Zäta

Jag läser böcker.
Det är som livsluft.
Någon annas livsluft som man tar del av för en stund. Något att förlora sig i, att drömma sig bort med. Människor man inte träffat och aldrig kommer att träffa men som man ändå lär känna och vars liv man delar för en stund.

För några dagar sedan avslutade jag C.J Box´s bok “De Samvetslösa”. Det var en mörk berättelse om några poliser som begått ett brott de till alla buds stående medel ville dölja.
Eller så var det en berättelse om en modig flicka som gör allt för att beskydda sin bror och sig själv.
Eller kanske handlade det mest om en gammal ranchägare som plötsligt hittar en ny mening med sitt enahanda, ensamma liv.

Boken var inte den bästa jag läst, inte den näst bästa heller. Den hade sina poänger, särskilt fram emot slutet när det blev lite spännande, men jag tror att den skulle gjort sig bättre som film. Jag tror till och med att man har gjort film av den. Jag borde sett filmen, i stället för att läsa boken.

Förra boken jag läste var betydligt bättre. “Tjuvarnas stad” av David Benioff. Trots många beskrivningar av fasansfulla händelser så fanns ett grundläggande stråk av ljus och humor som lyfte boken radikalt. Inramningen av berättelsen var också väldigt viktig för att man skulle orka läsa och ta till sig.
Boken följer en ung man under några dagar av andra världskriget. Jag rekommenderar den verkligen.

Nästa bok på nattduksbordet blir Lars Keplers “Hypnotisören”. Jag vet ingenting om den och vägrar läsa baksidestexten, men jag har fått låna den av en kollega och har förstått att den ska vara bra.

Det ligger inte alls lika mycket snö här inne i stan som det gör ute hos oss i utkanten av Lidköping. Vi har uppskattningsvis 7-10 cm på vår gräsmatta men gräsytorna vid Kronocampingen är bara lätt sprinklade med snöflagor och inne vid Framnäs är det i princip barmark.

Så grattis alla Stenhammarsbarn som kan göra snögubbar och ha snöbollskrig åtminstone under förmiddagen. Ni drog det längsta strået.

Kan vi inte bestämma oss för att fira jul i dag. Vi har de två viktigaste attributen – snö och julklappar.

Här har snön fortsatt falla under natten och bäddat in omgivningarna i ett decimetertjockt täcke av vitt fluff. Det är riktigt vackert. Jag vet att det ska slaska bort i morgon, så låt oss passa på att njuta medan tid är.

Dessutom har jag fått paket nu på morgonen. En mjuk lätt gräddvit pläd och två kuddfodral i de rätta färgerna.
Visserligen var presenterna hafsigt inslagna och kom per post från ett tidningsförlag som jag utnyttjar för att få fina tidningar (och läckra premier) men ändå – det är ju i alla fall paket!

God Jul hörni!

Hu, hu, hu vad jag fryser.

Jag måste antingen tända en brasa eller få upp värmen med lite hushållsarbete.
Ja, det får bli en dust med tvättkorgen tror jag.

Jag ska till tandläkaren i morgon. Jag hyser inga som helst planer på att göra mig till inför besöket.
Tandläkaren är nämligen cirka 65 år och brukar svära över sina krånglande datorer och försöka få liv i nätverket samtidigt som han möblerar om i min mun med en hand. Jag har lite svårt för honom måste jag erkänna.

Update:
Jag tycker verkligen inte om att träffa tandläkaren. Jag hade inga hål men han lyckades få hela munnen att blöda ymnigt när han visade mig hur jag ska använda tandpetaren. Jag blev uppmanad att titta noga i spegeln ovanför mitt huvud och såg hur blodet bara välde fram. Jag såg ut som en vampyr som just fått syn på fredagskön på ICA.

Lilla Svalan berättar glädjestrålande om fotbollsmatchen på dagens gympalektion:

“Jag gjorde ett mål. Så det blev oavgjort. För det var ingen mer som gjorde mål. Så det blev ett-ett!”

Antingen måste jag hålla några lektioner i logiskt tänkande med lilla Svalan eller så utelämnade hon vissa väsentliga fakta i sin resumé.

Jag hade siktet inställt på 2000 när jag klev ut från kontoret och styrde kosan mot bilen på parkeringen.
2000 som i simmade meter.

Efter jobbet var nämligen planen att tillbringa en timma i simbassängen för att motionera lite hälsporrevänligt.

Tji fick jag!

När jag låste upp bilen och skulle dra nyckeln ur låset satt nyckeln kvar. Det var bara det svart plasthöljet runt själva nyckelämnet som följde med min hand. Och det var omöjligt att få loss nyckeln.
Jag gick tillbaka in på kontoret och lånade en polygrip av vår IT-tekniker. Men hjälp av den lyckades jag få ut nyckeln.

När jag skrapat rutorna och satt mig i bilen lyckades jag vrida om den futtiga nyckelstumpen i tändningslåset utan hjälp av polygripen. Men till vilken nytta? Bilen vägrade starta. Den bara tuggade runt utan att tända till.
Jag försökte några gånger innan jag gav upp och ringde till Förundersökningsledaren.

Han hade haft egna problem på väg hem från sitt arbete. Vägen var avspärrad på grund av snöovädret så han hade fått ta en omväg och kom försenad till fritids där sega barn väntade på honom och var högst ovilliga att få på sig ytterkläder och samla ihop sina saker för att åka hem.

När Förundersökningsledaren skjutsat hem barnen och hämtat en reservnyckel till bilen kom han äntligen för att hämta mig. Jag hade gått tillbaka in i vestibulen och stod och tryckte i värmen och sjöng julsånger för mig själv.
När jag såg att Förundersökningsledaren kom gick jag ut till honom. Då hade han redan fått igång min bil med sina magiska krafter. Eller om det kunde varit den hela reservnyckeln som gjorde susen.

Nu hade det gått en timma sedan jag slutade jobbet och det kändes inte alls som det var läge att åka och simma. Varken jag eller Förundersökningsledaren var heller särskilt sugna på att åka hem och laga mat så vi bestämde oss, med barnens glädje som svepskäl, för att köpa med mat hem från McDonald´s.

Förundersökningsledaren körde till McDonald´s medan jag körde hem och skulle börja duka.

Just som jag svängde in i vårt område från stora vägen ringde Förundersökningsledaren på mobilen.
-Jag har glömt plånboken hemma. Jag har inga pengar att köpa mat för…

Jag bestämde mig snabbt för att det ändå skulle gå fortare att åka till McDonald´s och bistå Förundersökningsledaren än att åka hem och laga mat så det var bara att vända kosan in mot stan igen.

Nu är vi alla mätta och glada, även om jag känner mig lite slapp som missade simningen.
Innan du skrattar åt min eftermiddag/kväll så ber jag dig betänka att allt utspelade sig under rykande snöstorm. Det gör liksom det hela lite jobbigare.

Jag kan i alla fall inte beskylla mitt liv för att vara tråkigt och händelselöst.

I dag ska Guldgossens klass ut på wild kids-äventyr. De ska vandra 8 km och göra äventyr på vägen. Jag har packat ryggsäcken med extramössa, halsduk, vantar, varm saft, kallt vatten, mackor, kex och morot.

Jag hoppas verkligen att lärarna tar sitt förnuft till fånga och ställer in i dag. Den polska snöstormen är nämligen här och blåser in snö i alla kroppsöppningar och blåser ut all värme ur kläderna.

Dessutom är det bara en vecka sedan Guldgossen bröt en tå och jag tycker inte han bör gå nästan en mil med den tån. Jag har sagt till honom att han får ringa och be mig hämta honom om han får ont.
Jag tror inte han ringer. Även om de mot all förmodan skulle släpa ut barnen i snöstormen tror jag inte Guldgossen kommer avbryta vandringen. Han är för… jag vet inte, men han ger nog inte upp i alla fall.

Vi blev lite sena i morses. Det var absolut inte barnens fel. När jag väl kom så långt att jag hann väcka dem satte de full fart och var ombytta och tandborstade på fem minuter.

Nej, i morses var det jag som hade problem. Jag var på toa tre gånger. En eller flera av mina ähmmrrojojoj hosthost… har spruckit och det känns som att skita ut taggtråd.

Det tar tid att skita ut taggtråd så toalettsejourerna blev ganska långa.

Besöket hos sjukgymnasten avlöpte väl. Jag fick chans att visa upp åtminstone ett av mina välrakade ben.

Jag hade fått en tid för att undersöka vad mitt vänsterknä hittat på.
För ett bra tag sedan trillade jag ner från mamma och pappas höloft och slog bland annat i knät i betonggolvet. Visst gjorde det lite ont och var ömt några dagar men det blev inget blåmärke och svullnade inte upp.

I början av vår greklandssemester upptäckte jag en stenhård utväxt på överkanten av knäskålen. Förundersökningsledaren ordinerade omedelbar operation medan jag var lite mer tveksam till dylika ingrepp. Att något borde göras insåg jag dock för det såg och kändes inte så bra, och dessutom gjorde det ont att ligga på knät.

När jag äntligen lyckats få tid hos sjukgymnasten försvann dock utväxten. Min teori var annars att jag fått någon broskbildning på grund av slaget när jag trillade, men den teorin föll rätt hårt eftersom det eventuella brosket försvann.

Sjukgymnasten hade en annan teori. Han tror att jag slagit loss en bit ben som nu roar sig med att vandra runt i kroppen. Har jag tur hittar det ett bra ställe att vara på och bestämmer sig för att stanna där, kapslas in och sedan inte orsaka så mycket besvär. Har jag mindre tur så bråkar det runt och ställer till med oreda, smärta och elände. Skulle jag upptäcka benbiten under huden igen är det lämpligt att kontakta sjukvården så får man väl försöka avlägsna den.

Jag hoppas på tur.

När jag ändå var hos sjukgymnasten, och eftersom jag gärna ville dra ut på besöket, så frågade jag honom lite om min hälsporre också.
Det skulle jag inte gjort.

Förtjust gnuggade han händer och berättade med överdriven entusiasm att han just fått tsag på en ny rolig apparat som slår sönder inflammationen i foten med laserstötar eller om det var ultraljud. Jag kanske ville prova!
Jag såg på hans förväntasfulla min att det var HAN som ville prova sin nya apparat och försiktigt frågade jag:
-Nu sa du att den SLÅR sönder inflammationen. Gör inte det ont?
-Jo, men du är ju rätt smärttålig.

Han vet att jag klarar en del efter att ha gett mig elstötar med tensapparat tidigare. Men det handlar om kontrollerad och förväntad smärta. Om det plötsligt gör ont på ett nytt och oväntat sätt tror jag att jag hellre flyr än illa fäktar.

Nåväl, vem kan säga nej till sjukgymnastens bedjande blick? Dessutom skulle jag ju få stanna några minuter till i hans muntra sällskap så jag gick med på att leka försökskanin.

Sjukgymnasten började med att tillkalla sin kollega, så inte hon skulle missa det roliga. Han hade en apparat med en prisscannerliknande tingest på. Jag fick lägga mig på mage och så körde han med scannern över foten. Ett rytmiskt bultande sköt in puffar av laser/ultraljud eller vad det nu var och det kändes verkligen som om någonting slogs sönder där inne i foten. Jag hoppas att det var inflammationen och inte benen i foten. Ont gjorde det och det gamla talesättet “ont ska med ont fördrivas” fick en ny innebörd.

Efter en liten stund utan att jag varken vridit mej eller utstött några ömkansvärda ljud sa han till sin kollega:
-Nu vrider vi på lite va! Hon säger säkert till om det gör ont.

Det gjorde jätteont, och på sina ställen ännu ondare.
-Säg till var det gör som ondas, uppmanade han. Jag gjorde snällt som jag blev tillsagd och på de ställen där det gjorde som mest ont körde han extra hårt och länge.

Nu ska jag vila foten några dagar så att kroppen får en chans att ta hand om slaggprodukterna, sedan ska det bli bättre och till helgen borde jag kunna ut och jogga igen.

På måndag har jag fått en ny tid i tortyrkammaren. Men jag ser fram mot den, för då får jag ju träffa den trevlige sjukgymnasten igen.

Jag har så svårt att förstå skånska. Speciellt när skåningen jag talar med heter något i stil med Claus Madsen.

I dag ringde jag och sökte den som bestämmer över företagshälsovården på skånska företag. Jag fick tala med en man av ovan nämnda slag.
Jag:-Är det du som har hand om företagshälsovärden hos er?
Clausmannen (mycket grötigt):-Vij lieggermed varrjann på företaget.
Jag (suckandes över ännu en lustigkurre):-Ursäkta, vad sa du?
Clausmannen (fortfarande lika grötigt:-Jau, deé liieer på företaget!
Jag (uppgivet):-Ligger ni med varann på företaget!
Clausmannen (uppbragt):-Nej, jag säger att det är jag som är VD på företaget!

Gissa om jag bokade något besök med honom.

Lördag morgon.

Förundersökningsledaren kommer in i badrummet precis när jag placerat mitt akterparti på den vita tronen. Jag har inte en chans att stoppa det jag kom dit för att göra.

När Förundersökningsledaren hör min fanfar tittar han överraskad på mig och säger artigt:
-Prosit!

I morses gick jag upp tidigt och ställde mig i duschen. Jag tvättade mig noggrant och rakade benen. Det är inte så ofta jag bemödar mig om att raka benen under vinterhalvåret, då jag mestadels gömmer mina lurviga under lager av byxor och långkalsonger.

Så skvätte jag på mig en dutt parfym och borstade tänderna tills det blänkte. För att inte gå till överdrift lät jag dock sminkväskan stå orörd.

I dag är det en speciell dag. Jag har nämligen fått tid hos sjukgymnasten som har sin mottagning vägg i vägg med vårt kontor. Klockan tio ska jag vara där och visa upp mitt konstiga knä och fråga om råd kring hälsporren.

Nämde jag att den manlige sjukgymnasten är oerhört trevligt och väldigt söt?

Hemma från en helhelg i Västerås där vi firat Västeråssvågern som nyss fyllt 35. Tio vuxna och sju barn under samma tak i två dagar och en natt. Men det har faktiskt gått riktigt bra.

Nu är jag lite seg. Jag sov såklart inte så bra. Jag skriver “såklart” eftersom jag inte sovit jättebra ens hemma i min egen sköna säng den senaste tiden. Men snart väntar sängen, och en bra bok som jag började läsa innan vi for i väg.

I kväll skedde det. Det som vi pratat om flera dagar nu.

Jag tog fram en kam, en pall och en sax och placerade mig med huvudet strax bredvid toalettstolen. Lilla Svalan greppade saxen, kammade igenom mitt nyduschade hår och satte i gång.
Jag måttade fem centimeter mellan tummen och pekfingret och jag tror faktiskt att lilla Svalan förstod.

Men sen gick det som det gick. Det blev lite kortare på högra sidan, och sedan vänstra, och sedan i mitten och sedan…

Förundersökningsledaren fick göra en sista finputsning och suckade över att saxen inte bet i mitt sega hår. Nu tror jag att det är någotsånär jämt. Jag har inte tittat mig i backspegeln än.
Men det blev inga fem centimeter, snarare tjugo.

Guldgossen fick två tianlotter som uppmuntran för den brutna tån. De kom på posten från mormor.
Han blev jätteglad över att vinna – tio kronor.

På en av lotterna skrapade han fram två fält med 125.000 kr.
Vid middagen satt vi och fantiserade om vad man skulle kunna gör om man vann så mycket pengar.
Guldgossen skulle betala in lite pengar för att bli guldmedlem i ett dataspel på nätet. Lilla Svalan skulle köpa ett Wii.
Förundersökningsledaren föreslog att vi skulle kunna åka till något riktigt häftigt ställe på semester.
-Jaaa, utropade lilla Svalan. Vi skulle kunna åka till Lek- och Buslandet i Göteborg.
-Jaaa, fyllde Guldgossen i. Eller Universeum!
-Jaha! Dit kan vi nog åka utan att vinna pengar, konstaterade Förundersökningsledaren.

I dag är Förundersökningsledaren hemma med den enbenshoppande Guldgossen. Han kan fortfarande inte stödja på foten.

Lilla Svalan har bestämt sig för att stanna hemma hon också. Hon är den i familjen som har bäst förmåga att kunna suga ur allt ur en sovmorgon.
Jag är lite avundsjuk på Förundersökningsledaren som också får sovmorgon. De dagar jag varit hemma har jag ändå varit tvungen att gå upp tidigt och få iväg lilla Svslsn till fritids.

En liten sovmorgon på trekvart skulle jag dock få i dag eftersom jag bara har mig själv att ta hand om. Jag brukar gå upp kvart i sex men hade räknat ut att det skulle räcka med uppstigning halv sju.

Klockan sex ringde Förundersökningsledarens väckarklocka. Han hade glömt stänga av larmet.
Naturligtvis kunde jag inte somna om efter det. Förundersökningsledaren gick pp toa och kom tillbaka och somnade om.

Nu sitter jag vid köksbordet med en andra omgång gröt framför mig. Den första blev oätlig. Jag har kokat rågflingegröt i micron åtskilliga gånger och borde kunna receptet utantill. Men i stället för ett halvt kryddmått salt till en deceliter flingor tog jag en halv tesked salt till en halv deceliter flingor. Urk.

Jag hoppas dagen fortsätter lite bättre än den börjat. Det är tur att jag kan se det ironiska i det hela. Faktum är att jag sitter och småler åt mig själv inombords. Dessutom tycker jag att jag är duktig som klarar av att ha den här sköna inställningen till mig själv och när syster Duktig klappar sig själv på axeln så kan hon ju inte annat än att må bra.

Äntligen har jag varit lite duktig. Duktigheten sitter ju så djupt rotad i den svenska folksjälen, kanske i hela mänsklighetens gener.

Jag har satt vitlök i två av smultrontornets avdelningar. Det är november så det återstår att se om de klarar sig. Jag har också täckt lite bar jord i surjordsrabatten med sommarens sista gräsklipp.
Arbetet tog inte lång tid, men har varit lätt att skjuta upp på grund av mörker och/eller regn.

Guldgossen kunde inte stödja på foten i går så jag är hemma med honom i dag också. I morgon blir det Förundersökningsledarens tur. (Eller otur, beroende på hur man ser det. Visst är det trevligt att få en dag eller två tillsammans med sin son, men anledningen till det hade vi gärna kunnat vara utan…)

Jag räknade ut att jag skulle kunna sova till tio i sju. Då skulle jag tassa upp, byta om, hjälpa igång lilla Svalan och skjutsa henne till fritids. Förhoppningsvis skulle inte Guldgossen vakna och jag skulle ha chansen att komma hem, krypa tillbaka ner i sängvärmen och sova ytterligare en stund.

Så blev det inte.

Klockan sex ringde Förundersökningsledarens väckarklocka och väckte mig mer än honom. Eftersom jag ändå vaknade var det lika bra att gå upp och gå på toa. Chansen borde öka att få somna om på tom blåsa. När jag lagt mig på nytt kom jag på att anledningen till att lilla Svalan så gärna ville gå till fritids och inte vara hemma med oss, trots att det är skollov, är att de ska ha maskerad i dag. Lilla Svalan har visat mig vad fint och spöklikt de gjort i kuddrummet där festen ska vara. Hon har hjälpt till att rita ormar, fladdermöss och avhuggna händer (och grodor, vad som nu är så läskigt med dem…) i två dagar.
För att hinna hjälpa lilla Svalan på med maskeradkläderna och göra en ögonlapp (hon hade bestämt sig för att vara pirat) så ändrade jag klockan till tjugo i sju i stället.

Kvart över sex var det dags att gå på toa igen. Sedan blev jag sittandes där till tio över sju. Att äta en hel paket frusen mango på kvällen är kanske inte världens smartaste drag om man vill få lite lugn och ro dagen därpå!

När jag lämnade badrummet och upptäckte att klockan bara gav oss fem minuter innan vi behövde åka till skolan, fick jag nästan lite panik. Jag väckte lilla Svalan som i racerfart bytte om och borstade tänderna medan jag susade ner för trappan och tillverkade en ögonlapp av en bit kartong och en remsa resår.

Lilla Svalan kom ner när hon var klar och förkunnade att Guldgossen hade vaknat. Suck – där rök den sovmorgonen.

Jag klämde på ögonlappen på lilla Svalan men den satt inte så bra. Resåren klämde åt kring det ögat som skulle se också.
Lilla Svalan kom på att jag kunde måla en svart lapp med clownfärger i stället, och gärna ett rött ärr också.

Eftersom jag är en så duktig målare och kan vara stadig på hand även under hög tidspress så blev resultatet helt okej.
Sen var det bara skjuts in i bilen för leverans av stilig piratessa lagom till frukosten på skolan. Halv åtta var vi där. Det är bra jobbat, särskilt av lilla Svalan som lyckades göra sig i ordning så snabbt trots att jag inte gav henne minsta lilla startsträcka.

En morgontrött men förvånansvärt snabb piratessa.
Blixten tog inte så jag har fått laborera med bilden lite för att lilla Svalan överhuvudtaget skulle framträda.

Piratessan skyldrar med kroksabeln.

Se upp, hon är på hugget!

-Ärret fick jag under min första strid!
“Så säger jag om någon frågar.”

Jag är hemma med Guldgossen i dag. Han har för ont för att jag ska vilja släppa i väg honom till fritids.
Eftersom det är lovvecka missar han en massa roligt bus och mys som de hittar på där.

Jag får väl mysa lite med honom här hemma.

Lilla Svalan:
-Jag måste få titta på det här barnprogrammet nu mamma.

Jag:
-Varför då? Var det inte du som skulle klippa mitt hår?

Lilla Svalan:
-Jag är så orolig för Guldgossen att jag MÅSTE få titta på det här programmet!

Ja, det är ju logiskt?

Strax innan jag slutade för dagen ringde det på min mobil. Bara en signal. Jag hann inte svara innan det la på men jag kände igen numret och ringde upp.

Det var lilla Svalans fritids. Guldgossen hade just kommit dit och slagit i foten. Det var han som ringde för att be mig komma och hämta honom. Precis när han slagit numret kom Förundersökningsledaren för att hämta barnen.

Förundersökningsledaren och jag hade tidigare kommit överens om att jag skulle handla på hemvägen. Det finns inte mycket mjölk kvar i kylskåpet och vi är också torsk på sådana väsentligheter som potatis och tandborstar. Vi hade bestämt att Förundersökningsledaren skulle hasta hem och SMSa en inköpslista till mig så skulle jag köra lite frihandsshopping tills SMS:et damp ner i min ficka.

När jag packat ihop mig för dagen och satt på toa för att kissa och snöra på mig kängorna (jag gör gärna det samtidigt. Två flugor på smällen…) så ringde Förundersökningsledaren.
Guldgossen hade slagit i foten ordentligt. En tå pekade snett och han hade jätteont i hela foten, ända bak i hälen, och kunde inte stödja på den. Skulle jag kunna vara så snäll och skippa provianteringen och komma hem och ta hand om lilla Svalan i stället medan Förundersökningsledaren tog med sig Guldgossen till jouren.

När jag kom hem hade männen i mitt liv inte hunnit ge sig i väg ännu. Förundersökningsledaren, som är en mycket planerade och förutseende man, hade brett dem var sin smörgås och tagit med sig Guldgossens Nintendo och sin egen minidator så att de hade något att fördriva tiden med medan de väntade på eventuell röntgen. Jag hade hunnit ringa hem och be Förundersökningsledaren ge Guldgossen en ipren. Han (Guldgossen alltså) satt i bilen med rödkantade ögon och foten i högläge och mumsade på sin smörgås när jag klev ut i garaget.

Förundersökningsledaren hade inte ringt någonstans för att förvarna sjukhuset om sin ankomst så så fort jag kom hem och killarna åkt ringde jag sjukvårdsupplysningen. Där blev de rätt arga för att Förundersökningsledaren åkt in till jouren utan att beställa tid. Tjugo i sju kunde de få komma intill. Det var mer än en timma efter att de åkt.

Jag har inte hört något från dem vilket jag tolkar som att de kom intill snabbare, annars borde Förundersökningsledaren väl ringt och sagt att de fick vänta.
Det är svårt att tänka på något annat än Guldgossen nu.

Lilla Svalan och jag ska snart äta. Fiskpinnar och potatismos var bestämt sedan tidigare. Lilla Svalan upphävde dock det beslutet eftersom vi åt potatismos i går och de åt fiskpinnar i skolan i dag. I stället har jag gjort en mindre sats ugnspannkaka på den lilla mjölk vi hade kvar. Jag var inte så gruvligt svårövertalad när mitt verbala barn radade upp argumenten.

Nu har jag värmt en riskudde och lagt på magen för att stilla min oro. För att fördriva tiden tills krymplingen och hans far kommer hem ska jag låta lilla Svalan klippa mitt hår. Det lär bli en upplevelse för oss båda.

Update:
Förundersökningsledaren har ringt hem. Det var som jag trodde, att de hade kommit intill med en gång. Det fanns en liten lucka i patientraden som de stoppat in Guldgossen i. Någon hade undersökt foten och försökt dra rätt den vinklade tån. Hon frågade först hur pass smärttålig Guldgossen var. Han ville gärna ha bedövning och det tyckte nog personalen var förståndigt också eftersom bara en första undersöknings gjorde väldigt ont.
När sköterskan kom tillbaka med en spruta bedövningsmedel sa Guldgossen:
-Vänta lite, är det en spruta!?
-Ja, hur ska vi annars få in bedövningen i tån?
-Nej, då får det va! Ni får dra ändå.
Och de hade dragit men det hade inte gått att räta ut tån.

I stället blev det röntgen. Jag tror inte de behövde vänta särskilt länge. När Förundersökningsledaren ringde hade de sett röntgenplåtarna och konstaterat att tredje tåbenet utifrån på mittentån – var bruten.
Mer än så hann inte Förundersökningsledaren berätta för just då kom kirurgläkaren.

Jag har för mig att man inte gipsar tår, utom stortår. Men någonting måste de väl hitta på för att få rätsida på den sneda tån. Ska de klubba honom och knôka rätt den eller låter man det bara vara.

Och en annan fråga – hur ledsen kommer Guldgossen bli på en skala när han inte kan vara med fullt ut på Arosfortet (Fångarna på fortet fast i Västerås) i helgen när vi är där för att fira Förundersökningsledarens bror?

Vi pratade om uppkörningar på fikarasten. Jag berättade om min.

Jag körde upp en klar och solig höstdag. Innan det var min tur att sätta mig i förarsätet bredvid den beryktade ”SpegelKarlsson” hade jag hunnit bli rejält nervös. Jag var SpegelKarlssons tredje offer för dagen och de två föregående hade blivit kuggade. Jag misstänkte att jag råkat få en av SpegelKarlssons sämre dagar och att han skulle göra processen kort även med mig.

SpegelKarlsson hade fått sitt smeknamn på grund av sin nogrannhet med backspeglarna. Det gällde att ha full koll bakåt – hela tiden. Under uppköringen utförde jag en avancerad huvuddans i form av ett trekantigt rörelseschema. Höger sidospegel – vänster sidospegel – backspegeln. Höger sidospegel – vänster sidospegel – backspegeln.

Till en början gick det bra. SpegelKarlsson småpratade lite på raksträckorna. Vilken utbildning gick jag? Vad gjorde jag på fritiden? Visst är det fint väder! När det var dags att svänga lät han mig koncentrera mig på uppgiften och jag borde ha kunnat slappna av lite grann.
Det gjorde jag inte. I stället var min hjärna fullt sysselsatt med att försöka räkna ut vad herr Karlsson hade för baktanke med sitt kallprat. Ville han se hur jag reagerar med folk i bilen? Försökte han få mig att slappna av och berodde det i så fall på att han lättare skulle få mig att bli ouppmärksam? Hjärnan spann loss ordentligt där ett tag. Det var nästan så att jag missade de få instruktioner jag fick.

Vi körde runt en stund i stadstrafiken och sedan tog vi en runda i rondellerna som omger Lidköping. På väg tillbaka till tågstationen, där alla uppkörningar började och slutade, bad SpegelKarlsson mig att parkera var jag ville på den stora parkeringsplatsen utanför Stadshotellet. Om inte min hjärna hade varit så upptagen med sitt kalkylerande och dissikerande hade det förmodligen gått riktigt bra. Nu slog det slint!

Parkeringsplatsen var tom, sånär som på fyra bilar. De fyra bilarna stod i en liten klunga längst bort på parkeringen. Det fanns en tom ruta mellan två av bilarna. Framför den tomma rutan stod en tredje bil och bakom den tomma rutan fanns den fjärde bilen. Den stod inte i någon ruta utan längs med körvägen. Förmodligen hade dess förare ställt bilen där vid något tillfälle när hela parkeringen varit full.

”Parkera var du vill.” Så sa SpegelKarlsson. Jag kunde valt en tom ruta med bara en massa tomma rutor runt omkring. Det gjorde jag inte.

I stället satsade jag på att krångla mig in i den där rutan mellan de fyra bilarna. Jag såg att uppkörningsinspektören log men reflekterade inte över att det kunde bero på mitt ödestigra val av parkeringsplats.

Det tog lång tid att komma på plats. Jag började med att svänga för snävt och fick backa och göra om. Och göra om. Och göra om. Det hade varit betydligt lättare om inte den där bilen som stod parkerad bakom, längs med, hade funnits.
Jag började svettas i min varma höstjacka. SpegelKarlsson satt dock lugnt bredvid. Ibland hörde jag någon fnysning från hans håll som jag inte tolkade så positivt. Förmodligen var det bara ett undertryckt skratt, men vad vet en stressad 18-åring som just håller på att missa sin uppkörning?

Till slut var jag i alla fall på plats. Kanske inte med hedern i behåll men i alla fall utan att ha repat lacken på vare sig det fordon jag befann mig i eller på något annat runt omkring.
-Jaha, det här gick ju lugnt och fint, sa SpegelKarlsson vänd mot mitt konfunderade anlete och fortsatte:
-Nu får du köra härifrån, vilken väg du vill, och så tillbaka till tågstationen.

Om jag hade tyckt att det var svårt att få bilskrället på plats så var det ingenting mot hur svårt det var att få den därifrån. Jag trixade, lirkade, backade och tog om. Jag körde framåt så långt jag vågade, vred på ratten så mycket jag kunde, backade sakta, sakta. Rattade försiktigt åt ena hållet, körde framåt igen. Stannade, rattade, backade, körde fram…
Till slut var jag så desperat att jag bestämde mig för att köra omåttligt långsamt, så långsamt att det inte skulle bli något märke om jag råkade köra på någon av bilarna. Helst så långsamt att herr Karlsson inte skulle märka när det tog stopp.

Tack och lov körde jag inte på någonstans. En liten spärr i mitt omtöcknade medvetande fälldes trots allt ut så att jag besinnade mig innan jag åsamkade några materiella skador. Men jag kom inte därifrån. Efter att ha kört fram och tillbaka i säkert tio minuter gav jag upp.
-Jag ger upp! Jag kommer inte härifrån. Nu byter vi plats så får du köra loss oss innan jag blir galen! Orden uttalades högt. Och med eftertryck. Jag menade verkligen vad jag sa. Jag struntade totalt i körkortet, bara jag kom därifrån.

SpegelKarlsson la an sin allra vänligaste ton och sa:
-Du klarar det här. Ta det bara lugnt så ska du se att det går bra.

Och det gjorde det. Det tog sin rundliga tid och det osade lameller på hela parkeringen, men jag kom därifrån.
När jag pustade ut i bilen vid tågstationen var jag inte så ledsen över att ha missat körkortet. Den stolta känslan över att faktiskt ha lyckats krångla loss bilen från sitt inkilade läge hade tagit överhanden.

-Ett litet råd, sa SpegelKarlsson på sitt stillsamma vis.
-Nästa gång du ska backa ut från en parkeringsplats, så backa ut åt samma håll som du kom från. Det är mycket lättare… och här är ditt körkort förresten!

Förundersökningsledaren läste högt för mig i morses.
En fyraårig flicka hade råkat köra på en gammal dam. Damen trillade och skadade höften.
Damen opererades och några veckor efter operationen avled hon av sviterna efter operationen.

Nu har de anhöriga till den gamla damen stämt fyraåringen. Domaren har dömt – till de anhörigas fördel. Flickan kommer på betala ett dyrt skadestånd.

Det händer naturligtvis i USA.

Jag är upprörd. Riktigt arg! Hur kan en fyraårig flicka dömas för att den gamla damen dog. Det var förmodligen inte ens hennes fel. Skröppeldamens kropp orkade förmodligen inte med operationen. Är det rätt att tösen ska behöva ägna hela livet åt att betala av på ett skadestånd för något hon gjorde som fyraåring? Hur kan de anhöriga ens komma på tanken att stämma en fyraåring? Hur kan domaren döma till deras favör?

Det är helt fruktansvärt fel. De måste vara helt dumma i hela huvvet!!!

Vår Tillväxtgrupp träffades med bara tjejerna i går kväll. Vi pratade och skrattade.
En massa minnen bubblade upp till ytan. Några tänkte jag att jag ville skriva om i bloggen.
Men nu är de lika undflyende som nattens drömmar. De har svävat bort någonstans och jag får inte fatt dem.

Jag: -Vem är inköpsansvarig hos er när det gäller kontorsmaterial?
Växeldamen: -Vad gäller det?
Jag: -Inköp av kontorsmaterial!
Växeldamen: -Jaha! Då är det Hanna Ålund.

Lilla Svalan var verkligen på ett strålande humör i morses. Raka motsatsen till sin trötte bror som inte somnade förrän halv tolv i går kväll.

Jag småpillade lite på lilla Svalan när jag borstade hennes tänder och upptäckte att hon var ganska torr bakom öronen. När jag ville smörja protesterade hon:
-Jag är inte torr bakom öronen!
-Nej, just det! kunde jag inte låta bli att kläcka ur mig.

Sedan fick hon lite vitt vaselin på en torr prick på hakan också. Nya protester.
-Men den är genomskinlig lilla Svalan, det kommer inte synas.
-Det blänker i månens sken!

Hu vad mätt jag är!
Jag åt för mycket frukost. Två rostemackor med keso och marmelad. En kopp te med mjölk och en skiva melon.

Phu!

Barnen är helt propell. Förundersökningsledaren har allt mer frustrerat försökt få dem i säng. Men de bara stojar och flamsar och är omöjliga att få till tandborstning och pyjamisering.

När jag byter av honom har åtminstone Guldgossen gått och lagt sig. Lilla Svalan håller fortfarande på att fjompa av sig strumpbyxorna.
De ler, fnissar, sen skrattar det öppet för att sekunden senare vika sig dubbla i exploderande gapskrattsattacker.

När lilla Svalan frågar mig om jag inte ämnar ta tempen på Guldgossens öronvax kan jag inte hålla mig.
Även jag ryckts med i en högst olämplig skrattspasm. Nu kommer de aldrig att somna. Inte när de har en moder att trigga.

Vi fick gäster till lasagnen. Förundersökningsledaren 40-årig bröllopsdagsfirande föräldrar kom på middag. Vi bjöd in dem lite hastigt och lustigt och fick en riktigt trevlig eftermiddag tillsammans.

En stor del av eftermiddagen tillbringade vi i garaget, runt pingisbordet.
Guldgossen blev lite sur efter att ha fått stryk mot både farfar och farmor. Men det har nog gått över nu.

Lasagnen blev riktigt lyckad. Jag har faktiskt aldrig gjort lasagne så där från grunden tidigare, med egen ostsås och allt. Det här var nog inte sista gången.

I natt har jag varit uppe och ställt tillbaka alla klockor en timma. Exakt klockan 4 som seden påbjuder.

Nej, jag skojar bara. Datorklockan och Förundersökningledarens världsursstyrda väckarklocka har ställt om sig själva, resten av klockorna i huset tror fortfarande att dagen är en timma längre liden.

Däremot har jag inte sovit så bra i natt, trots utebliven klockvridarrunda. En bitsk träningsvärk i benen och en molande mensvärk i livmodern har tävlat om att hålla mig vaken. Jag tror de vann båda två. För trekvart sen gav jag upp och satte mig på toa och läste en nypåbörjad bok – “De samvetslösa”. Jag kommer inte ihåg vad författaren heter. Den handlar om två syskon som bevittnar en avrättning på en camping. De blir upptäckta av förövarna och flyr. Jag har kommit så långt som att sheriffen i staden ska ordna skallgång och de som utfört mordet på campingen är pensionerade poliser som erbjudit sig att delta i skallgången.

Men nu får boken anstå ett slag. Jag hade tänkt förbereda lunchen i stället. Jag har för första gången i livet köpt färska lasagneplattor och tänkte laga lasagne. Det tar ju en stund och när vi kommer hem från kyrkan lär vi vara hungriga, så det är bäst att förbereda så långt som möjligt.

Nu ska vi strax gå och lägga oss.
Förundersökningsledaren har fått någon typ av ryggskott och jag har varit och micrat i gång en risdyna. Ihop med en Voltaren kan han förhoppningsvis klara natten.

Framför TV-soffan serverades honungsmelon och filmen “Horton”. Extremt fånigt fjantig barnfilm, men vi skrattade några gånger och barnen tyckte att den var rolig.

Dagen har slutat betydligt bättre än den började.
Jag har ont i låren. Träningsvärk sedan i går. Skönt.

I dag har familjen Zäta mest surat. Jag tror jag är den som klarat mig bäst undan från surpuppesjukan, men övriga familjen har varit hårt drabbade, särskilt lilla Svalan.

På förmiddagen var vi på stan. Vi hittade kängor och en vinterjacka till Guldgossen, tights till mig och en tröja till lilla Svalan. Förundersökningsledaren letade jacka till sig – utan framgång. Vi handlade mat också. Ganska mycket.

I eftermiddag har vi städat. Det brukar göra mig ättickssur men jag är mer bara lite off. Offare blir jag av mensvärk och en lätt huvudvärk.

Nu är klockan halv sju och vi är på väg att göra kväll. Det innebär att jag måste avsluta städningen och sedan blir det nog mack-kvällsmat framför TV:n. Det är inte fel.

Ojojoj. Nu har jag sportat så mycket att jag till och med imponerat på mig själv, och det är inte lätt ska jag säga.

Först var jag med arbetskamraterna i Rådaskogen och “sprang” 5:an. Det tog 50 minuter så var och kan säkert räkna ut att jag gick mer än jag joggade, men jag fick upp flåset ordentligt. Pulsen också. Jag har helt enkelt en fruktansvärt dålig kondition.

Direkt efter rundturen for jag till badhuset och träffade övriga familjen. Den här gången simmade jag nästan bara. Barnen fick leka med Förundersökningsledaren. Han var riktigt fantasifull och hittade på massa lekar och visade barnen hur man hoppar idioten från trean.
Jag simmade nästan precis en timma och hann 1500 m. De sista femhunda metrarna satte jag lite högre fart och klämde dem på en kvart.

Förundersökningsledaren var jättehungrig efter badet. Det borde jag också varit. Jag har bara ätit två knäckemackor till frukost och en halv kycklingfilé till lunch plus tre skivor gurka och en morot. Men jag var faktiskt inte ett dugg hungrig. Helt ärligt kan jag säga att jag skulle kunnat gå och lägga mig utan att äta något mer i dag. Det hade inte varit bra för kroppen men jag hade inte mått dåligt och säkerligen somnat gott.

Nu blev det inte så. Det klart att vi har ätit kvällsmat. Förundersökningsledaren och Guldgossen tog vägen förbi Donken på vägen hem. Jag har ätit specialhamburgaren M. Den var riktigt god. Och ganska stor. Jag var förmodligen ganska hungrig ändå, för när jag väl satte tändera i den svällande burgaren tog det inte lång tid att äta upp den.
Nu är jag mätt och nöjd.
Jag är också stel som ett kylskåp och har ont i låren.

Jag har lånat en av Förundersökningsledarens talböcker. “Levande begravd” heter den. Jag började lyssna redan när vi var på semester men jag är inte klar än. Det är inte så lätt att hitta tillfällen då man kan koncentrera sig på en ljudbok.
Mina vanliga lässtunder brukar jag ta i sängen på kvällen och senaste tiden har jag tagit med mig lurarna till sängkammaren i stället, men det blir liksom inte samma sak som att läsa en riktig bok.

Jag irriterar mig på att jag inte helt kan stänga ute intrycken från omvärlden och därför missar detaljer som namn och platser. Jag irriterar mig på att uppläsaren inte uttalar orden rätt. Jag irriterar mig på att uppläsaren andas in på ett så flåsande sätt innan varje mening. Jag stör mig väldigt mycket på att mitt intryck av karaktärerna, händelseförloppet, ja -hela boken, präglas i så hög grad av hur uppläsaren väljer att betona, frasera och framföra. Jag kommer på mig själv med att fundera på hur jag skulle upplevt huvudpersonerna om jag fått läsa själv.

Jag tror jag är gjord för att läsa med ögonen, inte öronen.

I dag blir det nog en träningsdag. Jag ska ut i spåret i eftermiddag. Jag misstänker att jag inte vågar mig på någon jogging med tanke på hur ont jag haft i den förpillade hälsporren sista veckan, men jag kan ju alltid gå.

Lite senare på dagen drar jag till badhuset med familjen. Då ska här simmas. Det blev ju 1500 m förra fredan så jag borde kunna klämma 2000 m i dag. I alla fall om jag struntar i att leka med barnen. Det uppskattar de säkert – not!

Lilla Svalan har börjat samla till kilometermärket. Hon är uppe i 750 m sedan förra fredagen. I bilen i morses räknade hon självmant ut att hon bara behöver simma 10 längder i kväll för att komma upp i en kilometer. Hon är alltså inte bara en engagerad simmerska utan bra på matte också!
Dessutom lyckades hon entuiasmera Guldgossen som också bestämt sig för att satsa på kilometermärket nu.

Det är svårt att vara förälder. Det är så mycket småpill som ska kommas ihåg.
Det är naglar som ska klippas och rensas, hår som ska borstas, öron och magar som ska smörjas, armveck som ska ses över, tår som ska baddas, läppar som ska cerateras…

Lilla Svalan kan vara ganska duktig på att komma ihåg sina kroppsåkommor men Guldgossen känner bara av om det skaver eller gör ont.

Kollegan, utbildad lärare men numera callcenterpersonal, sitter förbryllat vid sin dator. Klockan är snart dags att gå hem. Vi hör några suckar och pustar.
-Men var sitter den då. Var är den där knappen?

Till slut är vi tvugna att fråga…
-Vad letar du efter för avancerad tangent?

-Jag letar efter den där knappen som gör två prickar över a.

Fy vilket tråkigt väder. Jag tänker inte gå ut. Jag vägrar!

Det spöregnar. Stora tunga droppar som bildar klunga på vägen ner.

Och jag som tänkt gå till torget och kolla lite. Kanske gå till kyrkan och städa (det är min städvecka och jag hann inte städa i går kväll eftersom jag lagade så god mat). Kanske gå ut på stan och leta reda på nåt roligare än en banan till lunch.

Men av detta blir det inget av. Jag får häcka här framför datorn i stället.
Kanske se en snutt av Trädgårdsfredag på SVT Play. Ja, så får det bli.

I dag har jag INGENTING att skriva om.
Jag var i och för sig med om en väldigt intressant dröm i natt, eller i alla fall intensiv, men jag tror ni tröttnat på mina drömmar vid det här laget. Dessutom ägnade jag en dryg halvtimma åt att skriva ner den i min dagbok i morses så jag är inte så sugen på att återge den igen.

Den där halvtimman borde jag haft till att äta frukost i stället. Nu fick det bli två snabba knäckemackor i stället. Och jag är inte hungrig igen. Jag hoppas att jag inte hinner bli hungrig förrän jag kommer hem för Förundersökningsledaren tog det som var kvar av storbiffen till jobbet i dag, och jag hittade inget kul att ta med till min lunch. En gammal banan ligger och hånler i väskan. Kanske sätter jag tänderna i den klockan tolv.

Åldersnojjande kollegan (som inte har någon åldersnojja) brukar laga storbiff. Jag tror hon joxar i en massa hemliga köttbulleliknande ingredienser i sin köttfärs och sedan steker härligheten som en enda stor biff i stekpannan. Jag har sett det göras hemma hos en henne en gång, och hört det ryktas om desto fler.

I kväll tänkte jag prova på.
Jag stod med min köttfärsklump i ena handen medan klockan raskt tickade på i den andra. Eller i alla fall på armen. Eller nej, jag hade ju tagit av mig armbandsuret eftersom jag skulle laga mat. Förmodligen såg jag klockan på spisen, som med stormfart närmade sig kvart över sex. Det var då jag väntade hem Förundersökningsledaren och/som ville ha maten klar.

Som tur var var han försenad. Eller inte egentligen, det var bara jag som väntade hem honom tidigare än jag borde gjort.

Hur som helst så var jag lagom klar med maten när maken steg innanför dörren. Jag brukar inte kalla honom maken, varken i skrift eller tal. Men det var roligt att skriva orden “maten” och “maken” bredvid varandra. På bordet stod kokt potatis, bearnaissås (hur det nu stavas), stekt lök- och morotsfräs, en slatt tigersås (creme fraich och chilisås) och majs.

Storbiffen då? Det var ju den jag höll på att berätta om. (Den stod också på bordet tillsammans med all annan mat.)
Jo, jag insåg att det skulle ta för lång tid för mig att både hitta på och röra ihop ingredienserna till en matig biffsmet så jag daskade helt enkelt min köttfärsklump i panna (stekpannan för den som undrar…) och klappade ut den med hjälp av baksidan på en slev.
Sedan kryddade jag enkom med grillkrydda, hällde av lite sky, vände på härligheten med hjälp av stekpannelocket, (det höll på att gå illa och anrättningen kunde hamnat i vasken om jag inte haft ögonen med mig) kryddade och stekte klart på andra sidan.

Det blev faktiskt riktigt gott. Bara köttfärs och grillkrydda. Så enkelt men smakfullt. Och barnen gillade det också. Guldgossen gav mig till och med några uppmuntrande ord om min kulinariska matlagningskonst. Lilla Svalan åt också med god aptit sedan hon försäkrat sig om att jag inte smugit in någon lök i maten.

Vad händer i dag då?
Jag brukar ta mig en stund med dagboken i knät medan jag ändå sköter magen och tänka igenom vad dagen bär i sitt sköte. Jag tycker det gör livet lite lättare. Att ha överblick, om så bara för en dag i taget, ger balans och gör mig bättre mentalt rustad att möta dagen.

I dag ska jag förmodligen hämta barnen efter jobbet. Förundersökningsledaren brukar vara den som hämtar barnen men i dag ska han förhoppningsvis spela innebandy med några jobbarkompisar. Jag skriver ”förhoppningsvis” för i går hade han ont i magen mest hela dagen och mår han likadant i dag får han gå till “Per i Hagen”.

När jag kommer hem ska jag laga mat. Jag har tagit upp frusen köttfärs och lagt i kylen för tining. Jag tror jag ska göra biffar, kanske.
Under tiden blir det läxläsning med barnen. Man är ju ändå kvinna och kan göra flera saker samtidigt.

När Förundersökningsledaren kommer hem ska jag till kyrkan och städa och sedan är det möte med närradiorådet. Sedan har det hunnit bli kväll även på klockan.

I går morses fick barnen skäll i bilen på morgonen.
Inte så att jag höjde rösten, eller använde hårda ord. Men jag gjorde klart för dem att jag inte uppskattar när det tar för lång tid att byta om och få på sig ytterkläderna. Man behöver inte sitta som en liten hög i groventrén och sucka och gnälla i tre minuter innan man krånglar in sig i overallen. Man behöver inte ligga och dra sig i sängvärmen i fem minuter när ens ömma moder åtskilliga gånger uppmanat en att sätta fart på morgonrutinerna.

Min lilla åthutning gjorde uppenbarligen verkan.
I morses tog det barnen en kvart, ynkliga 15 minuter, från väckning tills de satt nystrukna med bländvita leenden i bilen och hade med sig alla fruktstundsäpplen, gympakläder, mössor och vantar.

-Nu blir det idel beröm! kvillrade jag medan jag backade ut bilen från garaget.
-Vad betyder ”idel”? frågade Guldgossen.
-Det är bara, svarade jag.
-Varför sa du inte det då? undrade han.
-Ja, det betyder inte bara bara utan ungefär ofta också. Ofta och bara. Eller i alla fall flera gånger.
-Jag tror det vore lättare om du bara sa bara, konstaterade Guldgossen sakligt.

Sedan gav jag barnen bara beröm, flera gånger!

Förundersökningsledaren byter om på min bil. Det blir vinterdäck nu.
Jag är tacksam och kan inte annat än att ge honom rätt när han beklagar sig för lilla Svalan:
-När man är pappa får man jobba och slita även när alla andra i familjen har gått och lagt sig.

Nåja, riktigt än har vi inte gått och lagt oss. Barnen ser slutet på “Biggest Looser” och jag njuter av en kopp hett te efter kvällspromenaden hem från Tillväxtgrupp hos goda vänner.

I kväll har vi bland annat läst från Efesierbrevet.
“Måtte Han i Sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom Sin Ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek…”
Det var vad Paulus önskade för efesierna.
Det är också vad jag önskar för min egen del. Att Kristus ska bo i mitt hjärta med kärlek.

Nu ska jag visa min kärkek till barnen i handling. Det är enda sättet att visa kärlek på om man vill göra ett bestående intryck.
Det är dags att natta barnen.

I dag är det kallt – och halt!
Vi har inte fått på några vinterdäck ännu så jag tog det riktigt lugnt med bilen i morses. Det gjorde alla andra också som tur var.

Men det är inte bara när man kör bil som man behöver vara försiktig.
När jag klev ur bilen vid jobbet höll jag på att sätta en rejäl rova, trots mina vinterkängor. Jag såg mig omkring sådär fånigt som man gör, för att försäkra mig om att ingen sett mitt nära-på missöde.

Förhoppningsvis ökar temperaturen under dagen. Annars för Guldgossen det kyligt om benen i skolan. Vi har inte letat fram några termobyxor till honom ännu. Han påpekade det lite försiktigt i morses. Klok gosse det där!

Nu har jag gjort mer än 3000 inlägg i bloggen. Och jag har inte ens hållit på i två år.

Ett svagt ögonblick hade jag tankar på att lotta ut något vid det 3000:de inlägget, en ring jag gjort till exempel. Men ögonblicket kom och gick utan att jag hann notera det ordentligt. Så nu kanske ni måste vänta ytterligare tusen inlägg innan någon chans till vinst dyker upp

I dag har lilla Svalan varit på ett tre timmar långt barnkalas på Kronocampingen med mat, bastu och bubbelbad.
Hon hade jättekul men födelsedagsbarnet hade en mindre lyckad eftermiddag.

Redan i början av kalaset hade barnen bytt om och satt i bastun. Födelsedagsbarnet skulle hälla lite vatten på bastuagregatet för att skapa ånga. “Lite” vatten innebar en hel kanna och alldeles för mycket varm ånga strömmade upp och brännskadade handen på föremålet för kalaset.
Han fick åka direkt till akuten och få dropp och plåstras om.

I sluttampen av sitt kalas kom han i alla fall tillbaka och hann öppna sina presenter.
Jag tycker sååå synd om honom. Det måste varit den värsta födelsedagen ever.

I kväll har vi haft mina föräldrar och Falunsystern här på middag. Toast med kräftor, curry, äpple och avokado till förrätt. Ugnskyckling, potatisgratäng och sallad till huvudrätt.

Vi gjorde ett litet försök att spela Cluedo också, men Guldgossen gav upp efter en liten stund och Förundersökningsledaren blev plötsligt dålig.

Nu har gästerna farit hem och jag försöker samla ihop familjen för natten.

Tjo vad vi har simmat!

Förundersökningsledaren simmade inte så mycket för han styrketränade i motionshallen i stället.
Men jag och barnen simmade 250 meter innan de fick leka. Sedan fortsatte jag med 750 m till innan jag “fick leka” med barnen.

Vi lekte att jag och Förundersökningsledaren var hajar som jagade barnen när de försökte rädda sig upp på de flytetyg som fanns att tillgå i lekavdelningen. Det var riktigt roligt, även för en mamma.

Innan vi gick in i den varma bassängen, för dagen 34,7 grader (ett nytt tjoho!) tyckte vi att barnen kunde simma lite till. Guldgossen nöjde sig med 50 meter men lilla Svalan som är en envis kvinna klämde 500 meter tillsammans med mig.
Så nu har hon simmat 750 m i dag, och jag 1500 meter.
Det är bra gjort av en så liten tjej tycker jag. Och då syftar jag inte på mig…

I dag har jag sovit riktigt länge. Ända till tjugo över åtta. Visserligen vaknade jag till strax efter fem och var på toa, men jag lyckades somna om ganska snabbt så det räknas inte.

Nu ska vi strax åka till badhuset och simma och leka med barnen. De har längtat, framförallt Guldgossen. Han missade badet med skolan häromsistens eftersom han glömde sin packade badkasse hemma.

Det har fortsatt snöa under natten. När jag klev utanför dörren för att hämta tidningen krasade trätofflorna mot spröd skare på garageuppfarten. Barnen jublade och jag blev tvungen att förlänga morgonproceduren med att leta reda på nöjbart påträngda kängor.
Fördelen med att vara vuxen är att man inte växer ur sina skor.

Lilla Svalan jublade också över att hon kan ha samma vinteroverall som förra året. Den var lite stor då och sitter som en smäck nu. Guldgossen är för killigt cool för att låtas lura på några termobyxor så honom fick jag släppa i väg endast extrautrustad med kängor.

Bilen är tyvärr inte ett dugg extrautrustad. Jag har tagit det riktigt lugnt till jobbet i dag. Sommardäcken har inte fått chansen att slira runt.
Jag hoppas Falunsystern tar det lugnt på väg hit ner i eftermiddag från Ludvika. En liten orosfågel fladdrar i bröstet. Jag ska få träffa henne i kväll.

Nu är den här. Årets första snö.

Det började som små försiktigt dalande flingor som sökte sig väg ner från den vita himlen.
Nu har snön däremot kastat all försiktighet överbord och vräker ner i stora julaftonsflingor. Den yr, den virvlar, den dansar av fröjd över gator och torg och målar ensamma vandrare vita på blåssidan.

Det kommer bli en lång, kall vinter med nya rekord i elförbrukning och sönderfrusna rör. Sanna mina ord. En lång, kall vinter. En långkalsongvinter.

Vaknade strax före fem. Inte av illamående men av trängd blåsa.
Gjorde det jag skulle och gick och la mig igen.

Kunde inte somna om.

Kvart i sex gick klockradion igång. Jag stängde av den och lyckades somna om. I fyra minuter. Sedan gick jag upp och duschade.

Då kom illamåendet. Inte så farligt men tillräckligt för att jag behövde bita ihop om en lurande spya så fort jag harklade mig.
Det blev några harklingar. Mina bihålor har nämligen plötsligt invaderats av segt slem som bara så sakteliga banar sig väg ner längst bak i halsen. Äckligt!

Nu är jag på jobbet. Här luktar det pyton. Någon sopa har muterat och fått eget liv. Vår ordningsamme VD håller just på att bära ut sopsäcken för att befria oss från eländet.
Tack och lov att jag inte är gravid. Då hade mitt luktsinne varit överkänsligt.

I dag kommer nog snön. Det är tre minusgrader och det luktar snö i luften om man vågar sticka näsan utanför hemmets ombonade värme.
Det får bli brasa i kväll.

Jag tror jag är på bättringsvägen.

På lunchen gick jag ett snabbt varv på torget och bytte batteri i Guldgossens klocka och köpte några strumpbyxor till lilla Svalan.
I ena änden av norra Europas största (och blåsigaste) torg stod en husvagn med föräljning av varma munkar. Den vinande vintervinden var vänlig nog att varsamt föra en förförisk doft av nygräddat runt hela torget. Jag vädrade i luften som en blodhund och kände för första gången på en och en halv vecka en viss längtan efter att sätta tänderna i någonting.

Lilla Svalan kunde inte somna i går kväll. Hon grät länge.
Det var Döden som gjorde sig påmind igen. Han är en trogen besökare som gärna dyker upp när det är dags att sova.

Lilla Svalan var så ledsen när hon tänkte på att vi alla ska dö. Hon, Guldgossen, mormor, farmor…
-Och ni kommer att dö! Då har jag ingen gossig mamma eller pappa längre.

Hur tröstar man ett barn som är rädd för döden? Vad säger man för att gjuta olja på vågorna? Sanningen är ju att vi alla ska dö, och ingen av oss vet när. Det kan ske om 40 år, eller i morgon.

Till slut ebbade tårefloden ut och snyftningarna avtog. När jag trodde att lilla Svalan somnat bröt dock en ny attack ut.
-Åh nej! Nu kom jag på att man ju inte vet HUR man kommer dö heller.

Det man inte minns har man inte ont av – i alla fall inte förrän det är för sent.

Ett litet lila streck växte långsamt fram för att bli tydligare och tydligare och till slut framstå som ett utropstecken…

…i kontrollrutan.

I den viktiga rutan var det tomt.
Phu!

Det bidde ingen helt igenom regnmulen dag.

Jag var ute en sväng på lunchen och då lyste solen. Kullerstenarna var visserligen regnvåta och hala, men det glänste fint i alla vattepussar.

I natt drömde jag att jag hade fått cancer. Det var något i magen.

Som en första behandling fick jag gå med ett speciellt bälte med stavar som utsöndrade radioaktiv strålning. Strålningen var väldigt stark och frätte på huden som blev röd och fick vätskande blåsor.
Inne i kroppen kändes det ungefär som om jag skulle gå av på mitten. Som om underdelen av kroppen höll på att separeras från överdelen. Det var mycket obehagligt men gjorde inte så ont. Men jag mådde så illa. Inte så att jag kräktes men ständigt detta illamående som gjorde mig äcklad av all mat och som är så jobbigt att bära.

Eftersom strålningen från bältet var så stark så var det isolerat med bly och följaktligen blytungt. Jag var trött av ansträngningen att bära runt på bältet när jag inte fick tillräckligt med energi eftersom jag åt för dåligt.

Det värsta med cancerbehandlingen var dock inte de fysiska påfrestningarna utan de psykiska. Detta var första försöket med behandling och det var ganska säkert att det inte skulle räcka till. Kommande behandlingar skulle inte bli lika lindriga.
Dessutom var jag tvungen att avhålla mig från alla typer att sällskap. Strålningen från bältet påverkade inte bara mig utan även min omgivning, trots den kraftiga blyisoleringen. Kom man för nära började man se suddigt och för lång exponering innebar att man blev blind.

Drömmen pågick inte så länge. Jag hann träffa läkare några gånger och de kontrollerade mest att jag orkade med att ha på mig det där eländes bältet så mycket som möjligt. De var införstådda med påfrestningarna men framhöll att det var viktigt att jag härdade ut. När jag inte var på läkarbesök höll jag mig utomhus så mycket som möjligt, för att inte riskera att skada andra människor.

Jag vaknade 04.40. Och mådde illa. Så illa att jag inte kunde somna om.
Återigen började tankarna mala. Om jag nu inte är gravid, och det kan jag inte vara, vad är det då som är fel? Vad ville drömmen säga? Har jag cancer?
Jag försökte ta till en väl beprovad metod – att stoppa huvudet i sanden. Att inte tänka, inte reflektera. Förnekelse helt enkel. Den här gången var det svårt. Det är svårt att inte tänka när man har en timme att inte göra någonting annat på. Inte tända lampan och väcka Förundersökningsledaren. Helst försöka somna om.
Men det var omöjligt. Tankarna fladdrade som instängda fjärilar. De landade en stund på cancer, fladdrade vidare och landade på mat som fick mig att må ännu mer illa, fladdrade lite till och mindes obehagligheter.

Så förflöt en dryg timma innan det äntligen var dags att gå upp och påbörja ännu en mödosam dags resa mot nästa natt, nästa dröm, nästa vakna-för-tidigt av illamående.

Jag följer pärlbandet av röda baklyktor in mot stan. Ett långt långsamt led av infållade löneuppbärare.
En i mängden.
Bakom mig forsätter pärlorna att trilla in i ledet, en efter en.

Det regnar. Riktigt höstväder.
Himlen inger inget som helst hopp till förbättring av läget. Det här ska vara en regnig dag.

Jag har upptäckt att mina jättedyra, jättebra, jättelätta joggingskor inte är så bra i regnväder. De släpper in vattnet uppifrån i högre takt än de släpper ut eventuell tåbira.

Nu är vi hemma. Eller ja, nu och nu. Vi kom hem ungefär kvart över tre i natt. La oss halv fyra.

Jag sov inte så bra de få timmarna innan barnen kom instormandes och kramade oss välkomna hem. Jag frös. Jag var uppe på toa. Jag låg och vred mig i sängen och mådde illa.

Nu är jag lite småtrött. Förundersökningsledaren borde vara tröttare för han körde hela vägen hem från Landvetter i natt. Jag försökte hålla mig vaken i passagerarsätat men det gick sådär.

Men jag har sovit dåligt även under semestern. De första nätterna sov jag nästan inte alls. Sedan har jag sovit bra några timmar för att sedan vakna, vara på toa, ligga och vrida mig, halvslumra, gå på toa igen, och igen. Må illa. Sitta upp i sängen för att inte må så illa. Försöka sova.
Och hela tiden har jag varit så evinnerligt trött.

Resan har varit både bra och dålig.
Dålig för att jag fick diarré under första halvan, mådde illa varje morgon, var trött på grund av för lite sömn och för att Förundersökninglsedaren fick stora blaffiga kliande myggbett som höll honom frustrerat vaken i slutet av resan.

Vår firarresa har också varit bra, för det har bara varit vi två. Vi har tagit det lugnt. Gått en hel del, badat lite, solat lite (inte jag, jag tål inte solen så bra men jag har legat eller suttit i skuggan), sett nya vyer och upplevt saker tillsammans.

Nu vill jag bara bli utvilad och få tillbaka matlusten. Det är såklart bra för vikten att inte vilja äta och frossa. Jag har gått ner 2,8 kg på den här veckan. Det mesta är såklart förlust av vätska i kroppen. Men det är bättre att äta lagom för att orka med sin dag.

I dag skulle vi haft en dag på stranden tänkte vi. I stället blev vi medlurade till en typ hotellkedja som försökte sälja på oss tre veckors resor för 27.000 kr att utnyttja under de närmaste tre åren. Vi tackade nej men vann en veckas hotellvistelse för fyra personer i stället. Fyr- eller femstjärnigt hotell någonstans i Grekland, på Cypern, i Spanien, på Kanarieholmarna… eller någon annan stans.

Efter lite googlande har Förundersökningsledaren upptäckt att det hela förmodligen är lurendrejeri. Men det gör ingenting. Vi blev bjudna på taxiresa utmed kusten fram och tillbaka i stället för att vara ute och gå i regnet, och vi hann glädja oss åt vinsten en stund innan vi upptäckte att den var falsk.

Stranddagen hade det inte blivit något av ändå för det har inte varit så bra väder. Just nu regnar det och tidigare i eftermiddag åskade det.

I går låg vi i alla fall på stranden. Förundersökningsledaren solade och badade medan jag satt i skuggan under ett parasoll och antingen skrev dagbok eller läste lite.
Jag hade packat ner en del kläder jag inte använt men bara två böcker. Tämligen orutinerat. Nu har jag fått suga på den sista boken så mycket som möjligt. Jag hade hoppats att den räckt till under hemresan också. Förundersökningsledaren har fått lova att låna ut en av sina ljudböcker till mig.

Förundersökningsledaren sitter här bredvid mig och kliar på sina myggbett. Vi har båda fått en massa bett när vi sover. Förundersökningsledaren har fått fler än jag. Förmodligen gillar myggorna honom bättre. Hans bett är dessutom stora blaffor medan mina bara är små röda prickar.
De är finurliga myggorna. Förmodligen gömmer de sig någonstans under dagen för jag har bara hittat några få att döda på hotellrummet. De surrar inte heller utan smyger sig på en ljudlöst.

Oj, nu spöregnar det så mycket att det skvätter in vatten på datorn fastän jag sitter under tak en bra bit från gatan. Bäst att packa ihop den lilla bärbara och ägna sig åt de sista kapitlen i Steve Berrys bok “De tredje hemligheten”.

Sitter på ett café i Rodos, som är “huvudstaden” på Rodos. Vi har hittat ett fritt internet och slänger i väg några mail till barna.
Jag saknar dem jättemycket, men vi har det rätt bra ändå.

I dag har vi hyrt en bil och åkt runt lite på ön. Nice. Vi hittade en go stenstrand där vi stannade några timmar.

Nu måste jag använda den dyrbara internet-tiden till viktigare saker än att blogga. Hej på er!

Det är fredag kväll. Vi äter kvällsmat. Lilla Svalan gråter och gråter. Hon griper tag i min och Förundersökningsledarens utsträckta händer och vägrar släppa.
-Jag släpper er aldrig. Ni får inte åka.

Så sätter hon sig i Förundersökningsledarens knä och äter upp sin mat. Stora salta tårar blandar sig med taccosen.
-Varför måste ni åka utan oss?

Förundersökningsledaren smälter som en glass i sommarsolen.
-Jag lovar att vi aldrig mer ska åka bort utan er… inte en hel vecka… inte förrän ni fyllt arton år… eller om ni säger att vi får.

Guldgossen verkar fullkomligt oberörd.
-Jag är inte ledsen. Jag är stor nu.
Vänd till lilla Svalan säger han:
-Jag är ju hemma med dig. Jag kan trösta dig om du blir ledsen.

Jag packar. Resväskan sväller.
15 kg får man ta med sig.

När jag är klar väger väskan över 15 kg. Jag slänger ur ett par sandaler och en bibel och kommer ner i 14,9 kg. Nu är det bara nödvändigheter kvar.

Det blir inga presenter till barnen den här gången.

Update:
Jag har packat ner en liten badhandduk också och är plötsligt uppe i 15,1 kg.

Hoppsan, nu blev det stressig. Klockan är tre och jag ska hinna handla, laga middag (lilla Svalan och jag avslutade just vår pannkakslunch…), dammsuga på övervåningen och packa mina kläder. De tre första punkterna innan klockan fyra.

Det är omöjligt.
Jag får delegera.

Förundersökningsledaren får handla. Det innebär automatiskt att jag inte kan laga mat innan han kommer hem med råvarorna. Så har vi det problemet löst också. Dammsuga hinner jag, och jag kan i alla fall börja packa.

Nu pärlar jag kompissmycken med lilla Svalan samtidigt som jag steker pannkaka. Det blir sen lunch i dag. Och så pannkaka. Förstås!

Vi åt pannkaka i går också. Variation är överskattat! (En av mina paroller…)

Nu har jag dammsugit golven på nedervåningen. Inte så noga men “good enough”. Annars är jag inte så bra på just good enough-andet. Jag är mer av en “perfect”-typ. Jag kan bli frustrerad och besviken på mig själv om jag inte gör så bra som möjligt, och helst lite till. Jag menar inte att allt jag gör blir bra, men att jag VILL att det ska bli det.

På senare år har jag dock insett att “tillräckligt” ofta är just tillräckligt. Man behöver inte prestera på topp i alla sammanhang, inte glänsa i alla lägen, inte pressa sig själv så hårt att man tappar andan.
Och när det gäller städning är det extra lätt att bli nöjd med det lilla…

Jag kan alltid skylla på huvudvärken också. Den har inte helt gett med sig även om jag tycker det blivit bättre under förmiddagen. Den där extrastunden i sängen i morses gjorde nog sitt till.
Att dammsuga med huvudvärk hör inte till en av mina favoritsysselsättningar. Men jag härdar ut.

Att “härda ut” är något annat som jag tycker kännetecknar mig. Jag är bra på att härda ut, att bita ihop, att förtränga och blunda för.
Så kan det stå på gravstenen.

“Hon härdade ut.”

Jag har uthärdat mensvärk, ryggvärk, huvudvärk, födslosmärtor, gallstensanfall, hälsporre, magkatarr, tandvärk och diverse andra värkar, smärtor och eländen. Kroppslig smärta är inget som lockar men jag vet att jag kan uthärda ganska väl.
Själslig smärta är en annan sak. Och tack och lov inget jag blivit prövad i ännu.

Utmanar jag ödet när jag skriver så? Jag tror inte det, för jag tror inte på ödet. Jag tror inte heller att man enbart är sin egen lyckas smed. Säg det till de miljoner packistanier som förlorat anhöriga, hem, inkomst och hela sin tillvaro. Som en spottloska i ansiktet att lägga till allt annat vatten som förpestat deras liv.
Där kan man snacka om att härda ut. Men de har inget annat val.

Jag är en väldigt välsignad människa. Jag har fötts i ett land som varken drabbas av större naturkatastrofer eller svält och sjukdomar. Jag har ett socialt skyddsnät, arbete, vänner, familj, allt man kan önska sig och mer därtill. Och så klagar jag över några dagars huvudvärk. Så futtigt!

Sådär, då är packningslistan klar och bör förvandlas från punkter på ett papper till verklighet.

Det blev såklart inget sovit. Jag har tappat bort förmågan att kunna somna om när jag varit uppe ur sängen för längen. Men jag låg på spikmattan och läste en stund. Det är också välgörande.

Nu har lilla Svalan och jag ätit en sen frukost och jag ska skapa en packlista inför resan, så att jag inte yr runt som en vimsig höna och får med mig sådant jag inte behöver och glömmer allt viktigt hemma.

Det blir en hemmadag i dag också. Lilla Svalan är fortfarande förkyld så det skvätter om det. Ja, det var väl i och för sig inget annat än väntat. Skulle en vanlig normal förkylning ge sig på en ynka dag så vore det förmodligen ingen vanlig normal förkylning.

Jag är inte heller allt för piggelin. Även jag är förkyld och huvudvärken har inte gett med sig vilket börjar gå mig på nerverna.

Dagens viktigaste uppgifter är:
Packa inför Rhodosresan.
Dammsuga överallt.
Bli av med huvudvärken så att jag förvandlas från en sur mupp till en trevlig hustru och mor.

Nu när jag lämnat Guldgossen på skolan tror jag att jag ska krypa ner i sängen igen och försöka sova någon timma. Lilla Svalan har inte vaknat än fastän klockan är över åtta. Har jag riktig tur borde jag i alla fall hinna somna innan hon vaknar.

Jag har ägnat en stor del av eftermiddagen åt att leta reda på och gå igenom bilder från Falunsystern och hennes makes bröllop i somras, samt bilder från möhippa och svensexa. Snart är jag klar och då kan vi bränna en skiva till dem. Jag tror det blir lite för mycket kort för att bara lägga dem på USB-minne.

Jag har inte brytt mig om att pilla med dem någonting. Falunsystern använder samma bildredigeringsprogram som jag (Picasa) så hon kan själv göra de justeringar hon önskar tillsammans med maken.

Nu har jag lessnat på den här huvudvärken. Och det är inte bara jag som bär träkeps. Även mina barn är huvudvärkta.

Nu sjunger sommaren på sista versen. Men i dag har det trots regn varit ganska varmt.

Mina pelagoner bryr sig inte om årstid dock.

Jag har lagt till några bilder i det här inlägget, om någon vill veta hur vårlökarna jag planterade tidigare kommer se ut när de blommar.

Sådär, då står basilikabladen i ugnen. Jag höjde till 75 grader annars tar det förmodligen en ännu längre evighet är jag tyckte det tog att repa bladen.

Vidhängsen är ett trevligt ord. Används allt för sällan. Det finns inte med i Bonniers Svenska Ordbok men är ett godkänt ord i Scrabble.

Är det månne dialektalt?

Så fort jag går hemma och skrotar kommer tankarna på en blogg-bok smygande. Och ska man skriva bok bör man väl vara mer hemmastadd i språket än jag. Jag har inga problem med att blanda och ge. Dialekt, Skälvumska, korrekt svenska, egna påfund och rena felaktigheter i en salig röra. Får det vara så?

Jag har ätit andrafrukost tillsammans med lilla Svalan. Hon hann snyta sig sju gånger under frukosten – så det känns som ett korrekt beslut att hålla henne hemma från skolan i dag.

Min första frukost bestod av te och en macka med smör och ost. Andrafrukosten utgjordes av några torra gamla digestivkex och ett glas juice.

Nu har jag röjt i köket och startat diskmaskinen. Jag har också börjat repa bladen från några plantor lila basilika jag fick av vår odlingsglade granne i somras. Egentligen har jag velat göra pesto på dem, men jag orkar inte, så det får bli torkade örtkryddor i stället. Jag ämnar ställa in bladen på en plåt i ugnen, 50 grader och lite skåpslucka på glänt. Efter några timmar borde det vara klart.

Nu är det lilla Svalans tur, eller snarare otur. Det kommer inte som någon överraskning eftersom förkylningen påannonserat sin ankomst i god tid.

Guldgossen är inte helt hundra än, men lyckades övertala mig i går om att få gå tillbaka till skolan i dag. Eftersom jag är hemma med lilla Svalan kan han få vara där på skoltid och komma hem klockan två för att skippa fritids.

Lilla Svalan hade ingen feber när jag väckte henne för att kolla läget, men hon var snôrförkyld, hostig och allmänt eländig, så det blir till att vara hemma igen.

Varken jag eller Förundersökningsledaren kan egentligen vara borta från jobbet mer, särskilt som vi ska vara lediga hela nästa vecka. Men någon måste och jag drar det kortaste strået eftersom jag har det lägsta lönen. Vi försöker dela på vab-dagarna så rättvist som möjligt, både för vår skull och för barnens, men när båda måste jobba blir det helt enkelt ekonomin som får styra.

Jag är förresten inte helt kurant själv. Huvudvärken som kom på besök reda ni tisdags har vägrat förstå alla hintar om att det är dags att ge sig av. I går tog jag till det tunga artilleriet med migräntabletter men det gav knappt tillfällig lindring.
Förundersökningsledaren tror att VoltarenT kan hjälpa så jag har tagit en sådan tablett till frukost. Tyvärr hittade det lilla laxrosa pillret i stället en ond hälsporre att smärtlindra och missade vägen upp till huvudet. Jag tror helt enkelt att jag får försöka ta det lite lugnt. Strunta i att tänka på allt som ska hinna fixas innan vi åker. Och dricka ordentligt.

Plötsligt befinner jag mig i den där klassiska mamma-situationen, som säkert miljontals kvinnor befinner sig i varje dag.
Jag lagar middag, hjälper Guldgossen med hemuppgifterna och hänger tvätt – samtidigt.

Dessutom försöker jag få till en samordning av skjutsning och hämtning av Guldgossen till Royal i kväll. Jag ringer hem till Guldgossens Royalkompis. Där svarar en mormor som inte vet hur föräldrarna har det i kväll, eller om de kan skjutsa eller hämta, eller när de kommer hem.
Jag går över till mobiltelefonerna. Ringer mamman i familjen. Mormorn svarar igen – mamman har glömt sin mobil hemma. Ringer pappan i familjen. Mormorn svarar på nytt – det var visst fel nummer angett på hitta.se så jag kom till mammans glömda telefon igen. Får rätta numret av mormorn.

Äntligen svarar någon. Jag och pappan kommer överens om att vi skjutsar ut, de hämtar.

Minutrarna senare ringer mamman. “Jag såg att du ringt…” Jag förklarar att jag pratat med pappan och att vi kommit överens.
En minut går, sen ringer mamman igen. “Jag kom på att det är bättre om vi skjutsar och du hämtar”. Okej, okej.

Sen ringer telefonen för tredje gången. Nu är det Förundersökningsledaren som undrar om han ska hämta lilla Svalan på fritids. Det ska han. Och det betyder att de snart kommer hem.
Skynda, skynda. Duka bordet. Hänga tvätten, laga maten…

Då ringer svärmor. Vi pratar om barnvakteriet nästa veckan. När kan hon vara här, när kan min mamma… Vi planerar, dryftar, funderar.

Till slut sitter vi alla till bords. Maten är varm. Det är väl ungefär det positiva man kan säga om sönderkokt potatis och dåligt smaksatt torsk. Barnen klagar. Mannen säger ingenting. Jag tar en liten portion och skyller på icke påhittat magkatarr som följt i spåren på för högt intag av migräntabletter tidigare på dagen.

Måltiden är över trots att maten ligger kvar på några tallrikar. Inget att göra åt – ta en banan.
Jag skyndar upp och hjälper Guldgossen leta fram rätta kläderna för en kväll i kalla skogen. Ber Förundersökningsledaren leta fram en vinterjacka. Jackan åker på – hade du verkligen den här förra vintern? Den är ju minst två storlekar för liten. Du får ta finjackan.

Förundersökningsledaren rotar bland kläderna.
“Vi behöver rensa ut bland kläderna nu.”

NU! NU! Nu när vi ska packa och snart resa och jag har miljoner saker jag behöver fixa i ordning innan vi åker, både sådant som faktiskt måste göras och sådant som bara Förundersökningsledaren tycker att jag måste göra.
“Ja, men det behöver väl inte ta så lång tid.”
Jag har tusen saker som var och en inte tar så lång tid, men tillsammans…

Jag får en litet bryt, skäller några ord.

Sedan kommer mamman som ska skjutsa barnen till Royalskogen. Jag klämmer snabbt fram klisterleendet och vinkar av Guldgossen. Här är vi minsann bara lyckliga familjen. Jag är aldrig stressad. Alla är glada. Ingen skäller på sin nästa. Nehej då, hahahaha!

Och så hjälper jag lilla Svalan ut till garaget där hon staplar ved med Guldgossen och jag struntar ett ögonblick i karotterna på köksbordet och pyser ur mig allt i den bästa ventil jag vet.

Jag blir så frustrerad av att gå hemma. Det känns som om jag inte får nåt gjort fastän jag har massor att göra.
Hemmafrulivet är definitivt inget för mig. Jag är nog som barnen, som mår bäst av fasta rutiner.

I dag är jag fortfarande hemma med sjuk Guldgosse. Han är förkyld med allmänt sjukdomstillstånd, hosta och lite feber. Förmodligen kan han inte gå till skolan i morgon heller.

Jag har ägnat ganska mycket tid åt att stötta Guldgossen med skoluppgifterna. Han presterar riktigt bra när man talar om för honom vad han ska göra och hur mycket han behöver hinna innan han får en liten paus.

På förmiddagen lämnade jag honom ensam en stund med svenskan medan jag for fram till torget för att få ett klockbatteri bytt. Klockbatterimannen var dock inte där så jag for hem i ogjort ärende. Jag passade på att stanna till på KappAhl och köpte några nya underkläder och örhängen. Jag gick också förbi apoteket och skaffade bra-att-ha-mediciner inför resan. En liten sväng in i leksaksaffären resulterade i en present lilla Svalan ska ta med på kalas på lördag.

Jag har också fixat med tvätt och disk, så klart…

Återstår dock massor på min att-göra-lista. En del hör till trädgården och annat till packning och matlagning och lagande av kläder som ska få följa med till Rhodos. Det krävs också lite planering för dem som ska stanna kvar hemma. Jag behöver skriva lappar om vad som händer för barnen så att deras mor- och farföräldrar vet vad som behöver skickas med till skolan dag för dag.

Äntligen har jag flätat klart staketet runt rabarberhålet på baksidan av trädgården. Jag passade på att vara ute en stund på förmiddagen medan Guldgossen räknade matte och solen sken.

Det blev ett väldigt glest staket måste jag säga. Jag förstår inte hur jorden ska vilja stanna kvar innanför. Jag får nog fundera ut något.

Guldgossen har varit riktigt duktig i dag och jobbat med både matte och NO. Just nu håller vi på med hemkunskapen. Det blir chokladmuffins!

På söndag drar Förundersökningsledaren och jag till Rhodos.
Förundersökningsledaren har koll på vädret där. Han tar sig en titt varje dag.

För några dagar sedan verkade det bli 27-30 grader varmt med idel sol och strandliv.

Häromdagen utlovades några regndagar, men fortfarande med den sköna värmen.

I går kväll såg det ut att bli svensk sommar med ca 22 grader, moln, regn och… åska.

Men det är många dagar kvar tills vi åker så vädret hinner ändra sig.
Vi kanske bjuds på minusgrader, snålblåst och snö!

I dag är jag hemma med sjuk Guldgossen. I går var det Förundersökningsledarens tur.
Men Guldgossen är på bättringsvägen. Han hostar och snôrar men hade ingen feber i morses, så det finns hopp för morgondagen.

Tyvärr har lilla Svalan deklamerat halsont på väg till skolan, så vi får väl se om hon tvingas byta av Guldgossen som vab-objekt längre fram i veckan.

I dag är det kanelbullens dag.

Ville bara tala om det!

Guldgossen har råkat ut för en rejäl förkylning. Just nu sitter han och hostar i allrummet framför TV:n medan lilla Svalan och Förundersökningsledaren försöker sova. Jag gav upp efter tionde snörvelhostattacken.

Jag berättade ju att jag for och hämtade hem Guldgossen från Royalhajken på fredagskvällen.
På natten – vid fyratiden – kom han intassande i vårt sovrum och berättade att han inte kunde sova för att han hade en så kraftig huvudvärk. Jag gav honom en stark dos ipren och sedan somnade han gott och sov resterande timmar i vår säng.
Jag hade en aning svårare att sova, men det bjuder jag på. Tids nog kommer det vara ont om barn i vår säng och jag är säker på att jag kommer sakna närheten.

På morgonen for jag till Kaffestugan innan övriga familjen vaknat men när jag kom hem igen fick jag veta att Guldgossen blivit så förkyld att han inte följt med tillbaka ut på hajken. Lilla Svalan hade fått åka själv.

I dag låter Guldgossen om möjligt ännu förkyldare än han lät i går. Det är inga problem för hans del för han har inga inbokade uppgifter i dag. Däremot måste både Förundersökningsledaren och jag till kyrkan på söndagsmöte. Förundersökningsledaren ska kompa kören på bas och jag ska påannonsera radiosändningarna. När jag är klar med mitt uppdrag åker jag dock hem hade jag tänkt, så Guldgossen slipper vara själv hemma för länge.

Jag har jobbat i Kaffestugan i dag. Det är jättekul men man blir lite mör efteråt. I dag var det dessutom välsignat gott om folk så det var inga lugna stunder direkt.

När arbetsdagen närmade sig sitt slut pratade mina kollegor om hur skönt det skulle bli att komma hem och vila en stund. Jag började fantisera om en stund med höglagda ben och en bok eller ännu bättre – ett bubblanda bad. (Och inte bara för att spä på allitrationen.)

Krasst konstaterade jag dock att de där vilostunderna brukar utebli hemma hos mig eftersom Förunderskningsledaren brukar ha dragit igång något städprojekt som plötsligt includerar mig också så fort jag kommer innanför dörren.

Det var därför inte utan än att jag drog på munnen när jag kom hem och genast blev ombedd av Förundersökningsledaren att börja putsa fönstren. Han hade startat i gång med utsida och tyckte att jag gott kunde ta insidorna åtminstone på nedervåningen.

Guldgossen for på hajk. Klockan 18 i Örslösaskogen. Lekar, hamburgare, dunken, övernattning i vindskydd, mer lekar, mer mat… stod på programmet.

Strax efter halv nio ringde en ledare och berättade att Guldgossen ville fara hem.
Han har varit på ett antal läger och hajker trots sin ringa ålder, och aldrig någonsin velat fara hem. Han har inte ens ringt hem och berättat om han lever eller inte. Så nog var vi en aning förvånade.

Nu har jag varit och hämtat hem vår Guldgosse. Anledningen till hemfärden visade sig vara att det varit för stökigt och bråkigt bland de andra barnen. Guldgossen tycker det är jobbigt.

All heder åt Guldgossen som föredrar ordning och reda, lugn och ro, personer som rättar sig efter de gemensamma reglerna före oordning och stök, röra och anarki. (Nu tog jag väl till lite i överkant men det var pennan som slant.)

Gluttade på ett program om Robert Gustafsson i går kväll. Bland annat fick jag höra:

“Den som väntar på nå´t gott blir aldrig tjock!”

Som lunch hade Fru Zäta med sig:
Två mackor som Förundersökningsledaren inte åt upp i går kväll.
Ett kokt ägg.
En halv klump mozarellaost.

När hon kom till jobbet tänkte hon att hon nog inte behövde lägga in mackorna och ägget i kylen.

När det var dags att äta lunch upptäckte fru Zäta till sin förskräckelse att hon inte heller lagt in mozarellaosten i kylskåpet. Ryggsäcken var full av mozarellaspad.
Jättelyckat!

Jag hade lite otur igår. Eller var lite slarvig. Om man ser rätt på saken skulle man rent av kunna påstå att jag var feppelhänter.

Vi åt kvällsmat och jag försökte skjuta till mig smörpaketet men lyckades hysta runt det så att det landade upp och ner på bordet. Turligt nog var det inget bordsmargarin som trillade ur.
-Det där gjorde du bra! konstaterade Guldgossen.
-Njaaa, det var nog inte min förtjänst, kontrade jag sanningsenligt.
-Det är Jesus som räddat dig, utbrast då lilla Svalan energiskt.

Jag insåg genast att det låg mer sanning i det uttalandet än hon kanske riktigt förstod och var tvungen att hålla med.
-Det har du verkligen rätt i lilla Svalan!

Varpå hon förvånade oss andra med en sista kommentar:
-Jaha, jag som bara chansade!

Häromkvällen ringde jag för att prata med Falunsystern. Hon var inte hemma så jag talade en stund med hennes man i stället. På klingande dalmål berättade han att frugan väntades hem “halvåtta-åtta”.

Lilla Svalan hade krupit upp på stolen där jag satt, och klängde som en ryggsäck bakom mig, med örat tätt tryckt mot telefonluren.
När jag lagt på frågade jag:
-Vad gör du lilla Svalan?
-Jag tjuvlyssnar!
-Men varför då?
-Han pratar så roligt!

Och så härmade hon Falunsystermannen i ett perfekt “halvåtta-åtta” med tydliga glidningar i rösthöjd.
-Han pratar ju ryska mamma!

Mardrömmar fortsätter att förfölja mig.
I natt var det dags igen. Den här gången hade jag bara hunnit sova någon timma innan jag hamnade i en mörk, skruvad dröm.

Jag drömde att jag och barnen (båda barnen den här gången, men ingen Förundersökningsledare) var inne och tittade i en gammal kyrka. Vi var särskilt intresserade av en gammal, gammal robust kista med mynt som stod längst fram vid altaret. En skylt upplyste om att mynten använts när man byggt ut kyrkan på nytt efter en brand på medeltiden. (Hur mynten kunde finnas kvar när man använt dem för att betala ett nytt kyrkbygge framgick inte, och var ingenting som vi reflekterade över.)

När vi gick ut från kyrkan möttes vi av ett gäng gamlingar. Jag vet inte riktigt hur många de var, kanske fem stycken, och det var uteslutande karlar i åldern 70-90 år.
Vi frågade hur vi skulle kunna komma därifrån och de visade oss på en väg som gick över en mörk vindsvåning. Innan jag hunnit ropa hej hade alla karlarna utom en gett sig in på vinden tillsammans med mina barn.

Mannen som var kvar tillsammans med mig var en halvt genomskinlig åldring på uppskattningsvis 80 år. Han såg på mig med vattniga blå ögon och log förväntasfullt på ett illvilligt sätt som gjorde mig mer än orolig. Jag försökte få honom att berätta vad de egentligen höll på med, vart de andra tagit vägen med mina barn, men han bara tittade på mig igen och visade med handen att också jag skulle gå ut på den helmörka vinden. Utan ord förmedlade han att vandringen genom vindsvåningen skulle vara ungefär som en tur på spökhuset på Lisseberg. Jag trodde honom inte.

Mannen såg mer död än levande ut och jag funderade på om han kanske kunde vara ett spöke.
I fickan hade jag en bordskniv och jag tog upp den och höll den i handen för att kunna värja mig om något oförutsett skulle hända. Jag ställde mig i öppningen till vinden och ropade på Guldgossen och lilla Svalan. Jag ville att de skulle komma tillbaka till mig så att vi kunde gå tillsammans i alla fall. Det fanns ingen annan väg därifrån men jag kände på mig att jag skulle kunna skydda dem om de fick gå bredvid mig.

Plötsligt fick jag en vision av vad som väntade. Om jag gav mig ut på vinden skulle plötsligt ljuset tändas och jag skulle få se lilla Svalan och Guldgossen hängandes döda från taket.
Jag förstod också att om jag inte gick in där så skulle det inte ske, barnen skulle vara trygga. Den onda männen var inte ute efter att skada barnen i första hand, utan efter att se min reaktion och förtvivlan.
Alltså vägrade jag gå ut på vinden.

Den spöklike gubben bakom mig, som nu nästan dreglade av förväntan över vad han hoppades komma skulle, försökte tvinga mig.
Han puttade till mig med sina fingertoppar längst ner på ryggen, där min tröja glidit upp och blottade en del av huden. Hans fingertoppar var rundade och lite större än själv fingrarna. De påminde starkt om Gollums fingrar i “Sagan om ringen”, eller utomjordingarnas i “Signs”. Kalla, hårda, lite fuktiga.

Det var som att bli berörd av själva döden och jag skrek rakt ut: “SLUTA!”

Precis då vaknade jag av att någon skrek “sluta”. Det var naturligtvis jag.
Och jag kände avtrycken av åtta kalla fingrar precis i ryggslutet.

Jag blev visst lite… eh… alltså, jag tog i för mycket… eller…

Sanningen är den att jag handlade för rätt mycket pengar på torget i dag.

Först köpte jag kläder till barnen för 300 kr.
Ett fleesset med långbyxor och långärmad tröja till varje barn. Svart till Guldgossen och rött till lilla Svalan.
Ett par tunna svarta byxor med smal mudd i bensluten och nedvikbar midja i prickig mudd till lilla Svalan.
Ett par grå mjukisbyxor med röda revärer och cool text, till lilla Svalan.
Ett par rosa fingervantar och en rosa fuskpolo till lilla Svalan.
Jag fick i alla fall mycket för pengarna.

Sedan råkade jag gå förbi ett stånd med gardintyger och där fladdrade tyget “Picknick” lockande i vinden. Det var jättedyrt – 199 kr/m, men jag kunde inte motstå. En meter rikare och en 200-lapp fattigare (ja, jag bjöd försäljaren på en krona. Visst är jag oerhört generös…) traskade jag tillbaka till jobbet.

På vägen passerade jag Amalias fröjd. En affär som bland annat säljer teer. Som av en händelse gick jag in i affären och som av en händelse köpte jag ett hekto te av sorten “Needwoods Läckerhet” för 25 kronor. Det luktade rabarber, jordgubb, vanilj och kardemumma.

“Men det var ju bara en dröm.” Så sa Förundersökningsledaren något oförstående när jag inte kunde hålla tårarna tillbaka under det att jag återberättade färjedrömmen för honom vid frukostbordet.

“Men, det var ju bara en dröm”, sa mina kollegor förvånat när de upptäckte ett blänk i ögonvrån vid eftermiddagsfika.

Ja, det var bara en dröm.

Men även om jag inte har upplevt det fysiska skeendet så har jag upplevt det känslomässiga. Tankarna och framför allt känslorna från mina upplevelser i natt, sitter fast i mitt minne och i min själ lika starkt som om jag varit med om dem på riktigt, vilket jag faktiskt har.
Jag tror att de bleknar, så småningom. Men just nu är jag fortfarande uppriven, labil och ömtålig som en nyopererad. Och jag har fortfarande en dundrande huvudvärk.

Jag hade huvudvärk i går. Den kröp sig sakta på under dagen och innan jag for från jobbet hade den blommat ut för fullt. Jag överlevde föräldramötet på kvällen men direkt när jag kom hem gick jag och la mig, utan att dricka den där koppen te som jag längtat efter. Jag bara pratade en stund med barnen och la mig sedan för att läsa. Jag somnade någongång mellan tio och halv elva på kvällen.

På morgonkvisten kom drömmen.

Jag befann mig ombord på ett stort fartyg, kanske en färja. Vad jag gjorde där och vart jag var på väg vet jag inte. Någonstans ombord fanns Förundersökningsledaren och lilla Svalan men Guldgossen var kvar hemma. Det kändes som om jag kom rakt in i ett händelseförlopp som pågått ett tag, utan att min sovande hjärna släppt in mig.

Jag stod ute på däck och kände den gigantiska fartygskroppen skälva under mig. Som ett stort och stadigt djur som plöjde sin väg genom vattnet, kanske en muterad val. Det fanns ingen vind, inga vågor, inga krusningar på ytan. Världen var stilla som en klar höstdag när allt håller andan i väntan på höststormarna, som en paus.

En man kom leende fram till mig. I handen hade han två små digitalkameror. Han bad mig fota honom och hans dotter som var på resa tillsammans. Jag tänkte att han gjorde ett korrekt val. Jag är bra på att ta fina bilder.
Kamerorna jag fick i min hand var likadana. Pocketmodellen av en digitalkamera, liten och smidig men med många funktioner och en riktigt rejäl och klar display. Jag har aldrig sett en så stor display på en så liten kamera tidigare.

Mannen gick och satte sig bredvid sin dotter. De hade likadana, vita allvädersjackor. Exakt sådana jackor som jag och mina kollegor fått av vår VD inför Islandsresan.
Då såg jag att dottern ju var en av mina arbetskamrater. Hon är sjukskriven just nu så jag träffar henne inte så ofta, och jag blev glad över att se henne igen. Märkligt nog gick jag inte fram och pratade med henne. Kanske för att jag inte ville störa den dotter-fader-tid de hade tillsammans. I verkligenheten lever inte kollegans pappa längre.

Jag tog flera kort av dem, några helkropps där de satt på bänken, några närbilder med bara ansikten, något svartvitt där kollegan vände bort huvudet och skapade spänning i bilden.
När jag skulle lämna tillbaka kamerorna tappade jag den ena, men lyckades dämpa fallet genom att påpassligt sträcka fram foten. Jag såg att jag hade mina dyra löparskor på mig.

Utan att jag märkte det gjorde drömmen ett tidshopp. Under tiden var jag i kontakt med Förundersökningsledaren och lilla Svalan. Om man ska blanda logik i det hela kan jag inte förstå hur det gick till, eller hur jag ens kunde veta om det eftersom det inte hände i drömmen, men plötsligt befann jag mig inomhus och jag visste att jag hade pratat med Förundersökningsledaren och att lilla Svalan var på upptäcktsfärd på egen hand, någonstans ombord på den stora båten.
Jag var fortfarande högst upp i fartyget och såg ner på det kav lugna havet utanför de stora glasfönstren.

Det var nu det hände.
Som att sätta en väldigt långsam film på snabbspolning. En film som även började innehålla så mycket känslor att den förvandlades från dröm till verklighet.

Jag såg ett vrak genom fönstren. Det liksom svävade strax under vattenytan, ganska nära båten. Jag kunde inte avgöra om det var ett flygplan som störtat eller en båt som förlist men vrakdelarna hade vassa förvridna kanter och de ursprungliga blå och röda färgerna var fortfarande fullt synliga.
En rysning genomfor mig och ett tankestråk om Bermudatrianglar och mystiska försvinnanden följde i dess väg. Mer än ett stråk hann det inte bli för plötsligt gungade fartyget till och jag mer kände än såg att fören började sjunka medan båten fortsatte sin färd framåt. Det var ingen grundstötningsstöt, mer som ett sug – neråt, sakta.

Jag fick panik. Människor runt omkring mig skrattad sådär nervöst som man gör när man är rädd men inte vet om det allvar och man borde vara rädd, eller om man bara är löjlig och rädd i onödan. Någon pratade om att det var tusen meter ner till botten.

Det var svårt att avgöra om vi verkligen sjönk eller om det bara var en ogrundad känsla. Jag vet inte varför jag inte bara tittade ut genom fönstret för att kunna avgöra om vi närmade oss vattenytan eller inte.

Jag tänkte att jag borde leta reda på lilla Svalan och Förundersökningsledaren. OM det nu var någon fara å färde så borde vi vara tillsammans. Tanken hann inte omformas till ett beslut innan nästa slag kom.

Plötsligt fick båten slagsida. Det var inte som en långsam krängning, som man borde kunnat förvänta sig av ett så stort skepp, utan mer som ett gupp. Jag slungades iväg, längre in i båten och slog emot några golvfasta bord och lösa stolar. Jag kände ingen smärta. Det chockutlösta adrenalinet tog över både kropp och tankeförmåga.
En flytväst, jag måste ha tag i en flytväst! Trots att jag befann mig högst upp i toppen av båten började redan golvet fyllas av vatten. Jag kände ingen kyla, inte ens att det var vått. Alla känselceller var barmhärtigt avstängda. Utom rädslan, som att känna den med porerna.

En ny rörelse skakade om båten, som rullade tillbaka på rätt köl men sedan fortsatte tre kvarts varv och blev liggande upp och ner i vattnet.
En liten, tunn tanke på Förundersökningsledaren och lilla Svalan sipprade fram men slogs sedan bort med full kraft av Överlevnadsinstinkten. Det fanns inget annat än att jag skulle ut. Ut och upp. Kosta vad det kosta vill.

Volten kom så plötsligt att jag inte hann dra andan. Jag hade tumlat runt tillsammans med fartyget och när den väldiga båten till slut kom i jämnvikt igen befann jag mig någonstans mitt emellan golvet och taket som nu bytt plats, och jag var hårt fastklamrad i ett av de fastskruvade borden.
Längst upp vid det som tidigare varit golv, fanns en luftficka på kanske två decimeter. Jag brydde mig inte om simma dit för att hämta syre. Däruppe var alla andra och slogs om utrymme och luft och överlevnad. Jag kunde ana deras sparkande ben och förstod att jag inte skulle klara mig om jag inte snabbt tog mig ut.

Jag drog mig fram mot dörren. Det värkte redan i lungorna av syrebrist.
Panik.

Dörren var en glasvariant. En sådan där som finns i butiker där två glasrutor glider åt sidorna när man närmar sig. Under vattnet fanns inget glid. Tack och lov fanns en liten glipa att köra in fingrarna i och jag lyckades bända upp dörrarna med uppbådandet av mina sista krafer.

Besviken konstaterade jag att jag ännu inte kommit ut ur båten. Jag befann mig i ytterligare ett rum, som en vestibul ungefär. Rummet var inte så stort och jag var ensam. Det var inte svårt att simma fram till nästa dörr.
Men nu var luften slut.
Panik.
Allt jag kunde tänka på var att få dra ett djupt andetag. Bara min vilja att överleva hindrade mig. Hade det inte varit en dröm hade jag dött där. Ibland när man drömmer så är man medveten om att det bara är en dröm. Jag har det ofta så, men inte den här gången. Min kamp var lika verklig som om den hänt på riktig.
Jag släppte ut lite luft ur de sammanpressade lungorna för att få kroppen att tro att jag faktiskt andades. Sedan tog jag min an dörren.

Jag fick upp dörren ut på samma sätt som den förra. Med muskler jag inte trodde kunde prestera så mycket som de gjorde.
Nu befann jag mig ute i havet, men i samma påträngande vatten som tidigare.
Panik.
Det var mörkt och jag kände på mig att jag var ganska nära botten. Ovanför mig fanns det sjunkande skeppet som en stor tyngd som ville dra med mig ner i djupet.
Jag simmade frenetiskt genom allsköns bråte och kom snart ut på fritt vatten.

Det hade varit skönt att bara vila en stund. Att gungande få flyta upp till ytan. Alla mina okända kraftreserver var slut och till och med livsviljan började avta.
Eftersom jag varken hade flytväst eller någon luft kvar i lungorna kunde jag inte ta mig upp utan att simma. Talet om tusen meter fladdrade långt bak i medvetandet.
Tusen meter.
Tusen meter utan luft, utan kraft och utan vilja.

Jag simmade ändå.

Det var inte tusen meter. Kanske på sin höjd hundra. Hundra långsamma, sega meter utan hopp. Jag tänkte att jag förmodligen skulle dö i alla fall. Varför anstränga sig och känna panik och ångest i stället för att resignera, ge upp och få dö i fred.

När jag klöv vattenytan med ett sista matt simtag drog jag genast girigt efter luft. Luften stockade sig i halsen och jag höll på att kvävas innan jag lyckades lugna ner mig tillräckligt för att kunna andas någorlunda normalt. Det var så länge sedan sist. Kanske hela fem minuter. Eller fyra, eller tre…

Jag såg mig omkring. Jag hade hamnat i ett förråd. Det fanns inget golv, mer än vattnet vars grepp jag just lämnat men det fanns väggar på fyra sidor runt om mig. På väggarna satt två rader med hyllor. På hyllorna satt de överlevande.

Det var uteslutande kvinnor. Kvinnor mellan 15 och 50 år. Alla blöta, huttrande och med slocknad blick. Som att komma från ett helvete av panik och dödskamp till ett annat av stiltje och uppgivenhet.
Jag funderade på om anledningen till att det bara var kvinnor är att vi har starkare överlevnadsvilja, eller att vi är duktigare simmare, eller… jag orkade inte fortsätta tanken som ändå snart skulle slå in i mig med full kraft.

Och på golvet (som inte fanns…) satt en liten flicka. Hon var ungefär två och ett halv år. Ljust lockigt hår som hunnit börja torka. Hon lekte försiktigt och stilla med en docka som hon fått med sig från skeppet.
Jag bytte ett ögonkast med en av kvinnorna på hyllan. Ett ögonkast fyllt av smärta. Var fanns den här lilla flickans föräldrar? Var de kvar i djupet eller satt någon av dem här i det mörka förrådet.

Då brast bubblan. Förlamningen släppte. Jag insåg vad jag gjort.
Jag hade övergett min man och mitt barn. MITT BARN!
Jag hade fullständigt skitit i lilla Svalan och bara tänkt på att rädda mig själv. Hur kan man rättfärdiga någonting sådant? Kanske hade det funnits någon luftficka inne i fartyget där vi kunnat hämta andan och sedan simma ut tillsammans.

Jag försökte tänka tanken att jag gjort det för Guldgossens skull, för att han skulle ha någon kvar, en förälder i livet. Men det höll inte. Han och alla andra och inte minst jag själv skulle anklaga mig under resten av mitt eländiga liv för att jag ÖVERGAV.
Jag försökte intala mig själv att ett fåfängt försök att rädda dem bara skulle resulterat i att även jag strök med. Men det var lönlöst. Sanningen hånskrattade mig i ansiktet och jag ORKADE bara inte mer. Det här var värre än allt annat som hänt tidigare.Värre än skräcken och paniken, värre än att inte få luft, värre än dödsångest, värre än att kämpa, kämpa, kämpa.

Fullkomligt tillintetgjord sjönk jag ner under ytan igen. Jag sökte en strimma hopp, en svag stråle ljus. Men botten var öde. Under mig bredde ett ökenlandskap av bara grå dy ut sig. Slam, sediment.
En av kvinnorna talade med sprucken röst:
-Det är bara lera och gyttja. Det finns ingen som kan rädda sig därifrån. Allt sugs ner. Hela fartyget är borta. Även om någon har hittat en luftficka och kan klara sig en stund så kommer de aldrig att komma därifrån. Du är den sista som räddat sig. Efter dig finns ingen.

Det blev för mycket. Min själ loggade ut från ett medvetande till ett annat och jag vaknade.
Jag låg kvar i sängen, i vårt trygga sovrum, med Förundersökningsledaren lugna sömnandetag vid min sida.
Själv var jag allt annat än lugn. Pulsen rusade, jag tyckte att jag hade svårt att få luft. En tung huvudvärk som spränger bakom pannan.
Klockan var 04.30. En dryg timma kvar att sova. Men hur skulle jag kunna sova.
Jag gick på toa. Jag försökte somna om. Jag tryckte pekfingrarna mot ögonbrynen hårt, hårt. Släpp då dumma huvudvärk.

Jag blev orolig och gick och tittade till lilla Svalan som andades och verkade må bra.
Jag försökte somna om men det gick inte. Tankarna gnagde. Jag ältade drömmen. Andra tankar kom smygande. Jag grät.
Jag funderade på att tända lampan och läsa men jag ville inte väcka Förundersökningsledaren som har betydligt svårar att somna om än jag har – i vanliga fall.

05.35 somnade jag äntligen med saltrandiga kinder och ett upprört sinne.
Tio minuter senare ringde väckarklockan.

I går hade vi höstens första tillväxtgruppsträff hemma hos oss.
Äntligen säger jag!