Zäta

Det var en jättefin förmiddag i dag. Solen orkade sig fram bakom snömolnen som annars härskat oinskränkta på vinterhimlen.
Vi tog tillfället i akt och for till Lunnelid för lite pulkaåkning. Vi fick med oss både italienarna, min mamma och Förundersökningsledarens syster med familj. Att våra barn skulle stojja och vara vildar i backen var inget förvånande, men att Italiensysterns äldste son, 3½ år ung, oförfärat och glädjetjutande skulle kasta sig ner för backen var en stor överraskning. Han har aldrig åkt pulka tidigare.
De mindre barnen var inte lika begistrade och gav tappt efter ett tag.

När alla var nöjda och mätta på snöiga åkturer kom Förundersökningsledaren och Italiensysterns man så lagomt tillbaka efter sin skidtur. Vi omfördelade oss i bilarna och några for hem till oss medan andra skaffade skaffning från Lai Thai och Tofta Pizzeria.

På eftermiddagen lyckades jag utverka ledigt mot att avlöna Guldgossen och lilla Svalan som barnvakter till sina italienkusiner och så fick jag följa med min mamma och Italiensystern på en liten shoppingrunda.
Mitt enda ärende var egentligen att byta storlek på en julklappströja Förundersökningsledaren fått men jag misslyckades med uppdraget eftersom alla tröjor i den rätta storleken var slut. I stället kom jag hem med en fin reatröja till Guldgossen och inte mindre än fem plagg till mig själv. Allt inhandlat på Lindex.

När vi kom tillbaka hem till oss var det lagom dags för lite eftermiddagsfika. Förundersökningsledaren och jag lyckades trolla fram både kaffe, pepparkakor, lussebullar och hemmagjord glass med nykokt blåbärssylt så jag tror att alla blev mätta och glada.

Nu är Förundersökningsledaren i kyran och löder en massa mikrofonkablar och jag ska försöka få både barnen och mig själv i säng i någorlunda tid för i morgon ska jag upp och jobba.
Innan jag kommer så långt måste jag dock planera lite bjudningsmat och skriva inköpslista så att jag kan handla på väg hem från jobbet i morgon.

I dag är det en mellandag. För tillfället innebär det att jag och barnen är hemma och inte umgås med varken släkt eller familj.

Julaftonen tillbringade vi tillsammans med Förundersökningsledarens stora familj. Vi är 17 personer, den 18:de på gång.
Juldagen var vi hemma hos mina föräldrar och träffade dem samt Italiensystern och hennes familj.

Förundersökningsledaren är och hälsar på mina föräldrar i dag. Tyvärr så umgås han nog mer med vår båt som står uppställd där, än med sina svärföräldrar. Båten har inte fått någon skyddande pressening förrän i dag. Vi har haft en onödigt stor, bökig pressening tidigare, men fått den isärskuren och omsydd. Mannen som vi beställt arbetet av har dock dröjt en aning för länge med att bli klar så det har hunnit snöa, och snöa, och snöa på den oskyddade båten.
Förundersökningsledaren skottade bort en meter snö i går och håller nu på att sätta upp ställningen och klä på presseningen.

Jag har också varit ute och skottat snö, en timma på vår garageuppfart, och barnen har roat sig med en pulkaaktig sak som lilla Svalan fick i julklapp av Guldgossen. Annars är det lego för hela slanten som gäller för barnen. Guldgossen har redan hunnit bygga klart det Starwars-skepp han fick av oss på julafton och lilla Svalan har rest väggarna på sitt husbygge.

Nu ska jag strax duscha och sedan laga middag innan jag ger mig av för att sjunga på kyrkans julkonsert. “Ave Maria” är det meningen att jag ska riva av. Vi får väl se hur det går. Jag har ont i halsen och snuvar.

Planen för resten av julledigheten är inte helt fastställd ännu men vi har lite hållpunkter i alla fall.
I morgon kommer eventuellt Italiensystern och hennes familj hit. Då kan männen åka en mil skidor och vi andra åka pulka. Sedan beställer vi hämtmat och har en skön eftermiddag tillsammans. På kvällen kanske Förundersökningsledaren jobbar i kyrkan.
På tisdag ämnar jag jobba en stund. På kvällen kommer Falunsystern och hennes man hem och vi kanske kan träffas en stund med hela min familj.
Onsdagen blir det julfirande igen då vi byter julklappar med Falunsystern och hennes man. Egentligen köper inte vi vuxna några julklappar till varann men jag vet att de i alla fall har köpt något åt barna. På onsdag är vi hemma hos oss och firar med lunch och eftermiddagsfika.
På torsdag kanske Förundersökningsledaren eller jag skjutsar Italienarna till flyget, om vi inte vågar lite på att tågen går i tid. Om Falunsystern och hennes man orkar och vill kanske vi träffar dem lite igen innan de far tillbaka till Ludvika.
Och sedan är det plötsligt nyårsafton och då har vi bjudit hit goda vänner på nyårsfirande.

När juldagsmorgon glimma
jag vill till kyrkan gå
att där i tidig morgontimma
sjunga något annat än “hej och hå”.

Julotta är egentligen ett otyg. Vem har hittat på att man först ska fira jul med massor av god mat, spännande paket att öppna och trevligt efterlängtat umgänge som man inte kan slita sig från förrän mitt i natten – och sedan kliva upp okristligt tidigt för att försöka hålla sig vaken en timma i kyrkan.

Hade jag inte sjungit så skulle jag stannat hemma.

Om en halvtimma är det julafton konstaterar en alldeles för vaken Guldgosse. Hans alldeles för vakna lillasyster ligger bredvid honom i en gästsäng och ingen av dem verkar särdeles intresserade av att inse att klockan är mitt i natten.

Jag hann bli klar med julklappsinslagning, tidningsslängning och annat som jag bara var tvungen att ha klart innan våra gäster anlände. Nu känns allting bra. Vi har ätit god middag och sedan för mycket fika, precis som sig bör.

Jag ska snart gå och lägga mig men först vill jag önska alla en riktigt

GOD JUL!

Jag har på grund av allvarlig tidsbrist rationaliserat bort snörena på årets julklappar. Det märkliga är att jag inte har någon ångest över beslutet.

Håller jag på att bli vuxen?

Ledigt från jobbet tack vare att vi alla arbetat extra hårt en vecka och lyckats jobba in den här dagen. Dan före dopparedan…

Nu har jag just kommit hem från stan där jag handlat det (förhoppningsvis) sista. Inga julklappar, eller jo, två – en liten extra till varje barn. Men det jag egentligen skulle köpa var mat. Helt vanlig normal mat som kyckling, mjölk och clementiner.
Utanför fiskaffären mötte jag en kvinna som bar på en gigantisk lutfisk. Den vägde säkert sju kilo. Jag avundades henne inte. Så mycket lutfisk måste innebära väldigt många julbordsgäster. Jag avundas förresten inte gästerna heller för lutfisk hör inte till mina favoriter på julbordet.

Nu måste jag skynda mig att packa upp mina varor och slå in de sista klapparna. Om en och en halv timma kanske våra nattgäster anländer och då ska jag stråla av julefrid och ha allting klart. Det äår en utopi men man kan väl få drömma lite så här i juletider…

Ursprungsplanen var att låta barnen sova över hos mina föräldrar natten till i dag.
Den reviderade upplagen blev att bara lilla Svalan sov över.

När vi lämnade av Italiensystern och hennes man efter en underbar julbordskväll fylld av mat och skratt, ville Guldgossen följa med oss hem igen. Det fick han naturligtvis. Han är fortfarande rejält förkyld och då sover man bäst hemma.

Jag har också blivit mer och mer förkyld de senaste dagarna. Nu har jag ont i halsen, är snuvig och har en lättare huvudvärk. Jag vaknade några gånger under natten av huvudvärk och mensvärk men var inte så ledsen för det eftersom jag visste att jag skulle få sovmorgon. Det var bara Förundersökningsledaren som behövde kliva upp vid sex efter för få timmars sömn och ge sig ut på vintervägarna till jobbet. Jag skulle kunna ligga kvar i min säng och sova ytterligare några timmar.

Trodde hon ja!

När Förundersökningsledaren gick upp vaknade jag naturligtvis, och sedan var det omöjligt att somna om. Mensvärk, huvudvärk och all den goda maten från kvällen innan tävlade alla om att hålla mig vaken. Jag tror det blev jämt skägg dem emellan.

Inte förrän Guldgossen vaknat vid halv nio lyckades jag slumra till en stund. Han var snäll nog att låta mig sova även om han ofrivilligt väckte mig några gånger med sin hosta. Jag klev inte ur sängen förrän kvart i elva och då hade jag uppskattningsvis lyckats snika till mig ungefär en och en halv timmas sömn.

Nu har vi ätit en sen frukost och jag har förlängt listan över saker jag måste hinna innan julafton men jag orkar inte börja beta av den. Livmodern krampar och känner jag den rätt kommer den fortsätta pina mig under större delen av dagen. Jag sitter som en hösäck och stirrar rakt fram medan snöflingor sakta dalar utanför fönstret och klockan irriterande nog redan pekar ut mitten av dagen.

Jag leker att jag inte alls är hemma och vabbar två förkylda barn. Jag är i stället lyxhustru!

Att sedan en lyxhustru förmodligen skaffar sig sin morgonmotion på ett betydligt mer fasionabelt gym än den stora snöhögen som en mindre nogräknad snöröjare byggt upp mitt framför vår brevlåda i morses, är ett faktum jag försöker bortse från.
Precis som den där tvätthögen som familjen själva byggt i tvättstugan och som också måste skottas bort under dagen.

Vad gör egentligen en lyxhustru hela dagarna? Jag har inte de kanaler som visar varken Hollywoodfruar eller svenska dito.
Jag har i alla fall lovat lilla Svalan att jag ska måla hennes naglar i lila och guld under dagen. Det måste väl vara lyx!

Klockan är halv sju och jag inmundigar redan dagens första migräntabletter. Bådar det gott?

Jag bar en dov, illavarslande huvudvärk hela dagen i går. Under natten har den krupit ihop till en liten boll och placerat sig på mitt “migränställe” strax över och bakom vänster öga. Det är inte akutilla – än, men om jag ite motar Olle i grind kommer det explodera under dagen. Så pass väl känner jag ändå min kropp.

I kväll ska jag äntligen få träffa Italiensystern, hennes man och barn. Jag har inte sett dem sedan i somras och längtar jättemycket. Den enda som längtar mer är lilla Svalan. Hon har längtat efter sina kusiner så mycket att hon suttit och gråtit på lektionerna i skolan.

Och det var nära att det inte blev något av i dag heller. Hela familjen har blivit förkylda och jag fick ringa min syster i går kväll och utverka tillstånd för att våga låta mina barn träffa hennes. De var också förkylda så med lite blandning av svenska och italienska virus kan vi antingen få friska eller jättesjuka barn. Det sistnämnda känns tyvärr som det troligaste scenariot.

Det vankas julbord i kväll. Förundersökningsledaren, jag och de vuxna italienarna ska till Bjertorps slott och fylla magarna. Helst utan huvudvärk…

Den här dagen går inte till historien som årets gladaste. Det började ganska bra med en viss antydan till sovmorgon. Sedan spårade det ur direkt efter frukost.

Jag försökte engagera barnen till att julpynta huset. Lilla Svalan hakade tjänstvilligt på medan Guldgossen totalvägrade.
Efter åtta sorger och tio bedrövelser hade vi till slut lyckas åstakomma ett julfint hem och en disneyliknande gran.

På kvällen for Förundersökningsledaren, lilla Svalan och jag till Missionskyrkan och avnjöt en helt fantastiskt underbart strålande julkonsert med Dynamics. Guldgossen vägrade helt sonica att följa med så vi lämnade honom hemma ensam.

Konserten gjorde min dag, ja, hela julen känns det som. Den hade allt. Skönsång, stämning, högtidlighet, eftertanke, sväng, skratt, jubel, glada toner, klara toner, glidande toner, pricksäkra toner, beatbox, fiol, bas, tenor, alt, sopran… och så Elvis.

På vägen hem handlade vi och lilla Svalan ballade ur totalt för att hon inte fick köpa en dyr burk yoghurt. Sedan var hennes dag förstörd medan Guldgossen var på rätt bra humör efter några timmar i ensamhet.

Till barnens försvar får sägas att de båda är förkylda och har en anstrykning av feber.

I dag lyckas vi avhålla oss från att ge oss ut i julhandeln. Vi stannar hemma och städar i stället. Det är inte mycket roligare det. Både lilla Svalan och jag blir genast på osedvanligt dåligt städhumör medan Guldgossen flyr fältet och umgås med kompisar och Förundersökningsledaren gör sitt bästa för att underhålla oss och peppa oss till att orka damma lite till.

Jag passade på att köpa några julklappar efter jobbet i går. Ganska stress, stress, stress men jag visste någotsånär väl vad jag ville ha så det gick snabbt.
Men så plötsligt, när jag stod utanför min bil och vände blicken mot närmaste köpcentrum slogs jag av en tanke.

Tänk om alla människor kunde vallfärda lika villigt till kyrkorna i jul, som de hastar in i kommersialismens tempel. Tänk om man kunde ägna bara en bråkdel av den tid man lägger ner på att leta den perfekta julklappen, till att reflektera över varför vi överhuvudtaget firar jul.

Tänk om alla som har råd att köpa julklappar till nära och kära också kunde avvara en summa till de som inte är lika välbemedlade. I dag är det lätt att sätta in pengar på ett konto som kommer behövade till godo, antingen i Sverige eller avlägsna länder. Eller att lägga ett litet bidrag i en “kokande gryta” på stan. En enda hundralapp gör stor skillnad för de som inga pengar har.

Det blev som jag trodde – ingen pulkaåkning.

Så nu har jag suttit här hela dagen lång med superunderställ, extra yllesockar, hellyhansentröja och termobyxor och jag är jättesvettig.
Nej förresten, jag har visst inte termobyxorna på mig, de ligger i en liten svart hög bredvid mig på golvet, i fall jag skulle bli tvungen att rycka ut till pulkabacken med kort varsel.

I dag ska vi kanske åka pulka med jobbet. Jag hoppas verkligen att det blir inställt.

Jag gillar inte kalla, fartfyllda, riskabla, påpälsade, snöstänkta, frusna, snorhala, nedåtlutande, markbundna, benknäckande äventyr.

Jag står i köket och försöker klura ut hur man griljerar julskinkan. Jag är novis på området och tycker inte ens att julskinka är gott.

Guldgossen kommer fram till mig och noterar mina rynkade ögonbryn och den fundersamma minen. Så frågar han:
-Vad ska du göra? Ska du dressera en kyckling?

Jag ringde Förundersökningsledaren och bad honom köpa saffran på väg hem från jobbet och berättade varför det inte redan fanns saffran i huset.

Lite senare ringde jag på nytt och kompletterade inköpslistan med potatis, kanel och två julklappar. Förundersökningsledaren opponerade sig.
-Jag har inget att skriva på. Jag kommer inte kunna komma ihåg allt det här!
-Men hur svårt kan det va! suckade jag. Det är bara fyra saker: saffran, kanel, potatis och julklappar.
-Hur svårt kan det va… härmade Förundersökningsledaren sarkastiskt… att åka till affären för att enbart köpa saffran, och komma hem med två kassar fulla av allt möjligt utom just saffran!

Klockan tolv i natt stoppade jag in den sista av de 80 lussekatterna i frysen.

Det blev ganska snygga, lagom brända och lagom stora lussekatter. MEN de blev aningens degiga. Jag ska försöka lura på mina arbetskamrater ett gäng “bullar” i dag så slipper familjen Zäta käka deg ända till påska.

Förundersökningsledaren ringer från julaffären och meddelar att han köper en plastgran.
Lilla Svalan bryter i hop. Hon vill verkligen inte ha en plastgran. Jag vill egentligen inte heller ha en plastgran men förklarar ändå fördelarna för lilla Svalan.
-Man behöver inte vattna den. Och så barrar den inte. Minns du inte hur mycket barr du fick i sockarna förra julen. Jag var ju tvungen att dammsuga nästan varje morgon för att det överhuvudtaget skulle kunna gå att vara här nere.
-Men jag kan ju sopa upp barren på morgonen.
-Men lilla Svalan, varför gjorde du inte det i fjol då!?
-Får då var jag yngre. Nu är jag äldre och mycket mer ansvarsfull.

Förra fredagen var vi hemma hos goda vänner och hade en helhärlig kväll.
Barnen ägnade sig åt singstar och vi vuxna åt kortspel.

Dagen efter ville lilla Svalan förklara vilken låt hon kunde bäst i singstarsspelet.
-Det var den där ni vet… Den som häxan sjunger.
-Häxan? frågade vi förvånat.
-Ja! “Kom och håll om mig” heter den visst!

Tilläggas bör att lilla Svalan inte sett Nanne Grönvall framföra “Avundsjuk”.

Jag är med lilla Svalan på fritids en timma medan vi väntar på att Guldgossen ska sluta sin skoldag.

Jag skulle vilja gå på fritids jag också. Det finns oändliga källor av pyssel att ösa ur.
Det börjar med att lilla Svalan och jag ritar julkort. Ganska snabbt flyttar jag dock över till ett annat bord, där lockande cernitlera står framdukat.

Det dröjer inte mer än kanske fem minuter innan det sitter sju barn runt bordet och ber mig visa hur man gör mysiga små tomtar med luvan nertryckt över öronen. Jag visar gärna, ändå tills lilla Svalan blir lite sur över att inte längre ha min odelade (eller för den delen ens en gnutta) uppmärksamhet.
Cernitleran är ganska hård så man måste bearbeta den en tag innan den är mjuk och formbar. Jag försöker förmedla detta till barnen och säger:
-Ni måste knull.. jag menar knåda leran ett tag!

Och där rök min karriär som fritidsledare (det enda yrke jag faktiskt är utbildad för) innan den ens börjat.

Lilla Svalan ber mig starta en DVD-skiva.

-Och spola fram. Jag vill inte se förspelet!

Men hur helt knäpp i hela huvvet får man bli?!

I dag har jag varit med lilla Svalan i skolan hela dagen, förutom den timman vi ägnade åt ett besök på vårdcentralen.

När skolan var slut för båda barnen tog jag med dem till Willys för att köpa saffran. Jag hade glatt både barnen och mig själv med tanken på ett utlovat lussekattsbak i eftermiddag.

När vi kommit hem, tagit en snabb eftermiddagsfika, och börjat röja i köket för att ge plats för en sjusärdeles deg, slog det mig. Jag glömde köpa saffran.

När jag ändå var och handlade passade jag naturligtvis på att komplettera upp med lite mjölk och bröd och annat så det var inte bara saffran jag skulle köpa. Det är väl den enda ursäkt jag kan komma på, och den är rätt lam.
När jag stod i kassan tog jag mig en sista titt på inköpslistan och såg att det bara var saffran kvar på listan. Saffran förvarar man i kassan eftersom det är dyrt och stöldbegärligt. Jag gav inköpslistan till Guldgossen för att han skulle gå och slänga den i skräpet.
Sedan lastade jag upp alla mina varor på bandet, betalade, packade ner varorna i kassar och åkte hem – utan saffran.

Det värsta är – och som jag nästan inte vågar erkänna – att jag gjorde nästan samma sak i måndags. Då var jag och handlade allt som var billigt på Hemköp. Jag hade redan i förväg bestämt mig för att köpa saffran också, trots att det säkerligen inte var ekonomiskt försvarbart att köpa en dyr krydda i en dyr affär.
När jag kom fram till kassan frågade jag kassörskan om de förvarade saffranet i kassan. Det gjorde de, svarade hon vänligt.

Och sedan glömde jag att köpa det.

Nu surar barnen och jag i kapp över det uteblivna eller förhoppningsvis bara försenade lussebullebaket. Jag vägrar att baka utan saffran!

Guldgossen vänd till lilla Svalan: -Vad skulle du säga om Sean Banan kom insvävande genom fönstret med ett jetpack och tog mamma med sig?
Lilla Svalan: -Jag skulle nog bli lite ledsen.
Guldgossen vänd mot mig: -Men vad skulle du säga då mamma?
Jag: -Jag skulle slå ner honom.
Guldgossen: -Men mamma! Han som är så snygg! Han är ju till och med snyggare än Ronaldo Picasso!

Jag kan vara filurig när det gäller receptskapande. I dag till exempel, vaknade Kajsa Varg till i mig och jag plockade fram några grönsaker och rotfrukter, en burk räkor och ett paket matlagningsgrädde och hittade på en riktigt god liten gryta som jag serverade med ris. Det allra bästa med den här rätten var att övriga familjen ratade den så det blev flera matlådor över till mig när måltiden var över.

Skiva en lök.
Skala och strimla två stora morötter. Ge samma behandling åt två palsternackor.
Stek grönsakerna i 1 msk matlagningsolja.

Kärna ur och strimla två röda paprikor och låt dem steka med i pannan.
Finhacka en bit (jag tog 14 gram) färsk ingefära och släng i stekpanna.

Låt allt steka ihop och blandas.
Knippa en bukett broccoli och släng ner i panna.
Häll på 2½ dl valfri grädde (Milda Mat Extra funkar fint).
Smaksätt med 1 msk kinesisk soya och 2 msk sweet chilisås.

Strax innan serveringen tillsätts en burk (170 g) räkor.

Man kan tycka att kryddningen inte verkar värst avancerad men det blir alldeles lagom starkt och gott, åtminstone för mina smaklökar.

Det blev inte så mycket simmat i kväll. En middag kom emellan så jag kom inte i väg till badhuset förrän tjugo i sju. Klockan sju doppade jag tårna i bassängen och hade då bara 40 minuter på mig innan jag var tvungen att gå upp igen för att det var stängningsdags.

Jag bestämde mig direkt för att jag inte skulle bry mig om att räkna hur långt jag simmade eftersom jag inte hade hela timman på mig. Efter trehundra meter gav jag upp och började flytta kulor på kulramen precis som vanligt. Jag kan inte fatta att jag är en sådan tävlingsmänniska.

Bassängen avfolkades allt eftersom tills det slutligen bara återstod tre karlar och så jag. När man är så få tycker inte jag att man behöver hålla så hårt på högerregeln. Vi hade hela bassängen på oss och kunde välja och vraka bland banorna. Ändå envisades två av männen med att simma runt, runt. Dessutom simmade de runt mig som höll mig till en utvald bana. Väldigt irriterande!
Till slut härsknade jag till och flyttade över till den delen av bassängen där mannen med lite bättre förstånd höll till.

När jag äntligen fick lite fritt spelrum kunde jag hitta rätta tempot och lyckades simma en kilometer på en halvtimma. De återstående tio minutrarna pustade jag mest ut med ryggsim och lite nedvarvande långsam-sim.

Jag skulle behövt gå ut på lunchen och köpt kuvert men jag hann inte. 45 minuter räcker inte till för att både äta i lugn och ro utan att få uppblåst mage, och göra små nödvändiga inköp.

Så om ni inte får några julkort i år beror det på att jag äter för långsamt.

Det blev lite tokigt i morses.
När vi kom fram till skolan upptäckte Guldgossen att han glömt vantar och mössa hemma. Tackom och lovom att vi bor så nära skolan att det går att köra hem och hämta förglömda persedlar.

När vi var på väg tillbaka till skolan hamnade vi tyvärr bakom bussen.
Det har dragits en ny busslinje som går igenom vårt bostadsområde och följer vägen förbi skolan. Inget ont i det, men där passagerarna kliver på och av har man smalnat av vägen så att inget mer än en stor buss får plats. Det går inte att mötas eller köra om.

En av de här busshållsplatserna är belägen precis bredvid dagisavdelningarnas lekplats. Det blir långa köer av avgasspyende bilar i båda riktningarna medan bussen tar upp och släpper av passagerare. Hur bra är det för barnen som tvingas leka i den besmittade luften?

Varför gör man en lösning som ofelbart skapar långa köer, speciellt utanför en skola, eller som snörper av enda vägen in och ut ur ett relativt stort bostadsområde?

Jag är inte alls sugen på att simma i kväll. Jag känner mer för att stanna hemma och baka lussekatter med barnen. Men simma ska jag, även om jag nog inte orkar fokusera allt för allvarligt på de där 2000 metrarna på en timma.

I kväll är det tack och lov myspysnersläkt i badhuset så bassängpasset blir lite kontemplativt sådär, och det passar min trötta kropp bra.
Jag fattar egentligen inte varför jag är så in i bängen trött. Jag har inte sovit så mycket mindre än jag brukar, jag har inte utfört något tungt kroppsarbete och jag har på det stora hela inga bekymmer. Men trött är jag likväl.

Kanske kan en timmas lugna simtag få min kropp på bättre humör än den är just nu.

Vi ska alldeles strax ha julklappsutdelning på jobbet. Efter lottdragning har alla som vill köpt ett paket för en tjuga till någon av sina kollegor. Det är hemligt vem som köper till vem.

Nu sitter jag här och är alldeles spänd. Inte över vad jag själv ska få i mitt paket, utan hur mottagaren av den julklapp jag köpt kommer reagera.

Lilla Svalan hör helt klart till kategorin “mycket verbala personer”. Man skulle till och med kunna påstå att hon mår direkt dåligt om hon är tvungen att vara tyst för långa stunder i slängen.

På väg hem från kyrkan i dag mötte lilla Svalan dock sin överman, eller rättare sagt överkvinna. Jag skjutsade hem en av mina väninnor och hon höll verkligen låda hela vägen.
När jag släppte av henne utanför hennes port sa vi hejdå och från baksätet hördes lilla Svalans halvkvävda röst för första gången på tio minuter:
-Hej då!

När väninnan klivit ur bilen och jag lagt i backen säger lilla Svalan förvånat:
-Jag hade glömt hur min röst låter!

När lilla Svalan var yngre var hon rädd för Doktor Mugg. Han kunde dyka upp ur toalettstolen i ett barnprogram och var misstänkt lik Marcoolio.

Lilla Svalan var så rädd att hon inte vågade gå på toaletten själv.
När vi vuxna tröttnat på att göra henne sällskap dit lät det en dag så här:
Lilla Svalan: -Följ med mig på toaletten mamma!
Jag: -Nej, det vill jag inte.
LS: -Pappa, kan inte du följa med mig på toaletten?
Förundersökningsledaren: -Nej lilla Svalan, du klarar dig själv.
LS: -Guldgossen, snälla! Du kan väl följa med mig på toaletten!
Guldgossen: -Nej, varför skulle jag göra det?
LS: -Snälla, snälla Guldgossen. Om du får se min snippa då!?

Till Guldgossens förtjänst måste tilläggas att han ändå inte följde med lilla Svalan.

När jag berättade det här minnet för barnen i dag utbrast lilla Svalan:
-Åh, vad gullig jag var!

Det här med äventyrsbad väcker minnen.

Första gången familjen var och badade i Skaras “nya” badhus var lilla Svalan tre-fyra år. Hon var inget vidare förtjust i att duscha och när det var dags för tvagning efter badet fick jag ta till alla min uppmuntrande hejjarrop för att få henne att inte börja gråta.
När vi var klara ställde jag henne utanför duschen så att jag skulle ha lite koll på henne medan det var min tur att bli ren.

De damer som varit inne i duschrumet medan jag tvättade lilla Svalan lämnade plats för nya medan vi höll på. Ni kan säkert ana vilka blickar jag fick från de nyanlända när lilla Svalan stod utanför duschen och ropade till sin mamma:
-Bra mamma! Vad duktig du är! Det är bara att blunda så får du inte vatten i ögonen. Där ser du att det inte är så farligt. Jätteduktigt mamma! Du klarar det här! Bara lite till så är du snart ren!

Jag lyckades smita till mig några simtag på Arena Skövde i dag också. Det är tredje gången jag simmar den här veckan. Nu blev det bara två kvartar mellan rutschkanor klättervägg, vågbassäng, virvelström och annat roligt.

Jag är inte så förtjust i rutschkanor. Det fanns en kortare vattenpist som jag åkte några gånger, propert sittandes på rumpan med benen frammåt. Barnen gjorde en massa exter på den där kanan. Guldgossen satt med benen i kors och snurrade runt några varv, lilla Svalan formade sig som en banan och surfade ner på magen med huvudet före.

Sedan var det ju det här med de lite kavatare rutschkanorna. När barnen och framförallt Förundersökningsledaren tjatat hål i huvudet på mig tillräckligt länge gick jag med på att testa Magic Eye. Det var en ganska bred vattenrutschare som alla hävdade var väldigt snäll och inte gick så fort. Man kunde dessutom åka den med en stor uppblåst ring.
Jag bar med mig ringen uppför alla femtioelva trappsteg och fasade när jag märkte hur högt upp jag kom. Om man går uppför femtioelva trappsteg är det ju ganska troligt att vattenkanan är antingen väldigt lång eller väldigt brant, och jag var inte speciellt sugen på någon av alternativen.

När det blev min tur att åka åbäkade jag mig lite och var nära att tappa iväg ringen och på något sätt bar det sig inte bättre än att jag trädde benen genom ringen istället för att sitta på den, och sedan kanade jag iväg med ryggen först.
Det var mörkt och kurvigt och gick jättefort och jag skrek som en stucken gris hela vägen ner. Innan jag lyckades komma på rätt köl och få någorlunda kontroll på tillvaron hann jag bli helt yr i bollen och jag lovade mig själv att definitivt INTE göra om den där turen igen.

Vi var i badhuset i drygt fyra timmar och var skrynkliga som russin när vi väl klev upp. Det var en riktigt rolig eftermiddag tillsammans med familjen och goda vänner. Tyvärr uppstod lite blodvite. Guldgossen slog i ett knä och bet sig i läppen. Lilla Svalan simmade för långt ner mot bassängbotten och slog i tänderna och bet sig även hon i läppen så att det blödde rejält. Förundersökningsledaren körde näven i kakelväggen efter en rutschkanetur och skadade knogarna. Jag konstaterade att det bara var jag som var förståndig nog att behålla alla vitala kroppsvätskor innanför skinnet men de andra tyckte snarare att jag var en fegis.

Förundersökningsledaren och jag satt och pratade julklappar i går och kom fram till att vi inte behöver köpa några till varandra i år. Jag föreslog att vi kunde köpa något vi behöver till oss själva i stället. Jag vill ha en ny baddräkt och Förundersökningsledaren vill ha… Vad vill Förundersökningsledaren ha? Jag tyckte han kunde slå in den dyra snösläden som han vill köpa som julklapp till sig själv, men han var inte alls med på noterna där.

I stället fick jag lova att inte bli lika ledsen som ett annat år när vi bestämt att inte köpa julklappar till varann och Förundersökningsledaren faktiskt inte heller gjorde det!

Lite senare på kvällen kom Förundersökningsledaren och störde mig och barnen när vi tittade på Robinson. Han hade nämligen kommit på något han skulle kunna köpa till mig och som jag förmodligen önskade mig. Jag röt åt honom att vara tyst och när vi tittat klart berättade jag att han gärna får köpa en julklapp till mig.

Nu är bara frågan – måste jag köpa en julklapp till Förundersökningsledaren och hur ledsen blir han om han får en snösläde?

Vi har massa roligt att se fram emot den här helgen.

I kväll är vi bortbjudna (eller hembjudna beroende på hur man ser det) till goda vänner. Vi har mycket gemensamt med de här vännerna och det är verkligt underbara människor som jag tycker väldigt mycket om. Även om vi inte träffas så ofta är det alltid lätt att prata och deras och våra barn går också bra ihop.

I morgon ska vi åka till Skövde. När Guldgossen fyllde år lovade vi honom en tur till äventyrsbadet i Skövde i stället för ett traditionellt födelsedagskalas. Vi lockade med en av hans kompisar och kompisens familj och spikade ett datum som passade alla.
Sen bröt Guldgossen tån så äventyret blev skjutet på framtiden.
Nu äntligen är framtiden här! Vi ska bada tillsammans med den andra familjen i morgon eftermiddag. På förmiddagen passar vi på att shoppa julklappar när vi ändå är i en stad vars affärer jag inte redan dammsugit. Jag ska leta baddräkt också, det fanns ingen i min storlek i de två sportaffärerna i Lidköping.

På söndag är det vår Tillväxtgrupps tur att ha hand om fikat efter gudstjänsten. Det tycker jag är jätteroligt. Då får jag “leka affär” en stund.
Resten av söndagen (läs sen eftermiddag-kväll) har vi oplanerad. Jag tror jag måste göra en garnboll till lilla Svalans tomteluva och sy fast den. Lilla Svalan har anhållit om att ha tomteluvan på när hon läser en egenskriven berättelse för klassen. De har som en julkalender där barnen turas om at läsa en berättelse varje dag. Hennes historia handlar om en snögubbe, mer har hon inte avslöjat.

Jag återkommer till det här med skillnaderna.

I morses var det minus en grad hemma i Stenhammar.
På väg i bilen till jobbet såg jag temprometern stadigt sjunka en grad i taget tills den stannade på -10 vid Framnäs.

Hur kan det vara sådan otrolig skillnad på så kort sträcka? Det rör sig om kanske 6-7 km. Beror det på att mitt bostadsområde ligger en aning högre än centrum? “Värmen stiger” är ju ett välkänt fysiologiskt fenomen. Men vilken värme talar vi om då, så här mitt i vintern?

Simmade igen i går kväll. Det är bäst att passa på medan Förundersökningsledaren är hemma med barnen och jag själv inte orsakar röda havet. Just kombinationen av de två faktorerna har visat sig inte infalla allt för ofta.

Det var ganska mycket folk i bassängen och jag fick anpassa mig till alla långsamsimmare för att inte krocka med någon. Jag lyckades ändå sparka en karl i magen och smeka en äldre kvinna på benet. Mannen jag sparkade blev inte ledsen för det. Han bedyrade att han överlevt och mottog alla mina ursäkter med ett leende. Kvinnan däremot gav mig så kyliga blickar att jag var rädd vattnet skulle frysa till is runt omkring mig.

Jag ämnar återigen till viss del skylla på den överbefolkade bassängen men så var jag nog också lite slö efter passet i tisdags, för trots att jag ganska tidigt hittade mitt “med-den-här-takten-kan-jag-simma-hur-länge-som-helst”-tempo så hade jag hela 250 meter kvar när det gått en timma. Målet är ju 2000 m på en timma. Den här gången orkade jag inte hänga i och klämma de sista metrarna heller utan jag gick upp, duschade och tvättade håret (med icke parfymfri och oändligt mycket bättre schampo) och åkte hem till en väntande middag.
När jag stod i omklädningsrummet och drog på mig plagg efter plagg var jag så slut att jag blev yr och höll på att svimma. Jag tog några vacklande stabiliseringssteg och hoppades att blickarna från de omgivande mammorna inte rymde misstankar om onyktert beteende, även om jag faktiskt kände mig aningen berusad.

Guldgossen har gjort ett jättefint armband till mig i syslöjden. Det är svart och rött, flätat med röda skimmerpärlor. Jag visste ju redan att Guldgossen har ärvt en stor portion noggrannhet av mig, men inte att han var så noggrann. Jag kan utan att ljuga påstå att armbandet är perfekt.

Tyvärr är det för stort. Om jag inte vinklar handleden kanar det av.
Jag bär det ändå, bara för att jag är så stolt, och glad över att Guldgossen velat göra ett så fint armband till mig. Han vet att jag gillar pärlor och smycken och jag tycker det visar sådan omsorg att han lagt ner tid – på mig.

Nu återstår bara att försöka ta reda på hur han gjort armbandet så att jag själv kan åstakomma något liknande. Ju mer jag tittar på det desto mer förstår jag att jag förmodligen aldrig kommer kunna lista ut det.
Guldgossen har försökt förklara:
-Man börjar med att göra en slags knut. Eller nej, det börjar med att man har en speciell bräda. Den ska vara ganska lång. I ändarna sticker det upp saker.
-Är det en köpt bräda eller kan man göra den själv tror du?
-Nej, den är säkert köpt! Det är en krok i ena änden och i den andra är det som en väldigt stark klädnypa, fast liksom bredare, och väldigt stark. Den måste vara hemskt stark för man ska spänna trådarna jättehårt. Och så måste man ha en speciell sorts tråd.
-Är det inte bara vaxad bomullstråd eller?
-Det vet jag inte men det går i alla fall inte med vad som helst. För man drar jättemycket i tråden och är det vanlig tråd kan den gå av. Ja, och så gör man den där knuten och sen flätar man.
-Men när får man in pärlorna då?
-Det gör man liksom efterhand kan man säga. Och sen måste man ha en sån här speciell grej i slutet så att inte armbandet går upp igen.

Suck!
Jag tror jag får nöja mig med att ha fått världens finaste present.

Har tittat på “Bonde söker fru” i kväll. Jag har följt programmet sporadiskt men har i alla fall lite koll på bönderna och deras uppvaktning.

I kvällens avsnitt var det verkligen känsloporr så det förslår. Den unge långe smale bonden slätade av en av “sina” tjejer rätt rejält trots att han bara kvällen innan hånglat upp det duktigt med en annan.

En annan bonde, den tyste blyge, fick veta att ingen av de tre tjejerna på hans gård ville stanna kvar. Han snörvelgrät på bästa sändningstid över att än en gång ha misslyckats i kärleksspelet. Inget att banda och visa barnbarnen direkt. I och för sig är utsikten att han överhuvudtaget får några barnbarn inte så stor, i alla fall inte om man ska gå efter hur TV4 valt att presentera den här bonden.

Den kvinnliga bonden (som kanske är minst kvinnlig av årets alla bönder) gör inga större utsvävningar. Hon är så tråkig att det blir intressant. Och det roligaste av allt är att hon lyckats få två lika försynta och försiktiga män att falla för henne. I dagens avsnitt lättade hennes ene beundrare sitt hjärta och med ett äkta leende avslöjade han att det pirrar till i kroppen varje gång han ser bondan le.

Nog om bönder. Nu ska jag gå och lägga mig.

Sitter och kollar igenom årets bilder. Det har hunnit bli några stycken även om vi inte varit särdeles flitiga fotografer de senaste månaderna. Det fyller säkert på under julhelgen igen.

Hittills i år har vi tagit 7003 kort. Eller ja, vi har naturligtvis tagit många fler men rensat bort kort som är suddiga eller fel på något annat sätt. Vi borde rensa bort ännu mer men det är svårt det där. Vilka kort ska man waista och vilka vill man spara?

Just nu skulle jag platsa i vilken skräckfilm som helst. Håret ser ut som värsta häxhåret.

När jag simmade i går var det “luktfri dag” i badhuset. Jag slängde med mig en flaska Lactasyl som är det enda parfymfria vi har hemma. Lactasyl är jättebra att tvätta intimare kroppsdelar med, men håret…!
När jag var färdigsimmad och skulle klä på mig ställde jag mig en stund under hårtorken. Jag ville inte gå ut i vinterkvällen med för blött hår om jag skulle bli tvungen att skrapa rutorna eller skotta loss mig från den oplogade parkeringen.
Jag blåser håret ungefär en gång vart fjärde år. Och resultatet blir alltid samma rufsburriga elchocksutseende.

Är det någon som känner till om det finns en casting för Sagan om ringen 4 i närheten? Jag skulle bli billig att sminka och behöver ingen peruk.

Det tog knappt 70 minuter att simma 2000 meter. Jag fick simma nästan halva sträckan innan jag hittade in i mitt tempo, det där tempot som gör att jag orkar simma i samma takt hela tiden, inte för långsamt och inte för fort.

Att simma kan man göra på många olika sätt. Samtidigt med mig i bassängen fanns bland annat två kvinnor som simmade i 45 minuter och pratade oavbrutet om sina relationer. Jag hörde bland annat den ena säga med hög stämma: -Det här får du absolut inte säga till nån…

Jag föredrar att göra simningen till ett ordentligt träningspass, i alla fall när jag är själv. Jag kollar pulsen emellanåt för att jag inte ska softa för mycket. Efter ungefär halva tiden låg jag på 152 slag/minut. Då är jag så pass anfådd att jag inte skulle kunna föra en vettig konversation.

I dag har jag spetsat in mig på att simma. Det var länge sedan nu. Flera veckor har gått där jag inte lyckats hitta tiden till att ge mig i väg. Mestadels tycker jag nog att det varit Förundersökningsledarens fel eftersom han varit upptagen på annat håll om kvällarna. Han är faktiskt borta i kväll också, men bara en liten stund, och han kommer hem i tid för att jag ska hinna i väg till badhuset en sväng.

Jag siktar på 2000 meter men har i förväg bestämt mig för att inte försöka simma alla metrarna på en timma. Det kommer jag ändå inte klara och det är bättre jag överlever än drunknar på kuppen. Dessutom är det inte säkert jag hinner simma så långt för badhuset stänger klockan åtta och jag kan nog inte vara där en så lång stund.

Men jag ser i alla fall fram emot att få röra på fläsket lite igen. Baddräkten ligger hemma och väntar. Den börjar bli lite sliten så jag tror jag ska ta mig en tur till Stadium vad det lider.

Det är inte särskilt kallt ute, tvärtom riktigt behagligt vinterväder med bara en ynka minusgrad. Men det är snö. Snö i massor!

När jag slängde getögat ut genom fönstret i morses fick jag se att det redan tjocka snötäcket växt ytterligare under natten. När det var dags att åka hemifrån tog jag ett prövande steg utanför dörren och konstaterade att det kommit mellan 3 och 4 decimeter snö under natten.
Eftersom jag har en liten lätt bil fick jag ställa mig och panikskotta “min del” av garageuppfarten innan jag vågade ge mig ut med bilen. Förundersökningsledaren hade redan plöjt sig iväg med sin tunga saab, utan föregående skottning.

Tack och lov var snön inte blöt och tung utan ganska dunigt lätt och enkel att vräka åt sidorna. Det tog nog bara fem-sju minuter innan jag banat väg för bilen och kunde ge mig iväg till skola och jobb. När jag kommer hem i dag vankas det däremot lite mer skottning. Jag har tänkt be barnen skotta det de orkar och hinner medan jag lagar middag. Det är väl en rättvis fördelning?

När vi kom till skolan blev jag häpen igen för andra gången i dag. Efter att ha sett alla de där decimetrarna snö hemma hos oss kändes det otroligt att det inte låg mer än knappt en decimeter nysnö vid skolan. Det är bara någon kilometer mellan skolan och vårt hus.

Familjen Zäta har bänkat sig i TV-soffan och tittar på Bondfilmen Golden Eye. Vi ber barnen blunda när det skjuts och stryps men glömmer att censurera de intimare scenerna.

Guldgossen: -Oj vad dom pussas!
Lilla Svalan: -Det gör dom i alla filmer.
Guldgossen: -Inte i Nalle Phu!

Det var i fredags kväll. Jag hade tillbringat en bra stund i badrummet och fixat till frisyren, trätt på mig påfågelfjädersörhänget och gjort en av mina sällsynta djupdykningar i sminkväskan.

När jag tog på mig ytterkläderna för att skjutsa Guldgossen till Vips och sedan åka vidare till julbordet hajjade Guldgossen till när han fick syn på mig.
-Vad du är… pyntad mamma!

Det började med ljusslingor runt stuprören. Mysigt tyckte vi och blickade över mot grannarna titt som tätt.

Sedan kompletterades julstämningen med ljus i några buskar. Åh, så julfint tyckte vi och log lite varje gång vi såg grannhuset när vi åkte hemifrån.

Några dagar senare blev leendet något ansträngt efter att en blinkande blåvit ljusslinga gjort sig hemmastadd i häcken utmed ena husgaveln.

Och när jag kom hem från jobbet i fredags möttes jag av en gran som klätts med blå, gröna, röda och gula lampor som blinkar i olika hastigheter och intervaller.

Det är bara att konstatera att vi inte behöver sätta upp några ljusslingor i vår trädgård i år. Grannarna lyser så det räcker för hela kvarteret.

Update några dagar senare:
Nu har de även hängt upp en ljusslinga med kulörta lampor över garageporten. Det ska bli spännande att se om de lyckas hitta någon mer plats i sin trädgård eller på huset som kan rymma lite julstämning.

I morses ploppade lite bortglömd västgötska ut ur min mun. Jag kommer inte ihåg vad vi diskuterade men det var någon typ av problem.

-Hadå, dâ â ett kömmer!

K:et uttalas med tj-ljud.

Vi diskuterar önskelistor vid frukostbordet. Lilla Svalan kommer först bara på en enda önskan:
-Det enda jag önskar är att jag är intelligent!

Lilla Svalan befinner sig på golvet. Hon lägger händerna i kors över bröstet och segar sig långsamt upp med överkroppen.
Sedan konstaterar hon glatt:
-Jag är jättebra på tipsitapps!

Lilla Svalan och Guldgossen diskuterar förutsättningarna för en flygplanslek de ägnar sig åt. Jag lyssnar bara halvhjärtat och försöker dämpa de mest högljudda känsloyttringarna.
Plötsligt hör jag lilla Svalan utbrista:
-Men det var faktiskt bara en rektorisk fråga!

Fy vad trött jag är. Jag har bara varit vaken i drygt två timmar men är redan redo för en ny omgång i sängen (och så syftar jag på sådana stillsamma aktiviteter som att sova till exempel).

Det blev inte någon hundraprocentig sömn i natt heller, även om jag faktiskt sov betydligt mer än jag gjorde förra natten då jag var vaken.
Det är tandvärkseländet som bråkar med mig och min sömn. Den där bakteridödande vätskan jag ska skölja med höll mig också vaken. Den svider som eldvatten på tungan, fast utan den bedövande effekt på sinnet som den vite mannens eldvatten hade på den tiden då indianerna kom över brygden.
Svidet har suttit kvar hela natten. Varje gång jag vaknat till har jag känt hur tungan växt ytterligare några millimeter och rör sig som en träbit inne i gommen, på resultatlös jakt efter lite lenande svalka.

Nu väntar en lagom lång arbetsdag och sedan blir det julbord med jobbet i kväll. Jag har verkligen sett fram mot julbordet. Vi ska till restaurangen Sjökanten vid Kronokampingen och de har väldigt god mat. Jag har julbordat där tidigare och vet vad jag talar om.
I kväll kommer jag dock inte kunna njuta i fulla drag eftersom tungan brinner, käken värker och hela jag är som ett urladdat batteri.

Det gick snabbt!

Ingen kan anklaga min tandläkare för att arbeta långsamt.
Det var inte länge sedan jag var där på en vanlig undersökning så naturligtvis började han med att skämta om sin dragningskraft. (Han måste ha en enorm lockelseförmåga eftersom jag inte lyckas hålla mig därifrån…)

Sedan tog han sig en rask titt i munnen och konstaterade att han inte riktigt kunde konstatera om det var en inflammation eller bara en spännande visdomstand.

För säkerhets skulle så skar han upp lite tandkött runt visdomstanden och spolade rent med bakteriedödande medel. Inget var dök upp vilket betyder att om det nu är en infektion så har den i alla fall inte gått så långt än.

När jag började tro att jag överlevt plockade sköterskan fram en läskig spruta och sedan stack tandläkaren in den på tre ställen, in i det spända tandköttet.
Det gjorde så ont att jag var nära att smälla till honom, men lyckades begränsa mig till att vicka med tårna och nynna en stump med bara guttural strupsång.

-Sjung du, uppmanade tandläkaren glatt medan han fortsatte att spruta in något slags bakteridödande gelé i mitt tandkött.

Sedan var det klart och jag gick på skakiga ben och betalade 365 kr för det tvivelaktiga nöjet. Tandläkaren bad mig köpa munsköljmedel för att försöka få död på de sista bakterierna.

Jag, som hör till den riktigt stickrädda skaran, satt en stund i väntrummet och stabiliserade mig innan jag vågade resa mig och ta vägen om Apoteket tillbaka till jobbet.

Nu värker, bultar och spänner det – i just den ordningen. Men jag är ändå glad att jag slapp penicillin och att det kanske räcker med lite sköljningar för att få slut på eländet.

Nehej, det här håller inte. Jag kunde inte sova i natt för den värkande tanden. Dessutom har smärtan spridit sig från längst bak i käften till hela ena sidan av käken. Det kanske inte bara är en växande visdomstand som bråkar med mig utan en infektion.

Nu har jag ringt min tandläkare och de har inga tråkiga vårdcentralsköer att ta hänsyn till utan släpper in mig redan om en och en halv timma. Sköterskan gissade att jag fått in matrester under någon flik vid visdomstanden och sedan har det blivit inflammerat av det.

Vi får väl se. Ont gör det i alla fall.

Kollegan har fått en musmatta med handledsstöd. I förpackningen ligger också en svart liten boll. Det är en ”stressboll” hon ska kunna krama på om hon känner sig stressad.

Det tar dock en liten stund att ta sig in i den välförseglade förpackningen med lödda kanter och hård transparent plast.

Även med hjälp av en lånad sax går det några rundliga minuter innan hon lyckas bryta sig in.
Till slut utbrister Kollegan:
-Nej, jag blir alldeles stressad av att öppna det här!

Hu, nu har jag huvudvärk. Det kommer från en växande visdomstand. Tanden värker värre än huvudet men det känns som en klen tröst.

Jag försöker tänka på smärtan vid behandlingen av hälsporren i måndags, jämfört med den känns tandvärken som en piss i Mississippi. Men taktiken fungerar inte riktigt.

Jag har inte tyckt att de två första behandlingarna med laser/ultraljudsstötarna har hjälpt så mycket, kanske lite i början av förra veckan.
Sjukgymnast Björn förhörde sig då med sin kollega vilken styrka hon kört på.
-Vad har du haft? 2 eller?
-Nej. Det har varit 2.2, svarade hon.
-Jasså ändå. Men brascha på med lite mer. Det får hon tåla!

Om det inte vore för att han tittat på mig med världens största leende och en riktig blingblingglimt i öpgonvrån hade jag känt mig som en imbicill som de pratade över huvudet på.

Det där med att brascha på lite mer innebar att jag blev tvungen att hyperventilera och hela kroppen skakade i ofrivilliga spasmer. Och nu överdriver jag för en gång skull inte. Det var den näst värsta smärta jag upplevt. (De värsta kommer från gallstensanfall.)
Sjukgymnastkollegan var tvungen att hålla fast min fot för att kunna genomföra behandlingen. Det kändes verkligen som tortyr.

Och sedan betalar jag glatt mina 80 kr och skuttar därifrån med ett leende på läpparna. Jag är inte klok!

Men nu ler jag inte. Nu ser jag bara tråkglåmigt trött ut. Jag tror jag ska unna mig ett glas färskpressad apelsinjuice från Willys och sedan gå och lägga mig.

Var på jakt efter en adventskalender på lunchrasten. Tack och lov att jag hade långkallingarna på för nu var det svinigt kallt. Jag råkade ta av mig Helly Hansen-vanten för någon minut och det var som att vinka i Sibirien.

Jakten började på torget men jag hittade ingenting där. Inget annat är två par jeans för 30 kr/st till Guldgossen, fyra par sockar för 35 kr, ett par strumpbyxor till lilla Svalan för 20 kr och så lite annat smått och gott till en billig peng.

Jag gick vidare till bokhandeln. Där borde de ju faktiskt ha adventskalendrar.
Det hade de inte. Men jag köpte en almanacka till mig för 2011 (inte kronor utan året…).

Jag kikade in på Åhléns men hittade ingenting alls.

Desperat gick jag till slut in på Hemköp och minsann! Där köpte jag en chokladkalender för 10 kr. Tjohoo! Jag köpte en till Guldgossen också, även om han förmodligen inte tål chokladen. Han kan ju alltid öppan luckorna så kan någon annan familjemedlem (jag erbjuder mig frivilligt – snällt va!) äta upp chokladen åt honom.

Men varför denna vansinniga julkalenders jakt, frågar du dig nu.

Jo, i går var lilla Svalan och jag och hämtade ut ett stort paket med alla jultidningsböcker som Guldgossen sålt (till mig). Vid förbutiken på ICA fick Lilla Svalan syn på kalendrarna som hör till SVT´s julkalender. Hon tyckte absolut att vi skulle köpa en så´n till henne.
-Ocker! utropade jag indignerat när jag fick se att den kostade nästan 50 kronor.
-Men mamma, jag vill verkligen ha en julkalender! stod lilla Svalan på sig.

Sedan var det gråt och tandagnisslan i bilen på vägen hem.
-Jag måste få *snyft, snyft* en julkalender.
-Det blir ingen riktigt jul *hulk, hulk* utan en julkalender.
-Jag kommer vara ledsen *snörvel* hela julen om jag inte får en julkalender.
-Hela julen är förstörd för mig om jag inte *host snörvel snyft hulk hulk* får öppna en lucka varje dag. Vill du verkligen den mamma? Förstöra din enda dotters hela jul!

Och eftersom jag är en benhård mor som aldrig ger efter för sina barn och har ett hjärta av sten som aldrig berörs och inte för en sekund påverkas av tårar eller böner… så föll jag genast till föga och lovade köpa en kalender.

Lilla Svalan ska få glasögon. Vi har hos optikern i går.

Lilla Svalan överraskade både mig och optikern genom att ge henne en teckning av jultomten med ett lass paket. “Hon har lärt sig smörandets konst tidigt”, tänkte jag.
Jag tror inte på allvar att det var därför undersökningen gick som en dans, men det gjorde den i alla fall.

Optikern konstaterade att lilla Svalan har en synskärpa som är över genomsnittet för barn i henne ålder, men ögat är lite för kort vilket skapar en översynthet. Eftersom hon måste anstränga musklerna i ögat när hon ska läsa, se på TV och göra andra synintensiva moment, så kan det skapa huvudvärk.

Lilla Svalan har haft MYCKET huvudvärk i över ett år. Inte så att hon har jätteont jämt men hon har ont nästan varje dag.

Att få glasögon är något lilla Svalan sett fram emot. Hon har fått hem fyra bågar på prov och provade intensivt under hela kvällen i går. Jag tror hon bestämt sig för vilka hon vill ha nu och kanske tar Förundersökningsledaren med henne till optikern redan i eftermiddag för att beställa glasögonen.

Lilla Svalan har övat på vad hon ska säga till sina klasskamrater om de undrar hur det gick hos optikern.
-Jag är långsynt och behöver glasögon.

Så länge hon inte erkänner att hon är långsint är jag nöjd.

Hur jag än vrider och vänder på det så blir slutsatsen ändå den samma. Jag erkänner att jag inte tänkt så här alltid, men de senaste åren.

Att bli kristen handlar inte om att man måste förändra sig, bli en bättre människa, följa en massa regler och påfund, gå till kyrkan, klä sig på ett visst sätt (det förstår nog alla som sett mig med kläder på…), lägga pengar i kollekten, engagera sig i välgörenhet, be tre gånger om dagen, kunna alla lovsånger, sluta dricka alkohol…

Att bli kristen handlar blott och bart om att acceptera att man är älskad av Gud.
Det är det enda som räknas. Gud älskar dig! Han älskar dig vrålmycket och vill att du ska veta om det.

Anders har namnsdag i dag. Grattis alla Andersar!

Synd att ni braskar så intensivt bara. Jag tror det är bara brask så långt ögat kan nå i hela vårt avlånga land.
Men vet ni vad! Jag tror det kommer vara snö och kallt på julafton i alla fall. Jag har det liksom på känn. Det kanske inte kommer snöa men det kommer antingen ligga snö på marken sedan tidigare eller vara frostvackert och kallt.

Jag är beredd att slå vad om ett smycke. Är det någon som vågar sätta emot? Har jag fel gör jag ett smycke och skickar på posten, har jag rätt skickar du ett smycke till mig. Det behöver inte kosta skjortan. Maxvärde 100 kr.

Och för att förtydliga det hela: Det är den som först kommenterar och antar vadet som vinner om jag har fel. Och det geografiska läget är Stenhammar. Alltså min lilla del av världen. Jag kan omöjligen ta ansvar för Ystad eller Haparanda (Haparanda kanske… där lär det väl ligga snö gissar jag, men det är fusk).

Åh, typiskt!

I morses tog jag mig tid att göra i ordning en laddning sallad med småtomater, solfrosfrön och min nya favorit machésallad. Det skulle bli gott som komplement till fiskgratängen tänkte jag.

När jag just ställde in maten i kylskåpet på jobbet upptäckte jag att jag glömt få med mig fiskgratängen. Sallad i all ära men det är ändå något visst med varm mat.

Nu är det nyp-i-näsan-kallt. Minus sex grader och sjunkande.
Jag har förmanat barnen att få med sig mössa, halsduk och vantar till skolan.

Lilla Svalan är rädd att hon ska förfrysa en hand för hon har hört att den blir svart och faller av. Hon berättade för mig att det var nära att hända förra veckan i skolan.
-Vad då menar du? frågar jag. Var handen på väg att bli svart?
-Nej, men jag frös om den!

Det här känns bra!

I går bakade vi pepparkakor tills vi inte orkade mer. Barnen och jag konstaterade återigen att degen är godare än slutprodukten, så varför bakar man egentligen pepparkakor? Kan man inte bara äta upp degen!

På eftermiddagen var vi och bowlade. Det var också jätteroligt.

När kvällen kommit satte Förundersökningsledaren med viss hjälp upp adventsstjärnor och ljusstakar och sen mös vi med… nej, inte glögg och pepparkakor som man skulle kunna tro, utan glass och fruktsallad.

I dag har vi alla varit i kyrkan. Min grupp hade hand om serveringen och det var smidigt eftersom vi körde med plastmuggar och servetter i stället för assietter. När jag kom hem från kyrkan hade Förundersökningsledaren redan lagat mat så det var bara att sätta sig till dukat bord.

Jag hade med mig några specialpepparkakor till paret som såg till att jag fick vara hemma med barnen i går. De var i kyrkan, i samma serveringsgrupp som jag. De blev jätteglada.

Nu ska vi bylta på oss alla tjocka kläder vi hittar och åka pulka en stund i Rådabacken, innan vi åker hem till goda vänner för korvgrillning och adventskaffe.

Livet kan knappt vara bättre.

Vi gjorde pepparkaksdegen tillsammans i går kväll, barnen och jag. Jag ställde ut den i vårt inglasade uterum över natten. Där står den kallt och bunken kan få ta så mycket plats den vill utan att inkräkta på kylskåpsvarorna.

I morses tittade Guldgossen ut i uterummet och fick syn på mitt lilla arrangemang av röda äpplen och en vitlök som jag ställt på bordet bara för att det skulle se lite juligt och mindre kalt ut.
-Mamma, varför har du en vitlök i uterummet? undrade han genast.

Lilla Svalan visste besked:
-Det är bara för att inte vampyrerna ska äta upp pepparkaksdegen!

Jag är så glad att jag gråter en skvätt. Det är inte klokt att det finns så fina människor.

I kväll ringde en man från församlingen och berättade att han och hans fru åker ner och hjälper till i Kaffestugan i morgon. De hade ingen aning om att jag lovat mina barn pepparkaksbak och de visste inte heller hur ledsna barnen blev när jag berättade att det inte skulle bli något av.

Guldgossen utbrast spontant:
-Åh, det är Jesus som har fixat så att du kan vara hemma med oss mamma!

Det är underbart med vänner. Det är också helt underbart att vara en del i en församling där människor tar ansvar för varann och har omsorg om varann, även om dem som inte är deras vänner. Jag umgås inte med paret som kontaktade mig i kväll, de har aldrig varit hemma hos oss och vi aldrig hos dem. Vi träffas i kyrkan, hälsar på varann och utbyter artighetsfraser, och ändå finns det en kärlek som inbjuder till uppoffringar.

Jag är så oändligt tacksam.

Hur är det möjligt!

Det borde vara en anatomisk omöjlighet, fysiskt ogenomförbart, en biologiskt otänkbar, ogörlig orimlighet – och andra ord på bokstaven o.

När jag kommer ut på parkeringen för att försöka starta igång min genomfrusna bil och möts av minusgrader och vinande isvindar, får jag syn på en omisskänlig vit blaffa på vindrutan.

Hur kan måsuschlingarna skita i sju minusgrader, och dessutom sikta in sig och träffa min framruta trots vindar på upp mot tio sekundmeter?

Jag hade ju lovat barnen att vi skulle åkt till badhuset efter jobbet i dag. Så blev det inte för att jag fick mens för tidigt.

I morses tröstade jag barnen (och mig själv) med att vi skulle göra pepparkaksdeg i kväll, och ha ett riktigt mysigt pepparkaksbak i morgon förmiddag.

Nu blir det inget av det heller. Jag måste jobba i Kaffestugan den här helgen också. En av tjejjerna i vår grupp har hoppat av och kan inte vara med i morgon. Det fick jag kännedom om när jag skickade ut ett påminnelse-SMS till alla i förmiddags.

Vi ska egentligen vara sex personer i varje grupp för att det ska flyta smidigt och för att vi ska hinna diska fram rent porslin om det är mycket gäster. Vi är fem personer i vår grupp. Fem fina friska flickor, så det brukar funka friktionsfritt ändå.
Men fyra! Det går inte.

Så både badet och pepparkaksbaket flög sin kos.

Jag har inte vågat berätta för barnen att jag bokat in en timma bowling i morgon kväll. Det känns på något sätt som om jag kommer förorsaka allt för mycket besvikelse på för kort tid om något skulle hända så att vi inte kan bowla. Jag kanske blir avsatt som mamma för min familj.

Om man vill skriva att man är “jättenöjd” och så råkar pekfingret styra lite till vänster och trycka ner tangenten bredvid N, så blir det ett helt annat och mycket roligare ord, med en helt annan betydelse.

Så kul kan jag ha för mig själv när jag sitter och skriver slarvigt på jobbet.

Jag måste ha levt i något slags nyhetsvakuum senaste veckan. När jag slog på TV:n en liten stund i går kväll medan jag borstade tänderna innan jag skulle ge mig iväg och sjunga på Alfakursavslutning, råkade jag få se ett inslag om översvämningseländet i Småland.

Stackars människor säger jag bara. En räddningsledaren stod kallsvettig och berättade att de var tvugna att prioritera samhällsviktiga ställen som gruppboenden och el- och vattenförsörjning, och därmed prioritera bort enskilda villaägare.

De intervjuade kvinnan i en familj som blivit helt isolerade på grund av översvämningen. På reporterns fråga uppgav hon att de hade mat så de klarar sig till lördag och att räddningstjänsten sedan lovat komma över per flotte med lite livsnödvändigt livsmedel.
-Lite kaffe och sådär!

Mitt i allt elände kunde jag inte låta bli utan att dra på munnen. Det är så typiskt den vanlige svensken. Kaffet är den allra viktigaste, nästan livsuppehållande ingrediensen i livet.

Åldersnojiga kollegan (som hävdar att hon inte alls har några åldersnojor) är alltid ledig på onsdagar. I går begav hon sig till Stockholm för att julhandla.
I Stockholm var det inte tillnärmelsevis lika mycket snö som vi har här nere, men det blåste lika vasst och kallt och små välslipade snökorn gjorde sitt bästa för att perforera kläder och oskyddad hud.

Kollegan hade hunnit byta ut en hel del av sina pengar mot tunga kassar med paket när hon kom gnetandes uppför gatan som av någon anledning heter Södra Blasieholmshamnen. Utanför Grand Hotel stod en ”varning för halka”-skylt uppställd och någon höll just på att sopa bort den finkorniga snön från gångvägen. Kollegan gjorde en koncentrerad lov runt soparen och upptäckte därför inte mannen med röd toppluva som kom utknallandes från hotellet. Både mannen och Kollegan hade svept sina jackor hårt kring kroppen, med kapuschongen ordentligt uppfälld till skydd för den piskande vinden och båda höll blicken stadigt på den förrädiska trottaren.

Hade detta varit en film är vi nu framme vid ögonblicket då alla biobesökare förstår att kollisionen är oundviklig.
Och mycket riktigt. Mannen med den röda toppluvan höll högst fart av de två och var därför den som stötte till kollegan. Hon tappade balansen och krängde en stund med sprattlande ”bambi på hal is”-ben tills toppluvemannen hann sträcka ut en räddande hand och greppa tag om kollegans påpälsade arm.

Kollegan tittade upp, mannen med den röda toppluvan tittade ner. Hade detta varit en film hade ljuv musik uppstått. En romantisk stråkkvartett hade spelat soft i bakgrunden, rosa små keruber hade fladdrat med vingarna, ett stilla regn av guldglitter hade fallit över de nyförälskade som inte reagerat över explosionerna från tusen färgstarka fyrverkerier på den nattmörka eftermiddagshimlen.

Men detta var ingen film. Detta var den kalla hårda verkligheten i Stockholm en onsdag sent i november med snålblåst och hala gator.

Deras blickar möttes.

Kollegan flämtade till när hon stirrade in i ett par välbekanta ögon. Ögon som hon mött överallt de senaste åren. Dansandes hos ett stort bostadsbolag eller i bara kalsonger eller knaprandes kosttillskott eller med ett smakfullt smycke om handleden och framförallt kramandes en pistol i välkänd soloakt i en spännande deckarserie.

Visst var det han!
Mannen med stort M – Mikael Persbrandt.

Han var inte bara reklampelaren, föremålet för skvallerpressens fantasier och den stenhårde biofilmspolisen som alltid går sin egen väg och skrämmer skiten ur bovarna.
Han var även en ganska kort, stressad kille med röd toppluva som inte ser sig för men har sinnesnärvaro nog att rädda föremålet för sin ouppmärksamhet.
-Gick det bra? frågade Persbrandt med äkta oro i rösten.
-Jaaa! bräkte Kollegan med fåraktig stämma och ett förvånat uttryck i ansiktet.

När Kollegan kom instudsandes på jobbet i morses berättade hon sådär i förbigående att Mikael Persbrandt stött på henne under gårdagen.

Kollegan är för övrigt samma kollega som bokade besök med Rickard Herrey häromsistens.

I morses fick barnen tio minuter på sig att vakna, byta om och borsta tänderna innan vi skulle sitta i bilen på väg till skolan.
Själv hade jag en timma och tjugo minuter till mitt förfogande.

Ansvarig för denna grova snedfördelning av tiden är Elin. Elin med bloggen “Från barn och dårar“.

Jag försöker hålla mitt liv så drogfritt som möjligt. Röker inte, dricker inte alkohol, nyttjar inte kaffe mer än vid speciella tillfällen… Men jag har en last som tagit mig i ett järngrepp. Det är ett beroende som jag villigt erkänner att jag inte gör det minsta för att ta mig ur.

Min drog är Elin. Jag bara måste få insupa hennes ord varje dag. Dagarna utan Elin blir innehållslösa och tomma. Då saknas en väsentlig del av mitt liv.

I morses var det fest. Det fanns flera inlägg i Elins blogg som väntade på att jag skulle få frossa i mig dem till frukost. Det var därför barnens morgonminuter krympte ihop till ett minimum.
Men det var det definitivt värt. Särskilt som barnen klarade utmaningen galant. Prick halv åtta levererade jag dem till skolan, precis i tid för fritidsfrukost.

I morgon ska Förundersökningsledaren förlusta sig med jobbet. Det var någonting som innefattade både mat och en idrottshall – fast inte samtidigt.

I morgon hade jag tänkt ta med mig barnen till badhuset efter jobbet. Barnen skulle få leka och hoppa medan jag simmade några kilometer (jag älskar att kunna skriva så; några kilometer! Det låter så skrytigt och så är det ändå ingen överdrift.)

Lilla Svalan har sett fram emot att få visa upp vad hon lärt sig på senaste simundervisningen i skolan – en volt från 1:an. Guldgossen har längtat efter att överhuvudtaget få stoppa tårna i bassängen efter sina veckor med spjälkning.

I går kväll upptäckte jag den – mensen.
Den har smugit sig på mig några dagar i förtid och inte ens brytt sig om att annonsera sin ankomst med sedvanlig smärta. Den är lurig den där rackaren!

Inne på den tredje dagen av snöstormande kan jag utan svårigheter räkna upp minst tre årstider som jag gillar bättre än vinter, och säkerligen elva månader med högre trivselfaktor än november.

Hemma hos oss var det riktigt fint väder. Ett stilla snöfall pudrade på den redan vita marken och temperaturen låg behagfullt kring nollan.

Så kommer jag ner på stan. Här blåser vinden hårt från Sveriges största sjö och snöflingorna piskar på tvären. Ett helt uppbåd traktorer, snöplogar och grävmaskiner(!) arbetar med att röja snö från gator och cykelvägar. Det blinkar orange vart man ser.

Jag parkerar bilen i det lilla vindskydd elstationen (eller om det är tele…) erbjuder och ställer in mig på att få skrapa en stund innan jag far hem igen.

Förundersökningsledaren har bett mig köpa en snösläde på Granngården men så läste han i dagens tidning att allt vad snöskyfflar heter redan tagit slut överallt.
I stället har jag utrustat mig med regnbyxor att dra över jeansen och tänker bege mig till torget för att se om någon orädd handlare ställer upp och säljer vantar till Guldgossen. Det känns inte så troligt, men det kan inte skada att ta sig en titt i alla fall.
Guldgossens händer har växt på något mystiskt sätt under året och alla hans tjockare vantar ligger numera i lilla Svalans låda. Han har bara ett enda par – tumvantar dessutom – som han kan använda. Och vem vet hur länge det dröjer innan de kommer bort.

Guldgossen och lilla Svalan får chicken nuggets till middag. Det är ett otyg tycker Förundersökningsledaren så vi passar på medan han inte är hemma.

Guldgossen beställer sex stycken och lilla Svalan sju. Sju!

Guldgossen kan inte förstå hur lilla Svalan ska orka äta sju stycken. Jag tröstar honom med att det kommer hon förmodligen inte göra, han kan säkert få några av henne när hon är mätt.

Redan när lilla Svalan ätit sin första bit börjar tjatet.
-Lilla Svalan… du kommer inte orka alla de där va!
-Lilla Svalan, kan jag få en av dig?
-Lilla Svalan, är du inte mätt snart?
-Lilla Svalan, vad jättemycket mat du har på din tallrik!

När Guldgossen för länge sedan slutat sin måltid ger äntligen lilla Svalan med sig.
-Du kan få en av mig om du vill!
-Åh, tack! Guldgossen lyser upp och stoppar genast chicken nuggetsbiten i munnen.
-…för det är bajs i! fortsätter lilla Svalan med försmädlig röst och ett snett leende.

Sedan brister båda barnen ut i skrattspasmer ända tills jag ber dem lugna ner sig.

I natt läste jag ut Keplers “Hypnotisören”. Den var ruggigt bra. Den enda jag reflekterade över som kanske kunde gjorts lite bättre, var ett långt sammanhängande avsnitt av hypnotisörens minnen som borde kunnat blandas upp med mer av pågående handling. Jag anade mellan raderna att det kanske till och med var så i ett första utkast, men att den långa boken utan redigering blivit oöverstigligt lång.

Klockan hann bli halv två innan jag läst klart. Jag är ingen snabb läsare. Förundersökningsledaren läser till exempel dubbelt så snabbt som jag. Jag saknar förmåga att skumma igenom en skönlitterär text. Jag vill inte bara åt handlingen utan suger också i mig orden, uttrycket, sättet som författaren väljer att presentera sin historia på.

När boken var slut märkte jag att jag behövde gå på toa. Spänningen i kombination med för lång stund på spikmattan hade gjort sin verkan.
Jag smög ut i allrummet och blicken drogs till snöovädret som jag bara hört tjuta i ventilerna under natten. Nu såg jag flingorna dansa och virvla i skenet från en orange saftblandare som tillhörde en nattarbetande plogare.

Det var svårt att somna efter all dramatik boken bjudit mig på. Jag släcke lampan redan halv två men ögonen slockande inte förrän efter två, trots att jag ägnat en kvart åt meditativa övningar.

En timma hann jag sova, i alla fall nästan. Sedan kom lilla Svalan inkvidandes i sovrummet och hade jätteont av växtvärk i en fot. Hon hade haft ont redan på kvällen och jag kände mig så frestad att bara ge henne en värktablett och somna om. Jag är dock ingen stor anhängare av smärtstillande så jag bestämde mig för att försöka vara en god mor och massera bort det onda.

Lilla Svalan passade på att gå på toa när hon ändå var vaken. Medan jag stod och väntade kände jag plötsligt den välbekanta känslan av att vara på väg att svimma. Jag vet inte om det berodde på järnbrist, trötthet eller bara vanligt hederligt blodtrycksfall, men så fort lilla Svalan var klar på toaletten sjönk jag ner på densamma och stoppade huvudet mellan benen. Vilken tur att jag lagt på locket!

När jag kände mig något sånär stabil gick jag in till lilla Svalan och la mig skaföttes med henne och började massera den onda foten. Jag låg med huvudet på en knölig hög kläder och upplevde hur en molande huvudvärk växte ut från mitt tillknöcklade öra och spred sig med värme över skallbasen.

Äntligen märkte jag hur lilla Svalans kropp slappnade av, hur andningen fördjupades och kom in i en regelbundenhet som bara kunde betyda att hon flytt bort från smärtan och in i sömnen.
Försiktigt krånglade jag mig bort från hennes varma säng och smög ner i min egen mellan kalla lakan. Klockan visade fyra. Mindre än två timmar kvar innan klockradion obönhörligen skulle väcka mig till en ny dag.

Jag försökte uppbåda lite ilska över att jag förslösat så många timmar på en bok, men jag var för trött, och boken för bra.
Till slut somnade jag, med en längtan efter att få läsa Keplers nästa bok.

Det är verkligen uschleväär ute. Det snöar ett blött, elakt, nästan oljigt täcke över stan. På väg in från bilen till jobbet fick jag snö i näsborrarna. Jag frustade som en frustrerad häst men blev inte av med de klibbande flingorna förrän de smälte bort i inomhusvärmen.

I dag är ingen dag man skulle vilja vara ute på vägarna. Men just i dag ska Förundersökningsledaren åka till Arvika för jobbets räkning. Eller var det Arboga?

Jag är inte så bra på geografi. Jag har varit föremål för många glada skratt på min arbetsplats efter att ha velat runt över hela Sverige för att hitta städer som Karlborg, Karlkrona, Karl… Varför har våra kungar haft så enahanda namn?

Guldgossen läser geografi i skolan just nu. Europas länder. Jag hänger med på Sverige, Island, Norge, Finland, Danmark, Ryssland, Polen, Grekland, Italien, Frankrike, Turkiet och de där gamla vanliga länderna som jag själv fick lära mig placera på kartan när jag gick i skolan för hundra år sedan.
Men när det kommer till Moldavien, Slovenien, Tjeckien och andra “nyare” länder så är jag helt lost. Jag har anmält mig frivilligt till att förhöra Guldgossen för att få en chans att själv plugga in luckorna i mitt kunskapsförråd.

Har gjort bort mig lite.

Efter Royalavslutningen i går förmiddags luktade vi alla rök från de tre eldarna som var i gång i skogen.
Jag slängde in allas ytterkläder i tvättmaskinen, drog i gång den… och glömde bort den.

I morses kom jag på att det nog skulle vara bra med torra kläder i skolan och för mig själv så jag la över Guldgossens termobyxor och lilla Svalans overall i torktumlaren. Min egen jacka kunde inte tumlas så den fick jag bara hänga på tork.

Lyckan var total när torktumlaren drog sin sista suck precis samtidigt som vi skulle ta på oss ytterkläderna. Lilla Svalan fick lyxen att krypa ner i en varm overall.

Själv fick jag nöja mig med min tunna höstjacka. Den är visserligen vindstoppande och har viss vattenavstötande förmåga, men den är alldeles för tunn för de kalla vindar som kommer smygande med snö uppe från renskötarnas rike.

Vi hade trevliga middagsgäster i går kväll. Min ovana trogen fick jag för mig att jag är världens bästa kock som enkelt kan hitta på ett helt oprövat recept och bjuda på kulinariska sensationer.

Det har hänt att det gått åt pipan när jag gjort så här tidigare. Men det är sådant man lätt förtränger när man står i köket med någon timma kvar tills dess gästerna kommer och håller två fläskfiléer i sin hand.

Likt Kajsa Warg tog jag vad jag hade hemma och improviserade fram en maträtt som skulle kunna bli totalt oätlig.

Jag hällde 1½ burk krossade tomater i botten på en ugnsfast form, la i fläskfileéerna och snodde ihop en marinad som jag aplicerade på köttet. Sedan lät jag anrättningen stå och dra innan jag skjutsade in den i ugnen på 200 grader i cirka en timma. (Den uppmärksamme kan räkna ut att matren inte var klar när gästerna anlände.) Jag mätte med tempromenter och tog ut formen när köttet passerat 70 grader.

Marianden bestod av 3 msk matolja, 2 msk Kikkoman soya, 18 g finhackad färsk ingefära, en halv röd chilifrukt utan kärnor och vita hinnor, även den finhackad. Jag hade också i 2 stora finhackade klyftor vitlök och så ca 1-2 tsk salt.

Medan anrättningen stod och lagade till sig i ugnen spred sig en mycket skarp lukt av kryddor i huset. Det var så att ögonen tårades och behovet av gasmask framkallades. Inte förrän jag kom på att jag kunde sätta på köksfläkten mildrades ångorna något.

Men hallå!
Hur smakade det då? Gick det att äta eller fick vi ringa efter hämtpizza?

Jo tack, det blev faktiskt riktigt gott. Köttet var mört och fint och hade tagit ganska lagom mycket smak av marinaden. Tomatkrosset hade sugit upp mer av mariad och köttsaft och blev en perfekt sås till.
Jag serverade potatisgrattäng (köpt påse, bara att slänga in i ugnen) och en massa olika grönsaker till och det blev på det hela taget en ganska lyckad middag.

Det blir en hektisk helg, hektiskare än jag tänkt från början.

Och det börjar redan nu. Arbetsdagen är slut och jag ska fara och handla. Jag måste bara renskriva inköpslistan först för den ser ut som en teckning av Picasso.

När jag kommer hem ska jag laga middag. Jag har recept-punkt-nuat mig till ett nytt recept på kycklinggryta med färsk annanas. Det lär ta sin lilla stund. Det blir nog inte middag förrän klockan sex. Det gör i och för sig ingenting för Förundersökningsledaren har fått rycka ut som jourljudtekniker på ungdomssamlingen i kväll och ska ner till kyrkan och förbereda mellan halv sex och sex. Sedan kommer han hem och äter med oss och ska fram på stan igen till sju. Då tar han också med sig Guldgossen som är på Vips-träff mellan sju och åtta.

Jag och lilla Svalan får roa oss bäst vi kan själva. Jag gissar att det blir städning som ska roa oss eftersom vi får gäster i helgen.

I morgon jobbar jag i Kaffestugan mellan 8-15 och Förundersökningsledaren är också i kyrkan och jobbar med renoveringen. Förhoppningsvis blir han klar lite tidigare än jag. Vi får ta med oss barnen så får de hjälpa till. Min mamma har lovat rycka ut som barnvakt om det behövs men det beror på hur lång tid Förundersökningsledaren behöver vara kvar.

På kvällen har vi bjudit hem goda vänner. De kommer klockan sex och innan dess ska jag ha duschat, vilat och lagat fläskfilé och potatisgratäng.

Söndag blir inte heller någon vilodag så som Herren påbjudit. På förmiddagen är det avslutningsgudstjänst för Royal Rangers ute i Örslösaskogen och klockan tre på eftermiddagen kommer Förundersökningsledarens och mina föräldrar och kalasar lite för Guldgossen som fyllde år i veckan.

Sedan blir det äntligen måndag igen och jag får en chans att vila upp mig på jobbet!

Det heter överdrift, att ta till i överkant och att överdriva.
Det heter underdrift, att ta till i underkant MEN INTE att underdriva.

Varför är det så?

I går kväll var jag fenomenalt driftig. Det har inte hänt på länge.

Jag slutade jobbet vid fem. Kom hem och åt middag med familjen samtidigt som jag lyssnade på lilla Svalan, Guldgossen och Förundersökningsledaren som alla talade intensivt och engagerat, alla om var sin sak.
Lilla Svalan berättade att hon råkat få en okänd svamp i munnen när hon låg på marken i skogen under skoldagen. Hon hade spottat ut den så snabbt som möjligt men var ändå orolig för att hon blivit förgiftad. Jag fick en lång utläggning om hur det gått till när svampen hamnade i hennes mun men blev ärligt talat inte så mycket klokare för det.
Guldgossen hade något mycket viktigt att berätta. Han hade nämligen öppnat ett brev som var adresserat till mig och upptäckt att jag kunde få byta ut mitt Expertkort till ett Coop MedMera-kort och få 1% i återbäring. Nu ville han läsa hela brevet och förklara fördelarna för mig. Och det var väldigt viktigt att han fick göra det NU.
Förundersökningsledaren malde vidare om vår falerade internetuppkoppling, orsaker och åtgärder och beklagade sig över att han var tvungen att kasta i sig maten för att hinna åka till Dabus och köpa en ny router innan klockan sex. Hur skulle han hinna, och skulle det verkligen hjälpa?

Under tiden som familjen pratade på ringde jag runt till några föräldrar för att samordna skjutsandet och hämtandet av lilla Svalan. Det var nämligen Royal Rangers för henne i går kväll. Resultatet av telefonerandet blev att jag skulle hämta hem lilla Svalan och ett annat barn när Royal slutade vid halv åtta.

Jag blev riktigt yr i skallen av all information min familj försökte klämma in i mig och det var en lättnad när Förundersökningsledaren gav sig i väg. Strax därefter kom skjutsen till lilla Svalan och det blev bara jag och Guldgossen kvar.

Jag började förbereda ett kakbak samtidigt som jag hjälpte Guldgossen med engelskaläxan.
Sedan bakade jag havreflarn och lyssnade till Guldgossen som spelade bas och förmanade honom att inte slå i den långa halsen (på basen).

Det var vådligt länge sedan jag bakade havreflarn. Jag hade förträngt hur mycket smeten flyter ut i ugnen. Nio matskedsstora klickar på en plåt blev en enda stor kaka. Jag fick skära sönder plattan till lagomstora bitar men det var ett kletigt och varmt hantverke.
På nästa plåt la jag bara fem klickar och trodde jag skulle ha bättre tur men de flöt ut de också.
Eftersom jag nästan bränt mig på den första plåten lät jag den andra svalna lite innan jag tog mig an att göra lagomstora kakor. Tyvärr väntade jag lite för länge så smeten hann bli stenhård. Det blev inga fyrkantiga fina kakor utan mer som ojämna flak. Guldgossen och jag provsmakade och kakorna fick godkänt. Jag lämnade de fula kakorna hemma och la de bättre i en burk att ta med till jobbet.

Sedan förberedda jag nästa kakbak och for och hämtade lilla Svalan och hennes kompis i Örslösa.

När jag kom hem satte jag fart på barnen för att de skulle göra sina kvällsbestyr och sedan bakade jag 40 kolakakor samtidigt som jag tittade på första halvan av Robinson på den lilla lilla TV.n i köket. Det är egentligen en sån där fotoram som visar digitala bilder men vi kan även på in TV på den.

Så fort alla kakor var ute ur ugnen gick jag upp till barnen och såg klart Robinson samtidigt som jag vek tvätt och nattade barnen.

När jag gick och la mig upptäckte jag att jag fått en ny rynka under ena ögat.
Jag är är nog för gammal för att ruscha runt och låtsas att jag är 25 år.

Jag fryser och fryser och fryser och fryser.
Precis just nu, nyanländ till jobbet och med ullsockar på fötterna, fryser jag inte.

Men annars fryser jag jämt.

I natt sov jag med långbenta pyjamasbyxor, långärmad superunderställströja och tre par sockar. Jag frös när jag la mig trots att lilla Svalan värmt upp platsen åt mig.

Jag tror jag har bestämt mig. Simning är härmed min nya motionsform.

Det var inte fullt lika mycket folk i bassängen i kväll som förra onsdagen. Dock fyllde de ut den minst lika bra. Jag var riktigt irritera på tre killar i 18-20 årsåldern som envisades med att simma i bredd och prata med varann i sakta mak. Det var lögn att ta sig förbi för då riskerade man ideligen att krocka med tanten med simfötterna.

Jag gick ut ganska hårt och fick upp flåset direkt. Kanske lite fööör hårt eftersom jag tjippade efter andan och svalde vatten i svallvågorna efter en av torpedsimmarna. Vattenytan var lika upprörd som om det blåst kuling inne i badhuset.

Målet var såklart att klara två kilometer på en timma. Första kilometern gick på exakt en halvtimma men jag insåg att jag höll ett ohållbart tempo och blev tvungen att vika ner mig uder andra halvtimman. Dessutom träffade jag några vänner som var där med sina barn så jag tog mig tid att prata lite också. Man kan ju inte vara otrevlig även om man är fokuserad.

När den magiska timmen gått hade jag 150 m kvar till 2 km. De där sista metrarna tog sex minuter att símma. Då var jag rätt spak.

När jag precis var på väg att kliva upp ur bassängen med darriga ben och rödklorerade ögon, mötte jag en arbetskamrat. Hon var såklart också där för att simma.
Vi har en tävling på jobbet just nu och en av delmomenten är att vi tillsammans ska ha simmat 10 km under veckan.
Det är ju trevligt med sällskap, särskilt när sällskapet är så trevligt som min trevliga kollega, så jag beslöt mig för att simma några meter till. 500 m fick det bli. Sedan var klockan lagom för att gå upp och tvätta sig, torka sig och klä sig.
När jag var klar var tiden inne för att åka och hämta Guldgossen och hans kamrat från Royal i Örslösa.

Nu har jag ätit en dundergod laxmiddag och sitter och efterfryser (det finns ingen som kan eftersvettas efter att ha tillbringat en och en halv timma i Lidköpings badhus) framför datorn. Lilla Svalan ligger som en kamin i min säng och värmer upp sängkläderna tills jag ska komma. Vi lever i symbios Hon får möjligheten att somna i vår säng vilket gör henne tryggare och jag får möjligheten att inte frysa ihjäl, vilket gör mig lite mer långlivad.

Det här var ingen höjdarmorgon.

När Guldgossen vaknade och satt ner fötterna på golvet skrek han till. Han hasade till toaletten under smärtfyllda rop och sedan fick jag nästan bära honom tillbaka till sängen.

Det var den brutna tån som gjorde ont. Jätteont. Nästan lika ont som det gjorde när han bröt den.

Jag ringde sjukhuset för att försöka komma i kontakt med jouren där Guldgossen fick tån röntgad och rättdragen efter olyckan. Sjukhusväxeln hänvisade till 1177 – sjukvårdsupplysningen. “De vet vart du kan vända dig.”

Jag ringde 1177 samtidigt som jag langade tandborstar till barnen och försökte bortsta mina egna tänder.
På 1177 fick jag veta att det är vårdcentralen som gäller. Det går inte att få komma intill på sjukhuset när det finns vårdcentraler. Sköterskan på 1177 tyckte att det lät allvarligt och att jag verkligen måste se till att få en tid för undersökning så fort som möjligt.

Jag ringde vårdcentralen. De har bara en telefonsvararstjänst där man ska knappa in sitt telefonnummer så ringer de upp.
Den automastiska rösten meddelade att jag skulle bli uppringd kvart över tio – i morgon.

Jag ringde tillbaka till 1177 och fick prata med samma sköterska som tidigare. Hon lovade att försöka få tag i vårdcentralen bakvägen och fixa en tid åt Guldgossen. Vårdcentralen öppnar dock inte förrän åtta så jag skulle bli tvungen att ge mig till tåls en stund.

Jag levererade barnen till skolan. Guldgossens fot värkte vid varje steg och det bultade inte bara i tån utan i hela foten. Jag kände mig som världen sämsta mamma som inte ömkade mer om min son än att jag lät honom hoppa omkring där. Lilla Svalan var inte heller helt pigg efter en hostig natt, men hon skulle till arenan för en skridskodag och vilda hästar skulle inte kunnat hålla henne hemma.

Tio över åtta ringde sköterskan från 1177 och berättade att hon fått tag i vårdcentralen och att någon därifrån skulle ringa upp mig snart.
Några minuter senare ringde vårdcentralen och jag fick en tid för Guldgossen redan vid tio. Jag ringde skolan och meddelade att jag skulle få låna med mig min son ett tag på förmiddagen.

Tio i tio hämtade jag upp Guldgossen från skolan. Då kom han glädjestrålande och mötte mig. Det onda hade gått över strax innan nio.

Vi for ändå till vårdcentralen och fick träffa både en sköterska och en läkare. Ingen av dem hade någon aning om varför Guldgossens tå plötsligt börjat göra ont och ärligt talat verkade de inte bry sig om det så mycket heller. Sköterskan gjorde ett nytt klumpigt förband för att spjälka den brutna tån intill en längre kamrat, men jag tror vi får göra om det hemma för det såg varken stadigt eller smidigt ut.

Nu är jag tillbaka på jobbet och känner att jag ägnat värdelös tid åt att ringa, hämta, skjutsa, träffa stressad vårdpersonal och skjutsa tillbaka, när jag hellre kunnat göra nytta på jobbet.

Vi är på väg till Skövde i bilen, barnen och jag.

Guldgossen har tjatat redan från början:
-När är vi framme?
-Är vi inte framme snart?
-Hur långt har vi kommit?
-ÄR vi inte framme snart?

När vi kommer fram till Skara frågar Guldgossen:
-Hur lång tid är det kvar?

-En halvtimma ungefär, svarar jag.

-Åhnej, utbrister Guldgossen!
-Och så ska vi åka tillbaka hela vägen också!

Jag hade programerat klockradion till att gå igång tjugo över fem för att jag skulle hinna duscha innan jag förberedde allt.

Klockan sex, en kvart efter det att jag går upp i vanliga fall, vaknade jag av Förundersökningsledarens väckarklocka. Jag hade missat sätta på min omsorgsfullt ställda klockradio.

Jag hafsade igenom morgonrutinerna, skippade den obligatoriska toasittningen med tillhörande dagboksskrivande och åt en kvick frukost. Och tänka sig – klockan hann inte löpa amok utan höll sig inom sina givna ramar trots att jag själv inte lyckats göra det.

Kvart i sju väckte jag försiktigt lilla Svalan och förde ett snabbt, viskande samtal. Jag hjälpte henne på med morgonrocken och så smög vi ut i allrummet och ställde upp oss utanför Guldgossens dörr med ljussmyckad bricka och paket.

-Vi gratulerar, vi gratulerar, vi gratulerar på din födelsedag…

Det vore ljug att påstå att Guldgossen blev överraskad. Han låg länge sömnlös i går kväll och såg fram mot sin födelsedag. Men han hade lyckats sova hela natten, när han väl somnade. Vi väckte honom, fotade honom och hurrerade honom, precis som sig bör.

Guldgossen blev mycket glad för sina presenter. Boken “Bert och datadaten” från lilla Svalan, en riktigt bra och cool ryggsäck samt kortspelet Phase 10 från föräldrarna. I söndags fick han också ett paket från småkusinerna i Italien – levererat av min mamma. Det var också en bok. Tyvärr var Guldgossen inte på samma strålande humör som i dag och blev inte det minsta glad för boken. Jag tror han ändrar sig när han väl börjar läsa den, för det verkar vara en spännande bok.

Guldgossen har fått bestämma dagens middag. Det blir kebabpizza utan lök från närmaste pizzeria. Nu gäller det bara att jag kommer i håg att hämta pizzan på väg hem från jobbet.

Senare i kväll ska jag på föräldramöte med Guldgossens klass. Det kanske inte är drömscenariot för ett födelsedagsfirande, men vi har kommit överens om att det ändå är bäst att jag går dit. Guldgossen får ha en mysig hemmakväll med övriga familjen.

I går morses, tjugo i åtta, kom jag kvittrande glad in till kollegorna i glasburen och berättade att klockan elva skulle jag minsann träffa sjukgymnasten för en förnyad omgång fottortyr.

Runt klockan tio tittade jag på klockan var och varannan minut för att verkligen ha koll på tiden.

Klockan halv elva visste jag att det inte var långt kvar.

Klockan tjugo i elva funderade jag på om jag skulle gå på toa innan sjukgymnastbesöket eller om jag kunde hålla mig till efteråt.

Klockan kvart i elva glömde jag bort att jag skulle träffa världens sötaste sjukgymnast om en kvart. Jag var så uppslukad av det arbete jag just utförde att allt annat runt omkring försvann.

Klockan halv tolv kom jag tillbaka till verkligheten och insåg att jag missat mitt möte.

Jag har fått en ny tid i dag klockan tio över åtta. Sjukgymnastens kollega tyckte att det kanske var bäst att ta det direkt på morgonen så att jag inte skulle glömma av det igen…

Söndag eftermiddag.
Runt bordet i Trulsegården sitter mina föräldrar, jag, Förundersökningsledaren och våra barn. Vi äter efterrätt.

Lilla Svalan tittar drömmande upp från sin tallrik och säger med släpig stämma:
-Det smakar sommaräng!

Vi vuxna tittar på varandra i lyckligt samförstånd över lilla Svalans förmåga att verbalisera en perfekt smakupplevelse… tills Guldgossen bryter förtrollningen:
-Men lilla Svalan. Det ÄR ju maräng också!

Har suttit och tillverkat ett fars-dags-kort till min pappa. Jag har skickat bud med Förundersökningsledaren om att köpa en trisslott att ta med vid far-och-morbesöket i eftermiddag. Földaktligen har jag knåpat ihop en egen trisslott av kasserade nitlotter som jag ska ge honom. Om han hittar tre lika besopp får han den riktiga lotten. Som lottpris har jag angett “tre döttrar”. Och så hart jag skrivit “Tack för att du tillverkat mig. /Äldsta dottern”

Lilla Svalan och jag stannade hemma från kyrkan i dag. Lilla Svalan har dragit på sig en förkylning. Hon har en aning feber och är snuvig, hostig och har ont i halsen.
Förundersökningsledaren och Guldgossen är på mötet. Förunderskningsledaren har hand om ljudet och Guldgossen vill absolut inte missa Söndagsäventyret. Han är så pass gammal att han är med i den äldsta gruppen. De håller till inne på ungdomarnas cafélokal Kaj och när samlingen är slut får de spela biljard och Wii. Det är det som lockar, inte vad de gör eller hör på samlingen.
Jag är glad ändå. Jag vet att han får nyttigheter till livs bara genom att vara där och lyssna.

Funderar på om någon av oss kommer behöva vara hemma med lilla Svalan i morgon. Det blir väl i så fall jag. Jag skulle ändå inte jobbat hela dagen eftersom jag har tid hos sjukgymnaste klockan… klockan… Ja, hur dags var det nu igen? Det står uppskrivet i min almanacka på jobbet. Blir jag hemma i morgon måste jag nog ringa till jobbet och fråga hur dags jag ska till sjukgymnasten. Pinsamt.

Asch då!

Två tråkiga besked på mindre än två minuter. Vilken tur att jag har ett så stabilt psyke och en grundmurad positiv livssyn.

I går kväll kom Förundersökningsledaren på att det vore trevligt att åka till Italien och klämma en pizza. Jag var ju där förra hösten tillsammans med Falunsystern och hennes man men det var faktiskt ett bra tag sedan hela familjen var där. (Förra sommaren, närmare bestämt. En helt underbar resa.)

Förundersökningsledaren satte sig och gjorde det han gör bäst – förundersökte. Han upptäckte snabbt att Ryan Air inte alls slutar köra till Milano från Säve, som jag ondogjort mig över tidigare. De tar bara en paus på några månader kring jul och kör igång igen i februari.
Förundersökningsledaren hittade överkomliga biljetter (7000 kr billigare än att flyga med SAS) vid påsk och vi började smida planer. Vi skulle kunna åka på skärtorsdagen och hem igen på annandan. Det skulle ge oss tre hela dagar i Italien för att hälsa på min syster och hennes familj, möta våren i Italien och äta god mat.

I morses ringde jag min Italiensyster och berättade om våra planer.

De hade tyvärr (för oss, inte för dem) egna planer och är högst troligen upptagna över påsken.

Italiensystern berättade också att Falunsystern inte har möjlighet att komma hem över jul. Det är ju värsta arbetsgivarjulen i år och Falunsystern har inget ledigt att ta ut. Jag som sett fram emot att hela min familj skulle vara samlad så att vi får mysa ordentligt tillsammans.
Min hjärna är så duktig på att projicera positiva önskedrömsbilder. Jag har till exempel sett framför mig hur jag och mina systrar bakar pepparkakor och tillverkar julgodis tillsammans med barnen medan männen står med kamerorna i högsta hugg och förevigar all lycka. Jag har också sett hur bastun står på hemma hos mina föräldrar och vi tar en julbastu tillsammans för att sedan varma och avslappnade sjunka ner i en soffa och spela sällskapsspel tillsammans.

Poff! Där sprack de drömmarna.

Jaja, vad är väl en bal på slottet? Jag får i alla fall träffa Italiensystern och hennes familj över jul och har jag riktig tur så kanske Falunsystern och hennes man kan komma hem några dagar över nyår.

Ojojoj!

Det var väldigt obetänksamt och rent av lite smådumt att dansa barfota med hälsporrefot.

Så ont som jag har i den eländes eländeshälen har jag inte haft på hela tiden jag haft ont (sen augusti) tror jag.

Nåja! Det var så roligt att jag nästan är beredd att säga att “det var det värt”.

Tro´t den som vill men i kväll har jag dansat. OCH jag tyckte det var roligt.

Jag är inte så mycket för att dansa. Jag känner mig obekväm, otymplig, ovan och ovig. Det känns som fok tittar på mig och skrattar i mjugg.

I kväll var jag på inflyttningsfest hos en jobbarkompis. Hon har flyttat in i en stor härlig gammal lägenhet med högt i tak och utsirade element. Många av mina arbetskamrater var där och som vanligt när vanligt folk har fest så spelas det högljudd musik och dansas.

Och jag rycktes med, efter viss tids motstånd.

Så kan det gå. Jag fick slänga av mig sockarna efter ett tag för jag blev så varm om fötterna.
-Vad är det som luktar? frågade värdinnans pojkvän.

Var på toa under eftermiddagen.

Drog ner byxor, långkalsonger och trosor.

Kissade lite.

Drog upp långkalsonger och byxor.
Tvättade händerna.
Gick ut från toaletten…

…och upptäckte att det var svårt att gå.

Gick tillbaka in på toaletten.
Drog ner byxor och långkalsonger.
Drog upp trosor, långkalsonger och byxor.

Kände mig rätt nöjd med tillvaron igen.

När man ringer något som heter Pia Wiss är det jättedumt att råka säga:
-Hej, är det du som är Wia Piss?

Bara så ni vet…

Nu regnar snön bort och det är fem plusgrader, men kommunen har bestämt sig för att ändå förse sina innevånare med lite julstämning.

Den stoooora julgranen ska upp på torget och belysningen i träden och över gatorna kommer tändas i helgen.
Jag kan tycka att det är liiiiite för tidigt. Det är ju för i allsindar inte ens mitten av november. Kommunen skyller på grannkommunerna och säger att “vi måste hänga med för att inte missa kommersen”. När de andra kommunerna pyntar måste vi pynta annars kommer ingen och handlar. Det är så fånigt så det är inte klokt. Förmodligen sitter kommungubbarna och -gummorna i Skara och Götene och tänker att “Lidköping slänger upp sina juleljus i mitten av november, då måste vi också göra det”.
Hur kommer det sluta? Ska vi behöva dras med ho-ho-hoande tomtar och grälla färger redan i augusti om några år? För det gäller ju att inte missa några chanser till försäljning. Kapitalismen har sitt pris men är en helig ko som bara MÅSTE gödas.

För övrigt tycker jag det är urmysigt när det är julstämning i hela stan, men man kan väl i alla fall vänta till advent!

I dag var det snorhalt på parkeringen utanför jobbet. Ja, halare än snor faktiskt. Asfalten var täckt av ett blankpolerat lager is med ett tunt lager pudersnö över. Mycket förädiskt.

Jag klarade dock livhanken och kom in i värmen med hedern i behåll. Inga vurpor, inget bensprattel.

På jobbet har jag ständigt samma morgonrutin. Jag brukar ha ungefär en kvart på mig innan morgonmötet och innan arbetsdagen tar sin början. På den kvarten tar jag av mig ytterkläderna, byter ett “god morgon” med dem som redan kommit, ställer in lunchlådan i kylskåpet och slår på datorn. När datorn har hoppat igång slänger jag upp internet och loggar in på min blogg och på facebook. Jag skriver några rader på bloggen och skummar igenom det senaste på fejjan. Sedan öppnar jag mailprogrammet och låter det stå och tugga hem de senaste 70 spamen. Har jag tur finns det något guldkorn att snappa upp bland alla brev. Innan klockan är åtta uppdaterar jag också våra produktionsprogram så att allt ska vara klart att köra igång efter morgonmötet.

Vad har ni för morgonrutiner på jobbet? Kaffe, lite snack, vässa pennor…?

Neeeeeej! Jag klarade inte mitt mål. Det saknades 250 m för att komma upp i 2000 m på en timma. Och eftersom jag ville hinna en stund i den sköna varmvattenbassängen innan den stängde så struntade jag i de sista metrarna.

Jag ämnar envist hävda att mitt missade mål berodde på alla andra i motionsdelen av bassängen även om jag vet att det inte är hela sanningen. Det är förmodligen inte ens den största delen av sanningen.
Men det var i alla fall mycket folk. Irriterande mycket. Jag måste göra en mental minnesanteckning om att inte välja onsdagar som simdagar i fortsättningen. Jag fick kryssa mig fram mellan alla guppande kroppar.

Det var torpederna. En hundfull medelålders män som passade på att simma några längder medan deras söner eller döttrar hade simträning med klubben. Torpederna tog ingen som helst hänsyn till oss andra. De bara forsade fram. Akta sig den som kan. Allra helst låg de i mitten av bassängen och struntade i högervarvregeln.

En av torpederna var en äldra kvinna, kanske 65 år. Hon höll inte riktigt samma framforsarfart som sin yngre gelikar, men fort gick det. Simglasögon och vit badmössa av modernt snitt. Curling blandat med några längder ryggsim emellanåt. Det döjde tjugo minuter innan jag såg att hon hade simfötter. Vilket fusk!

Jag kunde inte ägna hela uppmärksamheten åt att akta mig för torpederna. Bassängen befolkades också av snatterdamer. De simmade två eller i värsta fall tre i bredd och förde ständiga samtal som tydligen var så viktiga att de var tvugna att simma bredvid varann. Det är jättesvårt att simma förbi en bredd snatterdamer samtidigt som man har mötande trafik i form av torpeder.

Och som om inte detta skulle vara nog så har vi även flodhästarna. Det är de där storvuxna människorna som liksom frustar sig fram i vattnet med en hastighet av cirka 25 meter (en bassänglängd) i timman. De har inte vett att hålla sig ur vägen utan placerar sin ofattande lekamen mitt i körfältet. Man ska inte kasta sten i glashus men ivägen, det är de.

Jag fick pulshöjning redan innan jag klev ner i vattnet av att se alla mäniskor jag skulle behöva trängas med. Det är ju faktiskt lite äckligt med simbassänger. Man skvimpa runt i samma vatten som hur många andra som helst. Någon annans hårstrå fastnar mellan fingrarna. Någon annans urin strömmar förbi näsborrarna. Någon annas utfrustade slemloska fastnar i håret. Någons avpillade plåster slinker ner innanför urringningen på baddräkten.

De första 200 metrarna avverkade jag på fem minuter och räknade snabbt ut att jag skulle bli tvungen att hålla samma tempo om jag skulle hinna mina 2000 meter på en timma. Det tog exakt en kvart att simma 500 meter och jag kände en stilla förhoppning om att faktiskt klara det här.

Sedan kom de. Torpederna, snatterdamerna och flodhästarna.

När jag simmat 1000 meter hade det gått drygt en halvtimma. Jag stannade upp och tog pulsen. 150 slag/minut. Sedan simmade jag 50 meter rygg och dämpade farten betydligt. När man tar det lite lugnare hör man inte bara sin egen andning utan även alla nycklar som rasslar runt folks hand- och fotleder.

Nu är jag hemma och ska äta middag framför Bonde söker fru. Det har jag gjort mig förtjänt av.

Min kollega, hon som inte hittade prickarna över A på tangentbordet, myntade just ett nytt roligt uttryck.

-Det känns som den här dagen har varit en enda lång kvart.

Håll tummarna för att bilen startar i dag.

Nu SKA jag simma.

2000 meter!