Zäta

I helgen som så abrupt tog slut när väckarradion annonserade nyheter klockan sex i morse, har jag kunnat njuta av riktigt mycket trädgårdsarbete. Hela lördagen tillbringades tillsammans med kompostjord, vinbärsbuskar, pärlhyacinter, tomat- och chiliplantor och taklök. På söndagseftermiddagen helgade jag vilodagen i uterummet genom att se de sista avsnitten av Mästarnas Mästare, omvärvd av doften av saftiga tomatplantor och överdådigt blommande pelargoner.

Det var skönt både att få så mycket trädgårdstid och att hinna vila lite, för veckan som just har börjat kommer inte bjuda på varken det ena eller andra.
I kväll har lilla Svalan egentligen fotbollsträning men i stället ska hon öva med klassen inför klassfotbollen. Tyvärr missar hon årets omgång av klassfotbollen eftersom upplägget gjorts om och femmorna spelar både grund- och slutspel på söndagen. På söndag konfirmeras Guldgossen och det händer bara en gång i livet, medan klassfotbollen är varje år från årskurs 1-7, så prioriteringen var inte svår – i alla fall inte för lilla Svalans föräldrar!
I samband med kvällens övning är det också föräldramöte och grillning eller picknick beroende på vädret. Klart.se utlovade regn och åska när jag tittade till prognosen i morse, så jag är inte så sugen på varken grill eller picknick men en kvällsmacka kan man ju äta på stående fot.

I morgon har lilla Svalan som vanligt orkesterövning på eftermiddagen. På kvällen skulle jag egentligen åkt till kyrkan för PiL-möte men jag fick just mail om det blivit inställt. Hurra! Där fick jag den lucka jag behöver för att hinna städa lite inför konfirmationshelgen. (Läses med en stor portion ironi. Städning är fortfarande inte min favoritsysselsättning.)

På onsdag kväll är föräldrar och syskon välkomna till konsert på musikskolan. Lilla Svalan ska spela tvärflöjt tillsammans med övriga bläckblåsare och missar än en gång fotbollsövningen.

Torsdagskvällen har jag precis lyckats räkna ut hur vi ska lösa. Förundersökningsledaren ska på fjällvandringsträff och får ta apostlahästarna dit eftersom det inte är så långt. Lilla Svalan ska iväg på fotbollsmatch och måste cykla till samlingen för att där kunna lifta med någon annan snäll förälder. Jag har inte ens tagit reda på var i världen de ska spela den här gången. Guldgossen har först årets sista konfirmationssamling och sedan ska han spela djembetrumma på en skolkonsert. Detta kläckte han ur sig i morse. Fram tills dess har jag levt i trygg ovetenskap om alla torsdagens aktiviteter. Det borde i alla fall lösa sig om jag kan ha bilen till jobbet och hämta Guldgossen efter konfan för vidare transport till koncerten som jag då faktiskt kan vara med och lyssna på.

På fredag kväll kan vi ta det lite lugnare. Då har konfirmanderna fest i kyrkan och föräldrar, syskon, släkt och vänner är inbjudna. Guldgossen tar med sig föräldrar, syskon och sin mormor. Jag tror det blir en rolig och trevlig kväll.

På lördag morgon ska konfirmanderna fotas. På grund av att några konfirmander lyckats skaffa sommarjobb och för att fotografen ska flyga utomlands så måste fotograferingen starta redan klockan åtta.
Under lördagskvällen är min serveringsgrupp ansvarig för serveringen under församlingsmötet. På lördagen får jag nog försöka städa i ordning lite hemma och förbereda söndagsmaten.

På söndag får jag inte ligga och flämta i ett hörn. Då är det nämligen dags för Guldgossen att konfirmeras. Jag behöver inte göra så mycket mer än att se till att hålla benen rakade så att jag kan ta på mig något snyggare än långbyxor, och sedan fixa middag till den närmaste familjen. Mostrar, morbröder, fastrar och farbröder bor alla för långt bort för att kunna komma och fira tillsammans med oss så det blir bara mor- och farföräldrar.

Och sen – är det äntligen måndag igen och jag kan vila ut?
Nej, då är det ju ny vecka med nya utmaningar!

Jag är inte helt nöjd med mina nya glasögon. Visserligen ser jag bättre… men bara precis där jag tittar. Det här med vidvinkel känns som historia, för att inte tala om mina ögon i nacken – de är helt borta!

När jag cyklade till jobbet i morse så jag i ögonvrån hur världens största fjäril fladdrade i dikeskanten. Häpet flyttade jag fokus från vägen för att titta närmare på den gigantiska fjärilen, men då gjorde den ett kast med vingarna och bort flög en vanlig grå pilfinkshona.

Nu är jag orolig att mina nya glasögon hindrar mig i jakten på mördarsniglarna. I går kväll var jag ute och knipsade säsongens två första och i morse hittade jag två till. Än så länge är de små och få, och uppenbarligen dummare än förra årets generation.
De jag knep igår var på väg uppför den tomma pallkragen. Om man är mördarsnigel och hela livet går ut på att äta tillräckligt mycket för att kunna yngla av sig och uppfylla varenda villaträdgård, så vore det väl bra mycket smartare att välja en pallkrage med rabarber, jordgubbar eller lupiner!

Skyhög intelligens kanske ändå inte var min hemliga superkraft!

Det regnade när jag cyklade hem i går.
Inte ett sådant där fint litet ljummet sommarregn som gör trädgård och odlare glada ända in i själen. Nej, här snackar vi regelrätt spöregn.

Och jag blev följaktligen våt.
Mössan blev genomvåt. Handskarna blev genomvåta. Halsduken blev… fuktig. Jackan blev våt. Tröjan blev våt. Regnbyxorna blev väldigt våta men jeansen klarade sig hyfsat. Kängorna blev blöta men bara på utsidan.

När jag kom hem spred jag ut alla mina våta plagg i garaget för att inte skapa ett nytt vattendrag i tvättstugan. Uppe i taket i garaget har vi en ställning som garageporten rullar på och den är till synes perfekt att slänga vantar och mössor och regnbyxor på.

Det var när jag skulle klä på mig alltsammans inför morgonens cykeltur som jag upptäckte att jag behöver se mig om efter en ny superkraft. Det är inte så varmt i garaget och det var ingenting av det jag hängde upp i går kväll som torkat ordentligt för att kunna användas att stänga ut nya droppar.

Som tur är läste jag väderprognosen vid frukostbordet i morse. Det ska inte regna i dag.
Det där blöta som träffade mig från ovan när jag cyklade till jobbet i morse kan alltså inte ha varit regn!

Åh nej! I dag är jag tio minuter för tidig till jobbet!

Det betyder att jag kunde ägnat fem minuter åt att vakta tomtgränsen på jakt efter mördarsniglar. De har inte hittat min trädgård än men jag vet att de är på intågande eftersom jag försöker pricka så många som möjligt med cykeln när jag far förbi Villa Giacominaskogen på väg till jobbet.

När jag kom hem från jobbet i onsdags gick jag raka spåret
ut i trädgården. Eftersom vitlök, rabarber, gräslök och perenner börjat grönska
igen efter sin vinterdvala var det hög tid att ge dem lite extra boost i form
av hönsgödsel.
Jag har köpt en säck pelletserad hönsgödsel som ska vara lätt
att dosera och mylla ner i översta jordlagret. Säcken har jag haft i flera år
och det tar inte mycket på den eftersom doseringen är så pass låg. Dessutom har
jag kanske inte varit så frekvent i användandet… och det där med att mylla är
ju bara jobbigt… för att inte tala om att dosera rätt…

Okej, jag erkänner – hittills har jag bara ströslat ut lite
gödsel på måfå i rabatterna och struntat i både dosering och myllande!

I år tänkte jag vara lite duktigare, och åtminstone krafsa ett
tag i översta jordlagret efter att jag slängt ut näringen.
Gräslökstuvan fick den första givan. Den behöver i och för sig inget gödsel för
den växer så det knakar ändå, men man måste ju försöka upprätthålla någon typ
av rättvisa som trädgårdsgeneral. Persiljan fick också lite grann, och den såg
definitivt ut att ha större behov. Jag hoppade över smultron och jordgubbar eftersom
jag läst att de inte ska ha någon näring förrän skörden är över. Annars växer bara
bladen och plantan struntar i att sätta bär.
Så gick jag över den mystiska kryddan som Förundersökningsledaren fått med sig
hem från en elektronikmässa (!) i Tyskland förra våren, den spinkiga vitlöksblasten,
lupinerna, fjärilsblomman, lökväxterna och den självsådda jättedaggkåpan i surjordsrabatten,
perennerna i entrérabatterna och så min stolthet – Herr Rabarb.

Herr Rabarb har redan visat sig på styva linan, trots att
han bara levt med fjolårets gräsklipp som enda sällskap. Jag experimenterade tidigt
med en svart hink över de första hjärnliknande knopparna och han svarade snällt med de mjällaste, godaste, rödaste stjälkar
jag sett och smakat. Nu är han dock avhinkad och börjar bete sig mer normalt.

Vid nästa varv i trädgården tog jag med mig handkultivatorn
och kände hur trädgårdsmänniskan i mig växte när jag gjorde den där eftersatta
myllningen. Jag var så i tagen att jag till och med myllade ner hönsgödsel runt
fikonplantan som bor i kruka i uterummet och nyss börjat avhärdas under
dagarna ute på altanen. (Fikonet tackade mig genom att raskt släppa igenom vattnet
jag försökte vattna ner gödslet med och lämnade fula bruna fläckar i fogarna på
klinkersgolvet.)

För att få ner hönsgödslet i jorden runt Herr Rabarb var jag
först tvungen att lyfta bort fjolårsgräset. Och under det tjocka torra täcket
hittade jag gott om daggmask, fin matig jord och – äckligt blekfeta larver. De är
tjocka som mitt lillfinger och 3-4 cm långa. Rumpan är genomskinlig och innehåller
svart bajs och längst fram sitter sex ben och ett litet ljusbrunt huvud med
alienaktiga käkar som trycks ut ur munnen när de ska till att äta något. Mig till exempel. Tack och lov att jag hade handskar på mig.
Jag samlade ihop kanske 30-40 larver och trampade ihjäl dem mot gräsmattan. Sen
ägnade jag hela kvällen åt att försöka ta reda på vad det egentligen är för
individer som kommit på besök från yttre rymden. Att det är någon slags
skalbaggslarver hade jag klart för mig, men jag ville gärna veta om det är vän
eller fiende jag har att göra med.

Efter att ha försummat den tidigarelagda torsdagsstädningen (torsdag kväll var den vuxna delen av Zätafamiljen och övade med bandet inför gudstjänsten på söndag) till förmån för
trevliga facebookgrupper, wikipedia, googelbilder och diverse trädgårdsforum
kom jag till den fruktansvärda insikten att det förmodligen är pingborrar som
flyttat in. De äter gräsrötter och ödelägger hela gräsmattor på en sommar och
är fruktade inkräktare på fotbollsplaner, golfgreener och… villaträdgårdar.

En vänlig själ i en vänlig trädgårdsinriktad facebookgrupp
hade vänligheten att maila mig några pdf:er med information om pingborrar, trädgårdsborrar,
ollonborrar, noshornsbaggar och grön- och olivskimrande guldbaggar och igår
var jag ute och rotade hos Herr Rabarb igen och fick tag i sju larver till. Efter
att ha studerat dem noggrant har jag dragit slutsatsen att det mest troligt rör
sig om guldbaggar. Men alla de där baggiga larverna är ganska lika så jag kan
inte vara helt säker.

I helgen lär Herr Rabarb få jorden så kringmyllad att jag
befarar att jag själv gör större skada på rötterna än några små larviga larvmunnar.

I morse började jag som vanligt dagen med att se över mina
små telningar på fönsterbrädan i allrummet. Jag drog förtjust häpet efter andan
när jag fick se att paprikafröna jag sått i en urdiskad creme fraicheburk plötsligt
valt att bryta fram genom ytan. Jag tog av det genomskinliga locket som jag
tidigare perforerat med potatisstickan och lät de små illgröna plantorna andas
frisk luft.
Samtidigt blängde jag uppfodrande på glassburken med paprikafrön som stått utan
lock, och som inte uppvisar någon som helst antydan till verksamt liv.

I uterummet upptäckte jag att några av mina omskolade växter
börjat mögla. Förmodligen har jag varit lite för ivrig med vattenkannan och det
är riktigt varmt och gott där ute när solen ligger på och värmer upp betonggrunden
så det är kanske inte så konstigt att det inte bara är växterna som frodas där.
Jag hämtade kanel i köket och doftade över den möglade jorden eftersom jag läst
att det ska hjälpa. Dessutom flyttade jag de angripna krukorna närmare glasdörrarna
för att jorden ska få en chans att torka upp lite.

När jag ändå var i uterummet bestämde jag mig för att min
fikonplanta ska få slippa värmen för en dag och konkade ut den tunga krukan på
altanen. Det kändes varmt och gott även ute och jag trodde verkligen att
fikonet skulle klara sig från en köldchock, även om bladen riste av kylan när jag
stängde dörren efter mig.
På cykel till jobbet upptäckte jag att det inte alls var så varmt ute som
solskenet gav sken av, så nu hoppas jag innerligt att fikonplantan förlåter mig
när jag kommer hem.

Morgonens bästa var att jag hann lägga rabarber på ett mjölkpaket
innan Förundersökningsledaren var där med sin klåfingrighet och slängde min
skatt.
Jag hann även skölja ur en saftflaska som innehållit mjölk och som jag fyndade
i soporna efter fotbollsklubbens föräldramöte i går kväll. De där pet-flaskorna
är guld värda som miniväxthus när det är dags att plantera ut basilikan.

Ja, det var min morgon det!

I februari beordrade jag alla familjemedlemmar att börja spara på toarullar. Jag behövde dem att så chili, tomat och purjolök i. Vi fick ihop tillräckligt för några basilikafrön och en omgång segstartade silverekar också.

När purjolökarna kommit upp kom jag på att jag behöver tomma hushållsrullar att trä över skaften för att få så mycket vitt som möjligt. Det är fantastiskt vad lite hushållspapper vi använder i vår familj. Än så länge har jag bara lyckats samla på mig en enda, och barnen har tyvärr passerat spillåldern för länge sen. Jag har snott med mig några toarullar från jobbet men hushållspapper använder vi tyvärr inte. Vi har bara hygieniska pappershandukar.

Sedan några veckor tillbaka har jag börjat vattna komposten med urin. Jag har läst i min tjocka trädgårdsbok och även spätt på kunskaperna via några trädgårdsgrupper på facebook. Urin i komposten sätter fart på microorganismerna och guldvatten som gödning till tomatplantor och annat är en billig och effektiv ersättning för diverse köpepreparat. Det finns dem som lovordar guldvattnet (en del urin och tio delar vatten) i så ljusa tongångar att någon annan gödning knappt är nödvändig i en hobbyodlares trädgård.

Nu är jag på jakt efter en brödback. En sådan där i plast, med handtag, och perfekt lagomstora gallerhål i botten. Med den ska jag sålla kompostjorden.
Jag behöver tömma komposten nu och använda jorden till att göda och jordförbättra i mina rabatter och land, och för att mysa till det lite för fikonplantan som snart ska kunna flytta ut från uterummet.
Jag har besökt några av stadens bagerier i dag, men än så länge har jag inte fått napp i min jakt.

För att plantera om tomaterna som nu börjar växa ur toarullarna har jag kommit på att det bästa är att använda urdruckna mjölkpaket. De är inte för stora och tar onödig plats på uterumsgolvet. De är behändigt fyrkantiga och går att ställa bredvid varann i samlad tropp. Dessutom har de inga hål i botten så jag behöver inte leta igenom fler Second Hand-butiker efter billiga brickor. Och viktigast av allt – de är tillräckligt höga för att kunna rymma en toarulle med planta i och dessutom lite jord ovanpå rullen.
Men inte nog med att vi är sparsamma med hushållspappret i Zäta-familjen. Vi dricker alldeles för lite mjölk också. Jag går och lyfter på paketen i kylskåpet varje dag och har övat in hejarramsor som: “Mjölk ger starka barn” och “Mjölk är naturens egen energidryck”.

Nu börjar jag fundera på om jag kanske går till överdrift med mina odlardrömmar.
På skärtorsdagen förra veckan fick jag ett raseriutbrott när Förundersökningsledaren hade råkat vika ihop och slänga två tomma mjölkpaket som jag spanat in på köksbänken. Jag vrålade av ilska, slog i dörrar och var tvungen att gå ut en stund för att andas djupt och lugna ner mig. När jag till slut sansat mig tillräckligt för att vistas i möblerade rum och kom in igen, hade Förundersökningsledaren tömt över mjölk från två paket i en Tupperwarekanna för att försöka mildra min aggression.

I dag hände det igen. Jag hittade ytterligare ett mellanmjölkspaket av den allra bästa 1½-litersvarianten i soporna. Tack och lov kunde jag behärska mig och nöjde mig med att gläfsa lite.

Men det som gör mig verkligt fundersam och får mig att misstänka att det nog slagit över, är inte mina mjölkpaketsutbrott, utan det faktum att jag får lite dåligt samvete varje gång jag låter mitt urin gå till spillo i toastolen i stället för att ta tillvara det för mina plantor.

När jag cyklade till jobbet nu på morgonen slog det mig att jag faktiskt tagit ett steg framåt i min personliga utveckling.
Jag har nämligen slutat klocka alla mina cykelturer till och från jobbet. Jag har lyckats reservera en liten del av livet från tävling, kontroll och strävan efter att hela tiden bli bättre.

Det måste vara ett steg i rätt riktning. En fråga om mognad. Om att kunna njuta av nuet och bara vara.

Eller så är det ett bevis på att jag börjar bli gammal och inte ids cykla lika fort längre.

När jag hämtade lilla Svalan hos sin kompis i går kväll, fick hon syn på sin engelskalärare inne i stan.
-Åh, där är min engelskalärare!
-Jaha, ja henne möter jag när jag cyklar till jobbet.
-Åh neeeeej! Vad pinsamt!
-Vad menar du nu?
-Du ser ju så… speciell ut när du cyklar!

Förutom
Sveriges statsskick och Vasatiden, så är det inte mycket annat än trädgård med
blommor och grönsaker i min hjärna just nu. Jag har två femliters glasslådor
fulla med toarullar där chili, purjolök, basilika och olika tomatsorter trängs.
Snart är det dags att plantera om dem i något större och jag funderar som bäst
på om jag ska ställa tillbaka planteringskrukorna i glassbyttorna eller om jag
ska gå till Second Hand och fynda fler brickor.

Än så
länge är det bara en enda liten (och då menar jag verkligen liten) påsklilja
som blommar i trädgården och jag är väldigt sugen på att få ute lite färg,
åtminstone vid entrén.
Så igår gick jag fram till torget och köpte lite blommor som jag kan plantera
ut i krukor på trappen. Det fanns tre olika blomsterförsäljare på plats och jag
ratade raskt både gaphalsen uppe vid guldaffären och hemmaodlarna vid Handelsbanken.
I stället siktade jag in mig på de trevliga utländska männen som nästan alltid
har ett stort utbud av välskötta billiga växter och som brukar husera nästan
mitt på torget.

Jag
hittade en vit och en mörklila ranunkel. Ljusblå och vita violer, blå förgätmigej
och två pappersrosa smårosor.
Jag var lite osäker på ranunklerna, klarar de verkligen minusgrader, så jag
frågade försäljaren om det gick att plantera ut dem redan.
-Blomman känslig… altan eller garage eller du har bra balkong eller ställe… när det är kallt… man väntar… eh, det heter…
det kommer…
-Menar du frost, försöker jag hjälpa på traven.
-Förlåt! Jag inte kan koncentrera. Jag bara tittar din mössa!

De senaste veckorna har jag tillbringat kvällarna i Guldgossens sällskap.
Vi har tillsammans pluggat in så mycket vi kan om
Sveriges nuvarande statsskick.
Vi har läst om regering, riksdag, departement, utskott, ministrar, grundlagar, fri- och rättigheter, voteringar, plenisalen (jag älskar detta ekivoka ord), skillnaderna mellan diktatur och demokrati, de fyra regeringsvarianter som finns (och när det är motiverat med en
samlingsregering), vad ministerstyre är (och varför det inte räknas som ministerstyre när en minister har rätt att avsätta en obekväm generaldirektör) och om en massa andra intressanta saker som berör beslutsfattandet i Sverige.
Jag har lärt mig en hel del som jag inte kunde tidigare och
jag hoppas Guldgossen lärt sig ännu mer, för det är han som ska göra SO-provet i morgon.

I går kväll ämnade vi gå igenom sidorna med instuderingsfrågor för att repetera alla lärdomar. Men så blev det inte.
I stället ägnade jag mig åt Vasatiden tillsammans med lilla Svalan.
Hon skulle egentligen lämnat in sitt arbete redan i går men då var hon inte klar.

Uppgiften bestod i att skriva en I-padbok om Vasatiden. Boken skulle bestå av åtta kapitel med färdiga rubriker och under varje kapitel fanns fem eller sex punkter som var viktiga att beröra.
Till sin hjälp hade lilla Svalan en lärobok men det var också meningen att hon skulle sammanfatta sådant de pratat om på lektionerna, information de fått via filmer de sett i skolan och material hon hittade på nätet.

När vi började efter middagen i går hade hon fyra kapitel kvar att skriva.
Att hon varit sjuk vid några lektionstillfällen ställde till det. Det fanns punkter som vi inte hittade någon information om i läroboken, och bara suspekta källor på nätet kunde ge en fingervisning om innebörden.
Jag tycker att vi slet ordentligt. Under tre djupt koncentrerade
timmar lyckades lilla Svalan med ständig pepp och med mig som bollplank, att skriva klart och fick till slut ihop tjugofem sidor.
När hon var klar var vi väldigt stolta båda två. Jag var stolt över lilla Svalan och hon var stolt över sig själv.

När jag nattade lilla Svalan berömde jag henne återigen för hennes kämpaglöd och för förmågan att jobba koncentrerat så länge, för att hon inte gett upp när John Blund kom och ryckte henne i ögonlocken och för att hon även stått ut med en ganska (läs mycket) pådrivande mamma.
Lilla Svalan drog ner mig i en varm kram och sa:
-Om jag skulle bli tvungen att välja en privatlärare, och fick välja precis vem jag ville i hela världen, då skulle jag välja dig!

I tisdags var Guldgossen och jag på sjukhuset för att få hanteringsanvisningar för en Epipen.

När Guldgossen var liten var han mer allergisk än han är i dag. Mjölkallergin och äggallergin har tursamt nog växt bort. Det är “bara” pollenallergi, pälsdjursallergi, nötallergi, jordnötsallergi, äppelallergi och potatisallergi kvar.
Efter att Guldgossen fick en väldigt allvarlig allergichock som bäbis, fick vi en adrenalinspruta att kunna använda om olyckan skulle vara framme igen. Tack och lov har vi aldrig behövt använda den.

Förra veckan var Guldgossen lite obetänksam och fick i sig choklad med hasselnötter i. Han messade mig från bussen på väg hem och bad om hjälp med medicinering. Jag satt ju på jobbet och blev lite stressad när jag sedan fick fem sms med texten “Hallå!” inom en minut. Som tur var blev det inte allvarligare än en kliande mun och hals och en uppsvullnad underläpp men tanken väcktes hos mig: Det kanske vore skönt att ha en adrenalinspruta till hands om något allvarligare inträffar.

Jag ringde barnmottagningen på sjukhuset, där vi varit så många gånger på allergikontroller med Guldgossen, och de lovade skriva ut recept på en epipen och på en annan medicin och så fick vi komma dit för att öva in oss på den nya adrenalinsprutan.

Den nya varianten av epipen är ännu enklare att hantera än den vi varit invanda på sedan Guldgossen var liten. Bara att ta bort hatten, sikta på låret, trycka in och hålla kvar. Både Guldgossen och jag övade oss några gånger och sedan räckte sköterskan fram handen för att få tillbaka övningssprutan.

Vid ett tidigare besök har Guldgossen övat på en astmainhalator. Han fick även med sig övningsinhalatorn hem för att kunna hålla sig ajour med förfarandet.
Nu fick Guldgossen för sig att han skulle få med även övningssprutan hem.

Så när sköterskan sträckte fram handen misstolkade Guldgossen gesten och tog ett rejält tag om den utsträckta kardan och skakade energiskt med orden:
-Ja, tack så mycket för den här gången!

Jag tror att både sköterskan och jag var lika förvånade över vilken osannorlikt väluppfostrad son jag har!

När jag stoppade om lilla Svalan igår kväll och gav henne en godnattkram, klappade hon uppfodrande på sängkanten och bad mig sätta mig en stund.

-Stanna kvar hos mig en liten stund mamma. Jag vill så gärna känna din sammetslena röst mot min kind.

I går var Förundersökningsledaren i Stockholm. Det pågår visst någon stor byggmässa och de var fyra kollegor som brände iväg halv sju på morgonen för att vara hemma igen klockan åtta på kvällen. Många mil i bil.

När barnen och jag är ensamma hemma brukar vi oftast lyxa till det lite med middagen.
I går bestod lyxen dock av gårdagliga makaroner och nystekta fiskpinnar. Själv stekte jag två ägg och rullade in i ett tunnbröd.

Under middagen småpratade vi om barnens skoldag. När det sedan var min tur att dela med mig av vad hjärtat var fullt av blev det naturligtvis prat om trädgården. Jag hade nyligen läst om guldvatten och hur bra det är med urin i komposten så jag uppmanade Guldgossen att gå och kissa där lite emellanåt. Han tog inte förslaget på allvar, särskilt inte som komposten är fullt synlig från gatan men vi hade roligt en stund åt vilka ursäkter som skulle vara passande om grannarna kom på honom.

Sedan var det inte lika roligt för efter maten var det dags att städa. Vi har infört torsdagar som städdag och jag gillar ju verkligen inte att städa, men tycker det är väldigt skönt att vi har en speciell dag för eländet, och att det är klart innan fredagströttheten lägrar sig.

I går gick städningen väldigt smidigt. Guldgossen dammsög hela huset, lilla Svalan tog hand om båda badrummen och jag fixade i ordning i köket och började förbereda för kvällens pizzabak.

Efter att ha fått en kolsyremaskin i julklapp av Förundersökningsledaren har jag blivit väldigt mycket bättre på att dricka ordentligt om dagarna. En till två liter bubbelvatten passerar systemet varje dygn.
Enda problemet är att utpassagen brukar annonseras så plötsligt. Jag kan vara helt okissenödig eller kanske bara en aning nödig, men så hux flux trillar behovet över mig och jag får knipöva som bare den.

Det är värst när jag hör rinnande vatten.
Så när jag stod i köket och diskade i går kväll var det plötsligt dags att rusa iväg.
Lilla Svalan hade ju hunnit städa badrummet på nedervåningen och jag ville inte förorena den det första jag gjorde, så jag klampade därför snabbt uppför trappan och ropade till Guldgossen som satt framför TV:n:
-Guldgossen! Guldgossen! Snälla säg att det går att använda toaletten här uppe!
-Jaa, svarade Guldgossen dröjande. Annars kan du ju alltid gå ut till komposten!

Nu är det vår på riktigt. Visserligen en vår med frostvita tulpanblad på morgonen, men ändå vår.

Jag har redan hunnit så tomater, chili, purjolök och basilika inne på fönsterbrädan och jag har lyft undan det skyddande halmtäcket från rabatterna, men det finns så mycket mer jag vill göra.

En annan bloggare med många planer och uppenbarligen lite mer odlingserfarenhet än vad jag har är Lind med bloggen Växthusliv.

Här måste jag hålla koll:

http://krukmakerskan.blogspot.se/

Jag tror jag måste börja med att beskriva hur jag såg ut.

Mina gamla blåjeans var nedstoppade i de svarta sockarna som tydligt deklamerade att det var MÅNDAG (vem orkar lusläsa sockar när klockan ringer vid sextiden).
Den vita allvädersjackan, som numera har en dragning åt grått, särskilt vid ärmsluten, hade allt för bulliga fickor på grund av att nycklar och plånbok trängdes med vinterfodrade tumvantar.
Under hjälmen bar jag min grönspräckliga buff som jag trätt på som en balaklava för att skydda både huvud, öron, hals och haka. Som extra förstärkning mot hals- och hakköld hade jag naturligtvis knutit min vinröda scarf.

Redan på väg till jobbet i fredags morse, tyckte lilla Svalan att jag såg skämsig ut. Hon ville inte cykla bredvid mig genom vårt folktomma kvarter (ja, en liten granne mötte vi, men han såg inte nämnvärt besvärad ut. Kanske på grund av att han hade uppmärksamheten riktad mot sin brevlåda…) trots att jag då kamouflerat mina åtsnörda benslut med ett par svarta regnbyxor och täckt stora delar av den gröna buffen med den vita luvan från min tröja.

Tur för mig att lilla Svalan inte var med när jag cyklade hem, i ovan välbeskrivna utstyrsel. Hon kunde ha dött av skämsslag.

Själv skäms jag nästan aldrig för hur jag ser ut. Det finns så mycket värre saker att skämmas för. Att glömma hämta barnen på dagis till exempel. (Men det var så länge sedan sist att det nog borde vara preskriberat nu.)

Nåväl. Någorlunda glad i hågen styrde jag min DBS hemåt efter väl förrättat värv. Jag upptäckte direkt att den vind som så gynnsamt blåst mig till jobbet, nu gjorde sitt bästa för att förhindra min hemkomst. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna trampa på högsta växel och jag blev riktigt grinig när jag till och med var tvungen att växla ner från fyran till trean i höjd med Framnäs.

Där var där Förundersökningsledaren bestämde sig för att också hjälpa till att försena mig.
Mobiltelefonen ringde och min käre make undrade om jag inte kunde tänka mig att köpa en burk krossade tomater. Han höll nämligen på att laga lasagne.
Lasagne är väldigt gott. Väl värt ett litet stopp på Willys.

Fast besluten att det inte skulle bli mer än ett väldigt litet stopp låste jag cykeln utanför affären, klev in med stora och raska steg, drog mitt Willyskort och slet åt mig en självscanningshandenhet (det måste finnas något smidigare ord för den där pipmojen.) Eftersom jag bara skulle vara inne i affären en så yttepytte kort stund, och eftersom jag som sagt inte skäms för hur jag ser ut, så brydde jag mig inte om att knäppa av hjälmen och befria mig från buffen, eller dra byxbenen ur sockarna.

Men se där! Extrapris på tomatkross! Vilken tur jag har!
Genom att köpa fem stora tetror med tomatkross, i stället för den där enda lilla konservburken jag spetsat in mig på, sparade jag sju kronor.
Naturligtvis krängde jag av mig ryggsäcken (som jag visst glömt att ta med i min utseendebeskrivning) och lastade den full av tomatkross. Efter ett visst sjå med dragkedjan kunde jag hiva upp den på ryggen igen och kliva vidare mot utcheckningsstationen.

Där stod hon. Den där korta, ljusa med lockigt hår, som är några år yngre än jag men som alltid ser sådär sträng ut. Det skulle inte förvåna mig det bittersta om de blir avstämning nu!
Det blev det inte, men kassörskan lyckades ändå stämma av mig med blicken och jag noterade allt att hennes ansiktsuttryck pendlade någonstans mellan rått skratt och ifrågasättande.

Ut genom svängdörrarna utan att ha stött på någon som jag är mer än ytligt bekant med. Pust. Svettkänning under armarna. Siktet inställt på cykeln och vidare färd hem.

Då ringer mobilen igen.
-Hej! Kan du köpa lite mer béchamelsås? Den vi har kommer nog inte att räcka.
-Men jag har redan gått ut ur affären.
-Oj, är du så snabb?
(-Ja, du skulle bara veta…)
-Men då får vi väl klara oss med det vi har.
-Äsch! Jag går in igen.

Och så upprepas proceduren. Med enda undantaget att det inte var extrapris på béchamelsås. Eller, det kanske det var. Det var nog därför jag köpt den från början, och förlett Förundersökningsledaren i lasagnefrestelse.

Den ljusa, korta, med lockigt hår, hade ännu svårare att hålla sig för skratt när jag kom ilandes andra gången. Den där förvånade minen var dock borta. Min uppenbarelse var tydligen ingen överraskning längre.

När jag äntligen påbörjat min fortsatta färd hemåt upptäckte jag att motvind, uppförsbacke och en ryggsäck full av blivande lasagne drar ner tempot betydligt. Och framkallar diverse kroppsvätskor.
Det var inte bara svett som utsöndrades. Näsan fick för sig att börja rinna på bästa brusa-högre-lilla-å-manér. Jag hade varken näsduk eller papper tillgängligt. Det enda jag kunde komma på som skulle, om inte stoppa, så åtminstone fånga upp flödet, var att klistra en binda under näsan.

Jag kanske bör tillägga att även Zäta har vissa gränser. Jag följer faktiskt inte varje infall, oavsett hur genialt det kan verka.
Näsan fick fortsätta rinna och jag segade mig hemåt, ett tramp i taget.

När jag blev omcyklad av en kostymklädd herre med fladdrande byxben tänkte jag bara: Ja, det är väl ingen konst att trampa på sådär hurtfriskt när man inte har fem tetror med tomatkross för blott 27 kronor och en förpackning béchamelsås i ryggsäcken!
Att han balanserade en full ICA-kasse på styret la jag ingen vikt vid.

Det är fyra grader varmt och ett livgivande vårregn faller sakta över Lidköping.

Så härligt – om man sitter i bussens gungande på väg till jobbet och har förmånen att titta ut över vattenpölar och hastande morgontrötta människor.
Inte lika härligt om man som Guldgossen måste cykla till skolan för första gången tre månader.

På fredag är det min tur. Då går mitt busskort ut och planen är att jag ska upp på sadeln igen.
Jag hoppas innerligt att det inte regnar då…

En riktig skitdag är under uppseglande.

Morgonrutinerna drog ut på tiden så jag hann varken borsta tänderna eller få med mig mjölk till kaffet. Ingen lunch heller för den delen.
På väg till ytterkläderna strök jag förbi köksbänken och fiskade upp någon typ av lunchsubstitut – det visade sig bli fyra bananer.

Nu är jag framme på jobbet. Kaffesugen, med oborstade tänder (jag hann i alla fall dra i mig en sträng tandkräm) och hård i magen. Det var det där sista som gjorde att jag inte alls hann med min morgon som jag brukar.

Så fort ärtiga kollegan kom tillbaka från föräldraledigheten återinförde hon vårt avglömda fredagsfika. Och istället för veckolånga diskussioner om vems tur det egentligen borde vara att bidra och en frivilliglista med fler gluggar än gapet på en sexåring så satte hon helt sonika upp en lista i köket där alla våra namn redan fanns med, vecka efter vecka i en aldrig sinande ström av delicatoinköp, chokladbitar och hembakat.

I fredags var det min tur igen. Sist jag hade hand om fikat var en hektisk vecka så jag tog genvägen via affärens färdigbakade utbud.
Förra veckan var det dock lugnare och därför hann jag leta igenom högen med sparade recept, på jakt efter en kaka jag vet att jag bakat förut, till Guldgossens tårtrace med klassen.

Jag hittade receptet i Hemköps kundtidning Salt & Peppar.

Chokladchock!
Det låter väl lovande!

Här är receptet, för 12-14 bitar:


Bottnar
5,5 dl socker (484 g)
4,5 dl vetemjöl (225 g)
2 dl kakao (100 g)
1½ tsk bakpulver
1½ tsk bikarbonat
2 3/4 dl mjölk
2 rumstempererade ägg
1½ dl rapsolja
1 dl varmt vatten

Karamellfyllning
1 burk (ca 390 g) sötad kondenserad mjölk
½ msk flingsalt

Chokladganache
450 g grovhackad mörk choklad
5 dl vispgrädde
½ msk flingsalt

Gör så här:

1. Lägg burken med kondenserad mjölk i en stor kastrull med vatten som täcker burken. Det är viktigt att burken är helt täckt med vatten hela tiden, annars kan den sprängas och det är troligtvis en ganska kletig historia.
Sjud burken i två timmar. Håller man på längre blir karamellen fastare. Jag körde tre timmar senaste gången och det blev en rätt fast och fin kola som en rann ut över botten utan höll sig bra på plats.
När du sjudit klart kan du spola av burken i kallt vatten och se till att den svalnar rejält (minst en halvtimma) innan du öppnar den. Tänk på att burken gärna rostar när den varit i vatten så ställ den gärna på en bit hushållspapper så att du inte får rostfläckar på oönskade platser i köket.
Häll upp karamellen i en skål och rör om ordentligt så det inte finns några klumpar. Sedan blandar du ner flingsaltet.
Det går alldeles utmärkt att hoppa över momentet med att hälla upp karamellen i en skål och i stället blanda ner flingsaltet direkt i konservburken, så spar man lite disk. Och vänta med att öppna burken tills du ska montera kakan.

2. Sätt ugnen på 175-180 grader.
Smörj två bakformar, ca 20 cm i diameter, gärna med löstagbar botten. Bottnarna sväller en del så det är därför man ska göra två formar. Dessutom blir de inte så torra som en vanlig tårtbotten så de är nog svåra att dela.

3. Blanda alla torra ingredienser till bottnarna och tillsätt sedan mjölk, ägg, olja och till sist vattnet. Se till att smeten är jämn och fin och fördela den sedan i formarna.
Grädda i ca 35-40 minuter och känn med sticka så att de är torra i mitten. Eftersom bottnarna ska bära karamell och chokladganache så får de inte vara göttigt kletiga. De blir saftiga och goda även om stickan är torr.
Låt bottnarna svalna innan du lägger ihop kakan.

4. Värm grädden tills första bubblan syns. Man behöver inte röra i den medan den värms. Om det blir lite bränt i botten är det bara att undvika att skrapa ur kastrullen.
Häll grädden över den hackade chokladen och rör tills all choklad smält och ganachen är glansig och fin.
Låt ganachen svalna och blanda sedan ner flingsaltet.
Var inte orolig om chokladganachen är rinnande. Efter några timmar i kylskåpet stelnar den och blir perfekt att bre över kakan.

5. Montera kakan genom att bre karamellen på en botten. Lägg sedan på den andra botten och bre på chokladganachen. Om bottnarna är olika stora så lägger du naturligtvis den största botten i botten…
Om du vill kan du smeta choklad även på sidorna av kakan, det bör vara tillräckligt mycket för att räcka, men det blir lite snyggt slarvigt och “avspänt” om du bara vräker på allt mitt på kakan också.
Enligt receptet kan man gärna dekorera kakan med lite extra flingsalt men jag strödde över salta rostade cashewnötter i stället. Det blev både fint och gott.
Jag serverade lättsockrade hallon till. Lite vispgrädde skulle nog gjort susen också men det struntade jag i.

Det är lite meck med att göra den här kakan, med flera olika steg och det tar en del tid, men det är det absolut värt.
Jag fick till och med ett tackmail från vår it-guru på jobbet efter fikarasten. Det är det bästa betyg man kan få!

Det blev väldigt mycket Melodifestival för fru Zäta när den kringresande cirkusen gästade min hemstad i helgen.

Lilla Svalan hade fått en biljett till fredagens genrep i julklapp och det var sedan länge bestämt, och faktiskt ganska självklart, att hon skulle gå tillsammans med mig. Varken Förundersökningsledaren eller Guldgossen är några stora fantaster. Och det är väl kanske egentligen inte jag heller, men i jämförelse så…

Nu blev det ändå inte helt självskrivet att det var just jag som skulle få avnjuta melloyran på plats i arenan i fredags.
Redan på tisdagskvällen, faktiskt precis kl 17.40, när jag kommit hem från jobbet och landat på toaletten en stund innan det var dags att laga mat till barnen, kände jag hur förkylningen bokstavligt talat hoppade på mig. Huvudvärken dundrade in, halsen började klia och det sved och värkte i lungorna samtidigt som bihålorna fylldes med snorslem.

Sedan fortsatte det. Tyvärr gjorde lilla Svalan mig sällskap hemma och var också sjuk både onsdag och torsdag, men på fredagen fick jag fortsätta själv.

Så när fredagskvällen kom hade vi för säkerhets skull en plan B.

Förundersökningsledaren var visserligen borta med kollegor för pingisturnering (som han nästan vann) och skulle fortsätta en del av kvällen tillsammans med dem och lämpligt intag av föda, men om jag inte skulle orka med åtta låtar, mellanakter och fejkade omröstningar hade vi kommit överens om att jag skulle ringa Förundersökningsledaren så skulle han hoppa över pizzan och komma och byta av mig utanför arenan dit lilla Svalan och jag tagit oss med bussen i vårt numera enbilsägande tillstånd.
Sedan kunde jag tagit bilen hem och begråtit mitt elände i ensamhet (efter att först ha skjutsat Guldgossen till Sälenåterträff i Missionskyrkan) medan övriga familjen roade sig.
Bara tanken fick mig nedstämd. Den påminde allt för mycket om nyårsafton 2005 då jag fick stanna ensam hemma med maginfluensa medan resten av Zätafamiljen var på fest. Jag minns precis hur jag släpade mig ut till soffan på övervåningen för att kunna få lite utsikt över raketerna (åh, som jag älskar raketer) en stund innan tolvslaget. Två minuter innan tolv orkade jag dock inte mer utan var tvungen att krypa tillbaka till sängen och kollapsa i självömkans nattsvarta träsk.

Så skulle det inte få bli.
Plan A – here we come!

Alltså ringde jag Förundersökningsledaren från bussen till arenan och deklamerade att jag var tillräckligt kurant för att han skulle få äta sin pizza tillsammans med kollegorna och sedan hinna skjutsa Guldgossen.

Och jag ångrade mig inte!
Lilla Svalan och jag hade en helhärlig fredagskväll och njöt av allt från sponsormontrarna med mjölkchoklad, Delicatobollar och tacochips till kameramännens skicklighet, den högjudda musiken och så klart – min Melodifestivalidol nummer ett – Henric von Zweigbergk.

Att jag sedan vann en VIP-biljett från jobbet och även fick gå med kollegor på livesändningen på lördagen förgyllde bara mellohelgen ännu mer…

Men när söndagskvällen kom, och jag satt hemma i soffan och tittade på en inspelning från just det evenemang som jag redan ägnat både fredag och lördag kväll åt – då tyckte Förundersökningsledaren att måttet var rågat.
Och jag får nog hålla med. Jag är ju inte ens någon melodifestivalfan. Inte egentligen. Inte på allvar.

Den här morgonen.

Duvblått och mjukgrått i horisontella sjok över himmelen.

En molnbeslöjad sol i vitt och orange vars ljus ömsint silas till ett rosaaprikost flytande genom avskalad hängbjörk som vilar vid rondellen, mitt emot st1´s bjärta gula.

Det känns som Italien. En avvaktande morgon i väntan på sommarvärme.
Men det är svensk februari.

Med löfte om vår.

Jag har inte lyckats räkna ut vad jag gör för fel. Sitter jag lite snett? Spänner jag mig omedvetet? Står tangentbordet för långt in på skrivbordet?

Jag växlar mellan att stå och sitta. Jag har en ergonomisk rullmus integrerad i tangentbordet. Jag försöker tänja på axlar och armar under arbetsdagen.

Men än så länge har det bara blivit värre. Triggerpunkten strax bakom armhålan på högeraxeln smärtar duktigt. Det onda kilar obehindrat upp för axeln, halsen, ut i käken och upp i skallen och även åt andra hållet, ner för armen och ända ut i den stickande handen och det domnande lillfingret.

Det är inte bra. Jag vet det. Men det är som det är.
Att bita ihop är en av mina paradgrenar.

Jag funderar på ett alternativ till vad som ska stå på min gravsten.
“Variation är överskattat” kanske i stället ska bli “Hon bet i alla fall ihop”.

Vitlöksbaguetter, rå jordärtskocka, Rekorderlig cider jordgubb och lime och nu har min must eat-lista fyllts på med hemkokt lemoncurd.

Enkelt att göra även om det är jobbigt att stå och vispa vattenbadet och sedan så fantastiskt gott med kombinationen av surt, sött och det lena smöret. Mumma för läckergommar!

Här kommer receptet:

Tvätta en citron och riv av skalet.
Pressa citronen och pressa en citron till.

Vispa ett ägg med två extra äggulor och 1½ dl strösocker.
Häll i citronsaften och citronskalet.

Vispa konstant i vattenbad tills röran tjocknar.
Det kan ta mellan en kvart och en halvtimma.

När curden tjocknat lite lagom tar du bort den från vattenbadet och rör sedan ner 100 g smör som du kubat så du kan dra i lite i taget och vispa tills smöret smälter.

Njut på vilket sätt du vill. På mackan, till efterrätt med maränger och grädde, tillsammans med färska bär eller bara rakt ur burken!

I morse var det fullt på bussen. Jag tror att en hel skolklass gick på vid de tre närmaste hållplatserna och för första gången fick jag stå upp på väg till jobbet.

I går var sista dagen för mitt periodkort och jag hade en liten fundering om att faktiskt inte förnya kortet utan i stället börja cykla till jobbet. Bra för plånboken och bra för figuren.
Men så bjöd februarivädret på snöblandat regn lagom till att jag skulle fara hem och då flög alla goda tankar på både sparade pengar och daglig motion all världens väg och jag hade inga som helst samvetsbetänkligheter när jag tankade busskortet för ytterligare trettio dagars busskommunikationer.

Den där ståstunden på morgonbussen, och pulshöjningen när jag blev tvungen att vänta ut tåget på treminuterspromenaden till busshållplatsen för hemfärd till trots – jag börjar faktiskt trivas som kollektivresenär!

Härlighet nr 1: Om en liten stund kommer Guldgossen hem från skidlägret i Sälen. (De passerar just Götene.)

Härlighet nr 2: Hela familjen är samlad hemma i kväll.

Härlighet nr 3: Förundersökningsledaren är på väg till finaffären ICA Hjertbergs för att botanisera i den manuella charken och förhoppningsvis få med sig räkor, vitlöksbröd, kycklingspett, paj och/eller några andra godsaker hem så att vi kan fira Alla Hjärtans Dag.

Härlighet nr 4: Helgen är helt oplanerad. Familjen Zäta kan göra vad de vill!

Det här är inte bara dubbelhärligt, inte bara trippelhärligt – utan rent av FYPPELHÄRLIGT!

I lördags hade jag lite för mycket tid till mitt förfogande och passade då på att göra en helt ovetenskaplig och högst nyckfull prisjämförelse mellan ICA Hjertbergs och Willys.

Här kommer resultatet. Jag har så långt som möjligt försökt jämföra likvärdiga produkter i de fall affärerna inte saluför samma märken eller förpackningsstorlekar.

Skogaholmslimpa
ICA – 18.90 kr
Willys – 18.95 kr

Strösocker (2 kg Dansukker)
ICA – 19.90 kr
Willys – 19.90 kr

Ljus sirap (Den där vanliga som man alltid köper)
ICA – 15.90 kr
Willys – 14.50 kr

Blöjor (Libero Comfort 5, 50 st)
ICA – 109 kr
Willys – 108 kr

Semlor (2-pack)
ICA – 39 kr
Willys – 36.90 kr

Vispgrädde
ICA (Arla 2,5 dl) – 10.20 kr = 4.08 kr/dl
Willys (Falköpings Mejeri 3 dl) – 12.20 kr = 4.07 kr/dl

Mandelmassa (Odense 50/50, 400 g)
ICA – 32.90 kr
Willys – 29.90 kr

Minimjölk
ICA (Arla Eko) – 9.70
Willys (Falköpings Mejeri Ekologisk) – 9.80

Äpple (Royal Gala, Italien, Klass 1)
ICA – 19.90 kr/kg
Willys – 19.90 kr/kg

Jäst (Jästbolaget, 1 pkt)
ICA – 1.50 kr
Willys – 1.40 kr

Flingor (Allbran Regular)
ICA (500 g) – 23.90 kr = 4.78 kr/100 g
Willys (750 g) – 29.90 = 3.99 kr/100 g

Ketchup (Felix 1,25 kg)
ICA – 23.90 kr
Willys – 21.50 kr

Färsk pasta Fettuccine
ICA (ICA 500 g) – 16.90 kr = 16.90 kr/500 g
Willys (Garant 250 g) – 9.50 kr = 19 kr/500 g

Billys Panpizza (Original 170 g)
ICA – 11.90 kr
Willys – 10.70 kr

Kalles Kaviar
ICA – 17.90 kr
Willys – 18.90 kr

Valio (Vaniljyoghurt 1 liter)
ICA – 18.90 kr
Willys – 17.70 kr

Bravo (Apelsinjuice 2 liter)
ICA – 20.90 kr
Willys – 20.90 kr

Prästost (Arla svart, mellanlagrad, normalstor förpackning)
ICA – 95.00 kr/kg
Willys – 94.90 kr/kg

Bananer
ICA (Chiquita, Panama, Klass 1) – 17.90 kr/kg
Willys (Minns ej märke, Klass 1) – 16.90 kr/kg

——————–

Willys är alltså dyrare än ICA på Skogaholmslimpa, minimjölk, färsk pasta och kaviar.
ICA är dyrare än Willys på sirap, blöjor, semlor, vispgrädde, mandelmassa, jäst, flingor, ketchup, Billys panpizza, vaniljyoghurt, prästost och bananer.

Vad skulle då en liten kasse med just de jämförda varorna kosta i respektive affär?
Ja, egentligen går det inte riktigt att räkna eftersom affärerna har olika förpackningsstorlekar. Men om vi låtsas att jag köper 3 dl grädde, 500 g flingor, 500 g pasta och ett kilo var av äpplen, ost och bananer så kostar:
ICA´s kasse 526.14 kr
Willys kasse 511.90 kr

Det skiljer alltså 14.24 kr.

Inte särskilt mycket pengar. Det kan gott vara värt femton kronor att handla i den affär man är van vid. Eller?
Femton kronor i veckan på ett år blir 780 kr. För de pengarna kan man ta med sig hela familjen på bio och även ha råd med popcorn.

Jag hade planen för dagen klar när jag slöt ögonen i går kväll.
Sova till klockan nio. Sedan långsam frukost med lilla Svalan innan hon packade det sista och tog bussen med mig fram på stan för avfärd till Hovfjället. Därefter skulle jag bussa mig hem, äta lunch, kanske tappa upp ett bad och slutligen avsluta dagen tillsammans med Förundersökningsledaren och Melodifestivalen.
En lördag med långsamhetens lov klingande i varje fiber av min kropp.

Så har det inte riktigt blivit.
Jag skulle vilja påstå att det blivit bättre.

Jag vaknade redan vid sjutiden, när Förundersökningsledaren och Guldgossen steg upp för att göra sig klara för skridskotur (Förundersökningsledaren) och bussresa med kyrkans ungdomar till Sälen (Guldgossen).
Sedan somnade jag tyvärr inte om. Men i stället för att ligga och störa mig på att jag inte kunde sova när jag faktiskt hade möjligheten, så tände jag sänglampan och läste några timmar. Jag håller på med den andra boken i Jan Guillous 1900-talsserie “Dandy”. Den lockar inte till läsning i lika stor utsträckning som den första boken “Brobyggarna”. Jag tror det är lite för lite lejonjakter och snöstormar och för mycket konst och rikemansfasoner för att jag ska fastna, men två timmars läsning var i alla fall inga problem sådär på morgonkvisten.

Vid nio klev jag ur sängen och så fick jag ändå den där långsamma frukosten tillsammans med lilla Svalan och hann hjälpa henne klämma ner både kudde och termobyxor i den överfulla packningen innan vi gick till busshållplatsen för bekväm transport ner till stan.

Vi var i god tid till samlingen vid Rörstrandsparkeringen och jag hann småprata lite med andra föräldrar som också lämnade iväg sina sportlovslediga barn till församlingens omsorg innan jag vinkade av lilla Svalan.

Sedan hade jag ju egentligen tänkt ta bussen hem för en overksam eftermiddag med bubbelbad som enda avbrott.
I stället beslöt jag mig för att titta lite på kommersen. Jag drog en repa på torget och hälsade på några av knallarna och styrde sedan stegen mot Garströms anrika konditori med en odefinierad tanke om semla och varm choklad, men sedan ändrade jag mig och lockades av tydliga R E A-bokstäver i underklädesbutiken Strumpans skyltfönster i stället. Strumpan har tidigare haft den goda smaken att rea ut fjolårets BH-modeller för bara 100 kronor och fyndlustan väcktes så fort jag klev innanför dörren och såg röda bokstäver lysa över BH-stället. En närmare granskning visade dock att Strumpan tänkt om och numera bara lockade med halva priset, vilket var åtminstone tre gånger så mycket som den tidigare hundralappen.
Besviken, och väl medveten om min egen snålhet, vände jag på klacken och gick tillbaka ut i världen.

I världen tittade solen fram. Den har jag inte sett på länge.
Solen gjorde mig så glad att jag utan betänkligheter beslöt mig för att gå till Willys och köpa jäst, mandelmassa och ett paket vispgrädde för att kunna fira barnfriheten med maken och en semla senare på kvällen.

När jag närmade mig Willys dök en diskussion vi haft på jobbet i veckan upp i hjärnan. Jag påstår att det är billigare att handla på Willys, och några av kollegorna håller med mig. Andra menar att det där bara är inbillning och att det faktiskt är lika billigt på ICA Hjertbergs. Ytterligare en kollega har till och med gått från att handla på Willys till att numera göra alla sina inköp på ICA eftersom de sparar flera hundra i månaden på detta tilltag.
Nu hade jag ju för en gångs skull om inte eoner, så åtminstone onödigt mycket oplanerad tid till mitt förfogande. Skulle det inte vara kul att göra en liten, högst ovetenskaplig och godtycklig prisjämförelse mellan ICA och Willys på åtminstone den där jästen, grädden och mandelmassan jag ämnade köpa?

Tänkt och gjort!
Jag strosade mig igenom hyllorna på ICA och noterade några vanliga livsmedel och gick sedan över till Willys och kontrollerade priserna där också.
Resultatet kommer så småningom, i ett senare blogginlägg.

När jag fyllt fickorna med jäst, mandelmassa och grädde gick jag ut mot busshållplatsen för hemfärd. Eftersom jag är en så förtänksam och förståndig flicka hade jag redan skrivit en liten lapp med busstiderna medan jag var hemma och en snabb blick på både lappen och klockan gav vid handen att dagens sista busstur hem närmade sig om några minuter.

Det var nog då jag kom på att det var synd att inte vara ute lite längre i det sköna vädret. Och att jag, precis som övriga familjen, väl borde få mig både lite frisk luft och lite motion till livs.
Alltså började jag gå hemåt. Jag bestämde mig för att inte bestämma mig för om jag skulle gå hela vägen eller bara en hållplats extra. Och sedan ytterligare en hållplats. Och ännu en. Och när jag var bara tio meter från busshållplatsen bortanför Kronocampingen dundrade dagens sista buss förbi och jag slapp bestämma mig för om jag verkligen ville gå hela vägen hem eller inte.

Jag tröstade mig med att det nu skulle bli helt motiverat med två semlor till kvällen.

Och nu är det kväll.
Jag har hunnit titta till träden i trädgården och konstaterat att rådjuren haft tillräckligt med mat i skogen för att låta mina fruktbärare vara i fred.
Jag har ätit lunch.
Jag har bakat semmelbullar.
Jag har skurit isär alla rutor till Falunsysterns yngstas lapptäcke som jag tidigare så mödosamt sytt samman (men ingen fara, det är så det går till).
Jag har tittat på SVT-dokumentären om två tvillingtöser som växt upp på olika kontinenter.

Alldeles strax ska jag kråma ur semlorna och fylla dem med mandelmassa och klicka på grädden.
Sedan blir det kanske, kanske, kanske en liten stund i badkaret innan klockan är åtta och Melodifestivalen lockar mig till TV-soffan.

En lös och ledig lördag som har bjudit mig på både det ena och det andra.

Tidig morgon på jobbet. Egentligen den enda tid jag unnar mig att titta till min blogg.

I dag har jag skjutsat Guldgossen till skolan. Han åker buss i vanliga fall men just i dag skulle de vara på plats en timma tidigare och Guldgossen var dessutom behängd med pjäxor, skidor och en väska mat och ombyte.
Så här dagen innan sportlovet har nämligen skolan passat på att bjuda mellan- och högstadiet på skidåkning i Falköping. Man kan åka slalom, längd eller pulka.

Jag har förmanat Gulgossen att ta det försiktigt. I morgon åker han ju med kyrkan till Sälen och det vore fantastiskt förargligt om han råkade bryta sig så här dagen innan, och missa resa som han sett fram emot ett helt år.

I går kväll packade båda barnen inför sina skidläger. Förundersökningsledaren var behjälplig i viss mån och jag har kört tvättmaskinen varm för att de ska få med sig tjocka sockar, superunderställ och vissa utvalda kläder. Men på det stora hela har de packat efter eget huvud.
Det är underbart skönt att ha så pass stora barn att de klarar av att tänka själva. Och att de också själva får ta smällen om de tänkt mindre bra. Jag har slängt ut en fråga då och då för att checka att de får med sig det viktigaste – allergimedicin, underkläder, tandborste, men resten får de klara själva.

I stället kunde jag ägna gårdagskvällen åt den redan nämnda tvätten, och åt att försöka klura ut ett utkast till låtprogram inför vår spelning i Grästorp i mars. Roligt, roligt. Jag tror nästan att jag ser fram emot vår spelning lika mycket som barnen ser fram mot sina skidresor.

Jag har fastnat i serieträsket. Och då syftar jag inte på Bamse, Kalle eller Hälge Älg utan Bygglov, Familjen Annorlunda och Mästerkocken.

Problemet är att det inte finns någon tid att följa alla dessa serier. Kvällarna fylls ju bra ändå av läxläsning, matlagning, tvätt och ibland aktiviteter i kyrkan.

Men nu har jag kommit på en lösning.
Om jag inte har något ärende på stan under lunchrasten så passar jag på att lägga en stund framför datorn och TV4 Play.

I dag var det lite ljusare på vägen till jobbet. Det där sköna, speciella, aprikosrosa ljuset vilade över vägar och hus.

Det har också varit plusgrader några dagar och en del av snön har smält bort. För min del får gärna våren komma snart, men först måste det bli sportlov så barnen får leka av sig ordentligt.
Både Guldgossen och lilla Svalan ska iväg på skidläger med kyrkan. Lilla Svalan till Hovfjället och Guldgossen till Sälen. Jag har inte kollat snöläget men förhoppningsvis ska det väl i alla fall finns några centimeter kvar som de kan glida runt på.

Jag har redan tröttnat på att inte ha bil. Hur lång tid tog det? En vecka?

Det körde ihop sig redan i lördags när Förundersökningsledaren var ute på isarna, jag skulle till kyrkan och lilla Svalan skulle iväg till en kompis för övernattning. Jag hade lyckats räkna ut att jag borde vara i kyrkan klockan tre för att hinna städa barnlokalerna lagom innan det var dags att börja förbereda fikat till kvällens församlingsmöte.
Lilla Svalan skulle vara hos sin vän klockan fyra och Förundersökningsledaren skulle förhoppningsvis vara hemma tills dess och kunna skjutsa henne dit.
Alltså skulle jag ta bussen ner på stan.

Vid ett åt jag och barnen lunch och jag slog upp Västtrafiks Reseplaneraren (ett fantastiskt verktyg för oss bussburna) för att se vilken buss jag skulle ta.
Jag blev ganska paff när det visade sig att sista bussen för dagen in till centrum gick tio i två.

Det var bara att raska på med mat, dusch och nya kläder för att hinna med bussen. Jag tog med mig en bok i väskan eftersom jag räknade med att få lite tid över efter städningen.

Men inget ont som inte har något gott med sig!
Just när jag kom fram till stan och hoppade av bussen fick jag ett telefonsamtal från en av dem i min serveringsgrupp. Hon och hennes man hade fått akut förhinder så plötsligt var vi två man kort till fikat.
Då var det ju perfekt att jag var på plats i så god tid att jag kunde skära gurka och strimla paprika och dela ost och diska tallrikar innan de andra kom till fyra. Nu hann vi gott och väl med alla förberedelserna även om vi var lite för få.

I går kväll insåg jag att jag gärna skulle ha tillgång till bil flera gånger den kommande veckan.
I eftermiddag ska jag på utvecklingssamtal med Guldgossen, i morgon ska jag i väg på begravning och på onsdag vill jag följa med Guldgossen på synundersökning.

Det löser sig, jag har hittat en lämplig buss i eftermiddag, i morgon får jag ta bilen och på onsdag kan jag sparka igång apostlahästarna.

Bättre billös än rådlös. Men helst varken eller…

Jag har sålt min bil.
Eller… Förundersökningsledaren har sålt min bil rättare sagt. Av en slump skulle man kunna säga om man är sån´t lagd.

Min Saab har sjungit på sista versen ett bra tag.
Batteriet är nästan slut och det är ett litet äventyr varje gång man ska starta den. Ska det gå vägen eller kommer startmotorn bara dra runt några orkeslösa varv och sedan tystna?
Avgasröret har lossnat åtskilliga gånger. Förundersökningsledaren har lagat det med smältlim.
Skärmarna, särskilt de främre, är så rostiga att de hålls samman av silvertape.
Handbromsen har lagt av. Det gäller att alltid komma ihåg att lägga i en växel när man parkerar, och helst göra det på plant underlag för att inte få svårt när det är dags att ge sig iväg igen.
Backen är nästan omöjlig att få i. Det krävs åtskilliga trixande försök, en stenhård fot på bromspedalen och ett krafttag runt växelspaken innan den motvilligt hoppar in i rätt läge.
När det var som kallast efter nyår, och låset till förarsidan frusit, ville sedan inte förardörren stänga sig ordentligt. Under en spännande färd hem från jobbet gled dörren upp några gånger.

Sista datumet för besiktning närmar sig och vi hade bestämt att skrota bilen innan dess. Förundersökningsledaren hade utfört det han är bäst på och tagit reda på att skroten i Götene nog skulle ge oss minst 500 kronor för bilen, bara den tog sig dit för egen kraft.
Sommardäcken hade Förundersökningsledaren tänkt sälja till våren och så hittade han en reparationshandbok som han köpt på sig i något av Saabens tidigare, lite piggare stadier av livet. Den satte han ut till försäljning på Blocket.

När en presumtiv köpare hörde av sig en kväll och undrade om boken fanns kvar, kläckte Förundersökningsledaren impulsivt ur sig: -Ja, och om du vill kan du få köpa en reservdelsbil också.

Det slutade med att mannen, som bara tänkt köpa en bok, fick med sig både bok, bil och sommardäck. Och vi slapp besväret med att köra bilen till skroten och att försöka sälja sommardäcken lite senare.

Numera åker jag buss. Ibland, om det är något särskilt, som när det var utvecklingssamtal för lilla Svalan i veckan, får jag låna Förundersökningsledaren bil till jobbet. Jag är inte odelat positiv till förändringen. Jag försöker tänka på pengarna vi sparar genom att bara ha en bil, på miljön som mår bättre av att jag åker kollektivt, på mina ben och lungor som kommer må bättre när jag så småningom kommer cykla till jobbet i vackert väder (för inte kommer det väl regna och blåsa något under våren!), men det känns ändå lite tungt.
Eftersom jag är uppväxt som bilburen ungdom, på landet, så känns det som en stor del av min frihet försvunnit tillsammans med bilen. Jag vet att det är fånigt. Vi klarar oss förmodligen gott med bara en bil. Vi bor precis intill en välfrekventerad busshållsplats. Jag jobbar på nära håll, centralt i stan. Barnen är tillräckligt stora för att själva kunna ta sig till och från skola och aktiviteter.

Men ändå. Den bilburna ungdomen har just förvandlats till en vanlig, tråkig, förvärvsarbetande tant.

I dag har vi firat att vi bott i vårt hus i 10 år.

Det var på dagen tio år sedan vi flyttade in. Allt var nytt och fräscht. När vi duschade i badrummet på övervåningen på kvällen var det som att bo på lyxhotell. Kaklet var rent, toalettstolen och handfaten skinande blanka. Ingen hade använt något av det innan oss.

Mitt tydligaste minne är just den där kvällsduschen. Med bara fötter på det värmeslingsvarma klinkersgolvet. Hur vi bara förundrades över allt det fina som nu var en del av vårt hem. Vårt nya hem. Som vi byggt i vårt anletes svett (och kanske allra mest med svärfars svett…)

Men vi hittade inga handdukar. Vi letade i varenda väl uppmärkt bananlåda. Vart i allsindar kunde vi ha lagt dem? Hade vi missat att få med oss handdukarna i flytten? Nej, det var inte möjligt. Allt var länsat och rent när vi lämnade bostadsrätten.
Vi fick torka oss med lakan efter duschen.

På morgonen dagen efter inflyttningen bestämde vi oss raskt för att åka till IKEA i Jönköping och införskaffa lite handdukar. Det gick ju inte an att leva i ett läckert badrum och inte kunna använda det!

Så vår först dag i vårt nya hem lämnade vi helt sonika hemmet. Vi skrattade åt det där. Hur konstigt det var att vi åkte hemifrån det första vi gjorde.

När vi kom hem på kvällen med både en hel uppsättning handdukar i olika storlekar och lite annat smått och gott som vi köpt på oss, skrattade vi ännu mer. När vi funderat ut var vi skulle förvara våra handdukar och drog ut den som vi trodde – tomma byrålådan i sovrummet – hittade vi alla våra handdukar. Dem hade tydligen svärmor varit vänlig nog att packa upp åt oss när vi flyttade in.

I kväll har vi firat tioårsjubileum med att äta pizza och titta på gamla bilder. Lilla Svalan och jag har tillbringat flera timmar tillsammans med picasa och en datorskärm. Det har varit en bra firande. Guldgossen har åkt pulka i Villabacken tillsammans med ungdomarna i kyrkan och Förundersökningsledaren har tvättat bilen. Ett bra firande, som sagt…

I dag ska jag göra Guldgossen glad.

Han är just nu på konfaläsning och jag ska hämta honom om en halvtimma. Han kommer bli glad över att slippa vänta på bussen i snö och kyla, men det är inte det som är dagens glädjeämne och överraskning.

Äntligen är hans nya mobil färdiglagad.

Guldgossen har under lång tid sparat ihop till en ny mobil och när han fylld år i november önskade han sig inget annat än pengar så att han skulle få råd att köpa den hett efterlängtade mobilen.

Efter en vecka tappade han sin nya telefon i golvet efter gympan. Han skulle vara snäll och hämta en klasskompis mobil och smycken när han gick för att hämta sin egen mobil, och det blev klumpigt att bära och mobilen gled ur handen.

Sedan dess har telefonen varit på lagning. Olika tekniska omständigheter och många röda juldagar har bidragit till att det tagit oändligt lång tid att få den lagad.
Men nu har reparatören hört av sig och den ska vara klar att hämta.

Så när jag hämtar Guldgossen efter konfan kommer han få en kort åktur till Lidköpings mobilreparatör som överraskning.
Det borde vara nog glädjande för att han sen ska orka städa tillsammans med mig och lilla Svalan resten av kvällen…

Åh vad jag längtar efter ljuset.

Jag längtar efter det klara, brännande, nästan rödglödgade sommarljuset.
Jag längtar efter den skira, försiktiga, smeksamt väckande vårljuset.
Men just nu längtar jag mest efter de där tidiga första morgonstrålarna som så småningom kommer möta mig på väg till jobbet.

Som det är nu sitter jag redan bänkad framför min dataskärm och är i full färd med dagens jobb när de första solstrålarna ger sig till känna strax över horisonten. Jag får aldrig se dem innan de hinner uppslukas av regngrå molnslöjor som ruvar bara några meter ovan mark.

Jag behöver ljus.
Mina ögon vill se ljus.
Min själ törstar efter ljus.

Den långa julledigheten är över. Sjutton dagars mental och fysisk vila som plötsligt resulterat i ett nytt år. Ett nytt år med nya uppgifter, utmaningar och överraskningar.

I går var första jobbardagen på riktigt länge. I alla fall den första avlönade. I söndags gjorde jag ett kortare dagsverke i kyrkan också och var där mellan nio och fyra för att först öva sånger, sedan duka fram kaffe, sedan medverka med körsång på mötet och sedan ta hand om disken efter serveringen.

Första arbetsdagen gick ganska lätt. Bättre än jag trott. Det var inte svårt att kliva ur sängen på morgonen eller hålla sig till tidtabellen under morgonbestyren. På arbetet gick det också bra att koncentrera sig och hålla ångan uppe. I alla fall fram till eftermiddagen då jag började “prata konstigt” (som mina barn säger). Jag påstod till exempel inför en kollega att jag sa “halleluja” i telefonluren i stället för “hallå”.

Hemma på kvällen var jag ganska trött. Jag gjorde inte mycket nytta och klockan åtta dunsade jag ner i soffan under värmefilten som jag fått av mina föräldrar i julklapp. Vilken fantastisk uppfinning!

I dag var det betydligt svårare att motivera sig själv till att gå upp när klockradion gick igång. Det underlättar att Förundersökningsledaren kliver upp en kvart innan mig för då får jag en liten förvarning om vad som väntar innan det är min tur.
Men jag sov inte så bra i natt. Jag vaknade flera gånger och tittade på klockan och ett tag drömde jag att jag var nära att missa bussen inför första dagen på gymnasiet. Sedan var bussen försenad och jag förde en lång och resultatlös dialog med chauffören för att försöka få honom att släppa av mig precis vid skolan så att jag inte skulle komma senare än nödvändigt i alla fall.

Nu är jag i alla fall i god tid på jobbet.
Lilla Svalan ska tillbringa sin sista jullovsdag tillsammans med ett par kompisar och jag har skjutsat henne dit nu på morgonen. Det gjorde att jag är allt annat är försenad till jobbet. Inget gott som inte har något gott med sig…

Vaknar upp till ännu en grå regndag. Den här vintern kommer inte bli hågkommen för sina gnistrande kalla dagar med frostdekorerade grenar och glada pulkabackstjohon.
Förundersökningsledaren är tack och lov förkyld. Hade han varit helt kurant hade han osat frustration över uteblivna långfärdsisar.

I natt drömde jag att hösten varit så mild och lång, vintern så obefintlig och våren så tidig att björkarna ännu inte bemödat sig om att fälla sina blad och vårens växtlighet var redan på gång.

Jag lyckades ta ett helt unikt foto där både björkens gula draperier och de första krispigt vita syrenerna stoltserade sida vid sida. Tyvärr var det med mobilkameran och bildkvaliteten var inte den bästa.

Vi firade in det nya året tillsammans med god vänner. Vi var hembjudna till dem redan till Nyårsafton 2012 men då fick både vi och de magsjuka så det blev av förklarliga skäl inte mycket till firande då.
Det tog vi igen i år!

Vi var tre familjer som firade tillsammans och det föll sig naturligt att några stod för förrätt, några för huvudrätt och några för efterrätt.
Jag paxade efterrätten.

Förrätten bestod av liten västerbottenpaj i filodegsskal på en bädd av grönt, dekorerad med räkor, körsbärstomat och creme fraiche.
Huvudrätten var potatisgratäng med rotfruktsinslag, rocculablandad grönsallad, smältande kanelkokt lamm och dubbelmarinerad oxfilé med kapris, persilja, vitlök och olivolja.Bilderna är tagna med min mobilkamera som inte är så bra på inomhusbilder för det första och blixtbilder för det andra. Dessutom har jag inte lärt mig hur man lyckas vända rätt bilderna innan man lägger upp dem i bloggen, så ni får ta det som det är.

Till efterrätt bjöd jag på en liten tapastallrik med citronsorbet, minikladdkaka med lättsockrad hallonsylt och vispgrädde, sammetssvart glögginkokt päron med vaniljvispad creme fraiche och chokladdoppad färsk ananas med cocostopping.Recepten på efterrätten kommer här lite pö om pö.

Citronsorbet (receptet hämtat från instruktionshäftet till min glassmaskin)
350 g socker
350 ml vatten
saften från en stor apelsin
200 ml pressad citronsaft (här duger inte tex koncentrerad citronsaft, det måste vara färskpressad för att få den rätta krispiga smaken. Man kan ta mindre om man vill för det blir mycket citronsmak på sorben, men det är ju liksom det som är meningen.
Välj helst citroner som är så runda som möjligt, alltså utan utstickande knoppar i ändarna. Jag tror att de innehåller mer saft.)
1 ägg
—
citronmeliss för dekoration

Gör så här:

Värm försiktigt socker och vatten i en kastrull tills sockret smält. Enligt någon TV-kock jag sett ska man helst inte röra om i kastrullen under tiden utan bara vicka den från sida till sida om det behövs. Jag minns dock inte varför man inte skulle röra i sockerlagen för att få den perfekt.
När sockret smält ger du lagen ett uppkok och låter den koka i en minut.
Sedan ska lagen svalna helt. Eftersom alla ingredienser ska vara kalla när man monterar sorbén är det bra om man kan ställa sockerlagen i kylskåpet.
Pressa saften ur en stor apelsin och det antal citroner som behövs för att få fram 2 dl citronsaft. Rör ner fruktjuicerna i den kalla sockerlagen.
Vispa äggvitan till ett hårt skum och rör ner den i sockerlagen. Det kan vara lite trixigt att få de två elementen att blanda sig men har man en glassmaskin är det inte helt nödvändigt. Kör du utan glassmaskin är det bäst att vispa ner vitan ordentligt. Det kan vara lättare att vispa ner den smaksatta sockerlagen i äggvispet än tvärtom.
Sedan är det bara att fylla glassmaskinen och köra och har man ingen glassmaskin häller man i stället ner sorbetsmeten i en bunke med lock och ställer i frysen. Ta sen fram bunken lite emellanåt under tiden den fryser till och rör om för att få en jämnare sorbet.
Servera gärna i portionsglas dekorerat med citronmeliss. Man behöver inte ta upp sorbén att tina en lång stund innan det är dags att servera. Det trodde jag, vilket fick till följd att sorbén smälte och separerade sig. God var den turligt nog i alla fall.

Kladdkaka med lättsockrad hallonsås och vispgrädde (recept från Falunsystern)
2 ägg
264 g socker
32 g kakao
1½ tsk vaniljsocker (jag har gjort eget av lite strösocker och ett knippe bortglömda torkade vaniljstänger)
en nypa salt
100 g smält smör eller margarin
75 g vetemjöl
—
400 g frusna hallon
2 msk socker
—
2 dl vispgrädde

Gör så här:

Rör med handkraft samman äggen och sockret. Rör ner kakaon, vaniljsockret och saltet. Rör ner det smälta smöret/margarinet och sist mjölet. Man behöver inte röra mer än att de olika ingredienserna blandar sig. Eftersom det är en kladdkaka behöver inte äggen bli fluffiga och smeten reser sig bara lite grann inne i ugnen.
Smörj en pajform eller motsvarande med flytande margarin (eller ta lite av smöret du smält) och bröa den med mannagryn eller ströbröd. Egentligen behöver man nog inte smörja eller bröa formen om man ska äta direkt ur den och inte planerar att försöka stjälpa upp härligheten men eftersom det är lite frustrerande att inte få i sig allt så är det lika bra.
Grädda i 175 grader mitt i ugnen i ca 15-20 minuter. Skaka lite på formen för att se om ytan “gungar”. Gör den det kan man grädda lite till. Vill man ha en riktigt kladdigt härligt rinnande kaka tar man ut den när det är lite gung kvar. Äter man den varm rinner den mer än om man låter den svalna.
I stället för att hälla upp smeten i en enda form kan man fördela den i portionsformar. En sats smet räcker till tolv små formar. Grädda i samma temperatur men naturligtvis kortare tid. Det är bara att prova sig fram.
Servera med vispad grädde och hemkokt hallonsås. Såsen gör du lätt genom att koka upp en påse frusna hallon tillsammans med valfri mängd socker. Jag tog cirka fyra matskedar socker till 800 g bär.
Såsen blir väldigt rinning och vill man lägga en klick sylt på portionsformarna med kladdkaka reder man enkelt av den med Maizena Redning Ljus. Jag körde som vanligt på en höft men man kan ju faktiskt följa rekommendationerna på paketet för att dosera redningen. När man pudrat i redning måste man koka upp sylten på nytt och låta den puttra en lite stund för att såsen ska tjockna.

Sammetssvarta glögginkokta päron med vaniljvispad creme fraiche (jag har kombinerat ett antal recept från nätet och gått lite på känn)
12 små fasta päron med kvistarna kvar
2 flaskor lättvinsglögg á 750 ml
2 dl socker
en skvätt grenadin
fem droppar blå karamellfärg (eller svart, eller röd)
—
250 ml creme fraiche
1 msk vaniljsocker

Gör så här:

Skär av botten på varje päron så att de kan stå upp på ett snyggt sätt när det är dags att servera. Skala päronen men lämna lite skal kvar högst uppe vid skaftet så att de håller ihop om du lyfter dem i skaftet.
Häll ner 2 dl strösocker i en vid kastrull och häll på glöggen. Droppa i karamellfärg och häll på en skvätt grenadin.
Om jag ska vara ärlig så hade jag egentligen tänkt göra snyggt djupröda päron eftersom det skulle signalera den röda glöggen. Jag hade läst att man kunde förstärka glöggens egen röda färg med några droppar röd karamellfärg och hade för mig att jag hade röd färg hemma. När jag satte igång med päronen visade det sig att jag bara hade blå färg. Jag hällde därför i grenadin för det är ju väldigt rött. När det inte tycktes hjälpa inbillade jag mig att några droppar blått skulle ge snyggt lila päron. Det var fel!
Under tiden de kokade gick de från klarblå till mossgrönt och slutligen svart. Så vill man ha röda päron rekommenderar jag att satsa på röd färg och vill man ha svarta kan man ju lika gärna investera i svart hushållsfärg. Vill man ha lila tror jag att en droppe blått räcker.
Placera päronen i kastrullen och se till att den innehåller tillräckligt med vätska för att päronen ska kunna flyta fritt omkring. Koka sedan anrättningen under lock på svag värme tills päronen känns mjuka med en provsticka. Jag har läst allt från 30 minuter till två timmar men det måste ju bero på hur stora päronen är. Man måste inte ha lock på men det spar energi.
När du kokat klart låter du allt svalna och sedan för du över päronen med hjälp av en hålslev till en plastbunke eller glasburk som har lock. Hantera päronen varsamt för det är synd om de går sönder när du lagt ner så mycket tid på dem.
Häll sedan över så mycket vätska att päronen täcks. Förvara dem kallt tills det blir dags att äta.
Servera med creme fraiche som du vispat upp med elvisp tills den bli fluffig, precis som vispgrädde, tillsammans med vaniljsocker. Räkna en matsked vaniljsocker till en burk creme fraiche. Jag drog till med 5 dl creme fraiche men det var för mycket till 12 päron. Jag tror det räcker med en burk så får alla en liten klick var. Det blir dock en mindre klick än den på bilden.

Chokladdoppad ananas med kokostopping (behövs inget recept egentligen)
1 färsk ananas
1 pkt choklad (typ blockchoklad men ta den som inte heter “block”)
några matskedar riven kokos

Gör så här:

Skär av toppen och botten på en färsk ananas. Skala den. Dela den i fyra delar på längden. Skär enkelt bort den träiga mittstocken från varje kvart. Skär fruktköttet i lagomstora pralinbitar. Det är nog godast om de är tillräckligt små för att kunna stoppas hela i munnen. Jag gjorde lite för stora bitar.
Lägg upp bitarna på en bricka som du klätt med hushållspapper. Lägg varje bit för sig så att det finns lite luft mellan. Lägg hushållspapper även ovanpå ananasen och tryck till lite.
Låt ananasbitarna ligga och torka några timmar. Är de blöta när man doppar dem i choklad kommer inte chokladen att fastna.
Smält ett block choklad (jag tror det brukar vara 250 g i varje paket) i micron. Kör lite i taget och ta ut och rör emellan. Kör man för länge så går det plötsligt över styr och chokladen blir torr och smulig och går inte att få rätsida på igen.
Lägg ner några bitar ananas i taget i den smälta chokladen. Har man ett riktigt chokladdopparverktyg är det lättare. Det har inte jag men jag använde stekpincetten till att fiska upp dem igen. Se till att ananasen blir helt täckt av choklad.
Lägg varje chokladbit för sig på en bakplåtspappersklädd plåt. Strössla över lite kokos på varje bit men gör det raskt, innan chokladen hunnit stelna.
Om den smälta chokladen blir för trögflytande medan du håller på att doppa ananasen kan du ställa in den en kort stund i micron igen och röra om.
Gillar man inte kokos kan man naturligtvis strunta i den, och kanske smälta vit choklad i en plastpåse, klippa ett litet hål och sedan ringla vit choklad över pralinerna som dekoration i stället.
Mängden smält choklad räcker förmodligen inte till att doppa alla ananasbitar från en hel ananas men man kan ju doppa så många som chokladen räcker till och sedan äta upp resten som de är.

2013 är slut. Ett nytt år har tagit vid. Jag har en bra känsla inför 2014. Det känns som en skön siffra helt enkelt. Om ett år sitter jag med facit och kan rapportera om jag fick rätt eller inte.

Jag hade inte samma fina känsla inför 2013. Kanske för att 13 är “olyckstalet”, eller så var det undergångsstämningen inför den 21/12 2012 (när Mayaindianernas kalender tog slut) som levde kvar.
Hur som helst så hade jag fel. 2013 har varit ett bra år för mig och min familj.
Vi har jobb och skolgång, hus och hem, kläder och mat och släkt och vänner. Det är mycket mer än många andra har.

Jag ska inte ge mig på en fullständig rekapitulation av 2013. Jag är inte så mycket för att se tillbaka, och faktiskt inte för att blicka framåt heller. Jag tror nog kanske att jag är en sådan person som mest lever i nuet, på gott och ont.

2013 års stora händelse var när Falunsystern födde sin dotter.
Falundottern är nu åtta månader. En bedårande varelse med ett leende som kan smälta is och med en mycket tydlig egen vilja – inte så olik varken mor eller far.

Året har tyvärr inte bara inneburit att släkten växt till sig. Under hösten gick först min morbror och sedan hans fru bort med bara drygt två veckors mellanrum. Det var ett hårt slag för deras son och även för min mamma. Jag har också känt hur sorgens kalla fingrar greppat mitt sinne och gick omkring och frös i flera veckor, både under den föregående sjukdomstiden och fram till begravningen.

När man ser tillbaka på ett år är det oftast semestern som framträder som det tydligaste minnet.
Eftersom lilla Svalan slutade gå till fritids lagom till sommarlovet, har Förundersökningsledaren och jag för första gången under vårt artonåriga äktenskap delat upp våra semesterveckor lite. Vi kände att det var rätt att inte låta barnen vara själva hemma allt för mycket.
Således hade vi tre gemensamma semesterveckor under sommaren. Och då passade vi på att gå Göta Kanal.

Vi har tidigare gått Dalslands Kanal två gånger och kände oss nu redo att ta oss an den större utmaningen som Göta Kanal innebär. Vi hade gott resesällskap av två andra familjer och solen värmde både vattnet och människornas sinnen och bjöd oss på en minnesvärd semester.
Vi var borta i arton dagar och hann gå hela vägen genom kanalen och vidare ut i Östersjön till Harstena och tillbaka igen. Sedan gick båten sönder och svärfar kom och hämtade oss på Torsö.

Göta Kanal var visserligen den i tid längsta, men ingalunda den enda av årets resor.
Förundersökningsledaren har varit i väg på sin sedvanliga fjällvandring, jag och barnen har hälsat på Falunsystern några dagar i slutet av sommaren, och jag har också varit en helg i Tumba och bakat tillsammans med en väninna.

Dessutom har familjen Zäta tillsammans hälsat på Italiensystern och hennes familj och passade på att semestra några dagar i Rom.
Vilken stad! Det är som att bo mitt inne i ett gigantiskt museum där varje hus, varje staty, varje fontän, ja, varje gatsten är ett antikt utställningsföremål.
Trots att vi bara hade tre dagar på oss hann vi se allt vi tänkt och lite till. Och trots att vi var där i början av november var det runt 25 grader varmt och vi fick njuta av varma dagar i staden, och ljumma kvällar på pittoreska uteserveringar.

Eftersom jag inte är en person som blickar tillbaka i någon större omfattning, så minns jag faktiskt inte hur våren tedde sig. Jag vet att jag njöt av min trädgård både under våren och sommaren men jag kommer inte ihåg hur pass stressig våren var.
Hösten har däremot varit fullkomligt fullspäckad. Jag tror vi haft en lördag och en eller två söndagar då vi inte haft någonting inplanerat, för övrigt har det varit full action hela tiden.
Jag är glad och tacksam att jag klarat av den här hösten utan att känna mig vidbränd. Jag har kunnat sänka ambitionsnivån när det gäller vad som behöver fixas hemmavid, hållit en noggrann planering i kalendern och sedan tagit en dag i taget.

Nu är det bara den andra dagen av det nya året. Vi har än så länge bara några inplanerade uppgifter under 2014 och vi har ett riktigt långt, skönt och umgängelsefyllt jullov bakom oss så jag ser med tillförsikt fram mot det nya året.

Min kropp har blivit äldre.
Den gillar inte längre att sova sex timmar per natt, jobba över åtta timmar per dag och sedan ge sig i kast med en fulltecknad agenda även på fritiden.

Jag trodde att jag skulle bli klokare med åren men hittills har jag bara drabbats av insikter – utan att dra lärdomar som ger avtryck i mitt liv.

Den här veckan har jag verkligen sovit för lite och så här på torsdag lunch känner jag att jag måste börja nalla av reservkrafterna för att driva själsförnödenheterna vidare i något sånär intakt format.

Plötsligt sitter jag ensam hemma en fredagskväll. Vilken oändlig lyx efter 14 år som småbarnsförälder!

Förundersökningsledaren umgås med “grabbarna”, ett bowlingklot och en pizza, Guldgossen är iväg och LANar och lilla Svalan är hemma hos en kompis.

Vad ska jag nu ta mig till med denna eon av tid? Gossarna beräknas inte komma hem förrän vid tolv och lilla Svalan ska ringa mig när hon vill bli hämtad. Vad kan klockan vara då? Nio?
Det ger mig i så fall tre timmars ostörd tillvaro med bara mig själv som enda underhållande sällskap.

Ja, först måste jag skriva något läsvärt till församlingens tidning om Kaffestugan. Det tar sin rundliga tid. Klockan sju måste jag vara klar för då vill jag se på Idol. Jag har faktiskt följt programmet riktigt troget under hösten även om jag aldrig suttit i TV-soffan en fredagskväll. Men TV4 Play har snällt servat mig med avsnitt efter avsnitt på de tider jag haft möjlighet att, om inte titta så åtminstone lyssna till sången.

Under tiden jag tittar på Idol ska jag ta mig an strykhögen. Och sedan är det nog lämpligt att lilla Svalan är färdigkompisad för då kommer jag vara trött och vilja gå och lägga mig. Jag har sovit ungefär sex timmar per natt i veckan och det är lite för lite för att jag ska må bra.

Men för att fira min ensamhet lyxar jag till det lite och har just öppnat en burk CocaCola Zero som jag ämnar sippa på när jag skriver. Jag undrar vad riktiga författare dricker när de sitter framför datorn?

När jag cyklade till jobbet i dag höll gatukontoret på att
sätta upp orange snöstakar för att markera ut var de höga refugkanterna finns.
Jag suckade högt. Snöstakar är ett tydligt tecken på vinterns antågande. Jag
har väl egentligen ingenting emot vintern, men svensk vinter står i så skarp
kontrast mot T-shirtvarm Romhöst att jag ändå inte kunde låta bli att sucka.

Framför mig i öster gick en stormdriven sol upp, lika
orangegul som en mogen apelsin. Jag såg direkt att det skulle bli en blåsig och
kulen dag.

Så fel jag hade. I dag har solen slösat sin livgivande
energi ner på oss nordbor. Tyvärr har jag inte varit ute och njutit ens på
lunchen. I stället har jag hängt i köket och berättat om Roms skelett och
katakomber för mina kollegor.

Skolornas höstlov är en fantastisk uppfinning!
Vilken utmärkt anledning till att ta ledigt från jobbet och resa i väg för att ladda batterierna just när höstens guldgula och klarluftade fas övergår i en betydligt gråare och kallare.

Eftersom jag har förmånen att ha en syster som bor i Italien så styrde familjen Zäta kosan mot varmare breddgrader. Först för några dagars skönt umgänge med Italiensystern, hennes man och deras två gossar, och sedan för några dagar i Rom.

Förundersökningsledaren hade gjort sig förtjänt av sitt epitet och planerat in de för oss viktigaste sevärdheterna utifrån kartan och vi var alla duktiga till att promenera så vi hann med allt vi tänkt och lite till. Att vi bodde i en lägenhet “mitt i smeten” gjorde inte utgångsläget sämre.

Efter tre och en halv dag med historiens vingslag fläktandes i nacken kan jag konstatera att Rom är en stad av gatsten, tiggare (företrädesvis äldre kvinnor), idiotiska trafikregler (som gör att man inte kan vara säker på att komma helskinnad över gatan även om du går på övergångsstället vid grön gubbe), renoveringar (jag imponerades av hur mycket tid och pengar kommunen lägger ner på att hålla sin stadsbild i trim (jag hoppas de får EU-bidrag)), ambulanser (som hördes med ojämna mellanrum dag och natt (inte konstigt med de trafikreglerna)), poliser (i varenda gathörn), rökare, duvor, statyer, kyrkor, påstridiga försäljare (som dock var lätta att pruta med), trappor (jag kommer ha träningsvärk i vaderna i flera dagar) och stora flockar kajor som flyger svepande över himlen i skymningen (och när det blivit mörkt sitter de i träden och bajsar på alla som passerar förbi (utom på Guldgossen för han rörde vid Petrusstatyns högra fot när vi var inne i S:t Peterskyrkan och det sägs bringa tur för resten av livet.))

Jag har kastat en slant över axeln i Fontana di Trevi och har alltså möjlighet att komma tillbaka igen. Då ska jag äta mer glass och se till att vi hyr ett hotellrum eller en lägenhet med hiss.

Det sägs att det finns en konstant som är absolut rättvist fördelad bland mänskligheten. Oavsett kön, ras och inkomst (eller brist därpå) så har alla fått exakt lika mycket – tid.

Alla har fått sina 24 timmar. Sina 1440 minuter. Sina 86400 sekunder varje dygn.
Sedan är det upp till varje individ att förvalta den där tiden på bästa sätt.

Jag vet inte om jag lyckats särskilt bra hittills.
Det är svårt att hitta balansen mellan måsten, borden och skulle vilja.

Jag lägger cirka tio timmar på arbetet varje vardag.
När jag kommer hem går nog ungefär två-tre timmar åt till matlagning, disk och diverse hushållsgöromål. Sedan är det bara en timma kvar innan jag måste sova för att orka med nästa dag.

Ekorrhjul kallas det visst. Men jag tycker faktiskt inte att jag sitter fast.
Jag kan fortfarande trolla med knäna och hitta tid till både lapptäcken, sång och att hjälpa barnen med läxorna.

Kanske har jag trots mina stundom dystra tankar lyckats förvalta mina 86400 sekunder tillräckligt väl för att både få plats med nödvändigheter och roligheter.

Nu har jag tagit tre minuter för att pausa lite och skriva ner mina korta tankar om tiden. Allt medan livet runt omkring mig fortsätter att ticka framåt, en minut i taget.

Den här dagen började väl inte sådär jättebra.

Lilla Svalan kom tassandes ner från övervåningen och kraxade fram ett ömkligt:
-Jag har ont i halsen.
Det var på vippen att jag hörde vad hon sa och efter en snabb kontroll konstaterade jag att hon verkligen var röd och svullen i svalget.
Efter lite frukost och mentalt stöd bestämde hon sig i alla fall för att göra ett frest och fara till skolan.

Morgonrutinerna tog lite längre tid än vanligt eftersom jag försökte vara en snäll curlingmamma och serva med smörgås och varm O´boy.
Plötsligt var klockan dags att sätta sig i bilen för att köra till jobbet.

Trög-tugg, trög-tugg, trög-tugg och sedan tystnad var vad som mötte mig när jag vred om nyckeln.
Och detta trots att Förundersökningsledaren matat min bedagade pärla med både batterivatten och laddning under natten efter att vi varit tvugna att kabelstartat när jag skulle till Guldgossens utvecklingssamtal efter jobbet i går.

En liten tanke på busstidtabellen svävade förbi mitt medvetande men jag släppte snabbt tanken eftersom jag inte vet när bussen kommer eller går. I stället drog jag raskt på mig regnbyxorna och kastade mig på cykeln.

Det tar betydligt längre tid att cykla till jobbet jämfört med att åka bil men jag lyckades med konststycket att komma i tid.
Mina kollegor satt samlade runt köksbordet och skulle precis dra igång dagen när jag kom in som en dränkt katt.

Regnbyxor och en höfselig jacka hade lyckats mota bort regnet från stora delar av kroppen men det hade varit smartare med en plastpåse på skallen än min numera dyngesura mössa. Vantarna var också våta, och halsduken, för att inte tala om mina skor, sockar och fötter.
Regnbyxorna hade inte bara lett bort vattnet från benen utan även lett det rakt ner i mina skor.

Nu har jag hängt upp mössa, vantar och halsduk på elementet och hoppas att skorna torkar av sig själva i skostället.

Lilla Svalan är lite ledsen över att jag inte kan hämta henne med bilen efter flöjtövningen. Nu i dessa vintertidstider hinner det bli mörkt innan hon ska hem och hon tycker det är läskigt att vänta på bussen själv.
Jag förstår henne. Jag ser inte alls fram emot att cykla hem i mörker och regn i kväll.

Äntligen har Tandfen (eller ska vi säga Tantfen numera?) smugit sig in och bytt till sig en tand i det Zettervallska hemmet.
Det har dröjt några veckor för hon råkade tydligen spela bort alla sina mynt på Liseberg härförleden.

Nu kan vintern snart få komma.

I går hade familjen Zäta en av dessa sällsynta obokade lördagar som annars lyser med sin frånvaro i höstens kalender.

Direkt efter en skön sovmorgon och en god frukost gick vi ut i trädgården och förberedde den för den kallaste årstiden. Barnen räfsade löv som de sedan eldade upp med Förundersökningsledarens hjälp. De plockade också ner studsmattan och hjälpte mig att vattna tujahäckarna för att de ska klara vintern bättre.
Förundersökningsledaren högg till spänteved av töre som ska hjälpa oss att få fyr på vinterns alla brasor. Han fusklagade också hjulet till lilla skottkärran med sådant där skum som man tar till när det gått hål på ett däck man inte kan bota.

Själv tömde och tvättade jag de två stora krukorna som stått på altanen och burit blomster hela sommaren. Jag tog hand om lecakulorna och om två vita pelagoner och planterade dem i lite ny jord och ställde in dem i uterummet. Jag har aldrig gett mig på att försöka övervintra pelagoner tidigare men i år ska jag försöka hålla liv i mitt älskade fikon så då kan jag lika gärna försöka med pelagonerna också.

Jorden i krukorna innehöll en hel del små gula ägg. Jag klämde sönder så många jag kunde och la sedan jorden på toppen av andra odlingar, med förhoppningen att kvarvarande ägg inte ska överleva vintern. I bästa fall innehåller äggen spindlar, i värsta fall något som ämnar äta på mina växter.

Jag klippte ner luktärterna och tog tillvara några av ärtskidorna. Med en stor portion tur kan det bli nya luktärter nästa år. Lilla Svalan öppnade en skida för att smaka på en ärta. Hon spottade snabbt när jag förklarade att luktärter är väldigt giftiga.

Det tog lång tid att rotvattna häckarna. Förundersökningsledaren har köpt ett sådant där “spjut” som man sticker ner i jorden och som vattnar direkt nere vid rötterna. Jag (och i början också barnen) flyttade bevattningen ungefär en meter i taget varannan minut. Jag vet faktiskt inte hur långa våra två häckar är men det tog sin runderliga tid.
Dessutom passade jag på att vattna surjordsrabatten, entrérabatterna och fjärilsbusken på samma sätt.

Och när jag ändå väntade på att häckvattningen skulle bli klar klippte jag ner kvarvarande jordgubbsplantor (och hittade två små jordgubbar jag kunde äta upp) och klädde av dem plasten för att kunna luckra och vattna jorden ordentligt.
Rabarbern fick också vatten, och träden. Och de fyra hinkarna med vita smultron klipptes ned och fick vatten de med.

Jag röjde lite bland överblommade tuvsippor och brudslöja i entrérabatterna och matade komposten till bristningsgränsen. Det var full fart på maskar och gråsuggor när jag lyfte på locket. De mår bra nu när vi trätt på vintertäcket på gröna Johanna.

Klockan hann bli sex på kvällen innan jag kom in från mitt dagsverke.
Då övade vi på sångerna vi ska spela och sjunga i Skälvums Missionsförsamling i dag, och sedan åt kvällsmat som lilla Svalan fixat till.
Till slut avrundades kvällen med chips och dipp i TV-soffan. Vi tittade på The Cable Guy och både Förundersökningsledaren och jag insåg att vi faktiskt aldrig sett filmen förut. Eller så har vi bara kollektivt dåligt minne.

Det klagas.
Det klagas på att jag bloggar för lite.

Härligt säger jag! Det betyder ju att det finns någon som faktiskt kikar in här emellanåt och vill ta del av mina ord.

Jag är lite bekymrad.
Bekymrad över att mina ord håller på att ta slut.
Facebook har tagit över och har ju inte precis en utvecklande effekt på ordförrådet. Det är mer “Hänger med bästaste polarna!!!!!” än “I dag har jag haft förmånen att få umgås med goda vänner. Vi har inte ägnat oss åt några speciella aktiviteter utan bara just umgåtts och njutit av varandras sällskap.”
Facebook är mer av snabba tryckningar på gillaknappar än nogsamt genomtänkta begrundande ord.
Många beskyller facebook för att bara vara yta, prestationer och stressframkallande “se vad duktig jag är”-uppdateringar. Det beror nog på vilka vänner man har. Och framförallt hur man väljer att läsa.

Jag ska göra ett litet test. Här och nu.
Av de 20 översta “inläggen” på min startsida är:
1 – en förfrågan om bärhjälp
1 – en uppdatering om hur det går med författandet av barnböcker
3 – delning av musik
3 – delning av kommande evenemang
2 – delning av bilder
1 – ren reklam
3 – inlägg från en skojfrisk språkgrupp
1 – delning av debattartikel
1 – kryptisk uppdatering som man inte förstår sig på
1 – personlig uppdatering om livet
1 – information om vänner som gratulerat andra vänner
2 – personligt och roligt inlägg

Inte ett enda inlägg av typen “I dag har jag promenerat två mil, bakat hundra bullar, besökt min sjuka släkting, kokat soppa på en spik, slutat tidigare för att kunna mysa med barnen och avslutat kvällen med att stryka alla makens skjortor. Dessutom passade jag på att rensa ut våra garderober och omorganisera alla köksskåp medan jag lyssnade på ljudboken “Förverkliga dig själv och bli en bättre människa.”
Det är faktiskt väldigt tunnsått med sådana statusuppdateringar. Och skulle någon av mina facebookvänner någon gång lyckas få till en sådan dag tycker jag sannerligen att de är väl värda att skryta om det!

Men som sagt – facebook handlar om att kortfattat beskriva vad det nu är man vill dela med sig av. Det är inte alls samma fokus på de rätta orden som man kan tillåta sig i en blogg. Och jag är rädd för att min verbala inkontinens har… botats.

Jag prenumererar på en riktigt trevlig tidning.
Hembakat heter den.

I det senaste numret fanns det massa goda grejer på skördetemat. Lingonkaka med vanilj, saftig morotslimpa, plommongifflar, päronrutor med salta cashewnötter och så klart en massa godsaker med äpplen.

Jag föll pladask för en snygg, lättlagad äppelpaj, eller snarare en äppelkaka. Så underbart god och lättäten. Första gången jag bakade den var bara Förundersökningsledaren, Guldgossen och jag hemma och vi slukade snabbt hela kakan trots att receptet påstår att den ska ge 8-10 bitar och att den håller sig saftig och fräsch i kylen i flera dagar.

Du behöver:

Flytande margarin att smörja formen med
1 ägg
1½ dl strösocker
50 g smält smör (eller margarin)
1 dl vatten
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
3 dl vetemjöl
2-3 äpplen
mald kanel
strösocker
ljus sirap
50 g mandelflarn

Gör så här (och följ mina parenteser om du vill):

1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Smörj en form med löstagbar kant, cirka 24 cm i diameter. (Har du ingen springform går det bra ändå men eftersom kakan blir så snygg så kan det vara roligare att servera den med möjlighet att skära sig tårtbitar, hellre än att gröpa med sked.)
3. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker i en bunke. (Enligt grundreceptet ska det gå bra att bara blanda ner torrvarorna i äggvispet men jag tror ändå det är bättre att blanda det torra för sig, så att bakpulvret inte riskerar att hamna i en klump. Jag har även provat att byta ut mjölet mot glutenfritt mjöl och det gick jättebra. Kakan behöver bara lite längre tid i ugnen.)
4. Vispa ägg och socker poröst. (Lättast med elvisp såklart.)
5. Tillsätt smält smör, vatten och torrvarorna. Vispa ihop till en smet. (Jag värmde vattnet till fingervärme för att inte chocka övriga ingredienser. Och jag varvade smör, vatten och mjölblandningen lite pö om pö för att få en jämn och fin smet utan att behöva röra för mycket. När äggen väl är vitvispade tillsammans med sockret ska man inte röra för mycket för då finns risken att luften går ur.)
6. Häll smeten i formen.
7. Skala äpplen, klyfta dem (ganska tunna klyftor) och blanda dem med valfri mängd kanel och socker i en skål. Lägg klyftorna på smeten i ett fint mönster. (Jag struntade i momentet med att blanda klyftorna med socker och kanel och la äppelklyftorna direkt på smeten och sockrade och kanelade efteråt. Om man lägger klyftorna runt, runt men början i utkanten, ser det ut som en stor ros när kakan är klar. Man skulle kunna tänka sig att man vill skala och klyfta äpplena efter punkt 3 för kunna få in kakan så fort som möjligt i ugnen, och det går säkert bra, men då kan äpplena bli lite bruna och det vill man kanske inte, även om de både blir både kanelbruna och ugnsbruna innan kakan är klar.)
8. Ringla över lite sirap och strö över mandelflarnen. (Jag tror det är sirapen som gör att kakan blir så vansinnigt god, men antydan till knäckighet, men överdriv inte sipareriet ändå, får då blir den för söt. Mängden mandelflarn kan naturligtvis modereras men ta inte för mycket för då skymmer du den fina rosformen.)
9. Grädda kakan nederst i ugnen i ca 35-40 minuter. Servera med vaniljsås eller vispgrädde. (Eller som den är. Det funkar också fint.)

Nej, nu blev jag sugen.
Trots att Förundersökningsledaren gjorde både äppelkräm och äppelmos, och jag gjorde den här pajen i söndags, och vi har delat ut lite äpplen till våra föräldrar också, så finns det fortfarande fådda äpplen kvar i den stora påsen.
Jag ska kolla med lilla Svalan om hon kan tänka sig äppelpaj till lunch i stället för de beställda vabb-plättarna.

Och du, gillar du att baka rekommenderar jag verkligen att du köper Hembakat-tidningen, eller börjar prenumerera. (Jag är inte sponsrad, bara positivt överraskad över en riktigt bra tidning.)

Guldgossen har varit rejält drabbat. Förundersökningsledaren har dragits med det till och från ett bra tag. Jag har haft en liten släng också… Och nu är det lilla Svalans tur.

Så i dag är jag hemma och vabbar en förkyld liten Svala. Febern har inte riktigt brutit ut ännu men hon är ändå kaminvarm. Själv går jag omkring med halsduk, mössa och dubbla tröjor och fryser.

Braständning lockar men jag ska försöka jobba mig varm. Tvätt, äpplen och lite annat småpyssel ska nog kunna fylla min dag. Och så är det väl lämpligt att jag tar hand om min sjuka dotter emellanåt också.

Det har varit lilla Svalans helg den här helgen.

I lördags var hon med och spelade fotbollscup i Skövde. Visserligen gick det inget vidare för lilla Svalans lag men de kämpade väl och gjorde sitt bästa.
Jag är särskilt impad av lilla Svalans insats som målvakt. Hon är så orädd. När någon smäller iväg en riktig rökare så gör hon sig så stor som möjligt framför målet, och sträcker ut alla tentakler hon har för att stoppa bollen.
Själv hade jag helst krupit ihop i ett litet hörn för att slippa riskera få bollen i ansiktet.

I går döptes vår dotter. Hon har önskat detta ganska länge. Vi vuxna har avvaktat. Hon är ju inte så gammal. Men lilla Svalan har framhärdat. Och nu fick hon sin vilja igenom.
Det var en glädjestrålande liten Svala som klev upp ur dopgraven.
Som förälder känns det oerhört bra att veta att vad som än händer henne under livet finns ändå tryggheten i att vara älskad av Gud.

Efter gudstjänsten firade vi lilla Svalans födelsedag. Trots att hon fyllde för över en månad sedan har vi inte haft tillfälle att bjuda hem far- och morföräldrar till kalas.
Vi bjöd på baconlindad kyckling med potatisgratäng. Till kaffet blev det en glassbombsliknande variant av Charlotte Russe och så lite äppelpaj.

Jag tror lilla Svalan har varit nöjd med sin helg. Trots att hon varit trött, haft träningsvärk, huvudvärk och varit lite nervös inför både cup och dop, så har nog helgen gett mer behållning än bara en tilltrampad tå.

Jag tycker jag är ganska bra på att multitasca. Jag kan hålla flera bollar i luften samtidigt, och utnyttjar också detta faktum titt som tätt för att spara tid.

Men i måndags gick jag nog till överdrift.

Jag var på väg att cykla hem från jobbet men behövde gå på toa först. Jag hade sparat en banan från fikat, att stärka mig med innan hemfärden.

Kvällspersonalen höjde på båda ögonbrynen när de såg mig försvinna in på dass med en stor banan i näven.

Vilken helg jag varit med om!

Först var det god mat och trevligt umgänge med arbetskamraterna på Bakgår´n under fredagskvällen. Tänk tapas med mozarellagratinerat vitlöksbröd och havskräftor bland annat.

Sedan var det packning och god fisksoppa på lördag förmiddag innan vi delade ut barnen för att ge oss iväg och fira bröllopsdagen på för mig hemlig ort.

Slutligen blev det en och en halv dag på Vann spahotell på Västkusten med god mat, vackra omgivningar, fyra och en halv timma i varmt vatten och inte minst välbehövlig tid med Förundersökningsledaren.

När vi for hem stannade vi till på Torp i Uddevalla och åt mer god mat på Restaurang Briggen innan vi samlade ihop våra älsklingar och for hem för att packa upp igen.

Att jag inte gått upp ett enda hekto under helgen måste innebära att riktigt duktiga kockar kan laga gourmetmat utan mängder av fett.

I kväll ska vi kickoffa lite med jobbet och gästa en närbelägen restaurang för god mat och trevligt umgänge.

Själv har jag tydligen inga planer på att ägna mig åt den första delen – jag lämnade nämligen plånboken hemma.

Nu har jag akutmessat Förundersökningsledaren för att höra om han kan tänka sig att leverera plånboken till restaurangen när han ändå skjutsar Guldgossen till kyrkan. Jag vet att han har lite bråttom eftersom han och lilla Svalan ska vidare till Skara för fotbollsmatch, men en liten plånboksavlämning kan man väl ändå hoppas på.

Annars får jag väl knyta på mig ett förkläde och diska mig skuldfri…

Jag vet inte riktigt vad som hände, men plötsligt blåste det bara till och höstens almanacka fylldes av kalas, resor, dop, barnvälsignelse, jobb i kyrkan och sångtillfällen.

Det handlar om idel trevligheter men ändå är det något lite stressande över att se hur helgerna bokas upp. Alla söndagar är redan inplanerade och av lördagarna återstår bara den 12:e oktober, den 9:e och den 23:e november samt den 14:e och 21:e december.

Dessutom ska Guldgossen börja med konfaläsning nästa vecka. Och på fredagar är han alltid i kyrkan. Och jag har lovat mig själv att jag ska hjälpa honom så mycket jag hinner och orkar med läxor och provförberedelser.

Lilla Svalan har fotbollsträning två gånger i veckan och match nästan varje helg. Det är snart träningsuppehåll men hon blir inte sysslolös för det. Det är körövning, tvärflöjtsspelande på musikskolan (blåsorkestern har vi fått skrota för det gick inte ihop sig), Vips i kyrkan och alla kompisar hon vill hinna umgås med.

I natt drömde jag (för att göra en lång och ångestfylld mardröm föredömligt kort och koncis) att jag skulle få mina armar kapade med en motorsåg. Jag gissar att mitt undermedvetna försöker tala till mig, och använder en övertydlig bild för att jag ska haja till. Men jag erkänner att jag inte är helt beredd att lyssna. Kanske med ett halvt öra. Kanske ska vi skära ner lite i våra engagemang. Kanske ska vi nöja oss med att hålla näsan över vattenytan och inte sjunka för djupt.

Lilla Svalan har två kompisar här för övernattning. De har sminkat sig som hårdrockare (kompisarna) och Lady Gaga (lilla Svalan).
Det är fniss och skratt för hela slanten.

Just nu leker de Idol. En och en kliver de fram inför juryn och mimar till någonting från You Tube. Och juryn ger – hör och häpna – konstruktiv och positiv kritik. Inga bitska Alexander Bard-kommentarer här inte!

Tack och lov att barnen har bättre förstånd än de som ska sitta som vägledare och trendsättare för ungdomarna runt om i Sverige.

Den närmar sig.

Med krispigt klara dagar
då luften fylls av tranornas adjö.
Med stjärnklara nätter
och en tunn hinna is på var liten sjö.

Den närmar sig.

Med skördetunga grenar
och bråda tider för var jordbrukande vän.
Med frostvita mornar
där jag lämnar spår i gräset igen.

Förundersökningsledaren är den mest friluftsälskande medlemmen i Zätafamiljen. Just nu tillbringar han några dagar i norska fjällen tillsammans med likasinnade.

Jag är nog den minst friluftsälskande medlemmen i Zätafamiljen. Jag äter chips och tittar på tv tillsammans med barnen medan maken går in sina nya kängor i skarpt läge. I morgon har vi planerat in några timmar i biosalongen för att slippa ta del av sommarens kanske sista varmt-väder-helg.

Det är porslins- och kulturfestival i Lidköping nu. Artister som Olle Ljungström, Amanda Fondell och Linnéa Henriksson uppträder och stan är full av handlare och konst i en osalig blandning.
Som en del i festivalyran visar bion mer film än vanligt, och till reducerat pris. Och eftersom jag är ganska förtjust i att se biofilm på bio, så är det lika bra att passa på.

Häromkvällen när jag kom hem från jobbet, lite trött och hungrig efter att bara ha ätit sallad till lunch och efter att ha cyklat hela vägen hem, mötte jag Förundersökningsledaren i dörren. Han och Guldgossen var precis på väg till affären för att proviantera inför sin Tivedenvandring.
-Bestäm vad vi ska äta så kan du ringa mig i affären och tala om vad jag ska handla, sa Förundersökningsledaren vänligt.

Jag blev lite putt både över att jag skulle behöva tänka ut något kreativt och gott, och över att de inte kunnat handla tidigare (och kanske haft maten klar när jag kom hem).

För att hämnas i smyg bestämde jag mig för att vi skulle äta pasta med grönsaks- och räksås. Det är ingen i familjen mer än jag som tycker det är gott.
Jag inventerade kylskåpet och ringde om en gul paprika och färsk pasta. Resten fanns redan hemma.

Här kommer receptet:
1 msk rapsolja
1 stor gul lök
riven muskot
½ broccolihuvud
1 röd paprika
1 gul paprika
chilipulver
2 stora tomater
2½ dl Milda Mat Extra
örtsalt
färskmalen svartpeppar
en burk (ca 150-170 g) räkor

Gör så här:
Skala och dela löken på hälften. Skiva tunt. Stek löken på ganska låg temperatur i oljan. Löken ska bli mjuk men inte få för mycket färg.
Dofta över muskot efter tycke och smak. Muskot i kombination med stekt lök är helt ljuvligt men överdriv inte för muskotsmaken tar lätt överhand.
Knippa ner broccolin i små buketter som får fräsa med löken.
Strimla paprikan och låt även den gå med i pannan. Dofta över lite chilipulver för att anrättningen inte ska bli allt för snäll.
Tärna tomaterna. Ta gärna bort fästet i mitten eftersom det smakar gräs.
Häll på ett paket grädde. Jag väljer Milda Mat Extra eftersom den har låg fetthalt men det blir naturligtvis godare ju gräddigare grädde man använder.
Smaksätt med örtsalt och färskmalen svartpeppar.
Vänd till sist ner räkorna och låt dem bara bli precis varma innan serveringen.

Jag tycker det här är jättegott.
Min familj är däremot inte lika förtjust och lyckades trolla fram både överblivna pannkakor, potatisgratäng och grillkött när det blev dags att äta.

Nåja, nu har jag några matlådor i frysen och alla blev mätta och nöjda, var och en på sitt vis.

Mitt körkort har blivit förnyat.
I går fick jag avin från Posten som meddelade att mitt nya körkort anlänt för uthämtning.

På lunchen i dag for jag till Posten. När man jobbar vanlig kontorstid åtta till fem så är det ju inte så märkligt att man passar på att använda lunchrasterna till att utföra småärenden, eller hur?

Det gör förmodligen alla på Posten också. Och det handlar nog inte om några små ärenden för deras personal.
De håller nämligen lunchstängt mellan 10-15.

Jag blev så paff att jag var tvungen att köpa mig en mjukglass!

Nu har jag börjat jobba igen.
Vardagen drog igång i går men det känns fortfarande lite semestrigt i kroppen och tjudrad vid arbetstelefonen märker jag att det är väldigt många som ännu firar semester runt om i vårt land.

För firat har vi väl verkligen gjort. Jag kan inte minnas att vi någonsin haft en så varm och solig juli. Vilket förmodligen innebär att det varit mer regn och blåst under åtminstone de senaste tre åren…

Jag gick på semester den 1a juli och vi for direkt iväg med båten för några veckor på Göta Kanal.
Det har varit en jättebra semesterresa, mycket tack vare det fina vädret. Vi har kunnat bada och vara utomhus så mycket vi vill. Vi har svettats i slussarna, spelat minigolf och grillat om kvällarna och vi har myst under kapellet den där enda dagen ute i Gryts skärgård i Östersjön när det regnade och åskade som omväxling till all sol.

Vi har också hunnit umgås med mina systrar och deras familjer.
Vi har träffat Italiensystern och hennes barn vid flera tillfällen, bland under annat en heldag i Barnens Hus i Tidaholm.
Till Falunsystern i Ludvika gjord jag och barnen en egen utflykt under förra veckan och stannade från tisdag till fredag. Vi hann leka, bada och spela minigolf och framförallt umgås med hela Falunsysterns familj.

Minigolf har blivit lite av “min grej” den här sommaren. Jag har aldrig varit särskilt pricksäker eller kunnat avväga hur hårt man ska drämma till med klubban för att varken skjuta för kort eller långt, men ändå har jag lyckats vinna varenda minigolfrunda vi gjort. Alla fem!
Minigolf är nog min sport. Man behöver inte svettas, inte ta sig några längre sträckor och det är inte heller någon större risk för skador eller ens träningsvärk.
Var finns närmaste minigolfklubb måntro?

De få stunder jag varit hemma i sommar har jag passat på att njuta av min trädgård så mycket som möjligt. Grannen, föräldrar och framförallt Förundersökningsledarens yngste lillebror med familj (som var husvakter en vecka medan vi var borta) har skött om allt så bra. Jag möttes av prunkande krukor och spirande morötter när vi kom hem från Göta Kanal och jag upptäckte att vallmon börjat skjuta knoppar efter Ludvikaresan.

Det återstår mycket jobb i trädgården innan jag är nöjd för i år, men jag har inte meterlånga listor med stora grävprojekt utan mer i stil med små punkter av rensning, skörd, uppbindning och nedklippning. Även om jag tycker om att gå omkring och pyssla i trädgården så är det så väldigt skönt att bara få gå en runda med sekatören och klippa av några vissna blommor eller ta in några stänglar luktärter eller choppa huvudet av en mördarsnigel.
Det är verklig semester det!

Jag hjälper lilla Svalan att packa inför kommande läger. Vi gör en lista att kryssa av.
Tandborste
Badkläder
Varma byxor
Mössa att sova i
Flytväst
Fiskespö

Var finns det fiskespö?
Lilla Svalan ringer Förundersökningsledaren som är på tjänsteresa i Stockholm. Han dirigerar oss ut i garaget och upp till vindsförrådet.

Så fort vi kliver ut i garaget börjar jag sjunga. Jag vet inte om det själv. Det bara kommer.
Men lilla Svalan har koll.
-Du börjar alltid sjunga när du kommer till ett ställe där det ekar lite!

Det stämmer. Jag har aldrig tänkt på det men nu slår det mig.
-Du har rätt lilla Svalan. Det är som en betingad reflex!
-Ungefär som när jag alltid tittar mig i spegeln om jag råkar passera en?
-Precis!

Det finns många fördelar med att barna växer och blir större. De kan ta mer eget ansvar, de förstår när man förklarar och de ger större intellektuellt utbyte till både vardags och helg.

Men det finns vissa nackdelar också.

Till exempel har lilla Svalans armar växt så mycket att hon nu når om mig ända bak på ryggen när vi kramas.

På midsommarafton fick jag en riktigt god kram.
Den var i alla fall god tills lilla Svalan fick fatt i mina “kärlekshandtag” och utbrast:
-Men mamma! Du har ju bröst på ryggen också!

Nu struntar vi i vädret.
Nu laddar vi om.
Nu tar vi oss an plan B.

Det kommer bli en fantastisk midsommarafton. Även om solen lyser med sin frånvaro så kommer det bli varmt och gott inne i värmen tillsammans med goda vänner och en och annan jordgubbe.

På tal om jordgubbar så firade vi Förundersökningsledaren i morse.

Med chokladdoppade jordgubbar som frukost på sängen.

Och med några presenter.
Av mig fick han ett skojigt spel som vi testat för inte så länge sen, hos en annan jubilar. Barnen bidrog med spänning i form av fem trisslotter.
-Enligt reklamen vinner man på var tredje lott, upplyste Guldgossen.
Och mycket riktigt lyckades Förundersökningsledaren skrapa fram en liten blygsam vinst på den tredje lotten. Sedan blev det inget mer.
-Vi skulle köpt sex lotter i stället, konstaterade Guldgossen med glimten i ögat.

“Det blir värre och värre dag för dag, värre och värre dag för dag.”
Men det är svårt att lägga till den där klämkäcka känslan i sången.

För nu har temperaturen på fredag sjunkit till mellan 13-23 grader. Vinden ligger på stadiga 7-8 m/s och regnmängden har ökat till 11,9-24 mm. Dessutom ska det åska hela dagen.

Väderprognosen har ändrat sig en aning.

Om jag sammanfattar prognosen för midsommarafton som den såg ut i går så skulle det bli en aning sol, 13-25 grader varmt, 2,4-9,1 mm regn, vind mellan 5-9 m/s och åska och kraftigt regn.

I dag ser det fortfarande ut som om fredagen bjuder på en aning sol. Temperaturen har ökat en aning till mellan 16-25 grader. Regnmängden har ökat till mellan 8,5-12 mm och vinden har fått större differans; mellan 3-10 m/s. Uppgifterna om åska och kraftigt regn kvarstår.

Förundersökningsledaren ser sin efterlängtade midsommar på sjön segla bort i fjärran och har slutat prata om vad vi ska grilla och huruvida det är bäst med paella eller kycklinggryta på muurikkan.

På fredag är det midsommarafton. En inte allt för avancerad
gissning är att de olika vädersighterna har flest besök på hela året, under
just den här veckan.
Sol på midsommarafton smäller till och med högre än snö på julafton. Och för alla
båtägare är det synnerligen viktigt att följa både väder och vind dagarna innan
midsommar. ”Allt som flyter ska i sjön”, säger vi i Vänerlandskapen.

Förundersökningsledaren och jag har följt vädret på klart.se,
yr.no och smhi.se. Det är inget som hjälpt oss när vi ska besluta om möjligheterna
till en midsommar på sjön.

Så här ser det ut i dag.

Faktum är att prognoserna börjar närma sig varandra nu. Det
var större skillnader bara i går kväll. Då lovade klart.se 27 graders värme och
smhi.se hade nästan inget regn alls.
Att det inte är läge att ge sig utanför skärgården som det ser ut nu, är ganska
tydligt. Jag ska fortsätta följa vädret så får vi se hur det ändrar sig.

I går tog sistaårseleverna vid DelaGardiegymnasiet
studenten.
I natt var de ute på sin traditionsenliga besöksrunda. Man åker hem till alla
elever i klassen och stannar en stund och äter något gott (och dricker kanske
också) och pratar och skrattar och firar.

När jag tog studenten 1990 sjöng vi studentsången för alla
föräldrar vi kom till. Vi störde säkert de närmaste grannarna med vår allt
hesare skrålsång men det hörde liksom till.
I dag har den egna sången ersatts av en rejäl högtalaranläggning. Under nattens
timmar kan man följa studenternas framfärd bara genom att lyssna till basdunket
när det förflyttar sig från kvarter till kvarter.

När jag for till jobbet i morse höll jag utkik utmed
vägkanterna. Jag erkänner att jag förväntade mig en hel del nedskräpning efter
studenternas framfart.
Utmed den sträcka jag åker såg jag sex aluminiumburkar (varav bara en var en ölburk),
en flaska och en förrymd sverigegul ballong.

För några helger sen var det cruising i stan en lördagkväll.
När jag for till kyrkan på söndagmorgonen, och tog samma väg som jag åkte i morse,
låg det hundratalet ölburkar utmed vägen. Jag fick kryssa fram mellan krossade
glasflaskor och allsköns bråte. Det nästan kliade i pantarfingrarna när jag såg
hur många returkronor som bara väntade på att någon skulle ta dem till
återvinningen.

Om jag gör en snabb utvärdering av resultaten efter några
timmars vuxencruising och en hel natts ungdomsfestande så kan jag utan tvekan
konstatera var vi har Sveriges framtid. Och vilken generation som är mest rädda
om vår miljö. Jämför 20-30 studenter efter en enda traktor med en hel armada av
raggare i var sina bensinslukande vrålåk.

I dag hade Guldgossens skola sin avslutning. Gud bjöd på fantastiskt väder med strålande sol och över tjugo plussiga grader. Skolan bjöd på sång, musik och tal.
Stadsträdgården var full av glada föräldrar och scenen var full av ännu gladare barn.

På fredag är det lilla Svalans tur. Väderprognosen utlovar ett lätt regn men det känns som det är för tidigt att säga hur det verkligen blir. Även lilla Svalans skola brukar hålla avslutningarna utomhus och lilla Svalan och jag har shoppat riktigt fina, vita avslutningskläder som omväxling till det vanliga ta-det-som-är-rent-ur-garderoben-upplägget. Jag tror inte den vita klänningen gör sig så bra under regnbyxor och regnjacka så lilla Svalan får antingen bli blöt, eller så får Gud se till att hålla inne med regnet tills efter sista sommarpsalmen.

Jag har hållit förhandlingar med lilla Svalan i kväll. För det mesta brukar mina barn nämligen få hålla till godo med att jag är med på själva skolavslutningen, och sedan får de roa sig på fritids resten av dagen, men i år har jag lovat att försöka ta ledigt hela dagen för att vi ska kunna hitta på något kul tillsammans.
Lilla Svalan vill att vi ska åka till Framnäsbadet efteråt men
1. Det ska ju regna.
2. Med “kul” tänkte jag mig något som jag också skulle kunna tycka är roligt.

Jag ska höra om vi inte kan ta och rensa ogräs i trädgården i stället. Det är ju kul!

Förra veckan var lilla Svalan sjuk. Eftersom det går körtelfeber på skolan, och eftersom jag läste så duktigt på 1177 så fick jag för mig att det var körtelfeber (eller möjligen en rejäl halsfluss) som drabbat min dotter.
Hon vaknade på måndag morgon med jätteont i halsen och sedan höll det i sig med låg feber och värkande hals ända till fredagen. Jag brukar inte sjåsa upp mig på det viset men jag såg hela semestern försvinna bort i ett febrigt töcken när jag tänkte på den eventuella körtelfebern.

På onsdag förmiddag började de vanliga förkylningssymptomen komma, med hosta och snuva, och det var sannerligen en lättnad.

Och inget ont som inte har något gott med sig.
Medan jag varit hemma med lilla Svalan, och under långhelgen som sedan följde, har jag hunnit greja massor i trädgården. Jag har sått allt jag tänkte så (och lite till) och jag har köpt sommarblommor som jag planterade i krukor och amplar i går kväll. Jag har vattnat och jagat i stort sett obefintliga sniglar och jag har på det stora hela trivts väldigt bra med alla solstinna dagar.

Jag har också byggt lego med lilla Svalan och så har vi dragit igång med ett långvarigt pysselprojekt som jag inte vill berätta för mycket om, men det innefattar garn, så mycket kan jag avslöja.

Den här veckan hoppas jag innerligt på en friskvecka.
Både Guldgossen och lilla Svalan har sina skolavslutningar (tisdag respektive fredag), det är fotbollsträning för lilla Svalan (måndag och torsdag), Förundersökningsledaren har lovsångsteamövning i kväll inför spelning på söndag, och provvandring inför höstens fjälläventyr på torsdag, Guldgossen ska LANa lördag-söndag och jag och Förundersökningsledaren är bjudna på 100-årskalas på lördag kväll.
Vi hinner helt enkelt inte med några sjukdomar.

I fredags kväll var jag på fest med kollegorna.
Natten till lördagen hade jag en mardröm.

På parkeringen utmed Lidan, bredvid Pingstkyrkan, fanns ett vattenland med rutschkanor. Där lekte jag och mina kollegor Nageldrottningen, Coop och Gladlynt. Det berodde inte på att vi älskar klä oss i baddräkter och bikini, eller för att vi gillar vatten, eller ens för att vi är särskilt förtjusta i vattenrutschbanor.
I stället var det en skenmanör.

Bara några sekunder in i drömmen kommer en svävare farandes över torget i hög hastighet. Där i sitter mörkklädda män med svarta luvor som täcker ansiktena. Svävaren kör rakt mot älva och skulle ha fortsatt över kajkanten om inte vi fyra kollegor raskt och smidigt slängt ut en presenning som stannar upp dess framfart med en elegant stoppsladd.
Männen slänger över flera stora pengasäckar från bankrånet mot en av bankkontoren runt torget, till en väntande flyktbåt som ligger startklar med motorerna igång. Jag vet att hjärnan bakom rånet är min chef på jobbet. Han har planerat rånet i flera år och dragit ihop ett gäng vänner för att äntligen genomföra sin kupp.

Drömmen gör ett tidshopp och plötsligt är jag på fest med jobbet. Det är en ganska avslagen historia. De flesta av kollegorna saknas, jag har på mig mina vanliga kläder och stämningen är låg. Det blir inte bättre av att polisen kommer på besök. De har fått ett tips om bankrånarna och är på jakt efter vittnen.

Chefen och hans närmaste män har gömt rånarbytet i en gräsklippare. Den är stor som en åkgräsklippare men det är ändå en sådan man skjuver framför sig. Gräsklipparen är av någon anledning med på festen.
Coop och Nageldrottningen är med på festen och blir nervösa. Nageldrottningen mest. När polisen frågar runt råkar hon försäga sig så att poliserna förstår att det är något skumt med gräsklipparen. De undersöker den men pengarna är så väl gömda att de ändå inte hittar någonting.

När poliserna gett sig av tittar Sysslingkollegan på mig och säger:
-Zäta, har du inte dåligt samvete?
Sysslingkollegan är inte på något sätt inblandad i rånet. Han är för ärlig och renhårig för att någon ens ska kunna våga andas en stavelse till honom. Han är killen som hittar en femtiolapp på gatan och lämnar in den hos polisen, även om han vet att de aldrig kommer hitta ägaren och även om han vet att den som tappat sedeln inte kommer leta efter den hos polisen.
Och ändå har han på något sätt, förmodligen genom att avläsa min reaktion när poliserna kom, anat att jag är inblandad.
-För vad då? försöker jag fråga med en lättsam ton som skorrar illa mot den tryckta stämingen på festen.
-Men Zäta! Är det här verkligen du? Är det din stil?
Jag ler och försöker se oförstående ut men jag vet att han vet att jag vet att jag avslöjar mig genom en ofrivillig darrning i mungipan.
Men jag har inget sagt. Han har inga bevis.
Han är den, efter min familj, som känner mig bäst och vi respekterar varandra trots att vi är så olika. Men nu är det nog slut med det.
-Du vet vad jag menar. Jag trodde inte det här gick ihop med ditt liv som kristen.

Och sedan är den delen av drömmen över.
Nu befinner jag mig i ett mörkt limbotillstånd, någonstans mellan dröm och verklighet. Jag är bortkopplad från sinnesintryck och det är bara mina tankar och känslor som får utrymme. Det dåliga samvetet gnager hål i själen. Hur kan jag undgå att göra det rätta? Jag måste naturligtvis avslöja min inblandning i rånet och peka ut för poliserna var bytet är gömt.
Eller ska jag inte det? Om jag avslöjar de andra kommer jag åka på så mycket kompanistryk att jag förmodligen inte kommer ha några kroppsdelar kvar för polisen att sätta handfägsel på.
Och ändå är det jag gjort så fel. Så helt emot allt jag tror på och står för.
Men om jag berättar att jag gjort mig skyldig till medhjälp vid ett rån kommer jag dömas till fängelse. Hur länge då? Flera år. Och hur ska det då gå med Förundersökningsledaren och barnen? Jag kan inte lämna dem i sticket på det sättet.
Kan man vara kristen och rånare? Har jag hört talas om någon kristen människa som rånat en bank? Nej, möjligen om en rånare som sitter av sitt straff och blir kristen i fängelset eller längre fram. Inte tvärt om!
Fast om jag avslöjar min medverkan så kommer även mina kollegor åka fast. Nageldrottningen, Coop och Gladlynt.
Kan jag ha på mitt samvete att även de får tillbringa flera år mitt i sitt livs blomning, inlåsta undan sol och den näring som vardagslivet ger? Skulle inte tro det.

Och så är det ju det här med pengarna. När man är med och hjälper till vid ett rån, även om det så bara rör sig om att lägga ut en liten presenning vid rätt tillfälle, så får man del av bytet. Visserligen bara en liten, liten del… men det handlar ändå om 36 miljoner.

I drömmen är jag på väg mot beslutet att bara hålla tyst, låtsas som det regnar och låta tidens tand smula sönder både misstankar och samvetskval.

Men så vaknar jag till på riktigt. Och en vaken Zäta har uppenbarligen starkare samvetsröst än en sovande.
För vaken i natten ger mig skuldkänslorna ingen ro. Jag vrider och vänder på frågan. Hur skulle jag betett mig om det här var på riktigt? Skulle jag verkligen gått till polisen eller skulle jag låtit de fyra starka skälen lurat mig att framleva mitt liv i skuld och skam?

Och eftersom det är natt och hjärnan gör lite som den vill, så slår mig inte tanken att hela frågeställningen är onödig i sin absurditet.
För det första skulle jag aldrig tackat ja till att vara med om ett rån, för aldrig så många miljoner. Och för det andra skulle en presumtiv rånare aldrig komma på tanken att fråga.

Skön söndagseftermiddag utan några måsten. Det är sannerligen uppskattat!
Det är tomt på tankekontoret, torrt i inspirationstanken och tvärdött i kroppen. Jag är helt enkelt trött.

Helgen har inte varit riktigt lika lugn och fin som dessa eftermiddagstimmar.
I fredags stressade jag från jobbet till lilla Svalans konsert med blåsorkestern.
Sedan hämtade vi med oss Guldgossens väskor vid skolan innan vi ruschade hem för dusch och ombyte och paketfixning.
På kvällen var det personalfest hemma hos chefen. En osedvanligt lyckad sådan, även om jag avvek redan strax efter elva när Guldgossen ville ha hem mig.
Lilla Svalan har sovit över hos Pullan (en kompis) i helgen och Förundersökningsledaren var på paddelhajk fredag-lördag så det var bara jag och Guldgossen hemma.

I går hade jag min efterlängtade sovmorgon.
Det blev inte mycket bevänt med den.
Fram på morgonkvisten snarkade jag så illa att Guldgossen var tvungen att väcka mig för att få stopp på eländet. Då var klockan halv sju och sedan kunde jag inte somna om. Jag sov inget vidare på natten heller. Dels hade jag svårt att somna och dels drömde jag en mardröm som höll mig halvvaken en jobbigt stor del av natten.

Jag hade huvudvärk och kände mig allmänt eländig i går morse så jag låg kvar i sängen med en bok rätt länge, med avbrott för några toalettbesök.
Vid elva åt vi frukost, Guldgossen och jag, och sedan kom lilla Svalan tillbaka från sin övernattning.
Efter att jag fixat och donat lite här hemma tog jag mig mig barna på en shopingtur. Vi köpte sockar på torget, en T-shirt till Guldgossen och lite andra kläder till lilla Svalan på H&M. Vi sressade utan framgång igenom en skoaffär just innan stängning och sedan var vi i kyrkan och kollade upp vilket allergisanerat fika som behövde köpas till inför morgondagens servering.
Sedan for vi till Framnäs och tillbringade rätt lång tid på KappAhl och där hittade vi skolavslutningskläder till både Guldgossen och lilla Svalan. När även den klädbutiken stängde gick vi över till ICA och handlade det kyrkan behövde, och sedan blev det två papperskassar mat på Willys till familjen.
När vi kom hem gällde snabb matlagning för då hade det gått drygt sex timmar sedan förra måltiden. Tack och lov att jag inte har speciellt blodsockerkänsliga barn säger jag bara!
Efter middagen kom Förundersökningsledaren hem från sin hajk. Vi bytte några ord och sedan åkte jag och barnen igen. Lilla Svalan lämnade jag för ytterligare en natt hos Pullan och Guldgossen tog jag med till kyrkan där vi dukade lite inför morgondagen.
Väl hemma igen blev det en stund i trädgården med vattning och jakt på skalbaggar som börjat äta på vårt äppleträd, och sedan kvällsmat, lite TV-tittande på en stå-upp-komiker, tvätthängning och till slut sänggående när klockan närmade sig midnatt.

I dag gick jag upp kvart i sju för att hinna duscha och vara i kyrkan tidigt nog att hinna förbereda lite av fikat innan det var sångövning och sedan möte där jag var med och sjöng i kvartettsång och lovsång.
Efter gudstjänsten tag jag hand om fikat tillsammans med min grupp innan jag kunde åka hem till en god grillmiddag som Förundersökningsledaren fixat i ordning trots regn.
Nu är disken undanröjd även här hemma så nu blir det nog soffläge tillsammans med Dennis Lehanes “Patient 67” en stund.

Normalt sett är jag en relativt tålmodig kvinna. Jag har
lång stubin och ett jovialiskt anslag. Det är inte ofta jag kokar över eller
brister ut i hårda ordalag.

Men i morse träffades jag, hårt, av droppen som fick bägaren
att rinna över.

Guldgossen är iväg med skolan på en paddelhajk
torsdag-fredag. Han gjorde sin packning tillsammans med Förundersökningsledaren,
som förresten också ska iväg och paddla till helgen, redan i tisdags kväll. I
går kväll var vi hemma hos goda vänner och grillade och då fanns ingen tid kvar
till packning.
I morse fixade Guldgossen sitt mellanmål (se där, jag lyckades undvika det i
skolsammanhang så förbjudna ordet ”fika”) och så kom vi överens om att jag
skulle frakta hans packning till skolan. Det är lite svårt att cykla med både
ryggsäck, en väska full med sovsäck, kudde och liggunderlag samt en rejäl bag.

Eftersom jag skulle ta omvägen förbi Guldgossens skola fick
jag lite extra bråttom till jobbet. Lilla Svalan tog cykeln till sin skola och
jag stuvade in mig och väskorna i bilen.
När jag kommit i höjd med Örslösarondellen ringde det i mobilen. Jag såg att
det var lilla Svalans nummer och hann bli lite orolig för att hon kanske cyklat
i brôt innan jag knappade fram samtalet.
-Hej mamma! Var är du någonstans?
-Jag är vid rondellen.
-Jag har glömt min nyckel hemma.
-Har du låst cykeln?
-Nej.
-Då får du väl klara dig utan nyckel.
-Men jag måste ju hem tidigare för att hinna äta och byta om innan
fotbollsträningen och Guldgossen är inte hemma och kan släppa in mig.
-Just det. Jag får väl åka hem och hämta den då. Men jag gillar inte att komma
för sent till jobbet.

Så svängde jag runt i rondellen och rusade hemåt på nyckeljakt.
Och som vi letade. Jag hyrde in Guldgossen till att leta på övervåningen och
sökte själv igenom undervåningen på jakt efter den bortglömda, och tydligen
välgömda nyckeln men ingenstans fanns den att finna.

Efter en stund ringde jag lilla Svalans mobil.
Inget svar.
Jag ringer igen.
Inget svar.
Och igen.
Inget svar.

Till slut ringer jag fritidsmobilen och söker lilla Svalan.
-Ja, hon kom precis här, ett ögonblick så får du prata med henne.
Kom hon precis? Borde inte det innebära att hon inte kommit så långt när hon
ringde mig? Och kunde hon i så fall inte lika gärna vänt runt och hämtat
nyckeln själv, i stället för att be mig missa jobbet och göra av med onödigt
mycket bensin?
-Varför svarar du inte i mobilen?
-Oj, den glömde jag i jackan.
-Vi hittar inte dina nycklar. Var har du lagt dem?
-De hänger på kroken, där de ska vara.
-Nej, det gör de inte.

En misstänksam mamma-aning slog mig.
-Har du kollat ordentligt i jackan och i din väska?
-Ja, det klart! Vänta lite… Oj, här är de visst!
-Tack för att du ringde mig helt i onödan och fick mig att komma för sent till
jobbet helt i onödan!
-Det kunde väl inte JAG rå för! *Klick*

Jag tror inte jag behöver beskriva min ilska närmare. Men
det var ingen lycklig mamma som på nytt satte sig i bilen och som sur och lite
småsvettigt stressig bar ut Guldgossens väskor vid hans skola. Jag mötte en av
hans lärare och tror jag lyckades prestera ett någorlunda normalt leende och ”hej”,
men jag kan inte skriva under på det.
På väg tillbaka till bilen blev jag irriterad på en imbecill fågel som bara
presterade en enda ton hela tiden. Kvitt, kvitt, kvitt, kvitt, kvitt lät det
från ett obestämbart skolgårdsträd.
-Har du inget vettig att säga kan du lika gärna låta bli! väste jag fram.
-Men, skärp till dig! vrålade jag en halvminut senare när jag satt i bilen och
inte lyckades få in backen i Saabens tröga växellåda. Växelspaken lyssnade till
slut, efter att jag kompletterat den verbala uppmaningen med lite hårdhänt
övertalning.

Och tack vare en osannolik tur lyckades jag anlända till
jobbet precis i passusen mellan två passerande tåg och slapp fastna vid
järnvägsövergången.
En minut i åtta satt jag tillsammans med mina harmoniska arbetskamrater i köket
på jobbet och kände mig allt annat än redo för en ny arbetsdag.

Jag mår så väl av min trädgård. Jag mår så fint i min trädgård.
Inte för att den är gigantiskt stor eller överbemängd av prunkande blomster. Inte för att den har små pitoreska inslag eller sittgrupper i alla vädersträck. Inte för att jag odlar allsköns ätbarheter eller kan vila under trädens skugga.

Utan för att den är min. Det är jag och Förundersökningsledaren som trampat till jorden, som sått och gött gräset, som grävt hålen och planterat de små träden, som målat sålådorna och snickrat till altanen, som håller undan ogräset och skördar rabarbern.

I går var det en lång och häktisk dag.
Efter jobbet var jag hemma en kort sväng för födointag innan jag gjorde en runda i stan och plockade upp körvänner inför kvällens övning i Källby.
När jag kom hem igen var klockan strax efter nio. Jag drog på mig trädgårdshandskarna och gick en liten runda i trädgården. Jag mosade lössen på äppleträden som svartmyrorna så hjälpsamt pekade ut för mig. Jag vattnade fjärilsbusken efter en solig dags hetta, och jag hittade och dödade de två första mördarsniglarna.

En tiominutersrunda i trädgården kan väga upp femton timmars jobb och stress och få min själ i någorlunda balans igen.

Det skulle vara överdrivet att säga att jag börjar bli vidbränd, men jag vågar påstå att jag är fantastiskt trött, lite på gränsen till larvigt utpumpad till och med.

Jag sover för lite. Det är hela saken. Och har lite för mycket att göra för att hinna hitta ordentliga vattenhål.

Just nu sitter jag på jobbet och försöker andas i tio minuter innan jag ska hämta lilla Svalan och vår granne från blåsorkesterövningen. Klockan är tio över fyra nu och en stund före sex ska jag vara tillbaka framme på stan och göra en insats vid konfirmandfesten i kväll. Vi behöver inte laga någon mat, bara fylla på faten och diska efteråt, men det är ändå ytterligare en kväll som inte tillbringas i lugn och ro hemma.

Och i morgon missar jag lilla Svalans klassfotboll eftersom jag jobbar i Kaffestugan mellan åtta och tre.
Klockan fem är det sedan församlingskväll. Det finns en stor risk att jag inte kommer. Men jag känner mig ändå manad och kallad och en aning besvärad eftersom vår pastor pålyst mötet lite extra och vill att så många som möjligt ska vara där, delaktiga i de viktiga beslut som ska fattas.

På söndag blir det seriös vila! Allt annat är otänkbart. Kanhända går lilla Svalans klass vidare i klassfotbollen och då ska jag stolt och med glädje heja på henne i stället för att gå på förmiddagsgudstjänsten.

Alla “borden” och “måsten” och “skulle vilja” kan ta sig där solen inte lyser för jag är TRÖTT!

I år har vi bestämt oss för att satsa lite extra på gräsmattan. Mossan har sakta spridit sig från den skuggiga norrsidan till resten av tomten och nu är det så långt gånget att vi måste fatta beslut om att antingen ge upp och låta naturen ha sin gång, eller ta ett krafttag och hjälpa gräset till övertag.

Rabatterna är mitt ansvar och gräsmattan och häcken är Förundersökningsledarens. Jag vet inte om jag har informerat Förundersökningsledaren om fördelningen men han sköter i alla fall sina områden väl.

Gräsmattan har fått sin första omgång gödning och i dag hyrde Förundersökningsledaren en vertikalskärare och har gått över hela gräsmattan. Sedan har vi ägnat hela kvällen åt att räfsa upp mossan och skottkärra över den till grannen som använder den för att täcka sina odlingar. Jag har räfsat mig till en blåsa i tumvecket och ser inte fram emot morgondagen då vi ska upprepa hela proceduren igen. Förundersökningsledaren har nämligen läst på och kommit fram till att man bör skära gräsmattan både på korsan och tvärsan för att få optimalt resultat.

På söndag blir det mer gödning på den en aning mossfriare gräsmattan, för på måndag ska det regna. Perfekt planerat av Förundersökningsledaren (eller om det är Gud som också vill att vi ska få bästa förutsättningarna så här i hänryckningens tid). Sedan tror och hoppas jag att vi ska lyckas få nästan lika grönt gräs som grannen har.

Jag hade glömt att våren är så vacker.
Jag hade glömt vitsippornas lyskraft och våryra småfåglars kvillrande kvitter från nygröna björkar.
Jag hade glömt hur milt solen smeker mina armar när jag står vid solväggen och vänder ansiktet mot livet.
Nu spritter livskraften i varje växande gren, i varje soldyrkande blomma, i varje uppstickande strå.
Rabarberknoppen har redan exploderat och vecklat ut sina mörkgröna elefantöron över mörkbrun mylla.
Jättedaggkåpan samlar morgonpärlor i sina veckade skålar.
Jordgubbs- och smultronplantor är försiktiga i starten men lämnar snart sitt luddiga stadie för att ingå i hyllningskören till vårens ära.

Vintern höll sitt grepp om oss länge detta år.
Men nu är det äntligen en jublande, fantastisk, himlastormande lycklig vår.

Det är lite måndagsfeeling på jobbet i dag, en helt vanlig torsdag…

Och när jag steg upp i morses och gjorde i ordning frukost till mig själv så fick jag för mig att det var söndag och att jag egentligen inte alls skulle dra upp barnen ur sängarna och ge mig av på cykeln.

Boven i dramat heter första maj. En ledig dag mitt i arbetsveckan.

Vi utnyttjade den på bästa sätt genom att fara till Göteborg och småshoppa och sedan ha det trivsamt på Förundersökningsledarens Pilotbroders yngste sons treårskalas. Solen sken och vi var ute och grillade vid en fin lekplats i närheten av deras lägenhet.

Shoppingen företogs i Bäckebol. Medan Förundersökningsledaren och Guldgossen tittade på friluftsprylar på XXL hann lilla Svalan och jag kolla in Clas Ohlson, en djurbutik, Mio och Stoff och Stil. Vi höll ganska hårt i plånböckerna och fick bara med oss två rullar presentpapper och två garnnystan. Men vi hade trevligt ändå!

I dag är det en helt vanlig torsdag. Det innebär städning när jag kommer hem från jobbet. Lilla Svalan är med sin kör på Äventyrsgården i Källby i eftermiddag/kväll så den här gången får jag nog städa toaletterna på egen hand.

I helgen läste jag ut Ludlums “Träffpunkt Genéve”.

Det är nog den sämsta Ludlumare jag kommit över.
Intrigen var okej men den var haftsigt skriven och allt för detaljlös för att ge någon slags trovärdighet.
Det jag störde mig mest på var att boken innehöll en otroligt platityderad och dåligt beskriven kärlekshistoria. Huvudpersonen gick direkt från ett engångsligg med en storasyster till att förälska sig i lillasystern. Hon blev lika kär i honom, trots att han omotiverat hoppat i säng med storasystern bara någon dag tidigare.

Personbeskrivningen inskränkte sig till att ge skurken blont hår, skurkens kollega en kort och satt kropp och av huvudpersonen fick jag inget rejält intryck mer än att han använde olika rockar och kappor för att förvilla sina förföljare.

Nej – bättre kan du Ludlum (kanske inte nu längre eftersom han tyvärr är bortgången)!

På väg till jobbet i dag höll jag utkik efter öron. Närmare bestämt musöron på björkarna. Jag vill veta när det är dags att klippa rosen.

Ännu inga öron i sikte. Men jag såg något annat uppmuntrande.
Det var en liten dam som var ute och stavgick. Hon använde vanliga skridstavar och stakade sig fram med ett klipp-kloppigt ljud.
I handen hade hon en hundbajspåse men det medföljde ingen hund. Jag kan naturligtvis ha fel, men jag fick genast intrycket att hon var ute för att ta rätt på det snön gömt och göra Lidköpingsborna en stor tjänst.

En regnig grådassig fredagsmorgon.
Men lilla Svalan vaknar redan tjugo över sex och kan inte somna om för “kvittrarna fåglar så utanför fönstret”. Hon har ett brett leende i sitt sömndruckna ansikte och bryr sig inte det minsta om att hon missar en halvtimmas sömn.

Själv ligger jag också lite back på sömnkontot. Det har nog blivit 5½ – 6 timmar per natt den senaste veckan. Och inte räknar jag med att ta igen det under helgen heller. Då vankas nämligen familjeläger och jag är köksansvarig och kan kanske behövas i köket både tidigt och sent.

Eller så smyger jag mig till lite sovmorgon och tror att de klarar att koka gröt och duka fram mackor på egen hand. Man ska ju kunna delegera och ge ansvar, är det inte så!

Det flödar över. Inte bara av smutstvätt i tvättstugan där hemma, utan även här på kontorsstolen.
Och då snackar vi svett!

Jag gjorde det stora misstaget att slå följe med en vän under cykelturen till jobbet.
När jag stannade till vid övergångsstället vid skolan för att säga hejdå till lilla Svalan, så kom han cyklandes och då blev det automatiskt så att vi höll sällskap till våra respektive jobb.

Den här killen är 10 år yngre än jag, vältränad som en fotomodell (tänk de där muskelknuttarna som visar kalsonger) och med en grym kondis.
Han cyklade hela turen på en skraltigare cykel än min, trampandes så benen gick som trumpinnar, och glatt och oberörd av benrörelserna pratade han på om sina fondplacerade pensionspengar.

Så här får det inte fortsätta! Ska jag kunna föra en vettig konversation med min vän någon mer morgon måste vi skaffa dusch på jobbet.

Helgen tillbringades storstilat hos Falunsystern och hennes familj. Vi har spelat spel (ett nytt roligt som går i samma stil som Carcasonne och som Falunsystern fick i födelsedagspresent av svågrar och svägerskor), badat i Ludvikas familjebad (det var fantastiskt roligt att få se lille Falunkorven plaska loss ohämmat) och ätit så magen står i fyra hörn (Falunsystern hade bakat de godaste pajerna jag någonsin ätit och sen dessutom en massa smarriga kakor).
Men framförallt har vi umgåtts; pratat, skrattat och bara varit tillsammans!

Det var nästan så att vi inte ville åka hem i går eftermiddag, och ändå var det skönt att komma hem i går kväll. Konstigt det där. Men praktiskt!

I helgen drar vi upp och hälsar på Falunsystern. Min minsta lilla syster fyller 30! Kan ni tänka er?

Var det verkligen 30 år sen jag kom hem från skolan en blåsig vårdag och mötte min kusin som berättade att mamma fått en tös till?
Var det så länge sedan jag gick runt matsalsbordet i storarummet och sköt barnvagnen runt, runt, runt medan Falunsystern skrek ut sin kolik?
Har det redan gått tre decennier sedan jag låg i soffan och tittade på TV med min söta lilla syster på armen? Jag kunde få henne att somna genom att andas tungt i hennes öra, som om jag själv sov.

Den som har en syster är aldrig ensam.
Och jag har två!

Det är så underbart med plusgrader! Det är till och med plus på morgonen.
I dag är det dessutom en riktigt go tjocka i Lidköping. I närheten av båtgården såg jag dimman stiga från asfalten och dansa som en yr älva innan en bil körde förbi och löste upp gestalten.

Jag har börjat filosofera lite över trädgården. Det är tankar som alltid kommer om våren. I år blir det nog bärbuskar; vinbär och hallon. Och kanske det där stora gräset jag gått och suktat efter i flera år.
Luktärterna försådde jag inne i toarullar i går. Det var startskottet på våren för min del.

Den här veckan har jag inte varit på jobbet alls. Jag fick maginfluensa i lördags kväll (inget oralt för den som önskar veta detaljer) och var sjuk till måndag förmiddag. Sedan var jag hemma tisdag för smittorisken. På onsdag var jag på begravning och torsdag-fredag har jag varit hemma med lilla Svalan som har feber och är förkyld.

När jag är sjuk och orkeslös passar jag på att läsa böcker. Det har blivit många timmar på toaletten tillsammans med en pocketbok. Och ännu fler timmar till sängs.

Senaste boken i raden var Keplers “Eldvittnet“. Den var ruggigt bra. Kepler håller kapitlen korta vilket forcerar fram läsningen, det går nästan inte sluta läsa. Vändningarna i historien är flera och jag tycker författaren håller en alldeles lagom nivå på person- och miljöbeskrivningarna.

“Eldvittnet” har jag läst ut på två dagar.
Dessförinnan läste jag Håkan Nessers “De Ensamma“. Jag har inte varit så förtjust i Håkan Nesser tidigare. Jag tycker han är lite torr och tråkig och det är något alldeles för dröjsamt över hans sätt att skriva. Men “De ensamma” var faktiskt bra. Det bästa jag läst av Nesser (vilket inte är så mycket). Historien kändes nära och okonstlad och Nesser har lagt ner ganska mycket utrymme på att teckna komplexa personligheter.

Så har jag för första gången stiftat bekantskap med Viveca Lärns Saltö-böcker. Jag läste “Värmebölja” och fick ett väldigt tudelat intryck. Först hade jag problem att hålla isär alla karaktärerna och insåg att jag nog borde läst serien från början om jag skulle kunna göra den rättvisa. Sedan störde jag mig på det barnsliga och komiska. Boken handlar om en pyroman men både handlingen och karaktärerna beskrivs på ett så parodi-artat sätt att det istället borde höra hemma i någon av Martina Haags rolighetsböcker.
När boken var slut lämnades jag dock med en småtrevlig må-bra-känsla och insåg förvånat att jag gott skulle kunna tänka mig att läsa fler av Saltöböckerna.

Kristina Appelqvists serie om universitetsrektor Emma Lundgren är också riktiga må-bra-böcker. “Liv i Överflöd” är inget undantag. Kristina bygger lagom invecklade intriger som oftast har rötter bakåt i tiden och som tar en oväntad vändning på sluttampen. Lite spänning, lite kärlek och sköna beskrivningar av omgivningarna på andra sidan Billingen i en skön mix. Nu väntar jag på pocketutgåvan av “De Blå Damerna”.

Efter att ha läst Liza Marklund och James Pattersons “Postcard Killers” beslöt jag mig för att läsa något mer av James Patterson. Jag köpte boken “Smekmånad” för 5 kr på Second Hand. Patterson har skrivit den tillsammans med Howard Roughan och jag hade ganska höga förväntningar efter att ha läst baksidestexten. “James Patterson är en av USA´s mest lästa författare och hans böcker är översatta till nära 40 språk. Han har fått 2003 års läsarpris… och Smekmånad ska bli film i Hollywood… Man längtar efter att få fortsätta läsningen… korta kapitel, så välskrivna, så fängslande och så dramatiska… En thriller med sträckläsningsvarning.” Men det var platt fall. En tafflig kärlekshistoria om en snygg, rik mörderska som möter en fattig, karaktärslös FBI-agent. Inte ett dugg spännande. Ordet thriller är det sista jag förknippar boken med. Ska ni läsa någon av böckerna jag läst på sista tiden så välj för allt i världen inte “Smekmånad”.

Välj förresten inte “Vägbygge” heller. En bloggkompis påstår att Stephen King är läsvärd och jag har köpt på mig några av böckerna för att försöka låta mig övertygas. Hittills har det inte gått något vidare. Jag har läst “Sömnlös” om en gammal gubbe som såg små patetiska liemanfigurer i sin hemstad, “Död Zon” om en misslyckad kille som dör ung av en tumör men som kan skåda in i framtiden under en period av sitt liv och nu “Vägbygge”. Den senaste boken är nog den mest deprimerande. En medelålders man förstör hela sitt liv eftersom han förargar sig på ett vägbygge i sin hemstad. Boken är 303 sidor lång. Det hade räckt med en.
Även här påstår baksidestexten att det handlar om en thriller, en psykologisk sådan till på köpet. Pyttsan säger jag! Jag kan inte komma på en enda anledning till att läsa boken, mer än möjligtvis att författaren har namn om sig att vara skräckens mästare. Men jag upplevde ingen skräck, inga mardrömmar, ingen spänning, inte minsta lilla kittling. Den var bara deprimerande, men inte tillräckligt för att ge en djupare känsla av obehag eller olust. En riktigt tråkig bok helt enkelt.

Den sjunde boken jag läst på sista tiden är Robert Ludlum och Gayle Lynds “Altmanplanen“. Jag är ju förtjust i Ludlum. Det är lite mer tanke bakom, lite mer förarbete och research och böckerna har oftast flera bottnar. Och “Altmanplanen” håller stilen. Det är spänning, det är action och fokus ligger på berättelsen, precis som jag vill ha det.

Den andre mars var familjen Zäta och såg, hörde och upplevde melodifestivalens “Andra Chansen” i Karlstad. Och det var sannerligen en upplevelse!
Musiken lät som vanligt mycket bättre live än när man sitter kritiskt granskande hemma i soffan och det var hur intressant som helst att får se en liten del av hela maskineriet SVT in action. Det var otroligt proffsigt arrangerat!

Det som också slog mig var vilket otacksamt jobb artisterna har när de sjunger för TV-kamerorna. För att göra bra TV krävs att de släpper den viktiga publikkontakten och bara riktar uppmärksamheten mot kamerorna.

Jag tog en massa bilder, de flesta av undermålig kvalitet beroende på pocketkamera, dåligt ljus, långa avstånd och kanske inte minst darrhänt fotograf, men jag ska visa många av dem i alla fall, bara för att…

Familjen Zäta i väntan på “avspark”. Förundersökningsledaren roar sig med Melodifestivaltidningen, Guldgossen med sin mobil och lilla Svalan är inte road alls. (Det skulle bli bättre, jag lovar!)

Fotograf: Lilla Svalan.

Scenen långt där framme, med hur mycket ljus och kameror som helst. Den uppmärksamme ser en kamera på en lång arm som sticker upp till höger om bildskärmen på vänstersidan i bild. Med den kameran togs bland annat publikbilder. Någon våghalsig med skicklig kranförare rattade den där tingesten så att den snabbt, snabbt flög omkring på sin arm, ibland bara någon halvmeter över huvudet på publiken. Jag hade varit livrädd om jag suttit där framme. Jag kom nämligen osökt att tänka på en läbbig scen (som om det fanns något annat än läbbiga scener) i Världarnas Krig. Den där Tom Cruise och hans dotter har sökt skydd nere i en källare men en utomjordingskamera smyger ner och hittar dem.
Ser ni de vita prickarna? Det är Gina och Danny som kommit på plats.
Under genrepen använder de inte de kläder de har i direktsändning, och de är inte heller sminkade. I alla fall inte om man ska tro SVT´s ståtlige man (han kommer på bild senare) som håller ihop allting och som är min stora idol. Jag hittade hans namn på webben strax efteråt men nu har jag tappat bort det.
Hur som helst så såg både artister och programledare rätt fräscha ut i alla fall.

Robin Stjernberg gör sig redo för sitt framträdande. Han var den av de medverkande som gav mest publikkontakt och medan han väntade på sin tur bjöd han på sig själv och lät sig fotas tillsammans med några unga fans.
Det lät dessutom riktigt bra på genrepet, jag som klagat på hans sura toner tidigare upptäckte att gossen faktiskt kan sjunga.

Robin Stjernberg på scen.

Danny i kort samspråk med SVTs “dirigent” innan sin nästa påa som handlar om……Eric Gadd. Denne rutinerade veteran gav tyvärr ett ganska nervöst och stelt intryck. Och så här långt efteråt kommer jag inte ihåg ett skvatt av låten heller.

Här syns tydligt hur nära kamerorna är. Hemma i TV-soffan anar man nästan inte att artisterna har sällskap på scenen men det har de verkligen.
Caroline af Ugglas körde sin grej utan större övertygelse, men så hade hon ju också fullt upp att hålla koll på kamerakillarna.

Dags för Behrang Miri med vänner. Och dags för scenarbetarna att sättas på prov. De hade inte många sekunder på sig att få till fonden av fotografier.
Behrang var den som lyckades bäst i konststycket att båda nå ut genom TV-kamerorna och till publiken på plats och fick välförtjänta applåder. Jag var plötsligt inte alls ledsen att jag råkat bidra till att han gick vidare till andra chansen när jag röstade fel och gav honom en röst i stället för Ralf Gyllenhammar (som också fick en röst).

Erik och Tone står på tur.

Åh, vad jag önskar att den här bilden blivit bra, i så fall hade den blivit… bra…

Tone är knappast ensam på scenen……och sedan kommer ju Erik upp och gör henne sällskap.

Och sedan… kom lilla Svalans favorit!Anton Ewald!
Och vi satt så pass nära catwalken att lilla Svalan kunde smyga sig fram och få en handklapp av Anton när han var på väg fram till scenen!

Intressanta byxor ungdomarna har nuförtiden. De gör sig inte jättebra bakifrån. Ser ut som kalsongrycket blivit byxrycket.

Det här är i alla fall en kille som ger järnet, precis som Robin Stjernberg.

De här speciella dansstegen hade till och med lilla Svalan roligt åt. Ganska struttigt.

Hög klass på showen!

Och sen var det dags för Cookies N Beans.Här är det hög klass på både sång, musik och framträdande.

En artist återstår. Martin Rolinski. Om man undantar kvällens gästartist så var Martin den som sjöng sämst. Dessutom satt han och såg fruktansvärt uttråkad ut i greenroom och väckte inga som helst sympatier. Jo, kanske att någon genrepsproducent tyckte lite synd om honom för när han tiggde och bad om att få vinna i genrepet “eftersom jag aldrig har vunnit, inte ens ett genrep” så gav de honom faktiskt en låtsasbiljett till finalen.

Den här handen har highfivat både Anton Ewald och Martin Rolinski.

Plexiglasburarna är på plats och medan programledarna pratar hissas Martin upp i luften innan låten börjar……med att han hissas ner.
Jag undrar om de gjorde rent burarna innan liveprogrammet på kvällen. I det här ljuset ser de ju allt annat än rena ut, men det var inget man märkte av på TV.
Nog om Martin Rolinski.

Här kommer en bild på min idol:Han har stenkoll på allt, tar hand om programledare, artister och publik och visar exakt när allt ska ske. Dessutom är han lugn, trygg och fördelaktigt stor nog för att synas överallt.

Jag skulle ju inte bry mig om Martin Rolinski mer, men det här är en väldigt signifikant bild på honom. Medan de andra artisterna pratade och skrattade med varandra och tog kontakt med publiken, stängde han helt sonika av och låtsades att han inte var där.

Gina introducerar gästartisten:
Peter Jöback. “Music of the night” var ett pampigt och storslaget nummer men Peter lät bedrövlig. Tack och lov att det fixade till sig inför livesändningen senare på kvällen.

Caroline af Ugglas letar fram sin allergimedicin.

Gina och Danny sjunger duell med……Jedward.

Troligtvis kvällens bästa bild…

Fejkduell mellan Anton och Martin. När kamerorna är på smilar Martin upp sig…
…medan Behrang Miri är glad hela tiden.

Det var allt. Jag åker gärna på något av genrepen nästa år igen. Det var kul och häftigt och intressant.

Planen är att jag ska hjälpa våren på traven genom att börja cykla till jobbet.
Den här veckan gick det dock inget vidare.

Måndag – ledig från jobbet
Tisdag – bowling direkt efter jobbet (jag skulle inte hinna ta mig från jobbet till bowlingen med cykel)
Onsdag – bråttom hem eftersom det var Tillväxtgruppssamling kl 18 (och jag slutar jobba kl 17 och det tar en halvtimma att cykla hem, en kvart att åka till samlingen och mer än en kvart att äta)
Torsdag – jag behövde handla på hemvägen (och det känns orealistiskt att cykla med två överfulla papperskassar i uppförsbackarna hem)
Fredag – äntligen cykeldag! (tills Lilla Svalan kom på, precis innan vi satte oss på cyklarna, att det ju är orkesterdag för henne och hennes två kompisar i dag. De tar bussen fram på stan efter skolan och det är jag som hämtar dem från orkesterövningen när jag slutat jobbet.)

Nåja, våren får helt enkelt vänta på min hjälp till nästa vecka.

På påskafton bjöd vi hit goda vänner. Jag fick för mig att bjuda till med en riktigt rejäl buffé och hittade recept i Arlas lilla häfte och i Coops “Med Mera”-tidning. Dessutom hittade jag på några egna saker. Som vanligt lagade jag för mycket mat och nu har vi ätit i dagarna tre. Jag bjöd hit mina föräldrar på rester i går men det finns fortfarande mat kvar i kylen.

Här är menyn:
Välkomstdryck
Apelsinjuice med grenadin

Kalla rätter
Sesamkex med topping
Krämig äggsallad med brödpinnar
Petit choux
Kokta ägg

Varma rätter
Sötsura kycklingspett med ruccolapesto (Peston glömde jag tyvärr servera.)
Köttbullar på spett
Potatisgratäng
Rostad sparris med fetaost
Parmalindad rostad färskpotatis med syrlig sås
Broccolipaj med philaost
Bakade ägg
(Jag hade tänkt att komplettera med potatispizza men tiden räckte inte till vid förberedelserna och just potatispizzan var den rätt jag bestämt kunde få utgå redan när jag planerade maten.)

Tillbehör
Gurkstavar
Kalamataoliver (För att de är godast.)
Marinerad fetaost (Jag köper Apetinas färdiga, den är god.)
Småtomater (Kvisttomater med mycket smak.)
Blandade salladsblad (Jag tog en påse grekisk blandning och en påse italiensk.)
Stavar av portvinscheddar (Falbygdens Ost. Fantastiskt god!)
Paprikastänger
Majs (Från burk.)
Rädisor
Avokado (Halverad och skuren i skivor.)
Grekiskt lantbröd, smör och Falbygdens påskost (Vi köpte brödet på Coop, annars hade det naturligtvis varit mer pretentiöst att baka själv. Men ska man hårdra det borde jag kanske kärnat smöret själv också…

Till kaffet
Mazarinkaka med blåbär
Blåbärskaka med citronmaräng

Det mesta smakade bra men tyvärr blev ingen av kakorna något vidare. Mazarinkakan var för torr och blåbärskakan för seg. Mina personliga favoriter var sparrisen, de bakade äggen och sesamkexen.

Och här kommer recepten…

Välkomstdryck
Ta fram finglasen. Häll upp lite strösocker i en skål. Gnid kanten av glasen med en bit citron och doppa dem genast i sockret. På så sätt får du vackert frostade kanter. Häll upp apelsinjuice i glasen. Halva glaset eller kanske 2/3 är lagom. Häll sedan försiktigt i cirka en matsked grenadin i varje glas. Använd gärna en spetsig matsked och häll inte från hög höjd utan så nära ytan som möjligt. Då borde du lyckas att få grenadinet att lägga sig i botten av glasen utan att blandas med apelsinjuicen. Om du är osäker på resultatet kan du också göra i ordning glasen en bra stund innan servering så att grenadin och juice hinner separera.
Servera med en halv skiva citron hängandes på kanten och med ett sugrör.
Eftersom jag brukar använda mina finglas på fot klipper jag till sugrören i förväg så att de blir lagom långa i glasen.

Sesamkex med topping
Till kexen behöver du:
2 dl sesamfrö
1 dl solroskärnor
1 dl majsmjöl
½ dl linfrö
½ tsk salt
½ dl olja
2 dl kokande vatten.
Gör så här:
Blanda de torra ingredienserna. Tillsätt olja och det kokande vattnet och rör om till en lös smet. Häll ut smeten på papprad plåt och bred ut tunt. Sätt in i mitten av ugnen på 150 grader och grädda i 1½ timma. Stäng av ugnen och låt plåten stå kvar minst en timma eller längre, gärna över natten.
Bryt den stora kakan i lagom munsbitar.
När det är dags att servera kan du toppa med vad som helst.
Jag blandade avrunnen yoghurt med pepparrot och riven smakrik ost, och la en klick på varje kex. Sedan toppade jag med persilja, flingsalt och några solrosfrön.
Kexen var en riktig höjdare så de kan jag rekommendera. Enkla att göra var de också.

Krämig äggsallad
Du behöver:
8 hårdkokta och avsvalnade ägg, så stora som möjligt
1 dl creme fraiche
1 msk dijonsenap
2-4 krm salt
5 msk finhackad gräslök
200 g skalade räkor (det behövdes inte alls så många)
160 g löjrom eller annan rom (det gick inte åt så mycket heller, ta bara minsta burken)
Gör så här:
Skär försiktigt av toppen på äggen med en synnerligen vass kniv. För mig funkade det inte att “hugga till” utan jag fick i stället “såga” mig igenom skalen.
Gröp försiktigt ur äggen utan att skalen går sönder.
Hacka ägginkromet och blanda med creme fraiche, senap och gräslök. Smaka av med salt.
Lägg smeten i äggskalen och toppa med räkor, rom och eventuellt lite dill eller mer gräslök.
Ställ äggen i äggkoppar eller en äggkartong.
Servera med brödpinnar som du gör så här:
Tvätta en citron noga i varmt vatten. Torka av citronen och skär av det yttersta gula skalet (se till att inte få med något av det vita).
Lägg skalen i valfri olja (jag har använt rapsolja) och låt dra ett dygn ungefär. Sedan plockar du ur citronremsorna.
Ta valfritt antal rostebröd (beroende på hur mycket du vill göra…) och skär bort kanterna. Skär sedan bröden till “pinnar”, ½-1 cm tjocka.
Lägg ut pinnarna på bakplåtspapprad plåt och häll försiktigt oljan över. Jag tog en tesked och fördelade oljan rättvist. Eventuellt kan man även strö över någon bladkrydda eller flingsalt eller både också. Jag nöjde mig med citronoljan.
Rosta brödpinnarna mitt i ugnen på 225 grader tills de blir gyllengula.
Äggsalladen var god men ingen ahaupplevelse. Brödpinnarna fick dock en rykande åtgång. De hade en väldigt mild citronsmak och nästa gång tror jag att jag ska kosta på mig att använda färdig citronolja i stället, så blir det lite mer lagom smak.

Petit choux
Ta fram ett antal petit chouxer från frysen. (Har du inga sparade från ett tidigare tillfälle får du baka. Det är ganska svårt men väl värt ett (eller snarare några) försök för när det väl blir bra så blir det oftast väldigt bra.
Blanda en burk valfri cremefraiche med ett paket finhackad crabstick och lite finhackad dill samt eventuellt salt.
Klipp ett hack i varje petit choux och fyll hålet med cremen. Garera med kräftstjärtar eller räkor, en liten bit citron och en dillvippa.

Kokta ägg
Ta valfritt antal vita ägg. Vira in dem i rödlökskal och slå gummisnoddar runt om. Det går minst lika bra att knyta snören om, men det går fortare med gummiband. Koka dem som vanligt och kyl i kallt vatten. Plocka av gummisnoddarna och njut av de vackra mönster som skapats innan du äter upp äggen.

Sötsura kycklingspett med ruccolapesto
Tina 1800 g kycklingbröstfiléer.
Ansa dem och skär dem i strimlor, inte allt för mestunna.
Marinera dem åtminstone en halvdag i färdigköpt sötsur chilisås.
Trä upp dem på blötlagda spett och grilla dem.
Till ruccolapeston behövs:
2 vitlöksklyftor
½ dl pinjekärnor
1½ dl riven Kvibille präst (det går säkert bra med annan ost också)
3 dl ruccola
1 dl rapsolja
Skär löken i lite mindre bitar och mixa sedan lök, pinje, ost och ruccola och häll i oljan lite allt eftersom tills du får en lagom konsistens.
Ruccolapeston var en riktig höjdare och jag beklagar verkligen att gästerna inte fick chansen att smaka på den. När mina föräldrar kom för att äta rester dagen därpå fick jag dock fram den och åtminstone mamma uppskattade smaken.

Köttbullar på spett
Tina valfria köttbullar (till exempel Felix små delikatessköttbullar).
Trä upp dem på blötlagda spett och grilla.
Det går naturligtvis lika bra att steka egna köttbullar om man har tid och ork.

Potatisgratäng
Häll en påse potatisgratäng i en ugnsfast form och grädda i ugn enligt anvisningarna på påsen.
Eller gör en egen gratäng. Men de där färdiga påsarna som man köper ger väldigt goda gratänger och spar en fasa massa tid…

Rostad sparris med fetaost
Jag har gjort en stor sats. Det går alldeles utmärkt att halvera receptet.
Du behöver:
750 g färsk sparris
5 msk flytande margarin
225 g fetaost
1 dl mandelspån
Gör så här:
Bryt (eller skär) av den grövsta delen av sparrisarna. Ser de bra ut så kan du ju skippa det men de är inte goda att äta så fuska inte.
Lägg sparrisen i en ugnssäker form och ringla över margarinet.
Smula över fetaosten och strö till slut över mandelspånen.
Gratinera högt upp i ugnen på 250 grader i cirka 7 minuter eller tills fetaosten får lite färg.
Avnjut när de precis kommer ut från ugnen. Det är fantastiskt gott. Sparrisen hinner inte mjukna helt utan behåller en massa fin spänst och det passar så bra med sältan från fetaosten och det nötiga från mandeln som hinner bli rostad i ugnen.

Parmalindad rostad färskpotatis med syrlig sås
Det här var en enkel rätt att tillaga men väldigt god. Jag har gjort den på 21 potatisar men det är enkelt att anpassa mängden efter antalet gäster. Vi fick en hel del över och på måndagen skar Förundersökningsledaren ner resterna och stekte upp tillsammans med överbliven grillkorv och köttbullar och simsalabim så hade vi en riktigt god pyttipanna.
Du behöver:
21 små färskpotatisar
10 skivor parmaskinka eller annan lufttorkad skinka
2msk flytande margarin plus lite olivolja
2 msk färsk hackad rosmarin
Gör så här:
Sätt ugnen på 225 grader.
Skrubba potatisarna rena men behåll gärna skalet.
Dela skinkskivorna på längden och vira en halva runt varje potatis. Lägg potatisarna med skinkskarven ner i en ugnsfast form.
Ringla över flytande margarin (eller smält smör eller vanlig olja, allt efter smak och tycke) och lite olivolja. Strö över den hackade rosmarinen.
Stek mitt i ugnen ca 30 minuter eller tills potatisen är mjuk.
Jag tog ut potatisen emellanåt och kände med sticka och plockade bort de som var klara allt eftersom. Eftersom potatisarna är olika stora så är det en fördel att ta dem lite pö om pö.
Till såsen behövs:
2 dl matyoghurt
2 krm salt
2 dl surkål
Blanda ihop alla ingredienser till såsen och smaka av om den behöver mer salt.
Tro mig när jag säger att såsen är god och passar perfekt till potatisen. Tro mig också när jag säger att jag inte har en aning om vad jag ska göra av resten av surkålen från den gigantiska burk jag köpte, och som ändå var den minsta jag hittade.

Broccolipaj
Du behöver:
200 g smör
5 dl bovetemjöl
1½ dl Kesella kvarg lätt
500 g broccoli (motsvarar 2 huvuden)
6 ägg
2 dl mellangrädde
3½ dl Kesella kvarg lätt
1 tsk salt
2 krm svartpeppar
280 g Kvibille ädel
Gör så här:
Sätt ugnen på 200 grader.
Gör en pajdeg av smöret, mjölet och 1½ dl kvarg.
Tryck ut degen i två normalstora pajformar eller som jag gjorde, i ett antal portionsformar.
Låt formarna vila i kylen i 30 minuter.
Nagga pajskalen och klä eventuellt kanterna med aluminiumfolie för att de inte ska kana ner under förgräddningen. Förgrädda sedan mitt i ugnen i ca 10 minuter.
Under tiden som pajskalen står i kylen förbereder du fyllningen.
Skär broccolin i små knippen. Koka dem ca 1 minut i lättsaltat vatten och låt den rinna av väl.
Vispa äggen, mellangrädden, 3½ dl kvarg, salt och peppar.
Fördela broccolin i pajformerna. Smula över ädelosten. (Jag tog philadelfiaost med smak av gräslök i ställe, för jag gillar inte ädelost.) Häll på äggstanningen och grädda mitt i ugnen tills pajerna är klara. Och de blir för mörka innan äggstanningen är klar kan du täcka pajerna med aluminiumfolie.
Tack vare bovetemjölet blir pajerna glutenfria.

Bakade ägg
Här är receptet för sex portioner.
Du behöver:
1 stor rödlök i tunna ringar
en klick smör
1 tsk socker
3 krm salt
1½ krm riven muskot
90-120 g babyspenat
3/4 dl riven Svecia
6 msk vispgrädde
6 ägg
cayennepeppar
gräslök
Gör så här:
Sätt ugnen på 175 grader.
Fräs rödlöken i smöret. Strö över socker, salt och muskot. Lägg i spenaten och låt den gå mjuk.
Smörja sex ugnsfasta portionsformar och fördela lök- och spenatfräset i formarna.
Lägg lite riven ost i varje form och häll 1 msk grädde i varje. Knäck ett ägg i varje form och baka mitt i ugnen i 10-12 minuter tills ägget blir lagom fast. (Du kan skaka lite på formen så ser du. Det ska inte vara för “klart”.)
Dofta över lite cayennepeppar och garnera med gräslök. Serveras varma.

Potatispizza
Det finns flera fina recept på pizzadeg men jag hade ämnat fuska med Santa Marias färdiga pizzabottnar som är som en tjockare variant av tacobröd.
Enligt ursprungsreceptet ska man inte ha någon tomatsås i botten men jag ämnade använda Santa Marias färdiga tomtsås som kommer i plastflaska.
Gör så här:
Bred tomatsås på fyra pizzabottnar.
Skala och Skiva 3-5 fasta potatisar riktigt tunt. Är det färskpotatis behöver de inte skalas men då behövs förmodligen fler potatisar. Skiva gärna med mandolin så att det blir lövtunna skivor.
Lägg ut potatisskivorna på pizzorna. Hyvla över parmesanost av god kvalitet.
Strö över ca 2 msk grovt hackad färsk rosmarin.
Ringla över ca 1 msk olivolja eller vad som blir lagom mycket beroende på storleken på pizzorna.
Strö över ca 1 msk flingsalt.
Dra några tag med pepparkvarnen över varje pizza.
Grädda pizzorna mitt i ugnen på 225 grader. Har du gjort egen deg behövs cirka en kvart i ugnen men använder du färdiga bottnar går det snabbare.
Det här blir ganska knapriga pizzor som med fördel skärs i snibbar och serveras på en buffé. Det blir nog lite för torrt att äta en hel pizza som ensamrätt.

Mazarinkaka med blåbär
Vispa 200 g rumsvarmt smör med 2 dl florsocker tills det blir vitt och pösigt.
Tillsätt 1 ägg och 4½ dl vetemjöl. Blanda. Om degen blir för kladdig kan du låta den vila i plast i kylen en halvtimma.
Tryck ut degen i en pajform, 28 cm i diameter.
Vispa 250 g rumsvarmt smör och 500 g grovriven mandelmassa med elvispen.
Tillsätt 2 ägg, 2 äggulor och 3 msk vetemjöl. Ta helst ett ägg i taget.
Vispa slätt och häll smeten i pajskalet.
Blanda 500 g blåbär (tinade och avrunna) med ½ msk kardemumma. Köp helst hel och mortla så får du riktigt fin smak.
Strö blåbären över kakan och grädda mitt i ugnen på 180 grader cirka en timma.
Innan servering pudrar du över florsocker.
Kakan blev väldigt torr och jag tror det beror på att mycket av det gôttiga smöret rann ut ur min undermåliga springform under gräddningen. Dessutom tyckte jag inte kakan blev klar på en timma och lät den stå inne ett tag till. Det var säkerligen ett misstag.

Blåbärskaka med citronmaräng
Sätt ugnen på 175 grader.
Rör 100 g mör och 2 dl strösocker pösigt.
Rör ner 2 äggulor och 2 hela ägg i smörblandningen, ett ägg i taget.
Blanda 2½ dl siktat dinkelmjöl med 1 tsk bakpulver och 1½ dl halvtinade blåbär. Rör ner mjölblandningen i smeten.
Riv skalet av en tvättat citron. Spara skalet till marängen och pressa saften ur citronen. Rör ner citronsaften i smeten.
Bred smeten i en smord springform.
Vispa två äggvitor till hårt skum och rör sedan ner 1 dl strösocker plus skalet av citronen. Rör försiktigt så att inte luften går ur äggvitan.
Bred marängen över blåbärssmeten och grädda i nederdelen av ugnen i 40 minuter.
Låt kakan kallna. Innan serveringen garnerar du med stora blåbär och pudrar över florsocker. Serveras med vispad grädde.
Min kaka blev kompakt och seg. Om jag skulle göra om den tror jag att jag skulle satsa på vanligt vetemjöl i stället för dinkel. Kanske har det betydelse för konsistensen.

Även om snön ligger kvar och bara kan anses vara en aning naggad i kanten, så har det varit en vädermässig fullträff till påskhelg med sol, sol och mera sol.
Jag har tillbringat den mesta av tiden i köket men i dag tog Förundersökningsledaren med familjen på en härlig utflyktsrunda till Fågeldansen, Mösseberg, Göran Löwings ateljé, Naturum Hornborgasjön och avslutningsvis Varnhems klosterkyrka.
Enligt Hornborgasjöns hemsida var det drygt 50 tranor som besökte sjön i dag, men vi såg inte en enda av dem. En massa kanadagäss och svanar såg vi däremot.

Lunchen åt vi en bit från djurparken på Mösseberg. Förundersökningsledaren hade plockat med sig lite friluftsgrejer och stekte pyttipanna. Sedan fikade vi vid Löwings ateljé och tittade på hans underbara konstverk.

Behållningen av dagen är dels det härliga vädret och dels åsynen av mina barn som lekte så bra tillsammans.

I går kväll var jag på date. Det var en lång, mörk, muskulös man som bjudit ut mig. Han är riktigt snygg med bruna ögon, lätt skäggstubb och manligt grånande tinningar. Han är glad och underhållande och får mig att må bra.

Tack för en fantastisk favoritstund Förundersökningsledaren!

Den glädje barnen kände när den första snön föll i höstas, kan inte på långa vägar uppväga den närpå deprimerande hopplöshet jag upplever när jag tittar ut genom fönstret och ser snön vräka ner på vårdagjämningen.

Bilens temprometer visar tvåsiffriga minusgrader. Solen tänder gnistrande ädelstenar i buskagen utmed vägen. Det ser ut att bli en perfekt vinterdag.

Och det är den 14:de mars. Flyttfåglarna vänder skrämda tillbaka till södern och jag ängslas över min knoppande magnolia. Det ska va vår nu!

Efter jobbet i eftermiddag väntar en viktig bowlingmatch. Vi har anmält ett pojk- och ett flicklag från jobbet till Korpenserien. Gossarna har hållt på några terminer men för oss flickor är det första gången i år. Vi spelar i division 8 och ligger hopplöst sist i vår division.

I eftermiddag möter vi laget som ligger näst sist. Det bör alltså vara vår bästa chans att ta poäng. Jag ska ladda hela dagen.

Vilken helg vi haft!

I fredags städade jag i kyrkan tillsammans med lilla Svalan. Det gick mycket fortare och var dessutom roligare när vi var två. Efteråt landade vi i soffan hemma och tittade på den första semifinalen i Gladiatorerna. Innan jag gick och la mig hämtade jag hem Guldgossen från kyrkan.

I lördags tillbringade vi en stor del av dagen i Karlstad, och en ännu större del i bil på väg dit och hem. Det är märkligt att man kan bli så trött av att bara sitta en hel dag. Som om vägen tar musten ur en trots att det är bilen som snällt bär en alla mil.

Vi var med på eftermiddagens genrep inför melodifestivalens Andra Chansen. Och vilken upplevelse det var! För det första så var jag gravt imponerad av produktionen. SVT är verkligen mästare på att sy ihop ett stort event. Allt var minutiöst regisserat, från kameravinklar till trevligt folk som visade publiken till sina platser.
För det andra var det en upplevelse att få vara med om showen på plats. Allt låter mycket bättre live och helhetsupplevelsen förlåter lätt några falska toner.

I söndags var vi i kyrkan och sedan tog Guldgossen och jag en skön promenad i den välsignande solen.
Lilla Svalan kurade i biomörkret med några kompisar i stället.

Senare på eftermiddagen hjälpte jag Guldgossen med skoluppgifter och sedan avrundade Förundersökningsledaren och jag helgen med var sitt glas smoothie.

Sur, trött, gnälligt, trött och sur!

Det är väl jag i ett nötskal just nu.
I går hade jag ställt klockan på väckning tjugo över nio. Jag hade räknat ut att tiden skulle räcka till både dusch, frukost och lite tjat på barnen innan vi for till kyrkan i god tid.

Jag vaknade halv sex och behövde gå och kissa. När jag la mig igen kunde jag ine somna om. Magen är inställd på att “sköta sig” vid kvart i sju och varför den nödvändigtvis skulle tidigarelägga vanorna på helgen förstår jag inte, men hur som helst var det bara att traska upp och ta en sittning. Jag passade på att läsa lite också.

När jag väl kom ner under täcket igen kunde jag inte somna om. Inte förrän Förundersökningsledaren gick upp vid åtta lyckades jag somna till ordentligt.

Halv nio hade Förundersökningsledaren frukosterat klart och kom in i sovrummet och drog upp gardinerna.
-Barna är vakna, det är lika bra du går upp och ger dem frukost!

Det gjorde jag inte.
Jag kunde inte somna om heller, men jag låg i alla fall kvar i sängen och läste till tjugo över nio. Sedan duschade jag i lugn och ro, åt frukost med barnen och så kom vi i god tid till kyrkan.

På vardagarna går Förundersökningsledaren upp tio i sex och jag fem över.
I morse pep hans mobil redan vid fem. Det var någon facebookavisering. Jag vaknade, blev arg för att Förundersökningsledaren inte kan hålla telefonen på ljudlöst under natten, och kunde omöjligen somna om. Inte förrän strax innan hans väckarklocka ringde lyckades jag somna till.

Jag vaknade, somnade om, och väcktes igen fem minuter senare. Förundersökningsledaren hade glömt stänga av sitt alarm ordentligt när han gick upp, och bara snoozat väckarklockseländet.

Så nu är jag sur, trött, gnälligt, trött och sur!

Ni som känner mig, och kanske många andra också, vet att jag i somras förde en intensiv kamp mot trädgårdens skadedjur. Mördarsniglar, rådjur, myror, löss, någon typ av grå små flygfän som gillar jordgubbar och så getingar såklart. (De sistnämda är kanske inte skadedjur, så länge de inte ger sig på mig med välslipade gaddar.)

Nu är det vinter och hela trädgården är väl inbäddad i ett orört snötäcke. Eller vänta lite…
Så helt orört är det inte längre. I solens avslöjande släpljus ser jag plötsligt tydliga rådjursspår som klivit rakt över mina sålådor och gått raka vägen fram till äppelträdet. Där har de vitrumpade odjuren gnagt på gren efter gren i skydd av nattens mörker.
Min stackars Aroma har blivit angripen av dessa marodörer tidigare. En gång var det så illa att jag trodde hon skulle stryka med men den enda lilla tunna remsa bark som fanns kvar på stammen räckte för att förse kronan med energi tills resten av barken växt ut igen.

Nu blir det till att gå ut med sekatören och klippa rent efter rådjuren och sedan ska jag hänga upp en rådjursskrämmande liten doftpåse och hoppas att skadedjuren håller till godo med träden i skogen. Gud har försett dem med massor av salix bara några meter från mitt äppelträd, så varför ska de nödvändigtvis knapra på mina ägor?

Update: Lidens saluför inte rådjursskrämmarpåsar vintertid. På måndag ska jag kolla Granngården.

Det är lite jobbigt när livet går i ett. När det finns för dåligt med tid för andhämtning mellan varven. När det inte ens blir något “mellan” utan bara “varv”.

Jag är oerhört tacksam över att ha ett heltidsarbete. Det är inte alla förunnat att kunna gå till en trygg arbetsplats varje dag, veta att man gör nytta, och få en stadig inkomst. Ibland smyger sig dock tankar på om att man jobbar för mycket. Men egentligen är det inte arbetstiden som är för lång. Det är allt det där man gör när man inte jobbar, som det kan bli lite för mycket av. Och det gäller både när man gör roliga saker och “måsten” på fritiden.

I måndags for jag direkt från jobbet till frissan. Jag gick till samma frisör som jag var hos när jag gifte mig. Om jag inte missminner mig har jag varit där en gång efter bröllopet också, men det är i alla fall inte något stadigvarande utnyttjande av hennes tjänster.

När jag kom hem fick jag blandade reaktioner. Jag hade inte talat om att jag ämnade klippa mig utan planerat att ge familjen en liten “överraskning”. Det gick sådär…
Lilla Svalan sa rent ut att hon tyckte jag var ful.
Förundersökningsledaren sa ingenting, vilket i praktiken innebär att hans åsikt nog låg snubblande nära lilla Svalans.
Guldgossen var besviken över att överraskningen inte innebar semlor. “Det här är ju ingenting som gynnar mig”, var hans kommentar.

Sedan tillbringade jag resten av måndagskvällen med att förhöra Guldgossen inför veckans prov om greker och romare och ordklasser.

I tisdags var det dags för veckans bowlingtävling. Jag hann bara vara med halva tiden, sedan for jag direkt till Guldgossens skola för ett antal workshops. Jag kom hem för sent för att hinna hjälpa till med några läxor.

I onsdags hade vi tillväxtgruppsträff hemma hos oss från sex till halv åtta. Lilla Svalan var i väg med Royal Rangers och Guldgossen satt med läxorna. Jag hjälpte honom lite när våra gäster gått och sedan tittade vi på Sveriges Mästerkock innan det var läggdags.

I går kväll hade vi galej med jobbet. Jag kom hem strax före tolv på natten.

I kväll är det Förundersökningsledarens tur att förlusta sig. Han sitter inte på restaurang och svarar på omöjliga musikquiz utan spelar bordtennis med kollegorna.
Guldgossen ämnar tillbringa kvällen med ungdomarna i kyrkan och det återstår att se om lilla Svalan vill göra mig sällskap hemma eller om hon emigrerar till en kompis.

I morgon försvinner Förundersökningsledaren för övning med ett musikband och jag ska till kyrkan och koka kaffe på eftermiddagen/kvällen. Barna får klara sig själva en stund eftersom vi vuxna inte kan planera vår tid tillräckligt bra för att åtminstone en av oss ska vara hemma hela tiden.

På söndag spelar Förundersökningsledaren på förmiddagsmötet och på eftermiddagen har jag sagt till barna att de nog kan gå på bio. Under tiden kommer jag ligga som en liten våt fläck och försöka återhämta mig inför nästa arbetsvecka.

Det är tur att inte alla veckor ser ut som den här. Och ändå är det ingenting av det JAG ägnat mig åt som jag skulle vela ha ogjort. Det är bara det att det blir lite mycket när man inte hinner mellanlanda ordentligt.

Nu måste jag sluta skriva och skynda mig iväg och hämta lilla Svalan och några av hennes kompisar från orkesterövningen.

Det är dimmigt ute. Från min plats på jobbet ser jag bara konturerna av järnvägsbron.

Det är dimmigt inne i min hjärna också. Jag ser bara konturerna av ett medvetande. Dimman beror på gårdagen. Jag vaknade med huvudvärk, levde med huvudvärk och somnade med huvudvärk. Under förmiddagen slog huvudvärken ut min normala hörsel. Det kändes som båda hörselgångarna svullnade igen och vänsterörat började dessutom dista och skrälla. Jag fick hålla för örat under lovsången i kyrkan för det gjorde fysiskt ont att lyssna till den vackra sången.
På kvällen (när hörseln var tillbaka vid sitt normaltillstånd) fick jag stickningar i vänsterarmen.

Nu har jag druckit treo brus, tagit en Rosenrot Forte-tablett och styr stegen mot kaffebryggaren på jobbet för att försöka rädda vad som räddas kan av den här dagen.