man är under 15 år och många barn cyklar den här vägen till skolan.

Min teori understryks också av sammansättningen på poliserna. Det var en solbrun, ganska snygg man med bister uppsyn (bad cop) och en söt, något yngre blond kvinna med hästsvans (good cop). Jag kan riktigt se framför mig hur Herr Bister stoppar en förskrämd flickunge och börjar förmana henne om hjälmtvånget tills hon är nära att ta till lipen. Då bryter Fröken Hästsvans in och är snäll och timid och tröstar det stackars flickebarnet med att det räcker om hon tar med sig en böteslapp hem till mamma och pappa att betala per omgående. Och att alltid bära hjälm i fortsättningen.
Herr Bister tillägger att det inte är lönt att skylla på barnfattigdomen när man bor i ett av stadens finare bostadsområden och flickan cyklar därifrån så fort benen bär för att inte komma senare än nödvändigt till skolan, medan poliserna gör high-five bakom hennes rygg och gläds åt ytterligare lättförtjänta inkomster åt polisväsendet och de ökade möjligheterna att nu har råd att sätta åt de verkliga brottslingarna.

Kvinnan log mot mig när jag cyklade förbi. Jag drog slutsatsen att det var för att jag bar hjälm (tur att de inte stod där i går när jag glömt hjälmen) men när jag tänkt lite kanske det mer berodde på att jag under hjälmen hade en grön buff som smet åt runt hela huvudet och får mig att likna ett mänskligt klot och för att jag runt halsen bar en turkos skarf med hjälmens hakband knäppt runt en bit av skarfen för att inte riskera att få någon blåst på halsen.

Jag såg med andra ord inte riktigt klok ut och det kan förmodligen få även den vänaste poliskvinna att dra på smilbanden.

I dag har det varit en rekorddag på cykelsadeln.
På morgonen tog det bara 17 minuter att cykla till jobbet, och då hade jag varken bråttom eller tävlade med någon.

På hemvägen (eller rättare sagt uppförsvägen) tog det bara 18 minuter. Men då var jag jagad av farbror Åskar som mullrade mig i hasorna och hotade med regn. Dessutom råkade jag cykla om en ung (ca 30 år) kille och det kunde han uppenbarligen inte tåla för han satte upp farten och cyklade efter en liten stund om mig.

Och DET triggade igång mina slumrande tävlingsinstinkter så till den milda grad att jag var tvungen att jaga ifatt honom tillbaka. Tyvärr kom jag inte om för vi fick ständiga möten på cykelvägen och även om jag kan vara lite obetänksam när det gäller så allvarsamma saker som tävlingar, så är jag ändå ingen våghals. Men jag låg honom precis i hasorna och han vände sig om flera gånger för att kontrollera om han inte snart trampat i från mig, men det lyckades han ICKE med! Haha!

Som tur var hade han inte lika långt hem som jag. Han bodde i början på Tofta och hade han inte svängt av när han gjorde hade jag aldrig orkat hålla tempot ända i mål.

Nu får han leva med att bli slagen (eller ja, nästan i alla fall) av en tant, som till på köpet cyklade med en buff neddragen på ett nördigt sätt över öronen.

Jag har väl talat om att jag absolut inte är någon tävlingsmännniska.

För ett tag sedan lämnade jag ju in min cykel för reparation. Det kostade 350 kronor och gick på ett litet kick. Att jag sedan inte hämtade ut cykeln på nästan en vecka hade mer med barnens magsjuka att göra än att cykelreparatören skulle varit långsam.

Jag gick först till en anna cykelhandlare som ligger närmare jobbet. Han tog sig en titt på min cykel och konstaterade att det skulle kosta 3000 kr att laga den och ta en månad. Och för att jag verkligen inte skulle missförstå budskapet la han till:
-Men jag gillar egentligen inte att göra sådana här jobb!

Hädanefter vet jag i alla fall var mina cykelrelaterade pengar hamnar.

I morses gick det inget vidare i dagsetapp ett av Tour de Lidköping.

Jag blev omkörd av fyra medtävlande och körde själv bara om två, varav en till fots. Den andra var förresten en äldre dam och det var inte Evy Palm så hon räknas knappast heller.

Men jag noterade ett nytt personligt årsbästa. 19 minuter och 20 sekunder från dörr till cykelparkering. Mitt mål är 15 minuter innan semestern.

Man skulle ju kunna tro att en person som under gårdagen cyklade till jobbet, svettades och upptäckte att hon saknade förlåtande deodorant, skulle kunnat åtgärda den lilla detaljen och bli en aning fräschare dagen därpå.

Men eftersom den personen är jag, så sitter jag nu här och osar igen.

Man blir lite svettig när man cyklar. Särskilt när det är strålande sol redan klockan halv åtta på morgonen, och särskilt när man inte kan cykla lugnt och fint utan nödvändigtvis måste smygtävla med andra cyklister.

Men det är ingen fara. När jag kommer fram till jobbet brukar jag smita in på toaletten, torka bort den värsta svetten och rolla på lite ny deodorant.

Det hade jag gärna gjort i morses också, om det inte varit så att jag vid något sinnesförvirrat ögonblick plockat ur deodoranten ur ryggsäcken.
Nu sitter jag här och luktar… i bästa fall “varmt” som Snygg-kollegan uttryckte det under någon av hennes mest vänligt sinnade sinnesstämningar.

Jag kanske ska fundera på att försöka hålla mig lite på min kant i dag…

Ahhhh!

Äntligen till cykel igen. Det känns bra!

Lilla Svalan blev av med armbindeln (hm, fel ord, men det finns inget som är rätt, i alla fall inte i min begränsade vokabulär) i torsdags och i dag tyckte jag att det var rätt lagom om hon kan börja cykla till skolan igen.

Att det sammanföll med en dag då jag skulle vara tvungen att sluta tidigare för att hämta barnen, om nu inte lilla Svalan kan cykla hem själv, är bara en ren och skär tillfällighet…

Nämnde jag att lilla Svalan ska cykla hem själv?

I helgen har det varit varmt och skönt. Så jag var nästan sugen när jag upptäckte att jag skulle hinna cykla till och från jobbet i dag.

När jag svingade (bara liiiite överdrivet) mig upp på cykeln i morses var det bara ynka fyra plusgrader. Men eftersom jag skyndat på morgonrutinerna och dessutom hade lyckats övertala till och med lilla Svalan om det nödvändiga och njutningsfulla i att cykla, så fanns det inte minsta chans att jag skulle ändra mig och ta bilen i stället.

För att muntra upp mig på min kalla färd sjöng jag en liten peppsång tyst för mig själv:
“Jag har inte ont i baken.
Jag har inte ont i baken.
Jag har inte ont i baken-
för den är så mjuk och rund.”

Jag kan inte för mitt liv begripa hur det kan göra så ont i rumpan att cykla. Kan man verkligen ha ont i fettet? Är det inte bara muskler som gör ont?
Om det nu är så att musklerna klarar mer smärta än fett så ska jag önska mig skinkor av stål.

Så fort jag kommit hem från cykelturen (Aj, min stjärt. Jag har förmodligen suttit för mjukt i vinter.) kom lilla Svalan rusandes mig till mötes och ville att vi skulle åka till badhuset och bada.

Jag kan behöva lite motion, så varför inte.

En förståndig männsika skulle antagligen vårfejjat sin cykel innan första turen, och upptäckt och åtgärdat sådana små detaljer som att bromsen inte fungerar till exempel.

En förståndig människa skulle troligtvis valt en varm och skön dag för vårens första cykeltur, inte en dag med minusgrader och bitande kalla vindar.

En förståndig människa skulle förmodligen satt på sig sitt armbandsur med tidtagarfunktion när hon skulle cykla till jobbet för första gången på länge och ville ta reda på hur lång tid det tog.

En förståndig människa skulle med största sannolikhet tänkt på att det finns en klocka i mobilen i stället för att sucka över att hon glömt ta på sig sitt käcka armbandsur.

Men nu är jag ingen förståndig människa – så det så!

Jag lyckades inte med min stående målsättning i badhuset i går. När timman gått hade jag 150 meter kvar att simma.
Som straff var jag tvungen att försöka simma crawl de sista metrarna. Det var inte lätt.

Först försökte jag bara göra rätt med armarna och simma bröstsim med benen, men det säger sig självt att det var orimligt. Jag tjuvkikade lite runtomkring i bassängen och upptäckte en man i sina bästa år som simmade en mycket tekniskt korrekt crawl. Han sprattlade med benen i takt med armarna så jag härmade honom.

Efter 25 meter gav jag upp. Även om det faktiskt gick fortare än bröstsimmet så var det så ofantligt jobbigt. Jag blev alldeles yr i skallen.
Kanske berodde det till viss del på att jag aldrig fick tillfälle att andas.

Fördelen med att simma sent på dagen är att badhusets cafée hinner stänga innan man duschat klart. Det är mycket lättare att motstå en frestelse som inte är genomförbart att falla för.

Jag presterade inga större mästerverk i simbassängen i dag. Däremot kom jag på några innovativa idéer när jag stod i duschen.

Under simpasset struntade jag i att räkna längder. Det var så mycket folk i bassägen att det inte fanns någon abakus (kulram) ledig till mig och att hålla på att räkna meter under en timma och en kvart insåg jag snabbt skulle bli omöjligt.
Däremot gjorde jag en överslagsräkning. Jag stannade upp var femte minut och mätte pulsen så att jag hela tiden låg mellan 120-140 slag per minut, och så räknade jag vändorna mellan varje pulskontroll. Jag simmade alltid tre eller fyra vändor under varje femminutare. På så vis har jag i efterhand kunnat räkna ut att jag landade på ungefär 2250 meter.

Men det var ju vad som hände i duschen jag skulle skriva om.

När jag var på väg att tömma den sista slatten i duschtvålsflaskan så fick jag plötsligt en galen idé. Ja, jag överfölls av en sådan obändlig lust att testa det där som man gjorde när man var liten. Jag skriver “man” för jag är inte helt säker på att jag själv var delaktig de där gångerna för 30 år sedan, då “man” åkte kana på ett välsåpat kakelgolv i duschen efter gympan när jag gick i skolan. Men det skulle vara så kul att prova.

I dag har jag upptäckt att även jag har en gräns för hur mycket dumheter en snart 40-årig tant kan tillåta sig själv.
Tro det eller ej, men jag lät faktiskt bli att tvåla in hela kroppen och åka kana på golvet mellan benen på de andra tanterna.
I stället nöjde jag mig med att göra stora tvålbubblor mellan brösten med den lilla duschtvål som fanns kvar. Jag tror inte att någon såg mig.

Sen, när jag schamponerade håret, kom jag på en annan innovativ sak.
Jag brukar alltid ha problem med att jag tappar så mycket hår när jag tvättar håret. Och alla tappade hårstrån har en benägenhet att vilja samlas mellan skinkorna. Det är inte alls praktiskt, såvida man inte samlar hår till en peruk, och framförallt inte bekvämt att behöva gräva fram… ja, ni förstår själva.

I dag, efter 40 års hårtvättande, kom jag för första gången på den brilianta idén att i stället för att luta huvudet bakåt och låta alla lösa hårstrån sköljas ner utmed ryggslutet, så lutade jag huvudet frammåt och tappade på så sätt en stor del av mitt böljande svall rakt ner på golvet.
Tänk så behändigt! Varför har jag inte kommit på det här tidigare?

Update:
Min mamma har i efterhand påmint mig om att hon faktiskt lärde mig det smarta sättet att tvätta håret på, redan när jag var liten. Tyvärr har jag uppenbarligen förträngt det och samlat hår i onödan.

I går kväll hade församlingen hyrt badhuset i stan och hel familjen Zäta var på plats. Jag tog tillfället i akt att simma en timma med siktet inställt på 2000 meter. Eftersom vi inte var jättemånga badande och de flesta hellre lekte och hoppade (huga…) så hade jag så att säga fritt spelrum. Det enda som var i vägen var några förrymda badringar, storlek extra big och en och annan madrass.

Jag gick ut lite för hårt och blev tvungen att dämpa tempot efter några hundra meter om jag skulle orka hålla ut hela vägen. Mot slutet blev det riktigt ont om tid. När det återstod 500 meter hade jag bara 10 minuter på mig och var tvungen att simma 50 meter per minut. Jag la in den lilla överväxel jag lyckades frammana och tyckte att jag riktigt forsade fram i vattnet.

När det återstod 200 meter kom Förundersökningsledaren och frågade hur det gick. Jag har inget minne av att jag svarade honom, och enligt Förundersökningsledaren fick han bara ett desperat frustande som bevis på att jag överhuvudtaget hört honom.

Men jag klarade det. Igen. Jag har ju lyckats en gång tidigare, men då tog jag rygg på någon snabbsimmande kille som banade väg för oss i en knôkfull bassäng. Det borde ha varit lättare den här gången eftersom jag var själv, men det var det inte.

När jag klev upp ur bassängen kunde jag knappt stå på benen och lite senare, i omklädningsrummet, blev jag tvungen att ta tag i skåpsdörren för att inte fara omkull.
Men det var det värt. Jag känner mig otroligt nöjd med mig själv.

Vi har varit i badhuset på förmiddagen. Det var Guldgossen, jag, Lilla Svalan och lilla Svalans kompis.

Först tittade jag på när barnen våghalsigt hoppade från 3:an. Jag vet att jag är fånigt räddhågsen men jag vågar inte ens hoppa från kanten.

Seda lekte vi hajleken. Det går till så att barnen seglar på en flotte av sammanflätade flytmadrasser och försöker akta sig för mig som är haj. Jag jagar dem med blottade tänder och fruktansvärda grin och lyckas jag fånga något oskyldigt litet barn så sliter jag det i stycken med mina sylvassa tänder. Eller nästan, jag killar dem lite i alla fall.
Det är en väldigt spännande lek för både mig och barnen. För barnen är det läskigt eftersom de inte riktigt vet vad jag ska ta mej till eller vem jag ska rikta in mina attacker på. För mig är det spännande eftersom jag inte bottnar där vi brukar leka och jag ogillar som sagt att hamna allt för långt under ytan. Efter en välriktad spark av något flyende byte kan det hända att jag kallsupar mig och måste vila en stund vid bassängkanten innan leken kan fortsätta.

När jag tröttnat på hajleken (det är märkligt nog aldrig någon av barnen som tröttnar först…) tog jag med mig Guldgossen till motionssimmet och tvingade honom att simma 400 m. Det fick bra. Sedan tyckte jag att han kunde simma 100 m till och börja samla meter till ett kilometermärke. Guldgossen var ganska trött och tämligen tveksam så jag gjorde något dumt. Jag försökte muta honom med att om han simmade 500 m så skulle jag hoppa från kanten.
Guldgossens längtan att se mig hoppa var uppenbarligen mycket större än hans aversion mot att simma, så han nappade oväntat och direkt. Jag har aldrig sett en trött Guldgosse simma så snabbt.

Jag stod vid kanten och tvekade länge trots att jag var ivrigt påhejad av tre småskuttande barn som turades om att visa mig olika sätt att hoppa eller dyka på.
Till råga på allt kom en mamma från kyrkan gåendes och vi hejjade naturligtvis på varandra. Barnen var inte sena att berätta att jag var rädd för att hoppa från kanten men att jag lovat bara för att Guldgossen simmat så duktigt.
Mamman var finkänslig nog att börja dra sig mot duscharna, men flickan hon hade med sig ville gärna stanna kvar och se mig hoppa. Eftersom jag ju inte kunde låta dem stå och vänta hur länge som helst så var det bara att samla mod och göra ett litet dödsskutt ner i den djupa dykbassängen.
Och det var faktiskt inte så farligt. Jag fick varken några kallsupar eller vatten i näsan. Inte ens lite drunkningsångest.
Men jag har inga planer på att göra om det frivilligt. Jag behöver ju ha något uppseendeväckande att kunna muta barnen med nästa gång vi är i badhuset.

Efter hoppet gick jag och simmade 25 minuter till. Den här gången i mitt eget tempo. Det innebär att jag simmar mer under än över vattnet (märkligt att jag inte är rädd för det) och sätter upp ett så pass högt tempo att jag får upp pulsen mellan 140-165 slag/minut.
En medelålders herre som simmade samtidigt som jag kunde inte låta bli att kommentera min framfart när jag för en gångs skull stod still och kollade pulsen.
-Blir du inte trött? frågade han. Du simmar ju jättefort!
-Jo, jag blir trött. Men jag simmar ändå! svarade jag stolt och kastade mig ner under vattenytan igen.

När Guldgossen skrev upp sin halvkilometer som badhuspersonalen passade jag på att anmäla mig till kilometermärket jag med. Man måste inte köpa några märken, men det kan vara roligt att ha uppskrivet hur långt man simmar egentligen. Patrik, så hette badvakten, förklarade att man kan hålla på och skriva upp under hela livet om man vill. Man måste simma minst 200 meter och max 2000 meter per tillfälle.
När jag sedan gick för att få antecknat mina 1250 meter tyckte Patrik att jag var duktig. Det tyckte inte jag själv men jag sträckte ändå på mig en extra centimeter innan jag gled ner i varmvattenbassängen och strechade armar, rygg och nacke.

Hurra!

Jag är riktigt stolt över mig själv!

I går klarade jag min målsättning i simbassängen. 2000 m på en timma.
Det var väldigt fullt på de två banorna motionärerna fått sig tilldelade och trångt om saligheten. För att inte åka på för många
blåmärken valde jag att ta rygg på en simglasögonkille och lägga mig i hans
kölvatten. Det var uppenbarligen ett smart val för jag blev tvungen att hålla
ett högt tempo om jag skulle ha chansen att hänga med.

När jag simmat i trekvart hade den snabbe killen gått upp
ur bassängen men jag såg på kulramen att jag faktiskt hade en liten chans att klara mitt
mål. Så jag la in en ännu högre växel och forsade fram i vattnet. (Okej, jag
överdriver, men bara en aning…)

När jag simmat mina 2000 meter tittade jag på klockan och
konstaterade att jag hade åtta minuter tillgodo på min uppsatta måltimma.

Nu funderar jag på vad jag ska sätta upp för mål härnäst.
Kanske att simma en hel timma utan att varken krocka med, sparka till, riva eller skvätta ner någon annan?

Det är dumt att springa på löpband när man har lider av en hälsporre.
Jag fick rejält ont redan efter stretchen i går och jag ljuger om jag säger att det är bättre i dag.

Jag vägrar dock att inse att det inte är bristande kondition utan en eländig häl som ska sätta stopp för mitt Göteborgsvarvsförsök. Jag känner mig inte mogen att erkänna mig besegrad. Viljan lever, och ännu mer nu när jag sett mina kollegor kämpa på och bli ättre och bättre.
Jag är särskilt imponerad av en kollega som har gått från att ägna kvällarna tillsammans med chips, ostbågar och en film (jag överdriver lite här, men det är bara för att ge en tydlig bild) till att ge sig ut och springa varannan dag i ur och skur och kalla vindar.

Själv tränar jag nästan ingenting. Jag försöker simma en gång i veckan men det blir inte alltid av. Det lär aldrig någonsin räcka för att ta sig an ett Göteborgsvarv men det har jag lyckats förtränga ganska effektivt.

I dag borde jag egentligen vila hälsporren, det är enda chansen att någonsin bli av med eländet. Men just i dag ska jag arbeta i Kaffestugan hela dagen och i kväll väntar mer belastning eftersom vr serveringsgrupp har hand om fikat på församlingsmötet.

Jag får säga som vissa andra hurtbullar – vila får man göra när man kommer till himlen.

I eftermiddag har jag varit på Korpen och tränat inför Göteborgsvarvet.
Bland annat sprang jag på löpband.
Det var jättesvårt. Jag var tvungen att koncentrera mig stenhårt för att inte trilla av eller hera åt sidan.

När jag väl klev av eländet tog det en bra stund att komma på rätt köl. Det kändes ungefär som efter en rejäl karuselltur.

Hädanefter ska jag bojkkotta alla förslag om att lägga ut dyra pengar på Lisseberg eller Gröna Lund. Det räcker med 65 kr för att springa en halvtimma på löpbandet.

Jag skötte mig riktigt bra i badhuset i går kväll. Jag tog det lugnt, lät pulsen ligga runt 130-140, och skrämde inte ihjäl mina medsimmare.

I alla fall inte under de första 40 minuterna.

Eftersom jag inte räknade längder och det inte fanns så mycket kul att titta på, så fick jag erbarmeligt tråkigt. Vilket resulterade i att jag under de sista 20 minuterna roade mig med att tävla lite. Jag tror inte att de andra var med i tävlingen riktigt, men vad gjorde det! Desto lättare att vinna!

Mohahaha!

Efter jobbet ska jag åka direkt till badhuset och simma. Det var länge sedan nu.
Eftersom jag fortfarande äter penicillin mot min “halsfluff” så har jag ålagt mig själv att ta det lite lugnt. Jag ska verkligen försöka att varken räkna längder eller simma ikapp med de andra i bassängen.

Det blev inte så mycket simmat i kväll. En middag kom emellan så jag kom inte i väg till badhuset förrän tjugo i sju. Klockan sju doppade jag tårna i bassängen och hade då bara 40 minuter på mig innan jag var tvungen att gå upp igen för att det var stängningsdags.

Jag bestämde mig direkt för att jag inte skulle bry mig om att räkna hur långt jag simmade eftersom jag inte hade hela timman på mig. Efter trehundra meter gav jag upp och började flytta kulor på kulramen precis som vanligt. Jag kan inte fatta att jag är en sådan tävlingsmänniska.

Bassängen avfolkades allt eftersom tills det slutligen bara återstod tre karlar och så jag. När man är så få tycker inte jag att man behöver hålla så hårt på högerregeln. Vi hade hela bassängen på oss och kunde välja och vraka bland banorna. Ändå envisades två av männen med att simma runt, runt. Dessutom simmade de runt mig som höll mig till en utvald bana. Väldigt irriterande!
Till slut härsknade jag till och flyttade över till den delen av bassängen där mannen med lite bättre förstånd höll till.

När jag äntligen fick lite fritt spelrum kunde jag hitta rätta tempot och lyckades simma en kilometer på en halvtimma. De återstående tio minutrarna pustade jag mest ut med ryggsim och lite nedvarvande långsam-sim.

Jag är inte alls sugen på att simma i kväll. Jag känner mer för att stanna hemma och baka lussekatter med barnen. Men simma ska jag, även om jag nog inte orkar fokusera allt för allvarligt på de där 2000 metrarna på en timma.

I kväll är det tack och lov myspysnersläkt i badhuset så bassängpasset blir lite kontemplativt sådär, och det passar min trötta kropp bra.
Jag fattar egentligen inte varför jag är så in i bängen trött. Jag har inte sovit så mycket mindre än jag brukar, jag har inte utfört något tungt kroppsarbete och jag har på det stora hela inga bekymmer. Men trött är jag likväl.

Kanske kan en timmas lugna simtag få min kropp på bättre humör än den är just nu.

Simmade igen i går kväll. Det är bäst att passa på medan Förundersökningsledaren är hemma med barnen och jag själv inte orsakar röda havet. Just kombinationen av de två faktorerna har visat sig inte infalla allt för ofta.

Det var ganska mycket folk i bassängen och jag fick anpassa mig till alla långsamsimmare för att inte krocka med någon. Jag lyckades ändå sparka en karl i magen och smeka en äldre kvinna på benet. Mannen jag sparkade blev inte ledsen för det. Han bedyrade att han överlevt och mottog alla mina ursäkter med ett leende. Kvinnan däremot gav mig så kyliga blickar att jag var rädd vattnet skulle frysa till is runt omkring mig.

Jag ämnar återigen till viss del skylla på den överbefolkade bassängen men så var jag nog också lite slö efter passet i tisdags, för trots att jag ganska tidigt hittade mitt “med-den-här-takten-kan-jag-simma-hur-länge-som-helst”-tempo så hade jag hela 250 meter kvar när det gått en timma. Målet är ju 2000 m på en timma. Den här gången orkade jag inte hänga i och klämma de sista metrarna heller utan jag gick upp, duschade och tvättade håret (med icke parfymfri och oändligt mycket bättre schampo) och åkte hem till en väntande middag.
När jag stod i omklädningsrummet och drog på mig plagg efter plagg var jag så slut att jag blev yr och höll på att svimma. Jag tog några vacklande stabiliseringssteg och hoppades att blickarna från de omgivande mammorna inte rymde misstankar om onyktert beteende, även om jag faktiskt kände mig aningen berusad.

Det tog knappt 70 minuter att simma 2000 meter. Jag fick simma nästan halva sträckan innan jag hittade in i mitt tempo, det där tempot som gör att jag orkar simma i samma takt hela tiden, inte för långsamt och inte för fort.

Att simma kan man göra på många olika sätt. Samtidigt med mig i bassängen fanns bland annat två kvinnor som simmade i 45 minuter och pratade oavbrutet om sina relationer. Jag hörde bland annat den ena säga med hög stämma: -Det här får du absolut inte säga till nån…

Jag föredrar att göra simningen till ett ordentligt träningspass, i alla fall när jag är själv. Jag kollar pulsen emellanåt för att jag inte ska softa för mycket. Efter ungefär halva tiden låg jag på 152 slag/minut. Då är jag så pass anfådd att jag inte skulle kunna föra en vettig konversation.

I dag har jag spetsat in mig på att simma. Det var länge sedan nu. Flera veckor har gått där jag inte lyckats hitta tiden till att ge mig i väg. Mestadels tycker jag nog att det varit Förundersökningsledarens fel eftersom han varit upptagen på annat håll om kvällarna. Han är faktiskt borta i kväll också, men bara en liten stund, och han kommer hem i tid för att jag ska hinna i väg till badhuset en sväng.

Jag siktar på 2000 meter men har i förväg bestämt mig för att inte försöka simma alla metrarna på en timma. Det kommer jag ändå inte klara och det är bättre jag överlever än drunknar på kuppen. Dessutom är det inte säkert jag hinner simma så långt för badhuset stänger klockan åtta och jag kan nog inte vara där en så lång stund.

Men jag ser i alla fall fram emot att få röra på fläsket lite igen. Baddräkten ligger hemma och väntar. Den börjar bli lite sliten så jag tror jag ska ta mig en tur till Stadium vad det lider.

Jag tror jag har bestämt mig. Simning är härmed min nya motionsform.

Det var inte fullt lika mycket folk i bassängen i kväll som förra onsdagen. Dock fyllde de ut den minst lika bra. Jag var riktigt irritera på tre killar i 18-20 årsåldern som envisades med att simma i bredd och prata med varann i sakta mak. Det var lögn att ta sig förbi för då riskerade man ideligen att krocka med tanten med simfötterna.

Jag gick ut ganska hårt och fick upp flåset direkt. Kanske lite fööör hårt eftersom jag tjippade efter andan och svalde vatten i svallvågorna efter en av torpedsimmarna. Vattenytan var lika upprörd som om det blåst kuling inne i badhuset.

Målet var såklart att klara två kilometer på en timma. Första kilometern gick på exakt en halvtimma men jag insåg att jag höll ett ohållbart tempo och blev tvungen att vika ner mig uder andra halvtimman. Dessutom träffade jag några vänner som var där med sina barn så jag tog mig tid att prata lite också. Man kan ju inte vara otrevlig även om man är fokuserad.

När den magiska timmen gått hade jag 150 m kvar till 2 km. De där sista metrarna tog sex minuter att símma. Då var jag rätt spak.

När jag precis var på väg att kliva upp ur bassängen med darriga ben och rödklorerade ögon, mötte jag en arbetskamrat. Hon var såklart också där för att simma.
Vi har en tävling på jobbet just nu och en av delmomenten är att vi tillsammans ska ha simmat 10 km under veckan.
Det är ju trevligt med sällskap, särskilt när sällskapet är så trevligt som min trevliga kollega, så jag beslöt mig för att simma några meter till. 500 m fick det bli. Sedan var klockan lagom för att gå upp och tvätta sig, torka sig och klä sig.
När jag var klar var tiden inne för att åka och hämta Guldgossen och hans kamrat från Royal i Örslösa.

Nu har jag ätit en dundergod laxmiddag och sitter och efterfryser (det finns ingen som kan eftersvettas efter att ha tillbringat en och en halv timma i Lidköpings badhus) framför datorn. Lilla Svalan ligger som en kamin i min säng och värmer upp sängkläderna tills jag ska komma. Vi lever i symbios Hon får möjligheten att somna i vår säng vilket gör henne tryggare och jag får möjligheten att inte frysa ihjäl, vilket gör mig lite mer långlivad.

Ojojoj!

Det var väldigt obetänksamt och rent av lite smådumt att dansa barfota med hälsporrefot.

Så ont som jag har i den eländes eländeshälen har jag inte haft på hela tiden jag haft ont (sen augusti) tror jag.

Nåja! Det var så roligt att jag nästan är beredd att säga att “det var det värt”.

Tro´t den som vill men i kväll har jag dansat. OCH jag tyckte det var roligt.

Jag är inte så mycket för att dansa. Jag känner mig obekväm, otymplig, ovan och ovig. Det känns som fok tittar på mig och skrattar i mjugg.

I kväll var jag på inflyttningsfest hos en jobbarkompis. Hon har flyttat in i en stor härlig gammal lägenhet med högt i tak och utsirade element. Många av mina arbetskamrater var där och som vanligt när vanligt folk har fest så spelas det högljudd musik och dansas.

Och jag rycktes med, efter viss tids motstånd.

Så kan det gå. Jag fick slänga av mig sockarna efter ett tag för jag blev så varm om fötterna.
-Vad är det som luktar? frågade värdinnans pojkvän.

Neeeeeej! Jag klarade inte mitt mål. Det saknades 250 m för att komma upp i 2000 m på en timma. Och eftersom jag ville hinna en stund i den sköna varmvattenbassängen innan den stängde så struntade jag i de sista metrarna.

Jag ämnar envist hävda att mitt missade mål berodde på alla andra i motionsdelen av bassängen även om jag vet att det inte är hela sanningen. Det är förmodligen inte ens den största delen av sanningen.
Men det var i alla fall mycket folk. Irriterande mycket. Jag måste göra en mental minnesanteckning om att inte välja onsdagar som simdagar i fortsättningen. Jag fick kryssa mig fram mellan alla guppande kroppar.

Det var torpederna. En hundfull medelålders män som passade på att simma några längder medan deras söner eller döttrar hade simträning med klubben. Torpederna tog ingen som helst hänsyn till oss andra. De bara forsade fram. Akta sig den som kan. Allra helst låg de i mitten av bassängen och struntade i högervarvregeln.

En av torpederna var en äldra kvinna, kanske 65 år. Hon höll inte riktigt samma framforsarfart som sin yngre gelikar, men fort gick det. Simglasögon och vit badmössa av modernt snitt. Curling blandat med några längder ryggsim emellanåt. Det döjde tjugo minuter innan jag såg att hon hade simfötter. Vilket fusk!

Jag kunde inte ägna hela uppmärksamheten åt att akta mig för torpederna. Bassängen befolkades också av snatterdamer. De simmade två eller i värsta fall tre i bredd och förde ständiga samtal som tydligen var så viktiga att de var tvugna att simma bredvid varann. Det är jättesvårt att simma förbi en bredd snatterdamer samtidigt som man har mötande trafik i form av torpeder.

Och som om inte detta skulle vara nog så har vi även flodhästarna. Det är de där storvuxna människorna som liksom frustar sig fram i vattnet med en hastighet av cirka 25 meter (en bassänglängd) i timman. De har inte vett att hålla sig ur vägen utan placerar sin ofattande lekamen mitt i körfältet. Man ska inte kasta sten i glashus men ivägen, det är de.

Jag fick pulshöjning redan innan jag klev ner i vattnet av att se alla mäniskor jag skulle behöva trängas med. Det är ju faktiskt lite äckligt med simbassänger. Man skvimpa runt i samma vatten som hur många andra som helst. Någon annans hårstrå fastnar mellan fingrarna. Någon annans urin strömmar förbi näsborrarna. Någon annas utfrustade slemloska fastnar i håret. Någons avpillade plåster slinker ner innanför urringningen på baddräkten.

De första 200 metrarna avverkade jag på fem minuter och räknade snabbt ut att jag skulle bli tvungen att hålla samma tempo om jag skulle hinna mina 2000 meter på en timma. Det tog exakt en kvart att simma 500 meter och jag kände en stilla förhoppning om att faktiskt klara det här.

Sedan kom de. Torpederna, snatterdamerna och flodhästarna.

När jag simmat 1000 meter hade det gått drygt en halvtimma. Jag stannade upp och tog pulsen. 150 slag/minut. Sedan simmade jag 50 meter rygg och dämpade farten betydligt. När man tar det lite lugnare hör man inte bara sin egen andning utan även alla nycklar som rasslar runt folks hand- och fotleder.

Nu är jag hemma och ska äta middag framför Bonde söker fru. Det har jag gjort mig förtjänt av.

Håll tummarna för att bilen startar i dag.

Nu SKA jag simma.

2000 meter!

Ojojoj. Nu har jag sportat så mycket att jag till och med imponerat på mig själv, och det är inte lätt ska jag säga.

Först var jag med arbetskamraterna i Rådaskogen och “sprang” 5:an. Det tog 50 minuter så var och kan säkert räkna ut att jag gick mer än jag joggade, men jag fick upp flåset ordentligt. Pulsen också. Jag har helt enkelt en fruktansvärt dålig kondition.

Direkt efter rundturen for jag till badhuset och träffade övriga familjen. Den här gången simmade jag nästan bara. Barnen fick leka med Förundersökningsledaren. Han var riktigt fantasifull och hittade på massa lekar och visade barnen hur man hoppar idioten från trean.
Jag simmade nästan precis en timma och hann 1500 m. De sista femhunda metrarna satte jag lite högre fart och klämde dem på en kvart.

Förundersökningsledaren var jättehungrig efter badet. Det borde jag också varit. Jag har bara ätit två knäckemackor till frukost och en halv kycklingfilé till lunch plus tre skivor gurka och en morot. Men jag var faktiskt inte ett dugg hungrig. Helt ärligt kan jag säga att jag skulle kunnat gå och lägga mig utan att äta något mer i dag. Det hade inte varit bra för kroppen men jag hade inte mått dåligt och säkerligen somnat gott.

Nu blev det inte så. Det klart att vi har ätit kvällsmat. Förundersökningsledaren och Guldgossen tog vägen förbi Donken på vägen hem. Jag har ätit specialhamburgaren M. Den var riktigt god. Och ganska stor. Jag var förmodligen ganska hungrig ändå, för när jag väl satte tändera i den svällande burgaren tog det inte lång tid att äta upp den.
Nu är jag mätt och nöjd.
Jag är också stel som ett kylskåp och har ont i låren.

I dag blir det nog en träningsdag. Jag ska ut i spåret i eftermiddag. Jag misstänker att jag inte vågar mig på någon jogging med tanke på hur ont jag haft i den förpillade hälsporren sista veckan, men jag kan ju alltid gå.

Lite senare på dagen drar jag till badhuset med familjen. Då ska här simmas. Det blev ju 1500 m förra fredan så jag borde kunna klämma 2000 m i dag. I alla fall om jag struntar i att leka med barnen. Det uppskattar de säkert – not!

Lilla Svalan har börjat samla till kilometermärket. Hon är uppe i 750 m sedan förra fredagen. I bilen i morses räknade hon självmant ut att hon bara behöver simma 10 längder i kväll för att komma upp i en kilometer. Hon är alltså inte bara en engagerad simmerska utan bra på matte också!
Dessutom lyckades hon entuiasmera Guldgossen som också bestämt sig för att satsa på kilometermärket nu.

Jag är glad. Hälsporren har gjort mindre ont i helgen, trots att jag var ute och gick drygt tre km i fredags.

Vi som ska “springa” Göteborgsvarvet nästa vår tränar tillsammans sista fredagen varje månad. I fredags var det dags för andra gången och vi tog oss till en motionsslinga på 2½ km. Jag gick ett varv i raskt tempo och allt kändes bra så jag påbörjade ett andra varv, men efter en liten stund fick jag ont i hälen så jag genade tillbaka till bilen.

Jag befarade att jag skulle få väldigt ont efter mitt tilltag, men det har faktiskt inte varit så farligt.

Nu har jag hopp för framtiden igen!

På cykel till jobbet.

Upptäckte att jag inte har så ont i knät som jag befarat. Och inga allvarligare känningar i ryggen, trots bananknäcken i går eftermiddag.

Vår VD har ju, som jag tidigare nämnt, anmält ett lag till Göteborgsvarvet nästa år. Jag är en av de frivilliga lagmedlemmarna.

I dag hade vi vår första gemensamma träning. Vi for upp till Råda i slutet av arbetsdagen och sedan var det valfri sträcka på varfritt apostlahästarsätt.

Jag hade bestämt mig för att ta det försiktigt med tanke på min onda häl, och nöjde mig med 2,5 km med stavgång. Jag erkänner att jag sprang lite också, men bara väldigt lite i nedförsbackarna.

Det tog mig 25 minuter att avverka sträckan och jag kände mig fruktansvärt otränad. Efter 16 minuter fick jag känning av håll och drog ner på tempot. Som mest var pulsen uppe i 165 slag/minut.

Mina nya springskor kändes stabila och bra. Men nyss hemkommen, efter att ha skjutsat två av arbetskamraterna och köpt en blåbärsbuske åt mamma på Lidens, har jag redan ont i vänsterhälen igen.

Är det någon som vet om hälsporre är farligt, eller bara gör ont?
Jag funderar på om jag ska försöka ignorera smärtan och ge mig ut och jogga lite i alla fall, eller om jag måste vila tills det går över.

Jag cyklade i dag. Första gången på rätt länge. Det har varit en massa annat i vägen som gjort att jag haft för bråttom hem för att hinna cykla.

Jag kände mig jättetjock, jättetrött och helt hopplöst okonditionerad. Tänk vad fort det går bara man inte rör sig på ett tag.
Inte så att jag på något vis kände mig smal, pigg och kraftfull för några veckor sedan, men jag märker ändå att det gått utför.

I morgon ska jag dra på nya springskorna och stavpromenera någon kilometer i Råda efter jobbet.

I dag har jag varit och köpt de absolut dyraste skorna jag någonsin spenderat pengar på.

Eftersom jag haft ont under hälen på vänsterfoten i flera veckor nu, och helr klart tröttnat vid det här laget, så har jag varit på Intersport och köpt mig ett par rejält dämpade och ganska hålfotsuppbyggda löparskor.

Det kändes fullkomligt Zätavidrigt att bara kliva in i butiken, rycka första bästa säljare och säga:
-Jag behöver ett par bra löparskor. Efter två månaders träning har jag fått ont under vänsterhälen så jag behöver nog någonting som dämpar lite bättre.

Säljaren stegade inte helt otippat iväg till den dyraste hyllan. Jag kunde inte låta bi att snegla på priserna trots att jag bestämt mig för att inte ta hänsyn till sådana trivialiteter. Jag tror jag lyckades dölja min chockerade uppsyn när han plockade fram en sko som kostade 1600 kr.

Den manlige expediten synade först mina befintliga skor och frågade om det var dem jag brukar springa i.
-Det är dem jag brukar göra allt i, replikerade jag sanningsenligt. Det är nämligen de enda sjorna som jag får ner mina inlägg i.
Säljaren granskade även inläggen för att se att de inte var för slitna och sedan tog han sig en titt på mina fötter för att se vilken form de har.
-Smala och fina! konstaterade han, varpå jag kände mig billigt lättsmickrad.

Sedan var det dags att springa på löpbandet. Mannen bad mig vika upp byxenen några varv och så gick vi iväg till ett tack och lov; undanskymt hörn av butiken.
Jag har vansläktats något oerhört och har inte ärvt en gnutta av min fars goda balans, så det där med att springa på löpband blev en liten utmaning.
Säljaren var vänlig nog att fråga om jag testat på löpband tidigar, och det har jag inte.
De första stegen gick bra för då kunde jag gå i lagomt tempo och hålla mig i i handtagen, men sedan var det ju liksom meningen att jag skulle springa och då blev det mer av en framsnubblande med adderat vingel från sida till sida. Jag gjorde ett lamt försök att skyla över mina balansbrister genom att skämta:
-Jag är nog inget “Fångarna på fortet”-ämne.

Efter en stund lyckades jag i alla fall hitta någon typ av jämnvikt tillräckligt lång stund för att kameran som filmade fötterna skulle få någonting att jobba med.

Vi tittade tillsammans i datorn och expediten förklarade vad han tittade efter och vad han såg. Allt var bra förutom att vristen på framförallt högerbenet (inte den sidan där jag har ont) faller en aning inåt och jag sätter i högerfoten med utåtvridna tår.

Eftersom jag kände att det trots skornas påstådda förträfflighet saknades stöd under hålfoten, provade vi också att lägga i mina inlägg och så löpbandssprang jag igen, den här gången med bättre balans.
Högerfotens vrist uppförde sig något bättre men jag satt fortfarande i foten med tårna utåt. Säljaren tyckte dock att det inte såg farligt ut.

Jag frågade honom om han kunde något om fötter och beskrev mina besvär. Han trodde det rör sig om hälsporre. Jag får googla på det senare. Jag frågade också om det var okej att börja springa igen och han föreslog att jag i så fall börjar med försiktig intervallträning och absolut inte ger mig ut i milspåret till exempel.

Sedan tog jag mina nya löparskor under armen och traskade i väg till kassan för att bli av med snuskigt mycket pengar.
Bakom mig hörde jag säljarens röst:
-Glöm inte vika ner byxbenen!
Jag kunde inte låta bli utan att svara:
-Jasså, jag tyckte det var ganska snyggt såhär.
-Ehhh… Jaha! sa säljaren tillintetgjord, för kunden har ju alltid rätt, även om hon varken kan springa på löpband eller klä sig normalt.
Jag hade nämligen på mig mina orangerandiga sockar med svarta stjärnor som jag köpt drygt ett halvt dussin av på torget för fem kronor paret. Dessutom hade jag glömt att plocka av mig min namnskylt som jag fick på jobbet i morses när vi hälsade några nya medarbetare välkomna. Jag undrar vilket intryck jag gav egentligen.

Inga missöden (eller ormar) på väg till jobbet i dag. Däremot cyklade jag förbi en död liten skogsmus. Jag funderade på om jag skulle stannat och plockat upp den för att använda som distraktion vid eventuellt ormmöte på hemvägen.

Jag har räknat ut att jag kan känna mig ganska säker på att slippa se ormar på mornarna. Förmodligen kommer de inte slingrandes förrän på eftermiddagen när solen värmt upp den asfaltssvarta cykelvägen till en lockande värmekälla.

I går råkade jag sänka garden en liten stund när jag körde om en klunga pensionärer som i gemytligt samspråk upptog hela cykelbanan. Inga hand-i-hand-led där inte. Jag fick klinga med ringklockan en bra stund innan de äntligen skingrade sig som yra hönor och for ut mot kanterna. Förmodligen hörde de inte så bra.

Precis när jag kommit om och börjat få upp farten igen fick jag syn på en stor ståtlig snok som var på väg ut på asfalten. Jag tror att han fick syn på mig i samma stund, för han höjde huvudet och balanserade en stund på buken innan han snabbt snodde runt och försvann tillbaka in i gräset.

Det funkade inte så bra med promenader heller. I morses vaknade jag med rejält ont i hälkudden.

Jag får hålla mig till simning och cykling ett tag. Simning lär väl i och för sig dröja för badhuset är sommarstängt och jag känner mig inte direkt dragen till det ouppvärmda vattnet vid Framnäsbadet, även om barnen är där varje morgon för sin simskola.

Cykla kan jag dock göra. Jag brukar lata mig med bilen när det regnar, men Förundersökningsledaren har köpt ett tunt lätt regnställ som jag kan ha med mig i ryggsäcken, så inte ens den undanflykten är gångbar längre. Det ska dessutom vara ett sådant där bra regnställ, som andas.
Jag har redan hunnit testa det när jag cyklade hem från jobbet förra veckan. När jag kom hem och krängde av mig regnjackan var jag betydligt blötare på insidan än utsidan. Materialet är ungfär lika genomsläppligt som ett schweiziskt bankfack.

Det har inte blivit nåt sprunget på ett tag nu. Jag har fått ont i trampdynan under vänster häl och min privatläkare Förundersökningsledaren har gett mig springförbud tills det känns bättre.

I kväll tog jag i alla fall en liten promenad på 26 minuter. Jag utrustade mig med stavarna för att få upp flåset lite lättare. Pulsen klättrade upp till 133 som mest under vandringen mellan hus och trädgårdar och jag blev lite varm.

Att gå med stavar är bra för kroppen, man aktiverar mer än bara benen.
Jag har dock en benägenhet att dra upp axlarna när jag går. För att motverka det måste jag bysta ut mig och gå med ryggen rak. Då sjunker axlarna ner.

Jag cyklar hem, på ORM-cykelvägen…

Jag cyklar, cyklar, cyklar och cyklar.
Jag cyklar, cyklar, cyklar och cyklar.

Hjälp! En orm på vägen!
Nej, det var visst bara en utdragen skogssnigel.

Jag cyklar, cyklar, cyklar och cyklar.
Jag cyklar, cyklar, cyklar och cyklar.

Hjälp! En slingrande lång orm på vägen!
Ohh, det var visst bara en krokig gren.

Inga missöden med cykeln på vägen till jobbet i dag. Jag höll noga utkik efter eventuella ormar, men såg ingen till.

Direkt när jag kom hem gav jag mig ut och sprang i regnet medan hög- och lågtrycken högljutt möblerade om bland molnen.

Sprang och sprang förresten. “Makligt vaggande” är väl en mer passande beskrivning för vad jag håller på med i skogen.
Men jag ska inte trycka ner mig själv med allt för korrekta ordval. Det finns det andra som gör. Lilla Svalan till exempel, min älskliga lilla sanningssägare.
-Mamma, du kan inte springa! säger hon uppfordrande till mig så fort jag för mina joggingturer på tal.
-Du kan knappt jogga, späder hon på.

Och visst har hon rätt. Men varför ge sig själv osjälvkänsla när man i stället kan boosta lite och orka fortsätta.

I dag var det dock nära att jag gav upp efter bara några steg.
Jag upptäckte genast att jag behöver stretcha även när jag cyklat. Vaderna protesterade intensivt trots mina långsamma steg. Det är nog första gången under hela sommaren som jag haft så ont i någon kroppsdel under mina rundor att jag allvarligt funderat på att stanna.

Nu gjorde jag ju inte det, stannade alltså. Jag har stor nytta av min envishet, och så är jag ju starkt motiverad av min önskan att överleva Göteborgsvarvet nästa sommar.

Uppvärmning: 2½ minuts gång.
Joggingtur: 2 minuters jogging + 1 minuts gång.
Men den här gången förlängde jag det andra joggingpasset till tre minuter, och det sista till fyra. Nästa gång kanske jag tar alla i tre minuter.
Nedvarvning: 8 minuters promenad.
Stretch.

När jag började springa småregnade det sådär trevligt. Jag hade min vindtäta tunna jacka på mig, som Förundersökningsledaren köpte åt mig i förrgår. Den är vit med röda detaljer och sitter som gjuten över min breda bak (och fladdrar lite på ärmarna). Under hade jag bara en T-shirt. Efter några steg blev vindstopparen dock för varm så jag fick knyta den runt midjan.
De sista åtta minuterna, när jag gick hem, spöregnade det. Åskregn har ju en tendens att vara överdrivet intensiva, och det här regnet utgjorde inget undantag. När jag kom hem var jag lika våt som om jag ställt mig en stund i duschen.

Jag hyser allt allvarligare funderingar på att skippa joggingturen i dag. Jag har cyklat hem på 24,40 minuter. Det är nog personbästa. Och pulsen var uppe över 150 som mest. Det blir ju ett rejält träningspass ändå!

Tror ni att jag kan slippa springa i kväll, eftersom jag cyklat fort till jobbet i dag? Jag fick upp pulsen till 140.

I kväll blir det ingen joggingtur. Barnen ska övernatta hos sina farföräldrar och Förundersökningsledaren och jag ska ägna oss åt varandra, och åt någon god mat och åt biofilmen Knight and Day.

I stället för att springa bestämde jag mig för att trotsa de labila vädermakterna och ta cykeln till jobbet. Med min, vid det här laget välanvända pulsklocka, tog jag tiden från dörr till dörr och kunde konstatera att det tar nästan exakt 20 minuter att cykla till jobbet, i alla fall när jag inte lämnar av barnen på vägen.

Det ska bli spännande att se hur lång tid det tar att cykla hem. Det är mycket nerförsbackar på väg till jobbet, och märkligt nog ännu mer uppförsbackar på vägen hem. Jag gissar att det tar minst en halvtimma.

Update:
Det tog ganska exakt 27 minuter hem. Det gick lite långsammare än vanligt eftersom jag pratade i telefon med Falunsystern en stor del av vägen. Och det gick lite fortare än vanligt eftersom jag cyklade uppför hela mördarbacken, i stället för att hoppa av och leda cykeln när det blev för jobbigt.

I kväll sprang jag med en sten i skon. Man ska inte göra det för enkelt för sig…

Uppvärmning: drygt 2½ minuts promenad.

Pass: 2 minuters jogging + 1 minuts gång. Upprepas under totalt 21 minuter.

Nedvarvning: 7 minuters gång.

Stretch.

Jag tror jag ska ge nuvarande variant med 2+1 minut en eller två gånger till, innan jag går över på nästa steg i schemat. Jag tror det innebär 3 minuter jogging + 1 minuts gång, men jag behöver kontrollera det innan jag säger säkert.

Jag borde sprungit i går också, så att det åtminstone blivit två gånger under v 7, men jag orkade inte riktigt. Jag slet ju fem timmar i trädgården i stället, och tog två små cykelturer.

I dag har jag i alla fall varit ute, på min lilla runda.

Uppvärmning: 2 minuters promenad.

Passet: 2 min jogging + 1 min promenad. Upprepades under 21 minuter. Ingen maximering av puls. Den låg för övrigt mellan 137 och 159.

Nedvarvning: 7 minuters promenad. Pulsen sjönk från 141 till 112.

Och direkt därefter en cykeltur på totalt 14 minuter. Det var när jag cyklade iväg och hämtade lilla Svalan hos en kompis.

Det blev tyvärr ingen stretch eftersom hämtningen av lilla Svalan kom ivägen, och direkt därefter åt vi kvällsmat. Och direkt därefter har jag varit ute i trädgården och grävt. Nu ska jag i alla fall unna mig en lång skön dusch så då kan jag passa på att stretcha lite.

Det har inte blivit så mycket med springandet på sista tiden. Semestern har kommit emellan.
Vilket innebär att jag från och med i morgon inte har någonting att skylla på längre. I dag är nämligen sista semesterdagen.

Trots duggregn och mörker gav jag mig i alla fall ut i kväll. Jag tog den lite längre rundan, och gav mig den på att jag skulle snäppa upp mig till nästa nivå i Amelia-schemat jag följer. Den innebär 2 minuters jogging + 1 minuts gång.

Så här blev min runda:
Uppvärmning med 2 minuters gång.
Sedan 2 minuters jogging + 1 minut gång under sammanlagt 21 minuter. Det var jobbigast kring 8:de minuten. Då var jag nära att få håll och drog ner tempot lite. Pulsen har under själva springpasset legat mellan 140-160 slag/minut. Högsta pulsen blev 161 och det var då, vid den jobbiga 8:de minuten.
Nedvarvning med 17 minuters promenad.
Stretch mot lyktstolpen utanför huset.

Sammanlagd tid ute: 47 minuter.

Det var ganska skönt att springa i duggregn. De mjuka dropparna mot ansiktet gav ett tacknämlig avsvalkande effekt. Att bli lite allmänt våt är också trevligt för det förtar olustkänslorna av att vara svettig. Jag har kommit underfund med att jag faktiskt inte gillar att svettas.

Det regnar.

Två kollegor till mig diskuterade njutningen med att springa i regn innan jag gick på semester. Jag fnös för mig själv. Aldrig i livet att jag ämnar ge mig ut och jogga i regnväder.

Jag är blöt. Både av svett och regn.
Just det – jag har varit ute och joggat i regnet.

Giftassvågern som var här och övernattade och var med oss på sjön tidigare i veckan, gav mig några nybörjartips. Jag ska inte dra upp pulsen över 140 (kanske bara lite) för då blir jag lättare sjuk. De tre första månaderna är det bäst att hålla en låg puls och bara vänja kroppen vid att röra på sig.

I dag övergav jag alltså mitt vanliga pulstopparrus på slutet. Högst uppmätta puls under joggingrundan var 160 slag/minut, men jag försökte faktiskt hålla mig kring 140.

Jag körde som tidigare: 2 ½ minuts uppvärmning, 1 minut jogging + 1 minut gång under sammanlagt 20 minuter och slutligen 7 minuters nedvarvande gång. Men den här gången började jag mitt joggingpass med 3 minuters jogging och bytte dessutom ut 2 av joggingminuterna till 2-minuterspass någonstans kring 7de och 16de minuten.

Nu när jag eftersvettats klart ska jag stretcha lite (vilket jag borde gjort direkt men jag ville inte bli regnkall så jag gick in och då glömde jag bort det) och sedan duscha varmt en stund.

Jag länkar till en bild från bröllopet som brudgummens yngre syster tagit.

En av barnfrågorna i tipspromenaden som Förundersökningsledaren och jag totade ihop var vem som hoppar högst, brudgummens bror, brudgummen eller Förundersökningsledaren. Det skulle varit intressant att se vad folk egentligen trodde, men på bilden ser ni tydligt att det är min karl som är mest van att leva på hoppet!

Det har inte blivit något sprungit på ett tag. En båtresa och ett bröllop har kommit i vägen för min mer sportiga sida. I kväll fanns det dock ingenting vettigt att skylla på så det var bara att dra på sig joggingskorna och den tillplattande sportBH:n och ge sig ut.

Eftersom min kropp för tillfället består till 98 % av bröllopstårta så valde jag att inte växla upp trots att veckorna har gått. I stället höll jag mig till 1 min jogging + 1 min gång under 21 minuter. Plus 2½ minuts uppvärmande gång och 5 minuters nedvarvande gång.

Det gick ganska bra, om man bortser från att jag kom i otakt redan efter fyra minuter. En blodtörstig broms hade lyckats få korn på min svettosande kropp och satte åt mig å det grövsta. Han gav mig ett bett mitt på skulten som fick mig att sätta av i galopp genom skogen. Av rädsla för den bettvillige råkade jag springa i flera minuter och alldeles för fort och sedan tog det tid att komma in i rätt takt igen.

Min vana trogen varvade jag upp under den sista minuten och kom upp i 179 slag/minut. Minuten efter var pulsen nere i 155 och ytterligare en minut senare 130.

Men medan pulsen fortfarande svävade runt 170 mötte jag en dansk skalle, jag menar tant i skogen. Trots att hon borde sett att jag var indränkt i svett, högröd i ansiktet och flåsade som en blåsbälg så började hon konversera mig om det sköna vädret. Jag svarade ganska enstavigt ja och nej och förhoppningsvis på rätt ställen.

2 ½ minuts uppvärmning.
1 minuts jogging + 1 minuts gång. Upprepa 10 gånger.

10 minuters promenad.
Stretch.

Puls under joggingminuterna: 160-170 slag/minut.
Puls efter sista joggingminuten då jag tog i så mycket jag orkade: 179 slag/minut.

Puls en minut efter jag haft 179: 158 slag/minut.
Puls efter stretch: 114 slag/minut.

Jag älskar min nya pulsklocka. Den tar tiden också, så jag kan klockan mina minuter exakt.

I kväll fick jag med mig lilla Svalan på min runda. Hon har velat följa med flera gånger men det har alltid blivit för sent. Det var det egentligen i kväll också för klockan hann bli åtta innan vi gav oss av.

Lilla Svalan var märkbart tröttare än första gången hon var med och joggade med mig. Jag skulle vilja ta det som ett tecken på att jag blivit snabbare, men det kan lika gärna vara så att klockan var för mycket för att lilla Svalan skulle vara lika pigg som vanligt.

3 minuter uppvärmning med promenad.
1 minut jogging + 2 minuter gång. Upprepa 7 gånger.
Avsluta med ca en kvarts promenad.
Stretch.

Puls efter sista springsträckan, då jag tog rejäl fart: 180 slag/minut. Och under de första 15 sekundrarna räknade jag till 50 slag vilket torde innebära en puls på 200 men det är över min beräknade maxpuls så det får vi ta med en nypa salt.

Uppvärmning – Cirka 2 minuter.

Jogga 1 minut, gå 2 minuter. Upprepa. Total tid 30 minuter.
Jag ökade alltså på 9 minuter mot mitt schema. Men jag kände att jag hade ork kvar så det var lika bra att köra på. Jag tog dessutom inte samma lilla korta runda som i söndags så jag hade mer väg kvar i slutet av tiden.

Puls efter sista joggingsträckan, då jag tog ut mig så mycket jag kunde: 178 slag/minut.

Stretch.

När jag sprang som bäst råkade jag skrämma upp en hare som i sin tur skrämde en ekorre. Ekorren flydde upp i ett träd, haren sprang in i skogen och själv fortsatte jag jogga på cykelvägen.

Sovmorgon.
Frukost.
Joggingtur.

Det här gången fortsatte jag som jag började förra gången. 1 minut jogging + 2 minuter gång. Upprepa 7 gånger.
Men nu kortade jag rundan rejält och höll mig till mina 21 minuter. Alltså ingen uppvärmande gång innan eller avslutande extrapromenad efter. Och detta berodde på ont om tid. Jag hade inte mer än 30 minuter på mig och jag ville inte försaka stretchen efteråt.

Puls efter sista joggingsekvensen (då jag tog i så mycket jag orkade): 168 slag/minut.

Jag tog mig en titt i det där spring-schemat innan jag gav mig ut på kvällsturen, och insåg att jag nog kan hoppa över några veckors tragglande med 30 sekunders jogging + 30 sekunders gång. Första veckan på det “riktiga” schemat innebär nämligen något så enkelt som 1 minuts jogging + 2 minuter gång. Upprepa 7 gånger, skippa uppvärmningen men glöm inte stretcha.

För att få springa så mycket som möjligt på mjukare underlag la jag om sträckan lite, och kortade ner den. Innan jag kom fram till skogsvägen hann jag med 2½ minuters uppvärmning i alla fall.

Sen började jag jogga. En minut. Gå två minuter. Jogga en minut… och så vidare.
Det var ju inte särskilt jobbigt. Jag var ganska seg i benen efter dagens cykelturer, men flåset höll sig i schack. Under sista joggingminuten ökade jag tempot ordentligt efter halva tiden och när 15 sekunder återstod sprang jag så fort jag orkade. Vilket inte var så fort, men i alla fall.

Pulsen efter sista springpasset – 166 slag/minut.

Jag måste korta ner rundan ytterligare om jag ska ha målgång efter 21 minuter för nu fick jag gå 8½ minut innan jag kom tillbaka hem. Men då hade pulsen sjunkit till 124 slag/minut och det var egentligen ganska skönt att få gå en liten bit innan jag började stretcha, så jag kanske struntar i att ändra sträcka, i alla fall tills jag tröttnar alldeles på den jag har nu.

Klockan nio gav jag mig iväg, eller strax innan. Det bar mig emot att lämna barnen ensamma hemma, särskilt som lilla Svalan är sjuk, men de tittade på Alvin och Gängen och lovade att inte bråka med varann.

För att spara på benhinnorna lite, och förhoppningsvis kunna korta tiden för min runda, började jag jogga så fort jag lämnade cykelvägen och kom ut på gruset. Då hade det gått knappt åtta minuter, i stället för de 10 som jag enligt schemat ska använda för att värma upp.

Och så bestämde jag mig för att testa en ny sak. I stället för att jogga 30 sekunder, gå 30 sekunder, jogga 30 sekunder och så vidare, så ökade jag på passen till en minut. Jag lovade mig själv att korta ner till 30 sekunder igen om jag kände att jag inte skulle orka, och när jag hållit på i 10 minuter var det nära att jag gjorde så, men så segade jag i istället och bestämde mig för att jag skulle orka.

15 minuter är det meningen att jag ska hålla på, men när det gått 15 minuter kände jag att jag nog ändå hade lite mera ork kvar, så jag fortsatte en liten stund till, fortfarande i enminutersintervaller. Mellan minut 18 och 20 joggade jag hela tiden, bara för att testa om jag skulle klara det. Och det gick. Jag är riktigt stolt över mig själv.

Här är inte läge att jämföra sig med någon annan. Sådana tankar slår jag bort så fort de vill komma krypandes. Jag vet att jag har urusel kondition och extremt lång väg kvar till Göteborgsvarvet, men jag är i alla fall på väg. Jag har börjat så smått och jag rör på mig. Det är det viktigaste.

Efter den 20:de minuten låg pulsen på 162. Jag ska kolla hur man räknar ut maxpuls och vad som är lagom att ligga på för att höja konditionen, och under hur lång tid. Men det tar vi en annan dag. Nu ska jag dricka juice och eftersvettas.

Jag skulle ha sprungit i går, men jag kände mig inte helt kry och när det dessutom började ösregna när jag äntligen kände att jag kanske ändå skulle kunnat ge mig ut, så var valet att stanna hemma ganska lätt.

Nu har jag varit ute på förmiddagen i stället.
Jag tittade på mitt schema först, och upptäckte att jag tydligen ska hålla på med de här 30-sekundersintervallerna i fyra veckor. Det tror jag inte jag har tålamod till, men jag kör väl på i alla fall en vecka till, innan jag överväger att gå över till nästa steg.

Lilla Svalan har hittat mitt tidtagarur. Det låg i en hennes pysselväska, den hon brukar ha med sig när vi åker bort och hon behöver fördriva tid i bilen.
Med tidtagaruret i hand gick det betydligt enklare att springa. Dels hade jag något att sysselsätta mig med och dels fick jag rätt längd på intervallerna. Jag upptäckte att jag måste ha jobbat/gått betydligt längre än 30 sekunder i taget, förmodligen det dubbla.

Det var nästan trevligt att springa i dag. Jag skulle ha kunnat hålla på en liten stund till, men nu måste jag duscha och sedan ge mig iväg för att sjunga på ett dop.

När jag joggat min sista omgång och saktar ner för att ta pulsen är den snabb och stark. 158 slag/minut.
Så går jag i fem minuter för att varva ner och kollar pulsen igen. 128 slag/minut.
Och när jag gått ytterligare fem minuter samt stretchat en stund är den nere i 112 slag/minut.

Det är godkänt för att vara jag.

Efter att ha cyklat hem, ätit mat, gjort i ordning i köket, skrivit lite på datorn, pysslat lite inför ett visst bröllop, övat dopsånger med en styck kantor, ansiktsigenkänt ett antal personer i Picasa och lagt barnen gav jag mig ut på min joggingrunda.

Så fort jag började jogga kände jag att jag hade rejält ont i benen. Framförallt baksidan av låren. Det liksom strålade upp i ryggen också. Efter några joggingsekvenser blev det bättre och jag märkte också att jag inte blev tungflåsad lika snabbt som i måndags. Faktiskt orkade jag hela kvarten och lite till utan att ständigt längta efter slutet.

Pulsen efter sista joggingpasset var 152.

Nu har jag varit hemma en halvtimma och jag är helt slut. Mensvärken som höll sig på avstånd medan jag sprang, har blommat ut för fullt, jag orkar inte stretcha, inte dricka, inte duscha. Jag vill bara rasa i säng.

Nu dricker jag i alla fall ett utspätt glas juice och ska snart duscha innan jag tillåter mig själv att gå till sängs.