Zäta

Jag fortsätter på inslagen linje och curlar lilla Svalans nya skor.De är alldeles vita och vackra längst fram vid tårna och behöll sin vithet hela första dagen.
Så fort lilla Svalan haft dem i skolan en dag var de dock inte alls lika vita längre.

Vad gör en sann curlingmamma då?

Jo, hon ställer sig naturligtvis och tvättar skorna med mjuk diskborste och såpa varje kväll. Så att skorna ska vara så fina som möjligt och dessutom ha hunnit torka till dagen därpå då hennes lilla ängel ska använda dem igen.

En vacker dag kommer jag säkert glömma bort att diska dem. Och då slutar jag säkert upp med mitt fåniga beteende. Hoppas jag…

I dag är det skärtorsdag. Det är den officiella påskakärringsdagen.Själv påskade jag ju ut mig redan förra veckan.Lilla Svalan valde dock rätt dag för att klä ut sig. Men någon påskakärring ville hon inte vara.Nej minsann. Med en bruten arm i stället för lapp över ögat (handikapp som handikapp) klädde hon i stället ut sig till… “Blodröda Jill”.
Jag vet inte varifrån hon fick namnet, men håll med om att hon ser ganska skräckinjagande ut.När jag släppte av henne vid skolan fick hon sällskap av en vampyr, en punkare och en prinsessa.

Jag umgås ju med ganska långt skridna planer på att klippa av mig håret.
När jobbarkompisarna fick nys om det hela i dag så försökte de övertala mig att avstå. Jag tror inte de lyckades men vi får väl se efter påsk.

I morse försökte jag i alla fall föreviga det långa håret. Om det nu skulle vara så att det här är min sista dag i livet som långhårig.Det gick väl sådär.

Det är faktiskt väldigt svårt att ta kort på sig själv. Särskilt bakifrån.

Det blev en betydligt tydligare bild när jag fick Guldgossen som hjälp.

Så vad tycker ni nu då? Ska jag klippa av det eller inte?
Om det sker blir det kanske i morgon kväll.

Nu har jag lagt till lite bilder i det här inlägget. Och en bild här.

Det var så mycket folk på Willys när jag handlade i går att jag till och med fick stå i kö för att komma intill godiset.

Och alla verkade ha drabbats av köphysterin. Framme vid kassan ringlade sig kön lång med rågade kundvagnar. Jag kände mig udda när jag stod med en liten röd korg dinglande på armen.

Mannen framför mig hade fyllt fem godisburkar ända upp till locket. Runt omkring mig stod fler män, kvinnor och… många män faktiskt… med massvis med godis i sina vagnar.

Hur mycket godis äts det egentligen i Sverige vid påsk? Hur mycket äts det bara i Lidköping? Hur mycket godis säljer Willys i Lidköping en askonsdag?

Jag började känna mig vimmelkantig och lite skör. Köphysterin gränsade till upploppsstämning när folk suckade över de långa köerna, körde armbågarna i varandras sidor och kundvagnarnas stålrör i de framförvarandes hälsenor.

Till slut snappade jag åt mig en bok från pocketstället och skärmade av omvärlden under de tio minuter det tog för mig att komma fram till kassan.
Det råkade bli Emma Hambergs “Baddaren“. Jag bläddrade lite förstrött och kom fram till att det här är en bok jag måste köpa.

För knappt en månad sedan tog jag mig i kragen och ringde vårdcentralen. Jag har haft ont i hälen i nio månader och gjort vad jag kan för att bli av med hälsporren. Jag har slutat jogga. Jag har slutat promenera. Jag har skaffat bra skor. Jag har börjat använda skorna inomhus. Jag tar tacksamt emot stötvågsbehandling. Jag stretchar foten så gott det går.

Nästa steg är att få bättre inlägg till skorna. Jag har två par gamla utslitna inlägg som hängt med sedan jag fick ont i fötterna på grund av knölar utanför lilltårna för ett par år sedan. Jag är rätt säker på att de inte är tillräckliga för att lindra hälsporren. Det finns speciella inlägg för just hälsporrar att köpa, men eftersom jag även har ett lill-tå-knölsproblem så tror jag inte att det blir så bra.

När jag ringde vårdcentralen fick jag ett ganska kyligt mottagande. Jag skulle på nåder få träffa en läkare som kunde avgöra om jag verkligen skulle få något så värdefullt och eftertraktat som en remiss till ortopedtekniken. Jag talade verkligen för döva öron när jag försökte förklara att jag egentligen inte behöver ta upp dyrbar tid för en läkare, det räcker att någon lågavlönad person tar sig en titt i mina gamla journaler och förnyar en gammal remiss.

Nåväl. I dag var jag där. På läkarbesök.
Jag erkänner att jag var lite nervös innan. Det kändes ungefär som inför en anställningsintervju. Mota-Olle-i-grind-sköterskan hade ju gjort sitt yttersta för att tuta i mig att det skulle vara svårt att få en remiss. I minnet gick jag igenom mina argument och byggde upp ett litet anförande som skulle lyckas övertyga även den mest skeptiska remissmotståndare.

Klockan nio fick jag träffa en ytterligt trevlig läkare. Vi småpratade om hälsporrar och egenvård ett tag och han konstaterade att jag gjort allt rätt och… skrev ut en remiss. Han utlovade också att jag kan få en cortisonspruta om sporren inte ger med sig om ytterligare tre månader. Under de år han varit verksam som läkare hade han sprutat en 6-7 patienter och det var faktiskt ingen som kommit tillbaka. Vilket i och för sig skulle kunna bero på att ingen vågat, la han till efter en stunds tyst fundering. Jag räckte lydigt upp handen och han skrattade gott. En cortisonspruta gör ont. Jag är inte så rädd för smärta – men jag är väldigt stickrädd.

Jag fick min remiss i handen och läkaren tyckte att jag lika gärna kunde kika in på ortopedtekniken med en gång. ”De brukar alltid ha tid att ta emot.”
Med nyvunnet självförtroende åkte jag till sjukhuset och klättrade uppför de smala stentrapporna till ortopedteknikernas belamrade kungarike. Vid första anblicken var det inte direkt ord som ”effektivitet”, ”välorganiserat” och ”ordning och reda” som poppade upp i mitt verbalcentrum. Det stod skor till höger och vänster. En öppen dörr avslöjade en dammig verkstad med fotavgjutningar högt och lågt. Korridoren var smal och trång och ändå hade någon kreativ själ ställt upp ett litet bord och två stolar för väntande patienter.

Jag letade mig fram till en liten reception som var så belamrad med papper och post-itlappar att jag sällan skådat dess like. Mitt i röran satt en ovanligt lång herre i sina bästa år och smågnolade till den lågmälda radion, samtidigt som han knapprade på en dator. Jag nickade åt honom och markerade att jag kunde vänta en stund. Efter bara en halv minut tittade han upp igen och sa:
-Du kanske har något papper till mig?
Jag räckte fram min remiss och han kastade ett snabbt getöga på den.
-Kan jag boka en tid tror du? frågade jag försiktigt.
-Ja, absolut. Eller så tar vi det direkt om du hinner nu. Killarna verkar vara klara för nästa kund.

”Kund.” Han kallade mig ”kund”. Jag kunde riktigt känna hur värmen strålade mot mig från anletsdragen däruppe under taket. Här var ingen nergraderad till patient utan här bemötte man människor med all den vänlighet och respekt som en nöjd kund kan önska.

I samma stund kom en annan lång man in i rummet. Han var närmare två meter och hade genombruna glitterögon som han obesvärat fäste på mig. En snabb blick på remissen och så ett glatt:
-Hej Zäta! Följ med bakom skynket så ska jag göra en avgjutning.
”Du får göra vad du vill med mig…” sa jag inte. Men jag följde lydigt med bakom skynket. På vägen dit mötte vi ännu en brunögd tvåmetare som nickade vänligt.

Undersökningsrummet var som allt annat på ortopedtekniska våningen – ett provisorium i änden av en korridor. Ett smutsrosa skynke var det enda som skymde den lilla vrån och mina förhoppningar om en stund i avskildhet med den brunögde mannen avtog snabbt.
-Varsågod och sätt dig på tronen!
Jag plockade av mig skor och strumpor och satte mig på en välstoppad stol som stod uppgillrad på ett litet bord. Framför mig på golvet föll den brunögde på knä och undersökte med varma vänliga händer båda fötterna.
Sedan trycktes en fot i taget ner i rosa oasis och sedan var det klart. Det hela tog inte mer än max två minuter. Vi gick bort till receptionen igen och jag fick en tid redan nästa vecka för att hämta ut mina nya inlägg.

I en tid när det högljutt diskuteras vård och framförallt brist på vård, och i de flesta fall med all rätt – så vill jag bidra med min upplevelse. Kanske inte som en motvikt men i alla fall som en nyans i en debatt som är på väg att kantra.

Och nästa vecka hoppas jag återigen få möta männen på ortopedtekniska; långa, brunögda och med varma händer.

Jag har blivit en riktig curlingmamma.

Ta det här med fruktstundsfrukten till exempel.
Det började med ett oskalat äpple i väskan. Inga konstigheter. Inget mankemang.
Efter ett tag började jag smyga ner en banan emellanåt. En banan med en liten hälsning till lilla Svalan. Jag intalade mig att det var pedagogiskt och uppmuntrade hennes intresse för att läsa.

När lilla Svalan tröttnat på bananerna var det äpplen som gällde igen. I klyftor. Skalade. Med borttaget kärnhus.

Och nu har vi kommit på att barnen står sig bättre om de får med sig en macka till fruktstunden. Eller två mackor.

Fast Guldgossen vill ha två mackor och en morot, och lilla Svalan vill ha en macka och ett äpple. Smörgåsen ska vara vikt på ett speciellt sätt och äpplet ska vara skalat och kärnhusfritt, med klyftorna uppradade med skalsidan åt samma håll, inslaget i glapack.

Nu skulle man kunna tro att jag är precis hur dum som helst.

*

*

Men det är jag inte.

Det handlar om att ge och ta. Och inte bara om att jag ger och barnen tar. Nej, ibland är det faktiskt tvärtom också.

Ta häromkvällen till exempel, några dagar innan lilla Svalan trillade och bröt armen. Jag var trött och huvudvärkig och gick och la mig tidigt. Både Guldgossen och lilla Svalan höll mig sällskap i sängen medan jag läste en stund för dem. När de var på väg till sina egna sängar upptäckte jag att jag glömt ta med mig min bok från nedervåningen. Jag frågade lilla Svalan om hon ville hämta den åt mig. Det kunde hon tänka sig om hon fick betalt i form av två långa kramar och tre pussar. En win-win-situation för mig alltså!

Sedan lyckades jag även övertala henne till att ligga kvar i min säng och hålla mig varm tills jag somnade. Jag älskar levande element så det där är klart värt lite extra omsorg i fruktlådan på mornarna.

Det är förresten inte bara barnen jag curlar. Jag brukar ägna en kvart varje morgon åt att skära grönsaker och frukt till mig själv också.
I går morse höll jag på så länge att vi kom för sent. Jag skar och skar och ropade små peppande uppmaningar upp till andravåningen:
-Ni måste borsta tänderna själva.
-Har du bytt om nu lilla Svalan?
-Stäng av datorn Guldgossen.
-Nu är det bara tre minuter kvar, är ni klara med allt nu?

När vi väl satt i bilen var jag tydlig med att förklara att det var mitt fel att vi blivit försenade. Men jag berättade inte att det berodde på att jag curlar mig själv.

Förundersökningsledaren vidareberättade en annorlunda grejj i går kväll.
En av hans kollegor har tidigare jobbat i badhus.

En dag kom en man till badhuset, bad att få låna ett rejält viktbälte och satte sig sedan på botten av bassängen. Han satt där i en timma och kom upp till ytan för att hämta andan med jämna mellanrum.

Nästa dag kom mannen igen.

Och nästa.

Och nästa.

Till slut var Förundersökningsledarens kollega så nyfiken att han måste fråga vad som pågick.
Det visade sig att den badande mannen led av svår migrän med två-tre anfall per dag. Efter att ha “testat allt” fick han rådet att öva upp sin förmåga att hålla andan. Migrän beror på syrebrist som kommer sig av att vissa blodkärl i hjärnan är för trånga. Genom att hålla andan tvingar man hjärnans blodkärl att vidga sig för att hjärnan ska kunna syresätta sig. Med större blodkärl uppstår inte den förträngning som leder till migrän.
Mannen hade fått veta att han skulle öva en timma om dagen i minst en månad. En månads träning skulle ge permanent större blodkärl.

Förundersökningsledarens kollega slutade jobba på badhuset, åren gick… Och plötsligt träffade han på den badande mannen igen. Han frågade naturligtvis hur det gått och mannen berättade att blivit fri från sina migränattacker efter den där månaden på bassängbotten.

Strålande sol. Tjogvis med plusgrader. Fikarast.

Naturligtvis står vi utanför jobbet mot en solvägg med våra kaffekoppar, cigaretter och äpplen, var och en efter sin läggning.
Då kommer en stor gul skåpbil mullrande och stannar precis intill… nej, inte intill utan framför oss.
Posten låter solen gå i moln. Ut hoppar en ganska ung, inte direkt ful kille.

Men tyvärr! I dag är det solen som är herre på teppan och den unge snyggingen får bara sura blickar från oss medan vi fimpar våra cigaretter, kastar våra äppelskrott och lommar tillbaka in i mörkret med våra kaffekoppar.

I måndags utökade jag min sminkväska med följande lilla kitchattribut.

Jag valde dock en turkosblå färg.
Det är Viva La Divas Glittereyeliner för 65 kr på Åhlens.

Det var ju inte sådär jättesmart att sminka sig till jobbet samma dag som jag skulle få veckans stötvågsbehandling för hälsporren. Jag vet ju att jag borrar ner ansiktet i britsen, hyperventilerar och svettas.

Men det där var i går. I dag ska jag vara vacker och lugn.

Och jag har inte sminkat mig…

…att jag får dricka chaite till frukost.
…att det fanns paprika kvar till lunchsalladen.
…att jag kom ihåg att ta en Voltaren till frukost.

För chaite är nog det godaste te som finns.
För paprika är min favoritgrönsak.
För jag ska till sjukgymnasten och få en ny omgång stötvågstortyr och det gick mycket bättre förra gången när jag var lite drogad av Voltaren.

Gick en sväng på lunchen i det vackra vårvädret och hamnade bakom två tonårstjejer som var inbegripna i ett mycket allvarsamt samtal.

-Nu börjar jag känna att jag fyllt på min sommargarderob ordentligt.
–Ja, den där nya klänningen du köpte var verkligen fin.
-Hmm, den är en såndär som man kan ha en grillkväll, när det är sådär härligt väder efter en varm dag, och så kanske solnedgång, du vet.
–Ja, jag vet. Och så står man lite lagom långt från elden och ser frusen ut.
-Ja, precis.
–Hur många klänningar är det du har nu.
-Jag räknade i går och nu har jag 35 sommarklänningar. Det känns rätt lagom tycker jag.
–Hmm, det är det ju.

Jag ville knacka tjejerna på axeln och påpeka att det inte lär bli så mycket som 35 sommarklänningsdagar. Men jag gjorde inte det. Vem vet. De kanske har planerat för några månader på Rivieran.

Jag: -Hej, jag söker Ulrika.
Vxl: -Vilken Ulrika?
Jag: -Jag vet tyvärr inte vad hon heter i efternamn men hon ska vara ansvarig för ert showroom.
Vxl: -Jaha, då är det Ulrika eller Maari.
Jag: -Ulrika är det jag ska prata med.
Vxl (konfuderat): –Ja, Ulrika eller Maari.
Jag (övertydligt): -Jag har pratat med Lars Pettersson hos er och han hänvisade till Ulrika.
Vxl (något irriterat): –Då kopplar jag till Ulrika eller Maari.
Jag (också irriterat): -Nej, det är bara Ulrika jag vill prata med.
Vxl (ytterligt irriterat): –Jamän, Ulrika heter Elermaari i efternamn!

Nio grader varmt redan halv åtta. Var ska den här dagen sluta?

“Få saker är så tillfredsställande som att se sina barn få egna tonåringar.”
Doug Larson

I dag ska vi bara ta det lugnt.
Ja, inte Förundersökningsledaren förståss. Han är på marinan och vårstädar bland bryggorna.
Men vi andra ska bara ta det lugnt.

Först väntar en gudstjänst där jag bara får slå mig ner och ta emot – sång, predikan och andra välsignelser.
Sedan ska vi åka vidare till min hemförsamling där det bjuds på påskbuffé. För bara 70 kr gäller “ät så mycket du orkar”. Det brukar vara lotterier, klurigheter och lite roligheter för barnen också.

Skälvums Missionsförsamling är jättebra på att hitta på evenemang som drar till sig folk från bygden och missionshuset känns som en naturlig mötesplats utan de höga trösklar som tyvärr ofta hindrar människor från att söka kontakt i våra olika kyrkor.
Församlingsmedlemmarna ger utan att tveka av sin tid och sina resurser för att deras “nästa” ska känna sig välkomna och inte bara få kropp och själ tillgodosedda utan även anden.

Min kropp är allt annat än i form.

I dag vaknade jag med träningsvärkande skinkor, stela ben, huvudvärk, ömma axlar… och så den där eländiga eländeshälsporren såklart.

Bara för att jag ägnade gårdagen åt att vårfejja trädgården och tog en promenad med lilla Svalan till vitsipporna i Villa Giacomina. Inget tungt arbete alls.
Och ändå känner jag mig helt leabrôten.

Vi gick på cykelvägen och hittade……vitsippor. Tyvärr började de bli lite kvällssömniga och nickade med nacken.Några solglada piggeliner såg vi dock där skuggan ännu inte hunnit krypa fram.Lilla Svalan plockade……en tufsig bukett.

Jag brydde mig faktiskt inte så mycket om vitsipporna. Jag var mer imponerad av träden i Villaparken.Det finns så många stora, stolta träd att beundra.Det här till exempel. Så här på avstånd syns det inte riktigt hur stort det är, i alla fall inte på kort……men om man har något att jämföra med……som till exempel lilla Svalan! Då förstår man hur mastigt det är.

Jag ska nog sälja mitt hår.

En jobbarkompis tipsade om att de gärna ville ha hår till sina peruker på operan i Göteborg. Jag ringde dit och talade med en perukmänniska som berättade att de bara använder asiatiskt hår. Men hon tipsade om Göteborgs perukmakeri.

Så jag ringde dit och talade med en märklig man.

Jag: -Hej, jag har hört att ni vill ha hår. Vill ni ha hår?
Han: –Har du klippt dig?
-Nej, inte än.
–Om du inte har klippt dig så har du väl inget hår att sälja?
-Jag har tänkt att klippa mig men jag ville kolla lite först. Hur går det till?
–Ja, först får du ju klippa dig. Har du klippt dej?
-Nej, men jag ska klippa mig snart.
–Ja, har du inte klippt dig så kan du ju inte sälja något hår. Du måste klippa dig först.
-Jo, det förstår jag. Men hur vill ni ha håret? Jag bor inte i Göteborg.
–Det är bara att klippa av det, sätta en gummisnodd om och lägga det i ett kuvert. Sen skickar du det till oss och skriver med din adress och telefonnummer och kontonummer och hur mycket pengar du har på kontot…
-Nej, du skojar du allt.
–Ja, det gjorde jag. Förstod du det?
-Ja… Men det är alltså bara att skicka in håret sen då, när jag har klippt mig?
–Ja. Men du måste klippa dig först. Och det måste vara minst 20 cm långt. Och så får det inte vara färgat.
-Nej, jag har inte färgat. Men det har varit tonat en gång. Men det var tre år sen så det syns inte nu.
–Något färgat hår tar vi inte emot.
-Nej, men det var bara en toning. En sån där som går ur efter sju tvättar.
–Om du bara tvättat håret sju gånger på tre år så vet jag inte om vi vill ha ditt hår.
-Men det har jag ju inte. Eller jag menar, det klart att jag tvättat håret mer än sju gånger.
–Jaha, det var ju bra det.
-Jag blev hänvisad hit av Göteborgsoperan. Jag hade hört att de ville ha hår men de tipsade om er i stället.
–Ja, där klär de bara ut sig.
-Jaha, och jag sitter här och har klätt ut mig till påskakärring. Vi har en tävling på jobbet i dag och…

Och där la mannen på luren i örat på mig.

…för att Guldgossen ställt upp och cyklat till affärn och köpt mjöl så att vi kunde baka pizza till kvällsmat.

…för jag har stått huvudstupa i rabatten med fingrarna i jorden och smekt en daggmask.

Jag försöker förklara ordet “fördom” för lilla Svalan. Det oskuldsfulla barnet har svårt att förstå vad jag menar.
Jag: -Men säg att man tror att alla danskar är tjocka och dricker öl…
Lilla Svalan: -Va! Gör dom?
Jag: -Nej, men om man tror det är man fördomsfull.
Jag: -Eller om man till exempel tycker att alla engelsmän är sura och dricker te…
Lilla Svalan: -Nej mamma. Man blir inte sur av te.

Nu lägger sig Förundersökningsledaren i ordkunskapen.
Förundersökningsledaren: -När man är fördomsfull drar man alla över en kam.
Lilla Svalan: -Aha! Nu förstår jag. Ni håller på med en massa svåra ord!

Jag tror inte Förundersökningsledaren vet om att jag tävlar med honom i köket. Det kanske är tur, tänk om vi alltid skulle få panerade skinksnitzlar.

I dag hjälptes vi i alla fall åt. Förundersökningsledaren och lilla Svalan bestämde sig för lasagne i går kväll (wow vilken framförhållning) och när Förundersökningsledaren kom hem från sin löparrunda rev han genast av sig de svettiga kläderna och började steka köttfärs.

Jag har förevigat den nakne kocken men jag lovar att INTE visa upp bilderna här (eller någon annanstans heller för den delen).
Några brännskador senare (det var inte så farligt, bara ett lår (han har ju ändå två) och en navel (och vad ska man med den till)) stod lasagnen i ugnen…

…och nu har vi ätit middag (gott) och jag är jättetrött. Men jag måste röja i köket innan jag kan djupdyka i soffan.

Jag börjar ångra mig. Anledningen är att lilla Svalan ringde vid lunchtid och frågade om hon fick följa med en kompis hem.
-Inga problem, jag hämtar dig där! lovade jag vidlyftigt.

Nu sitter jag här, med huckle, svarta prickar och rosor på kinden, men jag saknar solsken i blick. Hur ska jag på ett trovärdigt sätt lyckas förklara för klasskamratens föräldrar att vi haft en tävling på jobbet, där ena grenen bestod i att vi skulle klä ut oss till påskakärringar, och att ingen annan än jag klädde ut sig, och att det alltid är jag som nappar på alla dumma upptåg, och att vi inte vann tävlingen, fast inte för att ingen annan klädde ut sig, utan för att vi missade på en annan, betydligt viktigare gren.

Hm…
Jag kanske inte behöver säga allt det där. Det kanske räcker med att jag sätter en papperspåse över huvudet.

Häromdagen satt Lilla Svalan med svenskaläxan.
Uppgiften handlade om att skriva “en”, “ett” eller “flera” framför olika ord.
Orden var “klocka”, “mopeder”, “jackor”, “metspö”, “blomma”, “kasettband”…

Lilla Svalan utbrister:
-Kasettband!? Vad är det för nånting?

Lilla Svalan tittar upp på mig när jag hjälper henne att klä sig på morgonen.
-Mamma, vi ska ha en crazy hairday på fritids någon dag!

Jag tittar ner på hennes trollrufs och säger:
-Jaha du. Det trodde jag du har varje dag!

Till min förvåning säger lilla Svalan då:
-Hahaha! Vad du är rolig mamma!

Det är så uppfriskande att möta folks blickar på väg till jobbet när man sitter uppmålad som en påskakärring bakom ratten, en vecka för tidigt.

Vi har tävling på jobbet den här veckan och en av grenarna är att fixa till en riktig påskdag, med buffé, fika och… påskakärringar.
Jag misstänker starkt att det inte kommer droppa in några fler kärringar än jag här på morgonen.

När jag målat mig i morses väckte jag Guldgossen genom att hålla mitt huvud alldeles intill hans ansikte och så viskade jag:
-God morgon Guldgossen.
Guldgossen slog upp sina bruna ögon och stirrade rakt in i mitt målade fejs. Så ryggade han tillbaka och kröp upp i ett hörn av sängen. Men darrande stämma utbrast han förskräckt:
-Hu, hu, du är.. du är… en PÅSKING!

Lilla Svalan tog det lugnare, i alla fall ända tills vi var på väg till skolan för lämning. Då började hon skruva på sig.
-Vad är det lilla Svalan? Du skäms väl inte för mig?
-Joooo, det gör jag faktiskt. Jag skäms så jag nästan kissar på mig.
-Men varför då? Så farligt är det väl inte?
-Jo. Den röda färgen på dina kinder… Den ser nästan mer orange ut!

Nu ska jag städa i kyrkan. Tar uppskattningsvis 2 timmar.
Sedan ska jag panta de sista flaskorna till barnens Rumänieninsamling i skolan.
Därefter ska jag handla lite räkor till morgondagens påskbuffé på jobbet.

Och SEDAN ska jag middag.

Det känns som om jag inte riktigt lyckats med min planering. En sur och tvär moder är att vänta i det Zätiska hemmet i kväll.

Det känns lite orättvist.

I går kväll var jag inte hemma. Jag tillbringade kvällen med att sätta i halsen, få andnings- och hjärtstopp och ligga i EU-anpassat framstupa sidoläge.
Under tiden lagade Förundersökningsledaren middag till sig själv och barnen. I brist på tid och, får man förmoda, fantasi – stektes det skinksnitzlar, micrades strips och vispades en pulverbea.

Barnen jublade över dessa kulinariska läckerheter.
Det var till och med såpass att lilla Svalan låg vaken för att berätta för mig om sina gastronomiska upplevelser tills jag kom hem sent på kvällen.

Själv får jag inte mer än mina egna glada tillrop när jag lagar “riktig” mat.

När lilla Svalan vaknat i morses och hällt i sig sin morgonyoghurt rapade hon okvinnligt. I stället för att “usch och fy”a sig så smakade hon på rapen och konstaterade förnöjt:
-Det smakar bearnaise… från i går!

Funderar på om jag ska sätta kameran i händerna på Guldgossen igen och be honom föreviga mitt långa hår.
Jag umgås nämligen med långt gångna planer på att kupera ordentligt. Kanske är det här min sista tid i livet som långhårig och då vill jag åtminstone ha ett foto att kunna sucka över när jag blir gammal och grå.

I går kväll gav jag mig själv stående ovationer för den fantastiska maten jag lagat. När ingen annan i familjen hissade mig tyckte jag att det var på sin plats att jag gjorde det själv.

Jag slängde in några torskryggar i ugnen tillsammans med smör, färskpressad citronsaft och lite ströbröd. Jag kokade potatis och så gjorde jag den godaste sås jag någonsin smakat.

Det här med recept i matlagningen ligger inte riktigt för mig. Jag har en förmåga att antingen ändra lite på eget bevåg eller hitta på något på frihand.

I går hällde jag upp en förpackning vispgrädde i en kastrull och kokade på den tillsammans med en näve dill och en halv tsk salt. När det kokat ett tag och inte reducerade så som jag förväntat mig redde jag av med en matsked ljus Maizena Redning.
Så enkelt – och så enormt gott!

I dag har jag fått fottortyr igen.

Sist jag var hos sjukgymnasten ökade han styrkan i stötvågsapparaten från 2,2 till 3,0. Jag föreslog hans kollega att hon kanske kunde börja strax under tre och öka till 3,0 när jag hunnit vänja mig.
-Mohahaha, svarade hon muntert. Vi börjar på 3,0 och ökar till 3,2.

Och jag som alltid trott att det är den manlige sjukgymnasten som är den största sadisten av de där två.
Tji fick jag.

Men det gick ändå ganska bra. Jag hade tagit en Voltaren mot huvudvärken på morgonen och den hade som vanligt trillat ner i foten och tack vare det överlevde jag. Jag kollade dock pulsen precis när jag lagt mig på britsen och så direkt när behandlingen var över och hjärtat ökade takten från 73 slag/minut till 95 slag/minut.

Oj, oj, oj så många borden, måsten och villor (gammalt ord, ny betydelse) jag måste blunda för i dag om jag ska lyckas få någon lugn och ro.
Jag ska inte rensa i rabatterna, inte sortera tvätt, inte baka, inte sy lapptäcke, inte gå igenom lilla Svalans garderob, inte dammsuga en gång till i uterummet, inte skriva stämmor till en påsksång och inte gå och lägga mig i tid.

Jag tror jag nöjer mig med att ha röjt i köket och startat en diskmaskin, läst läxor med Guldgossen, förberett mina lunch- och mellanmål till morgondagen och beundrat lilla Svalans trottoarkonst. Om jag nu vattnar blommorna och sedan stryker lite så kan väl dagens goda gärningar-kvot vara uppfylld?

“När jag älskar mig själv har jag inte långt till att älska andra.”
Anne Wilson Shaef

Var har jag läst det där tidigare… hm… Ja, just det! I Bibeln.
“Älska din nästa så som dig själv”.

I dag har vi varit och tittat på tranor. 12800 st fanns vid Trandansen. Jag tror inte vi såg dem alla, men några tusen i alla fall.

När vi tröttnat på tranorna, och alla människor som liksom vi lockats ut av det vackra vädret, drog vi vidare till Hornborgasjön.
Där åt vi vår medhavda lunch i samspråk med en helt härlig karl vi hade turen att träffa på. Bland annat berättade han om sitt liv som maskinist till sjöss. Maskinistyrket hade lockat så mycket att han övergett en lovande karriär som pianist men hans fru spelade fortfarande cello och gav musiklektioner efter ett långt liv bland annat som musiker i Göteborgssymfonikerna.

Den mysige mannen var närmare 80 år och berättade att i sommar skulle han ta sin motorcykel och som vanligt köra genom Europa och tälta sig fram till franska kusten. Han klagade lite på campingarna eftersom de stänger så tidigt. Men han hade ett litet knep för att få sova ostört om han blev tvungen att fricampa. Han klev helt sonika in på en kyrkogård och sov där, för där brukade ingen vilja befinna sig på nätterna. För säkerhets skull struntade han i tältet och kröp bara ner i sovsäcken och rullade in sig i en presenning.

Farbrorn var från Göteborg och i dag hade han tagit motorcykeln på en tur till Hornborgasjön för att skissa lite och kanske “dra en akvarell”.

Jag är så glad att vi frågade om vi fick slå oss ner vid hans bord. Tänk så många spännande och annorlunda levnadshistorier och så mycket härliga människor det går omkring i landet som man inte har en aning om.

Guldgossen och jag har haft en fotosession i eftermiddag.

Först tog jag kort på honom.-Men le lite då!

-Ögonen syns inte så bra. Du får inte blunda för blixten. Titta riktigt stort nu!

-Inte så! Du ser inte klok ut. Du ser ut som en… som en… som en galen psykopat!

-Nu blev ögonen bra. Men du glömde le. Vad är det för fånig grimas!

-Sådär ja! Nu börjar det likna nåt. Kan du nu bara le utan att gapa så stort så är jag säker på att jag kommer få en pangbild!

Och där var mamma nöjd! En perfekt bild!

Sedan var det Guldgossens tur att fota mig.
Naturligtvis blev jag jättesnygg direkt.

I kväll har vi haft gäster. Förundersökningsledarens föräldrar samt syster med familj har hälsat på. Vi har suttit och tjôtat, spelat lite spel och ätit mat.

Förundersökningsledaren bestämde med ledning av det vackra vårvädret, att det var hög tid för årets första grill. Och jag bestämde med ledning av de råvaror jag hittade på Willys att det skulle bli en trerätters middag i all enkelhet.

Till förrätt serverades skinkinlindad lättkokt primörsparris med olivolja och flingsalt kompletterat med en bit vällagrad parmesan och ett kronärtskockshjärta.

Som huvudrätt dukades upp en mindre grillbuffé med allroundmarinerad kyckling och rödvinsmarinerad fläskytterfilé. Förundersökningledaren agerade grillmästare med full koll på innertemperaturen och kycklingen var fantastiskt god men även filén blev mästerlig – svagt rosa, saftig och fin.
Till köttet hade jag drygat ut köpt potatissallad med extra äpple och kokt potatis.
Tillbehören var också förunderligt goda små trädgårdstomater, gurka, sallad, fetaost i oljemarinad, grillad paprika och oliver. Jag hade också gjort en tomat- och rödlöksröra som blev riktigt lyckad.

Efterrätt kan man gärna lyxa till det med på lördagar och jag gjorde det lätt för mig genom att lägga en väl avrunnen persikohalva på ett ark smördeg, vika till lite och skjutsa in i ugnen. När “bakelsen” svällt upp och fått lite färg får den svalna en stund innan man pudrar över florsocker och serverar med en god vaniljglass.

Här är receptet på tomat- och rödlöksröran:
Finhacka en stor tomat med mycket smak. Ca 150 gram.
Finhacka en medelstor rödlök. Ca 60 gram.
Häll över 4 tsk olivolja, ½ tsk socker, 1½ tsk vinäger, ½ tsk salt och 2 tsk grenadin.
Blanda noga och låt stå i rumstemperatur minst en timma för att gotta till sig.

Med en vingklippt liten Svala i huset får man fixa och trixa lite för att få till vardagslivet. I dag fick jag duscha tillsammans med lilla Svalan och hjälpa henne med allt från hår- till tårtvätt.

Jag förväntade mig någon typ av reaktiv kommentar när jag stod naken framför lilla Svalan och blev skärskådad, men jag blev ändå förvånad när hon siktade in sig på mina bröstvårtor och utbrast:
-Oj, är dom ruttna?
-Va! Ruttna! Varför tror du det?
-Dom är ju alldeles skrynkliga!

I dag är det stängt på skolan. Förundersökningsledaren och jag jobbar ändå och barnen är barnvaktade av min mamma. Hon var hemma och åt frukost med mig och barnen innan jag hastade i väg till jobbet.
Lilla Svalan ville inte ha O´boy till frukosten. Inte mjölk i glaset heller. Hon tyckte det räckte med mjölken i flingorna.
-Men ska du inte ha lite mjölk ändå, lilla Svalan, trugade jag.
-Nej, jag existerar!

Jag är märkligt otrött trots att jag varit vaken några omgångar i natt och hittat på sagor och sprungit med värktabletter. I natt var jag så trött att jag inte ens minns sagan jag berättade för lilla Svalan. Jag kommer bara ihåg hur jag satt på sängkanten och klappade förstrött på hennes friska arm medan jag berättade om… vad det nu var. Jag minns också att lilla Svalan sa:
-Det var en bra saga mamma. Nu ska jag försöka sova.

Sedan kom hon in till oss efter en halvtimma och hade inte kunnat somna trots den fina sagan.
Jag hade inte heller kunnat sova med armen i förband, liggandes på rygg som en död sill. I alla fall inte om jag varit lilla Svalan. Hon snor runt som jag vet inte vad när hon sover.

Det där var ju onödigt skrivet.

Strax efter halv tio i dag ringde lilla Svalans lärare och berättade att lilla Svalan trillat ner från klätterställningen och hade väldigt ont i höger arm. Jag släppte vad jag hade för händer och åkte genast till skolan. Inne hos skolsköterskan satt lilla Svalan tillsammans med sin lärare. Stämningen verkade ganska munter för lilla Svalan hade just berättat att hon rean trillat ner från klätterställningen och brutit högerarmen en gång. Var det nu dags för ännu ett bryt?
Ja, ett litet bryt fick hon när hon såg att jag kommit. Då kom känslorna fram.
Jag hade mött en av Guldgossens klasskamrater i korridoren och fått veta att lilla Svalan hittats nedanför klätterställningen alldeles vit i ansiktet så jag blev ganska lättad när jag hörde lilla Svalan både skratta och gråta.

Skolsköterskan hade inte gjort mer än en occulärbesiktning men när jag såg hur lilla Svalan hanterade armen bestämde jag raskt att det var bäst att åka raka vägen till sjukhuset. Skolsköterskan lovade ringa och förvaran om vår ankomst.

På akuten fanns det ytterligare en kvinna med bruten arm (men hon var 90 år och hade inte trillat ner från en klätterställning) så vi fick vänta en stund på vår tur. Det är i sådana lägen en 8-åring kan bli väldigt otålig och få väldigt ont och gråta lite. Och det är vid sådana tillfällen en 39-åring har stor nytta av sitt änglatålamod. Jag sa i alla fall till lilla Svalan att hon gärna fick gråta.
-Man får gråta när man har så ont!
Vad jag menade var också:
-Gråt gärna högre så kanske någon kommer och förbarmar sig över dig.

Jag tror inte att vi väntade mer än 10-15 minuter men det var lååånga minuter.

Först fick vi träffa sköterskan David. Han var kort och ohårig och väldigt trevlig. Han undersökte lilla Svalan, ställde frågor för att se så att hon inte slagit i huvudet och tog reda på lite om hur det hela gått till. Han frågade hur hög klätterställningen är och lilla Svalan svarade:
-Den är nog en två-tre-fyra meter ungefär.
David tittade frågande på mig och jag kontrade med två och en halv. Den är i alla fall mer än tre decimeter högre än jag så över två.

När David var klar och kollat blodtryck, puls och temperatur och skojat med lilla Svalan om att hon var tvungen att bli dragen i örat när hon kom till sjukhuset (för örontempens skull) så fick vi vänta en stund i väntrummet igen.
Jag började läsa en Bamse-tidning för lilla Svalan och när David kom och hämtade oss efter bara en liten stund rekommenderade han att vi tog med oss både tidningen och en Nicke Nyfiken-bok att fördriva tiden med.

Nu skulle vi vänta på läkaren inne i gipsrummet och David hade dukat fram vatten och Panodil på britsen till lilla Svalan.
Jag hann inte läsa många sidor i tidningen (för lilla Svalan och den 90-åriga damen som vi delade rum med) innan läkaren kom in.

Jag minns inte hans namn men han var verkligen en frisk fläkt. Jag vet inte hur länge han varit i Sverige men han bröt ganska duktigt så jag fick fråga om några gånger när han senare förklarade skadan.
Först bad han lilla Svalan berätta var hon hade ont. Efter några minuter avbröt han med orden:
-När jag kom till Sverige, jag lärde mig att svenskar inte pratar så mycket. De säger till mig att jag pratar jättemycket. Men du – du pratar ännu mer. Det är bra. Jag gillar pratiga patienter!

Läkaren kom efter en noggrann undersökning, fram till att det mest troliga var att lilla Svalan bara slagit sig ordentligt. Det fanns ingen svullnad eller andra tecken på att hon brutit sig, men hade skickade ändå iväg oss till röntgen.
-Bättre vara på säker sida när ni ändå är här.

Inne på röntgen fick vi bara vänta några minuter. Barn går före i kön fastän jag upplever att pensionärer kan ha minst lika dåligt tålamod ibland.
Röntgenpersonalen var snabb och precis och tog fem bilder av lilla Svalans axel, överarm och nyckelben.
Sedan var det bara att promenera tillbaka till gipsrummet igen och vänta på att läkaren skulle hinna titta på bilderna.

Det tog bara några minuter så svepte han återigen in i gipsrummet och berättade att överarmsbenet var helt av nästan uppe vid ledkulan. Lilla Svalan och jag hade hunnit ställa in oss på att det nog inte var något brutet för lilla Svalan hade inte så ont vid undersökningen och läkaren menade att ett barn som kan prata och skojja samtidigt som han klämmer på ett brutet ben är övernaturlig.

Lilla Svalan slapp i alla fall att bli gipsad. I stället fick hon ett band runt nacken som förankrades med kardborrar runt den skadade armen. Det är meningen att hon ska ha det här stödet dygnet runt de två första veckorna. Sedan får hon ta av det för att börja öva på att pendla med armen i en cirkel rakt ner. Efter ytterligare en vecka kan hon öva på att sträcka ut och fram armen och efter fyra veckor kan hon återgå till sitt vanliga liv igen och till och med vara med på idrotten.
-Kan hon träna jiu jitsu också då? frågade jag.
-Vad är det med den här flickan? Klättra högt i klätterställningar och kasta omkring andra barn i karate?
Och vänd till lilla Svalan:
-Har du hört talas om Play Station? Ganska roligt. Man sitter stilla och spelar…

Efter ytterligare instruktioner och förmaningar, inte utan glimten i ögat, kom vi fram till att lilla Svalan nog kan få gå på sin Jiu Jitsuträning igen om sex veckor. (Då är förmodligen säsongen över…)

Hemma har jag gjort om stödbandet och lagt det så att det inte bara hänger runt nacken. Lilla Svalan fick ont i nacken nästan med en gång och det såg inte smart ut, så jag har lagt bandet bakom ryggen också för så var det gjort på bildet som prydde förpackningen med stödförbanden inne i gipsrummet.

Nu har lilla Svalan ont och är trött. Jag misstänker att det inte blir så mycket sovit i natt men hon ska få en värktablett innan hon går och lägger sig så ökar vi på chanserna lite i alla fall. Jag undrar om hon inte är lite förvirrad också. Hon hävdar nämligen fortfarande att det var högerarmen hon bröt sist också, medan jag anser mig ha bloggbevis för att det var vänstern.

Lilla Svalan hade ont i nacken i dag. Hon fick sig en släng på jiu jitsun i går. Just då hade hon inte så ont men efter en natts sömn har nacken krampat till.

Vi får se hur länge jag får jobba i dag.

Om bara några minuter ska jag in till sjukgymnasten och bli torterad igen. Det var ett bra tag sedan sist men minnet av den nästan outhärdliga smärtan sitter fortfarande kvar i foten.

Varför gör jag det då? Ja, jag hoppas väl någonstans att det ska hjälpa. Det finns ingen anledning (utom möjligen ekonomiskt) att inte prova allt för att det eländes eländiga hälsporreseländet ska försvinna.

Fick just ett mycket trevligt telefonsamtal från min lilla lillasyster.
Hon berättade att bäbisen i magen är en gosse!

Hon och hennes magsjuke man hade varit på ultraljud i dag och nuförtiden är ultraljudsapparaterna så bra att man kan se barnen gäspa, leka med sina fingrar och såklart också hur de ser ut på mitten.

Lille Falunkorven (bara ett arbetsnamn från min sida) blir den 8:e killen bland barnens kusiner. Lilla Svalan har bara en enda älskad flick-kusin. Hon längtar hett efter ytterligare en kvinnlig kusin så jag förväntade mig någon typ av reaktion när jag berättade för henne om Falunkorvens kön.

-Neeeeej! skrek hon.
Efter att hon lugnat ner sig lite konstaterade hon:
-Det är i alla fall bättre än inget alls.

Kollegan ringde ett nummer och följande samtal utspelade sig:
I andra ändan: -Hello!
Kollegan: -Hej, mitt namn är XXX och jag ringer från XXX.
I andra ändan: -Excuse me?
Kollegan: -Oh, I´m sorry. I´m calling from XXX. We work with… eh… cleaning and stuff…
I andra ändan (roat): -Vill du kanske ta det där på svenska?

*

Jag lovar, det var inte jag (okej då, jag vet att ni vill veta. Det var Kock-kollegan).

En av kollegorna (okej då, det var Kock-kollegan) gav mig en fin komplimang på fikarasten.

-Hörru Zätis! Jag tycker du är vacker utan smink!

*

Nu sitter jag och funderar på vilka baktankar han har.
Eller om han kan ha haft oturen att se mig med smink någon gång.

I går kväll bytte Förundersökningsledaren däck på bilarna.
Vinterdäck av. Sommardäck på.

Jag tyckte han höll på ganska länge och på morgonen fick det sin förklaring när Förundersökningsledaren strålande berättade att han råkat hitta en ny radiokanal. Hur man råkar hitta en ny kanal är ju frågan men jag ville inte störa hans iver över nyheten.
Det han var mest lycklig över var att det var reklamkanalen Rock-klassiker som börjat sända i Lidköping på 106,7 MHz. (Hoppsan, nu gjorde jag visst lite reklam för dem…)
Förundersökningsledaren är en riktig rockkille så det klart att han blev positivt överraskad när han råkade hitta en kanal som bara spelar rock.

Jag lyssnade i bilen i morse på väg till jobbet. Det är tyvärr inte bara rock som spelas. Jag hann bara höra början på en enda låt. Resten av tiden ägnade de två programledarna åt att ta emot tips på födelsedagspresent åt den enes mamma.
Billigt!

I dag blir det ingen bra dag.

Jag la mig med huvudvärk, somnade med huvudvärk och har vaknat med huvudvärk.
Värken sitter på mitt gamla vanliga “migränställe”. Det är en punkt innanför pannbenet strax över vänster öga. Av erfarenhet vet jag att den värk som satt sig där inte ger sig av frivilligt.

Diklofenacen är slut. Jag kommer inte handla ny heller för det regnar ute.
I väskan hittade jag små rosa piller. Det är Voltaren. Man får bara ta tre om dagen. Verkar starkt och bra.

Lilla piller Voltaren vet inte om att jag har huvudvärk. Tabletten angrep hälsporresmärtan och trollade bort den. Tabletten hoppade upp till axlarna och nacken och tog bort det onda som huserat där ett tag.

Men upp till huvudet orkade den inte. Jag klandrar den inte. Den var ju så liten.

Lätt huvudvärk som kommer från en överansträngd nacke.
Lätt duggregn som kommer från en duvgrå himmel.

Duktiga barn som gör sitt för att underlätta morgonen.
Trötta steg nerför trappen.

En varm kopp te som hinner kallna under toalettbesöket.
Två knäckemackor med Herrgård.
En stund bakom skärbrädan där maché, tomat, gurka och paprika förvandlas till lunchsallad och päron, äpple, kiwi, apelsin och banan blir mellanmålssallad.

Två varma kramar från älskade barn.
En snabb puss på munnen från maken som far tidigt.

Och så – är jag redo för ännu en dag.

På lunchen tog jag mig en liten cykeltur.
Precis vid torget mötte jag en kvinna i min egen ålder, med lila hår. LILA.

Jag stannade inte och talade om att hon var två veckor för tidig.
Eller att det vanligtvis bara är barn som klär ut sig till påskakärringar.
(Mest för att jag själv har klätt ut mig och påskat på jobbet när jag var yngre.)

I går var jag ute och gick en sväng i blåsvädret. Eftersom håret var nytvättat och lättpåverkat blev det alldeles korkskruvslockigt. Varenda litet hårstrå krullade till sig… nästan.
När jag kom hem och tittade mig i spegeln fick jag se ett alldeles för stort antal vita hårstrån som inte alls var med på noterna. I stället för att forma sig till mjuka lockar hängde de spikrakt ner.

Nu är frågan:
Ska jag bli rakhårig på gamla dar?

I går gjorde jag något riktigt dumt. Jag skäms så här efteråt, men samtidigt var det så fantastiskt roligt så jag känner mig lite som Dr. Jekyll och Mr. Hyde.

Det hände när jag jobbade i församlingsvåningen med fikat efter mötet.
I min väska hittade jag en stor gummispindel som Guldgossen glömt där när han lurade sin mormor i fredags. Nu fick jag för mig att jag skulle busa lite med damerna och herrarna i min serveringsgrupp. Jag la spindeln under en diskhandduk och hoppades att någon lagom lättskrämd person skulle lyfta på den där handduken.

Min förhoppning infriades – med råge.
Damen som tog handduken gjorde det så häftigt att spindeln ”hoppade” ner på golvet och gjorde en naturtrogen saltomortal genom luften innan den med sviktande ben landade på klinkersen.

Tyvärr visade det sig att damen i fråga var förskräckligt rädd för just spindlar. Hon hoppade värre än spindeln, viftade med händerna och skrek en stund. Det var… det var… det var… JÄTTEROLIGT.

I helgen har det varit varmt och skönt. Så jag var nästan sugen när jag upptäckte att jag skulle hinna cykla till och från jobbet i dag.

När jag svingade (bara liiiite överdrivet) mig upp på cykeln i morses var det bara ynka fyra plusgrader. Men eftersom jag skyndat på morgonrutinerna och dessutom hade lyckats övertala till och med lilla Svalan om det nödvändiga och njutningsfulla i att cykla, så fanns det inte minsta chans att jag skulle ändra mig och ta bilen i stället.

För att muntra upp mig på min kalla färd sjöng jag en liten peppsång tyst för mig själv:
“Jag har inte ont i baken.
Jag har inte ont i baken.
Jag har inte ont i baken-
för den är så mjuk och rund.”

Jag kan inte för mitt liv begripa hur det kan göra så ont i rumpan att cykla. Kan man verkligen ha ont i fettet? Är det inte bara muskler som gör ont?
Om det nu är så att musklerna klarar mer smärta än fett så ska jag önska mig skinkor av stål.

I dag var det inte tid för någon sovmorgon. I stället ställde jag mig i duschen vid åtta (i och för sig mer än två timmar senare än jag normalt går upp…) och sedan var det full fart på familjen Zäta tills klockan var elva och gudstjänsten började. Då hade vi hunnit äta frukost, åka till kyrkan och haft olika uppdrag.

Förundersökningsledaren ansvarade för ljudet. Det fick han mycket beröm för. Ibland kan det vara ganska mycket klagomål på ljudet och det är ofantligt svårt att göra alla nöjda. Många tycker det är för högt men lika många att det är för lågt.

Jag ansvarade för serveringen tillsammans med min serveringsgrupp. Barnen hjälpte mig innan mötet och la fram servetter, ställde ut kaffekannor, sorterade upp tepåsar och lite annat smått och gott.

Efter gudstjänsten for övriga familjen hem medan jag stannade kvar och fixade med disk och överblivna kakor som skulle frysas. Jag fick skjuts hem av en annan kvinna i serveringsgruppen och hann vara hemma en lite stund innan vi åkte i väg igen.

Den här gången for vi till goda vänner för att hälsa på och göra rundsyn i deras nybygda hus. Verkligen trevligt.

Nu avslutar vi dagen framför brasan. Förundersökningsledaren med en film och jag med min bloggardrog.

I dag har jag:
1. Haft sovmorgon (hurra!).
2. Gjort en kakdeg (den var svår och dum).
3. Lagat köttfärssås med tre morötter i (barnen märkte det men tyckte ändå att det var gott).
4. Lyssnat på föreläsning om föräldraskap med Alf B. Svensson (imponerande föreläsare, både till uttryck och innehåll).
5. Handlat till serveringen i kyrkan i morgon.
6. Tittat på början och slutet av “Tillbaka till framtiden 3”.
7. Bakat ut de svåra kakorna (de smakar mest mjöl).

-Mamma, du måste hjälpa mig! Jag får inte upp locket på tandkrämstuben!
-Men skärp dig lilla Svalan. Nu går jag inte på fler aprilskämt.
-Men det är sant.
-Knappast.
-Kom och hjälp mig bara.
-Skynda dig nu i stället. Vi har bråttom.
-Men jag kan faktiskt inte få upp tandkrämstuben.
-Be Guldgossen om hjälp då.
-Han kan inte heller.

Och det tog mig flera fruktlösa försök innan jag äntligen lyckades skruva av locket på tandkrämstuben.

-Men kolla! Nu snöar det igen! utbrast jag strax innan vi skulle åka hemifrån.
Lilla Svalan rusade fram till fönstret och tittade ut på den regnvåta världen som inte presenterade minsta tillstymmelse till snöflinga.
-April, april! förstärkte jag mitt påstående.

I grenen aprilskämt står det just nu 1-1 mellan mor och dotter.

När jag väckte lilla Svalan i morses tittade hon på mej med sina rådjursbruna ögon som var bräddfyllda av tårar och snyftade:
-Mamma, jag hade en mardröm i natt!

Jag fylldes genast av moderlikt medlidande och svarade:
-Åh, lilla älskling… Vad drömde du för hemskt då?

Till svar fick jag ett glatt:
-April, april!

I dag är det första april.

Jag kommer inte luras överhuvudtaget!

(Gick du på den lätta?)

Guldgossen och jag gör läxorna. Han har ordkunskap och tycker inte på långa vägar att det är lika roligt som jag tycker. Jag får dock inte chansen att hjälpa honom så mycket som jag skulle vilja eftersom han är riktigt duktig.

Jag lär mig ändå massor. Jag hade till exempel ingen aning om att presenning inte stavas pressenning och att portmonnä innehåller två n.

Nu har det magonda gått över. Nu är jag frusen i stället. Det är mycket trevligare! Jag kan sitta här på jobbet framför min dator och inbilla mig att man förbränner mer energi när man fryser. Inbillning är en av mina starka kort. Jag riktigt känner hur kilona rinner av mig. Att frysa ska bli min nya grej. Beach 2011 – here I come (blå och knottrig…)!

I går kväll var jag på föreläsning med Mattias Martinson. Det handlade om lovsång och tillbedjan.
En intressant kväll som väckte en del tankar och gav mycket kött på benen.

Och som avslutades med en stunds härlig lovsång.
Tack Mattias!

Jag har ont i magen.

Antingen har jag ont i magen, eller så har jag ont i “magen”.
Vänta så ska jag kolla almanackan.

Blädder
Blädder
Ett-två-tre…tjugosju-tjugoåtta

Nej, det var magen.
Jag har ont i magen.

Jag: -Jag söker er Fastighetschef.
Vxl: -Han är sjuk.
Jag: -Då återkommer jag vid ett senare tillfälle. Vad heter han?
Vxl: -Göran Frisk.
Jag: -Hahahahahaha. Det var jääääätteroligt.
Vxl surt: -Ja, eller hur…

Häromkvällen läste jag ut senaste boken. Det var självbiografin “Om det så skulle kosta mig livet” av Margaretha Sturesson. “Om det så skulle kosta mig livet” är något så speciellt som en bok om en svensk sekt.

Jag måste erkänna att jag inte är något stor läsare av självbiografier. Jag läser för att koppla av, fly undan verkligheten och rensa hjärnan från dagens händelser så att jag kan somna snabbt och sova mardrömsfritt. En självbiografi bjuder oftast inte på den spänning och det lättflytande språk som jag vant mig vid i de deckare jag konsumerar.

“Om det så skulle kosta mig livet” är inget undantag. Det märks att Margaretha inte är någon författare. Hon skriver inte för att locka storpublik eller dra in pengar. Det snällaste jag kan säga om hur boken är skriven är att den innehåller en röd tråd – en klart lysande röd tråd. Och den är skriven i kronologisk ordning och därför lätt att hänga med i.

Språket i boken är allt annat än innovativt men det finns varken syftningsfel eller andra oegentligheter och det har flyt. Berättelsen kunde gjorts mycket mer spännande och intressant om Margaretha valt att göra djupare person- och platsbeskrivningar. Även de händelser som beskrivs har vävts in i en dimma som gör att läsaren inte riktigt bjuds in i berättelsen och lämnas märkligt oberörd.

MEN – Det här är en ärlig bok. Margaretha Sturesson har utgått helt från sina egna förutsättningar och skriver helt och hållet från sig själv. Det finns inget utifrånperspektiv som visserligen skulle kunna ge berättelsen lite tingeltangel och göra den mer spännande att läsa, men som också skulle förta något av legitimiteten.

För den som är intresserad av hur det kan gå till i en svensk sekt, och som nöjer sig med att få en enda kvinnas berättelse, kan jag rekommendera att läsa “Om det så skulle kosta mig livet”.

I går kväll kunde jag ha simmat. Det hade inte varit fel med lite motion om man säger så.

Men jag prioriterade.
Att prioritera är en viktig konstart som jag fortfarande inte behärskar. Jag tycker mig ha tagit ett eller kanske till och med två steg i rätt riktning, men jag har fortfarande lång väg kvar till en godtagbar nivå.

I går prioriterade jag bort min motion och fram att åka och panta burkar med barnen.

I Guldgossen och lilla Svalans skola håller barnen på med ett insamlingsprojekt för att kunna hjälpa barn i Rumänien. Rumänien är Europas näst fattigaste land.
Nu samlas det pantburkar och -flaskor för fulla muggar. Pantkvittona lämnas till lärarna som går och förvandlar dem till pengar varje fredag. Målet är att på en månad komma upp i 15.000 kr. Pengarna kommer gå till att bygga lekplatser för barn i Rumänien.

Naturligtvis tycker jag att det är fint att mina barn får vara delaktiga i att göra något bra för sina “kollegor” i ett land som inte har några pengar att satsa på en inspirerande miljö för sina barn. Jag tänker på Rumäniens barn och gläds över det som ska komma dem till godo.
Men jag gläds också för mina egna barns skull. De har chansen att lära sig något om världen, att inte alla har det så bra som vi i Sverige. Att faktiskt nästan inga barn har det så bra som vi!
De får också lära sig glädjen i att samarbeta, att sträva mot samma mål.

I söndags tog jag en liten extrasväng hem från kyrkan tillsammans med barnen. Vi samlade pantburkar efter helgens evenemang. Vi fick ihop fyra fylla kassar.
För mig blev det till slut som en fix idé. Jag såg burkar i varenda dike och har haft fullt sjå med att inte ideligen stanna till och plocka upp dem.
På väg till jobbet i måndags, och på vägen hem i går, stannade jag till och plockade ihop ytterligare en kasse.

När vi pantade allt i går lärde jag mig att det är väldigt få ölburkar man får pant på. Trots alla kassar fick barnen inte ihop mer än cirka 50 kronor.
Så nu är frågan – Måste jag börja dricka en massa eller har jag möjligen tid att dammsuga vägkanterna runt stan de kommande veckorna?

Jag har inget att rapportera. Livet är helt vanligt. Jag vaknar, jobbar, åker hem, tar kväll, sover, vaknar, jobbar…

Men det är rätt skönt. Vardagslunk kan vara lyx, särskilt för de som ingen har.
Jag tänker på människorna i Japan, Lybien, Haiti… Ja, överallt på vår jord finns medmännsikor som inte önskar sig något högre än att få lite vardag i livet.

Helgen so far:

Fredag
När jag cyklat hem från jobbet möttes jag av lilla Svalan som vill åka till badhuset med mig. Vi fick inte med oss någon kompis till henne så i stället blev det en mor-dotter-kväll med några sim-meter, mycket lek och en hel del avslappning i varmvattenbassängen. Dessutom lyckades lilla Svalan få mig att hoppa från kanten igen – två gånger till på köpet.
Väl hemma igen bakade vi en god äppelpaj och tittade på någon frågesport på TV. Jag fick vänta tills lilla Svalan somnat innan jag kunde frossa i Let´s Dance-finalen.

Lördag
Guldgossen och lilla Svalan gav sig av för att leka med kompisar medan Förundersökningsledaren och jag for till mina föräldrar. Förundersökningsledaren grejade med deras internetuppkoppling och installerade en ny dator medan jag bara njöt av att få vara “hemma”.
På eftermiddagen, när vi åkt hem och samlat in barnen lagade vi våfflor och sen åkte jag till kyrkan för årsmöte. Jag kom hem lagom till Earth Hour. Min omtänksamma familj hade lämnat en liten lykta lysande i kapprummet så att jag skulle kunna hitta in utan att behöva tända i taket.

Söndag
Vi har varit i kyrkan rätt tidigt. Dels har ju sommartiden knappat in en timma men Guldgossen och Förundersökningsledaren var på plats redan två timmar innan gudstjänsten för att öva på gitarr (Förundersökningsledaren) och drama (Guldgossen).
Lilla Svalan och jag var också i kyrkan tidigare än vanligt. Jag fick med min ett av våra kompisars barn som skulle vara med i barnkören och så skulle jag påa radion. Lilla Svalan är egentligen inte med i barnkören för hon är för blyg för att stå på scén men hon ställde ändå upp och sjöng tillsammans med dem för det var bara tre barn i kören i dag. Och jag måste säga att lilla Svalan är fantastik. Trots att hon inte varit med på en enda övning så hakade hon på i låtarna riktigt bra. Tänk om man hade så lätt för att lära.
På väg hem från kyrkan samlade jag och barnen in en massa tomburkar. I barnens skola håller de på med ett projekt och samlar in pengar till nya lekplatser för barn i Rumäninen. Vi ska panta burkar och flaskor och lämna kvittona till lärarna.
Hemma väntade Förundersökningsledaren som var i full färd med att laga mat till inte bara vår familj utan också en gästande familj. Resten av eftermiddagen fick vi trevligt sällskap tillsammans med våra gäster.

Nu är det bara familjen Zäta i huset igen. Lilla Svalan ligger i badet, Guldgossen och Förundersökningsledaren tittar på andra “Tillbaka till framtiden”-filmen och jag håller på att klippa fram lite sånger som jag ska be Förundersökningsledaren hjälpa mig lägga upp på bloggen.

Jag har sett alla veckans vårtecken på en och samma dag. Kan bero på att jag inte varit utomhus tillräckligt länge tidigare i veckan.

I dag har jag i alla fall i tur och ordning
1. Hört fågelsång
2. Sett vakna myror i en myrstack
3. Sett blommande snödroppar i någon annans trädgård
3. Sett små gröna krokusspjut i min egen trädgård.

Så fort jag kommit hem från cykelturen (Aj, min stjärt. Jag har förmodligen suttit för mjukt i vinter.) kom lilla Svalan rusandes mig till mötes och ville att vi skulle åka till badhuset och bada.

Jag kan behöva lite motion, så varför inte.

I natt drömde jag att min pappa tog ner en av de stora blodlönnarna som flankerar den numera bortglömda spatservägen fram till stora ingången.
Av träet sågade han med motorsågen ut en liten morahäst. Jag fick den för att kunna fila till och måla något vackert.

När jag täljt på hästen ett tag fick jag se att jag råkat göra en mugg i stället.
Jag sprutlackerade den med Höganäsfärg och så blev det en höganäsmugg.

Mamma tyckte att jag skulle ge den till grannarna eftersom de samlar på höganäsmuggar, men jag vågade inte knacka på hos dem eftersom de har två farliga vakthundar i sin trädgård.

Sedan spårade drömmen ur och handlade om en sjö som inte finns, om bubbelbad i regn tillsammans med sura möhippetjejjer och om groteskt stora spindlar som slukade en Bob Marly-man i Argentina dit jag och lillchefen åkt för att träffa en journalist som skrev på en släktkrönika.

En förståndig männsika skulle antagligen vårfejjat sin cykel innan första turen, och upptäckt och åtgärdat sådana små detaljer som att bromsen inte fungerar till exempel.

En förståndig människa skulle troligtvis valt en varm och skön dag för vårens första cykeltur, inte en dag med minusgrader och bitande kalla vindar.

En förståndig människa skulle förmodligen satt på sig sitt armbandsur med tidtagarfunktion när hon skulle cykla till jobbet för första gången på länge och ville ta reda på hur lång tid det tog.

En förståndig människa skulle med största sannolikhet tänkt på att det finns en klocka i mobilen i stället för att sucka över att hon glömt ta på sig sitt käcka armbandsur.

Men nu är jag ingen förståndig människa – så det så!

Grattis alla änglar! I dag har Gabriel och Rafael namnsdag.

Gabriel är Guds budbärare som hälsade på både Maria och Sackarias strax före vår tideräkning tog sin början. Säkerligen var han i farten även vid andra uppmärksammade budbärartillfällen.

Men vem var Rafael då? Dröj en sekund så ska jag googla.

*

*

Enligt Wikipedia är Rafael en av de tre ärkeänglarna. Ärkeänglarnas ställning är omdiskuterat, och även deras antal.
Även inom islam förekommer ängeln Rafael. Det är han som fått i uppdrag att signalera början av domedagen genom att blåsa trumpet.

Enligt Angels Garden är Rafael läkekonstens ängel som även håller koll på kunskaperna och dygderna.

Det var visst inte så bråttom. Förundersökningsledaren påpekade att jag kunde spara mitt bråttom tills det var dags att åka hem. Barn ska skjutsas och han själv ska jobba i kyrkan så jag hinner inte cykla hem utan måste ta bilen.

Märkligt att jag kunde glömma att han skulle jobba i kyrkan. Det har han gjort i stort sett varenda torsdagkväll sedan september.

I dag tror jag minsann det är dags. Våren kom inblåsandes med full fart i går så det är verkligen på tiden att jag… tar fram cykeln och cyklar till jobbet.

Men nu krävs det skärpning om jag ska hinna. De senaste månaderna har jag lämnat barnen på skolan strax efter halv åtta. Och då med hjälp av bil. Om det ska finnas någon chans att hinna i tid medelst cykel så måste vi ta oss hemifrån ungefär 20 minuter tidigare.

Jag har alltså inte tid att ägna mig åt något onödigt nu på morgonen, som blogga till exempel.

Det är något som känts underligt i munnen hela dagen. Tänderna i nederkäken är extremt pälsiga.
Jag misstänker att jag bara hann med överkäken när jag drog igång eltandborsten i morses.

Tror ni det jämnar ut sig om jag bara borstar där nere i kväll?

Jag har hittat fler visdomsord i min kalender. Det finns faktiskt ett varje vecka…
En del är visserligen bra, men inget speciella. Som till exempel:
“Den som inte är god mot sig själv, kan inte vara god mot andra.”
Judiskt ordspråk

En del är lite småroliga men knyter inte riktigt an. Som:
”Erfarenhet är att veta en massa saker som man inte bör göra.”
William S Knudsen

Och så finns det de där som verkligen är huvudet på spiken. Som talar till mig, som blir den devis jag levt hela mitt liv efter. Jag har hittat ett sådant visdomsord. Jag borde skriva det i pannan för det är så rätt, så på pricken jag:
”Det är ingen glädje att vara sysslolös. Det är roligare att ha mycket att göra och strunta i att göra det.”
Mary Wilson Little

Jag lyckades inte med min stående målsättning i badhuset i går. När timman gått hade jag 150 meter kvar att simma.
Som straff var jag tvungen att försöka simma crawl de sista metrarna. Det var inte lätt.

Först försökte jag bara göra rätt med armarna och simma bröstsim med benen, men det säger sig självt att det var orimligt. Jag tjuvkikade lite runtomkring i bassängen och upptäckte en man i sina bästa år som simmade en mycket tekniskt korrekt crawl. Han sprattlade med benen i takt med armarna så jag härmade honom.

Efter 25 meter gav jag upp. Även om det faktiskt gick fortare än bröstsimmet så var det så ofantligt jobbigt. Jag blev alldeles yr i skallen.
Kanske berodde det till viss del på att jag aldrig fick tillfälle att andas.

Fördelen med att simma sent på dagen är att badhusets cafée hinner stänga innan man duschat klart. Det är mycket lättare att motstå en frestelse som inte är genomförbart att falla för.

Jag har haft den här jobb-almanackan sedan innan jul.
I dag upptäckte jag att det står ett litet visdomsord för varje vecka.

Förvänta er att bli visdomsordsbombade!

Veckans visdomsord:
“En blygsam man blir som regel beundrad- om nu någon någonsin hör talas om honom.”
Edgar Watson Howe (som kanske inte var så blygsam)

I dag är det vår. Äntligen!

Temprometern visar sju plusgrader på väg till jobbet och den ståtliga snögubben som lilla Svalan och Förundersökningsledaren gjorde i lördags har smält ner till en liten snöboll. Solen lyser och alla är glada.

I dag har jag varit ledig från jobbet och i stället varit med Guldgossen i skolan hela dagen. Det har varit riktigt roligt och trevligt. Jag har bland annat fått se hur det ser ut innuti en glödlampa.

Några av Guldgossens klasskamrater är väldigt väluppfostrade och inkännande.
Direkt när jag kom på morgonen fick jag erbjudande av en av killarna att sitta bredvid honom långt ner i klassrumet. Det fanns en plats ledig bredvid Guldgossen men eftersom han sitter mitt i smeten bland de andra ville jag inte sätta mig där direkt, och skymma utsikten mot whiteboarden för de som satt bakom.

Mest imponerad blev jag under lunchen. Då fick jag inte plats vid Guldgossens bord utan satte mig tillsammans med några andra elever och två av lärarna. Allt eftersom de andra åt klart troppade sällskapet av. Jag blev föga förvånande kvar till sist. Betydligt mer överraskad var jag över att en av Guldgossens klasskamrater satt kvar och höll mig sällskap trots att han ätit klart.

Det finns hopp för Sveriges framtid!

Guldgossen var lite nervös innan den här dagen. Med mig som mamma kan jag ha förståelse för hans känslor. Men jag skötte mig rätt bra. På första rasten var jag med killarna och kastade snöboll ända tills en elev från en annan klass påpekade att man faktiskt inte fick kasta snöboll på skolgården. Under den andra rasten höll jag ihop med tjejerna och gjorde mig populär genom att ställa upp och veva hopprepet.

På lektionerna höll jag låg profil och satt mestadels tillsammans med Guldgossen och såg på medan han jobbade.

När skoldagen var över fick jag en varm kram av min son, som sa att jag gärna fick komma och vara med någon mer dag.

I dag har jag jobbat i Kaffestugan igen. Jag förstår inte riktigt själv varför jag tycker det är så roligt. Kanske för att det är lite som att “leka affär”.

Jag får ta betalt, räkna pengar, koka kaffe, bre mackor, bulla upp kakor och vara trevlig mot gästerna. Bara roliga saker hela tiden.

Sen ska vi städa också. Det är inte lika kul.

Hörrni, ni tävlar alldeles för dåligt. Därför blir det ingen dragning i dag. Det är ju bara en enda tävlingskommentar! Se nu till att skriva lite kommentarer så har ni chansen att vinna en ring.

Det är inte lätt att lida av ett sådant svårt handikapp som jag. Varje morgon och varje kväll blir jag påmind om mina tillkortakommanden. Så fort jag ser mig i spegeln möts jag av en haltande, snedvriden, skev bild, som tyvärr är min verklighet.

Det är inget jag skyltar offentligt med – men så här ligger det till:
Jag har olika stora bröst.

Lilla Höger passar så fint i alla mina BH:ar och håller sig alltid på plats.
Stora Vänster däremot, hon väller över och får allt som oftast för sig att hoppa över skaklarna för att besöka världen som en fri varelse. Jag försöker tygla henne, lägga till rätta och stoppa in – men hon tycks inte veta hut. Hon guppar fram genom livet bredvid sin lillasyster och visar sig på styva linan så fort det drar lite kallt.

Oron är inte så stor men den ligger där i bakgrunden och lurpassar på mina tankar, beredd att slå klorna i mig om läget skulle förvärras.

I går gick jag till Apoteket för att fråga lite om hur det förhåller sig med jod-tabletter.

Jag var nästan ensam kund inne bland pillerburkarna, och tur var väl det för damen i kassan hade inte heller sällskap. Jag stegade fram till kassan och frågade om de hade jodtabletter.
Kassörskan började förklara att man inte lagerförde jodtabletter på apoteken men att det fanns som beställningsvara för de som rekommenderats jod av läkare. Jag var på väg att tacka och gå när en stressad kvinna kom intumlandes och satte rak kurs mot oss.
-Jag behöver snabb hjälp här, avbröt hon vårt nästan avslutade samtal.
-Då får du vänta på din tur, tillrättavisade kassörskan vänligt.
-Men jag har bråttom. Jag kommer direkt från sjukhuset.
-Ja, men som du ser är jag ensam i butiken så du får vara vänlig och dröja ett ögonblick tills jag är klar med den här kunden.
-Jag visste det! Jag skulle gått till Guldvingen i stället! Där får man minsann alltid hjälp.
-Du kommer få hjälp här också, bara du dröjer ett ögonblick.
-Åh så typiskt! Att man alltid ska behöva bli illa behandlad.

Det var nog den sista kommentaren (eller möjligen det där om Guldvingen) som fick kassörskan att tända till. Plötsligt vände hos sig demonstrativt bort från den nyanlända och började lugnt berätta mer om jodtabletterna.
-De har ganska kort hållbarhet. Jag vet inte hur kort men det är meningen att vi ska få in en omgång på måndag… Om du vill kan du komma hit då så kan jag titta på en ask, så får du veta exakt hur lång hållbarheten är… Vill du att jag ska lägga en beställning till dej också förresten? Jag kan göra det om du vill, det är inget besvär alls… Vi vet ju inte om myndigheterna kommer beordra utdelning av jodtabletter… Om det skulle behövas menar jag. Som det ser ut nu så kommer det ju inte behövas… Jag kan läsa för dig här från nätet om du väntar lite… vänta… vänta… Här ska vi se: ”Det finns just nu ingen fara för den svenska allmänheten. UD rekommenderar att svenskar inte reser till Japan men det finns inga tecken på att eventuella radioaktiva partiklar sprider sig till svenskt luftrum.” Det här läser jag från Strålskyddsinstitutets hemsida… Strålskyddsinstitutet alltså. Så det är ingen fara… Men vill du att jag beställer tabletter till dig så gör jag det! Det är bara att fylla i uppgifterna här i datorn. Det går på ett litet kick.

Vid sin sista mening sneglade kassörskan upprymt mot Guldvingedamen. Jag kände mig märkligt fnissig men lyckades avbryta den aldrig sinande svadan och tackade för mig.

Häromdagen följde jag med Guldgossen till frisören. Hans långa lockar hade mer börjat likna dreads och det var utsiktslöst att försöka skapa någon form av ordning i kaoset. Nu fick de slitna tovorna ge vika för saxen och fram kom nya fina lockar, en spexig snélugg och busigt rufs.

När Guldgossen blivit tvättad, klippt, vaxad, fönad och fixad betalade jag och vi gick för att ta på oss ytterkläderna. Den entusiastiska frisören stod och vinkade av oss och såg sådär lyckligt nöjd ut över resultatet av sitt hantverk.
Guldgossen vinkade tillbaka, rev av ett karskt ”Hej då” och gjorde som vanligt – tryckte på sig sin svarta mössa!

Jag har fått ett hudvårdskit (tänk vad annorlunda ordet blir om man skriver ”en” i stället för ”ett”… lägger till ett bindestreck för tydlighetens skull… och tar bort ordet ”vård”) från The Body Shop tillsammans med en tidningsprenumeration.
I morse testade jag först den citrondoftande duschtvålen och sedan den citrondoftande bodybuttern. Jag blev så impregnerad av citrusångorna att jag själv inte kände någon doft alls.

När Förundersökningsledaren kommit till sans från sin djupa nattsömn och nyvaket stapplade in i badrummet smög jag intill och viskade med hest förförisk stämma:
-Känner du något?

Förundersökningsledaren vaknade till förvånansvärt snabbt och utbrast nytert:
-Ja! Du luktar som en halstablett!

När jag vaknar är världen återigen vintervit. Det som tidigare var gamla smältande snöhögar, överdragna med kommunens halka-inte-lilla-vän-grus, är nu fräscht vita snödrivor, inte mer än några timmar gamla.

Våren har fått på pälsen ännu en gång, och det lär inte vara sista gången för i år heller. Jag har inte hört lärkans glada drill än.

Ett vårtecken för stadsbarn såg jag i alla fall i går när gula sopborstbilar var ute på cykelbanorna och samlade ihop allt det där gruset som inte behövs längre.
I dag har andra gula bilar varit igång tidigt för att lägga tillbaka gruset på gatorna igen, ovanpå snön.

Här sitter jag, med lammkött mellan tänderna.

Nej, det har inte börjat någon ung, snygg gosse på jobbet som jag olyckligtvis råkat sätta tänderna i. Däremot har det börjat en ung kock som jag kanske nämnt någon gång tidigare (!). Eftersom vi firar S:t Patrics Day på jobbet i dag (alla går klädda i gröna kläder. Är det någon som avviker från dagens dresscode har de andra rätt att nypas) har kocken slavat i köket och lagat till en irländsk lammgryta till lunch.

Nu är ordningen återställd. Vi har åter igen en karl i huset.
Och inte vilken karl som helst.
Vi snackar om MIN karl! Välklädd och snygg, med bara en aningens tysk brytning över sche-ljuden.

Bad Boys 2 var inte så dum förresten. Gillar man biljakter där boven kör en lastbil full med snygga sportbilar som lastas av i farten allt eftersom och ställer till oreda för förföljarna på broar och motorvägar, så gillar man Bad Boys 2.

Och gillar man biljakter där boven kör en minibuss full med lik som trillar av i farten mitt inne i stan och ställer till förtret för sina förföljare, så gillar man Bad Boys 2.

Och gillar man biljakter där både bovarna och hjältarna kör Jeep genom en kåkstad på en sluttning och där samma scén med fastnande klädlinor upprepas minst tre gånger, så gillar man Bad Boys 2.

Och ja, jag gillar biljakter.

Jag är så ofattbart, förvånansvärt, fantastiskt dum.
*D*U*M*

I stället för att gå och lägga min trötta kropp och själ när jag har möjlighet, så blir jag sittandes framför TV´n och tittar på Bad Boys 2. Och när jag väl går och lägger mig strax innan midnatt så kan jag inte somna utan ligger och läser tills klockan är tjugo i ett innan jag till slut släcker lampan.

Jag försöker skylla på att jag är solokvist i sängen. Inte ens lilla Svalan gjorde mig den äran förrän kvart över fem i morses.
Men det är naturligtvis inte den tomma sängplatsen bredvid min som ställer till det. Det är bara det faktum att jag är så obota dum.

Jag är bara trött, trött, trött.
Det får bli tidig kväll i kväll. Inga stordåd på varken bak- eller framfronten.

Onsdagar har utvecklats till en “skjutsa-barnen-dag”.
Men med lite god planering och framförallt samarbetande föräldrar (och då snackar jag inte om Förundersökningsledaren som fortfarande befinner sig i Tyskland) så har jag lyckats minimera körandet till bara en vända per barn i dag.

Strålande sol. Jag har dragit ner persiennen.

Varmt och skönt. Jag har inte stuckit näsan utanför dörren.

Jag har sovit gott med lilla Svalan bredvid mig i sängen. Visserligen har jag vaknat till flera gånger under natten för att kontrollera att hon haft täcket på sig, men jag vill ändå påstå att jag sovit gott.

När jag väckte lilla Svalan i morses visade det sig att hon också sovit gott. Så gott att hon inte ville vakna. Och när hon väl vaknade till ville hon helst somna om. Hon hade ont i magen, gegg i ögonen och var förkyld.
Som den ömma, förstående mor jag är – tvingade jag henne att kliva upp och göra sig klar för skolan i alla fall. Det brukar ju vara värst på mornarna…

Nu har jag haft ont av den eländes eländiga eländes-hälsporren i åtta månader. Man skulle kunna tycka att det är nog nu. Lagom länge liksom.

Men icke! I morses kände jag att jag börjar få ont även i högerhälen. Delad glädje är dubbel glädje och delad smärta är tyvärr dubbel smärta.

I dag har jag skjutsat Förundersökningsledaren till Düsseldorf. Eller, nej, inte hela vägen dit… men jag körde honom till brandstationen här i stan där han samåker med sina arbetskamrater till jobbet, och från jobbet ska han fara vidare till Düsseldorf för mässa.

Jag och barnen får kampera själva till torsdag kväll. Förundersökningsledaren har uppmanat barnen att vara snälla mot sin mamma. Han sa inget om att jag ska vara snäll mot dem…

Guldgossen tog i alla fall sin far på orden för medan jag var borta en liten stund i morses och körde Förundersökningsledaren, såg han till att både han och lilla Svalan var ombytta, tandborstade och resklara tills jag kom hem.
Han är inne i en väldigt harmonisk fas. Förmodligen håller han på att samla pluspoäng inför tonårsrevolten.

I dag är jag trött och ledsen, och känslig.

Jag är trött för att jag har sovit för lite.
Jag är ledsen för att jag är trött.
Jag är känslig för att jag är ledsen.

Och jag blir så trött av att vara ledsen och känslig.