Zäta

I går började jag baka mina 40-årskalaskakor. Lilla Svalan hjälpte till lite grann. Hon hade utlovat mer hjälp men körde i brôt med cykeln precis innan jag började baka så hon softade mest i en fåtölj framför brasan med värkande knän och nästan skrapade handflator.

Jag bakade kolakakor. De blev inte alls sådär segt goda som de brukar, utan snarare spröda och krispiga. En helt annan upplevelse alltså, men inte sämre.

Jag har fått för mig att jag ska baka 40 sorter till mitt 40-årskalas. Om jag lever upp till min målsättning är osäkert, men det är ju alltid bra att ha ett mål.

Det gick bra att sjunga i förmiddags. Jag har bestämt mig för att sluta lova lägga upp sånger på bloggen, eller bilder, för det blir aldrig av. Men ni får tro mig på mitt ord – det gick bra.

I alla fall om man med “bra” menar långt ifrån felfritt och perfekt, men fullt acceptabelt, och med hjärta. Jag hoppas i alla fall att de som lyssnade upplevde att vi spelade och sjöng från hjärtat. Det är ju liksom det viktigaste.

Efter gudstjänsten satte vi oss och fikade med några bekanta i kyrkan. Jag var koncentrerad på barnen och följde inte riktigt med i samtalet som Förundersökningsledaren hade tillsammans med de andra två männen.
Plötsligt hör jag herr K säga:
-Kan Förundersökningsledaren följa med då tror du?

Jag ser en chans att få visa upp min sköna inställning till Förundersökningsledarens fritidsaktiviteter och säger snabbt raljerande:
-Det klart han kan! Och vänd mot Förundersökningsledaren:
-Du får ju alltid göra det du vill, eller hur!
-Ja, det är ju en juste inställning! kommenterar en av de andra fruarna.

Utan att ana ugglor i mossen vänder jag mig mot herr K:
-Vad var det ni skulle göra? Jag hörde inte riktigt.
-Vi ska paddla kanot… i Canada… i tre-fyra veckor!

Jag tittar förskräckt på Förundersökningsledaren som ser sådär härligt förväntansfull ut som han bara gör när det är äventyr på gång.
-Jaa, säger jag tvekande. Bara det inte är hela semestern…

Update:
Det var inte tre-fyra veckor det var frågan om. Och inte Canada heller.
Det var två dagar – runt Kållandsö.
Phu!

Lilla Svalan råkade öppna en makrillburk för mycket till lunch (det är inte alltid de kulinariska läckerheterna sammanfaller med helgen hemma hos familjen Zäta). Lilla Svalan blev lite deppig över sitt tilltag men Förundersökningsledaren tröstade med orden:
-Äh, det gör inget! Den kan jag ta på min smörgåsmacka senare.

Det går bra att tävla nu.

Nu har vi sett melodifestivalen. Rätt låt vann. Det hade varit samma sak om Danny´s låt vunnit. Eller vilken annan som helst. Fredrik Kempe har väl skrivit dem allihop.

I morgon är det min tur att sjunga. Det blir inte riktigt lika mycket fart och fläkt. Inte lika yviga gester. Inte fullt så glamorösa scenkläder.
Men förhoppningsvis lika ärligt som Sara Vargas “Spring för livet”.

Vill du lyssna är du välkommen till Pingstkyrkan i Lidköping kl 11.00. Eller så kikar du in på Radio Lidköpings hemsida och lyssnar live via webben.

Nu har jag fotat ringarna till 3333-tävlingen, men jag hinner inte lägga upp bilderna riktigt ännu.

Först är det dags för lite matlagning. Tomatkoket ska passeras genom en sil. Lök och morot ska hackas, rivas och fräsas. Köttfärs ska stekas, pasta kokas och har jag tur står maten på bordet om en halvtimma.

Nu står två burkar krossade tomater och lågtemperatursputtrar i en kastrull på spisen tillsammans med en aning socker, salt och en klyfta vitlök. I dag ska jag lura i barnen nyttigheter utan att de märker det.
Nästa steg blir att riva morötter och finhacka lök och smyga ner i köttfärssåsen.

Lördag.
Få se här, vad kan vi hitta på med den här dagen?

Guldgossen ska åka till badhuset och ballfejja med en kompis.

Lilla Svalan får efterlängtat kompisbesök från Skövde.

Förundersökningsledaren ska ut och handla. Kanske lite kläder och absolut mat.

Jag då, skulle jag kunna ägna dagen åt att blogga och titta på missade TV-program? Det vore ju underbart. Att ta det lite lugnt och kurera min huvudvärk.
Men nej, så blir det naturligtvis inte.

Förundersökningsledaren väckte mig genom att sträcka fram telefonluren och beordra mig att ringa alla frisörer i stan för att jaga rätt på någon som hade lördagsöppet och kunde klippa Guldgossen. Det finns många frisörer i den här stan, men ingen som hade möjlighet att ta emot Guldgossen med kort varsel. Den första jag ringde till hade till och med gått i pension för fem år sedan.
-Jag har ju sagt till dem att jag lagt av, sa hon suckande när jag berättade att vi hittat hennes nummer på hitta.se. Jag tog mig tid att förklara hur man får bort sig från hitta så att hon slipper fler galna mammor som ringer tidigt en lördagsmorgon.

Efter att ha uträttat dagens goda gärning trodde jag i min enfald att jag skulle kunna få ta det lite lugnt – men icke. Lagom till att frukosten serverades kom nästa uppgift från Förundersökningsledaren:
-Det enda jag vill att du gör i dag, är att få fast barnens Royalmärken på deras halsdukar och skjortor.
-Ja visst! kvittrade jag och kände huvudvärken hovra innanför pannbenet.

Nu försöker jag framställa Förundersökningsledaren som den stora boven i dramat, men så är det naturligtvis inte.
Nej då, efter frukosten klev den riktiga kravställaren in på scenen. Zäta heter hon, och hon har bestämt att jag ska laga en riktigt rejäl lunch i dag, en sådan som man kan göra matlådor av. Dessutom ska jag börja baka till mitt 40-årskalas. Jag hinner väl inte med alla 40 sorterna i dag, men kanske en i alla fall. Och så ska det skrivas av texter till sjungeriet i kyrkan i morgon, och tas hand om tvätt, och…

Men jag tror jag börjar med att blogga lite.

Bowlingen med jobbet i går gick inte så bra – för mig. Jag gjorde några strikar, strajkar, stikes… Ni vet, det där när man får ner alla käglorna vid första försöket.
Men för övrigt var det ett rätt lamt spel från min sida.

Roligt hade jag i alla fall, och det är ju huvudsaken.

När jag kom hem och lagt mig fortsatte festen, i min dröm.

Jag, Kockkollegan, Snyggkollegan och Släktingkollegan gick vidare till Stadt för att dansa.Stadt låg inte där det ligger i verkligheten, utan i slutet av gatan som går förbi baksidan av Missionskyrkan, mot stadsparken till.
På Stadt träffade vi på ytterligare en kollega. Hon är tjänstledig för tillfället, för att prova på annat jobb. Den tjänstlediga kollegan föreslog att vi skulle spela kort, så det gjorde vi.

När vi spelat ett tag tröttnade Snyggkollegan och ville att jag skulle skjutsa hem henne. Jag tittade ut genom fönstret och såg att Stadt numera låg väldigt nära hennes hem så jag föreslog att hon skulle gå i stället.
-Nej, jag orkar inte gå. Snälla, kan inte du skjutsa mig!
-Det tar bara fem minuter att gå, det klarar du allt!

Jag ville inte lämna det spännande pokerpartiet vi var mitt uppe i, och dessutom hade jag parkerat min bil vid torget. Det var längre att gå till torget och hämta min bil än det var hem till Snyggkollegan.
-Orkar du inte gå får du väl ta en taxi, tyckte jag.
-En taxi? Vet du hur dyrt det är eller? Skulle jag ta en taxi den lilla biten? Det är ju befängt. Varför kan du inte skjutsa mig? Åldernojjiga kollegan skjutsade ju hem Lillchefen eftersom hon var för full för att ta sig hem själv. Kan inte du också vara lite snäll och ställa upp och skjutsa? Du är ju också kristen!

Där kom det! Kristen = snäll = en aning dum i huvudet. Ånej, man kan vara snäll men det finns ju en gräns.
-Det tar längre tid för mig att gå och hämta bilen är för dig att gå hem.
-Men snääääälla! Kaaaan du inte skjuuuuuutsa mig heeeem!

Jag vet faktiskt inte hur det gick. Jag hann vakna innan saken kom till sin spets. Jag tror inte jag skjutsade hem henne men man kan aldrig veta. Jag är ju rätt snäll…

Mensvärk. Huvudvärk. Trött.

Det här kan bli en trist dag.

I kväll ska vi bowla med jobbet. Jag känner en viss press eftersom jag vann förra gången. Men då var jag inte sporrad (hälsporrad)…

Två minusgrader och en sol som lyckas värma till och med genom bilrutan.
Känns som det här kommer bli en skön dag!

Det här är inlägg 3333. Eftersom lilla Svalan just lärt sig att 3 är ett mytiskt tal som bör användas i de sagor de författar i skolan, så måste jag ju använda mig av den vetskapen även här på bloggen.

Alltså blir det en tävling. Och föga förvånande lottar jag ut ett smycke.
Det enda du behöver göra för att vara med och tävla är att skriva en kommentar till det här inlägget och ange vilken av nedanstående ringar du vill vinna.

BLÅ

GRÖN

KOPPAR

SVART

BRUN

VIT

Alla ringar består av silverfärgad koppartråd och olika pärlor. Allt är nickelfritt.

Det blir dragning av vinnaren nästa lördag. Har jag inte fått mist fem kommentarer på inlägget tills dess så väntar jag lite.

Med anledning av mitt förra inlägg kom jag just på att det finns ett litet ställe utanför Örebro som heter Rävgräva. Det ligger inte långt från Vintrosa.

Jag presterade inga större mästerverk i simbassängen i dag. Däremot kom jag på några innovativa idéer när jag stod i duschen.

Under simpasset struntade jag i att räkna längder. Det var så mycket folk i bassägen att det inte fanns någon abakus (kulram) ledig till mig och att hålla på att räkna meter under en timma och en kvart insåg jag snabbt skulle bli omöjligt.
Däremot gjorde jag en överslagsräkning. Jag stannade upp var femte minut och mätte pulsen så att jag hela tiden låg mellan 120-140 slag per minut, och så räknade jag vändorna mellan varje pulskontroll. Jag simmade alltid tre eller fyra vändor under varje femminutare. På så vis har jag i efterhand kunnat räkna ut att jag landade på ungefär 2250 meter.

Men det var ju vad som hände i duschen jag skulle skriva om.

När jag var på väg att tömma den sista slatten i duschtvålsflaskan så fick jag plötsligt en galen idé. Ja, jag överfölls av en sådan obändlig lust att testa det där som man gjorde när man var liten. Jag skriver “man” för jag är inte helt säker på att jag själv var delaktig de där gångerna för 30 år sedan, då “man” åkte kana på ett välsåpat kakelgolv i duschen efter gympan när jag gick i skolan. Men det skulle vara så kul att prova.

I dag har jag upptäckt att även jag har en gräns för hur mycket dumheter en snart 40-årig tant kan tillåta sig själv.
Tro det eller ej, men jag lät faktiskt bli att tvåla in hela kroppen och åka kana på golvet mellan benen på de andra tanterna.
I stället nöjde jag mig med att göra stora tvålbubblor mellan brösten med den lilla duschtvål som fanns kvar. Jag tror inte att någon såg mig.

Sen, när jag schamponerade håret, kom jag på en annan innovativ sak.
Jag brukar alltid ha problem med att jag tappar så mycket hår när jag tvättar håret. Och alla tappade hårstrån har en benägenhet att vilja samlas mellan skinkorna. Det är inte alls praktiskt, såvida man inte samlar hår till en peruk, och framförallt inte bekvämt att behöva gräva fram… ja, ni förstår själva.

I dag, efter 40 års hårtvättande, kom jag för första gången på den brilianta idén att i stället för att luta huvudet bakåt och låta alla lösa hårstrån sköljas ner utmed ryggslutet, så lutade jag huvudet frammåt och tappade på så sätt en stor del av mitt böljande svall rakt ner på golvet.
Tänk så behändigt! Varför har jag inte kommit på det här tidigare?

Update:
Min mamma har i efterhand påmint mig om att hon faktiskt lärde mig det smarta sättet att tvätta håret på, redan när jag var liten. Tyvärr har jag uppenbarligen förträngt det och samlat hår i onödan.

När jag vaknade i morses bar jag med mig minnet av minst fyra olika drömmar.

I den första var världen härjad av krig, svält, sjukdomar och naturkatastrofer. Mänskligheten var på väg att dö ut och vi var bara cirka tusen individer kvar. För att rädda den spillra som var kvar beslöts att placera ut alla människor på andra planeter. Ungefär som ett Aniara-projekt (åh vad jag älskar språket i den “dikten”) men med skillnaden att vi sattes ut en och en i en främmande miljö. Hur smart det var att placera ut oss en och en om syftet var att föra mänskligheten vidare kan man ju fundera på, i vaket tillstånd.

För att inge lite hopp och förtröstan och för att vi skulle få uppleva i alla fall ett uns av mänsklig kontakt, så hade vi med oss en dataskärm där vi stod i kontakt med de andra utplacerade människorna. Vi kunde inte kommunicera med varandra, men vi såg varann. Tyvärr såg vi också hur en efter en av de utplacerade dukade under av svält, syrebrist, uttorkning eller olyckor. Inte särskilt uppbyggande eller hoppfullt!

Tanken var att man skulle stanna på den plats man blivit satt och vänta på att något positivt skulle inträffa.
Jag orkade inte vänta.

Jag stängde av min dataskärm och gick på upptäcktsfärd på min nya planet.
Marken var täckt av sockervadd så jag insåg snabbt att jag inte skulle svälta ihjäl i brådrasket. Planeten befolkades av långa varelser som var misstänkt lika de där kaktusarna man träffar på i öknen om man kör Nintendos Mariocart. De här varelserna verkade dock vänligt sinnade men var inte kommunicerbara.

Rymden var inte svart utan ljusblå och skön som en sommarhimmel. Jag kunde med blotta ögat urskilja de andra tusen planeter som resten av mänskligheten var utplacerade på.
Plötsligt fick jag se en enorm rymdstorm som drog fram genom intigheten. Den träffade planet efter planet och förvandlade de små världarna till brinnande klot som snabbt flammade upp och sedan blev små glödande stjärnor.
Snart var det bara min planet kvar. Jag var den enda levande människan kvar i universum, och nu började brinnande klot landa även på min planet. Stormen närmade sig. Jag hade bara en liten, liten tid kvar att leva.

Då vaknade jag.

I kväll har jag bakat semlor. Jag testade Viktväktarnas recept och själva bullarna blev riktigt bra. Sedan tyckte jag att de hade i på tok för lite mandelmassa så där frifräste jag lite. Men jag höll mig i alla fall till mellangrädden.

Det kommer jag aldrig göra om. Påminn mig om att ställa tillbaka paketet i hyllan om jag någonsin får för mig att köpa mellangrädde i stället för riktig vispgrädde igen.
Jag använde Keldas Visp med bara 20 % fetthalt. Vilket bottennapp! Det är tusen gånger bättre att köra med den äkta varan och i stället ta lite mindre.

Mellangrädden smakade uppvispad äggvita med en tydlig bismak av soja.
Kombinera det med en för övrigt läcker semla och du inser snabbt vad onödigt det var!

Vilken tur att jobbet bjöd på riktiga semlor tidigare under dagen.

Jag kände mig nästan Elin-schwungig när jag var på Willys och veckohandlade under lunchen. En halvtimma tog det, från dörr till dörr.
Och då fick jag med mig två fulla kassar och lite bredvid.

Gissa vem av dem som är min syster.

Lilla Svalan har pratat om bakning ett tag. Hon vill så gärna baka, och helst efter eget recept.
I går kväll gav jag med mig och lät henne hållas, efter vissa restriktioner (fråga innan du tar något dyrt). Och så gav jag henne samma förhållningsorder som min mor gav mig när jag var liten och ville hitta på ett eget recept. “Du måste smaka på det du bakat!”

Jag minns så väl glädjen och euforin. Nu skulle det minsann skapas storverk. Tänk om jag kom på världens bästa recept. Något som ingen annan tänkt på. Något som skulle sätta mitt namn i historieböckerna, eller åtminstone i kakböckerna, eller… kanske i alla fall i den där lilla blå, vältummade pärmen där mamma förvarade alla sina bästa recept.

Efter nogsamt övervägande blandade jag så havregryn, socker, salt och… ketchup (snacka om innovationer) och klickade ut små kakor på en plåt som gräddades i 175 graders ugn.

Jag kan ju säga att evolutionen har tagit mänskligheten framåt.
Lilla Svalan gjorde en smet av mjölk, ägg, en aning salt, socker, vetemjöl, kakao, vaniljsocker och bakpulver. Hon hällde upp smeten i fyra ugnsfasta formar och ställde in dem i ugnen på 200 grader. Det som var kvar av smeten delade hon och Guldgossen på med en så belåten min att jag nästan blev avundsjuk.

Sedan började äventyren i ugnen.
Först hände ingenting, sedan ingenting och sedan fortfarande ingenting.
Men så stelnade ytan på kakorna och började svälla upp som en liten kulle. Kullen växte sig högre och högre tills det liknade ett berg och plötsligt vällde det fram lava ur topppen på berget. Eller ja, kaksmet var det naturligtvis men det kunde lika gärna varit lava.

Lilla Svalan döpte snabbt sina kreationer till “Lilla Svalans vulkanbakelser” och dukade fram fat, skedar och glas för att vi alla skulle få en skön fikastund som avslutning på dagen.
Tyvärr var vulkanbakelserna i det närmaste oätliga. När lavan stelnat förvandlades den helt oväntat till gummi och lilla Svalan hade använt för lite socker för att den skulle kunna passera som smågodis.

Lilla Svalan var inte ledsen över resultatet.
-Vi har i alla fall haft trevligt! konstaterade hon sanningsenligt efter att vi skrattande försökt pilla i oss lite av den nya kakan.

Och den var tusen gånger godare än mina havre- och ketchupkakor som jag själv hittade på en gång för över 30 år sedan.

Förundersökningsledaren kom hem från jobbet i går, alldeles sprängfylld av fakta efter företagshälsans föreläsning om kost, motion och hälsa.
Till middagen serverade han oss berättelser om bilmotorer, brasor och sex i brödhyllan.

Jag undrar vilken företagshälsovård de anlitar på hans jobb.

Barnen och jag var på bio och såg Trassel i går eftermiddag. Vi tog oss ända till Skara för att få uppleva lite 3D. Tyvärr var inte 3D-effekten riktigt som jag förväntat mig om jag jämför med de två 3D-filmer jag upplevt tidigare (Draktränaren – där saker stack ut från filmduken, och Avatar där man fick ett fantastiskt djup i filmen). Det enda som hände var att filmen blev mycket mörkare genom 3D-glasögonen än utan. Och utan kan man ju inte vara eftersom allt blir suddigt då.

Själva filmen var dock en höjdare. Jag både skrattade och grät. Visserligen är jag väldigt lättrörd när det gäller film (mer än i verkligheten) men ändå. Scenen med alla brinnande lyktor var en verklig höjdare.

Det är ytterligare en sak som förbryllar mig med den där krämen.
Den luktar spädbarnsspya. Jag läser på förpackningen att nattkrämen är parfymerad.

Hur tänkte tillverkarna när de tog fram parfymen spädbarnskräks? Är det för att gamla kvinnor med “mogen hud” mentalt ska kastas tillbaka till den tiden då man kunda hysta en jollrande bäbis i luften så häftigt att man belönades med en spontan spya mitt i plytet? Ska det få oss att känna oss unga på nytt och villfaras att hylla krämens undergörande och föryngrande egenskaper?

Tror ACO att jag är dum?

När jag kröp ner i sängen i går kväll konstaterade snabbt lilla Svalan, som som vanligt fattat posto vid sin mors sidan, att jag luktade illa.
-Ja, sa jag. Det är min nattkräm. Lukta på mitt ansikte får du se.
Lilla Svalan luktade lydigt och sa sen ärligt:
-Nej mamma. Krämen luktar gott. Det är din andedräkt! Den luktar fisk.

I fredags köpte jag mig en nattkräm för “mogen hud”.
Min hud är närmast övermogen och har börjat skrumpna som ett bortglömt äpple på sin kvist.

I går kväll provade jag krämen för första gången.
Jag förväntade mig något slags resultat på de små torra fläckarna jag har på kinder, panna och runt munnen. Men jag hade inte förväntat mig att i stället för torra fläckar få se eldigt röda utslag i ansiktet. Det sved och kliade och kändes allmänt besvärande.

I morse var tack och lov det mest irriterande röda borta och jag såg nästan normal ut igen.

I går kväll hade församlingen hyrt badhuset i stan och hel familjen Zäta var på plats. Jag tog tillfället i akt att simma en timma med siktet inställt på 2000 meter. Eftersom vi inte var jättemånga badande och de flesta hellre lekte och hoppade (huga…) så hade jag så att säga fritt spelrum. Det enda som var i vägen var några förrymda badringar, storlek extra big och en och annan madrass.

Jag gick ut lite för hårt och blev tvungen att dämpa tempot efter några hundra meter om jag skulle orka hålla ut hela vägen. Mot slutet blev det riktigt ont om tid. När det återstod 500 meter hade jag bara 10 minuter på mig och var tvungen att simma 50 meter per minut. Jag la in den lilla överväxel jag lyckades frammana och tyckte att jag riktigt forsade fram i vattnet.

När det återstod 200 meter kom Förundersökningsledaren och frågade hur det gick. Jag har inget minne av att jag svarade honom, och enligt Förundersökningsledaren fick han bara ett desperat frustande som bevis på att jag överhuvudtaget hört honom.

Men jag klarade det. Igen. Jag har ju lyckats en gång tidigare, men då tog jag rygg på någon snabbsimmande kille som banade väg för oss i en knôkfull bassäng. Det borde ha varit lättare den här gången eftersom jag var själv, men det var det inte.

När jag klev upp ur bassängen kunde jag knappt stå på benen och lite senare, i omklädningsrummet, blev jag tvungen att ta tag i skåpsdörren för att inte fara omkull.
Men det var det värt. Jag känner mig otroligt nöjd med mig själv.

Vad sur jag blev i går när det långa och vitsiga inlägget jag skrivit om alla mina reaböcker mystiskt försvann.
Men så insåg jag att livet är för kort för att haka upp sig på trivialiteter, och gjorde ett halsband till födelsedagsbarnet vi senare besökte.

Jag vill bara tala om att jag har köpt 21 böcker på bokrean, och är rätt säker på att jag ska klara mig hela året.

Gårdagskvällens middag blev lyckad sånär som på laxen. Eftersom jag (inte helt oväntat) hamnade i tidsnöd så hoppade jag över momentet med att låta spenaten rinna av på hushållspapper. Följdaktligen blev hela smördegspaketet för blött och det var inte så kul. Dessutom tyckte jag det var lite småläskigt när laxen var bara sådär perfekt klar. Den var jättegod och mjäll och nästan smälte i munnen men jag hade tyckt det var mindre slemmigt om den fått gå en liten stund till. Ovansidan av smördegen hann inte heller få färg för jag sänkte från 175 till 110 grader alldeles för tidigt. När jag gör den här rätten nästa gång ämnar jag starta med 200 grader och sedan sänka till 75 när anrättningen fått färg. Förhoppningsvis blir det bättre.

Pilaffriset blev dock en smaksuccé i alla fall i min egen mun. Det måste jag prova fler gånger. Man kan ju variera sig genom att smaksätta med annat än bladpersilja och krasse. Det finns andra gröna örter och man kan prova till exempel saffran.

Nu har jag filurat lite och kommit fram till hur jag ska tillreda kvällens middag.
Vi får gäster från norr. Personer som vi ofta gästat och ibland oanmälda. Nu känns det lite som pay-back-time och jag vill anstränga mig lite extra för att bjuda på något gott.

Alltså blir det smördegsinbakad lax, igen. Att jag ätit det varje dag sedan i tisdags (och till lunch idag) ser jag inte som något hinder. Det är en enkel och fantastiskt god maträtt. Med lite tillbehör tror jag att det kan bli riktigt bra.

Så här har jag tänkt:

Jag hälsar gästerna välkomna med ett litet glas apelsinjuice spetsat med grenadin (det är bara smak och färg, inget starkt) och med några frusna tärningar mangobitar som förhoppningsvis vill flyta på toppen. Har jag inte mango i frysen får jag ta vanlig is.

Tillagningen av smördegslaxen går till så att jag börjar med att fräsa en halv gul lök (strimlad) i lite olivolja och tillsätter raskt bladspenat (ungefär en påse). Jag kryddar med örtsalt och lägger över spenateriet på hushållspapper för att det ska få rinna av och inte blöta upp smördegen i onödan.

Ett stycke smördegsark lägges på en plåt. Jag bryr mig inte om att kavla ut den. Det är gott med lite extra tjockt tycker jag.
Jag ”smörar” smördegen med en halv liten burk färskost (gräslökssmak).

Nu ska spenaten på smördegen, som en lagom bred sträng i mitten helt enkelt. Jag lägger på hälften.
På spenaten lägger jag laxen. Jag har varit hos fiskhandlaren och köpt färsk lax för 179 kr/kg. Då fick jag en fin benfri bit som den vänlige lille fiskkillen även skinnade av åt mig. Jag inbillar mig att det kommer bli ännu godare med färsk lax.
Laxen saltas lite lätt, citronpeppras rätt kraftigt och i ett recept jag hittat står det även att man ska sockra. Jag har dock konsulterat Kockkollegan och fått veta att det är onödig smakbrytning i ett smördegspaket.
Och så på med resten av spenaten.

När paketet vikits ihop, äggpenslats och sesamfröats så ska det skjuts in i ugnen. Av Kockkollegan har jag lärt mig (efter förra försökets lite misslyckade temperaturresultat) att jag ska börja brascha på med 175 grader och sedan sänka till 110 efter bara en liten stund. När termometern visar att fisken börjar närma sig 46 grader ska jag sänka ytterligare till 50 grader och låta innertemperaturen sakta närma sig det perfekta 50-strecket.

Till laxen ska det serveras ett pilaffris.
Det är inte alls så avancerat som det lät när mina öron fick höra det första gången. I och för sig har jag aldrig tillagat det tidigare, så jag kanske inte ska ropa hej, men det verkar i alla fall ganska enkelt.

Först finhackar jag den lökhalvan som är kvar efter spenatfräset. Jag steker på den i lite olja tillsammans med riset och häller på en grönsaksbuljong för riset att koka i. När riset är klart hackar jag i rejält med bladpersilja, lite gräslök och en aning krasse.

Naturligtvis måste vi ha sås också. Ingen god middag utan sås!
Enklast möjliga och väldigt gott till lax är romsås. Bara att blanda creme fraish med en klick valfri röd rom. Jag kommer piffa till det med en aning krasse för sting och en liten dutt dijonsenap för värme.

När anrättningen serveras kommer tallrikarna prydas av några oskalade räkor som just nu ligger på tining hemma i kylen.
Jag ska skära ihop en fullmatad sallad också, för det tycker jag är lyxigt. Jag tänkte ha i machésallad som är min favorit med sin nötiga smak, tomater, gul och röd paprika, lite avokado, gurka, rädisor, fetaost och vattenmelon.

För att barnen ska vara glada och nöjda så steker vi fiskpinnar och kokar pasta till dem. Det är inte kul att lägga ner tid på god mat för att sedan ägna måltiden åt att tjata på barnen.

När vi låtit maten sjunka plockar jag fram en fruktsallad med honungsmelon, päron, äpple, apelsin och banan. Serverat med lite vaniljvisp eller kanske glass. Eller varför inte både och.

Sådär ja! Nu är middagen planerad. Det ska bli spännande att se om det blir så bra i verkligheten som det redan är i min fantasi. Ofta finns ett litet glapp mellan fantasi och verklighet som jag inte blir medveten om förrän det liksom är försent.

Nu gäller det att planera livet.

Jag ska hämta barnen, köra till optikern så att lilla Svalan får rätta till sina glasögon (igen. En klasskamrat har gett henne en smäll så att de blivit lite sneda) och sedan ila hem för att förbereda middag för oss och våra gäster.

Och i morgon är vi bjudna på födelsedagskalas. Jag tänkte göra ett halsband som present (varför gick jag och la mig i tid i går istället för att stanna uppe halva natten och göra halsband?) eftersom jag inte har tid att handla (haha). På eftermiddagen ska vi till badhuset också eftersom församlingen hyrt hela badhuset och har en förhoppningsvis trevlig familjeeftermiddag där.

Och så blir det söndag och då har vår serveringsgrupp hand om fikat efter mötet.
Någon gång måste jag också få lite tid för mig själv. Jag vill nämligen åka till apoteket och köpa en fet, fuktighetsbevarande nattkräm eftersom min åldersstigna ansiktshud börjar krackelera.

Jag har funnit den bästa, godaste, mest fulländade chokladen – alla kategorier.

Det har varit nötfärsbiffar, stenhällspizza, fruktsallad och smördegsinbakad lax. Ja, jag känner verkligen hur kocken i mig fått blomma ut de sista dagarna.

I kväll tog det dock stopp. Tiden, inspirationen och fantasin försvann tillsammans med dagens stress och kvar står jag i köket med två kokta ägg i min hand.

Men de är i alla fall ångkokta (Förundersökningsledaren har exprimenterat igen och funnit ut den exakta tiden för det perfekta ångkokta ägget) och jag ska fiffa upp dem med lite kaviar och smör. Och kanske, kanske kommer jag gå loss med majonästuben.

Vakna.
Kliva upp.
Skjutsa barnen till skolan.
Köra till jobbet.
Jobba.
Köra hem.
Skjutsa lilla Svalan till Jiu Jitsun i Idrottens Hus.
Köra hem.
Skjutsa Guldgossen till Royal i Örslösa.
Köra hem.
Koka två ägg.
Ta emot lilla Svalan och laga middag till henne.
Hämta Guldgossen från Royal i Örslösa.
Köra hem.
Gå och lägga sig.
Sova.

Det är tur att jag gillar att köra bil.

Tisdag kväll = TV-kväll.

Bygglov 20.00.
Dr House 21.00.

8 dl te till det och nattens sysselsättning är räddad.
Varför är jag så dum?

Det blev inte så farligt med den där ögoninflammationen. Det har kliat, svidit och grusat lite under dagen men redan i kväll tycker jag det känns bättre. Och lilla Svalans röda ögon drar mer åt vitt och brunt igen.

Wow vilken fantastiskt god mat jag lagade till middag i dag. Smördegsinbakad lax med spenat och färskost.

Jag tänkte ut receptet när jag handlade i söndags. Ingredienserna är enklast möjliga och tillredningen också. Enda utmaningen ligger i att inte “knulla” fisken.

Så här gjorde jag:
Jag rullade ut en platta smördeg på ett bakplåtspapper och pickade plattan med en gaffel för att undvik luftbubblor.
Sedan bredde jag ut knappt en halv liten ask färskost med gräslökssmak.
Jag fräste på en halv påse bladspenat i lite olja och saltade med örtsalt.
Mitt på smördegen la jag en sträng spenat och ovanpå den tre laxfiléer. Jag nöjde mig med att krydda med citronpeppar innan jag vek ihop rullen och klämde till ändarna så att inget gott skulle läcka ut i ugnen.

Förmodligen blir det bäst om man penslar anrättningen med ägg men jag nöjde mig med vatten innan jag strödde över sesamfrön.

Sedan kommer det där svåra momentet med att inte köra fisken för länge i ugnen. Jag hade satt ugnen på 200 grader men jag tror att man kan ha det lite varmare för att få lagom färg på smördegen utan att fisken blir överkokt. Det bästa är att mäta temperaturen i den tjockaste laxbiten och ta ut plåten när temperaturen är uppe i 50 grader. Kanske kan man ta ut den lite tidigare eftersom laxen förmodligen ökar något i temp även utanför ugnen, men sånt där kan jag egentligen inte.

Äta är jag dock bra på och det gjorde jag med glädje för det blev riktigt gott. Förundersökningsledaren beklagade sig lite över “det där gröna” men för övrigt tyckte han också att det var njutbart.

Funderar på om jag ska döpa om min blogg till “Medelåldersmadonnan” eller “Mitt i livet” eller “40-årskrisen” eller kanske “Zäta upptäcker ålderstecknen”.

Det har varit några inlägg om min ålder på sistone. Om ni tycker jag blir tjatig så vänta bara tills jag får barnbarn.

I dag blir det sallad för hela slanten. Fruktsallad på fikarasterna och ägg- och mozarellasallad till lunch.

Men till middag ska jag laga smördegsinbakad lax. Jag har till och med gått så långt i min utveckling som vuxen, ansvarstagande kvinna att jag förberett genom att köpa hem smördeg och ta upp lax för tining.

“Delad glädje är dubbel glädje.” Det är så sant som det är sagt, även om det inte var jag som sa det.

Men lika sant är att delad börda är dubbel börda. I alla fall när det gäller ögoninflammation. Just nu delar jag lilla Svalans ögoninflammation och det är ingen av oss som är lyckligare för att vi är två.

Jag skulle behöva skapa en databas över de böcker jag läst och de böcker jag äger. Såhär i bokreatider uppstår alltid risken att råka köpa på sig en bok man redan läst eller till och med köpt eller fått. Mig veterligen har det inte hänt ännu, men med tanke på i vilken takt jag köper böcker är det bara en tidsfråga.

I går upptäckte jag att även Willys hakat på bokrean och sålde fyra pocketböcker för 99 kronor. Jag köper helst pocket eftersom det är samma höjd på alla böcker. Lättstaplat med andra ord.

De böcker jag plockade med mig var:
Clive Cusslers “Den heliga stenen”
Conn Igguldens andra bok i serien om Erövraren “Bågens Mästare” (Den första och tredje har jag skickat efter från Adlibris.)
Raymond Khourys “Ormens tecken”
Roslunds och Hellströms “Tre sekunder”.

Bågens Mästare och Tre sekunder hade jag redan bokat för som vill-ha-objekt i Bokias reakatalog men nu lyckades jag knipa dem ännu billigare, och som pocket.

På väg hem från Tillväxtgruppssamling. Hela familjen Zäta sitter i nya Volvon.
Plötsligt tvärnitar Förundersökningsledaren. Det rycker i våra bilbälten. Jag flämtar till. Guldgossens mage far upp i halsgropen.
-Vad gör du? utbrister jag, inte helt utan irritation i rösten.
-Det var en liten kanin, svarar Förundersökningsledaren småskärrat.
-Kanske möjligtvis en hare, kontrar jag som ingenting sett på vägen.

Då hörs lilla Svalans nytra röst från baksätet:
-Det hade varit bättre om du kört över den.

Vad det är gott med fruktsallad! Helt fantastiskt gott! Verkligen!
Och lite konstigt – att en banan, en apelsin och ett äpple tillsammans kan blir så mycket godare än en banan, en apelsin och ett äpple var för sig.

Det här var precis var jag INTE behövde. Ännu en natt med alldeles för lite sömn.

Till en början var det helt mitt eget fel.
Jag hade fått för mig att vi skulle baka pizzastenspizzor till middag och naturligtvis tog det längre tid än jag trott. Inte förrän efter tio var barnen i säng, jag själv en stund därefter.
Dubbelsängen befolkades av mig, lilla Svalan och Guldgossen – som var en aning mörkrädd. När Förundersökningsledaren kom för att lägga sig fick han plocka bort två tredjedelar av de sovande innan han fick plats.

Strax efter ett på natten kom Guldgossen tillbaka. Då hade han inte lyckats somna om efter att Förundersökningsledaren hjälpt honom i säng.
Jag makade på mig, bad honom hämta en kudde, och släppte ner honom mellan mig och Förundersökningsledaren med en trött förmaning om att Guldgossen skulle hålla sig på min sida för att inte väcka Förundersökningsledaren.

Sedan sov jag inte mycket mer den natten. Det var för trångt om saligheten. Jag vet att jag måste hunnit sova någon minut i alla fall för jag drömde att en av mina systrar födde barn, en pojke och tre flickor. Hon födde hemma hos sig och jag var med och tog emot barnen, lindade in dem i filtar och skötte om allting. Direkt efter förlossningen gick systern och hennes man och handlade på Carrefour (en stor butik som finns i bland annat Italien) och jag var rätt förgrymmad över att de lämnade barnen sådär direkt.

När det var en kvart kvar tills min väckarklocka skulle gå igång bad jag Guldgossen gå tillbaka till sin egen säng – för att jag inte skulle väcka honom när jag klev upp (jättelogiskt). Han somnade i alla fall om och jag också. Jag fick tio minuter av underbar, djup, ostörd sömn.

Nu är frågan – kommer jag överleva dagen med bara de där tio minutrarna?

Var i kyrkan i förmiddags och tog med mig inköpslistan för att kunna handla middagsmat på hemvägen.

När mötet var slut och vi skulle fara hem upptäckte jag att jag glömt plånboken hemma.
Det var bara att fara hem, hämta plånboken och vända tillbaka till stan för att kunna fylla på matförråden.

Nu har jag stekt biffar av två kilo köttfärs. Det tog en stund men de blev väldigt stora, fina och goda!

Nästa projekt blir hemmagjorda pizzor.

Hur svårt kan det egentligen vara… att gå och lägga sig i tid. Vad är det för okänd kraft som lockar och drar och får mig att bekymmerslöst hålla mig vaken till andra sidan midnatt, utan att göra nåt vettigt och knappt ovettigt heller för den delen?

Jag känner mig som barna som inte vill gå och lägga sig “bara för att”.
Men nu är klockan tjugo i ett och jag har inga utsikter om att få sova någon åtta timmars skönhetssömn innan det är dags att pallra sig upp till en ny skön helgdag.

Vi har varit i badhuset på förmiddagen. Det var Guldgossen, jag, Lilla Svalan och lilla Svalans kompis.

Först tittade jag på när barnen våghalsigt hoppade från 3:an. Jag vet att jag är fånigt räddhågsen men jag vågar inte ens hoppa från kanten.

Seda lekte vi hajleken. Det går till så att barnen seglar på en flotte av sammanflätade flytmadrasser och försöker akta sig för mig som är haj. Jag jagar dem med blottade tänder och fruktansvärda grin och lyckas jag fånga något oskyldigt litet barn så sliter jag det i stycken med mina sylvassa tänder. Eller nästan, jag killar dem lite i alla fall.
Det är en väldigt spännande lek för både mig och barnen. För barnen är det läskigt eftersom de inte riktigt vet vad jag ska ta mej till eller vem jag ska rikta in mina attacker på. För mig är det spännande eftersom jag inte bottnar där vi brukar leka och jag ogillar som sagt att hamna allt för långt under ytan. Efter en välriktad spark av något flyende byte kan det hända att jag kallsupar mig och måste vila en stund vid bassängkanten innan leken kan fortsätta.

När jag tröttnat på hajleken (det är märkligt nog aldrig någon av barnen som tröttnar först…) tog jag med mig Guldgossen till motionssimmet och tvingade honom att simma 400 m. Det fick bra. Sedan tyckte jag att han kunde simma 100 m till och börja samla meter till ett kilometermärke. Guldgossen var ganska trött och tämligen tveksam så jag gjorde något dumt. Jag försökte muta honom med att om han simmade 500 m så skulle jag hoppa från kanten.
Guldgossens längtan att se mig hoppa var uppenbarligen mycket större än hans aversion mot att simma, så han nappade oväntat och direkt. Jag har aldrig sett en trött Guldgosse simma så snabbt.

Jag stod vid kanten och tvekade länge trots att jag var ivrigt påhejad av tre småskuttande barn som turades om att visa mig olika sätt att hoppa eller dyka på.
Till råga på allt kom en mamma från kyrkan gåendes och vi hejjade naturligtvis på varandra. Barnen var inte sena att berätta att jag var rädd för att hoppa från kanten men att jag lovat bara för att Guldgossen simmat så duktigt.
Mamman var finkänslig nog att börja dra sig mot duscharna, men flickan hon hade med sig ville gärna stanna kvar och se mig hoppa. Eftersom jag ju inte kunde låta dem stå och vänta hur länge som helst så var det bara att samla mod och göra ett litet dödsskutt ner i den djupa dykbassängen.
Och det var faktiskt inte så farligt. Jag fick varken några kallsupar eller vatten i näsan. Inte ens lite drunkningsångest.
Men jag har inga planer på att göra om det frivilligt. Jag behöver ju ha något uppseendeväckande att kunna muta barnen med nästa gång vi är i badhuset.

Efter hoppet gick jag och simmade 25 minuter till. Den här gången i mitt eget tempo. Det innebär att jag simmar mer under än över vattnet (märkligt att jag inte är rädd för det) och sätter upp ett så pass högt tempo att jag får upp pulsen mellan 140-165 slag/minut.
En medelålders herre som simmade samtidigt som jag kunde inte låta bli att kommentera min framfart när jag för en gångs skull stod still och kollade pulsen.
-Blir du inte trött? frågade han. Du simmar ju jättefort!
-Jo, jag blir trött. Men jag simmar ändå! svarade jag stolt och kastade mig ner under vattenytan igen.

När Guldgossen skrev upp sin halvkilometer som badhuspersonalen passade jag på att anmäla mig till kilometermärket jag med. Man måste inte köpa några märken, men det kan vara roligt att ha uppskrivet hur långt man simmar egentligen. Patrik, så hette badvakten, förklarade att man kan hålla på och skriva upp under hela livet om man vill. Man måste simma minst 200 meter och max 2000 meter per tillfälle.
När jag sedan gick för att få antecknat mina 1250 meter tyckte Patrik att jag var duktig. Det tyckte inte jag själv men jag sträckte ändå på mig en extra centimeter innan jag gled ner i varmvattenbassängen och strechade armar, rygg och nacke.

Fy vad trött jag är i kroppen. Hjärnan är med rätt bra, men kroppen är helt tungslö.

Kan det bero på att jag inte somnade förrän vid två-tiden för att sedan vakna klockan sju?
Kan det bero på att jag varit och simmat på förmiddagen och de sista 25 minuterna tog i så pass att en medelålders herre förundrat frågade: -Blir du aldrig trött?
Kan det bero på att jag just satt i mig en bastant lunch med pasta och köttfärssås som Förundersökningsledaren lagat till?

Eller kan det till och med vara så att alla tre faktorer samverkar för att bara vilja draaa mig till sängen?

Jag steker pannkakor. Trots att lilla Svalan inte är hemma.
Hon har tingat in en övernattning hos en klasskompis och återfås nog inte förrän sent i morgon eftermiddag.

Varför steker jag då pannkakor kan man fråga sig?
Jo, det är för att jag också gillar pannkakor. Det är inte bara lilla Svalan som är ett pannkaksfreak i den här familjen. Guldgossen som också ska få smaka, tillhör inte de totalbegaistrades skara men några stycken ska jag nog lyckas muta i honom.

Dessutom har vi smet över sedan i går kväll. Och trots mitt fagra tal så är det den verkliga anledningen till att det serveras pannkaka som fredagsmiddag i Casa Zäta i kväll.

Jag hör till den andel av den kvinnliga populationen som inte sminkar mig särskilt ofta. Jag tycker huden blir lite ledsen efteråt och dessutom är jag inte särskilt bra på det, förmodligen för att jag inte får tillräcklig övning.

De gånger jag väl tar fram paletten brukar det ske under devisen “The more, the merrier”. I dag har jag till exempel använt champanjefärgat puder, rostrött rouge, stålblå kajalpenna, en vitbeige skimmerskugga strax under ögonbrynet, tre olika lila nyanser av ögonskugga, och så förstås en svart maskara.

När jag granskar slutresultatet är det svårt att inte dra paralleller till en julgran i februari – avbarrad men med allt glitter och alla färggranna kulor kvar.
Det är tur att jag har ett arbete som enbart består i telefonkontakter. Och mina stackars arbetskamrater har nog vant sig vid det här laget. Annars kan jag ju alltid trä en papperspåse över huvudet under fikarasterna.

Det känns som om barnen börjar bli stora när de är ute på egna aktiviteter var och varannan kväll.

I går var lilla Svalan på Jiu Jitsu och jag skjutsade henne både dit och hem. Jag stannade också kvar under den timma träningen pågick och fick se hur ett helt tjog barn försökte slita omkull varandra på röda mattan. Mycket underhållande!

I dag är lilla Svalan på Royal Rangers och eftersom de andra föräldrarna vi brukar samåka med saknar bil i dag så både skjutsar och hämtar jag. Just nu är jag hemma en sväng emellan och hämtar andan och tittar till tvätten.

Guldgossen går inte heller sysslolös. I går var det hans tur med Royal Rangers och i morgon kväll är det Vips i kyrkan.

För egen del har jag en ganska lugn vecka. Vi har ju varit i Italien så måndagskvällens aktiviteter gick bort. I går skulle jag varit i kyrkan på “sammanträde” men det glömde jag bort. Förundersökningsledaren är i kyrkan i dag och renoverar och jag har ingen uppgift utanför hemmet (om man inte räknar med jobbet) förrän på söndag då jag ska påa radion.

En av de roligaste sakerna vi gjorde i Italien var att åka pulka i Alperna. Hur låter det? Pulka i Alperna!

Ännu roligare var att det var en strålande solskensdag med plusgrader och värme genom termobyxorna (utifrån alltså…). Snön gnistrade så att jag blev orolig att barnen skulle bli snöblinda. Alla var glada och hela världen log.

Till och med jag blev övertalad att testa ett åk i den långa backen.

Jag börjar längta efter våren. Nu är sportlovet över och det finns ingen anledning att behålla all snö och is längre. Nästa vecka är det mars och det är enligt min almanacka den första vårmånaden.

Så hit med lite vår. Ge mig snödroppar och tussilago (vi såg båda i Italien), fågelkvitter och smältvatten, snöslask och smutsiga barnoveraller. Jag är beredd.

Det har killat och kliat, skavt och känts obehagligt hela dagen.

Inte förrän jag skulle gå hem från jobbet upptäckte jag att jag missat klippa bort alla lapparna från nya BH´n jag tog på mig i morses.

Alla missade prislappar får mig alltid att tänka på den gången för många år sedan då Förundersökningsledaren fick uppdraget att ta upp kollekten i Brunnskyrkan under en julaftonsbön. Kvällen till ära bar Förundersökningsledaren sin nya snygga mossgröna kavaj.

Som sig bör börjde han framifrån. Han gick från rad till rad och sträckte in armen långt in i bänkarna för att nå de som satt längst in. Allt eftersom han passerat började folk fnissa i bänkraderna. Jag sat längst bak och kunde inte förstå vad som var på gång… förrän Förundersökningsledaren kom även till min bänk.

Då fick jag se hela den stora klasen med lappar som hängde i armhålan från Förundersökningsledarens nya kavaj.

Vad är det för universell regel som gör att man alltid får med sig mer smutstvätt hem från en resa än vad man packar ner rena kläder innan man åker?

Av totalt 26 böcker som jag vill köpa på rean hittar jag bara sex stycken som är billigast på Bokia. Resten ligger bättre till på Adlibris, och många av de billiga böckerna på Adlibris är inte ens reaböcker.

Jag har räknat ut att jag skulle spara 342 kr om jag köpte de böcker jag vill ha på Adlibris i stället för på Bokia. Jag har däremot undvikit att räkna ut vad alla böcker kostar. Ibland är det bättre med en låg ”need-to-know”-nivå.

Det klickar fortfarande i öronen efter flygresan i går. På vägen till Italien var det inga problem men när planet var på väg ner för landning när vi närmade oss Säve så märkte jag verkligen av min oförmåga att tryckutjämna. Jag satt bredvid lilla Svalan och hon försökte instruera mig i hur man gör men det hjälper inte med någon av de knep jag fått lära mig. Oftast hjälper det inte ens att svälja. Bara om jag lyckas gäspa stort kan trycket lätta. Men jag var inte trött förrän jag satt i bilen och närmade mig Lidköping. Då somnade jag tryggt på passagerarsätet, men utan att gäspa innan.

Nyss hemkommen från Italien. Vi flög dit i torsdags och landade på Säve vid sextiden i kväll.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att börja packa upp våra resväskor. Det första lilla Svalan gjorde var att slå på TV´n. Det första Förundersökningsledaren gjorde var att ställa om belysningen från borta- till hemmaläge.

Och det första Guldgossen gjorde var att ta sig an engelskaläxan han har till i morgon.
Jag tycker Guldgossen får högst poäng för sin insats.

I morses sträckte jag på mig i sängen, gjorde mig till en lång mask och utstötte ett mornande, morrande morgonljud.
Inne i från Guldgossens rum hördes en nyväckt son:
-Föder du barn mamma!?

Nu har jag varit i väg och bollat med bollarna, böjt och bänt på behagen, ja, helt enkelt bråkat med brösten.

Lilla Svalan undrar om det finns pappografi också. Det skulle jag i så fall vilja se.

Jag tittar i reklambladet från Bokia inför nästa veckas bokrea. Hittills har jag bara hunnit till sidorna med barn- och ungdomsböcker. Det finns jättemånga fina barnböcker jag plötsligt känner ett skriande behov av att köpa hem. Böcker är ju så bra presenter. Jag älskar att ge bort en bok. Man vet att man ger bort en upplevelse, och dessutom är en bok så lätt att slå in. Inga mjuka knöliga paket där inte!

Jag har kryssat för de böcker jag vill köpa. En liten pil av blyerts pekar ut alla pärlorna. Jag är redan uppe i många hundra kronor.
Vi berättar inte om det här för Förundersökningsledaren va!

Guldgossen är precis hemkommen från skidlägret på Hovfjället. De hade haft -37 grader en morgon och det var svårt att andas. I backen var det dock “bara” -17.

Guldgossen har haft roligt och inte gjort några värre vurpor. Värsta upplevelsen var nog en sticka i foten som inte ville följa med ut.

Nu ska vi ta tidig kväll och se till att Guldgossen hinner sova ikapp lite. Jag vet från egna lägererfarenheter att sömn lätt blir ett bortprioriterat område.

Ni kan aldrig gissa vem jag mötte när jag var ute och gick på lunchen i dag!

Låt mig utlysa en liten tävling. Den som gissar rätt vinner en skön SPA-kväll hemma hos familjen Zäta med bubbelbad, täljstensbakad pizza och hårbottensmassage.

Numera kör jag Saab. Eftersom Mitsubishin är såld (tack och lov för det. Jag kunde ju inte ens stava till det där utrikiska märket) och vi har skaffat oss en nyare bil så har jag fått överta Förundersökningsledarens Saab.

Av någon outgrundlig anledning är det alltid Förundersökningsledaren som blir vid de nyaste, coolaste grejjerna i vårt hem, medan jag får ärva hans avlagda. Det kan handla om bilar, mobiler eller termobyxor.

Jag är i alla fall nöjd med Saaben. Om man bortser från gårdagens incident när fjärrlåste inte fungerade och jag därför inte kunde komma in i bilskrället utan att larmet gick, så har den skött sig bra.
Jag har inte alls samma inkörningsproblem som jag hade med Mitsubishin. Saaben rullar fint och utsätter mig inte för några pinsamma kärringstopp vid rödljusen. I morses bjöd den till och med på en cool sladd i en av stadens alla rondeller.

Det är långkalsongskallt ute. Jag hinner få köldskador på låren under de 30 sekunder det tar att krångla mig ur bilen och kasta mig in i värmetryggheten på jobbet.

Guldgossen, som varit och åkt skidor i Hovfjället, ska enligt uppgift ha haft det ännu kallare. I dag kommer han hem. Jag ska noga förhöra mig om förfrusna nästippar, fingrar och tår. Och kanske fråga lite om hur han haft det också…

Det kalla vädret beror på ett högtryck som lägrat sig över Sverige och våra grannländer. Är det inte lite lustigt egentligen, att på sommaren ger högtryck värme men på vintern kyla? Rent vädermässigt är det inte så svårt att förstå, men tänker man bara på det i förbifarten rimmar det illa.

Guldgossen har fått lära sig att årstiderna beror på jordens lutning.
Just i dag tycker jag det känns extra tydligt att vi lutar bort från solen.

I kväll ballade jag ur. Hittade en chipspåse i godisskåpet (vad hade jag där att göra?) och åt upp alldeles för mycket. Nu mår jag dåligt i samvetet.

Lilla Svalan noterade vår nya IKEA-matta som kommit på plats medan hon varit borta. Hon konstaterade att vi nu har ny soffa, nytt soffbord och ny matta.
-Men pappa, jag tycker vi ska skaffa en ny platt-tums-TV också!

Det är skönt att ha lilla Svalan hemma igen. Hon har sovit över hos svärmor och svärfar mellan lördag och måndag och haft jättekul men jag har ändå längtat lite grann.

När jag hämtade henne hos mina föräldrar (svärmor skjutsade dit henne i går eftermiddag) i går kväll ville jag bara krama om henne men hon tittade inte ens på mig och ville inte följa med hem.

Senare i går kväll satt hon dock ihopkurad bredvid mig i soffan och i natt sov hon mellan mig och Förundersökningsledaren så nu kan jag inte beklaga mig över att ha fått för lite närhet.

I kväll blir det lilla Svalan och jag som gäller eftersom Guldgossen är på sportlovsläger och Förundersökningsledaren först ska spela innebandy och sedan ha möte med folket som håller i församlingens hemsida.
Jag ämnar smöra för lilla Svalan med pannkakor och kanske lite soffmys och så måste vi packa uppo hennes väska och köra några maskiner tvätt.

Jag fick en riktig kanondag i går. Alla ingredienser fanns med.
Vi hittade en ny matta på IKEA, en som matchar det nya soffbordet som vi köpte för att matcha nya soffan.
Jag köpte ett par jeans på Cassel. De var inte på rea (jag som inte handlat kläder till ordinarie pris på hur många år som helst. Det är helt emot mina principer…) men kostade ändå bara 300 kr.
Vi fikade semlor och fick dessutom trevligt sällskap i form av svägerska med familj.
Vi såg den söta filmen ”The Tourist” på kvällen. Inget att skriva hem om direkt men en ganska trevlig liten film.

Det enda som saknades från min önskelista var räkorna. Men i stället för räkor åt vi filé Oscar på restaurang Lilla London på Avenyn och till fläskfilén serverades kräftstjärtar så jag fick min beskärda del av skaldjur i alla fall. Jag har inte reflekterat över hur väl kräftor passar till fläskfilé tidigare, men det var en riktig höjdare. Särskilt tillsammans med en god bea och några spröt grön sparris.

När händer det att dieseln för första gången är dyrare än bensin?

När vi köpt en dieselbil såklart!

Vilken underbar lång och härlig sovmorgon… Förundersökningsledaren fick.

Halv tio stapplade han ut från sovrummet efter sin Törnrosasömn och såg sådär oförskämt pigg och utsövd ut.

Själv vaknade jag kvart i åtta och kunde inte somna om.
Det märks att jag närmar mig kärringåldern.

I går tog febern slut för lilla Svalan. Äntligen!

I dag har hon fört ett hårt liv. Först barnkalas, direkt därifrån till 30-årskalas och direkt därifrån till farmor och farfar. Hos farmor och farfar fanns också farbror och faster och två kusiner.

Guldgossen har vi släppt iväg på sportlovsläger och lilla Svalan är “på läger” hos farmor och farfar. Hon var så trött, så trött frampå kvällningen men hon ville inte lägga sig förrän vi åkt.
-Åk nu, så jag får få och lägga mig någon gång!

Nu sitter förunderskningsledaren och jag och planerar en barnfri morgondag. Jag vill försöka klämma in färska räkor, mattköp och nya jeans samt The Tourist. Förundersökningsledaren vill addera en semla och en tur i nya bilen.
Vi får väl se om vi kan lyckas sammanföra alla önskningar.

Men först vill jag ha sovmorgon – och sova. Inte som i morses då jag hade sovmorgon men vaknade klockan fem av mensvärk och sedan inte lyckades somna om förrän det var fem minuter kvar tills jag var tvungen att gå upp.

Jag talar med en man som bryter kraftigt. Efter en stund har jag svårt att fortsätta ställa frågor utan att skratta högt.
Jag: -Hur många lägenheter har ni?
Han: -Det berôer på horr man räknar. Vi harr nåugra utthårningslägenhetter åkkså, män barra med kukvrååå.

Kockkollegan blir mäkta förvånad när han ringer för att fråga efter en Inköpschef och får veta att personen ifråga heter Per Siljekvist.
Kockkollegan har ju lämnat kockyrket bakom sig och tycker att han ändå ständigt blir påmind om kockandet.

Efter några replikbyten upptäcker Kockkollegan att Per inte alls heter persiljekvist utan Per Silverkvist. Det är förmodligen inte omvärlden som bråkar utan Kockkollegans hjärna…

Orsaka – Förorsaka
Saka – Försaka
Veta – Förveten
Säga – Försäga sig
Hård – Förhårdnad
Troende – Förtroende
Klara – Förklara

Ser du den röda tråden här? Ser du sambandet mellan orden?

Låt mig förtydliga:
*Den som förorsakat någonting, han har orsakat det lite för mycket. Om du är orsaken till en olycka så säger man att du har förorsakat den.
*Du sakar ett kort när du spelar poker, och sakar du ett riktigt bra kort så känner du att du försakar något. Att försaka är att saka för mycket.
*Att veta saker är bra men tror man sig veta riktigt mycket blir man en besserwisser. –Vad du är förveten! säger min mor till mig om jag försöker visa mig på styva linan.
*Att försäga sig är att säga för mycket.
*En förhårdnad är hud som blivit för hård.
*Tror jag riktigt mycket på dig så har du mitt förtroende.
*För att du ska klara din uppgift måste du veta riktigt mycket. Någon behöver förklara för dig.

Nu förstår du vad jag menar. Det lilla ordet “för” före ett ord, innebär att det blir för mycket av det goda, eller det onda. Ursprungsordet räcker inte till som beskrivning utan man lägger till för som prefix.

Med detta i åtanke, hur passar då ordet självförakt in i bilden? En människa som lider av självförakt (för visst måste man väl lida…) har ju alldeles för lite självaktning.

I går kväll gjorde jag ett armband som jag haft i huvudet en längre tid. Jag ska ge bort det i födelsedagspresent i morgon.

Armbandet bygger på tre rader memovire och har turkosa glas- och rocaillepärlor. Mellan pärlorna har jag fyllt ut med böjda rör och så har jag gjord några hängen. Tre med glaspärlor och två med sländevingar. Ett sjätte hänge består av en daisy.

Bilder kommer så småningom.

I går fyllde min Bernina 3 år. Jag uppvaktade med att ge henne en ledig dag.
Hon har visserligen haft “ledig dag” i över ett halvår så jag är inte helt säker på att hon uppskattade gesten.

Torsdag kväll. Vi äter middag och diskuterar “Sveriges Värsta Bilförare”.

Guldgossen: -Jag gillar bäst den där gubben som är tvilling och kan en massa om teknik. (“Den där gubben” är ungefär hälften så gammal som jag…)

Lilla Svalan: -Om det fanns ett program som hette Svergies bästa bilförare så skulle du vara med i det mamma!

Guldgossen är inne i en så härlig och harmonisk fas. Han hjälper till utan att gnälla, han till och med börjar duka av bordet utan att vi bett honom. Han berättar hur han haft det i skolan, han försöker hålla sin syster på gott humör och han är allmänt trevlig och social.

I morse var det dock en erbarmerligt trött Guldgosse som försökte samla tillräckligt med kraft för att kliva ur sängen. Jag försökte snabba på honom genom att berätta att det snöade ute så att han kanske inte skulle kunna cykla till skolan utan bli tvungen att nyttja apostlahästarna.

När Guldgossen smugit runt med påklädning och tandborstning blev det plötsligt lite bråttom om han skulle hinna gå till skolan innan frukosten serverades. Jag hjälpte honom att packa gympapåsen för att det skulle gå så fort som möjligt. När han stod med gympapåsen i handen och skolväskan på ryggen konstaterade han att det där skulle bli för tung och krångligt för honom att bära.
För att eliminera riskerna för tjafs erbjöd jag mig att gå med honom och ta bussen från skolan i stället för från vårt bostadsområde. Men då hade vi verkligen bråttom. Att missa bussen var inte ett alternativ. Jag slängde på mig mina överdragsbyxor samtidigt som jag jagade på Guldgossen. Han blev berörd när han såg hur jag fick stressa och erbjöd sig att cykla i stället, för då skulle han kunna ha gympapåsen på pakethållaren. Jag ville inte att han skulle ta cykeln eftersom det var så mycket snö. Risken att cykla på en dold isfläck och köra omkull var allt för uppenbar.

Det var när Guldgossen tog på sig sina tjockebyxor som han kom på att han ju faktiskt fick plast med gympapåsen i ryggsäcken. Platsen hade upptagits av tjockebyxorna men med lite god vilja och en hel del knôkande så fick påsen plats.
Nu skulle jag inte behöva gå med honom utan hinna ta bussen i lugn och ro.

Guldgossen slog ut med armarna, gav mig en go kram och sa:
-Det är sån´t som händer mamma. Det kan bli lite rörigt ibland. Men nu har vi ju löst det!

När Guldgossen skulle kliva ut genom dörren tyckte han att snöfallet var rätt snällt och bestämde sig för att cykla i alla fall, trots mina protester. Det var nästan att han ångrade sig när han märkte hur trögt hjulen rullade, men eftersom klockan rullat på utan motstånd så var han tvungen att ta cykeln för att hitta i tid.

När bussen stannade till utanför skolan för att plocka upp fler nedsnöade resenärer stod Guldgossen på andra sidan vägen och vinkade glatt från sin cykel.

Jag blev så glad, både för att Guldgossen inte kört i brôt, och för att han bryr sig om sin mamma och vinnlägger sig om att göra saker som han vet uppskattas.

Det är min Guldgosse det!

Min sista tanke innan jag somnade i går kväll var:
”I morgon ska jag åka buss till jobbet så jag får INTE försova mig.”

I och för sig försover jag mig nästan aldrig. Jag har inte haft för vana att ”snooza” eller stänga av klockan i sömnen eller ligga och dra mig eller… ja, försova mig helt enkelt. När klockan ringer kliver jag raskt upp ur sängen (oftast för att jag är tvungen att rusa på toa) och sedan är jag igång.

Min första tanke när jag vaknade i morses var:
”Åh nej, jag har försovit mig i 25 minuter!”

Det var en i det närmaste surrealistisk upplevelse att stå och vänta på bussen i ymnigt snöfall och någonstans från tallskogen höra Juditsångarens hälsning till våren.

Från och med i morgon har lilla Svalan varit hemma sjuk i mer än en vecka. Det betyder att vi måste ha ett läkarintyg för att få fortsätta vabba.
Frågan är om någon läkare vill träffa henne? Det behövs egentligen inte för hon har säkerligen drabbats av samma virus som en massa andra ungar i stan och vi ger henne erfoderlig behandling med dryck, cortison på utslagen och febernedsättande vid behov. Men kan man utfärda läkarintyg per telefon?

Ja, i och för sig, varför inte? Om en försäkringskasseläkare kan avgöra att en sjukskriven inte har rätt till sjukpenning utan att träffa vederbörande, borde en riktig läkare kunna avgöra om ett sjukt barn är sjukt genom att prata med någon av föräldrarna per telefon.

Update: Förundersökningsledaren har ringt vårdcentralen. Sköterskan han talade med blev riktigt orolig när hon hörde om lilla Svalans alla symptom och ville ha dit henne på momangen. Varken Förundersökningsledaren eller jag är lika oroliga och Förundersökningsledaren tyckte det räckte om han får en tid i morgon.

”It´s a papercut” låter på något sätt mycket bättre än “Ja har skôört mâk på ett papper”.

Båda gör dock lika ont!

När jag bar in kladdkakorna från bilen i morse reflekterade jag över hur tunga de var. ”Det är mycket kladdkaka i de kladdkakorna” tänkte jag.

Sedan upptäckte jag att jag även bar kassen med badkläder och schampo, balsam och duschtvål med samma arm.

I dag har vi besök av hunden Fanny på jobbet. Det är för hennes skull jag bakade kladdkaka hela kvällen i går. Han har nämligen namnsdag i dag.

“Går det inte med våld så går det med mer våld”.

Talesättet stämde dåligt när jag försökte vinkla persiennerna på jobbet för att stänga ute den sköna solen som stack mig mindre skönt i ögonen.

Jag drog i persiennsnöret med rejäl kraft – men inget hände.

Jag drog i persiennsnöret med enorm kraft – och splittrade plasttappen som man håller i så pass att jag drog upp ett sår på tummen.

Precis efter att jag somnat i går kväll, strax före tolv, kom lilla Svalan in till oss. Hon behövde gå på toa men när hon kom in i badrummet såg hon någonting som rörde sig där inne så hon vågade inte vara kvar.

Jag kände att hon var riktigt het och mumlade: “Det är inbillniingen..”

Min hjärna försökte få kontsakt med kroppen så att den skulle gå upp och följa med lilla Svalan men Förundersökningsledaren hann före, vilket måste betyda att han inte hunnit somna ännu.

När toalettbesöket var avklarat kollade Förundersökningsledaren tempen på lilla Svalan. Hon hade 39,4 grader så det var inte så konsigt att hon såg saker röra sig inne i badrummet.

I dag har lilla Svalan mått bättre, varit pigg och glad och i det närmaste feberfri…
…till klockan fyra. Sedan kastade sig febern över henne igen tills hon grät sig igenom en sen middag och stupade i säng.

Förundersökningsledaren får vara hemma i morgon också. Kvinnosakskvinnan i mig (som jag inte visste fanns) jublar i smyg över att det är jag som jobbar medan Förundersökningsledaren vabbar. Den ekonomiskt sinnad Snåljåpen i mig (som jag däremot har full koll på) är inte lika glad.

I kväll har jag bakat två kladdkakor till jobbet. Guldgossen blev nerlockad från övervåningen av den ljuvliga doften och kunde inte för sitt liv förstå varför han inte fick smaka. Om man bara tar lite i kanten… Ska det verkligen vara så nödvändigt att kunna presentera fulla formar för arbetskamraterna?

Update dagen därpå: Gissa om Guldgossen var belåten när jag kom hem med nästan en halv form “rester”! Han åt så han fick ont i magen men somnade ändå med ett leende på läpparna.

Känner mig inte helt hôrker.
Kan det vara nåt som går?

(Lilla Svalan har haft feber, ont i magen och utslag på händer, fötter, knän och armbågar sedan i torsdags.)

Jag kanske bara behöver sova. Jag har faktiskt inte tid att vara sjuk just nu. Det är grymt mycket att göra på jobbet och jag har inte varit hemma sjuk på flera år.

Nu har jag på mig örhängena som jag gjorde i går kväll (bilder kommer i detta inlägg så småningom). De var osedvanligt enkla att göra men är ganska fina ändå.

Det bästa är att Förundersökningsledaren inte sa att det ser ut som om jag gjort dem på dagis. Det brukar han säga om mina smycken annars.

Jag sitter och pysslar smycken i min lilla pysselhörna när Förundersökningsledaren kommer pyjamasklädd ner från övervåningen med en soppåse i handen. Han tittar uppfodrande på mig en stund tills jag säger:
-Jaja, ställ den vid dörren.
-Ja, för jag kan inte gå ut. Det är bara du som har kläder på dig.

I morse fick vi vara med om något helt nytt i familjen Zäta.

Strax innan min väckarklocka ringde hörde jag Guldgossen gå upp, gå på toa och sedan tassa nerför trappan till nedervåningen. När jag vaknat till ordentligt gick jag ner för att se vad han hade för sig.

Jag hittade Guldgossen vid köksbordet, med engelskaböckerna uppslagna, en läsebok bredvid sig och ett häfte med Europas länder, huvudstäder, berg och öar liggandes på vänt en bit bort.

-Vad gör du Guldgossen? frågade jag förvånat.
-Jag kom på att jag behövde göra läxorna.

Halv åtta en söndagsmorgon!

På förmiddagsgudstjänsten skötte Förundersökningsledaren ljudet och jag var med och sjöng i kören, och sjöng även några solopartier.

Lilla Svalan är fortfarande sjuk så mormor (min mamma) ryckte ut och barnvaktade både lilla Svalan och Guldgossen. Vi är så lyckligt lottade att både Förundersökningsledaren och jag har pigga föräldrar som ställer upp när det behövs.

Det gick hyfsat bra att sjunga. Sista sången var lite väl hög och jag svävade i väg med några egna toner som inte hörde till partituret men förhoppningsvis var det inte för illa.

Om du vill bilda dig en egen uppfattning om förmiddagens insats kan du lyssna på reprisen på Radio Lidköpings hemsida: http://radiolidkoping.seasites.se

Tryck på radion på vänstersidan där det står “Lyssna Live”. Gudstjänstsändningen börjar klockan 20.00.

Guldgossen har varit borta hos en kompis i stort sett hela dagen. När han kommer hem har Melodifestivalen redan börjat och resten av familjen sitter bänkade vid det nya soffbordet och äter varma mackor.

Guldgossen har köpt en halvliters Coca Cola och börjar vifta med den.
-En gard!
-Se upp!
-Det här är mitt farliga vapen!

Guldgossen försöker sig på att kasta flaskan upp i luften för att sedan fånga den efter några saltomotaler. I stället trillar flaskan med ett tydligt “klonk” i Guldgossens huvud.

Jag skrattar så mycket att vi missar vem eller vilka som skrivit kvällens vinnarlåt.

Och plötsligt är temperaturen nere i 37,7 grader. Det är verkligen omväxlande att vara lilla Svalan i dag.

Strax före jul beställde jag hem lite nya pärlor från en av alla otaliga webb-shoppar.
Bland annat hittade jag riktigt härliga snäckskalsovaler i skimrande färger med drizzlat mönster.

Och när en av väninnorna fyllde jämt i januari passade jag på att göra ett halsband med matchande örhängen till.

Jag måste erkänna att de gjorde sig bättre på mottagaren än på mig, men ni får hålla till godo med mig som modell.
Egentligen borde jag också ursäkta mig lite för låg bildkvalisort eftersom systemkameran inte var hemma och jag använde vår lilla kompakt-kamera i stället, men jag tycker det är fjantigt att be om ursäkt. Hade jag tyckt bilderna var förskräckligt dåliga hade jag ju bara kunnat låta bli att visa dem.

Dagen efter att de här bilderna togs gick jag ut i vårt ouppvärmda uterum. Där fick jag förmånen att fota i dagsljus och då blev bilderna betydligt bättre trots samma lilla kamera.Jag gillar att pärlorna är så olika.
Tack vare de små blå rocaillepärlorna ger hela halsbandet och örhängena intrycket av att vara blå men tittar man närmre ser man att det finns många andra färger också.

Nu är lilla Svalan sjuk igen. Hon har sovit en bra stund i eftermiddag och när hon vaknade till lyckades vi pilla i henne en bulle och lite saft. Med vår nyinköpta munhåletemprometer uppmätte vi hennes temperatur till 39,8 grader.
Inte så konstigt att hon är trött, gnällig och saknar aptit.

Nu har vi precis sålt min bil till en trevlig dam från Tidan.
Förundersökningsledaren satte ut bilen på blocket.se i går kväll så det blev en ganska snabb affär.

Jag fick en rejäl självförtroendeboost när jag skjutsade lilla Svalan till en kompis på förmiddagen.

Mamman i familjen hade sina föräldrar där och de hade hört när jag sjöng på julkonserten i kyrkan. Båda två tackade för sången och tyckte att jag sjöng underbart.

Man kan ju bli lite generad när man får komplimanger och jag sa något i stil med att vi har många duktiga sångare i församlingen.
Då sa mamman:
-Men Zäta. Det har vi visserligen, men du måste förstå att du är helt i en klass för sig!

En lika fin komplimang har jag inte fått sedan en man i församlingen berättade att hans dotter hört mig sjunga i radion från en livesändning från kyrkan. När mannen kom hem fick han en utskällning av sin dotter.
-Pappa! Varför berättade du inte att Carola sjöng på mötet i dag? Hade jag vetat det skulle jag absolut velat vara med på gudstjänsten.

En riktigt upplyftande kommentar fällde en liten flicka när jag sjöng på en begravning för ett antal år sedan.
Jag stod uppe på läktaren och sjöng så de som var med på begravningen såg mig inte. En flicka vände sig runt och började leta med blicken när jag sjöng och så viskade hon till sin mamma:
-Oj, är Ariel här!