Zäta

Jag har kommit på ett knep för att dämpa mensvärk.

Om man äter riktigt mycket så stör de högröstade mättnadskänslorna från magsäcken ut smärtsignalerna från livmodern.

OBS: Metoden har vissa förstorande bieffekter.

Städning står på schemat, och lite mensvärk känner jag.

Jag skulle också vilja laga laxsoppa och baka ett gott bröd till.

Och lägga upp lite bilder på bloggen…

Det blir till att prioritera bort, min sämsta gren i livets mångkamp.

Lilla Svalan har varit vaken i två timmar. Nu vill hon ha frukost.

Jag ber henne kolla tempen först.
38.1 grader.

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer…

Och just den här dagen fick bli en vab-dag.
Jag hade det nog redan på känn i går kväll, när lilla Svalan grät över växtvärk, snuva och huvudvärk.

I dag är hon så där nyförkyld, med rinnande näsa, snörvelröst, röda ögon och utan ork. Hon har dock ingen feber.

Jag har försökt locka iväg henne till skolan genom att muta med bad i kväll. Om man inte går till skolan kan man inte åka och bada på kvällen. (Och hon har ju ingen feber, så hur farligt kan det va…) Jag tog till och med till tricket:
-Men du kan väl åka till skolan och se hur det går. Du får ringa till mig om det inte blir bättre.

Men icke!
Lilla Svalan har tittat trött på mig och sagt:
-Mamma, jag orkar ändå inte bada i kväll. Jag känner mig för dålig för det!

Då slog mammagenen till (den där som jag så ofta känner att jag undertrycker till förmån för jobbet) och jag bestämde att lilla Svalan faktiskt är för sjuk för att orka med en skoldag, även om hon inte har feber.
Dessutom kanske jag kan mota Olle i grind. Om hon får vara hemma i början av förkylningen blir hon förhoppningsvis frisk snabbare.

Mina kära kollegor har redan saknat mig och skrivit en kommentar här på bloggen, eller var det muffins de saknade?
Och jag har erkänt att jag glömt muffinsen hemma i frysen även om jag kommit till jobbet idag.

På väg tillbaka till jobbet från lunchpromenaden. Stannar vid övergångsstället. Jag ser att biltrafiken har rött men avvaktar ändå grön gubbe innan jag ämnar ge mig över vägen.

En svart stor bil kommer rusande på gatan. En bra bit bortom det vita stoppstrecket på asfalten tvärnitar den, lägger i en växel, och backar tillbaka. När gubben grön visar sig och jag passerar sitter en ung man med blossande kinder i sin stora svarta bil och skäms.

Jag kan inte låta bli att titta på honom genom rutan. Jag ser, jag ler, och han ler tillbaka. Ett ögonblicks vardagskontakt.

På väg hem från PiL-mötet blev jag stoppad av polisen.
-Hade du kört för fort, frågade en orolig Förundersökningsledaren när jag berättade för honom.
Knappast i det här väglaget!

Det var förar- och nykterhetskontroll. Unge herr Polis tittade på den rosa lappen och lät mig blåsa. Sedan önskade han mig en god kväll och bad mig köra försiktigt.

Varje gång jag hamnar i en nykterhetskontroll tänker jag på min barndomsvän.
Senaste gången jag såg honom var i TV-programmet Talang 2009. Då uppträdde han i full dragqueenutrustning.

Redan som ung drog han uppmärksamheten till sig med sina galna infall och tokroliga kommentarer.

En gång skulle han på ungdomsdisco i Götene Folkets Park.
Polisen var på plats för att kontrollera nykterheten och se till att inga fulla ungar kom in.
Det var ganska nytt med att få blåsa i en apparat. Föregångaren -en påse, var på väg bort. Min vän såg dem i kön före honom göra tappra försök med blåsandet. Tydligen fick man ta i rätt rejält för att polisen skulle få mätbara resultat och ge godkänt.
Min vän blev nervös och när det var hans tur att blåsa tog han i ända från tårna.

Han blåste jättehårt – och polisen skulle säkert varit nöjd om det inte var så att min vän missat att spotta ut tuggummit först. Tuggummit fastnade, inte i det utbytbara munstycket, utan inne i själva nykterhetsapparaten.

Nöjda var däremot de som stod efter min vän i kön. Det blev inga fler nykterhetskontroller den kvällen!

Det kanske inte direkt var overkill med fläskfilén, men det var inte vidare värst smart heller.

Jag har just satt in maten i ugnen, klockan är sju och alla är vrålhungriga. Om en kvart ska jag åka till PiL-mötet.

Handuppräckning på hur många som tror att jag hinner smaka på maten som jag ägnat drygt en timma att laga.

Update:
Jag hann smaka, och det var jättegott!

Här kommer receptet i komprimerat format.
Sätt ugnen på 200-225 grader.
Putsa och tärna en fläskfilé i 1 cm stora bitar. Större är för stort (Jag gjorde dem för stora. När jag virade in härligheten i smördeg gjorde de stora bitarna hål på smördegen.)
Stek fläskfilén och salta och peppra lätt (vitpeppar) under tiden. Lägg fläskfilén åt sidan medan du klipper ett paket bacon i småbitar och steker upp.
Häll tillbaka fläskfilén i pannan och rör ner ½-1 skivad purjolök. Stek på så purjon mjuknar ordentligt.
Rör ner 2 dl (en brk) creme fraish och ta några tag med pepparkvarnen (svartpeppar) över anrättningen.
Rulla ut ett ark smördeg på ett bakplåtspapper. Lägg på fläskfiléröran som en sträng. Vik över smördegen och nyp åt i ändarna. Pensla med uppvispat ägg.
Skjuts in i ugnen.
Baka av i 10-12 minuter tills smördegen fått färg.

Är det overkill att laga smördegsinbakad fläskfilé med potatisgratäng en vanlig onsdag?

Satte upp två ärenden på min mentala lista inför lunchrasten.
Jag skulle köpa smördegsark inför middagen och strumpor till barnen.

På Hemköp fanns bara små smördegsplattor. Ingenting att rulla in en hel fläskfilé i. Jag hade traskat ända dit i ogjort ärende alltså.

Vände tillbaka för att gå förbi torget.
Varken sockmannen eller den sure barnklädesmannen var på plats i bistervädret.
Jag hittade ett stånd som sålde underkläder och strumpor, men utbudet var dåligt prismärkt och reasockarna kostade 10 kr (det såg jag i alla fall), vilket är dubbelt så dyrt som barnklädesmannens reasockar. Så det fick bero.

Eftersom jag hade en liten stund kvar på min lunchrast gick jag till Second Hand. Här hittade jag i alla fall ett par jeans till Guldgossen. Han är mästare på att slita hål på sina byxor, så 20 kronor fattigare kom jag ut från affären med lite mer att nöta på.

Summa sumarum var det ganska dålig utdelning på min lunchrast. Nu måste jag åka förbi en riktig livsmedelsaffär på vägen hem för att kunna laga till den middagsmat jag tänkt mig i kväll.

Onsdag. Torgdag.
Och i dag är det PiL-möte på kvällen. Måste komma ihåg att ta med mig protokollen från de senaste mötena.

Jag har börjat lyssna på P1.
Mix Megapol ut och P1 in.

På P1 får man veta lite mer om aktuella nyheter. Jag kanske inte kan påstå att de går riktigt på djupet men jag får i alla fall betydligt mer information än via Aftonbladets nätupplaga.

På väg hem från affären hör jag en intervju med en svensk läkare utan gränser som i går anlände till Haiti.
Han beskriver läget utifrån de upplevelser han hunnit göra. Det handlar om “krigskirurgi”.
-Vi tar hand om köttsår och amputerar. Vi måste prioritera. Bukskador behandlar vi inte.

Den aningslösa (som det verkar) radioreporter frågar:
-Vad händer med personer med bukskador då?

Läkaren svarar förvånat och till synes känslokallt (vilket får mig att oväntat vädra sensationsmedial vinkling på P1 och misstänka grov redigering av intervjun):
-De dör.

Han tillåts ändå fortsätta och jag tar tillbaka mina misstankar om P1:
-Vi ger morfin och försöker se till att de kan ha sina anhöriga hos sig den sista tiden. Men vi måste prioritera. Vi har inga sjukhus, inga sängar, vi opererar ute på gatorna, det finns ingen chans till eftervård.

Jag gråter i bilen.
Att det finns människor som offrar sin egen bekvämlighet, som ger allt för en okänd medmänniska, som är beredd att fatta de svåra besluten. Människor som kan stänga av när det behövs, stänga av känslorna för ett tag och låta själen ta stryk.

Lilla Svalan kommer hem från badhuset. Hon är VRÅLHUNGRIG. Jag är inte hemma men hör ändå hennes vrål eftersom jag just då råkar ringa till Förundersökningsledaren från affären.

När jag kommer hem står maten på bordet och familjen är samlad och väntar.
Förundersökningsledaren lyfter på locket till karotten och avslöjar innehållet: pytt i panna.

Besvikelsen står målad i lilla Svalans hungriga anlete. Hon uttrycker sig ändå med väl vald diplomati:
-Det här var inte riktigt vad jag förväntat mig!

Lilla Svalan gör matteläxan. Hon ska färglägga en bild med rätt färg genom att räkna plus- och minustal.

Lilla Svalan plockar fram sina grövsta färgläggningspennor. De behöver vässas men vi har ingen så stor pennvässare. Jag tar fram den stora kökskniven och vässar för hand.

Lilla Svalan ser fashinerat på och säger med beundran i rösten:
-Mamma, vad du är cool!

Under ett hårt arbetspass på jobbet i dag, har jag unnat mig små pauser med drömmeri. Jag har sett fram mot en timma framför strykbrädan, i sällskap med Willy och Matte i Bygglov.

Och nu får jag se i TV-tablån att mina två efterlängtade kvällsförgyllare blivit undanskuffade av handbollssnack. Who cares about handboll, när man kan få se två härliga snickare i stället!

Jag överväger på allvar att strunta i strykbrädan i ren protest.

I går stod det klart.

Vår ordinarie Arbetsledare är tillbaka och jag har återgått till att bara utföra mina vanliga uppgifter på jobbet.
På morgonmötet i går delade Arbetsledaren ut veckans to-do-lista. Den skiljde sig inte från det upplägg jag haft, utom på en punkt. De uppgifter som varje person fått i uppdrag att utföra var inte markerade med överstrykningspenna.

Arbetsledaren uppmanade oss att själva läsa listan och stryka för det vi ska göra.

Jag insåg genast att jag inte bara är en utpräglad curlingförälder, utan även curlat personalen på jobbet. Vilken tur att Arbetsledaren är tillbaka och kan styra upp det hela igen!

Lilla Svalan går på handboll. Varje tisdag mellan 17-18 är det träning i skolans gympasal. Hon tycker det är kul och jag tycker det är jättebra att hon ägnar sig åt någon idrott som tränar upp både bollsinne och laganda.

Vi har betalat en årsavgift och förklarat för lilla Svalan att vi vill att hon ska gå på alla träningarna, både för att hon bestämt sig och för att vi betalat.

I kväll blir det ingen träning.
Lilla Svalan har blivit erbjuden att följa med bästa kompisen och hennes familj till badhuset. Efter en kort överläggning med Förundersökningsledaren fattade jag beslutet att lilla Svalan ska få bada. Jag vet att hon tycker det är jätteroligt.

Hur skulle ni gjort? Undantag för att undvika väsen och för att vara snäll, eller hårda bandage och hålla på reglerna?

I dag är jag trött.
Jag har sovit bra i natt och jag lurade på mig själv en halvtimmas sovmorgon, men jag är ändå trött.

Det där med sovmorgonen är inte riktigt sant. Jag vaknade till 05.12, kastade ett öga på klockan och tänkte att jag skulle få sova tre minuter till. Efter någon minut insåg jag till min stora glädje att jag brukar gå upp kvart i sex. Det har jag gjort varje vardag de senaste åren, men i halvvaket tillstånd lyckas jag tydligen inte komma ihåg sådana grundläggande fakta med en gång.

I kväll har vi haft upptakt för Tillväxtgruppen. Nästan alla var med, bara ett manfall på två kvinnor hindrade oss från att vara fulltaliga. (Jag skriver det bara för att jag kom på ett sätt att vara ordvitsig…)

Jag ser fram mot vårens samlingar. Det är skönt att höra till ett sammanhang. Att ha vänner som man kan dela både böne- och tacksägelseämnen med. Att känna sköna människor att prata liv med.

När jag klev utanför dörren på lunchrasten fick jag en o-glad överraskning.

Det snöade!

Det var tur att mina barn “skötte sig” så bra i morses och var snabba som vinden, för trots att jag egentligen väckte dem för sent på grund av min egen morgonseghet, så var vi i god tid till skolan.

Och när barnen hämtade sina väskor från framsätet upptäckte lilla Svalan att hon glömt overallen hemma. Guldgossen upptäckte inte att han glömt sina tjockebyxor men jag hann hem och hämtade bådadelar för leverans till skolan, och är ändå i tid till jobbet.

Är vi inte duktiga så säg!

Nu är vi tillbaka från 35-årskalaset.
Det var ett härligt kakkalas med bullar, kakor och tårtor.

Och framförallt trevligt umgänge!

Fördelsedagsbarnet hade fått många fina presenter. Av oss fick hon ett fång tulpaner.

I går vid kvällsmaten satt jag och berättade historier från min barndom för barnen.

Bland annat berättade jag om ett tillfälle när jag råkade ut för en olycka som kunde gått riktigt illa, om inte Gud skyddat mig.

När Guldgossen hört berättelsen till slut tittar han pillemariskt på mig och frågar:
-Var detta före Kristus?

I dag ska vi skippa kyrkan till förmån för lite fotboll. Lilla Svalan ska ha en träningsförmiddag tillsammans med klassen inför “Bästa ettan”.
Om en halvtimma ska vi vara nere i skolans gympasal och barnen ska få lära sig några grundläggande saker om fotboll, som att man ska sparka på bollen och inte sina mot- eller medspelare, och i vilket mål man ska försöka sikta in sig på.

Efter fotbollsträningen ska vi köpa en present och sedan är det hem och duscha och äta lunch.

I eftermiddag är vi bjudna på 35-årskalas hos en god vän.
Förundersökningsledaren uteblir troligen eftersom han drog iväg ut på isarna för en halvtimma sedan. I dag ska de åka borta vid Brommö och har siktat in sig på en heldag men många mils skridsko, så det dröjer nog innan de kommer tillbaka.
Jag har uppmanat honom att inte plurra, utan bara ha roligt.

Klockan skulle ringt vid sju men jag vaknade och flyttade fram den till tjugo över. Tretton över sju var jag dock tvungen att gå på toa och så började dagen!

På med stödstrumporna och iväg till Kaffestugan.
Idag var vi vår orginalgrupp, fem unga flickor som inte bara jobbar bra tillsammans utan också har väldigt roligt.

När jag kom hem var jag lite trött, trots att vi inte ens gjort en full arbetsdag i Kaffestugan. Jag la mig och läste en stund och skulle förmodligen kunnat somna om inte Guldgossen och Förundersökningsledaren suttit utanför sovrummet och spelat TV-spel.

När kvällen kom åkte jag och hämtade lilla Svalan som lekte med en kompis. Förundersökningsledaren hade tagit med sig barnen ut på Lidanisen under förmiddagen och sedan ätit sen lunch tillsammans med vänner som också åkt skridskor. Lilla Svalan hade blivit kvar hos dem.

Efter kvällsmaten drôsade jag ner i soffan tillsammans med barnen och tittade på Robinson. Kvällen program var riktigt roligt. Nu är deltagarna igång och paktar febrilt för att försöka hålla sig kvar i tävlingen. Ormen Jimmy smyger omkring och är uppenbarligen den som har mest hjärna till att styra det sociala spelet till sin fördel.

Fredag.
Chips och Let´s Dance.
Jag bänkar mig framför TV:n tillsammans med barnen. De försvinner dock snart in på sina rum och ägnar sig hellre åt Bamseläsning och dataspel. Jag får i uppgift att ropa på dem när Willy ska ut på dansgolvet.

Här kommer min redogörelse för kvällens show:

Agneta (Programledaren) – Snyggt och teatraliskt. Mycket känsla.
Juryn var positiva men gav inte så höga poäng som jag väntat.
Och Tobias – Agnetas danslärare och partner – hur underbar är inte han eller! Han har hela känsloregistret utanpå kroppen och ansiktet bara strålar när det lyser. Han uttrycker bestörtning, glädje, förnärmelse, lycka – ja, alla känslor står skrivna med skrikig plakatfärg i anletsdragen. Han är min stora favorit. Jag är beredd att hålla Agneta som aspirant på vinsten bara för hans skull.

Peter (Veganen) – Inga konstigheter. Lite stelt.
Juryn gav beröm och satte rätt höga poäng, vilket påminner mig om att jag inte vet ett skvatt om dans.

Elin (Modesnärtan) – Hon gjorde väl så gott hon kunde och det såg rätt OK ut men det märks att hon inte är i samma klass som de andra.
Juryn var inte heller så imponerade.

Rabih (Flamskillen som tydligen har varit med i Idol) – Han är uppenbarligen bara där för att synas. Han försöker visa upp sig och använder sin danspartner som lätt drapering.
Juryn sågar honom, med rätta, men jag tror det skakade om honom lite.

Claudia (Skådespelerskan) – Hurra vad samdansade de är. Jättesnyggt! Det märks verkligen att hon är skådespelerska ut i fingerspetsarna. Hon lever ut sin dansroll totalt.
Juryn gillar och ger konstruktiv kritik som hon genast försöker ta in.

Willy (Bygglovsalltiallon) – Klart att han inte kan dansa utan liknar mest en parodi på sig själv, men jag gillar Willy. Och jag gillar att han går in för det. Och hoppsan – han håller takten!
Juryn ger beröm – och betydligt högre poäng än både Willy och jag väntat oss.

Viktoria (Fotbollsspelaren) – Hon anstränger sig för att komma ihåg koreografin och dansa så bra som möjligt, på bekostnad av sin partner. Hon dansar inte tillsammans med honom. Han får anstränga sig järnet och svettas som en gris. Men det var ett snyggt slut.
Juryn hissar. Förbättring sen förra veckan. Och för att inte ha gått i höga klackar tidigare (jag vet hur svårt det är) är jag imponerad.

Mattias (EMD) – Han verkar ju vara en kul kille. Jag har lite svårt för lösmuschen. Det ser så fånigt ut. Han är lite stiff men jag tror tango ska vara så. Redan innan han tog ett enda danssteg förstod jag att han var av Måns Selmelövs kaliber.
Juryn är impade. Jag får dock skämmas för lösmuschtasen var visst äkta vara.

Stefan (“Hamilton”) – Överraskande sexig och mjuk. Jag hade nog förväntat mig att han skulle vara lika macho som de rollfigurer man förknippar honom med mest. Jag har svårt att bedöma hur bra det verkligen var, men jag tycker det var bra. Förresten, vilken långa tänder han har.
Juryn berömmer hans rollspel och karaktär och gillar vad de ser.

Molly (Melodifestivalssjuttonåringen) – Hur ska denna lilla sagoprinsessa klara av att dansa rumba? Hon var ju underbart sockersöt förra veckan i valsen men nu ska hon agera sexig mansslukerska. Vilka smala ben hon har! Hon ser lite för sval ut och proffsdansaren har gjort en enkel koreagrafi men det ser väldigt tamt ut.
Juryn anser att hon har försämrats sen förra veckan (det var väl självklart) men sågar henne inte helt i alla fall utan lyfter fram några positiva saker.

Marcus (Maginfluenserade författaren) – Han är rätt mörk runt ögonen, vilket förstärkts av sminket, men han ser i alla fall inte ut som om han tänker kräkas. I dansen påminner han om en vanlig kille på dansgolvet som ännu bara hunnit dricka en enda öl.
Juryn säger att han är tekniskt felfri.

Gudrun (Politikern) – Jag har alltid haft lite svårt för henne men nu får jag erkänna att hon ju verkligen bjuder på sig själv. Dansen ser lite trög och stapplig ut men ändå rätt hyfsad.
Juryn berömmer och rosar. De hittar bara någon liten petitess att påpeka.

Jag är strax på väg hem från jobbet. Som överlevare. Av första arbetsveckan på det nya året.

Förundersökningsledaren ringde just och meddelade att jag ska köpa skosnören till Guldgossens skridskor. Medan jag står i Kaffestugan i morgon ämnar han ta med barnen på en skridskotur.

Det har varit en rolig vecka. Jag kan skatta mig lycklig som har så sköna arbetskamrater. Det är mycket skratt och delgivning på fikarasterna. Av hänsyn till de inblandade (och i viss mån mitt dåliga minne…) ska jag inte återge vad som sagts, men det har bland annat handlat om kycklingar, och om sex – men inte samtidigt.

Vill ni läsa om UFO:n och andra märkvärdigheter.

Kolla den här bloggen, som faktiskt skrivs av en person som finns i bôjda.

Tjugonda Knut åkte julen ut.

Familjen Zäta hjälptes åt att plocka ihop alla julsaker och ställa på ett bord. Jag tror faktiskt att vi fick med allt i år. Annars brukar det oftast vara någon liten tomte eller röd duk kvar som vi får stöka undan fram i mars.
Sedan fick jag det tråkiga uppdraget att slå in allt i tidiningpapper och packa ner i jullådorna. I och för sig är inte barnen betrodda, och Förundersökningsledaren har annat att göra, så jag ska inte klaga.

Barnen gav mig i alla fall en hjälpande hand med att strippa granen.
På grund av bortglömd vattning de senaste två veckorna, så barrade den något otroligt.
Förundersökningsledaren brukar klippa ner granen och jag lägger grenarna på rabatterna. I år var det inget barr kvar så det var inte lönt att täcka rabatterna med de nakna kvistarna. Dessutom ligger det flera decimeter snö på rabatterna så de är ganska välisolerade i alla fall.

Bilder på julgransröstet kommer när jag får tid att sätta mig med Picasa där hemma.

SMHI varnar:
Om tre veckor kan Kattegatt och Skagerak vara istäckta.
Det innebär stora problem för sjöräddningen och boende på de västkustska öarna.
(Kan du säga typisktvästkustskt?)

Förundersökningsledaren jublar:
Det är inte ofta man kan åka skridskor på havsis men det är något speciellt, en annan typ av is.

Ibland är jag så trött att jag inte vet vad jag gör.

Men så här trött har jag aldrig varit.

Läste i lokaltidningen om en 87-åring som gripits av polis när han tjuvat en bil.
Vid gripandet (eller försöket till gripande) utanför ålderdomshemmet där han bodde, hade mannen gjort våldsamt motstånd och skallat polisen.

Jag säger då det!
Åldringarna nu för tiden!
Ska man behöva hålla sig inne om dagarna av rädsla för våldsamheter!

Det började med att jag vaknade av en mardröm kvart över fem. Naturligtvis kunde jag inte somna om.
Utan att gå in på några detaljer så drömde jag att jag, lilla Svalan och Förundersökningsledaren var instängda i en båt och drunknade i en tsunamivåg.

När jag lämnade barnen på skolan pratade lilla Svalan och jag om hur vackert det är med all rimfrost på träden. Det har varit dimmigt i några dagar nu och dimman i kombination med kylan skapar den mest underbara rimfrostkristyr på träd, buskar, spindelväv, ja på allting utomhus.
Jag sa till lilla Svalan att det är så vackert med rimfrosten att man nästan kan önska att det skulle vara lite frost även mitt i sommaren.

Sedan kom jag att tänka på att på sommaren är det löv på träden. Löv som förser oss med syre.
Hur funkar det nu på vintern när det inte finns varken löv eller gräs eller andra växter som kan ge oss det livgivande syret? Var kommer luften ifrån? Kan det verkligen komma syre ändå från ekvatorskogarna hit upp till oss i norr?

Plötslig fick jag svårt att andas.
Drunkningsdrömmar i kombination med tvivlande tankar om luftkvalitén är inte gynnsamt för andningen!

Lilla Svalan har inte ett gram fett på kroppen. Det är skinn och ben och tack och lov även muskler.
På grund av hennes obefintliga reserver är hon tämligen beroende av att få energipåfyllnad – snabbt, så fort orken tar slut.

I går kväll var ett sådant tillfälle. Lilla Svalan kom hem från handbollen kvart över sex och var oregerlig. Hon var sur och arg för att hon inte fått ta med en kompis hem och hon var sur och arg för att hon tyckte att Guldgossen retade henne och hon var sur och arg för att vi fick kinesisk korv till middag och hon var sur och arg för allting.

När vi ätit blev hon lugn som en filbunke. Alla arga ord och skrik, gnäll och gnöl bara rann av henne.
Förundersökningsledaren tittade på henne och fick till och med ett litet leende tillbaka.
-Vad bra att du är glad igen!

Lilla Svalan förstod genast vartåt det lutade, eftersom vi ofta tjatar på henne om att hon behöver äta bättre och kontrade snabbt med:
-Jag är inte glad, jag är bara tyst!

Igår hade jag inte en av mina bästa dagar. Trots energifyllda hälsningar här på bloggen så smög sig huvudvärken på och under eftermiddagen blev det riktigt lôet.

När jag kom hem gick jag och la mig med tensapparaten direkt efter maten. Jag behöver köpa nya elektrodplattor för de gamla är uttjänta och bränner huden. Lite ström lyckades jag i alla fall få i mig och idag mår jag bättre även om huvudvärken inte är helt borta.
Jag hoppas jag slipper gårdagskvällens illamående och frossbrytningar.

LCHF-recept:

http://birgittahoglundsmat.wordpress.com/

Det här är inlägg nr 2222.
Det är lite coolt tycker jag.

När Zäta vaknade kände hon sig eländig och trött, med en anings huvudvärk cirklande omkring där uppe. Hon hade sovit mer än natten innan och borde egentligen vara minst lika pigg som föregående morgon, men det var förmodligen de korta perioderna av vakenhet som ställde till det för henne.

Kvällen innan hade hon nästan lagt sig i tid. Hon hade läst ut en bok, släckt lampan och var på väg in i sömnens land när sonen vaknade med ett kvidande.

Guldgossen hade ont i magen. Som tur var hade hennes make Förundersökningsledaren ännu inte gått till sängs. Nu slapp hon att gå upp och ta hand om Guldgossen. Från sängen gav Zäta några korta instruktioner och återgick sedan till sitt halvsovande tillstånd.
När Guldgossen gjort ifrån sig på toaletten och duschat, gått och lagt sig igen med en hink bredvid sängen (i fall om att) och talat en stund med sin far, somnade hon ordentligt.

Strax därpå rycktes Zäta tillbaka till verkligheten av Guldgossen. Nu stod han vid hennes säng och ville ha nässpray. Han var för täppt för att kunna andas genom näsan och kunde därför inte somna.
Hon rotade igenom nattygsbordet och hittade sprayen, hjälpte sonen med några pumpande och försökte sedan somna om.

När klockradion väckte henne med en modern Mix Megapol-låt kände Zäta att hon gärna sovit några timmar till.
Under natten hade hon drömt om sitt arbete. Hon hade också haft en märklig dröm om en flicka som spelade keeboard åt Madonna men som egentligen inte kunde spela alls. Hon hade på känn att om hon fått fortsätta sova skulle drömmen mynnat ut i att det blev hon som kompade Madonna.

Zäta tittade på sitt trötta ansikte i spegeln. Hon kände sig gruvligt törstig och drack girigt två glas vatten på stående fot.
När hon kom ner i köket var hon inte hungrig. Vattnet lyckades uppta all den plats som annars var reserverad för frukost. Hon tvingade i sig en rostad macka och satte sig vid köksbordet för att blogga.

I sitt senaste inlägg testade hon att överge dagboksskrivandets givna jagform och inväntade sedan oroligt läsarnas reaktioner.

Efter middagen igår hade jag en riktigt skön stund. Jag kröp upp i fåtöljen framför brasan och läste Michael Connellys elfte bok om Harry Bosch – “Fällan”.
Jag har lånat bokserien av Falunsystern och läser de hittills utgivna böckerna i ett svep.
Jag gillar att göra så, att läsa allt på en gång. Risken att tröttna finns där naturligtvis men samtidigt är det så intressant att följa författarens förändringar av sin huvudkaraktär.

I Harry Bosch fall har det gått utför. Han har blivit allt suddigare i konturerna.
De två sista böckerna är dessutom skrivna i jagform. Det tog ett tag innan jag förstod vad som var fel. Först trodde jag att förlaget bytt översättare men sedan förstod jag vad det var.

Jag vill inte klanka ner på det här med jagformsskrivandet. Vi som bloggar skriver ju i jagform för jämnan (hur skulle det annars se ut…) men i Conellys böcker var det inte ett lyckat drag. Det tog bort mycket av spänningen, samtidigt som jag blev besviken på att huvudpersonen inte delar med sig att sina känslor och upplevelser, inte släpper in läsaren. Jagformen öppnar ju annars upp för just det.

Nu ligger den tolfte boken -“Fallet avslutat”, framför mig på frukostbordet. Jag har tjuvkikat lite och sett att författaren gått tillbaka till sitt tidigare upplägg med att beskriva Harry Bosch i andra person. Det får mig att dra en lättnadens suck och jag ämnar ta med mig boken till jobbet och byta ut lunchpromenaden mot en stunds brottslighet i Los Angeles.

Det första jag gör när jag kommer hem från jobbet är att ta hand om barnens våta gympakläder och kolla igenom deras väskor på jakt efter veckobrev eller annan viktig information. I bästa curlingstil hänger jag sedan saker på tork och frågar mina två bortskämda vad de vill ha till middag. Eftersom jag inte får något svar bortifrån TV väljer jag på eget bevåg ostsnitzel och nudelsoppa. Favoritmaten.

Sedan tänder jag en brasa och börjar laga mat till ungarna. Till mig själv gör jag en räksmörgås utan räkor men med kräftrumpor i stället. Eftersom jag först glömmer att koka ägg till mackan får jag äta en stund efter barnen. Det gör inte ont. Lite lugn och ro efter första arbetsdagen tas tacksamt emot och jag funderar på om det var mitt undermedvetna som gav mig tillfällig blackout bara för att.

När jag rör om i brasan råkar jag sota ner tröjärmen och går till tvättstugan och letar fram den sällan använda galltvålen. Den är faktiskt så bra som det sägs och jag gör lätt rent tröjan och hänger den på tork. Det är tur att brasan är igång, annars skulle jag frysa armarna av mig när jag går här hemma i bara T-shirt.

På jobbet låg en resekatalog framme och jag tittade på vattentemperaturerna för Tobago. 28 grader. Det är inte utan att man blir lite sugen.

Jag funderar ofta på hur mitt liv hade tett sig om jag varit ekonomiskt oberoende, eller om man så vill – snuskigt rik.

Jag tror jag skulle jobbat halvtid, på förmiddagarna. Förmodligen skulle jag dött av tristess eller blivit helt förslappad om jag inte jobbade alls.

Efter jobbet skulle jag ta en lunch på stan tillsammans med Förundersökningsledaren. Är jag snuskigt rik så är ju Förundersökningsledaren det också, per automatik. Vi skulle prova olika restauranger och unna oss vilket mat som helst.

Efter lunchen tror jag att jag skulle strosa runt lite och kanske shoppa, eller sätta mig på biblioteket och läsa. Lite senare på eftermiddagen skulle jag ägna en timma eller två till att träna. Badhuset, Friskis och Svettis eller en långpromenad beroende på väder, vind och humör.

Sedan är det dags att fara hem och umgås med barnen, laga middag och göra kväll.

Visst låter det som en skön tillvaro.

Det är lite mysigt att tänka på hur det skulle vara att vara rik.
Men det är märkligt att jag inte ägnar lika mycket tid på att fundera på hur det vore att va exeptionellt snäll, eller smart, eller snygg!

Första lunchrasten på länge.

Takdropp på väg till mataffären.
Strålande sol på smältande snö.
Kallt i gränderna där solen inte når ner.

Jag känner mig som en fölunge på grönbete, mitt i allt det vita. Kanske är det för att isgatorna får mina fötter att slinta, men mest är det för att jag känner mig nyutsläppt. Det här är det bästa med att börja jobba igen.

Jag firar återgången till arbetslivet med att klippa tånaglarna efter duschen och flytta sidbenan från höger till vänster sida.

Nu känner jag mig redo att kasta mig in i vardagslivet igen.

I morgon börjar livet igen. Den låååånga julledigheten är över för den här gången.
Det känns vemodigt och jag fattar inte hur jag ska orka gå upp kvart i sex på morgonen och jobba en hel dag och sedan stöka i ordning hemma under några få kvällstimmar när jag inte lyckats få mycket vettigt gjort under en hel dag hittills.

Men samtidigt måste jag nog erkänna för mig själv att det förmodligen kommer bli lite skönt igen. Skönt att känna att man gör nytta, att man tillför något.

Jag har under ett års tid vikarierat som arbetsledare medan vår ordinarie varit föräldraledig. Det har varit ett händelserikt, lärorikt men också stressigt och påfrestande år. Jag ser fram mot att återgå helt till mina vanliga arbetsuppgifter och överlämna administration och extraansvar till tjejen som kommer tillbaka. Jag tycker att jag utfört mina extrauppgifter ganska bra, men det har varit väldigt svårt att veta hur man ska prioritera. Eftersom vi haft mycket att göra är det alltid någon bit man måste prioritera bort, och just bortprioriteringar har aldrig varit min starka sida.

I eftermiddag är jag själv hemma en stund. Förundersökningsledaren är och gör det han gillar bäst – nämligen åker skridskor. Guldgossen och lilla Svalan är var för sig iväg och leker med kompisar.

Jag har ägnat min ledig stund åt att fundera på vilka kakor jag ska baka och bjuda på när jag fyller 40. Det är ett och ett halvt år dit, men det är väl aldrig fel att vara ute i god tid!

Under den gångna veckan har tanken varit att försöka vända tillbaka dygnet så att åtminstone barnen ska slippa chocken när de ska upp kvart i sju i morgon bitti.

Det har väl gått sådär!

I morse väckte Förundersökningsledare mig och Guldgossen klockan åtta. Vi vaknade, nästan.

Halv nio klev vi upp och väckte lilla Svalan som inte riktigt lyckades komma på fötter förrän nio.

Hur ska det gå i morgon bitti? Jag bävar och fasar.

Vilket gyllene tillfälle de hade skapat sig i går, Skaraborgs Provinsbank.
De hade hyrt stora biosalongen på Folkets Hus och bjudit in en massa barn till filmvisning. De bjöd på popcorn och läsk och hade föräldrarnas välvilliga öron innan visningen började.

Vad gjorde de med tiden och tillfället? Presenterade de sin bank och berättade varför man skulle välja Skaraborgs Provinsbank i stället för den bank man i dag använder?

Nej.
Inte alls!

De ägnade fem minuter åt att försäkra barnen om att de inte tänkte prata så länge, eftersom de visste att barnen skulle bli otåliga och vilja se filmen.
Sedan ägnade de två minuter åt att berätta att deras bank låg i Skövde men att de har ett litet kontor i Lidköping där de kan träffa kunder om någon skulle vilja vara så vänlig och boka in en tid. Under ytterligare tre minuter berättade de att man kan spara pengar i deras fonder. Om man till exempel sparar 1000 kronor i månaden i 15 år och får en ränta på i snitt 10 % så blir det 401.600 kr i slutändan.

Snacka om att kasta pengarna i sjön. Idén var ju jättebra. Alla vuxna som kom dit tyckte ju att Skaraborgs Provinsbank var hyggliga prickar. Men sedan sa de ingenting som fick mig att ens för en sekund överväga att vända mig till dem för sparande.

Nu har vi varit och sett filmen “Alvin och gänget 2” och den var betydligt bättre än den första. Det är ju inte ofta en uppföljare blir bättre. Ta bara Göta Kanal 2 till exempel. 3:an har jag inte sett men enligt mor och syster är den bättre än 2:an, vilket i och för sig inte säger någonting…

Vi har hunnit äta middag också, när Förundersökningsledaren kom hem från sin skridskotur. Under middagen hjälptes vi åt att återberätta filmen, så nu behöver han aldrig se den.

Det handlar om tre ekorrar som kan sjunga….
Nej, jag ska inte berätta filmen. Inte för att den har några oväntade vändningar, men jag skrev ju nyss ett jättelångt inlägg om en dröm, så nu kanske ni är trötta på att behöva läsa annat än lagomlånga inlägg.

Familjen Zäta har fått en inbjudan från Skaraborgs Provinsbank till att se Alvin och gänget 2 på bio.
Vi är ganska trogna Lidköpings Sparbank men jag kan gott tänka mig att vänstra lite med en annan bank, i alla fall så länge det gäller en enda date, och när man får gratis bio på köpet.

Hela familjen hade planerat att gå, men Förundersökningsledaren upplevde att lockropet från isarna var högre än det från biomörkret, och har övergett familjen till förmån för en långtur från Naven till Svalnäs.
Han har min välsignelse för jag vet hur mycket skridskoåkningen betyder för honom. Jag bara hoppas att han inte plurrar för det är 14 minusgrader ute och att bli våt i det vädret kan inte vara bra för hälsan.

Bion börjar klockan ett, och fram till dess ämnar jag fortsätta stryka fast lappar på barnas byxor. Jag börjar få blodad tand nu och har inte klistrat fliselin (jag har nu kollat upp att man kan stava det både som jag gör och så här: “vlieseline”) på fel sida en enda gång sedan mitt första fatala misstag.
Snart åker symaskinen fram för att göra en stickning utmed lapparnas kanter. Fliselinet kommer nämligen inte hålla i tvätten efter vad jag förstått.

En eftermiddag i badhuset.
Förundersökningsledaren simmade en kilometer, jag nöjde mig med hälften.
Guldgossen kastade sig genast i stora bassängen och simmade till sig årets simborgarmärke. Det var det enda märke han kan ta. De andra är redan avklarade. För att kunna fortsätta sin karriär som märkestagare måste han vänta till simskolan börjar i utomhusbadet i sommar. Det är bara där man kan försöka sig på magistrar och kardenaler och vad det nu kan heta.

Lilla Svalan var den i familjen som var mest på hugget. Hon tog två märken. Både silver- och guldgrodan. Nu måste vi snart åka till badhuset igen så att hon får försöka med silverfisken.

Samtidigt som oss badade ett par mor- eller farföräldrar med sina barn. Jag hörde de ängsliga förmaningarna:
-Ni får inte hoppa i det djupa när inte vi är med.
-Men Kalle hoppade just från 1:an. Och jag tänkte hoppa från 3:an nu.
-3:an! (Skärrad mormorsröst.) Det får du inte!
-Men seriöst! Jag är ju elva år!

Men seriöst, tänkte jag för mig själv. Jag är 38 och vågar knappt hoppa från kanten.

Jag fattar inte hur jag kan vara så otroligt, fenomenalt, enormt, fantastiskt, ojämförligt, väldigt jättepuckad.

När vi rensade ut lilla Svalans garderob i går hittade vi ett par lagomstora jeans, som tyvärr hade hål på knäna. De är jättefina med vita brodyrer med silverslingor i.

I dag bestämde jag mig för att laga byxorna. Jag hittade ett par andra, urväxta jeans, med liknande brodyr på, och tänkte klippa lappar av dem.
Eftersom det var fina byxor ville jag göra fina lappar och la ner mycket tid på att utforma och kalkera fram en trimbal. Jag klippte ut två likadana trimbaler i dubbelhäftande fliselin (jag vet inte hur det stavas, jag tror det ska vara ett v någonstans också) och strök på dem på lapptyget.

Nöjt beskådade jag resultatet, greppade saxen och skulle just klippa ut lapparna för att stryka fast dem på de trasiga byxorna, då jag insåg att jag limmat fast fliselinet på rätsidan av lapptyget.

Nu har jag sörjt ett tag, och slängt det fina broderade jeanstyget i soporna.
Jag har också bestämt att lilla Svalan kommer få vanliga runda lappar på sina byxor. Det kräver mycket mindre arbete och ger förhoppningsvis också mycket mindre besvikelse om jag gör fel igen.

För ett tag sedan hade jag en dröm som jag inte lyckats skaka av mig ännu. Inte helt och hållet i alla fall.

Jag befann mig i tunnelbanan i Stockholm tillsammans med några vänner. Plötsligt kom två mörkklädda män och gick upp bakom mig, en på var sida. De grabbade tag i mina armar och förde bort mig. Allt gick så fort så jag hann inte skrika eller göra motstånd och mina vänner hann inte uppfatta vad som hände.

Jag vet inte hur jag hamnade där men i nästa del av drömmen satt jag instängd i ett rum tillsammans med två-tre andra män. Det fanns inga fönster i rummet och det var bar möblerat med två britsar och ett stålbord. Jag hade ingen kontakt med de andra fångarna. Vi satt alla tysta och bara väntade, utan att veta vad vi väntade på eller hur länge vi skulle behöva vänta.
Jag funderade på om jag skulle försöka rymma men vågade inte gå och känna på dörren. Det kunde vara olåst, men jag var rädd för vad männen som kidnappat mig skulle göra om de upptäckte att jag försökte fly.

Efter ett tag kom männen in i rummet. Jag kunde inte avgöra om det var samma män som tagit mig i tunnelbanan. Då hade jag inte hunnit se deras ansikten, men nu var de omaskerade och det gjorde mig skräckslagen. Man visar inte sitt ansikte om man räknar med att den som ser det kommer leva tillräckligt länge för att kunna identifiera en.

En av männen hade några papper i sin hand. De gav pappren till mig och förklarade att det var en lista på bönder. Jag skulle läsa igenom den och tala om vilka personer jag kände. Jag tänkte snabbt att de kanske fått reda på att min pappa är bonde och att de skulle använda mitt svar för att antingen begära lösensumma eller för at skada honom. Jag känner även några andra bönder och jag ville inte utsätta dem för fara heller. Eftersom jag förmodligen inte skulle komma levande ur det här så fanns det ingen anledning för mig att avslöja några namn.
Jag fattade snabbt mitt beslut och lämnade tillbaka listan och sa att jag vägrade titta på den.

Männen hotade mig med att hugga av ett av mina fingrar om jag vägrade samarbeta. Jag kallsvettades, kände mig svimfärdig och mådde illa men jag tvekade ändå inte en sekund när jag stod fast vid mitt beslut. Männen tvekade tyvärr inte heller utan höll resolut fast mig, tvingade ner min vänsterhand mot bordsskivan, bände ut pekfingret och högg av det med en stor kniv.

Det gjorde fruktansvärt ont men jag skrek inte. Jag ville inte ge mina fångvaktare den tillfredsställelsen. Jag försökte stoppa blodflödet och höll hårt med högerhanden om stumpen.

Redan innan det slutat blöda höll männen fram listan igen och bad mig identifiera de namn jag kände igen. Jag vägrade.
Männen sa att de skulle hugga av mig hela handen om jag inte samarbetade.
Jag tittade hjälplöst på de andra fångarna och hoppades att de kunde komma till undsättning men de hade förmodligen redan suttit där för länge. De verkade helt apatiska och tittade inte åt vårt håll. De hade redan kuvats av sina fångvaktare och skulle inte lyfta ett finger för att hjälpa mig, även om jag bad dem. Trots att vi var i numerärt övertag och de mörkklädda männen inte verkade bära några vapen mer än den stora kniven, så var läget helt hopplöst. Jag kunde känna rent fysiskt hur hopplösheten kröp över mig också, och förstod att det var precis det som kidnapparna ville. Det fick mig att fundera på om de andra fångarna verkligen var fångar eller bara satt där för att göra mig så samarbetsvillig som möjligt.

Jag bestämde mig för att aldrig ge efter. Oavsett vilka hot de kunde tänkas komma med så skulle jag aldrig titta på den där listan. Det var lika bra att bestämma sig från början, så att risken för att jag skulle tveka eller ändra mig aldrig inträffade.

Jag skakade på huvudet som tecken till männen och de höll fast mig medan de högg av mig vänsterhanden. Smärtan nockade mig och jag svimmade.

När jag vaknade till låg jag på en av britsarna och kunde inte riktigt orientera mig. Jag satte mig upp men använde vänsterhanden för att stötta mig. När armstumpen gick emot britsen gjorde det vansinnigt ont och jag vaknade.

Jag låg vaken en stund och försökte tänka på något annat än drömmen. Innan jag somnade om bestämde jag mig för att drömma om något annat.

Mitt vakna beslut påverkade tyvärr inte in drömmande hjärna. Jag var tillbaka i det fönsterlösa rummet och framför mig stod de två männen med sin lista och sina hot.
De tittade på mig med avsmak och sa att den här gången skulle de hugga av mig foten om jag inte gav mig de namn de ville ha. Jag uppmanade all min envishet och vilja och sa att jag inte tänkte titta på listan.

Medan de högg, jag tror de hade en yxa den här gången, tänkte jag på min familj och mina barn. Jag visste inte hur länge jag varit borta. Kanske hade de inte hunnit börja sakna mig därhemma ännu. Jag såg hur männen la min avhuggna fot i en stor vätskefylld burk och insåg att de förmodligen skulle skicka mina kroppsdelar hem till min familj i utpressningssyfte. Jag ville gråta när jag tänkte på barnen och Förundersökningsledaren som jag förmodligen aldrig skulle få se igen, men jag var för avtrubbad av all smärta jag upplevt för att kunna gråta.

Männen var noga med att stoppa blodflödet från benet. De ville uppenbarligen hålla mig vid liv ett tag till.
Jag tror jag var avsvimmad ett tag igen och när jag kom till sans stod de där igen. De hatade männen med sin hatade lista. Jag såg framför mig hur jag sakta skulle stympas bit för bit tills bara bålen och huvudet fanns kvar, men jag hade fel.

Den här gången hotade de med att hugga av mig huvudet om jag inte tittade på deras lista. Jag anade en liten spricka i deras sammanbitna fasader. Mitt hårdnackade motstånd hade tydligen satt åtminstone ett litet avtryck ändå.
Utan att tveka en sekund sa jag högt och tydligt:
-Hugg då!

Jag kände hur allt blod rusade från huvudet ner i fötterna och jag gjorde mig beredd att dö. Jag undrade om de skulle döda mig inne i rummet, framför ögonen på de andra fångarna, och jag tyckte synd om dem som skulle behöva bevittna allt detta. Jag tänkte också på hur de skulle göra. Skulle de släpa in en giljottin eller en huggkubbe? Tänk om de inte lyckades direkt. Hur smärtsamt och vansinnigt, paniskt ångestladdat skulle inte det vara!

Männen gav mig bara en enda lång blick och gick sedan ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Jag var så rädd att jag skakade okontrollerbart och skulle kräkts om jag haft något att kräkas upp. Det var inte bara tankarna på vad som skulle hända som gav mig sådan ångest. Avsaknaden av kontakt, eller minsta lilla tecken på sympati från de andra fångarna var minst lika jobbig.

Omedveten om hur lång tid som gått ryckte jag till som av ett pistolsskott när dörren öppnades. Den här gången var det en annan, kraftigare man som kom in i rummet. Han gick fram till mig och drog upp mig på fötter. Plötsligt upptäckte jag att jag hade båda fötterna i behåll. Jag kikade försiktigt ner på vänsterarmen och såg att även handen och fingret var tillbaka. I stället för att känna lättnad eller glädje blev jag bara förvirrad. Drömmen hörde till de där äkta och tydliga drömmarna, när man inte förstår eller är medveten om att man drömmer, så jag kunde bara inte fatta hur det gått till.

Den nye mannen förde mig genom en lång korridor. Korridoren hade många dörrar, likadana som den jag kommit ut genom, och jag misstänkte att det fanns fler kidnappningsoffer i byggnaden. Efter en liten stund kom vi till en passage med fönster på ena sidan. Utan att visa det för min ledsagare försökte jag få en skymt av världen utanför. Det var kväll eller natt och mörkt, men i mörkret lyste en massa gatlyktor, ljus från hus och bilar och till och med neonskyltar. Av det lilla jag hann se drog jag genast slutsatsen att jag befann mig i Italien. Jag försökte dra mig till minnes hur jag kunnat komma dit från Stockholm, men mitt minne hade stora luckor som jag inte lyckades fylla.

Mannen knuffade in mig i ett rum och ställde mig mot en vägg. Miljöombytet hade lösgjort den förlamande skräcken jag tidigare befunnit mig i och jag mådde lite bättre, även om jag inte visste vad som skulle ske med mig.
Jag blev stående precis bredvid ett ventilationshål. Från hålet hörde jag en viskande mansröst som bad mig att svara helt sanningsenligt på några frågor. Om jag gjorde det skulle jag släppas fri.
Jag kunde inte tro att det var sant, inte eftersom jag sett ansiktena på tre av de inblandade. Den viskande rösten fortsatte och förklarade att det var mycket viktigt att jag inte avslöjade för någon att han lyssnade till det kommande samtalet. Jag fick inte med minsta lilla gest eller min avslöja att han fanns där. Rösten lät som den tillhörde en belevad man i 30-årsåldern. Han försökte låta som om han stod på min sida men jag förstod att han förmodligen var chef för hela operationen och hans ord gav mig ingen trygghet eller lugn.

Strax kom en man in i rummet och precis bakom honom en kvinna. Hon var uppsminkad och hade utmanande kläder och såg mest ut som en hora. Hon tittade på mig och utan att hälsa eller kallprata frågade hon när jag hade sex första gången.
Jag berättade att det var på bröllopsnatten. Hon såg på mig som om hon inte trodde mig och jag förtydligade att min kristna tro bjöd mig att hålla sex inom äktenskapet.

Det var det hela. Kvinnan gick iväg och mannen gav mig en kort nick och sa:
-Då går vi då.

Jag började hoppas att jag skulle bli frisläppt, men vågade ännu inte tro att det var sant. Mannen gick några steg bakom mig och efter några steg kände jag på mig att något var fel. Jag vände mig om precis när mannen höjt armen för att slå till mig i huvudet.
Då förstod jag äntligen att det var sant. Jag skulle bli frisläppt. Mannen ämnade knocka mig så att jag inte skulle känna igen vägen till gömstället. Men jag hade redan varit med om så mycket smärta att jag inte orkade med huvudvärk också. Jag parerade hans slag med båda händer och tittade allvarlig på honom. Jag gav honom mitt ord på att aldrig avslöja någonting. Jag gjorde misstaget att säga att jag inte kände till Italien och därför inte skulle kunna berätta någonting. Precis när jag sagt det tappade jag nästan andan av förskräckelse. Det var ju ingen som visste att jag hade listat ut att vi befann oss i Italien. Tack och lov lät mannen det passera obemärkt och han sänkte armen och lovade att inte slå mig.

Han förde mig till en stor trappa. I trappan gick en massa servitriser, både kvinnliga och manliga, upp och ner med silverbrickor och snabba steg. En av servitriserna kom fram till mig och la en varm sjal runt mina axlar. Hon sa ingenting men log ett sorgset leende innan hon skyndande vidare.
Jag blev inte klok på vad det var för ett ställe jag befann mig på. Det såg ut som en slott. Kunde det vara ett hotell med lite prostitution och kidnappning som sidoinkomst eller var alla människor jag såg inblandade i människohanteringen?

Mitt i trappan fanns en rutschkana, för att man skulle kunna ta sig ner för trappan utan att krocka med någon ur personalen. Jag satte mig i rutschkanan och åkte ner till slutet av trappan. Där kände jag mig underligt övergiven och ensam. Ingen av mina fångvaktare fanns med och kunde säga åt mig vart jag skulle ta vägen. Jag var fri men kände mig bara orolig och rädd.

Sedan vaknade jag.
Det tog två timmar innan jag vågade somna om. I slutet av drömmen hade jag ännu inte lämnat huset och jag var rädd att jag skulle kastas tillbaka in i nya hemskheter om jag somnade.
I de flesta av mina drömmar har jag ändå en viss kontroll. Jag är stark, orädd och kan styra händelseförloppet till min fördel, men in den här drömmen var jag bara liten och rädd och helt utlämnad åt de onda männen.

I natt drömde jag att jag var ute och åkte båt med ganska många från församlingen. (Ägaren och föraren av båten var en kille i församlingen som jag vet har båt i verkligheten.)

I drömmen åkte vi slussar i Lidköping. (Det finns inga slussar i Lidköping och staden var helt olik verkligheten.) Föraren av båten var aningen nervös över detta eftersom han aldrig slussat tidigare. (Det har han i verkligheten. Det var han och hans familj som tisade oss om att köra Dalslands Kanal förra sommaren.) För att dämpa hans oro simmade jag i förväg genom slussystemet för att se hur djupt det var.

Bäst som jag simmade där träffade jag på lilla Svalan i en kanot. Fritids hade tagit med barnen till slussarna tillsammans med Lidköpings kanotklubb och nu övade de på att köra i slussarna och den lilla forsen nedanför. Jag blev först jätteorolig och tyckte inte att lilla Svalan skulle klara av det där men så såg jag att det var många personer från kanotklubben som höll koll på barnen och jag såg också att lilla Svalan paddlade på om om hon aldrig gjort annat, så jag vinkade bara uppmuntrande till henne och simmade vidare.
Efter ett tag kom jag fram till den lilla forsen och där var det för grunt för båten att gå så jag simmade tillbaka och bad mitt sällskap vända.

Båten vände och körde så snabbt att jag inte hann efter. När jag kom fram till mynningen där slussarna började såg jag inte till dem och tyckte att det var konstigt att de inte väntat på mig. Förundersökningsledaren var med i båten, och även många av hans skridskokompisar.
När jag sett mig omkring en bra stund upptäckte jag båten som stod dold bakom ett litet näs och hade lagt intill vid en brygga. Nu satt färdsällskapet uppe på en brant óch åt medhavd fika. Förundersökningsledaren roffade åt sig av alla andras fika. En kille hade köpt en jättegod sockerkaka med toscaöverdrag och jordnötter och den tog Förundersökningsledaren till sig av, trots protester från killen. Jag var jättehungrig och såg fram emot att få fika jag också. Men när jag kom fram lyckades jag tima det så att de hade fikat klart och det var dags för gudstjänst så jag blev utan fika.

Gudstjänsten firades i strandkanten och jag satt i vattenbrynet och upptäckte att botten och strandkanten bestod av massor av fina stenar. Jag började plocka stenar och då gjorde församlingens ungdomspastor det också. Jag förklarade att om vi hittade någon som kunde borra hål i stenarna så skulle vi kunna göra vackra smycken av dem.
Jag samlade på mig halvstora runda stenar i lysande blått med inslag av mörkare blå fläckar och med områden av medlehavsgrönt. Jag hittade också helgröna stenar och avlånga stenar i olika bruna nyanser som skulle passa jättebra till armband.

Gudstjänsten började med att vi sjöng en sång. Nu kommer jag inte ihåg vilken det var men i drömmen var det en sång jag kunde bra. Församlingens föreståndare spelade gitarr till och alla sjöng. Jag började sjunga en improviserad andrastämma och det blev jättevackert.

Sedan vaknade jag.

Lilla Svalan och jag håller på att gå igenom hennes garderob. Det tar tid. Jättelång tid. Det ska förhandlas om varje plagg.
-Men du ser väl att den där klänningen är för kort, den täcker ju inte ens rumpan.
-Jag kan ha den som tunika mamma, i sommar.
-Men den är ju för kort på ärmarna också.
-Men om vi sparar den kan jag ju ha den som kortärmad, sen, när jag blivit lite större…

Till slut kom jag på knepet för att speeda upp processen lite. Jag berättade för lilla Svalan att hennes avlagda kläder antingen kommer säljas på Second Hand eller skickas till barn i andra länder som inte har så gott om kläder nu.

Det gjorde susen. Nu gläds lilla Svalan åt varje litet barn som ska få hennes klänningar, byxor och tröjor. Jag har också förklarat att de kläder som kanske säljs blir pengar som skickas till människor som behöver dem bättre än vi.

Trots att vi lagt in en högra växel är det mycket kvar. Men nu struntar vi i garderoben en stund och åker och badar i stället. Om nu Guldgossen hittar sina badbyxor.

Uppdate:
Det blev inget bad. Trots lilla Svalans mycket högljudda, vildsinta och inte minst långvariga protester så väntar vi tills i morgon. Då slutar Förundersökningsledaren jobbet lite tidigare så vi kan åka allihopa.

Jag tror magen har lugnat ner sig.

Vi har haft fruktstund med var sin klyfta äpple och päron. För att inte vara för nyttiga kompletterade jag fikat med ett glas saft och en finskorpa och en pepparkaka per man också.

Nu ska jag röja upp i köket efter fika, frukost och gårdagens kvällsmat.
Mix Megapol står på på stereon och jag börjar uppbringa en viss vardagskänsla.

Vi är på gång med vår att-göra-lista här.
Frukosten är avklarad sedan ett tag tillbaka. Guldgossen kämpar på med matten (geometri) och lilla Svalan har fått hit en lekkamrat och är därmed tillfälligt befriad från sina sysslor.

Jag har tänt en brasa, småplockat lite i huset och startat en tvättmaskin. Mer har jag inte hunnit mellan sittningarna på toaletten. (Se nedan.) För att fördriva tiden och slippa ha skittråkigt (!) har jag tagit med den lillalilla bärbara in på dass.

När jag kommer härifrån nästa gång ska jag tömma diskmaskinen och sortera in smutstvätt.
Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, men eftersom jag just nu inte har något bättre för mig så kommer en upprepning av tvättsorteringen i det här huset.

Mitt system för att sortera smutstvätt har utvecklats en hel del sedan jag för första gången flyttade hemifrån och bara delade upp vitt och färgat. På den tiden tog det så lång tid att fylla en maskin vittvätt att jag ständigt köpte nya sockar och trosor (det var de vita tubsockarnas förlovade tid). Jag hade köpt loss en liten tvättmaskin av tjejen som bodde i min lägenhet föremig, och var mäkta stolt över att slippa köra hem tvätt till mamma.

Då var jag ensam. Numera är vi fyra som hjälps åt att fylla tvättunnan. Ändå tvättar vi inte så mycket. Jag skulle tippa på en tvätt varannan eller var tredje dag om man slår ut det.

Vi slänger all smutstvätt i en tunna på övervåningen. När den är full (eller oftast några dagar senare…) bär antingen Förundersökningsledaren eller jag ner den till tvättstugan och sorterar upp tvätten i sju olika högar. Vi har två set med trådbacksystem plus en gammal tvättunna i plast som vi lägger allt i i väntan på att högarna ska växa sig tillräckligt stora för att det ska vara lönt att fylla en maskin.

I den första backen ligger ljus 40-tvätt. Det är toppar, kjolar och kläder med tryck. I nästa back finns ljus 60-tvätt. Handdukar, badlakan, sockar, underkläder och lite tåligare vanliga kläder.
I plasttvättunnan lägger vi mörkt 60-graders. Det är där det mesta hamnar Mörka underkläder och sockar, handdukar, jeans och annat mörkt som tål högre temperatur.
I det andra trådbacksstället förvarar vi mörkt 40-graders. Tröjor och t-shirtar med tryck och en del byxor.
Under dem ligger det som är helvitt. Lakan, vita toppar och underkläder jag är lite mer rädd om. Det vita tvättas antingen i 40 eller 60 grader, beroende på vad det är för något.
Sedan finns en trådback för rött. Jag vill inte blanda in det röda bland de andra kläderna, i fall det skulle gå åt pipan. Både jag och mina barn har dessutom en hel del röda kläder så vi brukar kunna fylla den där backen på några veckor.
Sista backen innehåller tvätt som ska specialbehandlas på något sätt. Ylle till exempel, eller 30-graders, eller plagg med färger som är både ljusa och mörka och som därför inte passar in i någon av de andra högarna och får tvättas för sig själva.

Sådär ja. Nu vet ni allt om våra tvättvanor, och jag ska ge mig på att lämna den trygga platsen på toalettsitsen en stund igen.

Jag har, baserat på just gjorda empiriska upptäckter, ett jättebra tips att dela med mig av.

Om du är hård i magen finns en finfin huskur att ta till:
Häll upp fem dl vaniljyoghurt med utgångsdatum den 28de december. Rör ner en matsked jordgubbssylt för att maskera den lite underliga bismaken. Ät upp allt till frukost.

Jag kan garantera omedelbar lösgörande, för att inte säga pådrivande effekt.
Efter några timmar på toaletten är du i skick som ny, bortsett från smärre biverkningar som magplågor och sittsår, uppfrätt analöppning och ett hus i stort behov av vädring.

Förundersökningsledaren jobbar. Jag och barnen njuter av den näst sista lediga dagen. På måndag börjar vardagen igen.

Idag måste jag ta hand om lite tvätt. Och rensa ut för små kläder ur lilla Svalans överfulla garderob. Jag har en känsla av att det inte blir så mycket kvar om vi bara behåller tillräckligt stora kläder.
Dessutom har jag lovat barnen att vi ska åka till badhuset i eftermiddag, om de sköter sig på förmiddagen.

Guldgossen måste göra klart sin matteläxa som han fått över lovet.
Lilla Svalan ska hjälpa mig genom att prova sina kläder.

Det kanske inte blir en dag att njuta av i alla fall.

Jag är sexig som få. Det är doften som gör det.
Förundersökningsledaren gnuggade in näsan i min halsgrop igår och gick omkring som i ett saligt rus i en hel kvart.

I julklapp fick jag den efterlängtade parfymen. Flowerbomb.
Nu behöver jag inte smygtulla på lilla Svalans provflaska mer. Jag har en egen, stor.
Min man har plockat fram sin allra mest generösa sida till jul och köpt mig en stor flaska av parfymen jag skrivit överst på önskelistan.

Idag har jag nästan bara varit i kyrkan.

Jag var där klockan tio i förmiddags och började duka fram för serveringen efter årshögtiden.

Kvart i tio påade jag radion. Sedan fortsatte jag duka och fixa.

Klockan elva började mötet. Jag var nog med på den största delen men gick ifrån för att fixa lite i köket emellanåt.

Efter själva gudstjänsten var det dags för årsberättelse och budget och lite förhandlingar. Jag var med och läste en liten del av årsberättelsen, den som handlade om radion.

Efter årsmötet fortsatte jag med serveringen. Gick runt med kaffe och sedan diskade och torkade och ställde i ordning församlingsvåningen efter oss.

Halv sex var jag hemma. Då var jag lite småtrött måste jag erkänna.

Det var mer än ett och ett halv år sedan jag tog hål i öronen.
Cirka fyra månader efter håltagningen bytte jag läkeörhängena till ett par små söta guldblommor. Sedan bytte jag tillbaka igen eftersom guldörhängena inte var så sköna att sova med.
Nästa gång jag försökte byta gjorde det ont och jag hittade inte utgångshålet på baksidan av örat, så jag satte i läkeörhängena igen.

Sedan dess har jag inte försökt prova igen. Jag har helt enkelt inte vågat. Jag är ganska smärttålig, så det handlar inte så mycket om det, men jag är mycket, mycket spruträdd. Tanken på att sticka in något i kroppen, och som i det här fallet GENOM kroppen, ger mig mer än bara obehagliga rysningar. Jag kallsvettas och mår illa.

Idag efter duschen kände jag plötsligt att “nu är det dags”. Nu skulle jag våga.
Jag passade på innan ögonblicket var borta. Och det gick hur bra som helst. Jag plockade ur läkeörhängena med sin lilla vita pärla, och hängde på mig ett par dingeli-dang-örhängen av silver, med kors som motiv.

Nu äter jag frukost och ska strax borsta tänderna och ge mig av till kyrkan för årshögtid. I väskan har jag läkeörhängena, i fall jag behöver byta tillbaka. Håltagningsmannen sa att även om det inte förekommer nickel i silvret längre, så kan man reagera mot legeringar, så det är alltid bra att ha ett par läkeörhängen eller guldhängen tillhands när man provar något annat.
Jag har inte känt något konstig än, mer än att de här korsen är betydligt tyngre än de hängen jag är van vid, men nu är jag beredd i fall om att…

Nu händer det visst något spännande här ändå.
Jag har blivit tvungen att tänka – och det kan ju sluta hur som helst!

För fem minuter sedan plingade det på dörren. Utanför stod en god vän som ville ställa en fråga. Frågan och svaret ska in i hennes församlings nyhetsblad/tidning.

Frågan lyder:
Vad vet du med säkerhet, och hur vet du det?

Svaret vill hon ha ganska snart.

Vad vet jag med säkerhet?

Min första tanke är att jag vet att jag är älskad. Jag är älskad av min man, av mina barn och av Gud.
Men hur vet jag det?

Ja, Förundersökningsledaren och barnen har ju sagt det till mig, och jag känner värmen och kärleken de ger mig. Men tänk om de bara ljuger, och kan man förlita sig på känslor. Känslor kan vara lika flyktiga som doften av en dyr parfym; oändligt sköna och värdefulla men likväl försvunna efter en stund i duschen.
Och hur vet jag att jag är älskad av Gud? Har Han sagt det till mig?
Ja, det har Han faktiskt. I sitt eget ord – Bibeln. Men hur kan jag veta att den är sann, handlar det inte bara om känslor och om tro?

Kanske ska jag ändra mitt svar.
Jag är säker på att solen kommer gå upp i morgon.

Eller, tänk om solen slocknar nu! Ingen kan väl med säkerhet veta när det ska ske. Forskarna som håller reda på sådant där kan ju ha fel. Universum är stort och outgrundligt och det finns säkert fler oupptäckta faktorer som kan inverka förödande på vår framtid på jorden.

Jag såg nyss filmen 2012 och inser ännu mer hur bräcklig människans tillvaro på jorden är. Det är egentligen ett fantastiskt under att det finns liv på den här planeten. Hade Tellus befunnit sig bara lite närmare, eller längre bort från solen så hade det inte varit möjligt.

Så vad kan jag veta med säkerhet?
Att jag finns, att luften går att andas, att snön gnistrar som diamanter i solen en vacker vinterdag när himlen är hög och världen vit.
Eller är allt en illusion? Kanske är jag bara en dröm i någon annans medvetande, mitt liv en fantasi alstrad hos en högre stående varelse.

Nej, jag faller tillbaka på kärleken.
Jag vet med säkerhet att jag är älskad.
Jesus själv har viskat i mitt hjärta att jag är Hans älskade syster.
Det handlar om tro, men att tro är att vara säker på något som inte kan förklaras, förstås eller ens sättas på pränt.

Update:
Det skulle visst vara en kort svar, några meningar bara.

Så här får det bli:
“Jag vet med säkerhet att jag lever, att luften jag andas innehåller syre som håller mig vid liv. Jag vet att snön gnistrar som diamanter i solen en vacker vinterdag när himlen är hög och världen vit. Jag vet att träden slår ut om våren och att pioner doftar sommar. Jag vet att höstfärger gör mig vemodig men lycklig på samma gång.
Och jag vet att Guds kärlek värmer mig mer än solen och är det enda som består i en föränderlig värld.
Min vetskap är baserad på erfarenhet och tro. Tro är att vara säker på något som inte alltid låter sig förklaras, förstås eller ens sättas på pränt.”

Eftersom ingenting skrivvänligt verkar hända idag får ni hålla till godo med lite foton.

Först nyårsnattens spelbord.Det ser ut som rena kaoset. Det var det kanske lite också. Det goda godiset har Falunsystern och hennes Fästman gjort. Min favorit var kaffebemängda chokladbollar doppade i choklad. Choklad med choklad liksom – kan inte bli fel!

Vi orkade inte spela klart. Settlers heter spelet och kan verkligen dra ut på tiden. När klockan var halv tre gav vi upp. Då ledde Falunsystern och hennes man tillsammans med mig.

Har ni inte spelat Settlers någon gång så är det ett spel jag verkligen rekommenderar. Det innehåller lagom många delar att hålla reda på och är riktigt roligt. Spelplanen blir annorlunda varje gång och det handlar både om tur och skicklighet och strategiskt tänkande.
På bilden spelar vi med en utbyggnad, så att man kan vara sex personer, annars är grundspelet för fyra. Det finns en rad extra utbyggnader man kan köpa, för att ge nya dimensioner när man väl är inspelad och kan grunderna ordentligt.

Falunsystern kom till nyårsfesten med en överraskning. Hon hade för en gångs skull inte platta håret utan lät de naturliga lockarna inrama ansiktet.Jättesnyggt!

Hon fick mycket beröm för sitt tilltag och kanske är det därför hon körde favorit i repris på vår “julafton” med min familj.

På nyårsdagen hade vi julafton igen. Då samlades hela min familj; mamma och pappa, jag, Förundersökningsledaren och våra barn, Italiensystern, Italiensysterns man och deras två barn, samt Falunsystern och hennes fästman. God mat och paketöppning stod på agendan.Den minste lille italienaren var glad och nöjd och det var även hans storebror.
Storebrodern fick ett fiskespel av oss – det var det paketet ni fick gissa rimmet på tidigare.Det var ganska svårt för “kroken” på fiskespöna var ingen krok utan bara en liten plupp, men unge herr Italienare har ett fantastiskt tålamod och en envishet utan dess lika, så han fiskade glatt vidare.

Lilla Svalan fick leklera av mina föräldrar. Den har hon lekt med tillsammans med bästa kompisen. De har gjort olika fantasifulla skapelser. Den mest oväntade var nog den här:

Jag har inte gjort något bra alls idag. Bara skrotat. Tittat på film och degat i soffan. Läst lite. Ätit brunch (en macka, en kopp te och en massa frukt) och tittat på en film till.

Nu måste jag försöka rycka upp mig. Jag ska åka och hämta barnen och sen tillbringa kvällen med italienarna hemma hos mina föräldrar. Jag är bara så trött. Det är väl förkylningen tänker jag. Eller det faktum att jag inte gör nåt vettigt. Lättja föder lättja.

Nu ska jag dricka en kopp te och sy lite på lapptäcket innan jag åker iväg.

Jag var med om en rikigt skrämmande upplevelse nu på morgonen.

Förundersökningsledaren jobbar idag och gick upp vid åtta. Han höll sig ganska tyst under sina morgonförberedelser och jag vaknade knappt till, mer än för att hinna sända honom en tacksam tanke för att han inte väsnades så att han väckte barnen.

Tjugo i tio ringde telefonen. Jag rusade upp för att svara innan signalerna väckte upp hela huset. Telefonen står i allrummet mellan vårt och barnens sovrum. Från allrummet såg jag in i genom barnens öppna sovrumsdörrar. Lilla Svalan låg helt nedkrupen under sitt täcke och sov sin törnrosasömn men Guldgossen fanns inte i sin säng.

Det var Förundersökningsledarens chef som ringde. Han hade en fråga till sin medarbetare men frågade i stället mig om han råkat väcka mig. Jag förnekade inte det uppenbara och chefen bad så mycket om ursäkt. Han hade räknat med att vi skulle vara vakna eftersom vi har barn i huset.
Under tiden som vi pratade anlände Förundersökningsledaren till jobbet så vi avslutade samtalet och jag gick för att leta redan på Guldgossen.

Jag började med att titta in ordentligt i hans rum. Han låg verkligen inte i sängen och satt inte vid datorn. Han var inte på toaletten heller. Att han inte satt framför TV`n hade jag redan konstaterat. Det hela var ett mysterium. Chansen för att han skulle ha gått ner till undervåningen var minimal eftersom jag vet att han inte gillar att vara där nere själv. Kanske vaknade han när Förundersökningsledaren gick upp och följde med honom ner för att äta frukost. Men han borde i så fall kommit tillbaka hit upp till sitt rum.

Full av onda aningar smög jag försiktigt in i lilla Svalans rum och gläntade på täcket. Tomt!

Magen knöt sig och jag började andas häftigare. Var var mina barn! De kunde väl inte bara försvinna? Var jag verkligen vaken eller var detta bara en del i en otäck mardröm? Kunde de blivit kidnappade utan att jag vaknat?

Jag samlade luft ner i lungorna och skulle just vråla ut mitt rop efter barnen när jag kom på det.
De sover ju över hos Förundersökningsledarens föräldrar i natt.

Om tjugo minuter åker vi till Förundersökningsledaren föräldrar och lämnar av barnen för en övernattning. Sedan drar vi vidare till Skara för att äta finmiddag tillsammans med Italiensystern och hennes man. Vi har blivit bemedlade av mina föräldrar i julklapp.

Och som om inte detta vore nog för att förgylla söndagen så fortsätter kvällen med bio i Skövde för mig och Förundersökningsledaren.

Sedan åker vi nog hem och sover.
Jag har mens.

I eftermiddags spelade vi A-Ö som Falunsystern och hennes fästman fått av oss i julklapp. Spelet går ut på att täcka sin bricka där alla bokstäver i alfabetet finns uppradade, genom att komma på ord med rätt begynnelsebokstäver på ett givet tema. Ett tema kan till exempel vara danser och man får 15 eller 30 sekunder på sig att komma på till exempel: bugg, foxtrott, tango, vals, hulahula, jenka, mamba, pardans och så vidare.

När tiden är ute och man klämt ur sig så många ord som möjligt och täckt de bokstäver man kunnat, får medspelarna protestera om man kommit på ord de inte tycker passar in. I exemplet ovan kommer förmodligen något protestera mot “pardans” eftersom det täcker in många danser.

Under en omgång fick Falunsyster i uppdrag att nämna saker som är naturligt kalla.
Hon sa:
-Bergstoppar, is, glass, dadlar, fisk…
Jag framförde protest mot dadlar som jag inte tycker är naturligt kalla.
Lilla Svalan framförde också en protest:
-Bajstoppar är väl inte så kalla!

I dag har Falunsystern gästat oss. Hennes fästman har varit en sväng till Alingsås för att träffa sin bror så jag fick min syster för mig själv. Förundersökningsledaren har åkt skridskor. Lilla Svalan har lekt med en kompis.

Vad tror ni att Guldgossen, Falunsystern och jag har ägnat dagen åt?
Vi har spelat spel. Sequens (som nog stavas lite annorlunda), Carcasonne (som också kan ha en annan stavning) och A-Ö (med föredömligt kort stavning!).

Vi är riktigt speltokiga alla tre. Särskilt Falunsystern och jag. Det har hänt att vi ägnat en hel dag åt att bara spela Carcasonne. Gång på gång på gång.

Vid fyrataget kom Förundersökningsledaren och lilla Svalan hem och vi åt pizza och sen dröjde det inte länge förrän Italiensystern och mamma släppte av Italiensvågern och hans två barn här. Själva for de och tittade på Göta Kanal 3. När de kom tillbaka efter bion rapporterade de att filmen varit över förväntan rolig och bra. Jag ämnar vänta med att se den tills den kommer på TV. Borde väl bli nästa jul.

Däremot ska Förundersökningsledaren och jag se på bio i morgon. Då har vi sista chansen att se 2012 som spelar sin sista dag i Skövde. Här i Lesch har den slutat gå för länge sen. Jag ser verkligen fram emot att få se den. Katastroffilmer är ju mitt gebit.

Under kvällen har jag lekt med de italienska barnen och bakat scones. Det har tyvärr inte blivit så mycket spelat, men jag tycker att jag nog fick mitt lystmäte under dagen.

Jag har varit förkyld sedan i förrgår. Näsan rinner konstant, särskilt höger näsborre som vid det här laget är röd och svullen efter alla snytningar.

I dag har vi varit hos mina föräldrar och firat jul igen. Hela familjen har samlats och vi har ätit gott och bytt julklappar. Jag har snutit och snutit och snutit.

Halv tio bestämde vi oss för att fara hem. Förundersökningsledaren ska upp tidigt i morgon för en skridskotur bortåt Mariestad på sin stukade fot och barnen behövde också komma i säng. Det blev rätt sent i går kväll. Vi satt uppe till halv tre och spelade spel medan barnen lekte.

Precis innan vi gav oss av hem från mina föräldrar tryckte jag in en bit papper i näsan, för att slippa springa läck under hemresan. Det är inte så långt, bara två och en halv mil, men ändå…

När vi satt oss i bilen efter att ha sopat undan snö från rutorna, upptäckte vi att vänster bakdörr inte gick att stänga. Låset hade frusit.
Jag bytte plats med lilla Svalan och fick sedan sitta och hålla i dörren hela vägen hem för att den inte skulle fara upp under färden.

Under resan roade jag mig med tanken på vad som skulle hända om vi stötte på en polis. Förundersökningsledaren hade glömt körkortet hemma, jag satt med en stor bit papper i näsan och höll krampaktigt i bildörren. Jag vet inte vad som hade fått dem att höja på ögonbrynen mest.

Det var nyårsafton i nådens år 2009. Jag stod i köket och lade sista handen vid förberedelserna till kvällens fest. Allt var under kontroll, en kvart kvar innan gästerna förväntades stå i farstun.

Då gick en säkring och huset lades i mörker.

Nu har jag skalat all potatis och hunnit göra romsås till laxen och röran som ska vara i filodegsknytena vi ska äta till förrätt.

Recepten är ett hopplock från sådant jag läst och sådant jag hittat på själv. Ni kanske ska vänta med att själv försöka er på recepten nedan tills jag rapporterat om det blev bra eller inte.

Romsås
8 dl gräddfil
2 rejäla matskedar stenbitsrom eller annan röd rom
drygt en halv finhackad rödlök
lite salt
citronpeppar efter tycke och smak
ca 1 tsk färskpressad limejuice
Man kan ha i dill också men då ska man nog ta bort rödlöken.

Filodegsknyten
Knappt en halv finhackad rödlök
Ett paket fetaost som smulas ner
En burk på 400 g kräftstjärtar (själva kräftorna utgör 170 g) som hackas i grova bitar
Färskmald svartpeppar
Ca 2 tsk färspressad limejuice
Rejält med dill
Tre ägg

Rör ihop alltihop allteftersom.

Lägg ut ett ark filodeg. Pensla med lättvispat ägg. Lägg på ett ark till och pensla med ägg.
Skär arket i lagomstora fyrkanter. Lägg ner fyrkanterna i hålen på en muffinsform.
Fyll på med feta-kräft-blandningen.

Gör om proceduren med två penslade filoark på varann. Skär ut mindre fyrkanter eller rundlar som läggs som lock över varje muffinshål. Vik över den deg som blivit över när du la ner de större fyrkanterna så att det bildas ett litet knyte.

Grädda i ugn på ca 175 grader tills du tror att det är klart.

Update:
Jag hade glömt vad pilligt och svårt det är att jobba med filodegsark. De torkar rätt fort när de kommer ur förpackningen, de är lövtunna och ömtåliga, de klibbar fast på underlaget när man penslat dem med ägg och de vill inte forma sig som jag vill och lägga sig snyggt som små skålar i botten av muffinsformarna utan faller hellre ihop till en liten hopplös hög i botten av varje hål.

Lösningen blev att bara pensla ett lager ägg mellan varje filoark, och inte ovanpå också, och att lägga första arket på ett bakplåtspapper. Sen lärde jag mig att inte pensla med ägget ända ut i kanterna för då blev det lite mer lätthanterigt.

Jag struntade i det där med att skära ut en rundel eller en extra fyrkant som lock och nöjde mig med att vika in de överblivna kanterna. Sedan penslade jag ovanpå varje litet knyte med äggvisp för att få en fin yta.

Jag hade dem i nederdelen av ugnen på 175 grader i en halvtimma. Det hade förmodligen varit bättre om jag haft dem mitt i ugnen och kanske på lite högre temperatur och en kortare stund, så hade inte innehållet blivit så torrt.

Men goda blev de faktiskt, väl värda besväret.
Och såsen var god, passade fint till laxen.

I dag är det en del att pyssla med. Jag gillar ju att förbereda så mycket som möjligt innan gästerna kommer. Det beror främst på att jag alltid brukar glömma vissa väsentligheter och då är det bra att ha tid över till att koncentrera sig på att snabbt få åtgärdat det jag glömt, i stället för allt annat.

Just nu är Förundersökningsledaren ute och åker skridskor med sin stukade fot, tillsammans med några andra isentusiaster och med Falunsysterns fästman.

Jag har satt barnen i arbete här hemma. Guldgossen gör matteläxa (på årets sista dag, jättekul!) och lilla Svalan tillverkar placeringskort. Själv har jag gjort ett röjande i köket och börjat skala potatis.

Högtalarna spelar Martin Stenmarck. Det är inte alls lika lugnande som Enya, men i dag behöver jag nog hålla farten uppe.

I morgon är det nyårsafton.

Jag håller på att förbereda maten lite grann. Det blir filoknyten med fetaost och kräftrumpor till förrätt, ugnsbakad laxsida på saltbädd med presspotatis till huvudrätt, och hemmagjord glass med varm hallonsås och blandad frukt till efterrätt.

Våra gäster beklagar att de bara får bidra med dricka men jag erkänner att det är för att jag ska få bestämma!

Förundersökningsledarens mobil slutade fungera strax före jul. Trots att han ännu inte fullgjort alla avbetalningar gav knappsatsen upp och utan knappar är det svårt att ringa!

Nu har han beställt en ny som väntas anlända endera dagen. De är inte så snabba med att leverera sina produkter på …Telia… var det väl tror jag.

Med abonnemanget fick Förundersökningsledaren erbjudande om Spotify Premium fram till påsk. Spotify behövde han dock inte vänta på, det drog igång direkt.

Just nu har jag 12,5 timmar med bara Enya strömmande ut ur högtalarna framför mig. Hurra för Spotify!

Och hurra för Enya som sjunger så att själens oro stillas. Inte för att jag är orolig, men hade jag varit det så hade det gått över nu. Enya är som Valium.

I dag var jag och besiktigade bilen.

Förundersökningsledaren hade lastat kofferten full med skräp som skulle slängas på värmeverket och jag tog svängen förbi där först. Det kan vara dumt att åka till bilbesiktningen med kofferten full. Jag vet ju att de alltid ska in där och rota och leta efter varningstriangeln.
Som vanligt slog tidsoptimisten i mig till innan jag for hemifrån så med 0 minuters marginal kom jag fram. Jag var i alla fall inte försenad…

Hur gick det med bilen då?
Den blev underkänd. Ett positionsljus saknades och en damask hade spruckit.
MEN – jag slapp ombesiktning.

Jag hade nämligen tagit till knepet att släpa med mina rara barn (som faktiskt kan vara riktigt rara på befallning). Besiktningsmannen mjuknade som avsett och bjöd på varm choklad och fick barnen att spä ut den med kallt vatten för att de inte skulle bränna tungorna. Sedan delade han ut leksaksmobiler och viltolycksbanderoller och tog med lilla Svalan på en tur för att testa bromsarna medan han pedagogiskt förklarade för henne allt vad han gjorde.

För Guldgossen förklarade han att viltolycksbanderollen (den där man ska ha i bilen för att binda om ett träd om man kör på ett djur för att polisen och eventuellt eftersök ska hitta platsen) ska Guldgossen fästa om halsen på en älg, om han råkar se någon när vi är ute och åker. Guldgossen protesterade lite lagom mot det orimliga och besktningsmannen skrattade förnöjt och förklarade att det kan vara svårt att hinna ikapp om älgen älgar iväg in i skogen, men att det är viktigt att älgen har ett sån´t där orange band runt halsen så han syns i trafiken.

En vän till mig träffade på en mindre munter besiktningsman när hon för några år sedan skulle låta besiktiga sin bil.
Mannen som fått uppdraget på sin lott gick och suckade och såg så ledsen ut att hon till slut kände sig tvungen att fråga hur det var fatt. Han berättade då hur deprimerad och uttråkad och sorgsen han var.
Han stod under hennes bil och mecklade och utbrast:
-Det känns precis som om det vilar en stor tyngd på mina axlar.

Vännen kunde nästan inte undgå att fnissa, för mannen hade ju rätt. Över hans axlar stod hennes bil.

Stekt ananas. Kan det vara gott?

I går kväll beslöt jag mig för att prova. Bidragande orsaker till testet var att vi hade gäster som jag ville impa på och att Willy´s just nu säljer färsk ananas för fem kronor styck.

Jag skalade en ananas, drog bort alla små frö-pluppar och delade frukten i fyra klyftor som jag sedan halverade efter att ta tagit bort mittenstocken och sockrat härligheten rätt rejält.

Med en massa äkta smör i pannan stekte jag sedan frukten tills den blivit genomvarm och fått lite färg.

Vad smakade det då?
Jo, tillsammans med halvsmält glass var det riktigt gott. Stekningen fick det där lite skarpa, sträva, att försvinna samtidigt som det ändå smakade riktigt mycket ananas.

Nu är det vardag igen. Tisdag närmare bestämt.

Egentligen var det ju vardag redan igår, men inte för familjen Zäta eftersom vi då träffade hela Förundersökningsledarens familj och umgicks med dem från lunch tills det blev natt. 15 personer var vi hemma hos Förundersökningsledarens föräldrar.
På eftermiddagen tog vi en sväng till pulkabacken. Jag åkte inte men Förundersökningsledaren roade sig ända tills han gjorde en rejäl vurpa och stukade foten.Här är Förundersökningsledarens brorson. Han har så underbara ögon tycker jag.

Här är den andre brorsonen. Ett riktigt litet energiknippe!
Det skiljer bara några dagar på de båda herrarna.

Något yngre, om dock av samma årgång, är Förundersökningsledarens systerson.

Lilla Svalan kan vara ganska busig ibland. Under paketöppningen passade hon på att gömma sig i en av de tomma kartongerna.
Kanske hade hon fått en överdos av russin…


I söndags träffade vi Italiensystern och hennes familj och mina föräldrar. Vi åt julmat och lekte med barnen.Småitalienarna och lilla Svalan.

Lilla Svalan och yngste herr italienare.

Jag var inte så leksen för jag hade mensvärk. Det hade jag i går också.
Förundersökningsledaren och Italiensvågern åkte nästan en mil längdskidor.

Yngste herr italienare fick för första gången smaka på … ja, vad var det nu igen? Något syrligt var det i alla fall. Jag har en hel härlig radda med grimaskort.Efter några klunkar vatten var han i alla fall nöjd och glad igen.

I lördags var jag och hämtade italienarna på Säve flygplats. De blev försenade eftersom de tvingades byta flygplan. Det var så klart jobbigt för dem men det gav mig en rejäl stund på IKEA. Så rejäl att jag var rädd att italienarnas resväskor inte skulle få plats på hemvägen…

I dag jobbar Förundersökningsledaren. Jag ska försöka städa undan lite här hemma och måste åka och handla mat till i kväll då vi får gäster, och till nyårsafton då vi ska fira här tillsammans med Falunsystern och hennes fästman samt ytterligare goda vänner.

Strax ska jag göra det man avråder från, ja, till och med varnar för på nyhetssändningarna.
Jag ska ge mig ut på vägarna.

Det har blåst och snöat hela natten. Men jag ska åka till Götet och hämta hem Italiensystern och hennes familj från Säve flygplats.

Jag har laddat upp med filt, fulladdad mobil, snöskyffel, varm saft, GPS och långkalsonger. En lagom blandning av ny teknik och gammal beprövad utrustning med andra ord.

Just nu har vinden avtagit och det kommer bara ett fint, tunt snöfall från ovan. Jag har dock lite svårt att avgöra hur mycket snö det kommit i natt. Fönstren har nämligen yrt igen.

Fördelen (i alla fall en av fördelarna…) med julledighet är att man hinner blogga så mycket.

Nu ska jag försöka hålla mig från att vare sig skriva eller lägga upp mer bilder idag.

GOD FORTSÄTTNING!

Zäta full av julglädje.

Jag hörde att vi svenskar förbrukar 3 miljoner granar varje jul. Man uppskattar att 600.000 st även knycks!

Granknyckare har jag aldrig varit, men vi brukar såga oss (Hugga sig en gran låter ju mera rätt men faktum är att vi alltid sågar ner granen. Vi har en kompis som brukar skjuta sin gran, men utan jaktlicens så håller vi oss till sågen.) en gran i mina föräldrars skog men i år började det glesa ut på de fina granarna, så vi har köpt oss en i stället.

Till en början var jag inte så glad åt granen. Den såg ut som en rotborste ungefär. En massa grenar utan ordning och inte alls så där väldefinierad som jag vill ha det.

Lilla Svalan har fått det ansvarsfulla uppdraget att se till att granen har vatten.

Vi klädde granen dagen före julafton. Det har blivit tradition här och jag tycker det känns rätt. Det är nog Bullerbyböckerna som fått mig att känna att kvällen före julafton är rätta tillfället.

I år var det lilla Svalans tur att sätta stjärnan i toppen.Det är ett ärofyllt uppdrag som barnen nogsamt turas om med. Det är också därför vi fotar, så vi ska kunna gå tillbaka och se vem som hade äran året innan.

Om ni tycker att trappan verkar lite sned så beror det på att jag har tiltat bilden för att få granen att verka rät. Och om ni tycker att tapeterna verkar rosa så är det en illusion. De är brun-grå.

Förundersökningsledaren sätter alltid i ljusen. Det är mannens roll. Sedan kan han gärna få dra sig tillbaka och låta mig och barnen pynta resten. Främst eftersom han har en betydligt mer sparsmakad stil än vi. Om han hade fått bestämma hade vi haft en gran med bara några röda kulor i. Nej, mycket ska det vara. Allt pynt i lådan måste upp, och gärna något nyinköpt också.

Årets nyheter var några små röda och guldiga kulor, röda rosetter och guldfärgade änglar. Allt inhandlat på Second Hand för ca 15 kr.

Så här blev resultatet.Nej, jag busar med er lite…

Så här blev granen när det fått sina nya kläder:Visst är den betydligt snyggare med kulor och glitter än när den stod bar med bara barr!

Okej, här kommer några riktiga bilder:

På julaftons kväll var det fullt med paket under granen och lilla Svalan hoppade in för jultomten och delade ut klappar. (Jag har ju redan för två år sedan avlivat den skäggige mannen i rött så vi behöver inte vänta på att han ska komma längre.)

Har man inte tillgång till gran går det lika bra med något annat som sticks.Svärföräldrarna hade fått tag på en tall och den var också fin, om än något glesare…

För några dagar sedan gjorde jag en julgrupp till modern. Jag hade redan då bestämt mig för att göra en ungefär likadan till svärmor.

Dagen före julafton gav jag mig ut i skogen för att samla mer mossa.
Hur mycket mossa tror ni jag hittade under en decimeter snö?

Just det!
Nu gällde det att tänka kreativt och försöka ersätta den uteblivna mossan med något annat.

Förundersökningsledaren hade kapat några av grenarna från julgranen så dem samlade jag på mig, och sprayade fusksnö på. Jag har haft en gammal burk ståendes i många år.

När jag började lägga grenar på brickan upptäckte jag att brickan naturligtvis lyste igenom de glesa barren, och så ville jag inte ha det. Jag behövde ha tag i något att täcka botten med. Gärna sand för att få något att kunna peta ner grenarna i lite.

Det är svårt att få tag i sand när tjälen gått i backen, men i garaget stod en överbliven hink med sättsten. Det var alltså små små stenar som vi lagt under betongstenarna när vi gjort trädgårdsgångar och garageuppfart.
Efter att ha tvättat stenarna i en sil några gånger tyckte jag det blev godkänt.

På bilderna syns inte stenen, men det var ju inte meningen heller.Den här gruppen består bara av tre vita hyacinter, ett vitt ljus, några överblivna grankvistar och två fuskpaket som jag köpt på Lidens.

Kostnader:
Bricka – 5 kr på Second Hand.
Ljus – 35 kr på torget.
Hyacinter – 10 kr/st på Lidens.
Paket – 5 kr/st på Lidens.
Hyacintglas – IKEAs ljuslyktor. Köp 4 st för 9 kr.
Småstenar i hyacintglasen – hade jag sen tidigare.
Grenar – överblivna från vår 150 kronorsgran.
Fusksnö – tagit lite från en gammal sprayburk jag någon gång köpt för 20 kr.
Sättsten – försumbar kostnad.

De små paketen är så enkelt gjorda att man nog skulle kunna fixa dem själv också. De består av två fyrkantiga froglitbitar som sprayats med något lite halvglittrigt, och inslagna med tunna silverband.

Det bästa med julmaten är att det alltid blir så mycket rester.

I dag har jag ätit prinskorv och krustader till lunch. Och några överblivna tomatklyftor.

I kväll vankas det mer rester. Då ska vi traditionsenligt gästa goda vänner som brukar bjuda på sina julmatsrester, kompletterat med lite nya godsaker.

Jag måste erkänna att jag inte är så förtjust i snö.
1: Snö blir ofelbart slask och slask är inget roligt.
2: Snö gör vägarna hala och hala vägar är både far- och gåfarliga.
3: När det snöar är det oftast kallt (!) och jag gillar inte kyla.
4: Snö innebär våta skor och stövlar som lämnar pölar i hallen.

MEN
På julafton SKA det vara snö.
Och jag vet inga barn som inte älskar att leka i snön.

Dessutom blir allt som bäddas in i snö mycket vackrare.
Vårt hus till exempel.

För att inte tala om de tråkiga rabatterna där jag efter att ha läst alla trädgårdstidningars allra godaste råd, envist låter de vissna blomsterstänglarna stå kvar.

Upp kvart över fem för att sjunga på julottan.
Väcka liv i hela familjen eftersom Förundersökningsledaren är ljudtekniker och vi inte kan lämna barnen hemma.
Efter en sen julaftonskväll känns det som tortyr när klockan ringer.

Julotta måste vara ett okristligt påfund.

Men då och där; friden infinner sig. Julens budskap om den allt överskuggande kärleken går rakt in i hjärtat.
Kyrkan är smyckad med levande ljus. Människorna som möts har alla offrat en skön sovmorgon på bekvämlighetens altare. Vi är trötta men mottagliga. Och Herren ser med välbehag på våra offer, när vi offrar för att få möta Honom, och varandra.

Det är härligt med julotta!

Julafton.

Vitt vitt vitt med massor av snö.

Sovmorgon.
Lång frukost.

Glada barn i vinterkläder som leker i snön.

Lite gräl om vilka kläder man ska ha när man heter lilla Svalan och själv vill bestämma fast pappa tycker att man ska vara fin.

Jullunch hos svärföräldrarna.
Lite legobygge och sällskapsspel och så Kalle Anka.
En hel kasse julklappar med hem.

Lugn eftermiddag hemma med svärfar som sällskap.
Fruktstund.

Julaftonskväll.
Besök av mina föräldrar.
Glögg och pepparkakor.

Förväntansfulla barn.
Julevangeliet och bön.

Äntligen dags att öppna paketen.
Glada miner.
Lilla Svalan slänger sig om halsen på varje givare.

Jag öppnar mina paket.
En bok från mamma.
En cykelhjälm från barnen.
Godaste parfymen “Flowerbomb” från Förundersökningsledaren.

Guldgossen får ett stort paket med Lego som går att programmera med datorn. Sedan är upptagen på sitt rum resten av kvällen.

Lilla Svalan får en keyboard. Som hon har önskat och hoppats!
Lyckan är total. Hon hoppar och dansar.
När hon spelat en stund kommer hon ut till mig i köket och gråter.
-Men vad är det lilla Svalan, har du slått dig?
-Nej, jag är bara så lycklig.

Julmiddag klockan nio på kvällen.
Ett mess från min älskade Rana som gör mig så glad att jag struntar i gästerna och genast måste svara.

Alla är trötta men glada.
Risalamalta, chokladpudding, ost och kex.

Gästerna tackar för sig.

Guldgossen bygger och bygger.
Lilla Svalan tittar på julklappsfilm.

Till slut kryper vi ner under täcket. Lilla Svalan värmer mig som en kamin. Jag vill ha kvar henne bredvid när Förundersökningsledaren kommer och bär över henne till hennes egen säng.

Här kommer ett julklappsrim att gissa på:

“Håll nu tungan rätt i hålet under snoken
så ska du säkert lyckas fånga nåt på kroken.”

Nu är det snart dags att önska alla en riktigt GOD JUL.

I kväll har vi tagit in granen från garaget och Förundersökningsledaren har satt i ljusen för att jag och barnen ska kunna klä åbäket i morgon.
I år har vi köpt gran. Jag tror det är första gången. Det börjar nämligen bli ont om lämpliga granar i mina föräldrars skog.

Förundersökningsledarens mobil har lagt av, så här lagom till jul. Han har redan beställt en ny och har fått en premium spotify på köpet (och det varar ända fram till påska…). Igår spelade vi Carolas nya julskiva och Avalon. I kväll var det Ole Börud (tror jag han heter) och Enya.

Det är stört omöjligt att känna julstress på Enya i högtalarna!

Jag har varit hemma med sjuk lilla Svalan i dag också. Hon har ingen hög feber, men hon har feber.
I går bäddade hon åt sig på golvet framför TV:n och radade upp alla gossedjur i soffan och så hade hon egen bio på övervåningen.
I dag har också ägnat en massa tid framför TV:n. Men hon har också följt med mig och köpt kompletterande tyg till lapptäcket. I bästa fall har jag allt jag behöver för att kunna göra klart det nu.

I morgon är vi inplanerat lediga. Vi har haft en veckotävling på jobbet tidigare i höstas och vinsten var ledigt med lön den 23:de december. Håll med om att min chef är fin på att hitta på motiverande tävlingsvinster!
Förundersökningsledaren ska dock jobba. Hans chef vill helst att han jobbar alla mellandagar. Vi får väl se hur det blir med den saken…

God Jul till er alla!
Jag återkommer säkert snart.

Jippie!

Nu är jag klar med att sy ihop remsorna till nya rutor.
Jag har alltså i min hand en bunt med 15 rutor (sju röda och åtta blå). Varje ruta består av 25 smårutor.

Nästa steg blir att skära till vita remsor som ska ligga mellan de färgade rutorna innan täcket sammanfogas till en helhet.

Ni kan nog föreställa er hur jag tänker med hjälp av den här bilden:

Nu fortsätter bildserien från senaste Italienresan.

Det här inlägget ska ägnas åt karlar. Och inte vilka karlar som helst, utan de riktigt tjusiga, stiliga karlarna, som man bara längtar efter att umgås med. Och så visar jag några bilder på Falunsysterns fästman också.

Jag tror jag börjar med honom och sparar läckerbitarna till sist.Han har gott handlag med småknoddarna. Artig och belevad samt rolig, bra på att laga mat och baka och så gillar han sällskapsspel.
En riktig svärmorsdröm.

Han ser inte så tokig ut heller.Ett litet ärr gör även det mest bildsköna ansikte mer intressant.

Nu går vi över till de där karlarna jag skrev om i början.
Det handlar förstås om Italiensysterns härliga ungar.

Den minste är 9 månader nu. Några månader yngre på korten.Här kan inte moster Falunsyster hålla sig borta…

Och så den store lille killen som är två och ett halvt år nu.När vi åkte med bilen var det viktigt att få med sig sin “bilväska”.

På väg till lekparken med en banan i ena handen och en moster i den andra.

När vi kom en bit från stora vägen var det roligare att få springa lite på egen hand.

Att gunga var kul.

Här ser ni en äkta italienare. Innan mamma ens hunnit plocka fram haklappen dök han i pizzan.

En sista skön bild:

Jag gör världens godaste pannkakor, i alla fall enligt lilla Svalan och henne kan man ju lita på!

Knepet är att spetsa smeten med vaniljsocker.
Hur enkelt som helst.

Klockan närmar sig halv två och rätt som det är VRÅLAR min sjuka väna sjuåring från övervåningen.
-Jag är HUNGRIG. Jag vill ha mat NU.

Man kan ju tycka att lite bättre framförhållning borde vara på sin plats.

Som tur är begär den nådiga pannkakor, snabblagat och gott.

Jag snubblar ut i köket.
Varför snubblar jag? Jo, jag har låtit lilla Svalan på eget bevåg dosera såpan i skurvattnet. Det blev alldeles för mycket och nu är golven inte glatta och blänkande längre utan blänkande och tvärstoppiga.

Att jag inte kan lära mig av mina misstag. Jag gjorde samma sak sist jag torkade golven. För mycket att det goda kan ibland vara just för mycket.

När jag ändå är igång och tipsar och ger goda råd ska ni få ytterligare ett smart tips.

Ställ in några hyacinter på toaletten så luktar det gott och fräscht till och med i maginfluensatider.Vita hyacinter är vackrast.Vårt toafönster på bottenvåningen.

Jag vattnade orkidéerna i går. Ja, jag vattnade alla blommor, men nu börjar orkidéerna ta överhanden på fönsterbräden och golv och konkurrerar snart ut andra växter. Jag erkänner att jag ger dem en god hjälp på traven för jag älskar verkligen dessa lättskötta anspråkslösa blommor som är så vackra och troget blommar om år efter år.

När jag räknade i går kom jag fram till att jag har 15 stycken.

Här är den största:

För ganska många år sedan köpte jag en “vanlig vit” julstjärna i papper på Jul på Liseberg. Det kostade inte så mycket men jag blev genast förtjust i formen och de många “strålarna”.

Vitt är ju vackert, men skulle det inte vara ännu finare med lite silver också, tänkte jag.
Jag köpte en silverpenna och många, långa kvällar senare var jag färdig.

Nu hänger min lite personligare stjärna i största fönstret och jag måste tillstå att jag är ganska nöjd med resultatet.

En bild tagen i dagsljus kanske gör krusidullerna lite tydligare.

Det är väl ingen som missat kreativa Ranas galleri.

Jag har också försökt mig på det där med att måla.Här är mitt konstverk, ritat med tuschpennor på barnens ritblock.

Sanningen är att jag målat av en tavla som hängde i en stuga vi bodde i när vi var på skidsemester för några år sedan.

Förra veckan kom Lilla Svalan hem med årets första julklapp till Förundersökningsledaren.
På fritidsslöjden har hon ritat förlaga, sågat, filat, sandpapprat och oljat en jättefin smörkniv.
Tillsammans med paketet fanns också ett brev.
Alla eleverna i klassen hade fått i uppgift att skriva ett brev. Det fick inte vara ett kärleksbrev och inte en kompislista, men annars kunde det handla om vad som helst.

Så här skrev lilla Svalan:
För den som behöver översättning:
“Hej pappa.
Jag älskar dej.
Jag gav minitandkrämen till dej för att du skulle ha det bättre i fjällen.
Hej då pappa.”

Minitandkrämen är en liten liten tub tandkräm som lilla Svalan fick som produktprov när hon följde med sin bästa kompis och handlade en dag. Efter att ha smakat på den och konstaterat att den var för skarp, gav hon den till Förundersökningsledaren. Tanken är att han ska kunna använda den under nästa fjällvandring, när all packning ska minimeras.

När jag fyllde år fick jag en stor målning av lilla Svalan.
Hon tyckte att jag skulle sätta upp den på väggen, till exempel i sovrummet. Jag hade av förklarliga själ inte så stor lust med det, utan har i stället haft målningen undangömd i en kista.

Förundersökningsledaren hittade målningen när han la ner några plädar i kistan häromdagen, och lyckades hör och häpna, övertala lilla Svalan om att få slänga konstverket.

Men först tog han ett kort, för att föreviga skapelsen i lite mer lätthanterligt format.

Varför jag inte ville sätta upp lilla Svalans present på väggen?

Gissa!

Här ska ni få mitt bästa städtips:

Tag en styck städsugen lilla Svalan.
Lova henne att hon ska få svabba golven.

Det var allt.
Det räcker för att få golven både dammsugna och våttorkade. Jag kan garantera att lilla Svalan tjatar hål i huvudet på dig tills du sett till att dammsuga överallt så att hon kan gå efter med moppen.

Och eftersom hon inte är världsbäst på att städa (än, jag är övertygad om att hon kommer bli) så kan du själv passa på att ta ett extra varv och gno lite på alla fläckar innan du häller ut skurhinken.

I lördags var jag på stan och köpte julklappar.
Två par jeans till mig själv råkade också slinka ner i kassarna. (Det var såklart rea med halva priset… Jag har väldigt svårt att köpa kläder till fullpris.)

För första gången köpte jag byxor i D-storlek. Jag har aldrig förstått mig på det där D-et tidigare. Nu vet jag dock var D står för.

Det är för korta byxor men Du får plats med Den stora baken.

Guldgossen är i skolan idag. Han var visserligen inte helt feberfri i går men ganska pigg, och utan feber i morses.

Nu är det lilla Svalans tur. Hon fick feber i går. Hon har också ont i halsen och är väl då mer uppenbart förkyld antar jag.
Det är naturligtvis tråkigt att lilla Svalan är sjuk, men samtidigt är jag lite lättad för det är ju samtidigt ett tecken på att Guldgossens feber var virusbetingad och inte hade med nacken att göra.

Om lilla Svalan har feber hela dagen idag så måste vi vara hemma i morgon. Det innebär i så fall att jag jobbade min sista hela dag för året för en vecka sedan.
Vissa människor skulle väl tycka att det var skönt, men jag får lite spatt för jag vet hur mycket vi har att göra på jobbet.

Ständigt detta dåliga samvete. Är man hemma har man dåligt samvete för att man inte jobbar, och skulle jag jobbat skulle jag haft dåligt samvete för att jag inte är hemma med barnen. Det är tur att det är barnen som varit sjuka, och inte jag själv. När jag själv är sjuk är samvetet dubbelt så högljutt när jag är hemma.

Förundersökningsledaren och jag brukar ha uppesittarkväll (läs natt) kvällen innan julafton. Då dricker vi glögg och äter pepparkakor och slår in alla paket och har rimstuga.

Det här med rim tycker jag är viktigt. Inte så att man måste hitta på det ultimata rimmet, som tar mottagaren flera dagars huvudbry att knäcka (man öppnar ju ändå paketet med en gång) men jag vill gärna rimma på ALLA paket. Det brukar ta sin rundeliga tid. Klockan går, man blir tröttare och tröttare och inte blir det bättre av att vi spelar julskivor för fullt. Dels för att det är mysigt och också för att barnen inte ska höra vad vi tasslar om ifall de händelsevis inte har somnat.
Till slut brukar Carolas skönsång dränka varje försök till vettig tanke och vi träder utan återvändo in i nödrimmens pinsamma värld.

I år har jag därför börjat slå in några paket redan idag. Och rimmat.

Nu får ni gissa på paketet till svärföräldrarna:
“När hela familjen samlas till jul
blir det förhoppningsvis extra kul…
…om ingen är ful.”

Åh, vad vi är duktiga. Nu har vi bara en julklapp kvar att köpa.

Förmiddagen har gått åt till att springa i affärer och leta. Jag är i och för sig inte så mycket för att springa, så jag har mest strosat. Utom inne på Ö&B för där var det så mycket folk att det kändes skönare att skynda för att följa med strömmen och komma därifrån så fort som möjligt.

Nu är Förundersökningsledaren ute i de sista solstrålarna och kollar isläget på Kävelstocken och vid Svalnäs.
Barnen tittar på “Hitta Nemo” och jag pysslar om hyacinter och amaryllisar och placerar dem i glas. När glasen inte räcker till improviserar jag och offrar två pantkronor för att skära av toppen på en returflaska som jag fyller med lite sten och sätter amaryllislöken i. Det blir inte snyggt, men det blir!

Guldgossen har fortfarande feber 37,9 men jag ligger inte långt efter med 37,8 grader.

Nu ska vi inte göra något mer särskilt idag.
Jag ska vattna blommorna och sy på lapptäcket och sen tar jag kväll.