Zäta

Det regnar.

Två kollegor till mig diskuterade njutningen med att springa i regn innan jag gick på semester. Jag fnös för mig själv. Aldrig i livet att jag ämnar ge mig ut och jogga i regnväder.

Jag är blöt. Både av svett och regn.
Just det – jag har varit ute och joggat i regnet.

Giftassvågern som var här och övernattade och var med oss på sjön tidigare i veckan, gav mig några nybörjartips. Jag ska inte dra upp pulsen över 140 (kanske bara lite) för då blir jag lättare sjuk. De tre första månaderna är det bäst att hålla en låg puls och bara vänja kroppen vid att röra på sig.

I dag övergav jag alltså mitt vanliga pulstopparrus på slutet. Högst uppmätta puls under joggingrundan var 160 slag/minut, men jag försökte faktiskt hålla mig kring 140.

Jag körde som tidigare: 2 ½ minuts uppvärmning, 1 minut jogging + 1 minut gång under sammanlagt 20 minuter och slutligen 7 minuters nedvarvande gång. Men den här gången började jag mitt joggingpass med 3 minuters jogging och bytte dessutom ut 2 av joggingminuterna till 2-minuterspass någonstans kring 7de och 16de minuten.

Nu när jag eftersvettats klart ska jag stretcha lite (vilket jag borde gjort direkt men jag ville inte bli regnkall så jag gick in och då glömde jag bort det) och sedan duscha varmt en stund.

Jag länkar till en bild från bröllopet som brudgummens yngre syster tagit.

En av barnfrågorna i tipspromenaden som Förundersökningsledaren och jag totade ihop var vem som hoppar högst, brudgummens bror, brudgummen eller Förundersökningsledaren. Det skulle varit intressant att se vad folk egentligen trodde, men på bilden ser ni tydligt att det är min karl som är mest van att leva på hoppet!

Klockan är halv tolv. Gästerna har just åkt hem och Guldgossen ligger och är rädd för harskrankar i sitt rum.

Och NU kommer Förundersökningsledaren på att han vill se på film.
Själv har jag huvudvärk och tänker nog gå och nana.

Om en halvtimma kommer Förundersökningsledarens Göteborgsbror med familj. Jag har förberett middagen (mycket avancerat. Jag har skalat och tärnat gårdagens kalla potatisar och rört ner i den färdigköpta potatissalladen. Några äppeltärningar fick också smita ner) och Förundersökningsledaren klipper gräset.

Någon gång under dagen svävade tanken på att springa förbi min hjärna, men jag lyckades inte gripa fast den utan hamnade i stället i soffan med Guldgossen. Han ville så gärna se en film och vi tog oss an “Harry Potter och de vises sten”. Man får ju ställa upp för sin son, eller hur?

Jag har också hunnit dammsuga på några strategiska ställen och vattnat blommorna. Resten av dagen har jag tagit semester tillsammans med Guldgossen.

I går var vi ute på sjön med Förundersökningsledarens far, syster och hennes familj. Vi fick också med oss en kompis till Guldgossen.

Med båten full styrde vi till en ö i närheten av Navens fyr. Vi åt en massa gott och njöt av solen och vattnet. Det var 20-21 grader varmt i vattnet och jag var riktigt badsugen. P.g.a. vissa utsöndringar blev det dock ingenting av för min del.

I dag får vi alla tillräckligt med vatten, från ovan. Det började regna redan när vi lagt till i hamn i går kväll, och har fortsat under natten och morgonen. Gräsmattan gläder sig och jag tycker att det ganska bra jag också.

Om en stund äter vi frukost och sedan är dagen i gång. Vi ska hämta lilla Svalan från hennes övernattningar hos en kompis, köpa en cykel åt Guldgossen och i kväll får vi besök av Förundersökningsledarens Göteborgsbror med familj. Jag måste vattna blommorna inomhus (för här har det inte regnat) och om det torkar upp utomhus borde jag gå ut och rensa lite i rabatterna.

Det har inte blivit något sprungit på ett tag. En båtresa och ett bröllop har kommit i vägen för min mer sportiga sida. I kväll fanns det dock ingenting vettigt att skylla på så det var bara att dra på sig joggingskorna och den tillplattande sportBH:n och ge sig ut.

Eftersom min kropp för tillfället består till 98 % av bröllopstårta så valde jag att inte växla upp trots att veckorna har gått. I stället höll jag mig till 1 min jogging + 1 min gång under 21 minuter. Plus 2½ minuts uppvärmande gång och 5 minuters nedvarvande gång.

Det gick ganska bra, om man bortser från att jag kom i otakt redan efter fyra minuter. En blodtörstig broms hade lyckats få korn på min svettosande kropp och satte åt mig å det grövsta. Han gav mig ett bett mitt på skulten som fick mig att sätta av i galopp genom skogen. Av rädsla för den bettvillige råkade jag springa i flera minuter och alldeles för fort och sedan tog det tid att komma in i rätt takt igen.

Min vana trogen varvade jag upp under den sista minuten och kom upp i 179 slag/minut. Minuten efter var pulsen nere i 155 och ytterligare en minut senare 130.

Men medan pulsen fortfarande svävade runt 170 mötte jag en dansk skalle, jag menar tant i skogen. Trots att hon borde sett att jag var indränkt i svett, högröd i ansiktet och flåsade som en blåsbälg så började hon konversera mig om det sköna vädret. Jag svarade ganska enstavigt ja och nej och förhoppningsvis på rätt ställen.

I går avlägsnade och oskadliggjorde Förundersökningsledaren ett getingbo som tagit form under takpannorna på vår altan. Han är min hjälte!

Dessutom klarade han sig med bara ett enda stick.

Det blev ett fantastiskt bröllop på alla sätt och vis!
Bruden var enastående vacker. Brudgummen var mäkta stolt. Prästen var riktigt roligt. Maten var underbart god. Festen var lyckad och värdparet skötte sig med bravur.

Det finns precis hur mycket som helst att berätta om Falunsysterns bröllop och jag skulle kunna skriva ett fruktansvärt långt inlägg, men jag tror jag skippar det. Efter alla långa förberedelser är jag lite mätt på bröllop just nu. Det är nästan skönt att det är över.

Men roligt, det var det. Och jag är sååå glad att min lilla lillasyster har blivit gift med en härlig karl. Han är mycket bra för henne, och hon för honom. Bättre kunde det inte bli.

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Ska bara stänga av vattnet som ser till att surjordsrabatten blir lite gladare.
Klockan är halv fyra – på natten.

Gissa vem det är som kliver ut i trädgården halv tolv om natten för att plantera sex bortglömda blommor i surjordsrabatten?
Och som till sitt förtret upptäcker att myggor aldrig sover och att det är dumt att ha shorts när myggorna är i farten?
Och som irriterar sig på sina långa naglar som hon sparat ut till bröllopet men som är otympliga i kombination med trädgårdsarbete.

Men som efter en halvtimma kan lämna myggorna och gå inomhus igen efter väl förrättat värv?

Nu börjar det dra ihop sig. Snart ska bröllopet stånda. I dag är sista dagen för alla förberedelser att klaffa.

I natt satt jag uppe till halv tre och grejjade framför datorn. Jag misstänker att klockan hinner bli lika mycket i dag (eller i morgon för den som vill märka ord).

Under packandet och genomgången och strykandet av bröllopskläder (en del köpte vi i dag) råkade jag förstöra klänningen lilla Svalan ska ha. Det är en gammal söt grön- och vitrutig klänning med smockliv som båda mina systrar haft när de var små. När jag strök på ärmarna tappade resåren spänsten och puffärmarna förvandlades till något helt annat.

Så nu väntar en timmas nålande och syande också. Som om vi inte hade nog att göra.

Jag har inte drabbats av bloggtorka trots högsommarvärmen. Nej, skälet till att jag inte bloggat på några dagar är att vi har varit ute på lite båtsemester.

Vi har kuskat runt i fem dygn och hunnit uppleva både sol, blåst, regn och åska. Vi har varit både i Ekens skärgård och Luröarkipelagen.
Vi har tampats med ormar (familjen Zäta såg totalt åtta ormar på Lurö i fredags) , getingar (jag blev stucken på magen när jag soltorkade i dag), myschlingar (lilla Svalan kläckte det utmärkta namnet när hon var liten. Det är en slags efterhängsna blinningar), myggor (jag har en hel koloni myggbett kring anklarna) och bromsar.
Vi har badat i allt från 15- (Förundersökningsledaren var det som badade så kallt) till 23-gradigt vatten (jag orkade inte bada i det 23-gradiga men jag har badat i mellan 17- och 22-gradigt vatten).

Och vi har varit på Diggilookonserten. Den var en höjdare för hela familjen.

Nu ska jag inte skriva mer. Jag måste duscha och försöka förse mig med lite skönhetssömn. Man sover inte bäst i en hårdbäddad kabyss med kalla nätter och heta mornar. Alltså ligger jag en aning (läs MYCKET) minus på sömnkontot.
I morgon fortsätter bröllopshetsen. Vi har ganska mycket kvar att göra och bara två dagar på oss. Det är tur att jag är en så stresståligt och cool person att jag inte får spatt och spårar ur totalt.

Jag hade nästan tänkt ge mig ut och springa i dag också, men nu känns det som om det är för sent. Klockan än snart tolv och jag är precis klar med mitt dagsbeting när det gäller förberedelserna inför bröllopet.

Tack och lov att vi har semester så jag kan sova mina åtta timmar i alla fall.

I dag fick jag ett paket med posten. Det innehöll Henning Mankells bok “Den orolige mannen”. Jag har mycket höga förväntningar på boken. Wallander är tillbaka och jag är sååå sugen på att läsa den.

Men jag ska försöka vänta tills bröllopet. Det kommer passa bra med en åtrådd pocketbok under resan till och från Ludvika.

Under tiden läser jag Clive Cussler´s “Det blå guldet”. Den har börjat fartfylld och välbeskrivet, men kanske lite väl välbeskrivet. Handlingen står och stampar lite på grund av alla långa omskrivningar. Jag känner mig i det närmaste frustrerad.

2 ½ minuts uppvärmning.
1 minuts jogging + 1 minuts gång. Upprepa 10 gånger.

10 minuters promenad.
Stretch.

Puls under joggingminuterna: 160-170 slag/minut.
Puls efter sista joggingminuten då jag tog i så mycket jag orkade: 179 slag/minut.

Puls en minut efter jag haft 179: 158 slag/minut.
Puls efter stretch: 114 slag/minut.

Jag älskar min nya pulsklocka. Den tar tiden också, så jag kan klockan mina minuter exakt.

Gissa vad som står i ugnen hemma hos familjen Zäta?

En blåbärspaj!
Jag har varit ute i skogen och plockat. Det fanns inte många mogna men uppblandat med några smultron och jordgubbar från smultrontornet räcker det precis till en paj.

I dag har både Förundersökningledaren och jag ägnat nästan all vaken tid åt det stundande bröllopet.
Förundersökningsledaren håller på med häftet och jag har gjort klart bordsplaceringarna och lite annat.

Vi har agerat jämställda partners och lagat mat var sin gång och har på det stora hela hållit sams mest hela dagen.

Allt är “back to normal” i Caza di Zettervall igen.
Förundersökningsledaren är tillbaka från sin helgtripp till Ludvika och diskmaskinen är förhoppningsvis lagad.

I kväll cyklade vi ner till campingen och spelade äventyrsgolf. Det är som minigolf, fast svårare, med bunkrar och vattenhinder.
Guldgossen klådde mig med 6 poäng.
-Oj, slog du mamma? utbrast Förundersökningsledaren förvånad.
-Ja, det var väl inte så svårt, kontrade Guldgossen.

Jag tyckte det var lite dyrt; 50 kronor för 12 hål. Så att jag fick många poäng berodde enbart på att jag villa ha valuta för pengarna!

I kväll har vi myst framför TV:n och tittat på berättelsen om hur författaren till böckerna om Nalle Phu fick idén till böckerna. Förundersökningsledaren kroknade innan oss andra efter en hård helg men jag och barnen tittade klart på filmen.

Nu har jag just varit ute och stängt av vattenspridaren och ska snart gå och lägga mig. Eftersom det är semester är det lika bra att börja vända på dygnet med en gång. Det är väl det semestern är till för, eller hur?

Sådär ja! Nu är disken avklarad.
Flera dagars disk hade ackumulerat till ett ointagligt berg men tack vare min envishet och beslutsamhet lyckades jag bestiga det och förinta berget till glänsande rent glas, porslin och bestick i torkstället.

Att diska påminner för mycket om städning för att jag skulle vilja vara utan diskmaskin på permanent basis.

Efter en tropisk natt vaknar jag till en något svalare morgon. Termometern visar fortfarande över 20 grader men det ser ut att ha regnat några droppar under natten och molnen har bildat täcke i skyn.

Väderprognosen nämner åska och regn som möjliga erbjudanden under dagen och jag och min trädgård tackar och bockar om löftet skulle infrias.

Vilken liten jättesöt gullunge nya lill-kusinen är! Jag har ju äntligen fått träffa honom. Han log mot både mig och lilla Svalan, dem som han inte träffat förut. Det bådar gott tycker jag. Barnet hyser tydlig potential att bli ett socialt litet underverk.

Nu har mina barn lyckats smitta sin äldsta Italienkusin.
Italiensystern ringde vid sex-halv sju och berättade att sonen hade 37,7. Några timmar senare ringde hon igen och då var tempen 39,4.

Jag hoppas att hans febersjukdom följer samma mönster som Guldgossens. I så fall räcker det med en natts hög feber och en dag med “lite lagom” innan han frisknar till.
Eller varför inte – en liten stunds hög feber och sedan snabbt ingen feber alls.

Sitter i bara baddräkt framför datorn och inser att detta förmodligen är årets varmaste dag. Termometern visar 35 grader i skuggan.

Lilla Svalan och jag inledde dagen på smartast tänkbara sätt, med siesta. Eller sovmorgon kanske det heter när det är tidigt på dagen. Hur som helst gick vi inte upp ordentligt förrän klockan var halv elva.

Sedan dess har vi varit och hämtat Guldgossen från läger i Rådjursviken, förgäves letat parkeringsplats vid badet i Svalnäs, ätit lättlunch på McDonald´s och tagit ett snabbt kallt dopp vid Villabadet.

Nu är vi hemma igen och mellanlandar. Jag ska försöka förmå mina små familjemedlemmar att ta hand om efterdyningarna av dagens utfärd, som ligger och väntar i bilen, och sedan åker vi nog till Lundsbrunn en sväng för att träffa en av barnens allra nyaste små kusiner med familj hemma hos svärföräldrarna.

Förundersökningsledaren har övergett oss i helgen, till förmån för svensexa i Ludvika. Vi överlever men jag hade görna haft en vuxen att dela disken med.

Jag har haft en fantastiskt rolig födelsedag. Det var länge sedan jag skrattade så mycket som idag.

I kväll har mamma, Italiensystern och hennes två söner varit och hälsat på oss också. De bjöd på pizza och jag kontrade med kolakladdkaka med vispgrädde och jordgubbar.

Dagens bästa present är helt klart pulsklockan jag fick av maken och barnen. Eftersom den även fungerar som en vanlig klocka har jag haft på mig den hela dagen. Jag har säkerligen kollat pulsen 30 gånger.
Till slut blev kollegorna på jobbet aningen frustrerade och utbrast:
-Du kommer ju bli helt beroende av pulsen.

Jo jag tackar jag! Vem är inte beroende av att ha puls. Jag bara undrar…

Åldernojiga kollegan, utan åldersnoja, har haft problem med sin mobil ett tag. På senaste tiden har hon inte kunnat skicka SMS.
Snygga unga kollegan föreslår att det nog kan var något fel på simkortet och då får man ringa kundtjänst så att de kan kolla läget.

Åldernojiga kollegan ringer:
-Hej. Jag har nog något fel på mitt simkort. Det går inte att skicka några SMS nämligen.
-Vad har du för telefonnummer?
-XXX…
-Jaha, nej, jag kan inte se något fel här.
-Men det har varit så ganska länge, kanske två veckor. Det funkar när jag använder min dotters mobil men inte med min egen.
-Vänta ska jag titta lite till då.
-Ja, för så här ska det ju inte va. Det har gått att skicka SMS tidigare.
-Men du, nu ser jag ju här… du har inga pengar på kortet. Det är 55 öre i saldo på kortet.
–Eh, okej, tack och hej.

I dag ringer vi till bostadsrättsföreningar.

Åldersnojiga kollegan (som bestämt hävdar att hon inte är åldernojig) har lyckats ringa både Brf Presáren och Brf Venusbacken.

Eftersom det är “terminens” sista dag, och vi är idel fnittriga tjejer som jobbar, så kan ni ju gissa vad vi associerar till.

“Vi gratulerar, vi gratulerar, vi gratulerar på din födelsedag…” Så lät det klockan sex i morses när jag yrvaket slog upp ögonen och fick se Förundersökningsledaren och lilla Svalan stå i dörröppningen med frukostbrickan i hand och ett paket under armen.

Trots att jag blivit vederbörligen varnad i går kväll och dessutom tänkt till lite när Förundersökningsledaren gick upp före mig, så hade jag hunnit glömma bort födelsedagen och somnat om innan gratulanterna kom och gav mig en glad överraskning.

I paketet låg precis det jag önskat mig. En pulsklocka.
Det var dessutom en coolare modell än jag vågat hoppas. Kanske inte utseendemässigt, men coolheten består i att jag slipper placera ett band under brösten varje gång jag vill kunna mäta pulsen. Det räcker att trycka på en knapp på klockan så bildas en jordad ledning (rätta mig om jag är ute och cyklar) från den ena handen till den andra och ledningen går genom hjärtat så att pulsen mäts.
Det där lät ju väldigt spejsigt och inkorrekt men så såg det i alla fall ut på den klargörande bilden.

Så här ser min klocka ut. Ja, för det är även en klocka. Och det ju så fiffigt för då kan jag ha den på hela tiden.

I kväll kommer Italiensystern med sina barn och min mamma och uppvaktar mig med pizza. Italiensystern ringde i förrgår och frågade snällt om de kunde komma. Jag hade verkligen inte tänkt fira min födelsedag i år för vi har så mycket att göra just nu, och så gör det inget om jag kraftsamlar inför nästa år då det blir betydligt jämnare siffror. Men jag blev jätteglad när de ville komma och spontanfira lite.
Jag har förvarnat om att de inte kommer mötas av ett städat, välordnat hem (som om jag någonsin har tagit emot gäster i ett välordnat hem…) och jag kan nog förvisa dem till uterummet för där har jag faktiskt inte lyckats belägra alla ytor med pågående projekt.

Nu ska jag inleda min födelsedag med de sista arbetstimmarna innan semestern.

Förundersökningsledaren tycker att jag bör gå och lägga mig nu. Klockan är kvart över elva så han har väl rätt.
Men jag är inte riktigt klar än. Ska bara hälla upp senaste omgången flädersaft i flaskor, diska lite och duscha.

Förundersökningsledaren tycker att jag i alla fall inte behöver gå upp lika tidigt som vanligt i morgon.
-Varför inte det? Jag går ju alltid upp kvart i sex.
-Jamen du behöver ju inte gå upp så tidigt.
-Det tar lika lång tid med bara lilla Svalan som när båda barnen är hemma.
-Om jag går upp klockan sex och åker hemifrån en halvtimma före dig så behöver ju inte du gå upp så tidigt.
-Men jag tar ju hand om barnen också.
-Men lilla Svalan är ju snabb. I morgon behöver du inte gå upp så tidigt.
-Jo men jag sitter ju en kvart på toa också. Jag tycker det är skönt.
-Men i morgon behöver du inte gå upp kvart i sex.

Ja just det ja. Jag fyller ju år i morgon.

I kväll fick jag med mig lilla Svalan på min runda. Hon har velat följa med flera gånger men det har alltid blivit för sent. Det var det egentligen i kväll också för klockan hann bli åtta innan vi gav oss av.

Lilla Svalan var märkbart tröttare än första gången hon var med och joggade med mig. Jag skulle vilja ta det som ett tecken på att jag blivit snabbare, men det kan lika gärna vara så att klockan var för mycket för att lilla Svalan skulle vara lika pigg som vanligt.

3 minuter uppvärmning med promenad.
1 minut jogging + 2 minuter gång. Upprepa 7 gånger.
Avsluta med ca en kvarts promenad.
Stretch.

Puls efter sista springsträckan, då jag tog rejäl fart: 180 slag/minut. Och under de första 15 sekundrarna räknade jag till 50 slag vilket torde innebära en puls på 200 men det är över min beräknade maxpuls så det får vi ta med en nypa salt.

Guldgossen är på läger. Han hade bara lite feber på morgonen i går och sedan blev det allt bättre under dagen.

Innan han for förmanade vi honom att ringa om han känner att han får feber igen. Lilla Svalan fick ju en omgång feber till, efter att hon frisknat till.

-Du får ringa så kommer vi och hämtar dig om du blir sjuk igen.
-Men hur ska jag veta om jag blir sjuk?
-Det känner du nog.
-Nej mamma, sån´t känner man inte när man är på läger.

Han har onekligen en poäng där.

Fem till sex timmars sömn per natt är för lite. Efter några veckors empiriskt exprimenterande kan jag konstatera att jag mår bäst på åtta timmar, fungerar hyfsat med sju men blir för ofokuserad efter sex. (Timmars sömn alltså…)

Samlarmanin har slagit klorna i mig igen. Och nu talar jag inte om att samla frimärken, kaffekoppar eller servetter. Jag menar att samla och lägga upp förråd för vintern.

Jag tror det är något som ligger nedärvt i kvinnans natur. Mannen skulle ut och jaga och skaffa kött och kvinnan skulle ut och samla på sig allt annat ätligt.

Jag har känt den förrut, flåsandes i nacken, längtan, behovet, ja, nästan kravet på att ta till vara på det naturen bjuder. Det handlar om hallon, blåbär, jordgubbar och nu senast – fläder.

Jag har redan plockat fläderblommor som räcker till 3½ sats saft, men ändå genomfars jag av ett habegär varje gång jag far förbi en blommande fläderbuske. Det är nästan så att jag vill stanna bilen, eller cykeln, skutta ut och börja knipsa åt mig av läckerheterna oavsett hur bråttom jag har.

I morses gjorde jag i ordning en sallad att ha med till lunch.
Isbergssallad, sötpaprika, kvisttomater, mozarella, solrosfrön och tonfisk.

Vad kommer det sig att tonfisk passar så bra på burk?
Jag funderar på hur det vore att stoppa torsk, eller rödspätta i en konserv och försöka sälja. Det verkar ju bara äckligt. Men tonfisk – det är grejjer det.

Egentligen hade jag tänkt att försöka spara mig ett tag till, men så lyckades jag inte motstå frestelsen utan plockade fram Dan Browns “Gåtornas Palats” ur bokhyllan med olästa böcker.

Jag blev inte besviken. Visserligen var vissa bitar lite väl förutsägbara och upplösningen inte särskilt oväntad, men det var inget fel på spänningen och jag uppskattade verkligen greppet att lyckas skriva en hel bok som bara omfattade en tidsrymd på 24 timmar.

Nu har jag ålagt mig själv Dan Brown-förbud, åtminstone tills det blir dags för ordentlig semester. Jag har en bok kvar att läsa.
I stället köpte jag några billiga pocketböcker på Willys. Den första jag tagit mig an är Robert Ludlums “Kassandrapakten”. Det är en bok i min smak. Inget tjafs utan handling och spänning rakt igenom. Boken tangerar ett filmmanus i sin stil men det är i det här fallet ingen nackdel. När jag läser ställs jag utan krusiduller mitt i skeendet, som är väl beskrivet. Det enda jag saknar är en klarare definition av tiden. Huvudpersonen reser en massa och det är svårt att uppskatta hur fort tiden går.

Först gick jag till Kaffestugan och fikade med Guldgossen. Det blev en delikatoboll, ett glas saft och en morotskaka = 31 kr.

Sedan försökte vi lämna tillbaka en kostym jag köpt till Guldgossen tidigare. Den kostade bara 300 kr och tur var väl det för de där pengarna kan jag nog se i stjärnorna efter. Mannen som sålde kostymen har nämligen inte synts till på torget sedan den dagen jag köpte den.

Vi gick en kortis till bokhandeln för att se om en grej jag beställt har kommit. Det hade den inte så jag jagade på personalen lite för jag behöver ha den ganska snart.

Sedan köpte jag en lite annorlunda orkidé med stora cerisrosa blommor med vit teckning. = 40 kr.

Innan vi lämnade torget besökte vi naturligtvis “min” torggubbe, den sure mannen (som egentligen inte alls är så sur men ser väldigt otillgänglig ut). Där köpte jag:
en militärkeps till Guldgossen = 10 kr.
Två par skaftlösa sockar till mig = 10 kr.
Ett par militärfärgade shorts till Guldgossen, som också går att bada i = 20 kr.
Ett par lite längre, blå shorts till Guldgossen = 30 kr.
Fyra par trosor till lilla Svalan = 40 kr.

Vi lämnade grejerna i bilen och jag släpade med mig Guldgossen till H&M och Lindex för att leta bröllopskläder.
Vid det här laget hade han blivit hungrig och ganska ovillig men som tur var blev han lite upplivad av en ambulans som kom tjutandes med blåljus och allt och stannade utanför Servera.
Jag lämnade Guldgossen utanför Gina Tricot och gick in och fyndade örhängen till halva priset:
Fem par föreställandes blommor i färgerna lila, militärgrönt, grätt, aprikos och guld = 39,50 kr.
Nio par små örhängen med en infattad sten i färgerna transparent, grå, svart, ljusrosa, ceris, mörklila, turkosgrön, klargrön och blå = 44,50 kr.

H&M hade inget att bjuda på för en kille som vill bli bröllopsfin men på Lindex hittade jag både långärmade vita skjortor och svarta pressvecksbyxor. Skjortorna hade tyvärr fel storlek men ett par byxor med perfekt passform fick vi med oss från affären. Till och med Guldgossen var nöjd. De var också ganska tunna vilket lär vara en förutsättning om det händelsevis skulle vara fint väder på bröllopet. Byxorna kostade 199 kr.

Hurra!

Jag tog med mig Guldgossen fram på stan. Det är ju för i allsindar onsdag och torget och det vill man ju inte missa, även om en familjemedlem råkar vara lite sjuk.

När vi kom hem hade Guldgossens temperatur sjunkit till 36,9 grader. Hurra, hurra, hurra!

Nu regnar det en skvätt.
Jag som trodde att vädret nästan glömt bort hur det är att göra regn.

I natt drömde jag att min chef överraskade mig med att meddela att vi skulle springa Göteborgsvarvet, NU. Jag hade fattat för att det inte var förrän nästa vår och jag kände mig inte alls beredd eller i form, men det var bara att bita ihop och försöka.

Vi for i samlad tropp till Göteborg. Det var bara chefen, datanörden och jag som var kvar av de som ursprungligen anmält sig. Alla andra hade hoppat av. Chefen och datanörden föreslog att vi skulle springa tillsammans men jag avböjde. Jag skulle bara sinka dem.

När starten gått kände jag till min förvåning att jag var i riktigt bra form. Den första sträckan bestod nästan bara av trappor och jag klättrade på i högt tempo. Efter en liten stund gav chefen och datanörden upp och beslöt sig för att gå och sätta sig på en uteservering och dricka öl.

Jag kämpade dock vidare.
När jag sprungit i cirka en halvtimma kom jag fram till första uppdraget. Vadå uppdrag, undrade jag. Där fick jag information om att Göteborgsvarvet förändrats lite. Det handlade inte bara om att springa utan utmed vägen fanns också olika uppdrag som skulle utföras. Det var viktigt att göra allt korrekt och inte fuska. Uppdragen kontrollerades noga och var det någon som inte fullgjorde uppdragen så åkte de genast ut från tävlingen.

Första uppdragen bestod i att dra loss små pappersbitar från ett häfte och släppa i väg dem i ett rörpostsystem. En öppning i tennisbollsstorlek sög upp papperslappen och transporterade den vidare. Varje tävlande fick ungefär 20 små häften var, innehållande cirka 500 sidor i varje. När pappren rivits bort och skickats iväg skulle vi även släppa iväg cirka tusen diamanter var. Allt måste skickas en och en.

Jag kände mig redo att ge upp. Det här skulle ju ta hur lång tid som helst. Jag kunde inte förstå hur chefen lyckats springa Göteborgsvarvet på drygt två timmar förra gången. En dam som stod bredvid mig och matade papper och diamanter i ett annat rör förklarade att tävlingen normalt brukade ta mellan två dagar och en vecka.

Trots allt kändes det som ett äventyr, så jag fortsatte mitt uppdrag ända tills väckarklockan ringde och befriade mig.

Onsdag morgon.
Guldgossen hade feber hela dagen i går och får följaktligen stanna hemma även i dag. Jag steg upp tjugo i sju för att fixa fika och dryck till lilla Svalan som ska till Barnens Hus i … ja, Tibro, Töreboda, Tidaholm eller nåt annat västgötskt på T.

Jag cyklade med lilla Svalan till skolan och när jag kom hem var det lagom till att Guldgossen vaknade.

Nu sitter vi båda vid kontorsdatorn. Guldgossen har bara 37,5 grader och vi hoppas båda innerligt att det ska vara tecken på att han är på väg att bli frisk. I kväll börjar Rådjursvikenlägret som Guldgossen är anmäld till och så gärna vill vara med på.

Uppvärmning – Cirka 2 minuter.

Jogga 1 minut, gå 2 minuter. Upprepa. Total tid 30 minuter.
Jag ökade alltså på 9 minuter mot mitt schema. Men jag kände att jag hade ork kvar så det var lika bra att köra på. Jag tog dessutom inte samma lilla korta runda som i söndags så jag hade mer väg kvar i slutet av tiden.

Puls efter sista joggingsträckan, då jag tog ut mig så mycket jag kunde: 178 slag/minut.

Stretch.

När jag sprang som bäst råkade jag skrämma upp en hare som i sin tur skrämde en ekorre. Ekorren flydde upp i ett träd, haren sprang in i skogen och själv fortsatte jag jogga på cykelvägen.

Guldgossen somnade med ett stort, lyckligt leende över hela ansiktet.
I morgon skulle han, tillsammans med de andra barnen på stora fritids, åka till Äventyrsgården i Källby. Han har varit där en gång tidigare och vet att det är ett jätteroligt ställe, särskilt när man är ett barn med upptäckarlusten och nyfikenheten i behåll.

Knappt tre timmar senare vaknade han och var rädd. Han visste inte riktigt varför men gissade att han vaknat för att han behövde gå på toa.
När jag tog i honom var det som att bränna sig på en varm platta.
-Har du feber? frågade jag sömndrucket.
-Nej, det tror jag inte, svarade han förnekande.

Men såklart hade Guldgossen feber. 39.7 grader. Han blev jätteledsen över det inställda äventyrsbesöket och hann också med att tänka en del på lägret som börjar onsdag kväll.
Tårarna sparade han dock till i morses. Förmodligen var han för febrig för att orka gråta.

Jag låg en timma i Guldgossens säng och berättade en förvirrad saga om en prinsessa som blivit bortförd av vinden vid födseln, när hennes föräldrar varit på resande fot i fjärran land. Prinsessan hade hamnat i Kina och omhändertagits av en gammal gumma vars enda förmögenhet var ett litet risfält som hon vårdat med åratals vishet och all ömhet hon besatt.
Men när jag kommit så långt i berättelsen att prinsens skulle komma och hitta den okända prinsessan, hade jag somnat och Guldgossen klagade över att sagan blev allt mer osammanhängande.

I dag har febern avtagit och hovrar strax över 38 grader. Jag försöker hålla min son på gott humör med ett parti Settlers, men det är inte lätt och hela huset skriker efter min odelade uppmärksamhet. Växande tvätthögar, en förslummad trädgård och försummad städning inomhus. Och så klart ett bröllop som vill bli planerat.

Jag ska försöka ta mig i kragen och prioritera Guldgossen tillräckligt för att inte även han ska känna sig försummad. Vad tvätthögar, städning och trädgård tycker kan jag ju faktiskt slå dövörat till för.

-Det blev inget sprunget i kväll.
-Vad blev det då då?
-Det blev lite mer arbetat inför bröllopet.

Jag borde somnat för en timma sedan om jag skulle fått sova mina behövda åtta timmar. Men man kan inte få allt.
Jag ska säga det till blommorna också. De har inte fått vatten på tre veckor.

Fy vad seg jag är. Kan det vara nattens bravader som ligger till grund för sirapen innanför hjärnbarken?

Klockan hann bli en del innan jag kom i säng, och när jag väl lagt mig hade jag svårt att somna. Strax före ett släckte jag lampan.

När jag väl somnat dröjde det inte länge förrän jag hörde Guldgossens försiktiga “hallå” ljuda från hans sovrum, över allrummet och in i vårt sovrum. Jag smög upp för att kolla läget. Guldgossen satt upp i sin säng och var rädd. Han hade inte drömt något men ändå vaknat och insett att det var mörkt och läskigt.
Eftersom jag inte vill väcka Förundersökningsledaren i onödan så erbjöd jag inte min son någon sängplats i dubbelslafen utan kröp i stället ner bredvid honom.

Trekvart stod vi ut, sedan blev det för varmt och trångt och jag fick tassa tillbaka till min egen säng.

När jag väl somnat ordentligt, och jag vågar inte ens tänka på vad klockan var då, började jag drömma. Jag ska inte berätta vad jag drömde för det var lite krångligt och invecklat, men det slutade med att Guldgossen och lilla Svalan kom före mig fram till en balkong. Balkongen var enda utvägen ut från ett hus vi ville lämna. När jag kom fram till balkongen hade lilla Svalan uppenbarligen trott att hon kunde hoppa ner till marken för båda barnen vad borta. Jag kände av att Guldgossen klättrat ner för ett stuprör och hörde honom röra sig där nere, utom synhåll från mig. När jag kikade ut över kanten fick jag se lilla Svalan ligga nere på marken. Hon hade sina röda plyschbyxor på sig, och en röd tröja. Hon låg på mage med armarna utsträckta ovanför huvudet, som om hon försökt ta emot sig vid hoppet.

Lilla Svalan låg blick stilla. Håret var insmetat med blod och en stor blodpöl omgav huvudet. Håret dolde ansiktet men jag förstod att det var krossat, precis som huvudet.
Bilden var ögonblicklig och knivskarp och etsade sig fast på mina sovande näthinnor. Chocken kom omedelbart och ryckte upp mig till medvetande.

När jag vaknat var det svårt att somna om. Jag såg bara lilla Svalan framför mig hela tiden. Till slut kom sömnen tillbaka och slöt mig i sitt grepp och jag gled genast tillbaka till balkongen, blickandes ner på min döda dotter. Jag kämpade mig upp till ytan igen och lät det gå ännu längre tid innan jag vågade somna på nytt.

Kvart i sex ringde klockan obönhörligen, precis som vanligt.

När jag väckt barnen och bett dem ta på sig ville lilla Svalan själv välja kläder inför fritids. Hon plockade fram ett plagg som egentligen är för litet och som hon inte haft på väldigt länge – sina röda plyschbyxor.

En vecka kvar. Sen är det semester. Somliga räknar ner. Själv oroar jag mig mest för allt jag bör hinna innan semestern är här.

För DÅ ska man ju ta det lugnt. Njuta av lata dagar med båtfärder och böcker.
Så det är dags att skynda nu.

Till helgen ska det bli fint väder. 30 grader varmt och illande sol. Då kan vi kanske åka båt igen. Det blev en fin tur i lördags, även om vi först var tvugna att vända åter till hamnen eftersom motorn krånglade. Men en fin eftermiddag fick vi.

Just det, Guldgossen ska på läger på onsdag och ska hämtas hem på… var det lördag eller söndag. Kanske är det dumt att åka båt när han inte är hemma, om det händer nåt. Ja, ja, vi får se.

I dag har vi överraskat Falunsystern och hennes fästman med lunch på trevlig tapasrestaurang i Lidköping. God mat, trevligt umgänge och helt godkänd service.

Efteråt promenerade vi till Stadsparken och tittade på blommor och lekte i den fina lekparken.

Sedan for vi hem till mina föräldrar och fick en härlig umgängeseftermiddag/kväll med fika och grillning. Jag fick tillfället att träffa både mina föräldrar och mina systrar. Den ende som saknades för att samlingen skulle vara fulltalig var Italiensysterns make.

Nu är klockan tio och jag ska gå och hälla av några liter flädersaft så att jag kan ställa en ny omgång att dra redan i morgon.

Sovmorgon.
Frukost.
Joggingtur.

Det här gången fortsatte jag som jag började förra gången. 1 minut jogging + 2 minuter gång. Upprepa 7 gånger.
Men nu kortade jag rundan rejält och höll mig till mina 21 minuter. Alltså ingen uppvärmande gång innan eller avslutande extrapromenad efter. Och detta berodde på ont om tid. Jag hade inte mer än 30 minuter på mig och jag ville inte försaka stretchen efteråt.

Puls efter sista joggingsekvensen (då jag tog i så mycket jag orkade): 168 slag/minut.

Vi är på väg till midsommarfirande i Lundsbrunn, men med stopp hos mina föräldrar för lunch.

Förmiddagen har varit minst sagt rörig. Barnen har bråkat, jag har surat, Förundersökningsledaren har stressat.

När alla utom jag bytt om och vi nästan var på väg att åka kommer plötsligt Förundersökningsledaren upp från köket och slänger av sig finkläderna och drar på jobbarbyxorna.
-Vad ska du göra NU då? fräser jag.
-Diskmaskinen är trasig!

Mitt i all annan röra har plötsligt diskmaskinen beslutat sig för att kila vidare. Naturligtvis var den full av disk vid frånfället.
Förundersökningsledaren plockar isär den och ställer sig och handdiskar all disk.
Jag smyger ner i köket och hör honom muttra:
-Jag har verkligen inte tid att laga en diskmaskin. Nej, inte den HÄR veckan. Vi får äta ute. Det blir restaurangbesök fram till semestern…

Jag är egentligen inte paniskt rädd för ormar utan håller mig till min getingfobi, men när jag cyklade hem i dag kunde jag inte låta bli utan att skrika högt.

På cykelvägen låg en stor snok. Den var smal och lång, ungefär en meter, och den ringlade omkring på ett synnerligen oberäkneligt sätt.

Jag höll som vanligt god fart och såg den för sent för att hinna stanna på betryggande avstånd så jag cyklade bara förbi. Den låg mitt på cykelvägen så det var inte stort avstånd mellan cykeldäcken och ormeländet.

Jag tog mig en titt i det där spring-schemat innan jag gav mig ut på kvällsturen, och insåg att jag nog kan hoppa över några veckors tragglande med 30 sekunders jogging + 30 sekunders gång. Första veckan på det “riktiga” schemat innebär nämligen något så enkelt som 1 minuts jogging + 2 minuter gång. Upprepa 7 gånger, skippa uppvärmningen men glöm inte stretcha.

För att få springa så mycket som möjligt på mjukare underlag la jag om sträckan lite, och kortade ner den. Innan jag kom fram till skogsvägen hann jag med 2½ minuters uppvärmning i alla fall.

Sen började jag jogga. En minut. Gå två minuter. Jogga en minut… och så vidare.
Det var ju inte särskilt jobbigt. Jag var ganska seg i benen efter dagens cykelturer, men flåset höll sig i schack. Under sista joggingminuten ökade jag tempot ordentligt efter halva tiden och när 15 sekunder återstod sprang jag så fort jag orkade. Vilket inte var så fort, men i alla fall.

Pulsen efter sista springpasset – 166 slag/minut.

Jag måste korta ner rundan ytterligare om jag ska ha målgång efter 21 minuter för nu fick jag gå 8½ minut innan jag kom tillbaka hem. Men då hade pulsen sjunkit till 124 slag/minut och det var egentligen ganska skönt att få gå en liten bit innan jag började stretcha, så jag kanske struntar i att ändra sträcka, i alla fall tills jag tröttnar alldeles på den jag har nu.

Nu är vi tillbaka igen. En ynklig dag innan midsommarledigheten. Ändå en viktig dag. I dag är det många av mina kollegor som jobbar sista dagen innan semestern, och det är alltid trevligt att få säga hejdå.

Lilla Svalan är frisk igen. Visserligen har hon fortfarande ont i halsen, men det går att leva med. Febern är borta och hon är pigg och glad.

Guldgossen var frusen i morses. Så där in i märg och ben. Jag suckade och konstaterade att det ju var just så lilla Svalans sjuke börjat. Men eftersom Guldgossen inte har någon feber så fick han snällt nöja sig med att cykla till fritids tillsammans med lilla Svalan.
Jag har satt på mobilen, i fall det ringer från skolan.

I kväll har Förundersökningsledaren och Guldgossen varit hemma hos mina svärföräldrar och ätit middag och träffat Förundersökningsledarens Västeråsbror med familj.

Huvudattraktionen var den nyaste lilla familjemedlemmen G. Det var för hans skull som jag stannade hemma med lilla Svalan. Man vill inte gärna riskera att smitta ner en nyföding, även om det lockar och drar att få se det lilla underverket.

Jag har varit hemma med barnen i dag också. Men lilla Svalan är mycket bättre. Hon har fortfarande ont i halsen, i alla fall när hon sväljer, men febern är borta. I morgon blir det fritids och jobb igen.

När jag frågade lilla Svalan vad hon ville ha till lunch i dag lät det så här:
-Jag vet inte…
-Vill du ha pannkakor i dag igen?
-Nej…
-Makaroner och fiskpinnar?
-Nej.
-Hamburgare?
-Nej.
-Köttbullar?
-Nej.
-Ostsnitzel?
-Nej.
-Vad vill du ha då?
-I dag skulle jag vilja ha… plättar!

Klockan nio gav jag mig iväg, eller strax innan. Det bar mig emot att lämna barnen ensamma hemma, särskilt som lilla Svalan är sjuk, men de tittade på Alvin och Gängen och lovade att inte bråka med varann.

För att spara på benhinnorna lite, och förhoppningsvis kunna korta tiden för min runda, började jag jogga så fort jag lämnade cykelvägen och kom ut på gruset. Då hade det gått knappt åtta minuter, i stället för de 10 som jag enligt schemat ska använda för att värma upp.

Och så bestämde jag mig för att testa en ny sak. I stället för att jogga 30 sekunder, gå 30 sekunder, jogga 30 sekunder och så vidare, så ökade jag på passen till en minut. Jag lovade mig själv att korta ner till 30 sekunder igen om jag kände att jag inte skulle orka, och när jag hållit på i 10 minuter var det nära att jag gjorde så, men så segade jag i istället och bestämde mig för att jag skulle orka.

15 minuter är det meningen att jag ska hålla på, men när det gått 15 minuter kände jag att jag nog ändå hade lite mera ork kvar, så jag fortsatte en liten stund till, fortfarande i enminutersintervaller. Mellan minut 18 och 20 joggade jag hela tiden, bara för att testa om jag skulle klara det. Och det gick. Jag är riktigt stolt över mig själv.

Här är inte läge att jämföra sig med någon annan. Sådana tankar slår jag bort så fort de vill komma krypandes. Jag vet att jag har urusel kondition och extremt lång väg kvar till Göteborgsvarvet, men jag är i alla fall på väg. Jag har börjat så smått och jag rör på mig. Det är det viktigaste.

Efter den 20:de minuten låg pulsen på 162. Jag ska kolla hur man räknar ut maxpuls och vad som är lagom att ligga på för att höja konditionen, och under hur lång tid. Men det tar vi en annan dag. Nu ska jag dricka juice och eftersvettas.

Med lilla Svalan sjuk hemma blir det ofelbart pannkakor till lunch. Guldgossen protesterade på sitt eget vis genom att steka hamburgare och koka makaroner. En sådan protest är helt tillåten tycker jag.

Har ni provat varma pannkakor med kolasås eller chokladsås, och så vispgrädde till? Det är finfin kvällsmat. Det gäller bara att se till att man gör tillräckligt mycket smet till lunchen, så blir man liksom tvungen att steka upp några pankisar på kvällen.

Det gick bra hos tandläkaren. Vi fick lite bannor för att vi inte använder tandtråd tillräckligt ofta, men för övrigt var allt okej. Lilla Svalan lyckades använda uttrycket “lycka till det lite” i samband med saft och det föll verkligen i god jord hos den ganska stänga tandhygienisten.

Nu är vi hemma igen, och äter sen lunch. Lilla Svalan har fått tillbaka febern som ligger på 38,7. Det bådar inte gott för kvällen och natten.

Om en liten stund åker vi till tandläkaren. Folktandvården ringde i går eftermiddag och gav båda barnen tid i dag klockan två.
Lilla Svalan är piggare så det ska säkert gå vägen.

Lilla Svalan kom hemcyklandes från en lekkkompis klockan sex i går kväll. Hon frös trots tröja, jeans och solsken.
Vi åt middag och hon fortsatte att frysa men tvingade ändå i sig sin mat. Guldgossen föreslog att de skulle gå ut och hoppa studsmatta men lilla Svalan var trött och ville, hör och häpna, hellre gå och lägga sig.
Förundersökningsledaren kände henne i pannan för att kontrollera om hon hade feber, men tyckte sig inte känna någonting. Jag hade ändå mina misstankar för lilla Svalans glansiga ögon talade sitt tydliga språk.

När maten var uppäten och disken avklarad gick jag upp till lilla Svalan. Vi kontrollerade temperaturen och hon hade 38,4 grader. Då var klockan sju.
En timma senare hade temperaturen stigit till 39,6. Lilla Svalan låg hopkrupen och frossbrytande på soffan och var svag och hade ont i halsen. Jag gav henne en halv panodil, saft med sugrör, en Strepcil att suga på och så tittade jag henne i halsen. Det var mycket rött och svullet. Särskilt högermandeln var rejält uppsvullen och hade vita prickar. Jag ringde sjukvårdsupplysningen för rådgivning och fick det inte helt oväntade svaret att låta tiden gå. Efter tre dygn av feber och halsont kan det vara dags att söka läkare för att kontrollera eventuell halsfluss.

Den febernedsättande medicinen hjälpte inte alls. Efter några timmar var lilla Svalan fortfarande brännande het och feberstinn. 39,9 visade termometern som mest.
Jag pysslade om henne några gånger under natten. Tvingade henne att ligga utan täcke och la en våt tvättlapp i pannan. Hon fann sig tålmodigt i alla mina påhitt, vilket i sig är ett orosmoment när man i vanliga fall har en vilja av stål.

Nu har natten passerat, och febertoppen med den. Jag fyllde på med febernedsättande klockan ett i natt. Jag vet inte hur stor effekt det egentligen gjorde men vid halv nio i morses kom hon uppskuttandes ur sin säng och deklarerade att hon mår mycket bättre. Febern har sjunkit till 38.4 och det känns riktigt bra.
Även om jag är en lugn och cool mamma så var jag nästan orolig ett tag, i alla fall när febern närmade sig 40 grader. Jag vet att båda mina barn är ganska febertåliga men trots att lilla Svalan haft hög feber och klarat det bra tidigare, så finns det ju alltid risker när temperaturen kryper upp på 40 grader.

Jag har fått ett jätteroligt mail i min inbox på jobbet. Det är faktiskt kul med stavfel, syftningsfel, helt fel ord och så vidare, i alla fall skattar jag gott åt detta:

Hälsningar!

I tycker att svar kommer att bli en överraskning för dig, men ändå, tror inte att detta är ett spam e-post. Det var inte skickas med någon automatisk e-post maskin. Jag fick en svar den föregående vecka. Avsändaren var okänd, ämnet för e-post var – “Folk söka och hitta it”. Vanligtvis Jag betalar inte någon uppmärksamhet till svar av stuff, men då jag beslöt att öppen och läsa den. Detta e-post handlade om människors liv, kärlek och relationer i allmänhet. I slutet av svar där var e-post på personer – “Jag skulle vilja veta”. De var alla indelade i 2 kolumnerna – män och kvinnor. Jag vet inte säker, varför från alla de befintliga där talade jag plockade upp din. Kanske var det öde och vi kommer att skapa en bra familjen tillsammans? Jag tror på ödet. Jag skulle vilja säga några ord funktioner om mig själv i denna brev.

Mitt namn är Rima. Jag är 29. Jag var inte gift och har inga barn. Jag vill inte röka eller använda några alkoholhaltiga drycker drycker. Jag är stark och patient, Syftet orienterade kvinna. I tycker att det bästa kriterierna för någon person är respekt gentemot alla andra. I min gratis gången jag idrottsverksamhet eller jogga i parken. Jag är en mycket romantisk glad person verkligen. Ibland kan jag sluter ögonen och start dagdrömmer. Du kommer tänka nu – Varför har detta kvinna skrivit mig en brev, hon har allt! Mitt liv saknar den bästa känslan. Jag är enda.
Jag är ensam och få spärrats på grund av denna tomhet i mitt liv. Jag ser solnedgången varje dag och be Gud att skicka mig en äkta kärlek. I mitt land den 90% av männen vill ha en kvinna för att förödmjuka henne. Det är varför jag har valt att prova min lycka Med hjälp av en Internet. Jag har inte gjort det förut, men nu har jag detta tillfälle och hoppas att någon av mina änglar kommer att hjälpa mig. Om du är intresserad av min personlighet, skicka mig din svar, skicka mig ett svar. Jag vill få känna dig. Jag söker en älskare att föra denna fullkomlighet och fullständighet i mitt liv. Jag vill dela allt med ett jag kommer att älska!

Jag vill berätta min personliga e-postadress:
rimmmmawer@yahoo.com

I följande E-post Jag kommer att berätta mer om mig och mitt liv. Säkert ser du massor av mina bilder, där du kommer att se mig och lära känna min livsstil. Dessa bilder kommer att visa mig olika – Glad, fundersam och ledsen ibland. Om du läser min brev, Jag får en möjlighet att hoppas på kärleken! Jag ser fram emot ditt svar. Jag vill verkligen veta mer om dig. Kom ihåg mig. Din nya pen-vän,
Rima.

I natt kom Guldgossen in i vårt sovrum. Han stod en stund vid sängen och väntade på att jag skulle vakna till. Sedan viskade han:
-Jag har drömt en mardröm.

Jag var tvungen att fokusera lite innan jag förstod vad han ville, eller att han ens var där, sedan fick han krypa ner mellan mig och Förundersökningsledaren.
Jag vände ryggen åt Guldgossen efter att ha klappat honom lite tafatt på kinden.
-Ska du inte fråga vad jag drömde, viskade Guldgossen besviket.
-Nej, svarade jag korthugget och somnade om. Min vakenhet räckte inte till mer.

Jag brukar alltid be barnen berätta vad de drömt om de kommer och är rädda och har drömt något otäckt. Jag tror att det tar udden av det hemska, och ger en bättre sömn under resten av natten. Men nu orkade jag helt enkelt inte.

I stället drömde jag. Det började lite förvirrat men efter ett tag övergick drömmen till att handla om att Guldgossen och jag var stenåldersmänniskor. Vi var på väg från mina morföräldrars gård hem till mitt barndomshem. Vägen gick över några nyplöjda gärden som var tunga att gå på. Vi var jagade av en flock andra stenåldersmänniskor, oklart varför. När jag tyckte att vi lyckats få lite försprång blev vi genskjutna av en annan flock. De hann upp oss och började kasta stora stenar som de plockade upp från marken.

Jag försökte försvara oss genom att kasta stenar jag också, men alla mina försök misslyckades eftersom jag inte var någon värst vidare duktig stenkastare. Allt jag kastade missade.
Till slut stod vi bara där. Guldgossen sjönk ner på knä och väntade bara på att bli stenad medan jag stod maktlös bredvid, hopplöst medveten om att vi snart skulle dö, och att jag inte kunde försvara mitt barn.

Sedan vaknade jag, tack och lov innan någon av oss hunnit träffas av första stenen. Det var inte riktigt dags att vakna ännu, men jag var tvungen att skaka av mig drömmen så jag gick upp och smög ut ur sovrummet ändå.

Måndag.

Det finns alltid någonting nytt och fräscht över måndagar.
Det är som att, inte bara vända blad, utan börja skriva på ett helt nytt kapitel.

Om veckan som gått varit stressig och jobbig så kan man få lägga den helt bakom sig och se fram emot en ny vecka.

Jag skulle ha sprungit i går, men jag kände mig inte helt kry och när det dessutom började ösregna när jag äntligen kände att jag kanske ändå skulle kunnat ge mig ut, så var valet att stanna hemma ganska lätt.

Nu har jag varit ute på förmiddagen i stället.
Jag tittade på mitt schema först, och upptäckte att jag tydligen ska hålla på med de här 30-sekundersintervallerna i fyra veckor. Det tror jag inte jag har tålamod till, men jag kör väl på i alla fall en vecka till, innan jag överväger att gå över till nästa steg.

Lilla Svalan har hittat mitt tidtagarur. Det låg i en hennes pysselväska, den hon brukar ha med sig när vi åker bort och hon behöver fördriva tid i bilen.
Med tidtagaruret i hand gick det betydligt enklare att springa. Dels hade jag något att sysselsätta mig med och dels fick jag rätt längd på intervallerna. Jag upptäckte att jag måste ha jobbat/gått betydligt längre än 30 sekunder i taget, förmodligen det dubbla.

Det var nästan trevligt att springa i dag. Jag skulle ha kunnat hålla på en liten stund till, men nu måste jag duscha och sedan ge mig iväg för att sjunga på ett dop.

När jag joggat min sista omgång och saktar ner för att ta pulsen är den snabb och stark. 158 slag/minut.
Så går jag i fem minuter för att varva ner och kollar pulsen igen. 128 slag/minut.
Och när jag gått ytterligare fem minuter samt stretchat en stund är den nere i 112 slag/minut.

Det är godkänt för att vara jag.

Klockan är tjugo i ett den 20:de juni. Förundersökningsledaren fyller år i dag. I några få skälvande dagar är vi lika gamla, sedan hinner tiden i kapp och jag blir återigen ett år äldre än min make.

Jag har precis sytt klart det sista stygnet på lapptäcket till Italiensysterns yngste son. Han kommer hit i morgon, som blivit i dag, för att fira Förundersökningsledaren.

När jag kom ner från övervåningen där jag suttit och sytt samtidigt som jag tittat på kronprinsessebröllopet, kom jag på att jag ännu inte slagit in paketen till Förundersökningsledaren. Jag ska också, i skydd av nattens mörker, leka tandfe och ersätta Guldgossens tappade tand med en guldpeng.

Det dröjer alltså en liten stund innan jag kan gå och lägga mig.

Jag tänker lite på dagens bröllop, jag hann ju se en hel del medan lapptäcket blev klart. Det var en så konstig blandning av uppenbara fånerier, som till exempel överhovmästarens gigantiska plym i hatten, och genuin och äkta kärlek och värme, som under Daniels tal. Jag hoppas att bröllopet om en månad blir lika fyllt av kärlek och värme, men saknar fånerierna.

Jag erkänner, jag har tittat på bröllopet, i alla fall bitvis främst under vigseln.
Bland annat berättade kommentatorerna att nio JAS-plan skulle flyga förbi i formation.
Jag missade när det skedde på TV:n men alldeles nu kom de hemflygande till sin hemmabas här utanför Lidköping från Stockholm.

Jag gissar att min granne piloten var med och flög, eftersom de tog en liten extrasväng häröver.

Det var som om vi fick en liten livedel av uppståndelsen i huvudstaden, även här ute i landet.

Jaha, vad gör man en dag som denna?

Jag gissar väl att en hel del av Sveriges befolkning bänkar sig framför TV´n åtminstone framåt halv fyra, för att se bröllopet mellan Daniel och Viktoria.

Själv är jag måttligt intresserad. Jag blev till och med förvånad när Förundersökningsledaren föreslog att vi skulle sätta på den digitala bildvisnings-tavlan i köket, som även kan få in TV, så att vi kan lyssna och se på sändningarna under dagen.

Jag har tagit sovmorgon. Ja, inte bara jag utan hela familjen har fått sig en rejäl och välbehövlig långmorgon. Jag klev inte ur sängen förrän efter nio.
Och efter frukost och disk och köksröjning har jag nu tagit itu med att baka. Jag har redan hunnit med en glutenfri tårtbotten och just nu står en dubbel sats chiabatta på jäsning.

För övrigt har jag tänkt att hinna städa vidare och plocka, plocka, plocka samt ge mig ut på veckans sista joggingrunda och så pyssla inför ett betydligt viktigare bröllop än det jag kan se via TV: idag.

När klockan blir för mycket för att jag ska orka vara verksam ska jag sy klart det sista på lapptäcket. Det är nog ungefär en meters handsöm kvar.

Nu lyser solen lite överraskande. Skrattar bäst som skrattar sist, och det lär visst inte bli jag!

Jag är för övrigt jättetrött. Ändå somnade jag i rätt okej tid i går och gick inte upp tidgare än jag brukar. Det klart att man aldrig sover några åtta timmar, men jag känner mig tröttar än jag skulle behöva i alla fall.

Det är nästan så jag funderar på att inte stanna allt för länge på sommaravslutningen i kväll och i stället åka hem och sova.

Nu ska jag i alla fall ägna resten av lunchen åt att sy på lapptäcket.

Haha! (Triumfiratoriskt utrop.)
I dag kysser molnen nästan marken, och regnet hänger hotande i luften. Vilken tur att vi var på Sommarland i går, när solen flödade och vädret visade upp sig från sin bästa sida.

Haha! (Ironiskt konstaterande.)
I dag har vi sommaravslutning med jobbet. Bland annat Minigolf står på schemat. Jag har tagit med mig regnjackan.

När jag släppte ut fötterna ur skorna efter nio timmars instängdhet suckade de förnöjt, och jag med dem.
Det här har varit en helt igenom lyckad dag.

Ingen har skadat sig. Ingen har bränt sig i solen. Ingen har kommit bort. Ingen har blivit osams. Ingen har klagat. Ingen har velat ha saker de inte kan få. Ingen har vägrat äta. Ingen har ätit för mycket.
Alla har fått göra det de vill göra. Alla har hunnit göra det de velat hinna. Alla har badat. Alla har skrattat. Alla har åkt bilar och berg-och-dalbanor och karuseller och go-cart så mycket de bara kunnat.

Och nu pratar jag bara om barnen. Själv har jag också haft en perfekt dag. Jag har tittat på barnens glädje och bara behövt åka Gruvbanan en gång. Sedan har jag suttit i skuggan och sytt på lapptäcket jag så påpassligt tog med mig ifall jag skulle få en stund över.
Till och med när barnen badade lyckades jag lägga bort mina kyckling-mamma-tendenser och lät dem hållas i fred medan jag sydde fast kantbandet med små, små stygn på baksidan av täcket.

Nu är jag trött. Det tar ändå på kroppen efter en dag i sol och vind och med åtminstone några tentakler på spänn.
Barnen däremot, de fyllde på med lite vatten när de kom hem och sprang sedan raka vägen ut i skogen för att hinna suga ur det sista av leken så länge deras kompis är kvar. Flick-kompisen släppte vi av på ett kalas.

Om drygt en timma far vi. Jag fick med mig vänner till mina barn också, så vi blir full bil och en barnaskara på fyra personer som jag ska hålla ordning på. Tack och lov att det handlar om idel välartade barn.

Hur mina barn ska orka sig igenom dagen kan jag inte förstå. De somnade för sent i går kväll, beroende på spänningen inför morgondagen, och de vaknade för tidigt i dag av samma orsaker.

Guldgossen vaknade tio över fem och lilla Svalan tio i sex. Jag hade inte tänkt väcka dem förrän halv åtta.
Själv vaknade jag vid sex, och vid kvart över sex och vid halv sju och tjugo i sju, och kvart i sju och… vid sju gick jag upp. Inte för att jag huserar några fladderfjärilar i magtrakten men för att det inte var tyst i huset, och mensvärken gjorde sig påmind.

Nu är i alla fall klockan snart åtta och vi ska äta frukost och packa.

Efter att ha cyklat hem, ätit mat, gjort i ordning i köket, skrivit lite på datorn, pysslat lite inför ett visst bröllop, övat dopsånger med en styck kantor, ansiktsigenkänt ett antal personer i Picasa och lagt barnen gav jag mig ut på min joggingrunda.

Så fort jag började jogga kände jag att jag hade rejält ont i benen. Framförallt baksidan av låren. Det liksom strålade upp i ryggen också. Efter några joggingsekvenser blev det bättre och jag märkte också att jag inte blev tungflåsad lika snabbt som i måndags. Faktiskt orkade jag hela kvarten och lite till utan att ständigt längta efter slutet.

Pulsen efter sista joggingpasset var 152.

Nu har jag varit hemma en halvtimma och jag är helt slut. Mensvärken som höll sig på avstånd medan jag sprang, har blommat ut för fullt, jag orkar inte stretcha, inte dricka, inte duscha. Jag vill bara rasa i säng.

Nu dricker jag i alla fall ett utspätt glas juice och ska snart duscha innan jag tillåter mig själv att gå till sängs.

Stackars, stackars lilla Svalan.

Jag har fått ont i den stuckna armen, mer och mer under dagen. Just nu känns den närmast som en träarm och jag har även ont på en punkt i ryggen. Kanske för att det är psykiskt tyngre att lyfta en träarm till tangentbordet än min vanliga fettoarm.

Lilla Svalan hade ont redan i morses. Hur ska hon inte känna nu?

Solen lyser, himlen är blå. Jag bestämmer mig för att göra som barnen och skippa jackan på väg till jobbet.

Tillsammans med barnen till fritids känns det som ett bra beslut. Vi cyklar på i sakta mak och livet är varken kallt eller varmt.
Men så lämnar jag barnen vid skiljevägen och susar ner för Lidensbacken. Fartvinden är kall, så kall.

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det sitter någonting en bit nedanför halsen på oss kvinnor. Något som sticker ut en bit. Bröst kallas det.
På min kropp sticker de ut lite extra. Och kroppsdelar som sticker ut tenderar att avkylas något snabbare än andra delar av kroppen.

Jag är nästan tvungen att skrika “hoooooo” nerför backen. Så mycket kylds mina två utstickare av.
Så trots att jag bestämt mig för att ta det lugnt i dag, inte cykla fort utan bara trampa lite försiktigt, så sätter jag fart. Fart mot jobbet och värmen.

I ren protest mot mig själv vägrar jag växla upp till femman utan ligger och nöter på växel fyra. Resultatet blir att benen går som trumpinnar. Jag cyklar om två betydligt yngre, mer lättklädda, smalare och snyggare tjejjer. Det känns skönt.

Framme på jobbet har jag en extraordinär känsla då brösten både är förfrusna och svettiga, samtidigt.

Lilla Svalan har jätteont i stickarmen när hon vaknar på morgonen efter TBE-sprutan. Hon kan knappt lyfta armen och gör onda grimaser.

-Nu förstår jag varför det heter stelkrampsspruta. Armen är helt stel! utbrister hon med eftertryck.
-Fast det var ingen stelkrampsspruta utan vaccin mot TBE, rättar jag med min usla morgonpedagogik.
-Jag tänker i alla fall kalla den för stelkrampsspruta, konstaterar lilla Svalan utan att ta illa upp.

Guldgossen har sett fram emot att få åka till Sommarland. Han har tänkt och fantiserat och diskuterat och planerat i flera månader. Varje dag. När han gått och lagt sig och ska sova är det Sommarland han tänker på. När vi sitter vid matbordet och har en trevlig familjestund med samtal och diskussioner tar han upp Sommarland. Om vi är ute på långfärd med bilen (längre än en mil) så pratar han om Sommarland.
Guldgossen äter, sover och lever Sommarland.

Alla deltagare i klassfotbollen får en Sommarlandsbiljett som tack för sitt kämpande. Sommarlandsbiljetten gäller inte under hela sommaren utan bara vissa tider. Vi har naturligtvis tänkt att utnyttja biljetterna till våra barn och åka dit.
Nu har helgerna gått i från oss och plötsligt är det bara nu på lördag som vi kan åka.

För två-tre veckor sedan planerade vi in den 19:de juni som Sommarlandsdag. Sedan vi bestämde datum har Guldgossen intensifierat sina drömmar och planer. Hur det nu var möjligt. Han ser fram emot lördagen med en längtan som är enorm.

När jag tittade på väderprognosen i går så jag att det ska vara fint väder hela veckan, men på lördag ska det regna, blåsa och vara 8 grader varmt.
Jag började nästan gråta. Ett Sommarland i regn, blåst och 8 grader är inte ett Sommarland jag vill ta med mina barn till. Då är det inte ens lönt att åka dit.

Men vi kan bara inte låta bli att åka. Guldgossen kommer dö martyrdöden om vi inte kommer till Sommarland i år. Jag kan bara inte göra min son så besviken.
Vad göra?

Jag arbetar på ett företag som har en uttalad personalpolicy. Personalen ska arbeta hårt, vara på plats och i alla lägen göra sitt bästa. Men vår VD vill också att hans anställda ska värdesätta familjen och sätta dem i främsta rummet.

Jag var ändå tveksam till att be om ledigt. Vi har inte direkt ont om jobb. En dag borta ger högre arbetsbelastning på mina kollegor. Men vad är viktigast? Guldgossens högsta önskan eller en dags arbete?

På torsdag har jag fått ledigt. Då ska jag ta med mina barn till Sommarland. Enligt väderprognosen väntar strålande sol och lagom mycket värme. Jag är mycket tacksam till min arbetsledare. Jag sticker inte under stol med att jag för egen del hellre arbetat än att ensam springa efter två barn på ett stort Sommarland, men man kan inte behandla sina barn hur som helst.

På väg till doktorn diskuterade vi i vilken ordning vaccininjektionen skulle tas.
Lilla Svalan var snabb med att bestämma att hon ville blir förste man till rakning. Guldgossen protesterade bara en pytteliten stund och ville även han vara först. Sedan kom han på att en sådan yrkan gick emot hans manlighet och lät gentilt lilla Svalan få först tjing på sticket. Själv ville han vara tvåa. Och han skulle inte behöva hållas i hand eller något sådant fånigt.

Läkaren var en herre i 55-60-årsåldern. Mycket trevlig och bra med barnen. Han lyssnade intresserat på alla deras frågor och berättelser och det slutade med att båda barnen pratade i munnen på varandra när han kontrollerade deras syn med hjälp av en bokstavstavla. Jag satt bakåtlutad i min stol och bara log.
Innan dess hade han testat deras reflexer genom att knacka dem på knäna med en liten hammare som lilla Svalan hittade på ett rostfritt bord.

Men nu har jag hoppat till slutet av vårt läkarbesök.

Lilla Svalan satt i mitt knä när hon fick sin spruta. Jag gjorde bort mig lite genom att se på när han stack henne. Han måttade nämligen på rätt långt avstånd och körde in sprutan med fart. Det såg väldigt otäckt ut för en stickrädd mor så jag var glad att jag hade lilla Svalan i knät och ytterligare ett barn mellan mig och sprutan.

Guldgossen valde också att sitta i mitt knä men jag behövde inte hålla honom i handen.

När det var min tur var det märkligt nog ingen av barnen som ville ställa upp och ha mig i knät, men lilla Svalan kramade om mig och höll mig i handen och just när farbror doktorn stack in sprutan kramade jag lilla Svalans hand lite extra hårt och det kändes väldigt tryggt och bra.

Jag är nog lite överhettad.

När vi var och handlade efter fästingvaccinet köpte jag bland annat fem säckar jord. Jorden stod pallad vid utgången och jag sa till i kassan att jag ville köpa jord, och betalade för den samma.

När jag kom hem och plockade ur matvarorna, och hade stoppat in grejjorna i skåp, kyl och frys, kom jag på att jag inte fått med mig någon jord hem. Jag hade bara glatt betalat och spatserat ut ur affären.

Senare i kväll for jag tillbaka till affären och hämtade mina säckar.

Efter att jag läst ut Henning Mankells “Kinesen” läste jag Hanna Christensons “Förändring” och nu är jag inne på Peter Barlachs “Dubbelfel”.

“Kinesen” var inte så bra som jag önskat. Det fanns en viss spänning men den efterlämnade ingen känsla. Efter en magstark inledning som utlovade rafflande händelseförlopp blev det snarast stiltje.
Samtalen var konstlade och stolpiga. Inte ens en domare pratar på det sätt som utmålas i boken.
I slutet av boken var det nästan som om Mankell själv tröttnat på sin historia, för jag fick inget riktigt avslut, för många lösa trådar blev hängande i luften.

“Förändring” är Hanna Christensons andra bok om en tjejtrio i en liten stad någonstans i Sverige. Det är en ungdomsbok som jag tror har sina ultimata läsare i spannet 12-15 år, men jag hade mycket god behållning av den också. Efter att ha läst den första boken så kändes det självklart att vilja läsa fortsättningen och jag blev inte besviken.

“Dubbelfel” är Peter Barlachs till viss del självbiografiska bok om uppväxten och inträdet i tonåren för en pojke som lever med sorgen efter sin mamma. Det var ett bra tag sedan jag läste den första; “Ikke bare tennis”. Jag läste den på norska eftersom jag lyckades vinna boken från Peter Barlachs blogg. Nu har jag köpt den svenska versionen också och ämnar läsa den för mina barn när de blir lite större.
“Dubbelfel” har jag bara på svenska.

“Dubbelfel” är mycket välskriven trots sitt enkla språk. Den vänder sig precis som “Förändring” till tonåringar men kan minst lika gärna läsas av vuxna. Jag har inte läst klart den ännu även om jag gjorde ett tappert försök i går kväll. Det är svårt att lägga boken i från sig. Varje kapitel avslutas med en mening som hugger till i hjärtat. Huvudpersonen John (eller är det Johan?) berättar i jag-form och kan stundtals verka oberörd och nästan glättig, men så kommer den där lilla twisten på slutet och man förstår vilket elände hans liv är.

I dag är jag tung i benen, tung i huvudet och i viss mån känner jag mig även aningens tung i sinnet.

Jag har lite för mycket att göra för att vara helt tillfreds med livet. När agendan är så välfylld att jag måste börja hårdprioritera, då mår jag inte bra. Jag vill alltid hinna allt jag vill hinna.

I går kväll hann jag bara rensa smultrontornet, rensa lite i surjordsrabatten, jogga, ta hand om köket och göra lite skrivjobb vid datorn. Sedan var klockan halv tio och jag var för trött för att göra något annat än att duscha och gå och lägga mig.

Jag körde samma runda i dag men utan klocka. Jag kände mig tyngre i benen och pressade mig därför lite hårdare, med något längre joggingsekvenser.

Jag förstår inte riktigt varför det är så mycket jobbigare att jogga än att gå, när det går fortare att gå än jogga, i alla fall för mig. Mina joggingsteg liknar snarare en variant av släpande av fötter i hasande stil.

Vid två tillfällen var jag tvungen att ofrivilligt sakta ner ytterligare på stegen.
Min mage har nämligen inte riktigt varit som den ska i dag. Jag har haft känslan av att behöva göra i från mig, men inte förrän sent på eftermiddagen fick jag en lyckad sittning. När jag varit hemma en stund fick jag tillfälle till ytterligare en omgång.

Nu när jag “sprang” kände jag tydligt hur ett litet oväder var på gång. Det är svårt att kontrollera sina kroppsöppningar under gång och ett okontrollerat väder kan i värsta fall förvandlas till något ännu mer oönskat, så jag tog det säkra före det osäkra och stannade upp en liten stund. Tack och lov så gick det vägen.

Efter jobbet i morgon ska barnen och jag få ta TBE-vaccin. Jag har ringt runt och hittat en privat läkarmottagning som hade tid att ta emot oss. Vårdcentralen tar tydligen bara emot på tisdagar, och bara i morgon innan semestern, och naturligtvis var det tämligen fullbelagt med så snäva tidsramar.

Jag berättade för barnen om sprutan i morses. Guldgossen kommenterade inte det hela med mer än att det vore coolt om det kom in tre sköterskor och gav oss en spruta i vardera armen, och samtidigt.
Lilla Svalan däremot deklarerade att hon vägrar ta några sprutor.
Jag försökte förklara att om man råkar få en fästing och just den fästingen råkar bära på en farlig sjukdom, så kan man bli jättesjuk. Jag tror att lilla Svalan är för duktig på riskbedömning för hon räknade snabbt ut att chansen är för liten för att hon ska vilja ta den där sprutan. Hon har aldrig haft någon fästing på sig. Inte Guldgossen eller Förundersökningsledaren heller (Förundersökningsledaren fick sin spruta hos företagshälsovården redan förra veckan). Jag har haft några däremot, men de har varit dumma nog att sätta sig nere vid anklarna där de varit lättupptäckta och lättavlägsnade. Inte hann de få i sig mycket mat heller.

Eftersom vi är mycket ute till sjöss och TBE-spridningen runt Vänern är signifikant, så tycker vi ändå att det är bra med det där vaccinet.

Nu ska jag sluta störa mig på att jag cyklar så fort att svetten bryter fram. Hädanefter ska jag gilla mig själv för att jag passar på att få lite flås och pulshöjning och inte bry mig ett dugg om mina kollegor som får stå ut med svettstanken.

Nu kan ni se fram mot en massa enahanda läsning igen. Den här gången handlar det inte om mat eller bantning – utan om löpträning.

Jag råkade ju anmäla mig till Göteborgsvarvet härförleden, och med tanke på min högst obefintliga kondition så är det läge att börja försöka röra på påkarna lite.

Jag har klippt ur ett träningsprogram ur en Amelia-tidning eller liknande tidskrift, och det vänder sig tack och lov till den helt otränade. Om jag följer programmet slaviskt (vilket redan innan jag börjat jogga känns orealistiskt) så ska jag klara av att jogga 20 minuter utan att stanna efter 14 veckor.

I dag tog jag tjuren vid hornen och barnen som moraliskt stöd och började vecka 1.
Under första veckan ska jag träna 3-4 gånger. Varje gång börjar med 10 minuters rask promenad. Sedan följer en kvart då jag ska jogga 30 sekunder, gå 30 sekunder, jogga 30 o.s.v. Efter den kvarten kvarstår 5 minuter nedvarvande gång igen.
Enligt tidningen var det viktigt att hela tiden hålla nere tempot. Det ska inte vara högre puls än att man klarar av att samtala under tiden.

Med lilla Svalan vid min sida var det inga problem att kontinuerligt kontrollera att samtalet kunde hållas igång. Hon pratade nämligen oavbrutet och hela tiden. Ömsom kom hon med uppmuntrande tillrop och ömsom förmanade hon mig när jag råkade påstå att jag sprang:
-Du springer inte mamma, du joggar. I alla fall nästan. Jag kan gå bredvid dig när du joggar…

Och det var väl i och för sig sant. Lilla Svalan fick en betydligt effektivare intervallträning än jag eftersom hon sprang i förväg och ställde sig och väntade på mig, och ibland kom hon på efterkälken när hon upptäckte något intressant kryp eller en trädgård med två studsmattor, men hon sprang snabbt i kapp mig igen.

När den där jogga-gå-jogga-kvarten var slut tog jag pulsen på oss. Lilla Svalan hade 122 slag/minut och jag 164.
Men nu är det hon som står i duschen och gråter ut sin trötthet medan jag sitter här och bloggar, ganska nöjd till sinnes.

Det blev tio minuters extra promenad på slutet, helt enkelt för att vi var för långt hemifrån när vår halvtimmesträning var slut. Men det är inte därför jag är så nöjd, utan för att jag äntligen kommit igång. Nu får ni hejja på mig så att jag fortsätter också!

Den här lördagen har innehållit ganska många ingredienser.
Lilla Svalan har varit på klassfest i tre timmar. Guldgossen har förgäves försökt hitta någon att hänga med. Förundersökningsledaren har spacklat och målat i uterummet och jag har gjort tusen och en saker samtidigt utan att känna att jag verkligen fått något vettigt gjort.

Jag började dagen med att skriva upp vad jag tänkt göra på en lista i köket. Allt eftersom har jag kunnat stryka en del saker, men det där som jag mest av allt ville göra – nämligen fortsätta rensa i surjordsrabatten, har regnat inne.

I morgon är det söndag. Då blir det inget rensarbete. Då ska vi vila.
Vilodagen kommer helgas genom gudstjänstbesök i stadsparken och avslutning med Tillväxtgruppen. Jag ska påa radiosäningen och har i kväll skrivit en A4´s manus.

Nu är klockan tillräckligt mycket för att jag ska anse det befogat att gå och lägga mig.

Nästa gång jag skriver något ordentligt ska jag skriva om Kina.

Den där BH:n jag lovordade i morses var tyvärr inte så perfekt som jag låtit påskina.
Visst håller den behagen behagligt på plats men axelbanden tenderar att kana ner hela tiden.

Antingen är det fel på BH:n eller så har jag missat någon teknisk inställning som borde stått i instruktionsboken.
För det kan väl inte vara så att jag har flaskformsaxlar?

Eftersom jag bestämde mig för att inte cykla i dag (det här är tredje inlägget i dag som handlar om den där cykeln, börjar ni tröttna?) så fick jag lite extra tid över.

Den tiden ägnade jag åt att gå igenom okända personer i Picasa.
Picasa är ett gratis bildbehandlingsprogram från Google (så vitt jag förstått) och vi använder det hemma. Det är väl framförallt jag som uppskattar det eftersom det är så enkelt. Man kanske inte kan göra några större underverk med bilderna, men man kan beskära, skärpa upp dem och ändra lite i ljuset.

I en nyare version av Picasa så finns det med en funktion för ansiktsigenkänning. Programmet går igenom alla bilder, upptäcker var det finns ansikten, ber en namnge de ansikten den hittar, och söker vidare efter ansikten som liknar de namngivna. Det är riktigt duktigt på att känna igen ansikten. Vi har kort på lilla Svalan som sträcker sig från det hon var nyfödd och fram till nu, och programmet känner i de allra flesta fall igen min dotter, oavsett vilken ålder hon befinner sig i på kortet.

Vid det här laget har Picasa hittat en fasa massa ansikten och känt igen de flesta, och jag satt en stund och hjälpte det på traven i morses.
Fortfarande återstår dock drygt 40.000 ansikten som inte är namngivna eller igenkända.

Jag köpte en ny BH i går. Det är det bästa jag gjort på länge.

Med en kingsize-byst som min är det viktigt med rätt stöd, och mina gamla bysthållare är aningen små. Inte om livet, men själva behagen har en obehaglig förmåga att vilja välla över.

Nu känner jag mig väl omhållen och allt är på plats där det ska. Så trevligt!

Enligt klart.se ska det regna, så jag tar bilen till jobbet. Barnen har sagt att skolavslutningen ska vara utomhus, men jag hoppas att de kan ändra sig i sista stund. Inte barnen alltså, utan skolledningen.

Med en halvtimmas sovmorgon i kroppen sitter jag nu nöjd och glad med min frukostmacka och ett glas juice. Jag ska inte blogga, bara kolla cykelvädret innan jag ger mig av hemifrån.

I dag är det skolavslutning. Förundersökningsledaren har tagit ledigt från sitt jobb på annan ort och ska vara med barnen. Det brukar vara jag som får den äran eftersom Förundersökningsledaren har en bit att åka och inte kan köra fram och tillbaka, men nu har han som sagt var tagit ledigt.
Guldgossen var inte det minsta berörd av att jag inte skulle komma och titta, men lilla Svalan brast ut i klagoljud.
Förmodligen behöver jag vara med på ett kundbesök i dag, annars skulle jag kunnat smita ifrån jobbet en liten stund för att titta och höra på barnen.

Lilla Svalan har gjort en fin present till sin fröken och jag har hjälpt till att slå in den.
Hon gjorde ett kort till också. På framsidan står det “Sommarlov” och när man öppnar kortet ser man bilden på en riktigt sur lilla Svalan. Så har hon skrivit något i stil med att hon kommer sakna den bästa fröknen på jorden och önskar sin lärarinna en skön sommar, och uppmanar henne att dricka mycket.

Jag har hjälpt Förundersökningsledaren på traven genom att lägga fram de kläder barnen ska ha. Jag har också flätat elva små flätor i lilla Svalans hår efter duschen i går kväll och förmanat både henne och Förundersökningsledaren att vänta med att lösa upp dem tills precis innan de går.

Nej, nu måste jag kolla vädret och se om jag ska cykla eller hålla mig till ett mer miljöovänligt alternativ.

Vi uppvaktade en fröken som tog studenten i går och tittade på “utspringet”. Barnen var med och skötte sig exemplariskt trots lång vänan.

På väg till skolan blev vi omkörda av en lövruskad bil och lilla Svalan sa:
-Kolla mamma, dom har björkar på sin bil. Tror du att det är någon slags tradition?

Tjoho!

Efter två dagar och en enorm tvätthög är jag äntligen tillbaka på jobbet.
Vi har till och med cyklat, barnen och jag, dagen och det fina vädret till ära.

Tidig morgon hos familjen Zäta. Vi hoppas alla att Guldgossen ska vara frisk nog att gå till skolan i dag.
Guldgossen hoppas för han vill inte missa slöjden.
Lilla Svalan hoppas för hon är som vanligt lite avundsjuk när Guldgossen får vara hemma och inte hon.
Jag hoppas för jag vill inte att det här ska vara tredje morgonen i rad som jag kliver upp tidigare än jag behöver, ovetandes om Guldgossens tillstånd.
Och Förundersökningsledaren hoppas, för han vill helt enkelt att Guldgossen ska vara frisk.

Guldgossen har hittat klipp med Farbror Frej på Youtube och frågar mig:
-Han var rätt populär på din tid va!?

Min tid! Mitt barn tycker att jag är gammal!

När jag lämnade av lilla Svalan på skolan körde jag som alltid även förbi några av dagisavdelningarna. Utanför gick en man och blåste ihop sand och gamla löv för att göra gården fin inför sommaren.
Jag blev inte ett dugg förvånad över att se en hel klunga barn trycka näsorna mot fönsterrutan för att titta på spektaklet.

På väg därifrån tänkte jag på “tolkningar”. Hade jag varit lite mer okunnig om hur barn fungerar, och kanske befunnit mig i säg… Rumänien, så hade jag genast dragit slutsatsen att innanför den där glasrutan fanns en hoper understimulerade “stackars-barn”, eftersom de uppenbarligen blev så uppspelta bara av att se en man med lövblås i arbete.
Hade jag dessutom varit journalist till yrket, med faiblesse för sensationsjournalistik, så hade det inte dröjt länge innan det i massmedia cirkulerade ett rykte, maskerat till fakta, om de svåra förhållandena vid just detta dagis.

Detta får mig att fundera över hur sanningen egentligen hanteras i dag. Jag vill inte bara smutskasta journalisterna, för då handlar kanske ibland i god tro. Vore jag den där journalisten, utan kunskap om hur barn beter sig, och med ett brinnande rättspatos parat med krav om hög lösnummerförsäljning, så skulle jag också kunnat skriva de braskande rubrikerna, och dessutom trott att jag gjort något bra.

Men vad lätt det är att misstolka, bara genom att överhuvudtaget tolka.

Guldgossen har haft den på gång och i morse blev den för ihärdig – förkylningen. Efter att bara ha varit hes och lite snuvig några dagar så vaknade han i dag med feber.
För Guldgossens del blir det en dag med hemuppgifter i so och matte.
För min del blir det en dag med hemuppgifter i tvätthögsreduktion.

Söndagsmorgonen började med att båda våra busbarn kom invällande i kabyssen och “markerade revir”.
Eller “majkeja jeviiiiij” som uttalet för dagen löd.

Efter bara en liten stund blev vi tvunga att öppna lastluckan.
Hamburgare med mycket lök är inte bästa kvällsmaten om man vill undvika att bli utrökt från båten.

Grattis Robin Söderling…

…på namnsdagen!

Nu har jag varit och handlat lite under lunchen. Tanken var nog egentligen att köpa suddigum, vitaminer till barnen, en BH och något att äta.
I stället blev det tändsticksaskar. Bara.

I lördags fick vi sällskap på “vår” ö under eftermiddagen. En familj kom åkandes i en öppen båt och la till en bit bortanför oss. De klev iland och gick en bit upp på ön för att inte störa oss, och för att söka lä.

Vi satt i vår båt och hade sen eftermiddagsfika när vi plötsligt hörde ett klonk och ett rassel. Det var de nyanländas förtöjning som släppte och båten drev snabbt ut i viken. Lyckligtvis rubbades inte ankaret så det var ingen risk att båten skulle driva iväg eller flyta på vår båt.
Lilla Svalan blev tämligen upprörd och blev genast orolig å våra grannars vägnar. Vi hojtade, visslad och ropade för att försöka påkalla deras uppmärksamhet men inte förrän Förundersökningsledaren sprang till dem upptäckte de sin belägenhet.

Pappan i familjen stod och velade ett tag och Förundersökningsledaren uppmanade honom att hoppa i och simma till båten och sedan dra den i land. Det var ju en hanterbar båt som borde vara lätthanterlig även för en simmande person.
Pappan gick en lov runt den lilla viken, för att komma så nära båten som möjligt. Sedan började han ta av sig kläderna och doppade fötterna men sedan var det stopp. Vi trodde han tyckte det var för kallt för ett bad så vi ropade uppmuntrande att det var 18 grader varmt i vattnet. (Vi ljög inte heller, temperaturen var nogsamt uppmätt av våra badsugna barn. Både barnen och Förundersökningsledaren hade varit i badat.)
Mannen ropade tillbaka och undrade om han kunde få låna barnen stora badring. Vi lånade ut både den och en lång båtshake och förstod så småningom att problemet inte låg i vattentemperaturen utan i mannens bristande simförmåga.

Under återstoden av vår sena eftermiddagsfika fick vi en viss underhållning till brödet.

När vi for hem i går och närmade oss hemmahamnen gjorde Guldgossen oss vuxna uppmärksamma på en båt långt borta som låg och drev. En av de tre karlarna i båten stod upp (farligt, farligt) och viftade med en paddel.

När vi kom närmare började lilla Svalan gråta. Hon är i sanning en känslig själ och kände direkt av att männen i båten var oroliga över sin situation.

Vi körde intill och jag hivade över ett långt rep och så tog vi dem på släp.

När vi kom fram till hamnen blev Förundersökningsledaren erbjuden ett flak öl som tack, men avstod.

Guldgossen var glad och stolt över att det var hans förtjänst att vi kunnat rädda de nödställda. Han blev inte mindre glad och stolt över att hitta en fin bricka i skräpkontainern och rädda den till mig.

Vi gick till sjöss över helgen.

Med löfte om gott väder och med båten i sjön och inga andra uppdrag än att koppla av, så bjöd helgen på ett utmärkt tillfälle för första båtövernattningen.

Tyvärr var natten ganska kall och jag väldigt frusen. Medan övriga familjen lyckades sova (Förundersökningsledaren åtminstone bitvis) så låg jag vaken och frös. Jag hade från början superunderställ och ett par sockar på mig men ju längre jag och natten led desto mer välklädd blev jag. När morgonljuset till slut silade in genom gardinerna hade underställ och sockar kompletterats med T-shirt, rejäl vintermössa och ytterligare tre par sockar, varav två par yllesockar. Det hjälpte inte!

Dessutom låg jag illa på en för tunn madrass och fick ont i höfterna.
De få tillfällen jag lyckades slumra till var när jag låg på rygg, men så fort jag somnat väckte Förundersökningsledaren mig igen. Jag snarkar nämligen ganska duktigt när jag ligger på rygg.

Vi var alla trötta i morses.
Kanske inte Förundersökningsledaren men det vet jag egentligen inte. Vi pratade bara väder. Jag läste i NLT att det ska regna till och från hela dagen. Han plockade fram minidatorn och kollade på nätet att eventuellt regn inte kan väntas förrän till kvällen.

Lilla Svalan var i alla fall trött. Hon blev liggandes halvklädd i sängen och orkade inte ta tag i sig själv förrän jag kom in och hjälpte henne på med byxorna.

Guldgossen är hes och ville stanna hemma. Jag tror inte det är något större fel på honom, mer än att han är trött han också.

Och jag känner mig urlakad. Efter en vakennatt mellan lördag-söndag så hjälper tydligen inte en natts god sömn för att få mig tillbaka på banan. Jag tror jag börjar bli gammal och seg i kropp och sinne.