Zäta

Nu tror jag faktiskt att jag har snutit ut hela hjärnan.

Men vad är det då som gör ont innanför skallbenet?

Igår kväll bakade lilla Svalan och jag lussebullar.
Jag kan inte minnas att jag någonsin bakat lussebullar förrut. Det kan bero på att jag inte gillar russin… Eller på att jag inte gillar saffran… Eller på att jag har så dåligt minne.

Hur som helst, kollegans fantastiskt goda lussebullar som hon bjöd på häromdagen, inspirerade mig, och dessutom kom jag på att jag nog gillar saffran nu, i alla fall.

Receptet hittade jag på recept.nu och det är med kesella, vilket gör degen smidig och lättarbetad. Kollegan tipsade mig om att hålla inne på mjölet och faktiskt så blev även mina och lilla Svalans bullar riktigt goda.

Vi hjälptes åt att sätta degen och sedan fördelade vi arbetet så att jag rullade längder och snurrade kringlorna och lilla Svalan stoppade i russinen.

Oftast var hon snabbare än jag så att hon kunde ta sig en liten paus medan jag förberedde ännu en plåt.
-Nu kan du fortsätta stoppa i russinen! ropade jag när jag tyckte hon pausat lite väl länge.
-Var ska jag stoppa dem då? I munnen eller!

Lilla Svalan är familjens mesta russinslukare.Hon såg dock till att alla lussebullarna fick två russin var innan hon kalasade på resterna.Se så fint gula lussebullarna blev av bara ett ynka gram saffran.

Skjuts in i ugnen…

I helgen som gick var Förundersökningsledaren i farten och satte upp stjärnor och stakar. Så här fint blev det:

Kontorsfönstret med en orkidé som blommat oavbrutet i 2 år.

Köksfönstret med näverstjärnan vi fått av svärmor i julklapp ett år.

Trots att vi bott här i snart 5 år har vi ännu inte satt upp någon tavla på den stora vardagsrumsväggen. Jag har köpt ett fint tyg som någon gång ska bli en tavla. Men när det är jul passar det ju bra att sätta upp ett ljusdraperi i stället. Jag trodde Förundersökningsledaren blivit snurrig när han ringde från IKEA förra julen och frågade om han skulle köpa en ljusslinga med runda stjärnor och filt. Men jag litade på hans omdöme när han försäkrade att det nog skulle bli fint. Och som tur är har han bättre omdöme än förklaringsförmåga.

I vardagsrumsfönstret får vi plats med både stakar och stjärna. Adventsstjärnan är den finaste vi har enligt min mening. Den har så tunna fina strålar och jag har målat den med silvervirvlar, vilket inte syns på bilden… Jag köpte den riktigt billigt på Lisebergs julmarknad för några år sedan.

Jag har ju glömt att visa er vinsten jag fick från rosdrottningen Annalunda.
http://annalunda.blogspot.com/

Bara paketets vackra inslagning var en vinst i sig.Innehållet gick inte heller av för hackor. Två fina ljuslyktor.Guldgossen frågade genast om han inte skulle kunna få ha den ena på sin skolbänk, men icke! Nu pryder de som jag tidigare redan berättat, mitt skrivbord på jobbet, och sprider ljus och värme över min arbetsdag.

Jag måste berätta att jag försökte släcka ljusen genom att blåsa ut dem genom snöstjärnan. Jag blåste som en galning men det hjälpte inte. Lågan fladdrade inte ens till. Istället lät jag dem brinna ut och slockna av sig själva fastän jag gick hem tidigare och lämnade dem obevakade.
Dagen efter berättade kollegan att han släckt dem åt mig. Jag frågade om han lyckats blåsa ut dem och det var ingen konst tyckte han. Han tog nämligen ut värmeljusen genom hålen i botten. Och så påpekade han att det är en glasskiva innanför snöflingorna så det var inte så konstigt att jag inte lyckades blåsa ut dem!

Än finns det chans att vinna detta fina smycke.

Hoppa till länken och var med i min tävling.
http://blogg.zettervall.se/#post1055

I natt sov jag inget vidare. Näsan var så täppt att jag inte kunde andas genom den och ni vet ju vad som händer när man försöker sova med öppen mun ett tag – det blir torrt som snus. Till slut fick jag lite flöde på snoret och körde upp en tulo i gommen och sedan sussade jag som ett litet barn, i en kvart. Då ringde klockan och det var dags att stiga upp.

Febertermometern bekräftade mina misstankar så idag är jag hemma. Jag får dåligt samvete när jag är hemma och är sjuk. Det hade varit såååå mycket bättre om jag jobbat.
Jag får också dåligt samvete för att jag inte gör nå´t vettigt hemma. Det finns så mycket jag skulle behöva ta tag i, men jag orkar inte.

Hela förmiddagen har jag ägnat ömsom sittandes, ömsom liggandes i soffan, framför en hoper gamla avsnitt av Jordan – Rättsläkare. Jag har virat in mig i mitt täcke, iklädd jeans och tröja och raggosckar – över den långbenta pyjamasen. Och har jag råckat sticka ut någon lem en aning för långt ut från täckets värmande hölje så har jag huttrat en stund tills den tinats upp igen.

Nu är klockan halv ett och jag har tvingat mig att avbryta min långa TV-session (har suttit/legat där sedan kvart i åtta) för att förse mig med lunch. Igår kväll mådde jag inte lika kass som nu och lagade en god tomat-lök-tonfisksås som även räcker till mat idag.

Ånej!

Det är inte bara näsan som rinner. Nu känner jag mig plötsligt förkyld på riktigt. Ögonen tåras, halsen kliar, näsan är på något märkligt sätt både täppt men samtidigt rinnande, jag nyser som tomtegubben utanför sin stuga.

Jag tror jag har feber.
Och snart är det julkonsert i kyrkan och jag ska drilla på de höga tonerna och sjunga Ave Maria.

Jag tänkte att vi skulle ha ett upprop här.
Vad är era måsten på julbordet? Skriv en kommentar med vad du inte kan vara utan, så för jag statistik.

Jag börjar:
Voullevent med krabbstuvning. (Jag har ingen aning om hur det stavas och hittar inget när jag googlar (vilket kan bero på att jag inte vet hur det stavas…) men gott är det i alla fall.)
Svärmors luftiga ugnsomelett.
Janssons frestelse
Ägghalvor med kräftor eller räkor på.
Cheddarost

Kranen läcker.

Jag sitter med en stor papperstuss i ena näsborren, till stor förnöjelse för mina kollegor.

Nu börjar jag se fram mot julen lite.

Ikväll ämnar jag baka lussekatter med barnen och på lördag blir det pepparkakor.
Veckan innan jul har jag en inbokad julscrapparkväll med en kompis och snart ska jag skicka min önskelista till tomten.

Söndagen den 14de håller vi julkonsert i kyrkan och jag går hemma på kvällarna och gnolar på en sång vi ska sjunga med kvartetten.

Förundersökningsledaren satte upp adventsstjärnor och stakar i helgen som gick.

Jo, det känns som det börjar bli dags snart…

Den här förmiddagen har bjudit på både roliga och tråkiga överraskningar.

Jag vaknade tjugo över fem när klockan ringde för att jag skulle hinna duscha i lugn och ro innan jag behövde äta frukost och väcka barnen. Innan jag klev ur sängen kom jag på att jag ju skulle till läkaren klockan nio och alltså hade gott om tid att duscha efter att jag lämnat barnen.
Jag la mig tillrätt och försökte somna om. Det var inte så lätt för jag frös om fötterna och var väldigt kissnödig men ni vet hur det är, man försöker ju in i det längsta att inte kliva upp ur sängen för då är det svårare att komma till ro igen. Och det går ju att sova även om man fryser lite, eller är lite nödig.
Fast har man stort behov av att tömma blåsan så går det inte så bra. Efter åtta minuter gick jag upp på toaletten.
Väl tillbaka i sängvärmen kunde jag i alla fall inte mer än dåsa till lite och det var bara tio minuter kvar tills jag var tvungen att gå upp på riktigt.

Det första som hände idag var alltså att ett tidigt uppstigande förvandlades till ett vanligt uppstigande som förvandlades till ett tidigt uppvaknande med försuttna chanser till mer sömn. Suck!

När jag tog hand om Guldgossens läpp upptäckte jag att penicillinet har börjat ge effekt och läppsvullnade har lagt sig lite grann. Det fanns inte mycket var att klämma ut men läppen känns fortfarande hård och öm så jag vill inte blåsa faran över ännu.

Det gick bra att lämna barnen på skolan. Guldgossen var visserligen trött och seg efter att ha somnat alldeles för sent på kvällen men med lilla Svalan är det inte längre några problem. Alla mornar med tårar och gråt är som bortblåsta. Nu visar hon upp sitt gamla vanliga jag igen och det är så skönt!

Så for jag hem och tog en lång, skön dusch. Det är egentligen otroligt lyxigt att få stå i duschen i tjugo minuter och låta det strilande vattnet skölja över kroppen. Jag hade kunnat stå i tio minuter till om det inte varit för att jag började tänka på huruvida det skulle kunna bo ett odjur i vårt avloppssystem eller inte. Jag tyckte jag hörde ett konstigt ljud och så var tankarna igång. Jag såg framför mig hur jag stod där i duschen, med schampo i öronen och vattenstrålarna som dränkte alla andra ljud, och så börjar en lång tentakel slingra sig upp ur golvbrunnen. Plötsligt klämmer den till kring mitt ben och drar ner mig på golvet. Kanske sitter det hullingar utmed tentakelarmen så att jag inte kan slita mig loss. Jag dras mot avloppet och plötsligt försvinner armen ner i hålet. Tidsfristen jag får är dock minimal. När jag vänder mig om för att krypa mot dörren dyker en ännu kraftigare tentakel upp ur toalettstolen. Den är täckt med kraftiga sugkoppar. Från handfaten och ur badkaret ringlar sig smala ormlika fingrar som griper efter mina armar och mitt hår.

Ja, jag kanske inte ska utveckla detta mera (efter en stund blev det även tänder inblandat), men ni förstår själva att jag sköljde schampot ur håret och avslutade duschen så fort som möjligt. Min livliga fantasi har ibland en förmåga att försätta mig i olustiga situationer.

Ännu en olustig situation uppstod när min chef ringde från jobbet kvart över åtta och frågade var jag höll hus. Uscheligt pinsamt! Jag hade sagt att jag ämnade komma till jobbet som vanligt klockan åtta, för att sedan avvika kvart i nio och fara till läkaren. Denna självklara planering hade någon gång under natten blåst bort från mitt minne och sinne. Nu hade jag missat 45 minuters arbetstid och istället stått i duschen och gôttat mig tillsammans med mina imaginära kloakmonster.

Nåväl! På väg till vårdcentralen fick jag ändå lite uppmuntran. Mitt i Örslösarondellen stoltserade en nästan två meter hög skulptur som några kreativa människor förfärdigat under nattens snöfall. Den var mycket naturtrogen och verklighetsnära och jag förstod att man lagt ner mycket tid på att lyckas få den stå upprätt sådär.
Konstverket föreställde en erigerad penis.
Att göra en snösnopp om man vill lämna något åt eftervärlden (om än kortvarigt eftersom den förmodligen slaknat under dagens töväder) tycker jag är betydligt mer innovativt än att till exempel hugga ner träd eller klottra fula ord.

Klockan nio träffade jag en läkare för att få göra allergitester. Jag misstänker att jag är allergisk mot björk, vindruvor och kanske vass.
Något förvånad blev jag när jag skakade hand med en man vars ansikte jag sett tidigare på morgonen. Det var varken i avloppet eller i samband med snöskulpturen. Nej, han var en de som i lokaltidningen fått svara på frågan: ”Vilken är den bästa uppfinningen”. De andra svarade ”hjulet”, en kvinna svarade ”boken såklart!” men min läkare svarade ”datorn”.

Trots hans förmodade tilltro till modern teknik var han ändå tämligen svårövertalad när det gällde nyttan av allergitester. Till slut lyckades jag i alla fall tjata mig till ett prov. Däremot lyckades jag inte förmå honom att undersöka min nacke som jag så ofta har ont i.
-Det är nog en förslitningsskada och det kan man inte göra något åt, vad det besked jag fick.
Det känns ju uppmuntrande!

Jag fick sätta mig i väntrummet igen och vänta (vad gör man annars i ett väntrum?) på att få komma in till labbet där pricktestet skulle utföras. Jo, för jag var ju inställd på att göra ett pricktest. Senast jag var med barnen på allergikoll var det pricktest. Vid ett pricktest droppar man en droppe av det misstänkta ämnet på huden och gör sedan en liten grop i skinnet med ett trubbigt verktyg.
Jag har inget emot pricktest. Jag var beredd på pricktest. Jag gillar pricktest.

Jag blev något konfunderad när labbsköterskan kommenderade ner mig i blodprovsstolen, bad mig kavla upp ärmen, och spände på mig ett blodstoppande spännband.
-Tänker du ta blodprov nu, frågade jag.
-Ja, erkände hon.

-Jag är stickrädd, kontrade jag.
Då tippade hon stolen bakåt och tog fram sitt ömmaste handlag och tog det minst skrämmande, minst stickande, mest perfekta blodprov jag varit med om. Hon förvarnade inte om när hon skulle sticka och hon pratade om intressantheter medan hon stack och jag kände mig som ett litet tryggt barn!

Den for jag till jobbet och fick världens godaste fika med hembakade lussebullar och pepparkakor som smakade pepparkaksdeg. En kollega fyller år idag och bakade igår, och kombinationen var perfekt!

På mitt skrivbord tände jag sedan de fina ljuslyktorna jag vunnit hos Annalunda och hade det riktigt mysigt.

Och så började jag ringa.

Efter ett tag blev jag inbegripen i ett längre samtal och fick händerna fria eftersom jag inte hade något att skriva under tiden som vi samtalade.

När man som jag är van att skriva hela tiden kan händerna lätt tycka att de är lite sysslolösa om de inte har något att göra.
Alltså började de fladdra runt i luften framför dataskärmen, och den ena handen placerade sig med ett stadigt grepp ovanpå en av ljuslyktorna.

Vet ni vad som händer med tunn plåt som står en längre stund direkt under en ljuslåga?
Just det, den blir väldigt varm!

Och inte kunde jag skrika heller eftersom jag pratade i telefon men en icke ont anande människa.

När vi lagt på gick jag till toaletten och spolade kallt ett tag och nu syns det bara ett pyttelitet rött märke efter mitt oförståndiga hanterande av ljuslyktorna.

Det var väldigt vad jag hör dåligt.

Jag pratade med en kontaktperson på jobbet. Jag sitter just nu och ringer för ett dataföretag. Mannen i andra änden sa:
-Jag är inte säker på att det är intressant just nu.
Jag säger:
-Va, tror du vi jobbar med virus?

Han säger:
-Vad du skriver snabbt.
Jag säger:
-Tycker du jag skriker?

Till slut retierar jag och drar till med en klassiker:
-Nu går jag hem och tvättar öronen med spetsig tvål!

Efter mina fina vinster hos Barlack och Annalunda vill jag prova lyckan igen.
Den här gången är det tävling hos Violas romantiska hem. Klicka på länken så har du också chans att vinna fina saker från hennes butik.

http://violasromantiskahem.blogspot.com/2008/11/tvling-hos-romantiska-ting.html

Jag vill helst vinna det här fina fatet.

Man behöver naturligtvis inte vara med och tävla för att få hem godaker från butiken. Det går minst lika bra att handla direkt. Här är adressen till Violas butik “Romantiska Ting”.

http://www.romantiskating.se/

Nu är det dags!
Jag har vunnit två bloggtävlingar och känner att det är hög tid för mig att bidra till tävlingskulturens fortlevnad i bloggvärlden.

Vinsten är det här smycket:
http://blogg.zettervall.se/#post869

Eftersom vinsten är så fin så får det ju inte vara för lätt att vinna. Därför har jag satt ihop en liten tipzpromenad med tio frågor. Själva promenaden får ni ta i bloggen och tipzfrågorna ser ni här nedan. För att vara med och tävla besvarar du frågorna, noterar vilken bokstav som stämmer överens med rätt svar och mailar mig din bokstavsrad på adressen: blogg@zettervall.se
Alla kan delta, du behöver alltså inte ha någon egen blogg för att vinna.

Nu till frågorna:

Fråga 1
Vilken figur är Zäta i julkrubban?

M. Vis man
A. Herde
G. Maria
S. Kamel
V. Jesusbarnet
I. Lamm
K. Ängel
T. Åsna

—————————————-

Fråga 2
Vad tycker Zäta om att städa?

N. Det går an med musik till.
I. Det är kul när det är klart.
N. Det är en bra motionsform.
J. Det är tråkigt.
A. Det är riktigt roligt.

—————————————-

Fråga 3
Vad är Zäta fobiskt rädd för?

Ö. Getingar
L. Råttor
T. Ormar
O. Blod
K. Mörker
I. Att vara tyst.
G. Att flyga.

—————————————-

Fråga 4
Vem är Zätas absoluta favoritbloggare?

S. Jensen: http://jensenstankar.blogspot.com/
O. Rana: http://ranashorisont.blogspot.com/
T. Vardagsglimterskan: http://vardagsglimt.blogspot.com/
I. Helena: http://nyckelntillmitthjarta.blogspot.com/
G. Skärgårdsdoktorn: http://skargardsdoktorn.blogg.se/

—————————————-

Fråga 5
Var var Zäta väskryckare?

D. London
U. Paris
E. Lidköping
T. Stockholm
T. Trollhättan

—————————————-

Fråga 6
Vad heter huvudpersonen i Zätas hemliga ljugarblogg?

J. Henrietta
Ä. Rosamunda
R. Vendela
N. Simona
Ö. Felicia
G. Grace
L. Olga
A. Zäta

—————————————-

Fråga 7
Vilken dag handlar Zäta på torget?

L. Lördag
U. Onsdag
R. Fredag
A. Måndag

—————————————-

Fråga 8
Vad har Zätas pappa för yrke?

R. Bonde
A. Rörmokare
N. Elektriker
D. Affärsbiträde
I. Slaktare
G. Bilmekaniker

—————————————-

Fråga 9
Vilket datum gjorde Zäta sitt första inlägg i bloggen?

S. 15de februari 2008
N. 30de februari 2008
E. 9de februari 2008
D. 1a februari 2008

—————————————-

Fråga 10
Var bor Zätas yngsta lillasyster?

T. Ludvika
A. Falun
K. Borlänge
D. Gävle
R. Mora
O. Milano
P. Sandviken
P. Hofors

Nu är det bara att gissa, eller leta efter svaren i min blogg, och maila mig din bokstavsrad.
Jag kommer dra en vinnare bland de rätta svaren på söndag den 7de december.

Kom ihåg att du måsta maila svaren på
blogg@zettervall.se
Du kan alltså inte vinna genom att lägga en kommentar till inlägget. Det skulle ju inte vara så smart om du avslöjar det rätta svaret för alla andra, eller hur!

Jag har ju faktiskt slutat skriva om maten jag äter. I alla fall i listform.

Men jag ville bara tala om att idag har jag lärt mig stava till vitlöksbaguette!

I fredags var det ju begravning efter Förundersökningsledarens farmor. Det var en ljus och fin begravningsakt och även minnesstunden efteråt präglades av ljusa minnen.

I fredags träffade vi också alla Förundersökningsledarens syskon och deras barn.
Guldgossen och lilla Svalan är så förtjusta i sina små kusiner.
Lilla Svalan var mäkta stolt när hon fick hålla en blott tre veckor gammal nyföding i sina armar.

Den här lille gossen är fortfarande några hekto mindre än lilla Svalan var när hon föddes, och mer än ett kilo lättare än var Guldgossen var.
Jag vågade aldrig hålla honom.

Så här blev örhängena som Guldgossen beställde att ta med som födelsedagspresent när klasskamraten följde med.
De består av facetterade lila glaspärlor och runda, lite lila-bruna glaspärlor.Mellan de större pärlorna sitter transparenta silverline roccaille-pärlor.

Hos tandläkaren konstaterades det att den av Guldgossens framtänder som ser mest normal ut är något mobil. Det betyder att den är lite lös.
Förhoppningsvis fastnar den av sig själv och förhoppningsvis överlever den. Både framtänderna lever än så länge men jag måste ha koll på om någon av dem svartnar eller om det uppstår en blåsa i tandköttet över tanden som i så fall tyder på infektion.
Jag kan redan det där eftersom lilla Svalan redan varit med om en sådan resa.

Jag fick också komma in till vårdcentralen för infektionen i läppen och Guldgossen har fått penicillin. Jag ska hjälpa läkeprocessen på vägen genom att klämma ut så mycket var som möjligt morgon och kväll och närhelst jag kommer åt.
Det är ju tur att jag är en så hårdhudad och okänslig mamma!

Annars fick jag faktiskt lite ont i magen av sympati ikväll när jag torterat Guldgossen ett tag och försökt klämma var ur den svullna läppen. Jag berättade för honom att jag tyckte så synd om honom att jag fick ont i magen, och då började han gråta för han ville inte att jag skulle ha ont i magen!

Det är verkligen en Guldgosse jag har fått som son!

*

Så här såg han ut när läppen var nybiten. Nu ser det värre ut.

Min innovative datanördskollega har gjort en egen julkrubba till oss på jobbet. Jag har nämnt det i ett tidigare inlägg men inte visat några bilder.
Jag tänker inte visa så mycket bilder nu heller, för jag är inte säker att mina kollegor vill skylta med sina ansikten i min blogg, men jag ska visa er vilken figur jag agerar i krubban.

För dig som vill göra en egen krubba att överraska kollegor eller vänner med (kanske något för dig Skärgårdsdoktorn…) så gör man så här:
Införskaffa ett stycke skokartong eller dylikt att göra själva stallet av.
Googla fram bilder som passar på de olika figurerna i krubban.
Klipp och klistra lite i lämpligt bildredigeringsprogram och sätt in ansiktena på dina kollegor på valda julkrubbeaktörer. Tänk på att du kommer stå högt i kurs hos dem du väljer ut som vise män, medan du förmodligen inte samlar lika många poäng från åsnan.
Skriv ut och klipp ut dina fotomontage och klistra upp dem på kartong.
Sätt fast ett stödben bakom kartongen så att de kan stå. (Här är silvertape ett bra hjälpmedel.)
Arrangera figurerna runt stallet.

I natt drömde jag en mardröm.

Jag var i djungeln tillsammans med lite annat löst folk. Det var massa giftiga ödlor och annat elände överallt så jag hade fullt upp med att freda mig.

Efter ett tag bestämdes det att vi skulle lämna djungeln och söka oss till lite mer ofarliga trakter. Vi gick på en stig som löpte utmed en flod. Min mamma gick först.
Plötsligt dök det upp en stor fet krokodil (större än de vi såg på Skansenakvariet) och attakerade mamma. Alla blev rädda och jag flög upp i ett träd eftersom jag var den enda som kunde flyga.
Jag skrek det högsta jag kunde för det skrämde krokodilen tillräckligt för att min mamma skulle hinna undan. Hon var dock inte så försiktig av sig utan gick ner till floden för att skölja av sina blodiga ben…

Jag vaknade innan krokodilen hunnit äta upp henne.

Och sedan drömde jag på nytt.
Den här gången drömde jag att jag berättade om krokodildrömmen för någon.

*

Här är krokodilerna vi såg på Skansenakvariet:

I morses när jag väckte Guldgossen fick jag se att såret på utsidan av överläppen blivit infekterat. Jag kunde klämma ut flera liter var. (Okej, det var väl lite överdrivet men som mamma KÄNDES det i alla fall så mycket.)

Jag har fått tid hos tandläkaren redan i eftermiddag och ska hämta Guldgossen direkt efter min snabba lunch.

Nu slutar jag med matkollen.

Jag har tröttnat på det eviga upprabblandet av vad jag äter. Det är ju inte så fantastiskt stor variation heller.
Och jag tror faktiskt att jag är den siste som tröttnat. Jag menar, nog har du som läser det här ledsnat för länge sedan!

Det kunde ha varit värre. Men det var inte direkt kul heller.

När Förundersökningsledaren kom hem med Guldgossen drog jag en suck av lättnad över att de i alla fall inte åkt direkt till akuten och att det sålunda inte var såååå farligt.

Guldgossen blödde ymnigt från överläppen och jag satte honom i mitt knä och tröstade medan Förundersökningsledaren rotade efter något i frysen att kyla med. Efter lite förhör och underökning visade det sig att Guldgossen krockat med en annan kille i en hoppborg på kalaset och förmodligen bitit sig själv i överläppen. Den var nästan helt genombiten och det var sår både på ut- och insidan. På insidan var det djupast.

Jag la Guldgossen i soffan och fortsatte att kyla medan jag ringde jouren. Telefonkö på 26 minuter!

Jag får fortsätta skriva en annan gång för nu ropar lilla Svalan att badkaret är fullt och vi ska bada bubbelbad.

Här kommer fortsättningen:
Jo, det var ju telefonkö i en halvtimma och det var rätt irriterande eftersom Guldgossen blödde och grät. Han tyckte också att ena framtanden var lös och tandskador ska man definitivt vara uppmärksam på.
Jag placerade Guldgossen i soffan och fortsatte lyssna på kösvarsmeddelandet. Bland annat fick jag höra att på helgerna finns det tillgång till jourtandläkare mellan 9-11. Nu var klockan halv tolv. Typiskt! I fortsättningen ska jag se till att vår familj bara skadar sig mellan 9-11 om det är helg, eller möjligtvis strax före klockan nio.
Vi hade köplats nr 14 från början. Sedan blev det nr 6. Då tappade jag greppet om fryspåsen Förundersökningsledaren gett mig, inlindad i en handduk, och ut på golvet trillar en frysen falukorv!

-Det är en falukorv här! Jag blir full i skratt och till och med Guldgossen drar på den uppsvullna läppen. Förundersökningsledaren hade inte hittat nåt bättre och eftersom vi ändå skulle äta falukorv till lunch så var det den som låg närmast till.

Efter en halvtimma kommer vi äntligen fram till sjukvårdsrådgivningen. Jag brukar tycka att de är bra att prata med när man har någon fråga och när skadan inte är värre än att man tror att man själv klarar av den. Den här gången ville jag ju bara ha tag i en jourtandläkare och få åka in till den vanliga jouren så att de fick se över bettet i läppen. Jag kände absolut inget behov av att prata med någon.

Närmaste jourtandläkare fanns tillgänglig i Göteborg. Jag kände på Guldgossens tänder och de var inte så fastligt lösa så vi struntade i tandläkaren så länge. Sköterskan som svarade letade länge i sin dator för att ta reda på vad man gjorde med läppskador och det tog ett tag innan jag lyckades övertyga henne om att vi skulle få åka till jouren.

På jouren träffade vi en bra sjuksköterska som tvättade rent och undersökte såret. Jag fick med mig koksaltlösning hem och fick rådet att smörja med vaselin för att hålla läppen smidig under läkningen. Hon berättade att man inte brukar sy i läpparna för de läker sig själva, men gav oss bestämda order om att kontakta Folktandvården för röntgen.

Guldgossen hade svårt att prata ordenligt eftersom han inte kan sätta ihop läpparna.
-Kakka, kan du konna! säger han när han vill ha hjälp.

Nu är det bara att hoppas på god läkning!

Vad rörigt det blev i min hjärna nu!

På morgonen tog vi det lugnt och jag och lilla Svalan låg och drog oss innan vi anslöt till de andra för en sen frukost. Guldgossen skulle iväg på kalas så vi har slagit in paket och gjort klädsliga förberedelser.

På förmiddagen har vi planerat lite inför i morgon, då vi först ska på adventsgudstjänst, sen äta hämtpizza hos oss och sedan åka till Skara på eftermiddagen för att se på tomteparaden, tillsammans med vår tillväxtgrupp och kanske flera.
Planerande har inneurit viss tankeverksamhet och några telefonsamtal.

Alldeles nyss kom lilla Svalans kompis på besök och jag hjälpte dem ner i badkaret för lilla Svalan tyckte det skulle vara mysigt om de badade ihop. Kompisen har inget badkar hemma och tyckte det var en bra idé också.

Och precis när jag stod och visade dem vilka knappar de får trycka på (bottenbubblorna) och vilka knappar de inte får trycka på (ryggmassagen som sprutar vatten över hela badrummet när inte badkaret är helfyllt) så kikar Förundersökningsledaren in och säger att de ringt från barnkalaset och talat om att Guldgossen är skadad. Han tar bilen och ger sig snabbt iväg till gympasalen där kalaset äger rum.

Och här sitter jag och vet ingenting om vad som hänt eller hur det går. Är han bara lätt skadad och kan stanna kvar på kalaset? Eller är han svårt skadad och behöver åka till akuten, eller kanske ambulans?

Och i mig dunkar fortfarande sviterna efter morgonens läspass med Peter Barlacks bok “Ikke bare tennis” och tårarna som då rann i strida floder bränner fortfarande bakom ögonlocken och dess ränder finns kvar i mitt hjärta.

Nu kom de hem, tack och lov!

Nu har jag uppdaterat inlägget om Stockholmsresan. Det blev rätt långt!

http://blogg.zettervall.se/#post1023

Här är länken dit om du inte orkar scrolla.

I morgon är det begravning. Då blir det inget bloggande.

Ha en bra helg på er!

Nu var det länge sedan sist.

Huvudvärken, den krypande. Den vill liksom inte göra så mycket väsen av sig, men den har lagt sig som ett litet stickande, illavarslande orosmoln runt skulten och viskar till mig:
-Nu kommer jag snart. Jag kommer inte vara snäll.

Jag var och handlade på lunchen. Mjölk, frukt, bröd, köttfärs och lite mer vardagsgrejjer. En packe 100-grams kopieringspapper på Corporate Express.

När jag kom tillbaka till jobbet var parkeringsrutan jag lämnat en halvtimma tidigare upptagen. Det var även rutan bredvid – av samma bil.

Jag tycker det är rätt puckat att ställa sig i två rutor på en fullknôkad parkeringsplats. Nu var det visserligen ingen större fara. Jag kunde kila in min lilla nätta Mitsubishi bredvid den stora vita Volvon eftersom det fanns ett litet mellanrum till nästa parkeringsplats, men ändå… Jag blev lite sur.

Tillräckligt sur för att surkärringen i mig skulle slå till. Utan någon som helst eftertanke (och det är ju inte att rekommendera) skrev jag ett litet meddelande i smutsen på förardörren på den felparkerade bilen.

“Prova ställa dig I rutan nästa gång.”

Igår var jag riktigt duktig.

Jag tränade en stund efter jobbet och koncentrerade mig på axlar och skuldror men smög med lite lår också. Efter en kort och koncentrerad stretch for jag hem och åt tillsammans med familjen.

Sen ägnade jag kvällen åt att:
Leta fram begravningslämpliga kläder till Guldgossen som också kommer vara med på begravningsakten.
Leta reda på, prova ut, sy in och prova igen de kläder lilla Svalan ska ha i morgon.
Sy ihop lilla Svalans termobyxor som spruckit från grenen och ner till knäet.
Plocka i ordning på lite post.
Öva en av sångerna till begravningen med Förundersökningsledaren som ska spela gitarr till.
Göra ett par örhängen på beställning av Guldgossen som ska på kalas på lördag. Det är första gången Guldgossen ber mig göra ett smycke och jag blev verkligen jätteglad för det förtroendet. Han har även inspekterat och godkänt örhängena.
Göra en liten presentask som Guldgossen kan lägga sin present i.
Duscha.
Läsa Peter Barlachs bok, som har växt lite sedan kvällen innan.

Idag klappar jag mig på axeln (tack Jensen för det fina uttrycket) och säger att det var duktigt jobbat.

Frukost
Ve och fasa, äggen är slut. Det fick bli en tallrik Kellogs red berries istället.
Det har sett så läckert och gott ut på TV-reklamen men i verkligheten var det som alla andra tråkiga frukostflingor.

Fika
En clementin.

Lunch
En proteindrink.

Fika
Ett äpple.

Nu är det för sent för kloka råd.

Jag går och tränar i alla fall en liten stund, så får jag fara hem och prova kläder på lilla Svalan sen.

Jag kom just på att lilla Svalan ju också ska vara med vid begravningsakten och följdaktligen också bör ha lämplig klädedräkt.

Jag tror jag har en svart- och vitblommig blus och klänning i garderoben men jag tror att det kanske är röda kantband på, och det är nog för stort för lilla Svalan också. Det är jag eller någon av mina systrar som haft den när vi var små.
Om nu lilla Svalan ska ha de kläderna så borde jag inte gå och träna efter jobbet utan stanna hemma och sy istället, för i morgon kväll kommer svägerskan från Göteborg och vi ska öva lite på en av sångerna till begravningen så då blir det knappt med tiden.

Men jag behöver verkligen gå och träna också. Gör jag det inte idag så blir det inte av i veckan.

Åhhhh, hur ska jag göra? Är det någon som kan bidra med kloka råd?

Jag hann nästan förrätta alla mina inköp.

Först blev det svarta fårskinnshandskar till Förundersökningsledaren. De kostade 249 kr men jag hade bara 247 så jag prutade lite!

Skjortinköpet var näst viktigast så jag flåsade in på Lindex och letade upp en vanlig vit skjorta för 149 kr som jag raskt provade och köpte. Den glipade lite över bysten men det är ju bara sexigt. När jag sjunger på begravningen kan jag ju ha en kofta över. Eller nåt.

Sen var plånboken tom och istället för att slösa onödig tid på att gå och ta ut pengar i automaten gick jag till Apoteket och köpte läppcerat till lilla Svalan som har jättetorra läppar. Hon drar i skinnflikarna och blöder nästan alltid lite. Nu ska jag lägga ceratet i hennes ficka så att hon kan smörja så ofta som möjligt.
Huvudsyftet med besöket på Apoteket var annars att ta ut pengar, för det kan man nämligen göra där, om man köper nåt.

Men fräscha hundralappar i plånboken klev jag så ut på torget igen och där köpte jag ett par beige handskar till lilla Svalan för 40 kr och fyra par sockar till Guldgossen för 40 kr. Jag köpte likadana sockar så behöver man inte slänga ett helt par när det går hål i den ena. Smart va!

Vid ett annat stånd hittade jag mina favorittrosor och köpte två par för 50 kr.

Sedan återstod bara byxor till lilla Svalan. Jag styrde stegen mot Second Hand för att se om de hade några bra jeans. På vägen blev jag stoppad av en äldre dam som ropade åt mitt håll:
-Snälla do, kan do öppna dörr till konditori.
Damen gick lite knaggligt och sköt en rullator framför sig.
Inte kan man svara “nej, jag vill hinna köpa byxor till min dotter istället” så jag gick och öppnade dörren och hjälpte damen upp för trappan och över tröskeln med den krånglande rullatorn. Hon var så översvallande tacksam att det nästan kändes värt de missade byxorna.

Det hör ju inte till ovanligheterna att rara Rana inspirerar mig.
Så också idag.

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/11/jag-r-frestad-att-rycka-de-enstaka.html

Tydligen vill hon inte vara lite rar längre utan tänker färga håret blåsvart.

Själv har jag tänkt önska mig en hårtoning eller vad det kan tänkas heta, i julklapp. Jag fick mig en omgång av kära Falunsystern förra julen. Den skulle sitta i under åtta tvättar men varade längre än till påska. Och det var inte bara de grå som täcktes, hela håret såg livligare och liksom lite skimrande ut. Kastanjebrunt blev det.
I år skulle jag kunna tänka mig en annan färg, som omväxling. Kanske mörkbrun. Men det är bäst att låta systern avgöra, hon har bättre smak än jag.
Om jag nu får en hårtoning i julklapp, det kan man aldrig så noga veta. Men önska sig kan man ju…

Jag har i alla fall kommit så långt i min förvandling från ung, snygg brutta till åldersstigen, rynkhängd kärring – att jag har börjat acceptera mina grå strån.

När jag var ung (jag menar yngre) var jag ofta på sportlovsläger i Lundsbrunn. De där lägren är en helt egen historia som inte ska berättas nu, men hur som helst, en av ledarna var en kvinna i 35-årsåldern som inte såg fram mot att bli gråhårig. Hon berättade för oss tonåringar att hon skulle lägga sitt första gråa hårstrå i ett kuvert, klistra igen det noga och posta det till Kina.
Alltså har jag tänkt att det där med att bli gråhårig nog inte är så kul!

Nu hör ju inte jag till de allra mest fåfänga av Guds skapelser så jag har inte haft så nogsam koll på färgen på mitt hår.
Därför satt jag för fyra-fem år sedan i frisörsstolen och kallpratade så där som man gör när man är hos en ny frisör. Av någon anledning som jag antingen glömt bort eller har förträngt, så började jag raljera över att jag inte blivit gråhårig än, och för att bre på lite extra så nämnde jag att jag brukade reta min make för hans gråa tinningars charm.

När jag kom hem nyklippt och vacker och tog en ordentlig närstudie i spegeln, upptäckte jag mitt första gråa hår. Tyvärr hade det också sällskap av ett tjugotal likasinnade så jag skämdes postumt över mitt uppförande hos frisören. Hon måste ha skrattat i mjugg när hon hörde mitt skryt och såg bevisen på min bristande insikt mitt framför näsan.

Om du börjar att sjunga en visa
ska du se att du strax får en vän
som vill sjunga med dej.
Länge dröjer det ej
förrns det kommit ännu en.
Och så blir man en växande skara
och man känner sig lycklig och fri.
Och man önskar att alltid få vara just där –
det finns sång och musik.

Jag skrev ju en inköpslista igår. Idag är det dags att förlänga den lite.
Anledningen är fredagens begravning.

Förundersökningsledaren är en av kistbärarna och som kistbärare behöver man ha respektabla handskar. Förundersökningsledaren har svart handskar men granskade dem lite närmare och upptäckte att ordet “respektabla” inte riktigt passar ihop med dem. “Såll” är en bättre beskrivning.

Jag har också tänkt över vilka kläder jag ska ha på fredag och kommit fram till att jag behöver köpa en ny vit skjorta, eller om de heter blus när det gäller kvinnor.

Så här ser alltså dagens inköpslista ut:
Sockar till Guldgossen.
Byxor och vintervantar till lilla Svalan.
Svarta skinnhandskar till Förundersökningsledaren.
Trosor och en skjorta till mig.

Tror ni jag hinner köpa allt detta och äta, på 45 minuters lunchrast?

Vill tipsa er om en tävling hos den härliga bloggerskan Annalunda.

http://annalunda.blogspot.com/2008/11/little-make-over-and-give-away.html

Klicka på länken eller klipp och klistra.

Här är vad du kan vinna.En pinne att sätta fågelmat på, med en liten garntomte som sällskap.

Ett sött tomtepar och fyra fina julmuggar.

En vacker löpare med en liten garntomte.

Sen vill jag egentligen inte visa er fler bilder för sedan kommer de två vinster jag själv verkligen skulle vilja vinna. Men jag vill inte vara ogin, så här är två jättesöta jullyktor.Och så kronan på verket, en rikt utsirad ask som skulle passa jättebra hemma hos mig.

Jag vill inte bara att ni tittar in hos Annalunda för att tävla, utan passa också på att läsa lite i hennes blogg, som är både intressant och informativ. Annalunda är jätteduktig på rosor och det finns många vackra bilder att botanisera bland.

Redan igår damp den ner i lådan, min allra första bloggvinst.
Peter Barlach lottade ut några exemplar av sin debut “Inte bara tennis”.
Barlachs blogg hittar du här:
http://peterbarlach.blogspot.com/

Jag är lycklig vinnare av en av böckerna. Den har till och med en hälsning från författaren själv på första bladet.
Det enda abret är att det är den norska översättningen jag vunnit.
Jag började läsa igår kväll och läste tills jag somnade. Jag är rädd att bokens ganska allvarsamma innehåll inte riktigt kommer komma till sin rätt när jag läser den på norska. Att läsa på norska innebär också att min hjärna automatiskt uttalar alla ord på det där glättiga norska viset som vi svenskar så starkt förknippar med norskan. Alltså låter allt glatt och roligt.

Jag har lovat Peter att köpa det svenska orginalet och läsa för mina barn, om boken är bra. Eftersom jag somnade rätt snabbt igår vågar jag inte uttala mig ännu.

Frukost hemma
En kopp te.

Frukost på jobbet
Ett kokt ägg.

Fika
Två clementiner.
Ett knäckebröd med mjukost.
En rosenrotstablett.

Lunch
En proteindrink.

Fika
Två clementiner.
En apelsin.

Middag
Ris och kycklinggryta.
Ett glas mjölk.
Två clementiner.

Kvällsgott
En kopp te.
Ett bart digistivekex.

Vad är det mest självklara en åttaårig pojke gör när han får se en stor snöhög?

Ja, inte är det att snällt följa med sin pappa som säger:
-Men kom nu Adam, frukosten börjar ju nu. Strunta i snön, den kommer ligga kvar hela dan. Nu väntar ju fröken. Men du blir ju jättesnöig, och kall! Kom nu då, gå ner därifrån, men Adam…

Och gossen rullade sig i snön som var hopskrapad från skolans parkeringsplats. Han ignorerade fullständigt sin faders tjat…

…och han var såååå lycklig.

När jag var på väg tillbaka till jobbet efter min inköpsrunda på lunchen (och jodå, jag köpte både gympaskor och slips) passerade jag två damer/tjejjer som var livligt inbegripna i ett för dem uppenbarligen mycket engagerande samtal. Det här är vad jag hörde:

-Jag brukar va med när han går på toa.
-Ja, annasch sôns dâ ju bra i kallsångera ifall di har vartt där schällva!

Jag förstod direkt vad det var de pratade om.
Kanske för att jag är västgöte, och mamma…

Nu har jag målat om bloggen, från sommargrönt och skönt, till julrött och sött!

Bilden “on top” är inte min egen utan har tillhandahållits av bloggutrymmesleverantören, men en dag kanske jag lär mig att smälla upp en egen.

Frukost hemma
En kopp te.

Frukost på jobbet
Ett kokt ägg.
Min kollega flyttade sig några meter när han såg att jag plockade fram ägget. Jag tror det är något med lukten…

Fika
En banan.

Lunch
Resterna av gårdagens middag, alltså den finfina fisksoppegrytan. Jag hittade en gammal brödkant i jobbköket också så den åt jag upp som komplement.

Påfyllning
Klockan två blev jag sådär typiskt klockan två-ig (typ paltkoma) så jag fyllde på energiförrådet med en roserotstablett och svalde ner den med ett knäckebröd med mjukost.

Fika
Två clementiner.

Mellanmål
En tekaka med hälften ost och hälften leverpastej.
Två dubbla rån med smör och ost.
Ett glas O´boy.

Kvällsmat
Lök-, svamp- och broccollisoppa.
En grov smörgås med smör, ost, gurka och paprika.
Tre glas vatten.
Två bitar mjuk pepparkaka.
En kopp te.

Nu måste jag nästan tänka lite, och det finns inget bättre sätt att tänka än genom att göra en lista. I alla fall när det handlar om att handla.

Idag måste jag köpa nya gympaskor till Guldgossen. Hans gamla är för små. Det berättade han igår, efter att ha gympat utan skor några gånger och inte talat om det för oss. Jag undrar om hans gympalärare tror att vi medvetet struntar i gympaskor.
Jag mätte Guldgossens fötter i går. Vi har för flera år sedan införskaffat en sån där fotmätare som de har i skobutikerna. Jag tyckte den var lite dyr (160 kr) men det har varit väl investerade pengar. Det är så oerhört smidigt att inte behöva ha med sig barnen när man köper skor. Då slipper man deras åsikter och när de var mindre slapp man också kämpa med skoprovningens alla vedermödor.
Har ni små barn så köp gärna en skostorleksmätare. De finns förmodligen i alla skobutiker värda namnet.

Jag behöver också köpa en vit slips till Förundersökningsledaren. Han kollade över sina kläder inför begravningen igår kväll och kunde inte hitta slipsen. Eftersom han jobbar i Kvänum (där det finns en pizzeria, en ICA-butik, en järnhandel som säljer förbjudna kemikalier och en second hand-butik) så får jag hjälpa honom och agera springflicka.
Jag funderar på vilket klädbutik jag ska gå till. Jag tar nog en sväng på Stadium för Guldgossens skor, och då ligger ju JC nära. Men kan man köpa en vit slips på JC?

I morgon är det också en massa inköp som ska göras, för då är det ju torgdag.
Jag ska köpa:
sockar till Guldgossen
byxor till lilla Svalan (som plötsligt växt ifrån nästan alla sina, och resten har hon hålat knäna på)
rejäla vinterhandskar till lilla Svalan

Och så var det något mer jag skulle kolla efter på torget i morgon, men jag har glömt vad.
Jo, nu minns jag: Det var trosor till mig.

På väg till skolan med barnen i bilen.
Vi slölyssnar på Mix Megapol. Lyssnarna ringer in och berättar fåniga historier. Bland annat den här:
-Vad gör Per i skåpet? Jo, han leker periskopet!

När vi kliver ur bilen ska lilla Svalan berätta historier för mig.
-Mamma, vad gjorde periskopet?
-Jag vet inte.
-Han lekte periskop.

-Mamma, var är bilen?
-Jag vet inte.
-Den är stulen.

-Mamma, vad heter regnbågarnas motorcyklar?
-Jag vet inte.
-Fjärilslarver! Och den har jag hittat på själv!

Guldgossen kan på storebrorsmanér inte låta bli utan att rätta sin lillasyster.
-Så här ska det ju vara: Vad heter änglarnas motorcyklar? Och så ska man svara “regnbågar”.
-Jag vet, säger lilla Svalan, men jag hittade faktiskt på en egen historia.

Och jag måste tillstå att jag skrattade mer åt lilla Svalans fjärilslarver än de förväntade regnbågarna.

Jag har kommit på en sak när jag gått här och vattnat blommorna under kväll. Det var exakt två veckor sedan sist och jag erkänner att jag faktiskt missköter mina växter.

Förrut tyckte jag att jag hade nästan gröna fingrar. Jag var jätteduktig på att sköta om blommorna, både inne och ute. Jag vattnade lagom ofta och regelbundet, tog sticklingar och fick allsköns blommor att växa och frodas. I några år hade jag till och med en stor ståtlig avokado som jag dragit upp från en kärna.

Men något hände. Plötsligt är inte blommorna lika viktiga längre, jag prioriterar inte deras omvårdnad och skötsel och växterna tackar mig konsekvent genom att tappa blad och dö en efter en.

Och ikväll har jag äntligen kommit på vad som hänt.
Jag fick barn!
Jag fick några nya, ömtåliga plantor som krävde all min uppmärksamhet och tid och som behövde ständig vattning och tillsyn för att växa och blomstra.

Nu ska jag inte längre ha dåligt samvete för att mina krukväxter dör. Nu ska jag istället glädja mig åt att jag lägger energin på mina långt viktigare plantor.

Vi gav oss iväg från Lidköping strax efter klockan fem på torsdag eftermiddag.
Förundersökningsledaren och barnen hade ätit middag hemma och jag hade försett mig ordentligt vid jullunchen så vi behövde inte stanna på vägen för att fylla på energiförrådet.

Barnen använde de små läslamporna i baksätet för att kunna rita och läsa och när det blev för jobbigt för Förundersökningsledaren med det extra ljuset så lyssnade vi på en CD med Perla-låtar. Förundersökningsledaren hade laddat mobilen med några avsnitt av Munken och Kulan och ett sådant avsnitt hann vi också med. Munken och Kulan är två påhittade killar som råkar ut för de mest konstiga äventyr. De funderar och filosoferar och det är underhållande att lyssna på för både små och stora. Dessutom innehåller avsnitten alltid en god sensmoral som är tankeväckande även för oss vuxna. Familjen Zäta hade för flera år sedan förmånen att lyssna till Åke Samulesson (”pappa” till Munken och Kulan) när han besökte Lidköping. Fritt ur minnet berättade Åke en fantastisk historia om de två killarna och hela publiken satt som trollbunden under de 20-30 minuter berättelsen varade. Under åren har vi köpt på oss ett antal skivor och de är perfekt förströelse under bilresor, båtresor och även annars när man får lite tråkigt.

Vid åtta-tiden kom vi fram till Förundersökningsledarens bror och familj i Västerås. Det låg lite, lite kornsnö på marken och barnen blev eld och lågor och ville göra snögubbar. Vi hade med ledning av SMHI, bestämt oss för att det inte skulle regna eller vara dåligt väder under helgen och därför hade vi varken med oss regnkläder eller termobyxor. Dessutom var ju klockan kväll och i köket väntade svägerskan med frestande, nybakade havrefrallor.

När vi ätit och umgåtts en stund bäddade vi upp till Förundersökningsledaren och Guldgossen i källarvåningen och till mig och lilla Svalan i gästrummet. Lilla Svalan och jag delade på en 1,20-säng och jag erkänner att det inte blev så jättemycket sovit för mig del. Lilla Svalan placerade sig mitt i sängen och jag fick försöka rulla in henne mot väggen för att få lite egen yta. Det ÄR jättegossigt att ligga tätt-tätt intill sitt barn, men man får ju inte räkna med att sova så mycket.

På fredagsmorgonen fick vi rena hotellfrukosten hos våra kära släktingar, och chans att träffa lillkusinen en stund, innan vi drog vidare till Sveriges huvudstad.
Vi var framme vid ”vårt” hotell – Täby Park Hotel på förmiddagen och fick till vår förvåning checka in genast. Det var en lång korridor att traska i innan vi kom fram till vårt hotellrum.
Barnen förundrades över all överdådig lyx, som bestod av toalett med dusch, fyra sängar, ett skrivbord och en strykbräda. Det som imponerade mest, framförallt på Guldgossen, var den vägghängda TV:n som satt fast på en arm och kunde vinklas så att antingen han själv, i sin ända av rummet, eller vi andra kunde titta på den.
Men någon TV-tid hann det inte bli på förmiddagen. Vi bytte om till långkalsonger och bylsade på oss mössa, halsduk och vantar, och gav oss ut i den strålande Stockholmssolen. Lilla Svalan upptäckte att jag råkat få med mig två högervantar till henne och hade lite problem men eftersom det var kallt så fick hon tyvärr gå med vantarna i alla fall.

En lagom promenad från hotellet låg en tågstation med avgångar en gång i halvtimman. Vi orkade aldrig kolla upp NÄR tåget gick men behövde aldrig vänta några längre stunder, ibland till och med tvärtom.

Det första vi gjorde var att besöka slottet. Vi gick dit genom en liten bit av Gamla Stan. Jag hade gärna stannat längre bland Gamla Stans alla mysiga gränder och prång men barnen tyckte ju inte att det var sådär jätteintressant. På tåget från Täby åt vi varsin frukt och nu började magarna knorra igen, men för att hinna med slottet innan stängningsdags (redan klockan tre) så ville vi gå dit före lunchen. Min hungriga mage kom med den strålande idén att den skulle åka själv till Stockholm vid något senare tillfälle, kanske ta med sig övriga kroppen bara, och någon likasinnad vän, och göra en caféturné bland Gamla Stans alla mysiga fik.

Vi hann till slottet lagom för att få se slutet av vaktavlösningen. Barnen var inte så begeistrade som jag hade trott och hoppats. Varken av soldaterna med sina skarpladdade gevär med svärd på toppen, eller av det stora slottet. Lilla Svalan blev rent av besviken inför det faktum att vi varken skulle få träffa kungen eller drottningen.
Lite gladare blev de dock när vi gick ner i skattkammaren. Medan Förundersökningsledaren och jag själv häpnade och förundrades över de rikt utsirade kronorna, spirorna och de övriga riksregalierna, hittade barnen en kista där grannlåten tidigare förvarats men som nu fått en bottenskyla av folks ditkastade slantar, som en önskebrunn ungefär. Där stod de under nästan hela besöket och räknade pengar, försökte känna igen våra svenska mynt och sedlar och beundrade de utländska. Skattkammarvakten kom fram till dem och de pratade en stund om alla pengar som folk kastat dit. Han skojade med oss föräldrar och anmärkte på pengaintresset och vi spelade med och fällde intelligenta kommentarer som: ”Det ska börjas i tid” och annat lika klipskt.

Efter kronjuvelerna var vi egentligen för trötta och hungriga för att titta på något mer innan vi fått mat i magen, men eftersom vi ändå var precis i närheten så gick vi ändå igenom en utställning i livrustkammaren (eller vad det nu hette, jag var för hungrig för att riktigt lägga det på minnet). Vi fick se både rustningar och kläder och till lilla Svalans förtjusning även vackra prinsessklänningar. Två uppstoppade hästar hittade vi också. Barnen undrade såklart och jag förklarade att det en gång varit levande hästar, som dött och sedan blivit uppstoppade för att kunna visas upp för allmänheten. Jag vet inte om det var ett så smart drag för lite senare stötte vi på mycket verklighetstrogna vaxdockor och lilla Svalan undrade om det var uppstoppade människor.

Nu började jakten på mat. Guldgossen var tapper som den värste soldat och travade och gick utan att tappa varken tempo eller humör. Själv hade jag god nytta av min Rosenrot men för lilla Svalan gick det sämre. Vi åt ju frukost vid halv åtta-åtta och sedan bara en frukt var och nu var klockan närmare två. Jag bar lilla Svalan på ryggen lite och Förundersökningsledaren sprang i förväg för att hitta något bra matställe. Till slut hamnade vi efter lite velande på en pub/krog som hette Harry B. James och som ligger mitt emot en av NK´s ingångar, i närheten av Gallerian. De erbjöd fläskentrékot med klyftpotatis och bea som dagens och vi hoppades att vi skulle kunna få i ungarna åtminstone lite av detta. Vi behövde dock inte försöka för det visade sig att detta perfekta ställe även hade en barnmeny. Lilla Svalan hivade raskt i sig tre pannkakor och Guldgossen stod henne inte efter med sin hamburgertallrik. Jag och Förundersökningsledaren höll oss dock till köttet och njöt också av salladsbuffén med bland annat räkröra och jättegott bröd. En riktig hit!

Mätta och glada och nykissade gav vi oss ut i vida världen och gick en liten bit på Drottninggatan. Man kan tycka att det tycks som en omöjlighet att åka till Stockholm utan att shoppa, särskilt när man spatserar på Drottninggatan, men det enda jag var på jakt efter var ett par vantar till lilla Svalan. Ett par med både höger- och vänsterhand! Helst ville jag köpa lite rejälare fingervantar/handskar men det var så dyrt, jämfört med torghandeln här hemma, så det slutade med att jag hittade tre par tunna finervantar för 40 kr på Lindex. Dessförinnan var vi bland annat inne på Cubus och där råkade Förundersökningsledaren hitta en riktigt tuff jacka till lilla Svalan för bara 200 kr. Det var en kort täckjacka med långa muddar både i ärmslut och midja, och med en avtagbar pälskantad luva. Lilla Svalan såg så snygg och cool ut i jackan att vi bara var tvungna att köpa den. Att hennes gamla blåa tråkiga, jättesmutsiga, inte riktigt passade in i Stockholmslivet hade också stor betydelse för inköpet…
Medan jag köpte fingervantar var Förundersökningsledaren och barnen inne på Granit. Det var väl för väl att inte jag hann gå dit för då hade jag säkert gjort av med lite pengar.

Dagens höjdpunkt för både barn och vuxna, blev besöket på Naturhistoriska muséet. Vi tog tunnelbanan dit när det hade hunnit mörkna, och sedan fick vi gå en liten bit. När vi närmades oss lystes den mörka fasaden upp av strålkastare och jag blev nästan ståendes en liten stund när jag såg hur ofantligt stor byggnaden var. När vi gått en bit till insåg jag att det bara var en av flyglarna jag begapat och att huset var tre gånger så stort som jag först trott.
På naturhistoriska muséet kan man lätt tillbringa minst en hel dag. Vi hade bara några timmar till vårt förfogande och det kändes som vi halvsprang mellan salarna med polardjur, svenska djur, gay-djur, insekter, klimatinformation, människokroppen och allt annat jätteintressant.

Ett uppstoppat lodjur som försöker fånga en orre.

Vi spenderade också 40 minuter på Cosmonova och så en 3D-film om urtidens skräckinjagande havsdjur. För lilla Svalan blev de lite fööör skräckinjagande. Hon grät och fick sitta i Förundersökningsledaren knä och tog inte på sig 3D-glasögonen förrän hon var säker på att det inte fanns något otäckt att vänta. Guldgossen höll mig i handen i 40 minuter och det kändes mycket bra, i alla fall för mig som mamma. När havsmonstren var som mest närgångna satt vi både klistrade mot stolryggarna och ryckte undan benen för att inte bli uppätna.

Klockan sju stängde Naturhistoriska, och vi var inte därifrån innan dess. Vi hade utlovat en McDonald´sgång under resan och beslöt att nu var ett bra tillfälle, så vi tog tunnelbanan tillbaka till T-centralen, åt på närmaste ”donk” och for sedan tillbaka till hotellet med hjälp av diverse fortskaffningsmedel.
Väl tillbaka ute i Täby gick vi nästan genast och la oss, jättetrötta efter en lååång dag med upplevelser upp till öronen. Vi gjorde ett tappert försök att titta lite på TV, och pratade till och med om att utnyttja hotellets bastu, men det var ingen som orkade med det. Jag sparade även den välbehövliga duschen till morgondagen.

Vi vaknade relativt tidigt. Jag sov inte jättebra, trots hästenssängens dyra rutor. Bland annat var jag uppe och kissade under natten och jag ville inte väcka varken mig själv eller de andra utan gick i mörkret vilket tog lite extra tid av omsorgsfullt letande efter toalettsits och toapapper.

När vi alla var vakna och drog undan mörkläggningsgardinerna upptäckte vi att världen var vit. Det hade snöat nästan en decimeter under natten och snön yrde fortfarande ner.

Efter morgonduschen under en ojämnt tempererad och lågtryckande vattenstråle gick vi ner för att äta hotellfrukost. HOTELLFRUKOST!
Fast jag blev inte överdrivet imponerad. Kanske har jag sovit på för många hotell och ätit för många frukostar.
Det fanns frallor, en slags limpa med saffran och ett lite grövre bröd, samt rostebröd. På brödet kunde man lägga smör, lätta eller färskost. Färskosten hade en rökt smak som inte var något vidare. Riddarost och cheddarost, kalkon, rökt skinka och kokt skinka, leverpastej, inlagd gurka, tomat och färskgurka utgjorde pålägg tillsammans med tre sorters marmelad.
Det finns också Kellogs majsflingor med yoghurt eller fil och russin, torkad frukt och solrosfrön. På det varma bordet hittade jag äggröra, bacon, prinskorv och varma grönsaker, hårdkokta och löskokta ägg och kaviar. Naturligtvis fanns det några olika sorters påste och två sorters löste varav ett var koffeinfritt. Kaffe och blanda-själv-O´boy och tre olika sorters juice kompletterade dryckerna. Ville man ha något litet gott efter så kunde man välja mellan vanliga torra croasainner (det valde inte jag för det kan jag inte stava till) eller någon annan torr liten fettklump med russin och choklad (och det valde jag inte heller). Det fanns en fruktfat med skrumpna päron, gamla clementiner och små äpplen.
Jag åt tre mackor med olika pålägg, lite äggröra och drack två glas juice. Lilla Svalan åt en tallrik flingor med mjölk och russin och tyckte det var osedvanligt lyxigt att få russin till frukost. Guldgossen åt två rostade smörgåsar med smör och ost.

När vi ätit klart och jag och Guldgossen utforskat en spännande del av hotellet som hade tre våningar med ett öppet hål mitt i och staket på varje våning, så raskade vi tillbaka till hotellrummet och gjorde oss klara för en lång dags äventyr.
Väl påpälsade gick vi ut i snön för att promenera till tåget. Jag tror Förundersökningsledaren hade en föraning för han förmanade oss hela tiden att skynda på. Vi pulsade fram i snön så gott vi kunde och precis när jag sagt till Guldgossen:
-Tänk vad förargligt det vore om tåget kommer nu. Då får vi vänta en hel halvtimma på nästa tåg!
så kom tåget!
Vi sprang för glatta livet och den vänliga konduktörinnan såg oss och väntade tills vi andtrutna och rödsvettiga tumlat ombord. Det tog ett litet tag innan vi hämtat andan och vi tyckte det var en lustig start på dagen, både bra och dålig. Bra för att vi inte sumpat en halvtimma och dålig för att vi hunnit bli svettiga och förmodligen skulle frysa innan dagen var över.

När vi bytte från tåg till buss vid Tekniska Högskolan gjorde vi dock bort oss på riktigt men eftersom bussarna går lite oftare så missade vi bara en kvart.

Vårt första stopp var på Wasamuséet på Djurgården. Innan vi tittade på den gamla båten såg vi en halvtimmas film som visade hur man bärgat vraket. Redan då blev jag duktigt imponerad av hela projektet och det blev inte mindre imponerande när vi gick runt i utställningen och läste om allt man tagit reda på och hur mycket som lyckats bevaras åt eftervärlden. Jag skrev ner några fakta och de kanske kommer rapas upp här så småningom.

Det är näst intill ofattbart hur man kunnat lägga ner så mycket tid och pengar på att utsmycka ett krigsfartyg på det här sättet. Vasaskeppet är översållat av skulpturer, särskilt i aktern. Jag ska tänka på det när jag sitter i vår lilla plastic paddinglagade plexiglasbåt nästa sommar och tycker att vi har det flott!

Vis av gårdagens långa mellanrum mellan måltiderna matade vi i barnen lite frukt och morötter som vi hittade i fickorna efter kvällens McDonald´sbesök.

När lilla Svalan trots äppleklyftorna tröttnat på mörkret inne på Wasamuséet gick vi genom snön över till Junibacken. Där var det ganska lång kö och alla de 300 galgarna för ytterkläder var upptagna. Varmt och mysigt var det dock, och värmen var efterlängtad och fick till slut både lilla Svalan och Guldgossen att ta av sig både tröjor och kängor.
Jag blev dock lite besviken på själva Junibacken. Jag har läst och hört så mycket gott om detta fantastiska ställe där man kan träffa alla Astrids älskade sagofigurer, och så var det bara det här!
När vi gick vår rundtur kom vi först till ett rum med några sagofigurshus där barnen kunde kila runt lite och leka. Det var Mulle Mecks verkstad och Muminhuset som var roligast för mina barn och lekandet där var avklarat på 5-10 minuter. Sedan passerade vi ett galleri med bilder och texter om, med och av olika barnboksförfattare. Det var ju inte så intressant för barnen men jag stannade till och läste en stund.
I änden av galleriet fanns ingången till sagotåget. I upphängda vagnar transporterades hela familjen Zäta runt i Astrid Lindgrens sagovärld. Vi mötte Emil, Ronja, den där lille killen som sa Tjillevippen, Skorpan med sin självmordsglorifiering och såklart Pippi. Behållningen var att höra Astrid Lindgrens röst berätta om sina figurer. Det finns ingen som har en så innerlig berättarröst som hon.

Efter den lilla turen var vi hungriga och gick för att besöka den fullkomligt fullknôkade restaurangen. På barnmenyn stod Karlssons köttbullar och Pippis pannkakor. ”Vuxenmaten” var betydligt dyrare och bestod av någon konstig macka alternativt en mager sallad. Förundersökningsledaren valde därför köttbullarna och jag och barnen åt pannkakor. Det var lilla Svalans andra pannkaksmåltid under resan.
Vi hittade ingen sittplats i restaurangen och hade inte lust att stå och äta så vi smet upp på övervåningen och satte oss vid några låga bord där småbarn kunde sitta och rita. Förundersökningsledaren fick vika ihop sin ståtliga lekamen så gott han kunde för att nå ner till tallriken.
Barnen var snabbare än vi med att äta klart och lekte en stund i pippihuset innan vi gick ner en våning och lät dem fortsätta leka i Elsa Beskows skog medan jag och Förundersökningsledaren turades om att kissa och vila. Jag spenderade en bra stund i bokhandeln också. Bland annat stod jag med Peter Barlachs bok ”Inte bara tennis” i handen och var såååå sugen på att köpa den. Men vi skulle ju inte shoppa, så jag avstod. Nu har jag ju fått den av Peter (på norsk) så det kanske inte var så dumt att jag väntade.
Det fanns mycket annat trevligt i bokhandeln också och jag fick verkligen tygla mig för att inte plocka på mig en massa vackra böcker.

Förundersökningsledaren var kanske den som tröttnade först på Junibackens kvävande värme, stojande barn och brist på Förundersökningsledarsysselsättning. Han samlade ihop sin familj och så gick vi iväg en bit, till Skansens akvarium.

Här tittade vi på apor, ormar, fiskar, ödlor och andra intressanta djur.
Två rätt rejäla, välgödda krokodiler låg innanför ett tunt glasstaket och gonade sig i den konstgjorda solen. ”Knacka inte på glaset. Krokodiler kan hoppa.” stod det på en liten skylt. Och på andra sidan: ”Kasta inte något på krokodilerna. Tänk på att någon måste hämta det sen.” Det är faktiskt lite speciellt att befinna sig så nära så stora bestar. Inte såg det ut som några avdankade gamla exemplar heller. Jag kunde lätt föreställa mig hur en sexårig flicka eller en nioårig gosse försvann ner i gapet på en hoppande krokodil.
Vid utgången satt en annan tatuerad best. Det var en hästsvansförsedd man som erbjöd oss att klappa en orm och smeka en långhårig spindel. Spindeln avstod både jag och barnen från men ormen pillade vi på lite. Den kändes precis som den såg ut, som en långsmal muskel med ormskinn.

Vårt sista stopp på Djurgården blev på Gröna Lund. Det här var första helgen de höll julöppet så jag förväntade mig mycket folk och mycket mys. Kanske var vi där lite för tidigt på dagen, klockan var nog runt fyra-halv fem och de stängde sex, men det var hur som helst varken folktätt eller så julmysigt som jag förväntat mig. Visst fanns det granris och en och annan tomte men jag jämförde ju med jul på Lisseberg som är fullt av små försäljningsstånd och brända mandlar och andra stämningshöjare.
Snö fanns det i alla fall i överflöd, och efter det tropiska klimatet inne på Skansenakvariet blev jag snabbt nedkyld och frusen.
Barnen var inte vid så god vigör de heller och det blev mycket tjat om att åka olika attraktioner. De roligaste åkattraktionerna, som man annonserat om mest, var stängda på grund av kylan. Tämligen snopet och taskig planering att gå ut och annonsera stort om roliga saker som sedan inte kan hållas öppet för att det är vinter. Det är ju liksom inte helt oväntat med någon minusgrad när man håller julöppet!
Hur som helst så lät vi naturligtvis barnen åka några saker var. Lilla Svalan hade svårt att bestämma sig men fick slutligen med sig Guldgossen upp i barn-Pariserhjulet och sedan tog hon en sväng i cirkuskarusellen och var ganska nöjd med det.
Guldgossen gick till radiobilarna för det tycker han är roligast men där fanns inga andra barn att köra mot så han anslöt sig till lilla Svalan och tog sig också en svängom i karusellen.
Det första vi gjorde var dock att tillsammans gå in i skrattkammaren och titta i alla konstiga speglar. Jag kan inte förstå hur det kan vara så roligt men jag skrattade allt lite jag med, lättroad som jag är.
Sedan tog Förundersökningsledaren med sig båda barnen upp i Lusiga huset för dit ville de så gärna gå. Guldgossen tyckte kanske att det var lite småkul, på några ställen, men lilla Svalan var mest bara förvirrad och halvt vettskrämd över lutande trappor och snurrande väggar och när det äntligen var dags att ta den härliga flygande mattan ner till utgången vägrade barnen prompt och tog trappan i stället. Lilla Svalan storgrät när jag tog emot henne där nere och det tog ett tag att trösta henne.

Vi stannade inte så länge på Gröna Lund för vi hade bestämt oss för att äta middag på Pizza Hut. Först provade vi om vi kunde ta färjan över Nybroviken men det ingick inte i Stockholmskortet så vi valde den gamla spårvagnen istället. Det var riktigt mysigt.
Sen var det inte lika mysigt att leta reda på Pizza Hut. Förundersökningsledaren hade för sig att det skulle finnas en restaurang på Klaragatan och vi gick och vi gick och vi gick och lilla Svalan blev trött överallt. Till slut tog Förundersökningsledaren upp mobilen och lyckades ta reda på vilken gata det borde finnas en Pizza Hut på och så sprang han i förväg och letade medan barnen kastade snöboll. Jag har ju så fantastiskt fina och väluppfostrade barn så de kastade inte snö på någon förbipasserande, eller på mig, eller ens på varann. De höll sig i stället till att pricka trappstegen i en betongtrappa.

Det kändes som klockan var minst elva på kvällen när vi äntligen hittade fram till Pizza Hut tack vare Förundersökningsledarens föredömliga letande. När vi slagit oss ner vid ett bord precis vid den dragiga entrén följde en lågmäld diskussion om matvalet. Förundersökningsledaren förordade att barnen skulle äta pizza, trots att de inte tycker om det, och trots att de var trötta och hungriga.
Principiellt håller jag nog med honom om att de bör lära sig att kunna äta lite mer varierad kost, men det här var inte rätt tillfälle att hålla på principerna. Lilla Svalan valde helt oväntat pannkakor och Guldgossen spagetti och köttfärssås. De blev ändå inte så nöjda med maten. Lilla Svalan hällde för mycket sylt på sina pannkakor och Guldgossen tyckte det var för mycket lök i köttfärssåsen.
Jag var för trött för att bråka med dem och det var nog Förundersökningsledaren också men till slut hade lilla Svalan ätit upp alla pannkakor och Guldgossen hade ätit tillräckligt med spagetti för att överleva natten.
Jag och maken delade på en hawaii. Det var den godaste pizza jag ätit på mycket länge. Full med härlig mozzarellaost och med så där krunchiga kanter som bara ropar: ”ät upp mig”.

Med ny energi orkade vi ta oss tillbaka till hotellet även om resan tog ungefär en timma. Och väl där bestämde vi oss för att ägna resten av kvällen åt att basta. Bastun låg på våningen över oss och jag och barnen gick först och rekade lite. Det fanns en tjej- och en killbastu. Båda bastuarna var påslagna och det fanns dusch och omklädningsmöjligheter så vi plockade med oss lite handdukar från rummet och gick dit.
Det var duktigt skönt att sitta och tina upp alla kalla lemmar i bastun. Inne på herravdelningen var temperaturen bara uppe i 40 grader så Förundersökningsledaren och Guldgossen svepte om sig var sin handduk och trippade över till oss medan deras bastu kom upp i bättre temperaturer.
När jag och lilla Svalan var ensamma igen duschade vi länge och smorde in oss med hotellets fuktighetskräm. Tack vare trevligt sällskap kändes det nästan som ett litet spa där bland vidbrända lavar och nedgångna golv.
Jag tror alla sov gott på natten men jag hade lite ont i både ben och rygg och låg och vände och vred på mig ett tag.

Söndagen ska jag inte berätta så mycket om.
Vi åt frukost och åkte en kortis till Täby köpcentrum. Där skulle jag lätt kunna tillbringa flera dagar för det är ju hur stort som helst, men nu hade jag bara 20 minuter till mitt förfogande så jag gjorde det bästa möjliga av situationen och gick raka vägen till Panduro. Förundersökningsledaren gjorde väl ungefär samma sak och gick till Claes Olsson men jag tror han drog det kortaste strået för han fick med sig barnen och de var lite småkinkiga, i alla fall lilla Svalan. Han lyckades i alla fall köpa två storkåsor och själv kom jag tillbaka till bilen med tre stämplar, en mall för små presentkartonger och två påsar silkespapper.

Klockan tolv var vi bjudna på lunch hos min kusin och hans familj på Lidingö. Jag glömde hålla utkik efter Peter Barlch som ju också bor därute men Lidingö är ju inte jättelitet så chansen att vi skulle stöta på varann var ju ganska liten. Dessutom hade det fortsatt snöa under natten och förmiddagen så det var bara de modiga, eller de med pulka som höll sig ute.

Eftermiddagen tillbringade vi i mycket trevligt sällskap och vid fyra for vi hem.

That´s it. Kanske kommer jag komplettera det här inlägget någon gång i framtiden, men inte för att det inte är tillräckligt långt, utan för att jag verkligen vill minas allt vi gjorde. Barnen har tyckt att det var en hejdundrande semesterresa och jag är också mycket nöjd.

Det snöade i Stockholm!

Barnen var inte så glada över att komma hem till en barmarkat Lidköping.

Idag har det snöat jättemycket här också. Det ska bli kul att komma hem och få höra reaktionerna.

Det finns MASSOR av pepparkakor i köket.

Jag har verkligen bestämt mig för att INTE äta någon, eller några.

Haha! (Ska läsas med mycket triumfikatorisk stämma (och jag förstår plötsligt varifrån lilla Svalan har fått sin förmåga att hitta på egna nya ord).)

Jag har vunnit min första bloggtävling.
Det är hos den gode trubaduren Peter Barlack, som senast sågs i TV-programet “Halv åtta hos mig” på bästa sändningstid på 4:an.

Jag har fått känslan av att Peter är en hiskeligt komplex natur, och ser verkligen fram emot att få läsa hans debutbok. Även om den är på norska.

http://peterbarlach.blogspot.com/2008/11/dagen-till-ra-nr-norrmnnen-slog-oss-med.html

Jag tänkte faktiskt att jag skulle sluta skriva upp vad jag äter. Det är ju rätt tråkig läsning.

MEN

Nu i helgen har jag gått upp i vikt på grund av all god mat så nu behöver jag ha lite piska på mig igen. Därför fortsätter jag detta tråkiga tragglande.

Frukost
En kopp te.

Frukost på jobbet
Ett ägg.

Fika
Ett äpple.

Lunch
En proteindrink.
Ingen vitlöksbaguett. Jag har bestämt mig för att inte äta någon mer vitlöksbaguett innan jag vet hur det stavas.

Fika
Ett mjukt bröd med smör.
En clementin.
Ingen pepparkaka.

Middag
En fantastiskt god fiskgryta/soppa som Förundersökningsledaren och jag svängde ihop tillsammans i köket. Ingredienserna var lök, morot, vitlök, fiskbuljong, vatten och matlagningsgrädde, salt och peppar, tomatpuré, gurkmeja (i brist på saffran), muskotnöt (istället för saffransmaken), lax, crabsticks, broccoli och på toppen grova hemstekta brödkrutonger.
Avnjöts med en och en halv tekaka med ost och smör samt ett glas minimjölk.

Nu är vi hemma igen.

Vi har haft en jättebra helg i Stockholm och hunnit titta på massa roligheter.

Jag berättar mer senare.

Veckans spamskörd på jobbet: 131 brev.

Det är en mycket radikal förbättring sedan förra veckan.

Var det någon som läste i ett tidigare inlägg att jag varit förutseende nog att ladda bilen med ritgrejjer och böcker?

Vet ni hur mörkt det är ute när klockan är fem?

Hur ska vi nu fördriva tiden i bilen?

Nej, nu har benen slutat skaka och jag är bara jättetrött och rätt less över mina mediokra prestationer.

Kan inte klockan göra ett hopp och plötsligt vara fem.
Dagens rosenrot har inte gjort någon verkan.

Om mindre än två och en halv timma står min familj utanför mitt jobb, med fullpackad bil, och väntar på att få ta med mig till Västerås. Där ska vi stanna till en natt innan vi drar vidare till Stockholm.

Jag har laddat bilen med ritsaker och böcker till barnen och en bok till mig. Förundersökningsledaren kanske kan tänka sig att köra.

Fem över två sitter jag och gäspar men har svårt att sitta stilla med benen.

Det känns inte som sådär jättepositivt med rastlösa ben när jag har tre timmars bilåkande framför mig i eftermiddag…

Efter den bastanta lunchen känner jag mig aningen däst och degig, slö och slappig, ja… trött helt enkelt.

Kvart i två tog jag ett litet piller.

Rosenrot.

Nu ska vi se om det händer något.

Igår ringde min mamma och berättade att min italienska syster varit på ultraljudsunderökning. Hon är gravid (systern alltså) och nu fick de reda på barnets kön. Jag bad mamma att inte avslöja könet för mig, för jag ville höra det direkt från min syster istället.

I morses fick jag ett sms från Italien.

“Hej, vi ska med 200 % säkerhet få en…”

Jag tänker inte avslöja könet för er, men så mycket kan jag säga som att lilla Svalan lär bli ledsen igen.

Frukost hemma
En mugg te.

Frukost på jobbet
Ett ägg.

Fika
Två skumtomtar.
Tre pepparkakor.
En halv mugg glögg.
Ett marsipanbröd (eller nåt annat men det var i alla fall en bit marsipan, doppad i mörk choklad).
En liten rund chokladpralin med både ljus och vit choklad.

Lunch
Ett glas julmust.
Tre köttbullar.
Två prinskorvar.
En halv kokt potatis med gräddfil och rödlök.
En portion Janssons Frestelse (mycket god).
En krustad med trattis-stuvning.
Tre mackor med gräddost.
En halv pipparkaka (och det är ingen felstavning).
Ett halvt knippe bladpersilja.

Förstärkning
En clementin.
En tablett rosenrot.

Fika
En pipparkaka.
Ett glas minimjölk.

Jag förstår inte varför, men jag känner mig aningen okoncentrerad på jobbet.
Jag får lite känslan av att vara ett sexårigt barn, kvällen före julafton. Det är så många förväntansfulla tankar som poppar upp hela tiden.

Förresten, jag har tänkt bära min svarta Salming i Stockholm.

Min coola shopoholic-kollega ställde upp som barnvakt igår kväll så att jag och Förundersökningsledaren kunde gå på bio.

Kollegan har bara träffat mina barn en och en halv gång tidigare, men det var inga som helst problem med personkemin. Kollegan är jättebra med barn, kanske för att hon är ganska barnslig själv. Dessutom hade hon med sig både popcorn, ostbågar och Simsonsfilmen så hon gjorde sig snabbt omtyckt.

Filmen då?
Jo, den var bra.

Jag gillar ju när det händer grejjer, alltså inte romantiskt fjams utan action!
Och nog var det action allt. Full fart från början till slut. Biljakter, båtjakt, flygjakt och jakt till fots (min favorit).
Dessutom hann herr Bond avverka två damer varav den ena upphittades död doppad i olja. En snygg återkoppling till en tidigare film där Bondbruden återfanns död och målad i guld.

Jag funderar på om jag ska skippa diskussionerna om vilken skådespelare som gör den bästa Bond-karaktären. Utan att uttala mig för benhårt vill jag ändå säga att Daniel Craig gör det bra. Han är en bra actionhjälte och i den här filmen tonades även hans komplicerade känsloliv ner en aning, vilket är positivt för Bondfilmen som sådan, även om det gör Bond som person mindre intressant.
Daniel Craig är däremot inte så bildskön. Där slår Pierce Brosnan honom med hästlängder. Och Roger Moore, och Sean Connery… Craigs kropp är mer av samma kaliber som Timothy Daltons.

För den som är mera intresserad (än jag) av Bonderiet så kan man kika på fakta om alla filmerna här:

http://www.agent007.nu/bondfilm.htm

En doft av glögg och pepparkakor sprider sig från köket på jobbet. Jag tror det är dags för fika nu!

Men en av mina kollegor kommer utrusande från köket efter att ha sett den maffiga godisskålen som står mitt på bordet.

-Jag som inte har ätit godis på en hel vecka!

Jag skrattar lite åt henne för det är ju ändå bara torsdag idag. Hon förklarar sig bättre. Det är inte bara godis hon avstått, utan allt gott. Inget onyttigt har passerat hennes läppar. Istället för onyttigheter har hon ätit fruktsallad på kvällarna. Med vispgrädde…

Äsch!

Jag missade att uppmärksamma inlägg nummer 1000 på min inte ens ett år gamla blogg. Istället skrev jag om att blicka frammåt.

Nåja, det kan ju vara ganska signifikativt i alla fall.

Förundersökningsledaren har kollat upp (vem annars…) att det finns trådlöst bredband på hotellet i el Stockholmo, och han har packat ner den bärbara.

Jag oroar mig lite för att jag missat något i packningen, att jag inte fått med mig riktigt allt.
Men det är väl onödigt att oroa sig. Det är ju Stockholm vi ska till! Jag menar, det hade varit värre om vi skulle åkt till Ulan Bator, eller ett litet torp i svenska urskogen för den delen.

Jag förklarade för Förundersökningsledaren att jag inte är så nojjig för packningen eftersom det faktiskt finns en och annan affär i Stockholm att komplettera i, om man skulle råkat glömma underkläder, eller vantar, eller nåt annat viktigt.

Förundersökningsledaren förklarade då för mig att det här är en “vi-sover-på-hotell-och-äter-jättemycket-hotellfrukost-och-går-på-stadens-alla-muséer-eftersom-vi-fått-ett-Stockholmskort-och-har-det-mysigt-helg” och INTE en “vi-shoppar-helg”.
Jag förstår inte riktigt. Alternativ två var så mycket lättare att säga!

Om man hackar en stor, fin, saftig rödlök, lägger hacket i en plastpåse, knyter påsen och lägger den i sin ganska nya handväska av skinn – då luktar hela väskan lök, även efter att man tagit bort påsen!

Vi har två nästan fulltankade bilar.

Det är bensinkrig i Lidköping.

Bakgrundsfakta
1. Min mamma har nyss fyllt pensionär.
2. Min mamma berättade nyss per telefon att hon i kväll läst lite i min blogg och sett att vi ska åka till Stockholm. Hon försökte då skriva en kommentar men det gick inte pga “att hon inte hade någon kod”.

Det är bra med spamfiltret på bloggen.
Det håller borta alla pensionärer!

Mamma, jag älskar dig!

Och i morgon, kan ni fatta, i morgon drar vi på semester!

MEN!

Jag har ju glömt av att se fram mot biobesöket i kväll. Hur dum får man vara! Det är ju en självklar regel att den som ser fram mot någonting får uppleva dubbel glädje.
Och här har jag suttit hela dagen och bara jobbat och glömt bort att jag ska se fram mot Bond och en barnfri biodate med Förundersökningsledaren.

Idag är det ju onsdag. Då skulle man kunnat gå fram till torget och köpt sockar till Guldgossen som lyckats slita hål på nästan alla sina.

Men de fina änglarna jag skrev om tidigare förvandlades snabbt till snöblask och snöblask och torgstrosning är ingen bra kombination.

Jag for istället till Willys och livsmedelshandlade på lunchen. Jag räknade med att få vara ganska ensam i butiken. Jag menar, vilka är egentligen och handlar en onsdag lunch.

Ganska många visade det sig.
Hrmpf!

Fyra plusgrader + snö = slask och blöta skor

Här kan ni läsa dagens roligaste inlägg:

http://dromochvision.blogspot.com/2008/11/en-katt-bland-hermelinerna.html

Som små dansglada änglar dalar de ner från himlen. Det lägger sig tillrätta var helst de landar. På bilar, på hustak, på marken, på parkbänkar och träd, i håret på människor som skyndar förbi utanför mitt fönster.

Jag kan inte annat än le.

Jorden är änglafylld.

Rara Rana fyller snart ett år som bloggerska.

Det firar hon med en utlottning. Lägg en kommentar till detta inlägg och vinn något grodrelaterat:
http://ranashorisont.blogspot.com/2008/11/grodan-fyller-ett-r.html

Läs sedan gärna någon av pärlorna från höstens halsband:
http://ranashorisont.blogspot.com/2008/11/liten-blond-mini-rana.html

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/11/schlende-likhet.html

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/10/du-ljuger-pappa.html

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/10/men-pappa-d.html

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/10/pinsamma-minnen-tyst-min-mun-s-fr-du.html

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/10/lckerkexet-kofi-annan.html

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/09/vad-annars.html

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/09/var-r-runar-nr-man-behver-honom.html

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/09/lille-brottarn-lindar-sina-sm-armar-om.html

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/08/betuttad.html

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/08/det-blev-bara-en-glittertrja.html

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/08/randig-sommar.html

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/07/blonda-lockar-faller.html

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/07/ljudkuliss-till-mitt-bloggande.html

Frukost hemma
En kopp te.

Frukost på jobbet
Ett kokt ägg.

Fika
Fyra pepparkakor.
En clementin.

Lunch
En Delicato chokladboll.
En proteindrink.

Fika
En clementin.
Ett knäckebröd med mjukost.

Kvällsmat/Middag
Tre pannkakor med sylt och vispgrädde.
Ett glas mjölk.

Onyttigheter
Överblivna popcorn och ostbågar från barnens kvällsmys med barnvakts-kollegan.

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Jag ska bara packa lite först.

Innan jag lägger mig vill jag bara tala om igen hur GLAD jag har varit idag. Ranas lovebombing verkligen “made my day”.

Så här glad är jag:
Så där rundlytt är jag också. Hmmm…
Vad är det man brukar säga; “rund och god”. Nej, det handlade ju om bröd.
“Tjock och glad”.
“Korpulent med munnen på glänt”.
“Bättre en extra haka än att tjäna en extra hacka.”
“Man ska ha lite att ta av, nu när finanskrisen kommer.”
“Den som ler, visar mer”.
“Varför gå i lera och sörja när man kan vara ute på hal is och ha det glatt”. (Robert Broberg)
“Bättre le än illa läcka.”

Nej, nu får det räcka!

God natt!

För ett tag sedan hittade jag några riktigt fina pärlor till bra pris hos Bettans Knep och Knåp här i stan.

Pärlorna är belagda med ett litet trassel av tunn, tunn guldtråd, och sedan överdragna med färg, men guldtråden lyser igenom.

Av dessa pärlor gjorde jag ett smyckesset med örhängen, armband och halsband. Detta skänkte jag sedan till Missonsauktionen i Skälvum.

Smyckessetet har jag kallat för höstglöd.

Här är en bild på mammas klocka. Det syns inte så värst bra kanske, men bilden är bara en liten, liten del av ursprungsbilden. Jag har bara skurit bort allt oväsentligt.

Jag lägger upp den här för att mina systrar, som också varit med och gett klockan, ska få se den.

Hittade bilder på Guldgossens extremt uppskattade födelsedagstårtor också. Jag lovade ju en av hans klasskamrater att skriva upp receptet.

Hur var det nu igen. Det var ju världens mest invecklade recept!

Jo, just det:
Två köpta tårtbottnar.
Chokladpudding på 7 dl mjölk, fast med lite mer pulver än enligt receptet.
En 5a vispgrädde.
Smarties.

Gör chokladpudding.
Lägg samman tårtbottnarna med chokladpudding i mellan så att det blir två tårtor.
Smeta ut vispgrädde på kanterna och ovanpå tårtan.
Dekorera med smarties.

Nu har jag (okej, det var inte direkt jag, mera Förundersökningsledaren…) tömt kameran så nu kommer det lite bilder.

Först ut är såklart tårtan som jag lovade lägga upp bilder på tidigare.

Det tog mig ungefär två timmar att göra den. Och då räknar jag inte med tiden för att baka bottnen.
Min mamma är glutenintolerant och det är jättekul att kunna baka tårtor som hon kan äta. Det glutenfria mjölet är perfekt för tårtbak. För andra bakverk, som bröd till exempel, kan det vara lite smålurigt att handskas med. Men tårtorna vill gärna bli bra.

Min mamma hade bett mig göra en tårta till hennes kalas i söndags och jag ville såklart överraska henne med något lite extra. Till min stora glädje upptäckte jag att Willys marsipanlock är glutenfria, till skillnad från dem jag köpt tidigare (vet ej fabrikat).

Jag fick hjälp av barnen att rulla de små kulorna och gjorde en riktigt höstig tårta.

Innuti är det hallonsylt och marsankräm blandat med vispgrädde.
Dekorationerna har jag limmat fast med smält choklad och en liten pensel. Jag har även ritat grenarna med choklad. Hade jag haft lite plats över kunde jag också skrivit mammas namn eller grattis eller nåt annat lämpligt. Men det får bli ett tips till andra om ni vill kopiera idén någon gång.

Nog skrivet. Här är bilderna.

Bladen har blivit lite marmorerade eftersom jag blandade i lite överbliven, bortskuren köpemarsipan i den hemfärgade mandelmassan. Det var nog ingen av tårtätarna som la märke till det så jag skulle uppskatta om ni bloggläsare tittar extra noga.
Jag är också ganska nöjd med färgen på rönnbären. Jag blandade i ganska mycket rött men tyckte först att de drog för mycket mot rosa, så jag körde i en aning gult och så ännu mera rött för att få den rätta rönnbärsfärgen.
Jag har limmat fast vartenda litet rönnbär med choklad. Det var rätt pilligt. Men jag är ju rätt pillig av mig så…

I kväll ska vi packa och lägga oss tidigt.

I morgon ska vi på bio (senaste Bonden) och ha min färgade kollega som villig barnvakt. Barnen ser verkligen fram mot detta för de diggar henne skarpt!

På torsdag drar vi till Västerås direkt efter jobbet. Där slafar vi hos svåger och svägerska och träffar liten kusin.

På fredag, lördag och söndag gör vi Stockholm osäkert, sover på hotell och har det mysigt.

På söndag far vi tillbaka till Västergötland igen.

På måndag kväll nästa vecka är Förundersökningsledaren borta på hemsidegruppssammanträde.

På tisdag kväll nästa vecka är förmodligen jag borta på Tillväxtgruppsledarträff.

På onsdag kväll nästa vecka kommer jag ligga utslagen men förhoppningsvis lycklig efter helgens familjesamkväm.

Vår IT-Chef har gjort en julkrubba. Med foton av personalen har han klippt och klistrat, skrivit ut och gjort figurer i kartong som står samlade kring Jesus-barnet.

Några av mina kollegor agerar herdar, någon är Maria, VD:n stoltserar som Josef. Det finns ett Jesusbarn i krubban och tre vise män (väldigt vad de tre vise männen är stolta över att just de blev utvalda till vise män. Jag ser inget som helst samband mellan deras verkliga intellektuella förmåga och den julkrubbsfigur som de får representera.).

Vet ni vad jag fick vara?

Jag är kamelen!

Det kan vara svårt att komma på vad ens älskade lilla/lille ska heta när hon/han just tittat ut ur moderlivet.
I Sverige har vi tre månader på oss och bestämma namn på våra telningar. I Italien har de en timma.

Några av våra vänner behövde alla sina tre månader innan de kunde enas om vad dottern skulle heta. Till slut fastnade de för ett jättevackert namn som för tankarna till lummiga gröna skogar, fantastiska äventyr, hjältemod och ung, spirande kärlek.

Några andra vänner visste direkt att deras son skulle heta Gunnar.
När lilla Svalan var lite yngre än hon är nu lekte hon en hel del med en pojkdocka. Hon var redan då nästan överdrivet förtjust i bäbisar. Bäbisen Gunnar stod mycket högt i kurs och det var självklart att lilla Svalans docka fick heta Gunnar.
Dockan Gunnar fick bland annat följa med till dagis. Fröknarna blev något konfunderade när de fick höra vad han hette.
-Vad heter dockan?
-Gunnaj.
-Heter han Gunnar?
-Jaa, han hetej Gunnaj!
Lilla Svalan var bestämd.

En dag tog dagisfröknarna med sig sina små barn till bibliotektet i centrum. Utanför träffade de på en kvinna med barnvagn. I vagnen låg en ljuslockig liten gosse och var så söt, så söt att både fröknar och barn flockade som flugorna kring en sockerbit.
Lilla Svalan rycker fröken Lena i handen och säger:
-Däj liggej Gunnaj.
-Nej, säger fröken, det där är ingen docka, det är ett riktigt barn. Titta, det är en bäbis!
-Det äj Gunnaj, framhärdar lilla Svalan.
Nu lägger sig den ömma modern i samtalet och frågar:
-Vad säger lilla Svalan?
-Äh, förklarar fröken Lena smått rodnande och utan att lägga märke till att mamman verkar känna min dotter… lilla Svalan har en docka som heter Gunnar och nu tror hon att ditt barn heter Gunnar också. Men det är ju inget barnnamn. Jag vet inte varför hon kallar dockan så…
-Jaha, säger mamman roat. Min son heter faktiskt Gunnar!

En av mina kollegor berättar om när hon träffade barnmorskan under sin första graviditet. De kom att prata om namn och kollegan säger med viss avsmak:
-Ja, snart kommer väl de där gamla namnen Bengt, och Gösta tillbaka.
Barnmorskan konstaterar då:
-Jaha, Gösta heter min pojke.

Jag var inte beredd. Jag hade inte tagit skydd.
Jag sveptes omkull.

Nu sitter jag här lite rufsigt anfådd med det själsliga håret på ända och krutröken ringlande framför mina känslomässiga näsborrar.

Jag har blivit lovebombad!
En stor orange kärleksbomb har briserat i mitt hjärta en helt vanlig, regnig tisdagsförmiddag.

Jag kan inte riktigt förstå men jag gillar det skarpt!
Kolla själva:

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/11/svrfngad-pudding.html

Här är bomben som jag tänker njuta av hela veckan:

Jag var ju på föräldramöte igår. Alla med barn i trean på Stenhammar- och Gösslundaskolorna var kallade att få information och få möjlighet att ventilera sina tankar kring förflyttningen till nästa läsår.

När fyran börjar kommer det inte längre vara bara två klasser på skolan utan tre, Gösslundaklassen kommer flyttas till Stenhammar.
Rektorer och lärare har bestämt att de tre klasserna ska slås samman och blandas och bilda tre nya klasser. Många föräldrar var arga. Upprörda röster höjdes bland både de kvinnliga och manliga leden. Min röst hörde inte dit.

Jag tycker det är bra att göra nya klasser. Visserligen går Guldgossen i en jättebra och tight klass. De är bara 16 elever och alla känner alla och det finns inga stora motsättningar. Man har hittat sina roller och eleverna verkar trygga.

Men det finns flera skäl att ändå göra nya klasser.
1. Klassrummen är inte så stora. Gösslundaklassen har 24 elever, Stenhammarsklasserna är 16. En klass på 24 elever får inte plats i något av de små klassrummen på ett tillfredsställande sätt. Det är bättre med tre klasser på 19 elever än två små och en stor.
2. Det är som upplagt för utanförskap, gängbildning och mobbing att flytta in en klass “utifrån”. Det blir “vi och dem”, “vi och bönderna”, “vi och gösslingarna”…
3. Även i en väl fungerande klass har eleverna sina roller. Det är nyttigt att få chans att bryta mönstret. Klassens “pajas” har chans att bli något annat, precis som “pluggisen”, “pratmakaren”, “den tysta” och för alla andra.

Beslutet om att göra nya klasser är redan taget. Det var något av det första den mest eldige föräldern frågade:
-Om beslutet redan är fattat, varför är vi då här?
Tänk att vi vuxna kan reagera så enkelriktat. Naturligtvis var vi där för att få information och för att få göra våra röster hörda!

Och något gott och mycket viktigt kom också ut av mötet.
Rektorerna som planerat klassbytena hade tänkt sig att lärarna ska sitta ner med eleverna en och en och be dem välja ut 2-3 elever som de gärna vill ha med sig till den nya klassen, och sedan skulle de vara garanterade en kompis.
Detta var vi flera som vände oss emot.
Barnen kommer naturligtvis prata med varandra om vilka de väljer, och ganska snart kommer det stå klart vilka som inte blir valda som favoriter. Dessutom är barn så ombytliga (precis som vi vuxna ibland). De kan vara bästa vänner ena dagen och spotta på varann den andra. Tänk om de inte väljer “bästisen” för att de just då är ovänner. Och tänk vilken ångest de senare kan skapa, med oro för att man inte kommer hamna i samma klass…
Vi pratade lite om vilka som är mest kvalificerade att bestämma hur klasserna ska se ut. Det handlar ju inte bara om vilka elever som är bästa vänner, det gäller ju framför allt att skapa ett bra arbetsklimat. Kanske ska man till och med dela på “bästisar” för att de pratar för mycket under lektionstid.
Vi trodde att lärarna är de som har bäst koll på de här bitarna. De vet vilka som umgås, vilka som borde umgås och vilka som inte bör umgås…

Jag tycker det var ett bra möte. Känslorna svallade lite i början men det la sig under kvällen. Och det tog bara en timma!

Jag är lite småförkyld. Rosslig och snuvig på mornarna. Näsan rinner, det löper en sträng med segt snor längst bak i halsen… Ja, ni vet själva. Förkyld, helt enkelt.

När jag borstade tänderna i morses, och det var dags att spotta, så fick jag kväljningar av den sega snuvan. Jag kräktes nästan i handfatet. Magen snörpte ihop sig sådär som den gör när den ska till att kaskadkräkas. Det gör ont i musklerna på sidan av magen. De där musklerna som man inte ens tror att man har förrän man antingen gör sneda sit-ups eller kräks.

Fast jag kräktes inte. Jag fick inte ens en sur uppstötning. Och jag blev inte helt av med snorsträngen heller.

Hur har er morgon varit?

Frukost
En mugg te och ett kokt ägg med salt.

Fika
En clementin.
Tre pepparkakor (risken för att jag ska bli mesig är nu mycket stor).
En kopp glögg.

Lunch
Proteindrink.
Vitlöksbaguett. (Jag måste snart vänja mig av med den där ovanan. Det är ju bara en massa tomma kalorier och lite vitlök.)

Fika
En clementin.
Ett okänt antal pepparkakor.

Middag
Spagetti med pesto och parmesan.
Vitlökssalami.
Gurka och maj.
Ett glas mjölk.

Dumheter
Två godisbitar som jag snodde från lilla Svalans lördagspåse.

Ikväll skulle det vara skönt med ett varmt bad.

Jag blev så sugen när jag var inne hos härligt rosliga Annalundas blogg:
http://annalunda.blogspot.com/2008/11/to-use-what-you-have.html

Tyvärr har jag mens så det blir inget med det.

Och inte hade jag hunnit heller. Ikväll har vi Tillväxtgruppssamling. Jag kommer hinna vara med de först 45 minuterna innan jag åker till skolan för föräldramöte för föräldrarna till barnen i trean.
Inför fyran ska tre klasser slås ihop, slås isär och bli tre nya klasser. Det beror på att de är olika många i klasserna och klassrummen är inte tillräckligt stora för att rymma den största klassen.

Ett varmt bad lockar på något sätt mer än eventuella upprörda föräldrakänslor på stormöte.

Frukost
Te och ägg.

Fika
Clementin och tre pepparkakor.

Lunch
En köttbulle, en farmarbiff, två potatisar och lite brunsås.
En clementin.
Två pepparkakor.

Fika
En banan.
En clementin.
Tre pepparkakor.
En mandel.
En mycket liten kopp glögg.

Det här ska ni läsa:

http://mammamummel.blogspot.com/2008/11/grnslst.html

Huvvet på spiken!

Rubriken är inte sann, men det lät bättre än “Granne med ett skelett”. Dessutom är jag lite osäker på hur skelett stavas.

I morses när jag var på väg till jobbet, passerade jag som vanligt fönstren in till sjukgymnasten som huserar vägg i vägg med oss. I siluett mot en spegel såg jag då ett skelett stå och stirra med sina tomma ögonhålor in i en vägg. Eftersom jag vet att det jobbar en sjukgymnast innanför fönstren blev jag inte uppskrämd. Det klart att man har ett skelett när man ska ha koll på alla benen i kroppen. Men hade jag inte vetat hade jag nog hajjat till lite.

Vi vanliga dödliga brukar ju behålla våra skelett i garderoben, och inte låta dem stå och spegla sig framför fönstren.

Rana http://ranashorisont.blogspot.com/ frågar vad jag håller på med egentligen.

Jo, huvudsakligen jobbar jag. Jag arbetar heltid på ett kontaktcenter i Lidköping. Där sitter jag dagarna i ända bakom en dator och med ett headset är jag kopplad till min telefon. Sedan ringer jag och bokar besök åt våra kunders säljare.
Jag är en hejjare på att prata i telefon.

På min fritid ägnar jag mig åt allt annat. Mycket tid lägger jag på min församling. Det är där jag serverar Kaffe, sjunger, pratar i radion och går på möten. Det är där jag har min kristna familj. Där är där jag “tankar” och fyller på både min själ och ande.

Vad var nu det där med det skjutgalna fingret då?
Ja, inte jagar jag i alla fall. 1989 slutade jag till och med jaga killar. (Då blev jag tillsammans med Förundersökningsledaren och har inte haft anledning att leta efter någon annan eftersom han är mannen i mitt liv.)
Nej, mitt happy-trigger-finger reserverar jag för kameran. Jag är ingen duktig fotograf, men tycker det är roligt att fota. På senaste tiden har det inte blivit så mycket fotande heller, intresset har avtagit i takt med tiden jag tagit mig för att fota. Men lite kul är det i alla fall.

Drömmar är ju intressant. Kanske mest ens egna, som ibland speglar en liten bit av verkligheten, men för det mesta är rena rappakaljan.

Andras kan också vara roliga.
Under helgen har två personer delat med sig av sina drömmar.

Den förste är man. Han drömde en mardröm för ett tag sedan. I drömmen upptäckte han att han råkat ta på sig kalsongerna utanpå byxorna. Och inte hittade han någon toalett där han kunde gå in och rätta till misstaget.

Den andra är kvinna. Hon drömde att hon kräktes. Det var ärtsoppa hon spydde upp. När hon vaknade låg hon och spottade. Hela kudden var våt.

Inatt drömde jag att jag var i Italien och hälsade på min syster och hennes familj. Jag hade råkat komma vilse och fick lifta tillbaka med en svensk jag råkat på. Tyvärr hittade jag ändå inte tillbaka till min systers lägenhet. Vi hamnade i ett köpcentra i stället. Svensken jag liftat med var där för första gången och jag tipsade honom om att köpa pasta och pesto.

752 spam fick jag på jobbet förra veckan.

Det går fortfarande åt rätt håll.

Idag fyller Guldgossen 9 år!

Vi har uppvaktat honom med sång, hurrarop, presenter och frukost. Allt “på sängen”. Enligt vår egen lilla familjetradition satte vi ljusen i mackan.

Guldgossen fick sällskapsspelet Tjuv och Polis av lilla Svalan. Av mig och Förundersökningsledaren fick han ett bilspel till TV-spelet och ett gigantiskt lego med Batmobilen.

Förundersökningsledaren åt en snabb frukost och sedan skjutsade jag honom till kyrkan för övning med lovsångsteamet som spelade på dagens gudstjänst. Förundersökningsledaren brukar traktera gitarren men idag var kompet något decimerat så det fick bli bas istället.

När jag kom tillbaka från skjutsande hade barnen ätit frukost (Guldgossen orkade inte sitta kvar i sängen och äta för det var lite obekvämt så han fortsatte tillsammans med lilla Svalan vid köksbordet) så jag fick en egen lugn stund med mitt te och min smörgås. Den sista biten av goda kakan åt jag upp redan på Guldgossens sängkant.

När jag var färdigfrukosterad röjde jag lite i köket och sedan gjorde vi oss i ordning och for till mötet i kyrkan. Barnen försvann till söndagsäventyret och jag satt för mig själv i kyrkbänken och tog in sång, musik och predikan.

På söndagsäventyret firade de Guldgossen lite grann, sjöng för honom, satte på honom en grattis-dekal och så fick han välja en present ur en stor låda. En fotbollspenna blev det.

Nu har vi ätit lunch här hemma. Guldgossen fick bestämma maten som blev taccokryddad köttfärs med couscous och diverse grönsakstillbehör.
Efter maten passar barnen på att leka lite, och spela det nya bilspelet, som även jag tyckter är lite roligt. Jag tror jag ska gå upp och köra ett varv med Guldgossen.

Om en halvtimma ska vi åka till Skälvum. Klockan fyra börjar ett Bibelstudie i missionshuset där mina föräldrar är medlemmar, och efter det ska min mamma bjuda på ett litet födelsedagskalas för församlingsmedlemmarna och för oss. Det blir smörgåsar och sedan tårta.

Igår eftermiddag stod jag och gjorde tårta till mamma. Hon har bakat två själv och jag har hjälpt henne med en. Jag ska visa bilder på den när jag tankat ner dem i datorn. Jag höll nog på i två timmar, och då fick jag ändå hjälp av barnen.

Men det var igår det. Idag är idag och idag är det Guldgossens födelsedag. Han har varit nöjd med sin födelsedag hittills. Jag tror att han nog kommer tycka det är roligt under återstoden också. Under Bibelstudiet i Skälvum är det Riddarsamling för barnen (ungefär som Söndagsskolan tror jag) och sedan kommer det finnas andra barn att leka med också.

Jag känner mig aningens aningen trött, trots att jag tog en mirakeltablett för en och en halv timma sedan. Kanske bör man ändå sova och äta ordentligt även om man knarkar Rosenrot, så fullständigt narkotikaklassade kanske jag inte ska anse tabletterna ändå.

Igår hade vi kalas för Guldgossen (jag tror det är cirka femtioelfte gången jag skriver det nu) och av sin Falunmoster (som inte var närvarande eftersom hon bor i Ludvika) fick han ett rör Smarties, en megastor kexchoklad och en lätt överdimensionerad tablettask plus en tian-lott utan vinst. Att det inte skulle vara någon vinst visste förståss inte mostern i förväg för hon hade inte skrapat lotten.

Av sin farmor och farfar fick Guldgossen en påse julskum som han broderligt delade med sin syster. Hon var förövrigt aningens ledsen för att hon inte fick några presenter och gick iväg och grät ett tag. Men det hade vi pratat om innan så hon var beredd på sin egen reaktion och vi lät henne gråta ifred och sedan var hon tillbaka i matchen igen.
Guldgossen fick även en cykeldator av f&f och en guldpeng. (Lilla Svalan fick också en guldpeng av farfar sen, till sin stora lycka.)

Av mormor och morfar fick födelsedagsbarnet ett fint pussel med 104 bitar (som jag gärna hjälper honom att lägga i kväll) och en liten gitarr. Inte en sån där miniliten som man bara leker med, med fyra strängar, utan en riktig gitarr fast lite mindre, så att han faktiskt kan lära sig att spela på den. Nu hoppas jag att han ska visa tillräckligt med intresse för att vilja lära sig lite. Förundersökningsledaren är en hejjare på gura och också en utmärkt pedagog.

Nu måste jag skynda mig att borsta tänderna och fara till Kaffestugan och göra mackor, koka kaffe och förbereda dagens öppethållande.

Ha det gott där ute i verkligenheten!

Frukost
Innan bröllopet i september bakade jag små söta rosenbröd, ifall inte brudparet själva skulle hinna baka bröd till bröllopsmiddagen. Det hann de, så jag har haft några påsar bröd liggandes i frysen.
Igår hade vi kalas för Guldgossen. Inbjudna var bara hans mor- och farföräldrar och jag bjöd på tekaka med gott pålägg och så rosenbröden som komplettering (plus en kaka till kaffet efteråt). Trevligt nog blev det rosenbröd över så till frukost har jag ätit två rosenbrödshalvor, en med vitlökssalami och tomat och en med leverpastej, majonäs och gurka. Jag har också druckit den för mig så obligatoriska koppen te.

Förmiddagsfika
En macka av tekaka med smör, ost, kalkon, kräftröra och diverse grönt.
En festis.
En kondiskaka.

Lunch
Samma macka som ovan, ungefär.

Fika
En god hembakad kaka och en kula glass samt en passionsfrukt.
En kopp te.

Kvällsmat
En kopp te.
Två små mackor, en med ost och en med leverpastej.

Wow!

Rosenroten är ju rena knarket.
Jag tog en tablett när jag kommit hem, kvart över fyra för att vara exakt.
En kvart senare sprang jag runt som en iller på party och plockade undan, tömde och fyllde diskmaskinen, delade ut order till höger och vänster och kände mig helt speedad!

Mindre än två timmar senare sitter jag nu i soffan och bloggar i 120 knyck på den bärbara datorn eftersom jag fått en timma över innan födelsedagsgästerna kommer. Jag har städat i ordning hela nedervåningen och förberett kalaset plus hunnit äta lite också. Och jag har pratat med vårdcentralen och ombokat en tid för allergiutredning. Och jag har fortfarande lite kvar att ge!

Damen i hälsokosten berättade att hon brukar ta två tabletter när hon känner sig utarbetad, och då sitter effekten i under fem timmar.

Jag tycker jag tänker bättre också. Hjärnan är inte belägrad av den vanliga dimman.
Till exempel kom jag på att jag kan återanvända kuvert från försäkringskassan och sjukvården som det står “porto betalt” på. Smart va!
Nejhej, inte så smart. Förundersökningsledaren upplyste om att det för det första torde vara olagligt och för det andra finns det en streck-kod på kuverten som gör att man inte kan skicka dem igen.

Jag ska nog komma på några andra, bättre idéer.

Min första fina idé är att ta en tablett i morgon bitti igen. Då ska jag nämligen jobba i kyrkans Kaffestuga under förmiddagen och det kommer bli ännu roligare än vanligt om jag har mer energi.

Förresten, tror ni jag har benägenhet att bli beroende? Jag tror jag lätt skulle kunna bli lite beroende. Jag menar, om jag redan har en stor längtan efter vitlöksbaguetter, som ändå inte gör mig mer än mätt och vitlöksstinkande, och kanske lite lycklig, hur kommer det då att gå med de här mirakeltabletterna som får mig att hoppa runt som en tossing?

Nej, nu har jag bloggat tillräckligt länge för att klockan ska ha hunnit bli “okej-att-förbereda-finmackorna-till-i-kväll”. Skönt! Jag började nästan bli lite frustrerad av att inte ha något vettigt att göra!

Idag har jag inte hunnit hälsa på hos mina bloggkompisar som jag brukar (jag tog ju inte tabletten förrän sent på eftermiddagen) så nu får jag hälsa er alla en riktigt skön och fin helg.

”När Gud skapade kvinnan la han ner en hel del övertidsarbete på att få henne perfekt.
Under sjätte dagen av övertid kom en ängel förbi och frågade vad han sysslade med.
-Varför lägger Du ner så mycket tid på just den här modellen?
Gud svarade:
-Du vet ju att jag skapar människan till min avbild. Mannen blev bra, men nu vill jag försöka göra ett riktigt mästerverk!

Sedan förevisade Gud alla specialeffekter.
Kvinnan kan tvättas och tål att ligga i blöt i många timmar, trots att hon inte är gjord av plast. Hon har mer än 200 böjliga leder, alla utbytbara. Hon fungerar på vilken diet som helst och har dessutom depåer på mitten för näringsförsörjning under långvarig svält.
Kroppen kan föda och försörja upp till sex barn samtidigt, samt sköta om en stor barnaskara av både egna och andras barn.
-Hur ska det gå till, frågade ängeln? Hon har ju bara två armar och två händer, två ögon och två öron.
-Hemligheten till hennes enorma kapacitet sitter här uppe på toppen, i hjärnan, förklarade Gud.

Han fortsatte:
Kvinnan klarar att arbeta i upp till 18 timmar per dygn.
Hon har en kyss som kan läka allt från ett uppskrapat knä till ett sårat hjärta och hon kan också bota sig själv när hon är sjuk.

Ängeln närmade sig försiktigt.
-Är hon gjord av stål?
-Nej, känn på henne, uppmanade Gud.
Ängeln sträckte ut handen och snuddade försiktigt vid kvinnans hud.
-Oj, hon är både mjuk och varm! Är hon inte väldig ömhudad?
-Jo, svarade Gud. Hon är den ömmaste och känsligaste varelsen på jorden. Men hon är samtidigt mycket stark. Du skulle inte tro mig om jag berättade vad hon kan utstå och klara av. Hon har styrkor som kommer förundra mannen. Hon tål katastrofer och klarar tunga bördor. Hon kommer att le när hon vill skrika, sjunga när hon vill gråta och hon kommer uppmuntra och stötta andra när hon själv är trött och sliten. Hon kommer att ge av sig själv för att familjen ska ha det bra. Hon kommer följa sin väninna till läkaren. Hon kommer ligga vaken om nätterna och be för dem hon inte kan hjälpa.

-Kan hon tänka, frågade ängeln.
-Jajjamensan svarade Gud (nu kanske jag överdriver lite…). Naturligtvis kan hon tänka. Hon kan till och med resonera, och kompromissa!

Och jag har gett henne egen fri vilja. Det kanske är ett riskabelt företag, med den fria viljan kan hon handla som hon vill, men hon är också fri att välja det goda, kärleken, skönheten och allt det vackra jag skapat till hennes ära.
Jag vet att hon kommer att slåss för det hon tror på, hon kommer att stå emot orättvisor, hon kommer inte acceptera ett nej förrän hon blivit övertygad om att det finns en bättre lösning. Framför allt kommer hon att älska villkorslöst.

Ängeln fick syn på någonting, sträckte ut sin hand, och rörde vid kvinnans kind.
-Vad är det här? Det ser ut som en diamant men den löses upp i min hand. Är det ett läckage på den här modellen!? Ängeln såg plötsligt lite undrande ut. Kunde Gud ha gjort ett misstag i sitt skapande?
-Det där min gode vän, är inget läckage. Sa jag inte att jag lagt in många olika funktioner i kvinnan! Det du håller i din hand är något mycket värdefullare än diamanter. Det är en tår.
-Vad är den då till för, frågade ängeln tillstukat.

Gud sa:
Tårarna är kvinnans sätt att uttrycka sig på. Hon kan visa sorg, glädje, kärlek, ömhet, ensamhet, lidelse, lycka och stolthet genom sina tårar.
-Och ändå har Du gett henne stämband, kontrade ängeln vasst.
-Hon kommer behöva mer än stämband för att göra sin röst hört i världen, svarade Gud lugnt.

-Du har skapat henne perfekt, erkände ängeln. Hon är skapelsen krona.
-Hon har bara ett fel, något som jag inte kan åtgärda, sa Gud.

Hon kommer inte själv förstå hur värdefull hon är.”

Det här fick jag i min mail idag. (Jag har bara redigerat det lite.)
Ganska tänkvärt tycker jag.