Jag hade ett rikt drömliv i natt. Bland annat drömde jag att jag var på fiskafänge. Jag fick inte napp men några barn som var ute och paddlade kajak lyckades fånga fisk efter fisk när de trollade efter sin snabbgående kajak.
Precis innan jag vaknade drömde jag att jag satt och bläddrade i en tidning av typen “Året runt” och “Hemmets Journal”. Längst bak i tidningen fanns artiklar som handlade om kvinnor som ägnade sig åt någon typ av hantverk.
Först läste jag om en kvinna i min egen ålder, eller något yngre, som gjorde helt undersköna målningar på sidentyg. Det hade börjat med att hon hade tråkigt när hon kom hem till sitt tysta hus efter jobbet. Hon bestämde sig för att börja med en hobby och kom på att det nog vore roligt med batik. I tidningen fanns en bild på ett tygstycke som var sammanknutet på flera stllen, och doppat i färgbad.
Efterhand hade hon lärt sig tekniken att färga siden, och utvecklats till en mycket skicklig konstnär. Ett av de första större sidentyger hon färgat och även ritat mönster på, hade hon sedan använt som kjol i sin brudklänning. Tyget var puderrosa med stora skissade ögon på. Det var uppseendeväckande men ändå vackert. På bilden fick man se kvinnan komma gående. Någon kastade tyget till henne och hon vek det dubbelt och snodde det om livet i en enda böljande rörelse. Sedan knöt hon tygsnibbarna i midjan och jag förundrades över hur tyget kunde omsluta hela underkroppen trots att hon bara virat det knappt ett varv. Att bilden var som en hel liten filmsekvens reagerade jag dock inte över och i vaket tillstånd har jag sedan funderat över hur länge det dröjer innan vi får så tunna bildskärmar att de kan apliceras i en veckotidning.
Innan jag gick vidare och läste nästa artikel tittade jag på den sista bilden, av det största konstverket batikkvinnan gjort. Det var ett tre meter brett och sju meter långt tygstycke som numera hängde på någon vägg i kungliga slottet. “Tavlan” föreställde en vit häst med en rödklädd karolinerryttare på ryggen och det var så enastående vackert att jag tappade andan och var mycket nära att brista ut i högljudda hulkningar, så berörd blev jag.
Jag vet inte i vilket sammanhang jag satt och läste tidningen, en jag ville i alla fall inte sitta och gråta högt, så jag bläddrade snabbt vidare till nästa artikel.
Den handlade om en serbisk kvinna som funnit kärleken i en svensk man, och för ara några år sedan flyttat till Sverige med sin ålderstigna mamma. Mamman och kvinnan fanns på bild i tidningen. De satt i ett kök och på golvet låg en ca två gånger två meter stor matta, som kvinnan stickat av moihar. Mamman såg omåttligt stolt ut och uttalade sig om att hennes dotter tog alldeles föpr dåligt betalt för sitt hantverk. När jag läst lite till kom jag fram till att kvinnan ägnade sig åt att sticka mattor.
Modern var blind och hade axellångt, tunnt stripigt hår, som hängde ned framför halva ansiktet. Ena ögat var skadat och saknade iris och pupill. Hon bar gammeldags kläder som inte tvättats på ett sekel och såg allmänt nedgången ut, men man fylldes ändå av sympati med kvinnan, just för att hon var så stolt över sin dotter.
Dottern hade permanentat hår och såg ut att vara i 50-årsåldern. Hon utstrålade driftighet och glädje och verkade även hon vara stolt över sitt hantverk.
Den grå mattan på bilden uppgavs kosta 4950 kronor och jag tänkte att det skulle jag aldrig betala för en matta, hur mycket nedärvd hennes hantverksskicklighet än var, genom generationer tillbaka bland de serbiska kvinnorna.
Jag skummade igenom texten och tänkte att jag visst inte var lika intresserad av stickning som av batik, men jag hajade till när jag läste att kvinnan fått i uppdrag att laga en matta som egentligen skulle kosta 19.000 kr att restaurera. Hon var glad över att kunna utföra arbetet för mindre än halva den kostnaden. Och det handlade inte bara om att sticka lite och kasta om några kanter. Nej, först skulle hon välja ut rätt får, sedan klippa det på ett skonsamt sätt, sedan bereda ullen på rätt sätt, tvinna tråden för hand och färga in garnet till exakt rätt nyans. Och först därefter kunde själva arbete med att utröna vilket teknik den ursprunglige mattillverkaren använt sig av, börja. Hon skulle lära sig tekniken, öva på några mattor innan hon behärskade den, och så småningom ta sig an den trasiga mattan. Hon räknade med att arbete kunde ta ungefär ett år.
Jag blev mäkta imponerad och insåg att hon nog förmodligen inte tog för mycket betalt ändå. Även om just JAG inte skulle vilja ha en stickad matta på golvet.
Och plötsligt var jag där.
Jag satt på en pinnstol i det lilla köket med den gråa mattan.
Köket var varmt och stämningen trygg och hemtrevlig. Kvinnorna förde ett stillsamt samtal på serbiska. Jag förstod att modern inte pratade någon svenska men den 50-åriga kvinnan hade hunnit lära sig en hel del under sina få år i Sverige, även om hon bröt kraftigt.
Jag presenterade mig och frågade vad kvinnan hette. Hon sa sitt namn, vilket jag inte kommer ihåg, och fortsatte sedan:
-Och på svenska heter jag Bruttan.
-Bruttan? ekade jag förvånat.
-Ja, min man kallar mig Bruttan! Även min mammas namn blir Bruttan på svenska. Visst är det förunderligt? Här kommer vi, två kvinnor från Serbien, och så heter vi båda Bruttan på svenska.
Jag hörde ett skratt. Först trodde jag att det kanske var jag som skrattade, men så tittade jag upp, ut ur tidningen som jag på något märkligt sätt hamnat i, och såg att en annan kvinna läste artikeln. Det var hon som skrattade. Hon hette Annette och hade mörkt rakt hår och bruna ögon.
Nu talade hon till oss. Inte helt ovänligt, men ändå med ett stråk av en nedlåtande ton:
-Bruttan är ett nedsättande ord för “kvinna” i Sverige!
-Nej, rättade jag henne genast. Brutta kallar man en kvinna med lite riv i. Och hon ska vara snygg.
Jag sneglade på den gamla modern, som väl inte riktigt levde upp till den beskrivningen, men så blev jag sådär bubblande glad, som man bara blir när man är med om något riktigt, riktigt roligt, utan att behöva glädja sig på någon annans bekostnad.
Här satt jag med två enastående kvinnor, och någonstans i periferin, utanför tidningsartikeln, fanns en man som förälskat sig i en främmande kvinna och tagit med inte bara henne, utan också hennes ålderstigna mamma hem till sitt eget land. Han hade gett dem ett hem, ett varmt och ombonat kök. Han hade sett till att hans hjärtas dam kunde utöva sitt medflyttade hantverk, och han hade gett henne epitetet Bruttan. Han kanske var en enkel karl, ingen man av stora ord, men han gav av sin kärlek och kärleken räckte även till den gamla. Han omhuldade henne eftersom hon var hans kärleks upphov.
Vi skrattade tillsammans. Tre kvinnor som aldrig tidigare träffats och aldrig mer skulle ses igen. Jag anade att “Bruttan” insåg det komiska i orden. Att hon trott att hon hette Bruttan… Modern skrattade sitt pärlande skratt och var lycklig bara för att hennes dotter var glad. Jag skrattade befriat och högt för att jag tidigare tvingats hålla inne ett olämpligt gapflabb, och för att jag var så glad över värmen jag funnit i den här familjen.
Med den bubblande glädjen i kroppen vaknade jag i morses.
Jag är fortfarande förundrad över drömmen. Att jag kunde drömma så tydligt, så detaljrikt.
Och så saknar jag den lite. Att få sitta i köket och skratta sådär tillsammans. Det var så härligt.
Det var innan nattens snöstorm.
Stenen i surjordsrabatten var inte översnöad.
Smultrontornet syntes fortfarande i snömassorna, i alla fall som en liten topp.
En märklig liten snöhög har skapats i vinkeln och taket på garaget har fått ett extra utskjut på någon meter.
I trädgården ligger drivorna höga.
Man kan till och med räkna “årsringarna” på snön inne från uterummet.
Det här är fönstret på övervåningen.
Så här fint och välplogat var det för några dagar sedan:
Och så här ser det ut på samma plats idag:
En granne försöker skotta sin fru till jobbet.
