Zäta

Kan man få musskulderblad?

Jag har fått så ont på en fläck strax bortom högeraxeln. Kan det vara knappt två veckors intensivt musande som satt sig där och smärtar?

Jag hörde på P1 (absoluta favvokanalen) att Europeiska möss parat sig med östasiatiska och på alldeles egen hand odlat fram en supermus som står emot det mesta i råttgiftsväg.

Kanske har det skapats en ny typ av musarm också, som inte bara huserar i armbågen utan kilar runt i hela kroppen…

Jag vaknade kvart i sex som vanligt. Eller rättare sagt tjugo i när Förundersökningsledarens väckarklocka ringde, men sedan somnade jag om och sov gott i fem minuter tills min egen klockradio gick igång.

Jag hade ett bra flyg genom morgonrutinerna med toalettbesök, påklädning, frukost och tarmtömning.

Det var först när jag dök ner i frysen för att hitta något att ta med mig till lunch som det gick snett. Jag hittade ingenting. Om man med ingenting menar två kilo frysta kycklingfiléer, en hoper likaledes frysta hamburgare (ja, allt i frysen är ju fryst. Det är liksom själva tanken…), bacon, köttfärs, frysklampar, isbitar… Det fanns en massa saker men ingenting som en kvinna med självbevarelsedrift (och om jag är en sådan kvinna kan ifrågasättas) tar med sig till lunch.

Jag bestämde mig efter viss tankemöda för att ägna lunchrasten åt att gå till Sibylla och köpa korv och bröd och ställde mig för att skära till en sallad att ta med som komplement. Jag hittade ganska mycket godsaker i svalen; morötter, gurka, rädisor, tomat, paprika och… vattenmelon. Just det, vi har ju en rejäl klyfta vattenmelon som Förundersökningsledaren handlade häromsistens.

Jag skar i ordning min sallad och piffade till den med en näve caschewnötter. Vattenmelonen ämnade jag tärna ner och ta med som fikarastfrukt. Men när jag gick förbi köksbordet för att väcka barnen som sov på övervåningen, fick jag se att jag redan förberett fikat med ett äpple och en banan.

Barnen vaknade snällt, men lilla Svalan fick jag inte upp ur sängen förrän jag satt på TV:n och skruvat upp ljudet till en obehaglig “omöjligt-att-sova-i-det-här-oväsendet”-nivå.

På vägen ner för trappan igen erinrade jag mig att jag ju faktiskt har tre citroner liggandes som bara väntar på att få piffa till någon härlig råsaftcentrifugerad juice, och ett glas smaksatt Ramlösa som står och tar plats i en 1½-litersflaska, redo att fylla ut nämda juice.

Tänkt och gjort!
Melonen var lite medtagen efter transporten från affären så jag fick skrota en del (den ligger kvar i vasken tillsammans med skröffset efter lunchsalladen) men efter en stund hade jag fina bitar som försvann ner i råsaftcentrifugen tillsammans med en svårskalad citron.

Nu var klockan redan kvart över sju. Det är det magiska klockslaget då det är meningen att vi ska ta på oss skor och ytterkläder och lämna hemmet.
Några minuter för sent gav sig i alla fall Guldgossen i väg på cykel medan jag fortsatte blanda melonjuice och lilla Svalan tittade på TV.

Jag ropade upp till Lilla Svalan att förbereda min tandborste, för nu hade jag bråttom. Matplanerna hade reviderats och nu bestod fikat av banan, äpple och melonjuice (som spätts ut med bubbellös Ramlösa. Ramlösan hade stått alldeles för länge i svalen) medan lunchen blev den proteinlösa salladen kompletterad med en fin flaska lyxäppelmust som jag fått i födelsedagspresent.

När jag nästan var på väg att åka kom jag på att jag ju lovat ta med en sekatör på kvällsmat i kväll. Det var till och med sekatörens förstjänst att jag lyckats bjuda bort oss till goda vänner direkt efter jobbet.
Sekatören låg inte på sin vanliga plats i tvättstugan. Det är egentligen inte där den hör hemma men jag använder den rätt ofta och den är mer lätthittad när den ligger på diskbänken bredvid vasken eller i skåpet där jag förvarar blomsternäring och vattenkanna.
Jag klampade ut i garaget och vidare till förrådet och var nära att ge upp innan jag äntligen hittade den lilla blåskaftade sekatören på sin ursprungliga plats i en plastback bland handräfsor och planteringsspadar. Varför hade jag lagt den där den skulle ligga? Den var ju nästan omöjlig att hitta!

Med sekatören i handen och stirrig blick ropade jag ner lilla Svalan med min tandborste och sedan hade jag ännu ett uppdrag till henne.
Mitt i alla andra tankar hade nämligen ett knicke-dick-kom-ihåg dykt upp som ett lysande bloss. Äldste sonen i familjen vi ska besöka i kväll har nyligen fyllt år och då är det ju om inte på sin plats så i alla fall väldigt trevligt att ta med sig en liten present.

Lilla Svalan letade papper och jag plockade fram sax och tape. Tillsammans färdigställde vi ett litet paket. Inte alls sådär tjusigt med krullade, splittade snören som jag föredrar att göra, men i alla fall inslaget.

Sådärja! Om jag nu bara skyndade mig för allt vad tygen höll så borde jag hinna ut i bilen innan jag kom på något mer jag måste (läs borde) göra. Jag ansträngde mig till mitt yttersta för att inte klaga på lilla Svalan när hon inte tog på sig skorna tillräckligt snabbt.

Nästa prövning kom när jag försökte få i backen för att ta oss ner från vår uppfart. Det var omöjligt. Växeln är så saabtrög som någon växellåda kan vara och jag fick rulla i stället för att aktivt backa. Det fick väl bra de första metrarna, men sedan var jag tvungen att svänga och då försvann all rörelseenergi så vi fastnade mitt emellan en fånigt placerad lyktstolpe och grannens stenmur.
Efter några fruktlösa försök med att rycka och slita, myrkrypa frammåt, rycka och slita ännu mer, lägga i alla växlar som finns utom backen och rycka och slita lite till – så fick jag äntligen i backen och kunde förflytta fordonet den halvmeter som var kvar innan jag hade svängradie nog att ta oss framåt igen.

-Kör som vinden! Gasen i botten! utropade lilla Svalan uppmuntrande och väl inspirerad av gårdagskvällens biobesök (Bilar 2). Jag hade själv planer på att göra just det och därför inga svårigheter att följa hennes uppmaning.

Lilla Svalan blev fem mammapinsamma minuter försenad till fritidsfrukosten och själv hann jag till jobbet i god tid.
Nu är bara frågan – kommer jag komma ihåg att jag inte ska ställa mig och göra juice, slå in paket och leta sekatörer när det bara är en minut kvar innan vi ska åka hemifrån?

Usch!
Så kräktrött som jag var i går har jag inte varit på flera år. Det är min längtan efter fortsatt semester som ställer till det. Jag kan bara inte förmå mig att gå och lägga mig i tid. När man kliver upp kvart i sex blir det inte mycket kväll kvar om man vill sova sina åtta timmar.

I går kväll gjorde jag i alla fall ett tappert försök att komma till ro tidigt. Klockan var bara halv nio när jag bestämde mig för att uppsöka sängen.

Tyvärr kom det en skål glass med bananer, vispad grädde och kolasås i vägen.
Plus ett avsnitt av naturserien Life tillsammans med barnen.
Och så en lång härlig dusch.

När jag till sist låg till sängs fick jag sällskap av lilla Svalan som viskade:
-Berätta en saga mamma!

Nåja, jag tror jag lyckades sno åt mig nästan sju timmar sömn i alla fall, och det är betydligt mer än tidigare nätter den senaste perioden.

När jag kommer fram till jobbet skyndar jag mig att kasta av mig den vindtäta jackan och den tunga tröjan. Hjälmen och den värmande scarfen har åkt av redan ute vid cykelstället.
Så dunsar jag in på toaletten och sliter av mig t-shirten. Jag låter kroppen eftersvettas några sekunder och drar sedan ut långa sjok av toapapper som jag torkar mig med under armarna, på ryggen och mellan brösten. Det finns inget papper för händerna, annars hade jag använt det.
När jag är någorlunda torr trollar jag fram en deo ur väskan och bättrar på i armhålorna. Nu ska nog arbetskamraterna lyckas genomlida dagen i min närhet.

Det är nu, när semestern redan börjar kännas avlägsen och regnen avlöser varandra, när goda vänner talar om hösten och drar till Turkiet, det är nu det är skönt att plocka fram sina semesterbilder. Att ta fram en bild och liksom landa i den för en stund, att återuppleva värmen, vinden, havet, sanden, känslan av långa dagar utan rutmönster – det är en lisa för själen.

Och det var här jag ämnade lägga upp några bilder från vår Gotlandssemester men “one” (där min blogg bor) vill inte gå med på det, så jag får väl försöka minnas de där dagarna om dagarna ändå.

I kväll har lilla Svalan och jag tillverkat 15 inbjudningskort till hennes födelsedagskalas.
Jag har skrivit och hon har klippt, klistrat och ritat.

Nu är det bara att hoppas på att några av gästerna kan komma också…

Imponerad av min Förundersökningsledarlika påpasslighet kontrollerade jag dagens väder redan i går kväll och konstaterade glatt att jag skulle kunna cykla i dag.
När jag kikade ut genom fönstren klockan sex i morse såg det också lovande ut. Och klockan sju.

Kvart över sju (eller kanske snarare fem i halv åtta) gav vi oss av hemifrån på cyklarna.
-Märker du en sak mamma? frågade lilla Svalan.
-Ja, det gör jag, svarade jag sanningsenligt.
-Det regnar!

Ur det lilla, lilla molnet som i ensamt majestät guppade på himlen, kom det otroligt nog några droppar regn.
Jag var snabb att köra i från och sedan var det inget mer regn.

På förmiddagsrasten var det fint väder.
På lunchen var det inget regn.
Vid eftermiddagsfikat var det inget regn.
Klockan fyra var det inget regn.
Klockan halv fem regnade det inte.
Klockan kvart i fem var det inget regn.
När klockan var fem i fem var det inget regn heller.
Klockan fem var det inget regn.

Men fem över fem, när jag klev ut genom dörren från jobbet – då var det REGN!

Det är rena rama aprilvädret.

I fredaqs gladde regnmolnen gräsmattan med sin närvaro.
I går eftermiddag gladdes jag över solen som målade min näsa röd när jag var ute på sjön.
I dag tokregnar det igen.

Varken yr.no eller klart.se har målat in några regndroppar hos oss i dag men likväl ösregnar det.

Men det gör ingenting. Jag fick min beskärda del av härligt helgväder i går. Efter en förmiddagsskur tog vi oss ut på Vänern tillsammans med Förundersökningsledarens syster och hennes familj. Eftersom det regnade på förmiddag var det ingen i det Zätiska residenset som tänkte på att smörja in sig och nu sitter resultatet som en Rudolfglödande fläck mitt i ansiktet på mig.
Övriga medlemmar i familjen, som inte är lika lättpåverkade av solen, bär dock inga dylika tecken.

Äntligen har jag pratat med Falunsystern. Hon var på hemväg från BB med maken och Falunkorven och hann berätta sin förlossningshistoria för mig. Den innehöll en hel massa värkarbete, en stöttande make och världens sötaste son.

Medan vi pratade avbröt sig Falunsystern plötsligt och utbrast:
-Men Falunsysterns make! Sakta ner! Nu tycker jag det är läskigt!

Det regnar kraftigt på vägen till Ludvika (Falunsystern bor i Ludvika…) och Falunsystern var rädd för vattenplaning.
Jag kommer ihåg det där, när man är på väg hem från BB med sin förstfödde och hela världen plötsligt förvandlas till ett potentiellt hot, till en allt för farlig plats för nyfödingar som måste skyddas till varje pris. Varghonan i en vaknar abrupt och är redo att attakera mot vem det vara månde vid minsta tecken på farligheter.

Det var en riktigt trevlig liten bjudning här i går kväll. Stockholmskusinen kom hit tillsammans med sin fru och deras tre barn. Dessutom bjöd jag med hans och mina föräldrar så vi blev tretton personer.

Natten innan tillställningen gjorde jag smörgåstårta och blåbärsmouss på chokladbotten.
Jag började vid sju och var nöjd med mig själv eftersom jag hade hela tre timmar på mig till tio (det klockslag då jag borde ligga i sängen för att få min åtta timmars skönhetssömn).

Jag kan inte förstå varför jag inte kommer ihåg att jag+alla typer av kökstjänst alltid är lika med mycket längre tid än var som egentligen är erfoderligt. Visserligen blev jag avbruten under mitt arbetspass av övriga familjen som trötta kom hem efter en heldag på ett knôkat Skara Sommarland och både ville berätta vad de varit med om och ha något i magen (då kom jag på att även jag borde äta middag), och visserligen var mina tankar betydligt mer fokuserade på Falunsystern som låg och födde barn, men ändå!
När mamma ringde halv ett och berättade att Falunkorven var född, var jag ännu inte klar med efterrätten.

Klockan ett gick jag och la mig. Då var jag så uppfylld av tankarna på Falunsystern, hennes man och framför allt på lille Falunkorven, att jag omöjligt kunde somna.

Efter knappa fyra timmars sömn startade obarmhärtigt klockradion, precis som vanligt. Tack och lov att det finns droger i form av Rosenrot att ta till när man själv inte har vett nog att ta hand om sig.

Jag var allt en aning trött på förmiddagen och en liten sväng efter lunchen, men resten av dagen kände jag mig, om inte lärk- och mörtpigg så åtminstone någorlunda vaken och alert.
Jag tror inte gästerna fick lida av mina för få sömntimmar utan upplevde mig som en förekommande värdinna. Och nu har jag kompenserad med nästan nio timmar i natt så nu förväntar jag mig att vara på banan igen, även utan Rosenrot.

I kylskåpet står en halv smörgåstårta och i dag ska vi lämpligt nog träffa Förundersökningsledarens syster och hennes familj och hux flux har vi något gott att bjuda på.

Nu måste jag gå ner i köket och hjälpa Förundersökningsledaren med disk och frukostpyssel. Guldgossen har varit vaken länge men lilla Svalan får vi väcka på nu.

Sex minuter före midnatt, natten till i dag, bestämde sig Falunsysterns och hennes mans son att det var dags att komma ut. Vattnet gick två dygn tidigare så trots att han var drygt två veckor för tidig hann vi vänta länge.

Jag har tyckt att det varit ohyggligt spännande. Värre än när min mellansyster, eller jag själv födde barn. Jag tror det är för att Falunsystern är så ung. Hon är ju hela 12 år yngre än jag. En riktigt liten lillasyster med andra ord.
Jag kan omöjligt få in i skallen att hon är lika gammal som jag var när jag fick Guldgossen. Och lika gammal som min mamma var när jag föddes.

Jag har sett kort på underverket. Han är den absolut sötaste lilla nyföding jag någonsin sett. Mina egna barn inberäknade (förlåt Guldgossen och lilla Svalan, men det är sant). Falunsystern säger att barnmorskorna påstår att han är den finaste bäbisen som fötts på deras sjukhus. Jag tror henne, och dem.

Nu har vi en “riktig” familj, alla tre systrarna. Man och barn. Ansvar och glädjeämnen.

Jag längtar efter att få träffa lille Falunkorven live men det är långt till Ludvika. Inget för ett tjugominutersbesök på BB direkt. Tack och lov att det finns telefoner, kameror och internet.

Har
på mig min snygga lila blus, som liksom stränar (väschötska för
sträcker) över bysten (och över bilringarna nedanför, men de ser jag
inte om jag bara tittar rakt ner och undviker speglar) på ett
fördelaktigt sätt.

Tyvärr har den krympt en aning i tvätten (jag snackar om blusen nu) och det där stränandet är inte fullt lika fördelaktigt som när blusen var ny.

Livet är bra spännande just nu. Jag håller ständigt mobilen i handen och rycker till så fort den ger minsta lilla vibration i från sig.

Mer kan jag inte säga än, men kanske snart. Kanske i eftermiddag, eller i kväll, eller i morgon, eller nästa dag.

Efter jobbet i går skjutsade jag Guldgossen till mina föräldrar för övernattning, drängarbete och luftgevärsskytte. Lilla Svalan lämnades hos en nyvunnen vän i Lundsbrunn (De har träffats på en midsommarfest för ett år sedan (då lilla Svalan var sjuk och mest sov bort hela kvällen), sedan på midsommar i år och så slutligen en stund i söndags då familjen kom på spontanbesök hemma hos oss. De fann varann direkt och verkar vara gjorda av samma skrot och korn. Kanske är det en vänskap som gått i arv från deras mödrar. Vi var nämligen “bästisar” när vi var unga.) och sedan for jag tillbaka till Lidköping för en date.

Mannen jag avtalat möte med lät vänta på sig en stund. Jag stod ensam och njöt av solen vid torget. Först kände jag mig lite besvärad av min solobelägenhet. Jag tyckte att mänskorna runt omkring tittade på mig med undrande blickar men efter en stund släppte jag känslan och ägnade mig åt att konsumera kvällsol och skön sommarkvällsatmosfär.

Till sist kom han cyklande, snyggt uppklädd i en sköngrön t-shirt och beige linnebyxor. Själv hade jag gjort ett fåfängt försök att hyfsa till mig med utsvängda svarta byxor och en ceris tunika med blankt tyg vid halsen och längst ner.
Att döma av den uppskattande blick jag möttes av var mina ansträngningar inte helt lönlösa.

Vi delade en hastig, lite blyg hälsningskyss och klev in på Bakgår´n.
Där var det tomt. Några stressade servitörer sprang förvirrat in och ut från köket men för övrigt såg jag inte en själ – förrän vi klev ut på innergården bakom restaurangen. Där var det fullt hus. Pratande, drickande, ätande människor satt avslappnade runt borden som var tätt utplacerade i det dammiga gruset.

Det fanns ett ledigt bord för två och vi skyndade oss att lägga beslag på det.
Tyvärr hamnade vi precis bredvid ett medelålders sällskap (mer medelålders än jag själv) som klagade på allt. De hade fått vänta för länge på maten, vinet var inte gott, kaffet dröjde mer än 8 minuter och så vidare.
Fördelen med att sitta bredvid några som klagar är att man själv framstår som en mycket trevligare gäst och därför får ett bättre bemötande av serveringspersonalen. Nackdelen är att ens egen konversation ständigt avbryts av högljudda klagovisor som är omöjliga att inte lyssna till.

Nåväl. Bakgår´n satsar i första hand på att servera tapas. Här innebär tapas ganska kryddstarka smårätter med i första hand vitlök och chili. Man väljer vad man vill ha från en lagom lång lista (som inte förändrats någonting på över ett år) och betalar per rätt.

Efter en inte allt för lång väntan (vi var ju de trevliga gästerna) kunde jag sätta tänderna i heta, chilimarinerade kycklingspett (verkligen heta, och jättegoda!), spansk bruschetta (en grillad mjuk brödbit med någon typ av ostsmet på) med sweet-chilimarinerade lyxräkor (“lyx” innebar att de var normalstora och inte sådär fånigt små som man kan köpa på burk), lime- och chilimarinerade lyxräkor (och nu vet jag inte vari lyxen bestod för nu var det fråga om små burkräkor… men de var i alla fall väldigt heta och jag blev akut sugen på både glass och choklad när jag avslutat måltiden), quesadillas (mjuka tacobröd som stekts i olja) med soltorkad tomat, spenat och ost (gott) och mozzarellagratinerade vitlöksbröd med vitlökscreme (gottgottigottgott).

Det fanns mycket mer på menyn som jag kunde tänkt mig att inmundiga men både magen och plånboken har en gräns (och det var jag som bjöd…).

Den där snygge mannen som satt mitt emot mig med sitt oemotståndliga leende, beställde lammfärsspett (Passande att mitt lilla lammkött beställer lammkött… Jag fick smaka och det var gott.), kycklinggryta med grönsaker och jordnötter (överdrivet smaksatt med kanel och därför ganska märklig), tortilla española (potatisomelett) toppad med lyxräkor samt grillad halloumiost med bröd (gnisselgod ost med en liten snibb mjukt tacobröd).

Trots den goda maten, den ljumma kvällen och den fina servicen så satt vi inte kvar när måltiden var konsumerad. Jag såg in ett par bruna glitterögon och hoppades att snart få träffa min vän igen.
Väldigt snart.

Mannen gav sig iväg på sin cykel och jag gick strosande till min bil. En handfull svalor kvillrade förbi på pilsnabba vingar, ett stråk av upprymda röster kom svävande från en restaurang på andra sidan vattnet och allt var sådär perfekt och underbart som det bara kan vara när man just träffat sitt livs kärlek.

Vilken kväll det blev!

Först våfflor med blåbär och glass till middag.
Sedan ett överraskande varmt dopp i Vänern vid vår nära strand Skogshyddan.
Till slut en stund i skogen med ändan i vädret och näsan bland blåbärsriset.

Tyvärr hittade myggorna mig innan jag hittade blåbären men till slut gick jag hem med fler blåbär än myggbett och det får betraktas som ett gott resultat.

Nu väntar kudden på mitt solkyssta, myggstungna huvud med dess badrufsiga hår.
God natt!

I dag är det första skoldagen, äsch, jag menar arbetsdagen. Men jag är lika nervös som om det vore min första skoldag efter sommarlovet. Det var så länge sedan jag satt bakom min dator på jobbet och visste exakt vad jag skulle säga, och till vem, och raskt och trevligt dessutom.

När jag cyklar till jobbet försöker jag minnas mina skolstarter men kan inte komma ihåg en enda.
Jag övergår raskt till att insupa morgonen i stället. Det är redan varmt ute. Jag bär shorts men fryser inte om benen trots att jag trampar på för fullt. Solen viskar att den inte ämnar spara på krutet i dag.

På väg genom en vaknande stad som fortfarande andas semesterdvala känner jag hur morgonen lyfter från marken, från buskar och träd, från hustaken – och svävar iväg för att lämna plats åt dagen.

Arbetsdagen.

Den första.

Ungefär fem och en halv timma.
Så lång tid spenderade barnen och jag på Äventyrslandet utanför Götene, innan vi kände oss nöjda. Om man inte har för höga förväntningar så är det ett rätt okej ställe. Personalen var verkligen trevlig och tillmötesgående och gjorde sitt allra bästa för att motverka det dåliga rykte som den stora lekplatsen fått.
För en stor lekplats tycker jag att det är. “Äventyrsland” är nog att ta i i överkant.

Det var ganska mycket som var överreklamerat. “Kom och köp konserverad gröt!” ungefär.

Ta Trafikstaden till exempel. Ett litet inhägnat område med några bilar som kunde köras runt på trånga gator utan uppmålade markeringar. Man stoppade en 10a i bilen och fick en åktur på fyra minuter. De minuterna räckte för att lilla Svalan och Guldgossen skulle hinna turas om att köra sig nöjda.

Ta även Motorstadion. För några år sedan besökte vi Medeltidens Värld (samma ställe, fast innan kommunen äntligen fattat att det kvittar hur många miljoner man pumpar in i en dödsdömd anläggning och överlät området på Bert Carlsson) och såg en riktigt fartfylld tornerspelsuppvisning inne på en sandad arena. Nu var arenan i stället Motorstadio. Med trampbilar! Visserligen ganska stora (och tunga) trampbilar men efter att ha förberett oss på hemsidan så såg vi (läs Guldgossen) fram mot att köra fyrhjuling.
Utan äventyrspass kostade det 40 kr att köra fyrhjuling men trampbilarna var “gratis”. Det fanns tre stycken och Guldgossen och lilla Svalan ordnade ett race sig emellan, med mig som högljudd kommentator. Lilla Svalan vann.
Lilla Svalan provade även hinderbanan som var uppställd inne på arenan. Den var dock anpassad för vuxna så hon nådde inte upp till pinnarna för armgång och det var för lerigt och skitigt på marken för att jag skulle vilja låta henne crawla under de låga hindren.

Förutom personalen så var den stora behållningen Big Jump och Linbanan.

Big Jump är en gigantisk luftkudde som man landar på efter att ha kastat sig ut från sex eller tio meters höjd. Guldgossen hoppade åtta gånger och lilla Svalan två. På grund av personalbristen så var attraktionen bara öppet under någon timma på förmiddagen och en timma på eftermiddagen. Lilla Svalan hade oturen att missa båda öppettillfällena men den snälla tösen som stod där såg hennes belägenhet och höll öppet en liten stund extra innan stängningsdags.

För att Big Jump inte skulle bli för farligt så gav personalen noggranna instruktioner om att man måste springa ut från avsatsen (för att landa så i mitten av kudden som möjligt) och att landa på ryggen eller rumpan med armar och ben i vädret.
Den farligaste delen av äventyret var dock när den som hoppat skulle kliva ner från kudden. Hoppkudden var nämligen cirka tre meter hög och när man skulle av var man tvungen att kasa sig ner för kanten. Häromdagen läste vi i NLT att en 8-årig kille brutit båda armarna när han skulle av. Jag hade önskat att man haft någon personal avdelad för att stå och ta emot de som hoppat.

Linbanan gav upphov till den längsta kön. Vid första åket fick barnen vänta cirka 40 minuter på sin tur. Jag hörde dock inte ett enda klagoljud. Förmodligen för att jag inte stod i kön med barnen utan över 100 meter längre bort, där linbanan tog slut.
Anledningen till att det tog så lång tid var inte bara att Linbanan var populär utan också att det bara fanns sex selar som barnen fick trä på sig och hänga i när de åkte ner. När sex personer åkt fick killen som stod och tog emot barnen samla ihop selarna och sedan gå upp med dem till toppen av tornet där färden startade. Sedan skulle han också gå tillbaka till sin position innan ett nytt förväntansfullt barn kunde starta sin nedfart.

Säkerhetsanordningarna runt linbanan var i det närmaste obefintlig. Jo, barnen fick ju en sele att hänga i, men för att komma till utgångspunkten var barnen (och även den i personalen som skickade i väg dem) tvungna att klättra upp på en ranglig trappstol och ställa sig på en liten avsats högt uppe på ett tak, utan några som helst staket eller inhängnader runt.
Äventyr, med andra ord.

Nu lite tråkiga ekonomiska fakta som sluttamp.
Barnen hade fått fribiljetter vid klassfotbollen i maj och gick därför in gratis. Det var bara jag som betalade inträdet på 120 kr.

I inträdet ingick möjligheten att leka i piratlandet (ett område med 10 cm brunt vatten och uppbyggda piratskepp, flottar i from av stora hundben och en stor döskalle). Mina barn ratade piratlandet totalt och gick inte ens i närheten.

Man fick också vaska “guld” i en bäck. Det guld man hittade kunde lämnas in i en kiosk och för 20 kr bytas mot ett “guldmynt”. Lilla Svalan provade att vaska två gånger och Guldgossen en. Det tog cirka en minut för Guldgossen att tröttna medan lilla Svalan tyckte det var något mer spännande och gav bäcken fem minuter. Ingen av dem tyckte det var värt att be mig lägga pengar på ett mynt.

Det fanns ett hoppkuddeland runt Big Jump. Där lekte mina barn en liten stund. Det var rätt okej, tillräckligt stort för att sluka alla barn som var där för tillfället. Bra motion gav det också.

I ena änden av området hade man sparat det mesta av Medeltidens Värld med bygnaderna från inspelningen av Arn-filmerna. Där kunde man hoppa i hö (alltså hoppa ner på en madrass som var täckt av halm och sedan vidare ner på en trätrall som också var täckt av halm och som barnen trodde var lika mjuk som madrassen och därför slog sig på). Lilla Svalan hoppade två gånger och Guldgossen en.
Runt husen fanns några hagar med hästar, grisar och getter. Vi såg också några förskrämda hönor och en stolt tupp. Dessa djur utgjorde Minizoo´t. Lilla Svalan var besviken över att inte få se några älgar men jag har för mig att älgarna dog redan i fjol.

För de riktigt små fanns ett tält med stooora legobitar och ett litet bollhav strategiskt placerat bredvid godisförsäljningen. Mina barn var inte intresserade av lego eller bollar, men köpte godis för egna pengar.

Mitt i Äventyrslandet finns en liten lersjö där man kan ro en vinglig piratbåt. De flesta båtarna saknade åror, några hade åror men inga årtullar och några hade både åror och årtullar men var fulla av vatten. Barnen hade turen att få tag i en av de tre eller fyra båtarna som gick att ro men tyckte inte att det var särskilt roligt eftersom båtarna var så rangliga.

Jag hade sett fram emot att besöka keramikverkstaden, som också ingick i entrebiljetten för jag trodde att man kanske kunde få prova på att dreja eller pyssla med lera där. Jag kikade in i verkstaden men möttes bara av en surmulen tant (enda i personalskaran som inte mötte mig med ett leende) som såg så oerhört upptagen och avvisande ut att jag inte ens kom mig för med att fråga om man fick göra något annat än titta på alla krukor som hon drejat och ställt på hyllorna med tydliga “Rör ej”-skyltar.

Det som inte ingick i entrébiljetten var Trafikstaden (se ovan), Paintball (150 kr för fyra matcher incl 200 färgkulor. Åldergräns 15 år), Skattjakt (20 kr. Genomfördes vid två tillfällen under dagen. Vi missade båda.), Big Jump (40 kr för ett hopp), Fotbollsgolf (40 kr. Barnen var inte sugna så det struntade vi i.), Motorstadion (40 kr. Men det var som sagt bara trampbilar där nu.), Fun Ball (40 kr. Ett barn stängdes in i en stor badboll och rullades ut i en pool med grunt vatten och fick försöka ta sig runt på vattnet under fyra minuter. Lilla Svalan provade en gång.), Linbanan (40 kr), Minutkampen (40 kr, se beskrivning nedan), Ridning (20 kr. Lilla Svalan red en gång.), Spjutkast (20 kr för fyra kast. Båda barnen kastade var sin omgång.), Yxkast (20 kr för tre kast), Pilbågsskytte (20 kr för tre pilar, 30 kr för fem pilar. Barnen sköt tre pilar var.), Armborstskytte (20 kr för tre försök).

Om man köpte ett Äventyrspass (=åkpass) så fick man göra det mesta av det som inte automatiskt ingick i entrébiljetten hur mycket som helst. Dock inte armborstskyttet eller trafikstaden och bara en omgång av minutkampen. Äventyrspasset kostade 150 kr.

Minutkampen var en enklare variant av Bodaborg eller Arosfortet. Det fanns sju små celler med uppgifter och det gällde att samla så mycket poäng som möjligt. En uppgift kunde vara att fånga pingisbollar och lägga i ett hål, eller skjuta biljardollar ner i ett hål. I varje cell hade man en minut på sig och man fick en klocka på armen som aktiverade cellerna och höll räkning på poängen. Tekniken fungerade inte så väl och en av cellerna lyckades vi inte få igång över huvud taget. Inte heller den familj som kom efter oss.

Det finns två restauranger på området; ett pannkakshus som även hade fika och en “riktig” restaurang som av någon anledning även hade fullständiga rättigheter. De serverade buffé, pannkakor, hambugare, korv och kebab. Priserna var vettiga. Lilla Svalan åt pannkaka (vad annars?) för 45 kr, Guldgossen en hamburgertallrik för 85 kr och jag tog buffén med fyra olika rätter för 95 kr. På buffén fanns tacos, korvgryta, och en gratäng med tacoköttfärs och makaroner.

Jag köpte äventyrspass till barnen. De äventyr Guldgossen gjorde skulle ha kostat 480 kr utan pass och lilla Svalans 300 kr så äventyrspassen var väl intjänade.
Totalt kostade våra fem och en halv timma, inklusive maten 685 kr. Det skulle landat på 925 kr om inte barnen haft fribiljetter.

Efter sex dagar till sjöss kom vi hem i går kväll, sent.
Egentligen skulle vi stannat ute med båten tills på lördag, men eftersom väderprognosen utlovade blåsigt och slut på de solstinna sötebrödsdagarna så lyckades jag övertala Förundersökningsledaren om tidigarelagt hemfärd.

Vi har ändå hunnit med både Hökön, Lurö, Mille skärgård och Tössebäcks skärgård.
Det var i lördags vi gav oss av och det dröjde ända till måndag kväll innan finvädret dök upp, men då kom det med besked. Tisdagen var fin och onsdagen och torsdagen har varit kanonfina med idel sol och badväder. Till och med jag, som av barnen fått tilltalsnamnet “Badkrukan” har njutit av flera sköna dopp i det 20-gradiga vattnet.

Det bästa med resan har dock varken varit det vackra vädret eller de vackra omgivningarna. Det bästa har tveklöst varit det goda sällskapet. Vi har haft turen att “hitta” en familj som också har båt och som är lagom äventyrslystna och sugna på långresor till sjöss. Att de sedan visar sig vara övermåttan trevliga, roliga och sällskapliga gör verkligen inte saken sämre.

Mina fyra semesterveckor är slut och jag ska börja jobba på måndag igen. Jag erkänner att jag lider av en viss börja-jobba-ångest men vi har verkligen sugit musten ur vår semester det här året med både båtliv, Gotlandsresa och systersamvaro.

Vad ska man säga?

Det är helt ofattbart och ohyggligt. Jag tänker mest på ungdomarna på ön. All denna skräck. Att se sina vänner skjutas. Att inte veta vem man kan lite på. Att undra när mardrömmen skulle ta slut. Och hur?

Mina tankar går till vårt grannland i dag.
Men också till de svältande i Afrika.

Torsdag: Men var är den? Jag vet att jag såg en liten kvarvarande stump för inte alls länge sen, här i förrådet.
Leta, leta, leta.
Nej, den finns ingenstans. Jag får köpa nytt.

Fredag: Dyrt var det. 45 kr för 3 meter. Men nu ska här bindas!
-Älskling, hjälper du mig att smälla ner några stolpar så att jag äntligen kan binda upp magnolian och räta upp syrenhortensian.
Ösregn.
Oj vad det regnar. Fort in så får vi fortsätta i morgon. Jag ska bara se till att plocka in järnspett, yxa, sax och det där dyra specialsnöret för uppbindningen först.

Lördag: Nu har det slutat regna efter nattens och morgonen skyfall. Ut att binda vidare.
Var är snöret jag köpte då?
Leta, leta, leta.
Men det kan ju inte bara försvinna. Jag tog väl in det tillsammans med allt annat i går kväll?
Inte i förrådet, inte i garaget, inte i tvättstugan, inte i soporna i tvättstugan, inte kvar på gräsmattan kring surjordsrabatten eller på vägen dit.
Jag vägrar köpa nytt igen. 45 kr. För tre ynkliga meter.
Förundersökningsledaren hjälper mig att sno en rejäl uppbindningsanordning från våra andra träd och jag klipper bitar av ett rött luciaband till resten. Snyggt? Knappast!
Jaha, nu är det röda bandet slut också, och jag är inte klar.

Jag tittar ner på marken för att se så att det verkligen inte finns någon liten röd stump kvar, och vad ligger där, precis framför mina fötter?
Naturligtvis är det tre meter dyrt specialsnöre!

När jag fyllde år fick jag en hel del presentkortspengar på Lidens. I dag har jag gjort av med de första hundralapparna. Det blev inga fina blommor men myrr, två tvåmetersstolpar och lite specialband att binda kring stolparna.

På förmiddagen har det regnat så jag har hållit mig inomhus (med undantag för inköpsturen) men på eftermiddagen har det varit soligt och fint. Då har jag också varit inomhus – och umgåtts med goda vänner och goda våfflor.

I morgon förmiddag ska jag försöka övertala Förundersökningsledaren om lite hjälp att spetta och svinga släggan och sedan ska magnolian och syrenhortensian få bättre stöd i livet.

Jag är i det närmaste övermannad av en kraftig jag-ska-snart-ha-mens-och-det-är-dessutom-lågtryckshuvudvärk men eftersom jag inte är helt utslagen (ändock dystert nedslagen) så har jag ägnat dagen åt trädgårdssysslor.

Jag har klippt bort de vissna blommorna från pionerna och från jättedaggkåpan. Daggkåpan är en riktig rackare till att fröa av sig. Det växer små daggkåpeblad mellan plattorna på framsidan av huset och en hel del i gräsmattan också.
När jag såg den plattsatta gången i dag bestämde jag mig för att inte satsa på en strikt japaninfluerad trädgård utan mer av typen lummig engelsk.
Nu fattas det bara lite lumm på alla andra ställen än just mellan stenarna också.

Smultrontornet har fått sig en rensning. Jag har både gått hårt åt det lilla ogräs som växte där och har också rivit upp några smultronplantor som växte för tätt och började se lite risiga ut. Egentligen försökte jag göra mig av med alla röda smultron redan i höstas men jag orkade bara med hälften innan snön kom. Jag är glad för det för tack vare grannens grästäckarodlingsfilosofi har jag fått njuta en hel del smultron i år också.

Jag har fortsatt rensa gräs under plommonträdet men det sitter så hårt så jag bytte taktik och har i stället plockat bort kantstenen runt trädet och bestämt mig för att låta gräset växa ända in till stammen. Så har det ändå varit i praktiken de senaste åren.

Efter att beslutat mig för att ge plommonträdet till gräsmattan har jag räddat undan några taklökar och ska snart gå ut i regnvädret och plantera dem i små plastkrukor.
Någon gång när jag blir stor ska jag lära mig att gjuta egna betongkrukor och då kommer jag göra krukor som är lika stora som murstenarna mot framsidan. Där ska taklöken få växa tänker jag, och mjuka upp muren i enlikhet med min nya lumm-stil.

Jag har också räddat två små krukor med murgröna som levt en tynande tillvaro i allt för små krukor. Nu är de samplanterade i en betydligt större och bor i en “fågelbur” jag fyndade i Ludvika vid påsk. Om de sköter sig som jag vill kommer de klänga utanför buren och göra den vacker. I så fall hänger jag upp den i taket ovanför entrén. Själva krukan borde jag virat in i mossa eller något för den är svart och ful men nu är det för sent för jag har redan hjälpt murgrnerankorna att hitta vägen ut ur buren så jag kan inte lyfta på locket längre.

Slutligen har jag okckså tagit vara på en hel del gräsklipp efter Guldgossens gräsklipparförmiddag och smugit ner det i entrérabatterna, i en kruka balsaminer, i smultrontornet och mellan potatisen som faktiskt kommit upp riktigt långt medan vi var på Gotland.

Om jag håller i ett tag till och ser till att plantera de där stackars uppryckta taklökarna så kan jag sen få gå inomhus med gott samvete och läsa en bok eller göra smycken, eller se en film, eller… kanske bara vila en stund i Förundersökningsledarens födelsedagspresent.

I natt drömde jag att jag gifte mig med den här grabben.Vi var vansinnigt kära och lyckliga. Tyvärr dog han ju i en motorcykelolycka och jag vaknade av att jag grät.

Det fanns en tid i mitt liv när jag var prisgiven åt begär, när varje dag var en kamp för att mätta mitt behov, för att tillfredsställa mitt beroende.

Drogen hette vitlöksbröd. Den lockade och drog och ville alltid snärja mig i sitt garn.

Till slut blev jag fri.
Nu för tiden kan det gå flera veckor mellan de tillfällen då jag nyttjar vitlöksbröd. Jag känner fortfarande lockelsen, för varje tugga vill jag bara ha mer och mer, men jag kan stå emot. Jag kan döva lockropen.

I dag har jag för första gången erkänt mitt nya beroende.
Efter mitt livs fjärde glas färskpressad ananasjuice med grönt äpple och färsk ingefära är jag redan fast i ingefäraträsket. Dessutom har jag även börjat öka på dosen som krävs för att mätta efterfrågan.
Det här kan gå hur långt som helst. Om bara någon månad kanske jag måste tugga i mig en hel rot för att stilla begäret.

Man blir aldrig för gammal för att lära nytt!
I dag har jag till exempel lärt mig att även svarta små trädgårdsmyror bits. I alla fall när man river upp deras bon och ger dem anledning att anfalla i flock.

Jag har rensat bort allt ogräs från surjordsrabatten. Det var inte så mycket eftersom jag tillämpar grannens metod med täckodling. Det är inte snyggt men effektivare än jag trott. I surjordsrabatten växer blåbär, diverse vårlökar, en spretig magnoliabuske som behöver stöttas upp, en vacker syrenhortenisa och en hoper silverek och en murgröna som mot all förmodan lyckats överleva de två senaste vargavintrarna. I surjordsrabatten växer också ett myrbo, men bara ett litet ett.

Jag har också rensat bort allt högväxt gräs under äppelträdet, och passat på att beskära det, så här i början av JAS-perioden. Jag fick tyvärr inte bort gräsrötterna så det lär bli till att rensa igen ganska snart. Ska jag får bort dem måste jag samtidigt gräva bort taklöken som växer där och det vill jag inte. Man måste prioritera.
Ett myrbo hittade jag också, men myrorna var inte så ilskna så jag brydde mig inte mycket om dem.

Det var inte förrän jag tog ett rejält gräsryckartag under plommonträdet som jag övermannades av alla triljarder myrstackare. Det klart att de blev arga när jag förstörde deras bo med bara ett enda kraftfullt ryck, blottade en miljon flygmyror och en miljard myrägg – men att gå till anfall sådär! Det tycker jag ändå är en aning förmätet.

Det kryllade och kröp över hela armarna. De dök in i mina handskar och sökte fäste på mina regnbyxor.
När de dessutom började bitas gav jag upp och retirerade från platsen med ogjort uppdrag. (Jag kom visserligen strax tillbaka, utrustad med myrr…)

En timma senare hittade jag en myra krypandes på mina glasögon.
Strax intill stod en annan liten myruschling och skrek:
-Stryp henne Emil, stryp henne!

Lilla Svalan är iväg och leker med en kompis, Guldgossen ringer en vän, Förundersökningsledaren betalar räkningar och jag ska sortera tvätt.

I eftermiddag är vi bjudna på äldste Italienkusinens fyraårskalas.

Övriga planer för dagen är trädgårdsarbete, lite ogräsrens i första hand tror jag. Alla mina storvulna planer från gårdagen måste vänta tills jag tagit hand om det jag redan har. Annars kommer jag aldrig få med Förundersökningsledaren på noterna.

Hemma i min mammas hallonland i går, lyckades jag nog i alla fall få honom övertygad om fördelarna med en egen rad hallon här hemma. Min kära Italiensyster spädde på med hur underhållsfritt ett hallonland är. Bara att gödsla, rensa och skörda. Och sedan klippa ner de skördade pinnarna på hösten.

När jag skjutsade lilla Svalan till sin lekkompis blev jag inbjuden på kaffe av “min lekkompis”. Vi hade en trevlig stund och pratade semester och trädgård. Jag kikade runt lite i hennes trädgård och upptäckte att hon har en massa trevliga saker som jag också vill ha.

Nu är jag så trädgårdssugen så det är inte klokt. I tanken gör jag upp planer och skisser och jag drömmer hej vilt om höstanemoner, ormbunkar, syrener och vinbär. Bland annat, bör jag tillägga!

På Gotland fanns en massa vackra stenmurar överallt och jag blev helt mursjuk. Nu bara MÅSTE jag ha en liten låg mur av vilda stenar längst bak i min trädgård. Och jag måste ha röda, vita och svarta vinbär, björnbär, rabarber, klematis, en mörklila syren, en vit och en rosa klematis, höstanemoner, backtimjan till surjordsrabatten, hosta och ormbunkar framför kontorsfönstret, två stora gräsruggar på västergaveln…

Phu!

Förundersökningsledaren kommer aldrig i livet att gå med på allt det här. Och han har ju tyvärr helt rätt i att jag måste börja med att sköta om det jag har först. Surjordsrabatten behöver rensas och jag funderar på att gjuta en kant för att bättre undvika inkrypande gräs. Dessutom vill jag plantera backtimjan som marktäckare och gräva ner mina två julrosor och fylla på min silverek hela vägen runt. En jättedaggkåpa har självsått sig under magnolian och kommer nog få vara kvar där.

Under plommon- och äppleträdet växer gräset högt. Där vill jag rensa rent och lyft ut den taklök som kan ha lyckats överleva och plantera dem i egna krukor att ställa på muren mot gatan. Under träden kan jag fylla på med små vårlökar. Det finns redan fullt med krokusar under bigarråträdet och en hel del pärlhyacinter under äppelträdet. Kanske ska jag satsa på snödroppar under plommonträdet.

Om vi bygger altan nästa år skulle jag vilja ha en spaljé utmed en sida, eller kanske i ett hörn, och plantera björnbär och en rosa klematis och kanske en honungsros.

Nåja, drömma går ju. Det skadar inte att låta trädgården få växa i lugn takt. Gräsmatta är ju också fint…

I dag ska jag packa upp färdigt. Den som spar han har, arbete kvar… Sedan kanske det blir lite trädgårdsarbete eller pussel med inomhusblomstren.

Lilla Svalan ska leka med en kompis och i eftermiddag far vi och hälsar på mina föräldrar och Italiensystern och hennes barn. En rätt lugn och skön dag med andra ord. Precis som det ska vara på semestern.

I kväll blir det bio med barnen – här hemma.

Jag har fått köpa biljetter, popcorn, saft, klubbor och en banan över stenskivan i köket.
Nu öppnar bion och Guldgossen står beredd att kontrollera mina biljetter.

Vi har dock inte bestämt vilken film vi ska se!

Sent i går kväll kom vi hem efter 10 dagar på resande fot. Nja, vi har väl inte rest hela tiden. En hel del stilla camping har det blivit också.

Först stannade vi fyra nätter på Ljugarns camping, sedan två på Sudersands Semesterby och camping och sedan ytterligare två på Visby Strandbys camping innan vi stannade en natt hos Förundersökningsledarens syssling med familj i närheten av Katthult.

När vi kom in i Lidköping i går utbrast Guldgossen:
-Åhhh, Lidköping! Vad skönt det känns!

Jag, som inte är infödd, tyckte ändå det var skönt att komma hem men jag har verkligen njutit av resan också. Om Gotland kan man säga mycket och jag tror jag sammanfattar det bäst såhär:
“Jag vill tillbaka!”

Jag fick ju en råsaftcentrifug av Förundersökningsledaren i födelsedagspresent.
Den är underbar och den gör underbara saker.

Jag har massor kvar att prova men i kväll gjorde jag mig ett stort glas juice av drygt en halv väl mogen ananas, en liten bit färsk ingefära och ett grönt äpple. Det är det godaste jag har druckit i hela mitt liv. Fullständigt makalöst.

Naturligtvis är det slöseri med frukt att bara plocka ut juicen, och det är också nyttigare att äta frukten som den är, men det här är så fantastiskt gott!

Märkligt nog har jag inte räknat ut hur många sorters kakor det blev på mitt 40-sorters-kalas egentligen. Jag vet att det blev mer än 40, men hur många bakade jag och hur många bakade mamma? Och hur många köpte jag till för att få till det någorlunda för de med diabetes, mjölkallergi och andra behov?

Här är “the list”, den fullständiga listan.

Köpekakor
Sockerfria jordnötskakor
Sockerfria havrekakor (också ägg- och mjölkfria)
willys våfflor (även sockerfria) med sylt
Kanelbullar (gluten-, mjölk- och äggfria)
Apelsinkakor (mjölkfria)
Summa: 5 sorter

Kakor mamma bakat
Greger
Strassburgare (äggfria)
Strassburgare (gluten- och äggfria)
Skurna chokladkakor (glutenfria)
Sockerfria kringlor
Rosenmunnar (gluten-, ägg- och mjölkfria)
Snabba bullar (glutenfria)
Äppelmiuffins (glutenfria)
Vinbärsgömmor (glutenfria)
Vinbärsgömmor (icke glutenfria)
Summa: 10 sorter

Kakor som jag bakat
Banankaka
Kanelbullar (två omgångar)
Kardemummabullar
Kardemummabullar med mandelmassa
Pepparkaksbullar
Minibullar med pepparkaksmak (ägg- och mjölkfria)
Kolakakor (äggfria)
Brysselkex (äggfria)
Mazarintårta
Finska pinnar
Chokladsnurror (äggfria)
Margits skurna chokladkakor
Drottninggrottor (äggfria)
Hallongrottor (mjölk- och äggfria)
Kokoskakor (glutenfria)
Chokladbollar med kokos (mjölk-, ägg- och glutenfria)
Krymmelbollar (gluten-, mjölk- och äggfria)
Cornflakeskakor (mjölk-, ägg- och glutenfria)
Lyxiga jumbomuffins med choklad
Björnbärsmuffins
Kladdkaka (två omgångar)
Kladdkaka (gluten- och mjölkfri)
Kladdkaka med pepparkakskryddor och vinbär
Tores sura pepparkaksuschlingar
Tores vanliga uschlingar
Sockerkaka (ägg-, gluten- och mjölkfri)
Syltbollar (gluten- och mjölkfria samt lättsockrade)
Vaniljhorn (äggfria)
Muskotsnittar (mjölk- och äggfria)
Elsas rågkakor (mjölkfria)
Petit-choubakelser med marsankräm (sockerfria)
Minimuffins med blåbär
Summa: 32 sorter

Sammantaget 47 sorter.
Så nu är det fritt för tolkning. Är jag 47 år gammal, eller kanske 32?

Dessutom bjöd jag på glass och jordgubbar samt vattenmelonskivor.
Och såklart kaffe, te (tre sorter) och saft (fem sorter, varav en var flädersaften som jag kokade ihop tidigare i vår).

Jag börjar komma i semesterstämning. Det innebär bland annat mindre bloggande.
Bara en liten förvarning om vad som är att vänta de närmaste fyra veckorna.

Oj, oj, oj!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min födelsedag och firandet av den.
Det ska jag inte. Superlativen kommer ändå inte räcka till.

Men några korta drag kan jag ändå inte låt bli…

Förundersökningsledaren grattade mig på morgonen med en stor present. Den innehöll till min stora förtjusning – en råsaftcentrifug. Det var precis vad jag önskat mig.
Som vanligt hade Förundersökningsledaren förundersökt en hel del innan inköpet så det här ska vara en riktigt bra modell. Jag testade den direkt med två äpplen. Och det var helt fantastiskt. Guldgossen gjorde samma upplevelse som jag, fast i morse (i går morse var barnen fortfarande på läger).
-Det smakar… det är jättegott… det smakar liksom exakt äpple!
I dag har vi provat vattenmelon (inte så gott) och mer äpple (helt fantastiskt underbart gott) och en blandning med två nektariner, en citron och lite honungsmelon (väldigt mustigt och ganska gott).
Guldgossen har redan funderat på om vi kan centrifugera och sälja äppeljuice. Och vi har förklarat reglerna kring livsmedelsförsäljning. (Det är krångligt och krävs en massa tillstånd.)

Oj, nu blev det mycket om råsaftcentrifugen, men jag är verkligen jätteglad över den!

På förmiddagen var Förundersökningsledaren och jag i kyrkan och förberedde lite inför kalaset. Vi körde bland annat dit alla kakor från frysboxen därhemma.
Sedan var det raskt hem för mig för att luncha och duscha medan Förundersökningsledaren for för att hämta hem lägerbarnen.

Jag klämde två kokta ägg och två “rosenrot forte” för att orka med resten av dagen. Det har varit lite knapert med sömn den sista månaden. Mitt maniska bakande har inkräktat en del på sömntimmarna. Natten till igår gick jag inte och la mig förrän strax efter tre och vaknade halv åtta.
De där tabletterna är rena knarket. De höll mig pigg ända till idag klockan halv två. Då blev jag lite trött.

Jag var på plats i kyrkan drygt en timma innan kalaset och fick mycket kompetent och god hjälp av min mamma, Falunsystern och hennes man. Falunmannen är verkligen en klippa! Jag visste att han var redig, men inte att han var sååå otroligt duktig. Och min mamma är nog den lugnaste och tryggaste person jag känner. Hon är som en klippa. Tänk vilken fördel jag har jämfört med alla andra människor, som fått växa upp med en sådan underbar mor!
Falunsystern måste också ha en stor eloge som trots en bulle som snart är färdiggräddad i ugnen (känns logiskt att använda den metaforen med tanke på mitt kak-kalas) hjälpte till hela tiden både före, under och efter kalaset.

Jag vet inte hur många personer som kom på festen men gissar att det var runt hundra. Tillsammans med mamma hade vi med oss över 2000 kakor och det blev en hel del över. Jag är verkligen värdelös på att beräkna. Men bättre att få en massa grejjer över än att det inte ska räcka.
Är det förresten någon som har förslag på vad man kan göra med tre kilo margarin och fyra liter mjölk?

Kalaset var jättetrevligt Tack vare min duktiga kökshjälp så fick jag också tid att prata lite med gästerna. Jag erkänner att jag hade lite dåligt samvete för att jag inte hjälpte till ordentligt, men jag hade också haft dåligt samvete om jag inte umgåtts med gästerna. Jag hann inte prata med alla, men i alla fall några. Och jag är verkligen glad och tacksam över alla som kom och ville fira tillsammans med mig. Jag hoppas och tror att de flesta hade roligt.

Förundersökningsledaren hade plockat ut bilder på mig som han visade med en pc-kanon (heter det fortfarande så?) och jag tror bilderna roade en hel del också. Hade jag fått välja var det nog en hel del bilder som inte kommit med…

Min mamma höll tal, vilket jag uppskattade mycket! Hon gav sin bild av vem jag är och jag tyckte att det stämde alltihop. Även det där med att jag är envis…

När gästerna gått hem och vi städat och diskat så for vi hem till oss och där väntade min och Förundersökningsledaren familjer med en smörgåstårta som svärmor gjort. Jag öppnade lite paket och det är inte klokt vad mycket presenter jag fått! Jag har inte hunnit öppna alla ännu.

I dag sov vi länge. Jag klev inte ur sängen förrän vid tio.
Sedan har jag röjt lite här hemma och på eftermiddagen har vi varit i Lundsbrunn och träffat svärföräldrarna och de av Förundersökningsledarens syskon med familjer som ännu inte åkt hem till sitt.

Nu skulle jag verkligen behöva sova. I morgon är det uppstigning klockan åtta för att följa med lilla Svalan till simskolan. Men mina sena kvällsvanor har ställt till det lite med dygnsrytmen känner jag. Och eftersom semestern börjat är jag inte allt för sugen på att vända rätt mig igen i brådrasket.

-Hur känns det att ha fyllt 40? frågar någon.
Jag känner mig… alldeles lycklig! Jag är så glad och nöjd som någon kan vara. Jag lever ett gott liv och är rik på vänner och upplevelser. Jag har en fin familj och många som jag älskar och som älskar mig.
Och bäst av allt – jag vet att jag är älskad av Gud. En större trygghet kan ingen ha.

Mitt “väcka mig själv”-knep från i går fungerade inte i dag. Jag trodde jag ställt in min inre väckarklocka på nio (visst är åtta timmars sömn lagom!) men vaknade strax innan åtta i stället.

Med tung huvudvärk och stel kropp.

Jag masade mig upp för en stund i badrummet och gick sedan ner och gjorde i ordning två knäckemackor och ett stort glas rykande hett te. Jag älskar chaite. En rejäl omgång att njuta av en lång stund och sedan kan jag vara beredd att ta mig an dagen.

Jag knaprade i mig mina smörgåsar och smuttade försiktigt på teet. Fortfarande för hett.
I stället slog jag upp tidningen och började läsa om födda och döda. En kvinna har fött barn (sitt femte) på Skara sommarland.

Greppade försiktigt teglaset igen för att se om det hunnit svalna något till drickstemperatur.
Och tappade glaset! Över mig, över bordet, över två stolar, över golvet, över tidningen…

Hur kan 3½ dl te bli så mycket vätska när det inte längre befinner sig i sitt glas? Och varmt var det. Jag drog ner byxorna i ren reflex för att inte bränna mig på låren och sedan stod jag och såg ut över förödelsen. Det var så nära att jag börjat gråta att jag fick säga till mig själv på skarpen:
-Inte gråta nu Zäta! Du klarar det här! Det är bara lite te!
Dessutom är det vansinnigt att gråta när man redan har huvudvärk. Det blir bara mycket värre.

När jag svabbat, torkat och lagt tidningen på tork i uterummet upptäckte jag att projektet jag hållit på med så länge, som också låg på köksbordet, klarat sig från tekatastrofen. Det gjorde mig genast på bättre humör.

Nu sitter jag och jobbar vid datorn med en flaska vatten bredvid. Den har en välskruvad kork och en liten drickpip som inte släpper ut mer än några droppar vatten i taget, om nu olyckan skulle vara framme igen.

Första semesterdagen.

Klockan är tjugo i tio och jag har just duschat. Nästa steg av min ledighet är att äta frukost och detaljplanera dagen. Det är mycket som ska hinnas med.

När jag la mig i går kväll tittade jag på klockan och konstaterade att den hunnit bli nästan kvart över tolv. Då bestämde jag mig för att ta sovmorgon. Jag låg stilla på rygg och lät kroppen förstå att den skulle få sova i åtta timmar. Jag försökte programmera in mitt inre ur på kvart över åtta.

En gång för många år sedan var jag med på en tvådagarskurs med jobbet och vi fick lära oss lite grann om hur man styr sina egna tankar. Meditation var en liten del av kursen. Nu har jag glömt det mesta av vad jag snappade upp men bland annat påstod föreläsaren (Harry Mårdby – får ni någonsin möjlighet att vara med på en kurs han föreläser vid, så ta chansen!) att man kan bestämma hur länge man ska sova, även utan klocka. Vi fick alla i uppdrag att testa till dagen därpå. Han föreslog också att vi skulle ställa väckarklockorna på fem minuter efter den tid vi bestämt oss för att gå upp… (Kanske var han trots sin vissfulla framtoning en aning orolig att vi skulle missa hans första pass dagen därpå.) Jag vaknade dock som jag bestämt och kände mig nästan lite rusig över hur jag lyckats få medvetandet att besegra kroppen.

I morse vaknade jag till när Förundersökningsledaren gick upp, tjugo i sex, men sedan somnade jag snabb om. Jag vaknade utsövd och glad exakt klockan… kvart över åtta!
Men sedan räckte inte själsförmögenheterna längre och jag lyckades inte övertyga min kropp om att kliva ur sängen. Det hade jag annars också bestämt mig för. I stället låg jag kvar i sängen och läste en bra stund.

Nu är jag ändå glad att jag har mjukstartat dagen i sängen. Det är egentligen precis så jag tycker att en semester bör inledas. På rygg med en bra bok.

Nu har jag bakat det sista.

Med hjälp av mamma har jag kommit upp i mina eftersträvansvärda 40 sorterna. Det känns faktiskt fantastiskt bra. Återstår att se hur många gäster som vill komma och förgylla min födelsedag med att äta upp alla kakorna.

Jag hade slängt in väskan i bilen, placerat mig på sätet med händerna på den varma ratten. Jag hade startat motorn, svängt ut från parkeringsplatsen och stannat till vid första rödljuset.
När det slog om till grönt och jag släppte upp kopplingen för att fara iväg, kärringdog bilen.

Det är irriterande det där. Kärringstopp är så pinsamma.
Och inte blev det bättre för att damen bakom mig började tuta. Hon tyckte väl såklart att jag skulle köra i väg och det tyckte jag också, men jag kunde ju inte.
När den otåliga damen tutat två gånger tog alla mina gjuta-olja-förmågor slut och jag slängde upp en noga utvald kroppsdel i luften. Damens ansiktsfärg växlade från ljust rosa till djuprött och hon tutade som vid högvinst på en bilbingo och svängde sedan ut bredvid mig och fortsatte förbi.

När jag fick igång bilen rök det ohälsosamt och oroväckande svart och mina farhågor besannades av att bilen gick trögt både åt sidorna och framåt.
Jag stannade till vid närmaste mack och halade fram mobilen för att ”ringa en vän”. Mobilen gjorde ett litet blinkande och sedan lyste texten ”Slut batteri” upp displayen. Den trevlige lille killen på macken lånade snällt ut sin telefon och min vän lovade snällt dyka upp – efter att han lagat middag och sett till att våra barn fått något i magen.

Jag hann handla på ICA medan jag väntade på assistans.
Förundersökningsledaren skrattade gått åt mig som trott det var bromsarna som nupit. Det är faktiskt ett ganska vanligt saabproblem (nyper inte ledningen lönen så är det bromsskivorna som nyper) men den här gången var det en rem (fläktremmen?) som hoppat av och slagit ut bland annat servon.

Nu har min vän/man beställt tid för reparation och lånar ut sin bil till mig de närmaste dagarna. Även om jag har semester måste jag ju kunna förflytta mig. Han får ta cykeln i stället.

I går och i dag är det strålande sommarsolsväder. Jag jobbar mina sista dagar och sitter och svettas på jobbet.

I morgon ska det regna.

I morgon börjar min semester.

Jag cyklade till jobbet i morses. Det var egentligen inte meningen men mer om det senare.

Eftersom det var första gången jag cyklat på en ganska lång tid, så passade jag på att ge järnet. Tiden hemifrån till jobbet blev 17:29. Pulsen var uppe i 159.

När man cyklar snabbt och det är sommarvarmt är det lätt hänt att man blir lite fuktig.

När jag kom fram till jobbet var jag jättesvettig, men med bra klädval (en tunika med fladderärmar där luften har fritt tillträde till armhålorna) så ska nog både jag och omgivningen överleva dagen.

På väg till jobbet mötte jag inte en enda själ. De enda jag såg till var två små barn (visserligen själar, men jag mötte dem inte för de stod still) som stirrade och pekade på mig. Jag hade på mig svarta walkingskor, mintgröna sockar, svarta harlemsshorts, en vit vindjacka med röda detaljer (engelskt rött – det är snyggt), en vit buff med svaggrönt mönster och en röd cykelhjälm. Inte så konstigt skulle man kunna tycka, om det inte varit för att jag dragit buffen över huvudet som en klassisk skidhuva. Bara kinderna stack fram, som två vita limpmackor ungefär.

Ärligt talat såg jag ut som ett UFO, och brydde mig lika mycket som ett UFO.

På toaletten på jobbet står en flaska snabbverkande handdesinfektionsmedel.

Finns det sprit som inte är snabbverkande?

När klockan var halv elva i går kväll orkade jag inte baka mer. Då hade jag en ynka sort kvar att få till för att komma upp i mina önskade 40 sorter. Jag får baka klart i dag.

I dag ska jag också leta badkläder till lilla Svalan på torget och cykla hem som en galning för att hinna överlämna dem innan hon åker på läger.

När Förundersökningsledaren kommer hem ska vi barnfrimysa med McDonalds Specialglass Ballerina Kladdkaka och en film. Eller så ska vi bogsera min bil till en bra bilmekaniker i Kvänum. Undrars vilket jag föredrar?

I dag hyllar vi 80-åringen Hasse Alfredsson, Sveriges humorikon. En underfundig herre som understundom givit efter och blivit en del av etablisemanget men för det mesta stuckit ut från mängden som en klart lysande fixstjärna på humorhimlen.

Grattis!

Jag tycker att jag har klarat mig rätt bra. Visserligen är det bara bakning och kalasplanering som upptagit min tankevärld den senaste månaden men jag har haft en skön känsla av “det blir som det blir” och inte stressat eller forcerat någonting.

Tills i dag.

Vid middagen försökte övriga familjen prata om semesterplaner, simskola och dataspel. Samtalsämnena dog ut ett efter ett när jag inte var kapabel att ge vederbörlig respons.
Till slut övergick Förundersökningsledaren till att prata kalas.

-Vad ska gästerna göra då? Ska de bara äta kakor hela tiden?
-Ja, inte vet jag. Jag tycker liksom inte att det åligger mig att skriva tal om jubilaren eller hitta på små nidvisor. Men jag har i alla fall gjort en tipspromenad.
-Tipspromenad, replikerade lilla Svalan glatt och fortsatte:
-Är det barnfrågor också?

Med stirrande blick och ett främmande tonfall hörs den tidigare så lugna modern säga:
-Barnfrågor!

Exakt i den stunden rök mitt “Hasta manana” och “Hakuna matata” och jag förvandlades till… tja, kanske till kakmonstret.

Just nu står jag och vrålar i köket. Elvispen tippade ner på golvet när jag bakade muskotsnittar (kvällens andra kaksort) eftersom jag övergav den lite hastigt för att skälla på lilla Svalan som hoppade studsmatta i stället för att äta kvällsmat.

För övrigt är det väldigt tyst i huset. Jag hör ett litet barn som tassar på tå för att inte råka bli föremål för kakmonstrets vrede, men för övrigt -inte ett ljud.

I dag firar vi Selma.

Jag har strukit alla mina tjugor dagen till ära.

Lördagen var en lugn, långsam dag. Sovmorgon, sen frukost, slö packning och på eftermiddagen gav vi oss ut med båten.

Vi fann nya vänner i en vik och kastade ankar för natten.
Sedan följde lek för barnen, film i grannbåten och fiskafänge vid elva. Guldgossen drog gädda. Två gånger fick han napp. Vi tror det var samma lilla gädda som följde med upp båda gångerna.

I natt har jag sovit gott i båten, i ny varm sovsäck. Jag sov till och med så gott att jag höll Förundersökningsledaren vaken med mina snarkningar.

I dag har vi badat (inte jag) i det 16-gradiga vattnet, lekt och pratat, fiskat och fikat. Allt under slösande sol.

I kväll kan vi konstatera att solen slösat lite väl mycket. Hela familjen Zäta är brända, herrarna värre än damerna. Guldgossen har bränt upp ryggen, axlarna, överarmarn och bröstet, lilla Svalan är röd på skinkorna och lite grann på axlarna. Jag har en stoppröd näsa men Förundersökningsledaren är värst. Han är helt uppbränd på alla kroppsdelar som inte haft badbyxor på sig.

Nästa gång vi går ut i solen tror jag vi ska smörja oss med solskyddsfaktor redan från början. Ett fatalt misstag från oss föräldrar. Hur kunde vi glömma?

Men helgen har trots färgen varit god. Jag har sjungit långsamhetens lov och alla är glada och skönt trötta.

Nu ropar Förundersökningsledaren att jag ska komma och smörja in honom på ryggen.

I går var det midsommarafton. Jag hade en finfin dag med mycket roligt. Jag bakade, sorterade tvätt, lunchade hos mina föräldrar, såg på med barnen och en massa andra galningar dansade runt midsommarstången i regnet och på eftermiddagen och kvällen var jag med på en hejdundrande midsommarfest med massa god mat, trevligt sällskap och roliga lekar.

Det bästa under hela dagen var ändå att få träffa Italiensystern och hennes två barn igen. Vi har inte träffat dem sedan februari så det var ett kärt återseende och en god kram från var och en.

När jag kramade om Italiensystern kände jag att det luktade så gott.
-Åh, har du på dej någon särskilt god parfym i dag?
-Nej, jag parfymerade mig i går morses så det tror jag inte kan sitta kvar.
-Men något som luktar gott är det i alla fall.

När jag kramade om barnen kände jag det igen men det kunde nog inte vara någon av dem som luktade så gott, det var en typisk tjejdoft tycke jag.

Italiensystern föreslog att det kanske var mammas hår som luktade för hon hade nyss tvättat det. Jag sniffade djupt ner bland hårstråna och visst luktade det gott, men det var inte den goda doften jag kände. Det var som om något liksom svävade runt i rummet. Lite ogripbart sådär, men så fantastiskt ljuvligt.

Jag luktade av lilla Svalan, Guldgossens nytvättade hår och Frundersökningsledarens rakvatten men ingen av dem hade den rätta tonen.

När vi satte oss för att äta lyckades jag till slut identifiera den mystiska doften.
Det var min egen parfym som jag gått och njutit av och som följt mig på min upptäcksfärd bland de andra.
Sällskapet fick sig ett gott skratt!

Lilla Svalan: -Mamma, vet du vilket djur som är minst smutsig?
Jag: -Ren.
Lilla Svalan: -Hur visste du det?
Jag: -Det hör ju på namnet, ren…
Lilla Svalan: -Jag ska fråga pappa sen.

—————-

Lilla Svalan: -Pappa, vet du vilket djur som är renast?
Förundersökningsledaren: -Renen.
Lilla Svalan: -Det är inget kul när alla redan kan den.

Jag har hört sägas att kräftor tarvar vissa drycker. Likaledes sill. Färskpotatis kräver gräddfil och gräslök, eller dill. Grillkorv önskar ketchup. Vitt vin till vit fisk.

Låt mig lägga till en sak på listan.
Vattenmelon tarvar tillgång till vattenklosett.

Jag har börjat odla slanggurkor!

Jag ser hur de växer lite grann för varje dag, bara längden än så länge.
Egentligen är de fasinerande att de kan växa så trots att jag inte ger dem någon vidare omsorg. Jag bara vattnar emellanåt. De får ingen gödning och inget solljus – och ändå drar de ut sig till riktig rekordlängd.

Jag har börjat odla slanggurkor.
Men inte i växthus.

I dag kommer Guldgossen hem från sitt liv som dräng på mina föräldrars bondgård.
Han hade verkligen sett fram emot att få leva som jag gjorde när jag var lite, att få gå i sina förfäders fotspår. (Jag kände mig stenåldersmässig när han förklarade att det skulle bli intressant.)

Nu blev det nog inte riktigt lika intressant som han föreställt sig, och det största delen beror det på att det har regnat. När det regnar kan man nämligen inte köra hö, och det är just hökörningen som jag så måleriskt beskrivit som mitt sommarjobb från barndomen.

Men Guldgossen har gjort nytta ändå. Han har varit hantlangare vid byggnadsarbete och gott sällskap åt min mor. Och även om han inte jobbat så hårt precis så har han i alla fall kört traktor och skjutit luftgevär. Bara en så´n sak!

Visst har vi hunnit sakna honom lite grann, Förundersökningsledaren och jag, men den som längtat mest är i alla fall lilla Svalan. Hon har saknat sin bror så till den milda grad att hon grät längen och väl i tisdags kväll.
Och i går eftermiddag ringde Guldgossen och ville komma hem en dag tidigare än avtalat. När jag pratat med honom en stund kröp det fram att han saknade lilla Svalan.

Förundersökningsledaren och jag fällde varsin lycksalig tår över våra barns syskonkärlek och jag hoppas i mitt stilla sinne (jag har nog ett sådant trots allt) att de nu ska hålla sams, i alla fall över midsommar.

…när man står i duschen halv sex på morgonen, har tvättat kroppen, schamponerat och sköljt ur håret och plötsligt inte har en aning om vad man brukar göra härnäst.

…när man efter en utdragen dusch är en centimeter ifrån att smörja in ansiktet med tandkräm.

Innan jag började baka kunde jag inte riktigt dra mig till minnes om jag bakat de här svårstavade bakelserna tidigare.
Nu vet jag att jag inte har det.

Hade jag provat någon gång tidigare borde jag blivit en erfarenhet rikare och låtit bli i fortsättningen.
Jag har fått en förslitningsskada i högerarmen av allt vispande. Inte vågade jag använda elvispen heller för det stod det inget om i receptet.

Först skulle man börja lite förstrött med att vispa medan margarinet smälte ner och blandade sig med vatten. Sedan skulle man vispa ner mjöl i vattnet med kraftiga visparetag. Man skulle vispa tills “smeten släpper kastrullen”.
Min smet ville aldrig släppa kastrullen. Den var som lim, som ett vidhängset plåster, som en uppvaktande kille man inte vill veta av.

Till slut gav jag upp och gick vidare till nästa steg – att låta smeten svalna.
Medan den svalnade släppte den kastrullen…

När smeten svalnat något var det dags att vispa i äggen – ett i taget – med ihärdig vispning “en stund” mellan varje ägg.
Mina stunder blev allt kortare och kortare…

Nu står i alla fall tolv små klickar i ugnen och jag väntar spänt på om de ska jäsa upp eller inte. Om de inte sköter sig har jag vispat förgäves. Det var ju inte ens gott att slicka skålen.

Update:
Mina fina svällde till stora alptoppar. Nu har jag tagit ut dem ur ugnen – och de sjönk ihop till pannkakor.
Luften gick precis ur mig också kan jag försäkra.

Update igen:
Jag kände mig nödgad att smaka på en av petit-chouerna. Anledningen till att de sjönk ihop var att de inte gått klart i ugnen, trots att de varit inne dubbelt så lång tid som receptet angav.
Det är bara att leva efter devisen: “Gör om, gör rätt”. Kanske kan jag lura i lilla Svalan att jag bakat ugnspannkaka som plättar och få henne att förbarma sig över det misslyckade baket.
För övrigt var de märkligt nog ganska goda.
När jag bakar igen i morgon ska jag…
A. …inte koka upp vattnet innan jag rör ner mjölet…
B. …sikta ner mjölet för att undvika klumpar…
C. …våga vispa med elvispen (bäst jag frågar den erfarna petit-choubakerskan mamma först bara)…
D. …göra två plåtar med mindre bakelser än bara en med stora…
E. …inte ta ut dem förrän de är mörkbruna…

När jag kommer hem ska jag baka petit-choux.

Jag hoppas det är lättare att baka dem än att stava dem.

Det är i alla fall behändiga små fluffbollar som man kan fylla med lite allt möjligt, sött, salt eller bara gott.
Det fina i kråksången är att de är naturligt sockerfria.

Man vet att klimakteriet närmar sig när man blir tårögd av vägaffischer för Cancerfonden.

Jag är helt degig i kolan. Klockan hann bli två innan jag gick och la mig i natt. Men jag klagar inte. Nu har jag ju bakat klart alla bullar.

Kroppen är dock ganska pigg – än så länge.
Hemligheten heter Rosenrot Forte. Jag har missbrukat dem tidigare och vet att de kan hålla mekanismerna igång när man inte har förstånd nog att sköta om sig.

Det är lite märkligt. Jag är egentligen trött men någonstans i brösthöjd har frukostpillret satt sig som en liten motor som bara spinner och spinner och jag känner mig uppe i varv på ett intressant och ganska osunt sätt. Vi får se hur länge det varar.

Tänk vad mycket mer man hinner om man bara lär sig att prioritera bort lite saker i livet.
Sova till exempel.

Klockan är tjugo i ett på natten och jag står i köket och bakar bullar.
Jag känner mig lycklig – och en aning manisk.

Vad tror ni om mina chanser att få färskpotatis till midsommar?
I dag satte jag min sista potatis.

(Ska jag vara helt ärlig satte jag alla potatisarna i dag. Men de var inte fler än 10 och det var mest en slump. De hade legat för länge i kylskåpet och såg helt oaptitliga ut.)

I kväll har vi spelat Memory. Lilla Svalan är fenomenal, och vet dessutom om det. Jag är inte riktigt lika minnesstark och min mor är rent bedrövligt usel.
Efter första omgångens spel bestämde därför lilla Svalan att hon skulle spela i lag med sin mormor. Mormor fick välja första kortet så vände lilla Svalan upp det andra och drog på så sätt par efter par till det vinnande laget.

Senare på kvällen satt jag och lilla Svalan för oss själva i soffan och spelade bilspel mot varandra på våra Nintendon (jodå, jag har ett också. Det har jag köpt av Goldgossen när han köpte sig ett nytt) och jag hotade lilla Svalan med att jag skulle vinna.
-För jag är mycket bättre på att köra bil än på det där… eh… på spelet… det där vi spelade förrut du vet…
-Kommer du inte ihåg att det heter Memory mamma?

Det blev ingen frukost på sängen men jag hade i alla fall förberett med chokladdoppade jordgubbar till morgonmackan. Det är en mångårig tradition på Förundersökningsledarens födelsedag.

Förundersökningsledaren hann också få ett paket på morgonen. Eftersom Guldgossen sov, eller i alla fall försökte sova, så blev det mitt paket han öppnade först.
I paketet låg ett pussel med ganska många små och några stora bitar. I kväll har han lagt pusslet och det blev en gungsolstol. Förundersökningsledaren hör till den del av människosläktet som sällan tar det lugnt så med min present ville jag uppmuntra honom till i alla fall några pauser i sommar.

I kväll har vi firat tillsammans med Förundersökningsledarens mamma och mina föräldrar. De har ätit av världens fulaste tårta, som tack och lov var ganska god.
Guldgossen och lilla Svalan följde sedan med sin far ut i trädgården och övade chippar med golfbollarna han fick av sin svärmor. Av min svärmor fick han en pyjamas. Vi hade en längre utredning per telefon i går kväll och jag förstår varifrån Föundersökningsledaren fått sina förundersökningsledartalanger.

Nu har vi hystat iväg Guldgossen som dräng till mina föräldrar och Förundersökningsledaren springer runt och packar inför morgondagens golfrunda tillsammans med jobbarkompisar. Han är absolut ingen golfare men nu har han i alla fall egna bollar han kan slå bort om det skulle gå riktigt åt skogen, eller i sjön.
Lilla Svalan ligger i min säng och hoppas att jag snart ska gå och lägga mig och själv sitter jag och njuter i Förundersökningsledarens sköna födelsedagspresent.
Visst är det väl så att man ska ge bort saker som man själv skulle vilja ha? Eller gäller inte det talesättet mellan makar?

Lilla Svalan piggade på sig rätt bra redan i torsdags eftermiddag. Trots en aning feber var hon med på skolavslutningen i fredags men det blev inget fritids, vilket hon annars sett fram emot.
De “stackars barn” vars föräldrar inte har tid eller råd att ta semester på skolavslutningsdagen brukar nämligen ha det fantastiskt mysigt och roligt på fritids. De är inte så många så personalen har möjlighet att ge extra uppmärksamhet.

Nu fick jag försöka göra det lite mysigt på egen hand och for förbi McDonald´s för att plocka upp lunch på vägen hem från Villabacken. Sedan satt jag och barnen i uterummet och åt både längen och väl medan regnet dundrade ner utanför fönsterrutorna.
Mot alla odds höll det faktiskt upp just under skolavslutningen. Jag undrar om inte rektorn har en tumme med vädermakterna för i sitt avslutningstal skrev hon oss på näsan med orden:
-Och jag hoppas att alla föräldrar som tyckte att vi skulle vara inomhus nu är tacksamma för att jag stod på mig om att vi skulle fira skolavslutningen här ute i den fina naturen.

När Förundersökningsledaren kom hem från jobbet fortsatte firandet med att hela familjen for till Jula i Skara och köpte oss ett luftgevär. Sedan fortsatte vi hem till mina föräldrar för att klappa kattungar och provskjuta. Vi sköt inte på katterna utan satte upp ett kulfång i en tall.

I dag har det stått bullbak på schemat. Två satser har jag orkat med. Näst sista plåten står i ugnen nu.

Mina bullar är med förlov sagt de godaste jag någonsin ätit. Eget skryt luktar illa, men mina bullar luktar och smakar fantastiskt gott!

Det finns fyra viktiga komponenter att ta hänsyn till om man vill lyckas med bullarna.
För det första är det viktigt att arbeta degen väl. Jag kör den i assistenten en extra stund för att skapa spänst och struktur. Det gör degen betydligt mer samarbetsvillig när det är dags att kavla.

För det andra ska man kavla ut degen så tunt det bara går. Jag brukar göra en rektangel som är smal och ungefär 80 cm lång. När jag rullar ihop den för att skära bullar rullar jag från ena kortsidan. Det ger en bulle med många lager och man slipper det här med att äta sig igenom en massa meningslös deg innan man kommer till det göttaste i mitten.

För det tredje är det viktigt att brascha på med så mycket godsaker som möjligt i fyllningen. I mitt ursprungliga recept står det att man ska bre degarna med 4 msk margarin blandat med lite socker. Jag gör en röra av 160 g margarin, 1 dl socker och tre tsk vaniljsocker. Dessutom river jag mellan 50 och 100 g mandelmassa över varje degark innan jag rullar samman dem.

För det fjärde måste man passa jästiden noga. Under första jäsningen är det inte så kvistigt. Då ska man ju ändå knåda ur luften ur degen, men vid andra jäsningen, när bullarna står nakna på plåten, då är det viktigt att inte överjäsa. Det får inte heller bli för kort tid för då blir bullarna små och hårda. Jag klockar varje plåt för sig och går och puttar på dem lite emellanåt ör att se till att de sköter sig.

Nu vet ni allt som är värt att veta om bullbakandets sköna konst. Jag ska vänta på att bullarna svalnar innan jag härbergerar dem i frysen som snart är full av muffins, kakor och… bullar.

Jag tycker så synd om lilla Svalan att jag inte ens kan bli ledsen för att jag inte fått sovmorgon trots att jag är hemma och vabbar.

I natt körde studenterna runt i stan och gästade varandra. Det brukar innebära ett traktorsläp fullastat med folk och musik. Hög musik.
Tydligen bodde det glada studenter i närheten av oss även om ingen körde in i vårt bostadsområde. Jag hörde musiken genom de sommaröppna fönstren, och även genom de stängda fönstren när jag varit uppe och försökt skärma av lite ljud.

Jag säger ingenting om det. Att få sin nattsömn förstörd en gång om året är inte hela världen. Jag har ju för i all sin dar 364 andra nätter att sova ikapp på.
Men det var synd om stackars lilla Svalan. Hon hade verkligen behövt sin sömn.
I stället var hon nu vaken flera gånger i natt. Vid ett tillfälle var musiken så kraftig att hon trodde musikanterna skulle komma in genom hennes fönster. Jag förstår henne för jag trodde att de var precis utanför, ända tills jag kontrollerat att det inte fanns några studenter i vårt område.

Nu på morgonen är det äntligen tyst, men febern har hållit lilla Svalan vaken. Jag har ordinerat en kall avrivning i duschen och det har tryckt ner temperaturen till 39,1 grad.
Jag har en känsla av att det här kommer bli en lång dag.

I dag har lilla Svalans klass utnyttjat sin vinst från klassfotbollen.
Även om det inte gick så bra på fotbollsplanen så hade de tur i lottdragning i stället. De vann biljetter till Borås djurpark!

Lilla Svalan packade sin väska i går kväll. Hon fick med sig fika, saft och glaspengar och så fick hon låna Förundersökningsledarens digitalkamera. Vi har inte hunnit föra in bilderna i datorn än men en snabb tjuvkik bådar gott.

När jag släppte av barnen vid skolan i morses lyckades jag avhålla mig från att skämta om att hon skulle passa sig så att inte djurskötarna ville behålla henne eftersom hon är en sådan liten klätterapa. Det krävdes en viss ansträngning men jag lyckades.

Vid fyratiden var de tillbaka på skolan, varma och trötta efter en dag på fötter. Lilla Svalan hade sovit i bilen nästan hela resan hem och det hade hon inte varit ensam om. Det var nära att hon slumrade till under den korta biten hem från skolan.

Väl hemma fortsatte tröttheten och jag fick mata henne för att få i något av middagen. Var hon inte lite väl trött, och lite väl varm.

Vi kollade temperaturen och hoppsan! 39,7 grader.
Nu ligger hon och sover och när jag försiktigt känner hennes panna tror jag iprenen gjort lite verkan.
Jag funderar på vad det kan vara för sjuke hon åkt på. Influensa, förkylning eller kanske kängrufeber, eller heter det dengu…

Håller på att hälla av min flädersaft och är redan sugen på att koka en omgång till. Om det inte vore för att frysen är full skulle jag plocka klasar och spara till hösten och vintern.

Det luktar ljuvligt i hela huset och det smakar lika gott som det luktar. Flädersaft och svarta vinbärssaft hör helt klart till saftvärldens höjdare. Undrars om man skulle kunna kombinera dem båda?

Det är faktiskt inte bara det att resultatet brukar bli gott, det är också väldigt tillfredsställande att safta. När jag saftar, syltar och bakar känner jag mig som en riktig husmor, lite mer kvinna helt enkelt.

Jag facebookar mer än jag bloggar nu för tiden. Bloggen blir nog lite lidande och framförallt blir alla andra stackars facebookare lidande av att läsa om allt jag gör.
Det är ju inte riktigt lika frivilligt att läsa en massa nonsiga statusuppdateringar som att läsa om mitt liv på bloggen. Här är det bara jag. På facebook är jag en i mängden och kan vara svår att sålla bort.

Att jag facebookat för mycket märkte jag alldeles nyss när jag fick ett härligt mail och frenetiskt letade efter gilla-knappen.

Börjar dagen med att lyssna på Kadawatha. Sämre start på dagen kan man ha!

I går eftermiddag var lilla Svalan på bio med några kompisar och övriga familjen cyklade till Skogshyddan och spelade minigolf.

För första gången i världshistorien fick jag lika många slag som Förundersökningsledaren. Tyvärr betyder det nog inte att jag var särskilt bra utan snarare att han hade en dålig dag, men det behöver han ju inte få reda på…

Jag bakar och bakar.

I går kväll var det finska pinnar (eller pinska finnar som Guldgossen tack och lov säger) och i kväll bidde det skurna chokladkakor.

I dag har jag cyklat också så jag har utan dåligt samvete norpat av chokladkakeändarna.

Måndag morgon kvart över sju.
Lilla Svalan och jag kör ut våra cyklar ur garaget och möts av en strålande, slösande sommarsol.

-Åhhh! utbrister jag. Finns det något härligare än morgonsol?
-Ja, replikerar lilla Svalan bestämt. Sockervadd!

Det har hunnit bli tre satser chokladmuffins och en sats flädersaft i dag. Nu ska jag bara baka lite björnbärsmuffins (snacka om att ha fastnat i muffinsträsket) så får jag vara nöjd med dagens gärningar sedan.

Lilla Svalan hällde upp mjölk i sitt glas.
Hon noterade att mjölkpaketet fått ett nytt utseende.
Hon noterade att mjölken var tjockare än vanligt.
-Jaha ja, sa hon för sig själv och hällde vidare.

Hon satte glaset till munnen och drack.
Hon skrek “bläääää” i högan sky när hon i all hast svalt ner en klunk naturell yoghurt.

Jag vaknade tidigt, för tidigt, av huvudvärk. En illavarslande värk som placerat sig strax över vänsterögat, precis i min välkända migränpunkt.
Försiktigt, för att inte väcka Förundersökningsledaren, masade jag upp spikmattan från golvet och placerade den under min rygg, nacke och huvud. Sedan halvslumrade jag där en halvtimma-timma tills jag inte orkade längre och så somnade jag om på riktigt igen.

Halv tio kom lilla Svalan inrusandes i vårt sovrum och deklamerade med hög röst att det var dags att vakna. Hon hade nämligen fått en fästing.
Jag snarade fästingen med fästingborttagaren och det fungerade alldeles utmärkt. Med ett litet plopp släppte det lilla odjuret taget och följde snällt med med huvud och ben i behåll.

Nu har vi ätit frukost och Förundersökningsledaren har försvunnit iväg för att lämna lilla Svalan hos en kompis och handla och kanske hitta på nåt kul med Guldgossen.

Själv har jag redan planerat upp min dag noga.

Först ska jag borsta tänderna (intressepil) och sedan göra rent ugnen. Därefter blir det fläderplockning och sedan bakning för hela slanten.
Övermannas jag av huvudvärken som tyvärr inte gav med sig trots spikmattan så kanske jag softar lite med att titta igenom bilderna vi tog på Legoland. Jag vill inte preparera mig med huvudvärkstabletter för jag är lite svajig i magen och när jag nu har en hel dag på mig utan andras krav på aktiviteter än mina egna så är det onödigt att utsätta magen för större påfrestningar än nödvändigt.

I stället för att göra rent ugnen, baka och plocka fläder så har jag tittat på Talangfinalen med barnen. Jag störde mig på att produktionen var så svajig. Talangerna däremot, de var bra.

Countrykillen Rasmus har ju verkligen spelglädje och gôtt driv även om han inte sjunger rent.
Sannasångerskan trillade dit på fel låtval och ett försök att vara sexig. Hennes röst och personlighet går ju hand i hand med det enkla, avskalade men det är inte så lätt att avgöra själv.
Lille danskillen var helt enormt duktig. Jag såg bara en enda miss då han inte var helt synkad med sina bakgrundsdansare.
Tenoren sjöng förväntat bra. Även om jag vet vilken prestation som ligger bakom en sådan toppenröst så blir det dock lite tråkigt att lyssna till i längden.
Knasbollen med stråskägget var förväntat knasig men jag skrattade inte en enda gång.
Den vuxne danskillen var duktig men stack inte ut på samma sätt som den unge.
Publikens val sjöng med känsla men han funkar nog bäst i en rökig clublokal och jag satt mest och funderade på varför det är okej för killar att sjunga halvkast och ändå bli uppskattade och anses som duktiga och coola medan tjejer inte kan slippa undan på det sättet. Den enda tjej jag kan komma på som inte har njutbar röst och ändå är erkänd sångerska är Carolin af Ugglas.

Och så har vi då Simon, årets vinnare. När jag förstod vad han skulle göra med sin lilla kub den här gången så sa jag direkt att det skulle gå åt pipan. Okej om han är duktig på att lösa Rubiks kub snabbt, och med en hand, eller med fötterna – men att memorera en trasslig kub – som dessutom någon annan trasslat till åt en, och sedan lösa den med förbundna ögon – det går ju bara inte. Då ska du inte bara vara duktig på lösningen utan också ha ett hästminne utöver vad som kan betraktas som normalt.

När han började lösa den så gick det för sakta. Nu minns jag inte om han hade två eller en och en halv minut på sig (se, om jag inte minns en sådan sak, hur skulle han då kunna minnas hela kuben i trassligt tillstånd…) men jag såg ju att det inte skulle gå. Det skulle bli sådär pinsamt jobbigt när tiden gått ut och han fortfarande stod kvar och vred på hörnen och Tobbe Trollkarl skulle säga att “nu är tiden ute” och han skulle vilja fortsätta en liten stund till för att han snart, snart skulle vara klar, och Charlott skulle bre på med Skånskan och säga att de ju i alla fall har sett vad duktig han varit tidigare men att han nog tog sig vatten över huvudet den här gången och Marco skulle skaka på huvudet lite och försöka sig på ett lamt skämt och Simon skulle stå där med blossande kinder och man skulle verkligen förstå att han bara ville sjunka genom scenen och försvinna.

Och så stannade han upp och trummade med långfingret mot en av mittenrutorna, som om han funderade på vilken färg han hade där nu, var det grön eller röd, och jag led med honom och såg verkligen hur lost han var, hur stor pressen var, hur musiken och publikens applåder fick honom att tappa bort sig redan så här i början och hur hopplöst det var nu, för om han glömde bara en endaste liten ruta eller tappade bort sig på en enda vridning så skulle det ju vara helt omöjligt att komma rätt.

Och så plötsligt la han ner kuben – och var klar. Och klockan visade 35 sekunder till godo. Och han såg inte ens förvånad ut.

Och jag lipade.

Nu när barnen är tandborstade och lagda så återberättade jag händelsen för Förundersökningsledaren när vi var inne hos Guldgossen och sa god natt. Guldgossen hade också varit grymt imponerad och tyckte att rätt person vann.
-För han var så bra pappa. Och jag fattar inte hur han kunde veta när han var klar.

Det var inte riktigt rätt väder för att plocka fläder, i alla fall inte utan regnkläder.

I dag ska jag sjunga på en begravning. Kvinnan som avlidit var medlem i vår församling och de anhöriga har bett mig sjunga.

Jag måste erkänna att jag är lite nervös trots att jag inte brukar bli det annars.
För det första har jag aldrig varit i kyrkan jag ska till och jag är inte säker på att jag hittar dit (det ligger ute på landet någonstans). Jag vet inte heller om det finns ljudanläggning och utan mikrofon kanske jag inte hörs för även om jag kan sjunga högt så sjunger jag definitivt inte starkt.

För det andra så räknar de anhöriga med att jag kommer sjunga väldigt vackert. De hörde mig när jag och Förundersökningsledaren medverkade på en gudstjänst härförleden och det var efter det som de gärna ville att jag skulle sjunga på begravningen. Jag känner alltså en viss press och den har satt sig i maggropen. (Som om jag skulle ha en grop i magen. Min mage är mer av det konvexa slaget.)

För det tredje så ser jag ut som en servitris i min svarta kjol och vita blus och jag känner mig obekväm i en för trång BH. BH:n behövs dock för att jag ska komma i den vita blusen som egentligen är några nummer för liten.

Och för det fjärde misslyckades jag med makeupen i morse. Jag beslöt att lägga en diskret mejk i svart och vitt för att matcha kläderna. Lite rouge, en beigvit skugga under ögonbrynet och maskara. Men så hittade jag min gamla eyeliner och tänkte i ett obevakat ögonblick att jag skulle använda den för att dra ett tunt-tunt streck och liksom bara piffa till det lite.

Hur lätt är det att dra ett tunt streck med morgondarrig hand en alldeles för kort stund efter att man klivit ur sängen? Det blev ju sådär jag kan säga. Men med lite saliv på en tops lyckades jag sudda bort det värsta och täckte sedan över kluttarna med mörkgrå ögonskugga. Att eyelinern är allt annat än vattensäker upptäckte jag genast- och i dag regnar det! Har jag otur hinner allt det svarta samla sig till mörka ringar under ögonen innan jag tar min första ton.

Tjoho!

På väg till jobbet i dag så jag att flädern börjat blomma. Stora släta vita blomstertallrikar som bara väntar på att jag ska komma och knipsa dem för att koka saft.

Men vad var det man skulle ha i saften mer än just fläder? Socker såklart, och vatten och citroner. Men hur många citroner och är det citronsyra eller det där andra medlet jag brukar röra i, natriumbenosat eller vad det heter?

Jag har för mig att jag har ett recept sparat någonstans i bloggen. Synd att det inte finns någon sökfunktion. Funkar det att googla tro?

I vår stad har vi, föga förvånande, ett stort antal frisörer, caféer och pizzerior.
Jag gissar att det är likadant i de flesta städer. Svenskarna tyckts fika, klippa sig och käka pizza till fördärvelse.

Men vad som kanske inte är så vanligt för en stad av Lidköpings storlek (stad är förmodligen till och med ett lite för storvulet uttryck, men nu är jag ju trots allt Lidköpingsbo, och Lidköpingsborna är kända för att vara extremt stolta och hemkära) är det stora antalet second hand-butiker.

Vi har FA-fyndet, PK Second Hand, Rias Second Hand, Agape och Lilla Torget . Kanske finns det (i alla fall enligt Eniro) ytterligare en eller flera som jag inte har koll på.

På lunchen i dag passade jag på att göra två flugor på smällen och bidra med lite kosing till Balkan-hjälpen. Det är nämligen vad man gör om man handlar hos Agape. Second Hand Agape drivs av Balkanhjälpens Vänner – en allkristen, oberoende hjälporganisation som startade 1969 under namnet “Operation Segerpil”. Verksamhetsansvarig är Rolf Wernersson. (Ja, jag skrev av broschyren jag fick i min hand.)
Rolf är med i samma församling som jag och är en härlig, livsbejakande person som vigt hela sitt liv åt att hjälpa andra. Jag beundrar sådana människor, även om de får mig att känna mig som världens största egoist.

Och vad passar bättre för en egoist än att spendera några dyrbara lunchminuter en regnig dag med att leta böcker.
Nu hade jag inte så många minuter på mig att jag verkligen hann leta så i min inköpskasse hamnade framförallt några färgglada Kalle Anka-pocket till barnen (4 st) och en “Cirkusdeckarna och spökmysteriet” till lilla Svalan men jag snubblade också över den första Harry Potter-boken: Harry Potter och De Vises Sten.
Som den bokslukare jag är (även om jag ligger i lä av min far som läser ett par böcker i veckan och helst flera på samma gång) så tycker jag naturligtvis att mina barn också måste få chansen att upptäcka läsandets njutning. Ingen av barnen är några storläsare. Guldgossen läser ganska snabbt ut de böcker jag sätter i händerna på honom, men han är väldigt sparsmakad med vad han gillar. Han är inte så förtjust i Lasse-Majas detektivbyrå eller någon av de andra serierna som jag idogt försökt introducera men han har fastnat för Megakillen. Lilla Svalan läser nästan inget alls på eget bevåg…

…så Harry Potter är nog mest för mig. Kanske kan jag idka högläsning för barnen, men alla högläsarboksprojekt jag börjat på (Narnia, Nalle Phu, Pelle Svanslös, Kulla-Gulla…) har alltid slutat med att barnen inte orkar lyssna och jag tycker det går för långsamt så jag slukar boken själv.

Förutom Harry P hittade jag också en Alistair MacLean – “Bäva, Californien”.
Jag lägger den i min redan välstaplade bokhög i väntan på att jag ska ha plöjt igenom Tom Clancys “The Sum of All Fears” (jag läser på svenska) som jag påbörjade efter den underbara må bra-boken “Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Kontrasterna i Hundraåringen… och Summan av skräck är milsvida och jag har ärligt talat haft lite svårt att komma in i Tom Clancy. Det är egentligen inget fel på språket men ibland känns det som Clancy slänger in så mycket facktermer och namn på både personer och vapen att jag misstänker att han vill brilliera. Å andra sidan hade det inte känns fullt så realistiskt om han skrivit “…och han tog fram sin specialgrej för att kunna fixa till den där speciallådan som atomvapnet han höll på att tillverka skulle ligga i…
Det som hindrar mig mest från att få ett bra flöde i läsandet är ändå att författaren inte anger när han flyttar sig från ett sammanhang till ett annat. En tids- eller platsangivelse i början av förflyttningen skulle underlätta avsevärt. Nu dröjer det ett antal meningar innan man förstår var man befinner sig och eftersom scenerna växlar snabbt och det är så många olika människor inblandade så blir det irriterande.

När jag är klar med Summan av skräck har jag ytterligare en Tom Clancy väntande och jag tror nog att jag ska klämma den direkt, när jag ändå hunnit vänja mig vid Clancys speciella och lite omständliga sätt att skriva.

Tre böcker och fyra Kalle-Anka Pocket kostade 80 kr hos Agape.
Så fort jag lyckats övertala Förundersökningsledaren om att göra slag i saken och bygga en bokhyllevägg på kontoret, så ska jag gå dit igen.

Förundersökningsledaren har gett sig iväg för att nattvakta båtarna på Kållandsö Marina.
Jag har beställt sovsällskap i form av Lilla Svalan.

Nu gäller det bara att lyckas få henne i säng innan jag själv somnar.

Precis som jag var i färd med att skriva “Jag välkomnar regnet” så börjar gigantiska regndroppar studsa och dansa på asfalten utanför kontorsfönstret. De gräver hål i den lilla remsa jord som gränsar till älven och jag ser hur veritabla vattenfall bildas från taket på Sockerbruket.

Ett sådant här regn är INTE vad mina sköra blomster behöver. Jag vill ha smeksamma lagomdroppar som kan hålla på i timmar och inte en elak störtflod som slår sönder och spolar bort!

Och farbror Åskar är här på besök. Jag tog bilen i dag och fick med mig båda barnen för att alla skulle kunna möta dagen något sånär torra.
Vi får se hur länge jobbet håller. Med blixt och dunder precis samtidigt utanför fönstret och ett arbete som inte kräver annat än dator och telefon så sitter jag ganska utsatt.

I kväll har jag jobbat i trädgården.
Det var så varmt när jag kom hem att jag föredrog kvällen svalka innan jag vågade sticka näsan utanför dörren.

Tyvärr var det andra som stack därute på kvällskvisten.
Jag kan icke räkna dem alla, de prov på myggornas blodtörst jag fått…

Jag har i alla fall klippt ner den döda rosen, matat de överblommade vårlökarna med benmjöl, bäddat in surjordsrabatten i gräsklipp efter att ha rensat över den ännu en gång och så har jag vattnat krukodlingarna och gått över träden för att döda löss och annat otyg.

Nu väntar en skön dusch och sedan sängen.
Om jag kan sova med alla myggbetten återstår att se.

Torgdag.
I dag.

Det var länge sedan jag var på torget en onsdag, och ännu längre sedan jag handlade något där.
För att råda bot på detta frågade jag barnen i morses om det var något de behöver i klädväg.
-Nej, kom det snabbt från dem båda.
-Inga trosor eller kalsonger, eller kanske byxor? försökte jag.
-Nej!
-Men kanske några sockar i alla fall, vädjade jag desperat.
Till slut kom lilla Svalan till min undsättning.
-En klänning mamma. Jag kan ta en klänning!

När jag var på väg ut från jobbet på lunchen var det nära att jag blev stoppad igen.
På min cykelsadel låg en hel bajskorv! Någon illbatting hade bajsat på min cykel!
Turligt nog tillhörde denna ligist fågelsläktet så med lite papper i handen var rackartyget snart ett minne blott.

Framme på torget dök jag först ner i socklådan och hittade ett par läckra sockar som jag absolut ville ha. De var Sverigeblå med gula kronor på. Jag kompletterade med fyra par mörkgrå sockar med ljusgrå och gröna prickar. Det är så bra att köpa många likadana eftersom just sockar har en förmåga att försvinna i tomma intet, och inte gör de det parvis heller.
5 kr/par kostade sockarna.

När jag bläddrade vidare bland de billigaste kläderna hittade jag ett par brunrutiga badshorts till Guldgossen. Det slog mig att han förmodligen även behöver ett par vanliga shorts eftersom han använt samma par i tre veckor nu, så jag la vantarna på ett kamoflagefärgat par. 20 kr/st kostade shortsen.

Sedan fick jag syn på kvinnokläderna! Det var framförallt en röd blus som liksom fladdrade mig i ögonen. Och bakom den hängde en likadan fast lila. Den plockade jag med mig, och en vit luvtröja med hel dragkedja råkade också följa med. 60 kr/st kostade kläderna.

Nu var det bara lilla Svalans klänning kvar. Jag hittade en rosa sak i enkel modell med mönster av lapptäcke! Har jag riktigt tur så blir lilla Svalan lika begeistrad som jag. Dessutom kostade den bara 40 kr och det tilltalade mig lika mycket som tyget.

I dag tog det 18:10 minuter att cykla till jobbet. Jag hade ingen att tävla mot och jag kände mig manad att ta det lite lugnt och njuta av nattens regn som förvandlats till slöjsvepande dimma under de första morgontimmarna.

Hemma hos oss blev det dock inget nattaregn. Det kom några droppar i går kväll men det där skyfallet som jag trodde att jag cyklade ifrån uteblev. Jag hann binda upp pionerna och ställa fram alla utekrukor som vanligtvis häckar nära väggarna för att de skulle få en chans till gratis bevattning men det visade sig vara ogjort arbete.
Förhoppningsvis regnar det lite i dag i stället.

Strax efter Skogshyddan, mitt emot fotbollsplanerna, stod en polisbil parkerad vid Villabadet. Den stod där så ensam att jag reagerade. I diket precis utmed cykelbanan upptäckte jag strax två tillhörande poliser, en man och en kvinna.
Naturligtvis undrar jag vad de gjorde där.

Jag har tänkt igenom och förkastat ett antal idéer.
Det lär inte handla om span för de stod väl synliga och en tom fotbollsplan och några harmlösa villor är väl inga spanobjekt direkt.
Jag tror inte heller att de var där för att kontrollera bilar för de hade ingen fartkamera/pistol eller stopp-spade med sig.

Det mest troliga (enligt min begränsade hjärna) är att de var ute för att plocka pengar av barnen. Det är inte lönt att kontrollera lyset under dagtid men man ska ju ha cykelhjälm när man är under 15 år och många barn cyklar den här vägen till skolan.

Min teori understryks också av sammansättningen på poliserna. Det var en solbrun, ganska snygg man med bister uppsyn (bad cop) och en söt, något yngre blond kvinna med hästsvans (good cop). Jag kan riktigt se framför mig hur Herr Bister stoppar en förskrämd flickunge och börjar förmana henne om hjälmtvånget tills hon är nära att ta till lipen. Då bryter Fröken Hästsvans in och är snäll och timid och tröstar det stackars flickebarnet med att det räcker om hon tar med sig en böteslapp hem till mamma och pappa att betala per omgående. Och att alltid bära hjälm i fortsättningen.
Herr Bister tillägger att det inte är lönt att skylla på barnfattigdomen när man bor i ett av stadens finare bostadsområden och flickan cyklar därifrån så fort benen bär för att inte komma senare än nödvändigt till skolan, medan poliserna gör high-five bakom hennes rygg och gläds åt ytterligare lättförtjänta inkomster åt polisväsendet och de ökade möjligheterna att nu har råd att sätta åt de verkliga brottslingarna.

Kvinnan log mot mig när jag cyklade förbi. Jag drog slutsatsen att det var för att jag bar hjälm (tur att de inte stod där i går när jag glömt hjälmen) men när jag tänkt lite kanske det mer berodde på att jag under hjälmen hade en grön buff som smet åt runt hela huvudet och får mig att likna ett mänskligt klot och för att jag runt halsen bar en turkos skarf med hjälmens hakband knäppt runt en bit av skarfen för att inte riskera att få någon blåst på halsen.

Jag såg med andra ord inte riktigt klok ut och det kan förmodligen få även den vänaste poliskvinna att dra på smilbanden.

I dag har det varit en rekorddag på cykelsadeln.
På morgonen tog det bara 17 minuter att cykla till jobbet, och då hade jag varken bråttom eller tävlade med någon.

På hemvägen (eller rättare sagt uppförsvägen) tog det bara 18 minuter. Men då var jag jagad av farbror Åskar som mullrade mig i hasorna och hotade med regn. Dessutom råkade jag cykla om en ung (ca 30 år) kille och det kunde han uppenbarligen inte tåla för han satte upp farten och cyklade efter en liten stund om mig.

Och DET triggade igång mina slumrande tävlingsinstinkter så till den milda grad att jag var tvungen att jaga ifatt honom tillbaka. Tyvärr kom jag inte om för vi fick ständiga möten på cykelvägen och även om jag kan vara lite obetänksam när det gäller så allvarsamma saker som tävlingar, så är jag ändå ingen våghals. Men jag låg honom precis i hasorna och han vände sig om flera gånger för att kontrollera om han inte snart trampat i från mig, men det lyckades han ICKE med! Haha!

Som tur var hade han inte lika långt hem som jag. Han bodde i början på Tofta och hade han inte svängt av när han gjorde hade jag aldrig orkat hålla tempot ända i mål.

Nu får han leva med att bli slagen (eller ja, nästan i alla fall) av en tant, som till på köpet cyklade med en buff neddragen på ett nördigt sätt över öronen.

Jag har väl talat om att jag absolut inte är någon tävlingsmännniska.

För ett tag sedan lämnade jag ju in min cykel för reparation. Det kostade 350 kronor och gick på ett litet kick. Att jag sedan inte hämtade ut cykeln på nästan en vecka hade mer med barnens magsjuka att göra än att cykelreparatören skulle varit långsam.

Jag gick först till en anna cykelhandlare som ligger närmare jobbet. Han tog sig en titt på min cykel och konstaterade att det skulle kosta 3000 kr att laga den och ta en månad. Och för att jag verkligen inte skulle missförstå budskapet la han till:
-Men jag gillar egentligen inte att göra sådana här jobb!

Hädanefter vet jag i alla fall var mina cykelrelaterade pengar hamnar.

Guldgossen har lagt sig till med en väldigt trevlig vana.

De mornar vi cyklar tillsammans, barnen och jag, så tar han alltid fram våra cyklar från garaget. Det är lite meckigt eftersom Förundersökningsledarens cykel står där också och liksom blockiderar vägen, och det finns alltid minst en bil i vägen.
När lilla Svalan och jag är klara med vårt kvinnliga vimsande efter nycklar, väskor och annat småplock så står Guldgossen tålmodigt och väntar och har servat oss som värsta hönsmamman.

Tack Guldgossen, för att du curlar tillbaka när det behövs som mest.

Jag tyckte att jag hade koll på läget.
Väckte barnen i tid, fick med mig lunch och frukt, och smörgås till barnen. Packade lilla Svalans gympapåse (jag vet, jag curlar) och kom till och med i håg att borsta tänderna (det har hänt att jag glömt).

Men, väl uppe på cykeln upptäckte jag att jag glömt hjälmen.
Uppenbarligen hade jag inte full koll ändå.

I går kväll kom vi hem till ett genomvarmt hus. Jag ställde upp dörrar och fönster för att skapa lite gnomdrag men det ville sig inte riktigt eftersom det var vindstilla ute. Kvällsbrisen, i den mån den överhuvudtaget existerat, hade redan dragit förbi.

Trots värmen sov vi alla gott i natt efter att ha befunnit oss på resande fot en hel dag.
Vi har varit på Legoland över långhelgen tillsammans med vänner. Det har varit ivanligt lyckat med massa roligheter. På nerresan hann vi även med Ålborgs zoo och en hotellnatt och campingen vi bodde på i närheten av Billund hade ett litet poolområde till barnens stora förtjusning.

Nu är det plötsligt vardag igen. Jag erkänner att jag gärna varit ledig en dag till för att packa upp, tvätta och sköta om min trädgård som behöver en öm hand, men jag har ingenting emot att jobba heller. Vardagen är ändå det tillstånd jag är mest van vid!

Jag bor i ett område där man inte går till postlådan i bara t-shirt och trosor.

Ändå var det precis vad jag var på väg att göra i dag. Som tur var hejdade jag mig med handen på dörrvredet och band om mig en jacka för att skyla den största kroppsdelen innan jag klev ut på vår garageuppfart.

Tyvärr orsakade jag i stället en färgchock eftersom t-shirten var rosa och jackan röd.

Kristi Himmelsfärdsdag.
Är man som jag, kristen – så bör man högtidshålla helgdagarna.

Jag har högtidshållit Kristi Himmelsfärdsdag genom att hålla mig på jorden. Väldigt nära jorden till och med. Faktiskt med näsan nere i backen och rumpan i vädret.

Men nu är smultrontornet proppat med balsaminer, vitlök och… smultron och alla är väl inbäddade i gräsklipp. Dessutom är surjordsrabatten hjälpligt renrensad från ogräs. Tyvärr upptäckte jag att rosen förmodligen dött. Den var på gång lite i våras när jag enligt bondepraktikan klippte ner den i takt till fladdret av björkarnas musöron, men de små bladknopparna har inte utvecklats utan i stället krympt samman till små fnösk.
Jag misstänker starkt att de feta gråbruna larverna jag hittade strax under jordytan har något med saken att göra. Jag dödade de jag hittade och hoppas innerligt att de som överlevt inte ger sig på magnolian eller syrénhortensian, för då blir jag verkligt ledsen.

Jag är ingen stark anhängare av “brott och straff” utan förlitar mig hellre på Guds nåd, men just i dag undrar jag om inte Gud blev lite ledsen på mig när jag hellre körde fingrarna i jorden än knäppte dem till bön.
Jag har nämligen fått en tråkig huvudvärk som inte vill lämna mig i fred trots piller och massa vatten. Kanske skulle jag ta och vila mig resten av dagen ändå, medan Förundersökningsledaren och barnen är ute och motionerar på cykel och apostlahästar.

Resten av familjen har faktiskt inte heller varit så vilsamma. Lilla Svalan har rensat båda tujahäckarna och Guldgossen har klippt gräset. Och Förundersökningsledaren har dammsugit bilen.
Han har förresten också huvudvärk.

I dag var det värre än värst. Jag stod inte ut. För första gången blev jag tvungen att be sjukgymnastkollegan att avbryta behandlingen. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag inte bara vred mig som en mask, kallsvettades och hyperventilerade. Jag höll också på att kasta mig av britsen och ner på golvet.

Det är helt klart den värsta smärta jag upplevt. Betydligt värre än att föda barn och även värre än gallstensanfallen som annars länge toppat min lista över smärtsammaste upplevelserna. Fyra och en halv timma efter behandlingen går det fortfarande rysningar ända nere från tårta, upp över baksidan på benen, snabbt över ryggen och sedan ända upp i hårfästet så fort jag bara tänker på stötvågorna.

I stället för att fötterna känns skönt bedövade och endorfinet kickar in så har jag nu svullna fotsulor och är bara trött och frusen.
Smärtan ändrade karaktär på ett högst påtagligt sätt under behandlingen. Från att ha varit smärtsamma stötar som sprider sig från foten upp i benet övergick det plötsligt till en otroligt intensiv, skärande smärta som var helt omöjlig att ignorera eller tolerera.

Jag vet inte vad som var skillnaden från tidigare. Om jag, trots Voltaren, var mer smärtkänslig idag, eller om sjukgymnastkollegan ökade på intensiteten för mycket, eller om hon bara hittade just de rätta ställena för att trigga smärtan vet jag inte.

Jag vet däremot att det här var min sista behandling. Jag tror jag till och med neg tillsammans med mitt “tack” när sjukgymnasten sa att vi nog inte ska fortsätta.

I går hade vi utbildning med jobbet. Vår VD höll seminarie och vi gjorde gruppövningar för att utveckla våra besöksbokningsuppdrag.
Det var en bra dag och vi fick även njuta god mat och sol i mängd på Lumber och Karle i Kvänum.

På eftermiddagen var vi tillbaka på jobbet igen och jag slutade tidigare för att kunna vara med lilla Svalan när hon fick ett trippelvaccin hos skolsköterskan.
Hon var hur redig som helst. Sa inte ett ljud. Bara satt lugnt och stilla och körde in nålen i armen på lilla Svalan…

Lilla Svalan var också duktig. Hon talade om att hon egentligen inte ville bli stucken men sedan var det slut på protesterna och hon tog emot vaccinet utan att blinka.

På eftermiddagen lekte lilla Svalan med en kompis som bor en liten bit utanför stan. De har höns och en hund och när jag hämtade lilla Svalan deklamerade hon att hon också vill bo på landet. Jag är själv uppväxt på en bondgård så jag förstår henne. En bättre uppväxt kan en unge inte ha.

När jag hämtat hem lilla Svalan började vi plantera ut hennes Balsaminer. Vi hann med 21 stycken, vilket bara är en liten del av alla som står och trängs i småkrukor och väntar på lite ny näringsrik jord att leka i. De sista satte jag själv efter att ha skickat in lilla Svalan till duschen.

Guldgossen hade en jobbig dag. Hela skolan var ute på något de kallar “Kul tur på hjul”. Hans klass cyklade till Skalunda Hög och Rackeby kyrka, en tur på drygt två mil. När han kommit hem från skolan ringde han mig och lät nästan förbi av trötthet. Jag blev en aning orolig och kommenderade vätskeintag och en avsvalkande dusch.
Eftersom gårdagen bjöd på strålande sol och 27 grader i skuggan så förstår jag att det var ansträngande.

I dag ska det inte bli lika varmt men ändå bra väder. Lilla Svalan ska på kalas i eftermiddag och sedan fortsätter vi väl med Balsaminerna medan vi väntar på att Förundersökningsledaren kommer hem från sin tre-dagarskurs i Stockholm.

Wow, en hel dag utan att blogga, och en vanlig måndag till på köpet.
I och för sig så hände det ingenting exeptionellt i går så det var väl inte så konstigt.

Jag cyklade till jobbet utan att slå några personrekord. Jag jobbade mina drygt åtta timmar, definitivt utan att slå några personrekord. Jag köpte chaite och allergitabletter på lunchen. Jag cyklade hem och försjönk i soffan och slutet av “Vad kvinnor vill ha”. När lilla Svalan kom hem från sin kompis åt vi middag. Makaroner och fiskpinnar till Guldgossen och våfflor till lilla Svalan och mig.
Sedan gick resten av kvällen åt till att röja i köket och spela Monopol med barnen.

Jag varken bakade eller planterade ut lilla Svalans balsaminer eller vattnade blommorna. Dremot startade jag en tvättmaskin som jag… Hjälp! Jag skulle ju ta hand om den nu på morgonen. Nu blev det bråttom!

Förundersökningsledaren beklagade att jag inte fick någon present på mors dag i år, inte ens en liten blomma.

Men jag är nöjd med dagen så här långt. Jag fick ju för allt i världen frukost på sängen. Och för att förgylla ytterligare hade lilla Svalan skrivit ett fint kort och Guldgossen hade i hemlighet tränat på “Happy Birthday” på gitarren under veckan och anförde det uppvaktande följet med felfri musik. Det värmde verkligen.

Efter kyrkan hittade Förundersökningsledaren på att vi skulle ta med oss kinamat hem. Jag har längtat efter stekt ris special i en hel vecka så det var sannerligen ocks uppskattat.

Nu har söndagslugnet lägrat sig och jag har lite dåligt samvete för att jag inte gör någon som helst nytta men det är ju faktiskt så det ska vara om söndagarna, och särskilt på mors dag!

Nu spöregnar det mellan regnskurarna!
Och jag som lämnade kvar lilla Svalan på Ågårdsvallen ihop med hennes kompis familj. Hon ville inte följa med mig när jag kom för att hämta henne, utan ville stanna kvar och heja på kompisens lillasyrras klass som var på väg att gå till final.

Lilla Svalans klass åkte ut redan i sin första match under slutspelet. Eller i sin tredje, om man får tro lilla Svalan. Hon tillämpar mytomanens smidiga sätt att förändra verkligheten till att passa henne bättre.

Enligt lilla Svalan vann de sin första match, spelade lika i den andra för att slutligen förlora den tredje.
I verkligheten bestod den första och enda matchen av två halvlekar (under grundspelet i går varade en match 12 minuter utan någon halvlekspaus, vilket kan förklara lilla Svalans tilltag). När matchen var slut stod det lika så det blev förlängning med sudden death.

Nu tror jag minsann att jag börjar få upp värmen så smått.
Efter lite mat och dessförinnan ett långt, varmt bad så är äntligen blodomloppet igång som det ska och den blå nyansen har försvunnit från läppar och naglar.

Det har varit tidernas blåsigaste och kallaste klassfotboll. Inte för att vi är några veteraner i sammanhanget. Det här är bara familjen Zätas femte år, men vi är rejält bortskämda med varmt och gott väder. För några år sedan var det uppåt 30 grader varmt. Det är visserligen inte så kul heller, i alla fall inte för barnen som spelar fotboll hela dagen, men det här blåsiga köldslagna vädret är inget vidare njutbart för alla stillastående föräldrar. Jag blev nästan sugen på att klä ut mig till femteklassare och hoppa in i Guldgossens lag.

Lilla Svalans klass kom trea i sin grupp (Man bör veta att det är fem klasser i varje grupp (utom i dem som är fyra) innan man ropar jippie.) och går därmed vidare till slutspelet i morgon. Vi har lånat ut henne till en annan mamma i klassen eftersom Förundersökningsledaren och jag är i kyrkan och sjunger.
Lilla Svalans klass vann en match, förlorade två och spelade en oavgjort. Och en av killarna i klassen råkade illa ut under varje match. Under den sista matchen fick han en rejäl spark i magen så att han föll ihop kvidande på planen. Just som lagledaren skickade in en avbytare reste han sig dock upp igen och spelade vidare.
Vid den första matchen föll han och råkade bli stämplad på höger handled. Det såg riktigt illa ut och jag trodde faktiskt att armen var bruten. Han fick bäras av plan och sjukvårdspersonal tillkallades. Men efter lite is och en stunds vila spottade han upp sig igen och var med och spelade resterande tre matcher också.

Guldgossens klass var dagens hjältar.
De gjorde ett mål och släppte in mellan 15 och 20.
MEN de var alla på strålande humör hela tiden. De hejade fram sina lagkamrater, gav varandra uppmuntrande kommentarer, spelade juste och var positiva och på hugget trots motgångar och dåligt väder. Jag blir nästan lipfärdig när jag tänker på hur fint de uppförde sig. Det var stort!

Sitter och pimplar te (även jag har mina laster) och laddar inför dagens klassfotboll.
Just nu funderar jag som bäst på om jag ska packa ner regnkläder eller inte. Det skulle ju inte regna i dag men väderrapportörerna har ju haft fel förrut och det ser väldigt olovande ut när man tar sig en titt på himlen.

Det lär i alla fall vara vått i gräset så jag tror att några ombyten sockar inte skulle skada. Skor finns det bara ett par av så det får bli som det blir med den saken.

Guldgossen är ganska laddad. Han spelar dagens första match så jag har smugit upp med honom en dryg timma innan lilla Svalan och Förundersökningsledaren behöver vakna.

Nu ska vi bara borsta tänderna och ge oss iväg.

Det finns en utmärkt anledning till att det är JAG och inte Förundersökningsledaren som sorterar tvätten här hemma. Han är inte så tokig att han släpper in en röd socka i vittvätten, men inte långt ifrån.

För inte alls länge sedan, kanske bara åtta-tio år sen, så tvättade han min nya duvblå favorittröja av lamull i 40 grader. 40 grader! Förundersökningsledaren hade läst handtvätt på den lilla lappen men tyckte att det säkert inte skulle behövas. Naturligtvis krympte tröjan.

Senast i dag fick jag ytterligare bevis för att han faktiskt inte kan det där med sorteringen. Jag hittade en av mina BH:ar i 60-gradershögen och förstod direkt att det var Förundersökningsledaren som varit framme och smygsorterat lite, trots att jag uttryckligen förbjudit honom att ge sig på denna ädla konst.

Gårdagens middag:

Färsk pasta
Pesto alla Genovese
Knaperstekta små baconbitar
Ångkogt färsk grön sparris
Rejält med riven parmesanost av hög kvalisort.