Zäta

Ett litet tips om du någon gång skulle få för dig att ägna dit åt det tidsödande men ack så roliga pysslet med att sy lapptäcke:

Se till att lägga sömsmånerna åt olika håll när du syr ihop lapparna. På så sätt hakar lapparna tag i varann och man behöver inte sicksacka några kanter. Dessutom är det betydligt enklare att passa ihop redan sydda rutor så att man får den där perfekta ruta-i-ruta-effekten man absolut vill uppnå.

Ett exempel nedan. Se hur bra det blir om rutorna ligger exakt intill varann.

Nu har jag släpat med mig mitt sjuka barn till jobbet, bara för att vi sedan länge bestämt oss för att ha en riktig mastodontfika i dag, där alla bidrog med lite var.
Jag var för fikasugen för att låta lite feber hindra mig…

Efter fikarasten for vi till bibblan och lånade böckerna om Morfar Prosten av Eva Bexter. (Hoppas jag skrev rätt nu.)

Snabbstoppet på biblioteket ledde vidare till Willys och lite förrådspåfyllnad i form av frukt, bröd och mjölk.

När vi kom hem var Guldgossen rätt slutkörd. Jag tyckte det gick bra när vi väl var ute, men det märks att han inte är frisk. Febertermometern visar dock på bara 37,7 nu, så jag hoppas verkligen att det är tecken på att det är på väg åt rätt håll.

Vi kollade Guldgossens temp kvart över sju. Då hade han varit vaken en timma men bara ur sängen för toabesök en gång.
37,1 visade termometern och jag började återigen hoppas på att han skulle vara frisk nu.

Klockan åtta ringde de från vårdcentralen och kollade läget. Då var febern tillbaka med 37,9.
I går kväll nös Guldgossen några gånger så det kan nog vara så att det finns en liten förkylning på gång, men jag är inte säker. Febern kan också bero på nackskadan tror jag.

Vårdcentralen och jag kom överens om att vi fortsätter att avvakta utvecklingen. Blir han sämre kontaktar jag vården igen. Han har inte så mycket feber att han är riktigt dålig. Även med 38,6, som han haft några gånger under veckan, är han så pass pigg att han håller sig på benen. Han äter och dricker som han ska och är på gott humör.

Igår pratade jag med den ur personalen som var på plats under gympan i måndags, när olyckan med tjockemattan skedde. Nu vet jag lite mer hur det gick till och med den informationen så är jag mycket tacksam till Gud att Han höll sin vakande hand över min Guldgosse, för det kunde blivit så mycket värre.

Det var i början av gympalektionen och läraren och fritidspedagogen höll på att dela ut uppgifter till barnen om vad de skulle plocka fram för redskap. Medan Guldgossen väntade på sin uppgift sprang han omkring och busade tillsammans med några andra elever. Jag har förstått det som att han inte riktigt gjorde som han var tillsagd, och satt ner och väntade.

Vid ena långväggen i gympasalen står en tjockmatta uppspänd med ett rep. En tjockmatta är en sån där stor tung madrass som man lägger upp som landningsgrop efter plinthopp och liknande. De är rejält tunga och det krävs två vuxna som tar tag i var sitt handtag, eller en drös villiga barn, för att flytta mattan.
Guldgossen sprang mot mattan och hoppade in i den. Jag har sett barn göra så tidigare, och jag tror till och med jag själv var med om att göra det när jag gick i skolan. Det är så roligt att kunna springa i full fart och slänga sig i väggen, med vetskapen om att man inte skadar sig.

När Guldgossen slängde sig släppte repet som håller fast mattan vid väggen. Om det gick sönder eller om någon lossat på det eller inte satt fast det ordentligt efter tidigare användning förtäljer inte historien, och jag bryr mig ärligt talat inte heller. Det är sånt som händer helt enkelt.

Guldgossen upptäckte att mattan var på väg att trilla och backade snabbt bort från väggen, men ansiktet vänd mot mattan. Eftersom han sprang bakåt så snabbt så snubblade han naturligtvis och trillade på rumpan. Han såg att mattan kom och kurade ihop sig så gott han kunde.
Själv upplevde han det som att mattan träffade honom i ryggen, men eftersom han satt med benen rakt fram antar jag att han måste tagit första smällen med huvudet/nacken.

Fritidspedagogen som var närmast såg i ögonvrån vad som var på väg att hända men såg inte själva händelseförloppet. När hon kom fram satt Guldgossen fast under mattkanten, hoptryckt som en fällkniv, med rumpan stickandes utanför och överkroppen tryckt mot de raka benen.
Han fick alltså hela mattans tyngd mot huvudet/axlarna.
Hade han varit kvar inne vid väggen hade inte mattan hunnit falla så långt innan han blivit träffad, och smällen hade inte alls blivit lika hård.

Av förklaringen förstår jag nu att det kunde ha gått mycket, mycket värre. Några dagars oförklarlig feber och lite ont i nacken kan jag gärna tugga i mig, tacksam över att Guldgossen inte är förlamad.

Tack för att du skrev en kommentar här, “Tänkte bara”. Nu fick jag chansen att hitta din blogg Alltså!

En ätbar bajskorv och lite IKEA-ljug gör mycket till för att lätta upp min stämning på morgonkvisten.

Kvart i nio är klockan. Jag har varit vaken i två timmar. Och är redan trött.

Det känns så kymigt att vara hemma hela dagarna och ändå inte få någon sovmorgon. Även om Guldgossen är hemma så måste jag gå upp och köra lilla Svalan till skolan.

Guldgossen vaknar förresten av sig själv redan kvart över sex och har tyvärr ärvt Förundersökningsledarens brist på omsomningsförmåga.
Det är den kvinnliga delen av familjen Zäta som kan sova hur länge som helst och går hela veckorna och längtar efter lördagens sovmorgon.

I morgon är det lördag…

Ni kan aldrig gissa vad jag har kommit på!
Det slog mig nu för en liten stund sedan bara.

Det är bara en vecka kvar till julafton!

Jag fyller maskin efter maskin med smutstvätt och förundras, ja, häpnar av det uppenbara:

Förundersökningsledaren har ännu inte lärt sig att knäppa knappar, stänga dragkedjor och vränga sina kläder innan han lägger dem i tvättkorgen. Detta enkla som till och med barnen klarar.

Jag och graivdkollegan var och lyssnade på The Refreshments igår.

Vad ska jag säga om det?
Musikerna var väldigt duktiga och samspelta. Inga fel, full spelglädje, bra röster, fin stämsång. Jätteduktigt gitarrist (jag älskar elgitarr), tre (!) saxofonister som alla visste hur man hanterar sitt instrument (jag älskar sax nästan mer än gura). Ståbas, det är mysfaktor på det. Duktig pianist som också sjöng jättebra.

MEN allt lät likadant. Det var fullt ös på rocken från början till slut. Sååå tråkigt.
Konserten började halv åtta. Tjugo över tio smet jag och kollegan ut, innan extranumren hann börja.
Sista timman lyckades vi båda slumra till trots den höga ljudvolymen.
Tråkigt.

Lapptäckstillverkningen fortskrider.

Jag har pusslat ihop alla remsorna och ska börja sy ihop dem på nytt.
Det är lite knepigt att kombinera ihop remsorna så att det blir snygga rutor.
Jag vill att alla rutor ska bli olika, men ändå ha bra avvägning mellan ljusa och mörka rutor. Det får inte bli liggandes några likadana tyger bredvid varann heller.

Att sy ihop remsorna brukar vara lite knepigt det med. Det gäller att nåla som hejsan och tänja och sträcka på tygerna så att alla sömmar kommer mitt för varann.

Det är riktigt rysligt väder ute. (Varför skriver man ute? Här inne är det inget väder alls. Eller jo, det drar lite från ventilen på kontoret. Utan allt för livlig fantasi kan man inbilla sig att det faktiskt blåser…)

Det snöar inte längre men vinden viner runt knutarna och det tjuter och knakar och låter allmänt stormväderaktigt.

Jag har tänt en brasa och intenderar att hålla den brinnande hela dagen. Jag har varit ute i garaget och hämtat en bananlåda ved, så nu klarar vi oss ett tag, Guldgossen och jag.

De har ringt från vårdcentralen. Och bestämt att vi avvaktar lite till. Eftersom Guldgossen är bättre i nacken.

Febern kan lika gärna bero på ett virus.
38,6 har han nu.

Vårdcentralen ringer upp mig tidigt i morgon bitti och kollar läget. Jag tackar och bockar över denna ynnest.

38,3 men den lätta huvudvärken har gått över.
Ja, det handlar såklart om Guldgossen.

Medan jag går omkring och deppar lite och är lite mammaorolig och längtar efter jobbet (släktingkollegan ringde just och fick mig att önska att jag vore på jobbet)
och är allmänt blå, så håller Guldgossen humöret uppe. Min lille älskling!

Lilla Svalan har fått hem ett papper från skolan där rektorerna skriver om besparingar inför nästa år. Det ska dras in på personal, och på skoltid. (Hur har man tänkt sig att eleverna ska få fullgod utbildning när skoltiden kortas med 1½ timma i veckan?)

Jag läser högt för Guldgossen under frukosten.
I lilla Svalans klass ska en lärare ersättas med en annan. Jag känner inte alls till vilken den nya läraren är och frågar Guldgossen om han kan ge en beskrivning.

-Ja, hon är lite rund, och håröm.

Jag börjar bli trött på det här nu.
Det är tredje dagen hemma med Guldgossen och han har fortfarande 38 grader och är lite stel i nacken och har ont.

Jag har känt igenom nacke och hals med mina magiska massösfingrar och jag tycker svullnaden har gått ner, framförallt på ena sidan av halsen. Däremot överreagerar han fortfarande på beröring så det är ju uppenbarligen något som inte står helt rätt till.

Jag har ringt vårdcentralens talsvar och de ska ringa upp fem över tio.

SEB har skickat till mig en trycksak där de ber mig gå in på deras hemsida och uppge min e-postadress.
Anledningen är att de vill värna om miljön. De vill alltså på ett mycket mer miljövänligt sätt kunna göra reklam för sina tjänster.

Är det miljövänligt att trycka upp reklam för att be om e-postadresser?
Tror de verkligen att jag går på uppmaningen om att lämna ut min mailadress för att få reklam?
Jag är inte kund hos SEB.
Det känns inte så troligt att jag blir det heller…

Guldgossen var lite lack över att vara hemma idag. Det serveras nämligen julbord i skolan. Årets enda (!)

Som kompensation har jag fixat ett eget julbord här till lunch.
Det enda Guldgossen gillar på julbordet är köttbullarna, så han fick en tallrik med 10 köttbullar och lite överblivet ris från middagen igår.

2 dl julmust till så var saken biff.

Guldgossen är inte förkyld men har feber ändå.
Jag börjar gissa att han fått en inflammation i nacken. Han är öm och svullen på båda sidorna av halsen.

Jag ringde till vårdcentralen för en stund sedan, för att fråga om de inte kunde tänka sig att ta en titt på honom i alla fall.
Meddelandet jag fick var att deras telefonkö var full för idag.

Tack för det televerket…

Hade tänkt ta med Guldgossen och åka till torget och köpa handskar till honom, och lite sockar, trosor och kalsonger. Sådär som jag har för vana att göra om onsdagarna när jag jobbar.

Men så snöade det massor ute och Guldgossen har 38 graders feber så jag bestämde mig raskt för att stanna inomhus.

Nu måste jag i alla fall göra en sväng ner på stan, men inte längre än till Posten.
Det är den 16de idag och då ska julkorten skickas har Posten bestämt.
Vem är jag att inte följa detta kungliga, förlåt – postliga påbud.

Guldgossen hade bara 37,4 i morses. “Jippie” sa jag och tog ut glädjen i förskott.

Förskottsglädjen är ibland den enda glädjen man får, så då är det lika bra att passa på.
Nu har han 38 grader igen. Det ser mörkt ut för morgondagen.

Nacken är dock bättre, även om han fortfarande har ont och inte kan röra på den fullt ut utan ont. Jag gjorde en liten egenhändig undersökning i går kväll och klämde igenom rygg och nacke. Han är svullen och har ont på båda sidorna om halsen men jag hittade inga konstigheter i ryggen. Kanske har vårdcentralen rätt när de gissar på en sträckning.

Jag har äntligen fått lite gjort i kväll.
Förutom att läsa ett kapitel ur “Gusten Grodslukare” för barnen har jag skurit isär rutorna i lapptäcket och gjort en omgång “engelsk ostkakeglass”. Glassen heter nog egentligen Philadelphiaglass, men vi har alltid kallat den engelsk ostkakeglass hemma hos mina föräldrar.

I morgon ska jag lägga ut remsorna i lapptäcket på nytt och pussla ihop dem till nya rutor. Hinner jag ska jag nog börja sy också.

På kvällen ska jag och en kollega gå på julkonsert med the Refreshments i Vara konserthus.

Är du glassugen så kommer receptet på glassen här:

Vispa 3 dl vispgrädde med 1 tsk vaniljsocker. Det ska vara rätt hårt, men inte smör.

I en annan skål vispar du 3 äggulor med 2 dl socker. Vispa så pösigt som möjligt även om det blir en ganska fast massa. Rör ner 85 g Philadelphiaost. Rör så lite som möjligt när du tar i osten, men se till att röra bort alla ostklumpar.

I en tredje skål vispar du 3 äggvitor till ett fast skum.

Rör ner första och andra skålen i äggvitan och rör tills det är ordentligt blandat, men absolut inte mer.

Frys ner i valfritt kärl.
Den här gången tog jag fem stora muffinsformar.

När jag lämnade lilla Svalan till frukost på fritids i morse tittade hon oroligt på mig med sina stora rådjursögon och frågade med allvarsam stämma:
-Tror du Guldgossen behöver runka?
-Nej, lilla Svalan. Jag vet inte om han behöver röntga nacken.

Jag kastade en förstulen blick runt bordet där det satt en hel drös små flickungar med full uppmärksamhet riktad åt vårt håll.
-Och så heter det röntga. Du får inte säga det andra ordet. Det betyder något helt annat.
-Vad betyder det då, frågade Flickunge nr 1.
-Vad var det för ord, frågade Flickunge nr 2.
-Jag hörde inte riktigt vad lilla Svalan sa, sa Flickunge nr 3.

-Jag tänker inte säga ordet, för det är inte rumsrent, förklarade jag.
-Vad betyder rumsrent, frågade Flickunge nr 4.
-Var det ett fult ord, sa Flickunge nr 5.

Pillemarisk förväntan lyste ur sex par ögon när de nu nosat upp en vuxen, en förälder som varit på vippen att lära sin dotters klasskamrater ett fult ord.

-Jag säger inte ordet, hävdade jag bestämt.
-Det var runka! förtydligade lilla Svalan hjälpsamt.

Det är bra att vara välförsedd.

Jag plockar ur diskmaskinen och räknar till sju olika vispar i redskapslådan. Fyra ballongvispar, varav två små och två stora och så tre vanliga vispar, två i plast och en i stål.

Fördelningen av köksattiraljer är lite snedvriden tycker jag.
Vad ska jag med så många vispar till?
Jag skulle med glädje byta ut en visp till till exempel en… glassmaskin!

Det blir VAB i morrn med. Guldgossens temp har ökat en aning till 38,3. Det är inte så farligt, men det är i alla fall inte skolvänligt. Dessutom har han fortfarande ont i nacken och ser mest ut som en stolt tupp när han försöker balansera huvudet mitt på halsen för minsta möjliga smärta.

Jag är lite frustrerad för jag skulle bra mycket hellre vilja jobba än gå här hemma och dröna. Vi har jättemycket att göra på jobbet och igår fick jag till ett rätt bra flow på eftermiddagen och jag hade på känn att det skulle smitta över till i dag också.

Jag har i alla fall fått skrivet alla kuvert till julkorten. Det tog ett tag så det var ju bra att det blev gjort nu, innan julen är över. Inget ont som inte har något gott med sig.

Jag har redan tidigare gjort ett antal inlägg om Italienresan tidigare i höstas.

Nu fyller jag på med lite matbilder.

Först beger vi oss till slakteriet.Där hänger den lufttorkade skinkan på rad.

Den lokale slaktaren säljer även ost……och lite smått och gott.

Inne i Como finns de riktigt roliga specialbutikerna.

I Seregno hittade jag fiskaffären, som hade öppna väggar ut mot gatan och stoltserade med en riktigt stor firre.

Glass är ett kapitel för sig. Ingenstans har jag hittat så god glass som i Italien. (Det låter som om jag är otroligt berest, vilket jag inte är, men i alla fall…)Går man till rätt ställe finns det hur mycket som helst att välja mellan. Mycket mer än här: Att beställa glass på ett glasscafé är en fulländad upplevelse.Det finns gott om “Gelaterior” och det är inte särskilt dyrt.

Man kan beställa andra godsaker på café också.

I oktober-november var det säsong för kaki.Kaki är närbesläktad med sharonfrukt. Det kan till och med vara så att det är samma sak. Hur som helst så var det jättegott, även om konsistensen är rätt slemmig.
Kaki växer även i trädgårdarna långt uppe i norra Italien.

Italiensystern och hennes man är mycket förtjusta i skaldjur och tog med oss till en skaldjursrestaurang under vår första dag.Vi åt god skaldjurspasta med en halv hummerliknande sak på tallriken.
Italiensysterns man beställde också in en tallrik blandade skaldjur och småfiskar.De friterade bläckfiskringarna var inte så tokiga, och så räkrumporna förstås, som nog är min favorit.
Jag hittade roliga räkstjärtar inlindade i något för mig obestämbart, men gott var det.

37,6 halv nio.
37,9 halv tio.
38,0 halv elva.
37,2 halv tolv.
37,6 halv två.

Sjuksköterskan har ringt igen och kollat läget.
Guldgossen är bättre i nacken. Han kan vrida den åt alla håll och titta nedåt. Inte med fullt utslag och inte utan smärta, men det är mycket bättre än i morses.

Blir han inte bättre och bättre så får jag ta kontakt med dem igen.
Sköterskan gissar på en sträckning. Värme och vila är medicinen.

I lördags var barnen hos min mamma. Hon barnvaktade dem på eftermiddagen, kvällen och natten och morgonen och förmiddagen och över lunch, medan Förundersökningsledaren och jag förlustade oss på julbord och i kyrkan.

Som tack för hjälpen satte jag ihop en julgrupp till henne.Den blev rätt bra om jag får säga det själv. Jag är inte superhändig när det gäller växter och arrangemang kring det men resultatet blev i alla fall inte sämre än förväntat.

Så här gjorde jag:
Jag köpte en helröd bricka för 2 kr på second hand.
På brickan placerade jag ett blockljus jag köpt på torget på 35 kr. Jag satte fast det med modellera som jag köpt på IKEA för 45 kr för flera år sedan.

Jag plockade fram tre av IKEAs billiga ljuskoppar (de där användbara vanliga som alla har hemma och som man köper 4 st för 9 kr ni vet). Jag fyllde på med lite småsten som jag räddat från en döende krukväxt för länge sedan.
I ljuskopparna placerade jag tre vita hyaciner (torget – 10 kr/st) som jag tvättat rena från all jord och avlägsnat lite rötter från. Det lossnar alltid en hel del rötter när man plockar bort jorden, men de klarar sig bra ändå.
Ljuskopparna tryckte jag också fast på brickan med modellera.

Sedan gick jag ut i skogen och letade upp två lagomstora stenar och några sjok mossa.
Jag la stenarna på brickan (och glömde att trycka fast dem med lera…) och draperade mossan runt hela härligheten.

När grunden var lagd var det dags för finliret. Jag hade köpt en påse änglar och kulor på second hand för 10 kr och ett knippe småsvamp för 5 kr. Jag hade sedan tidigare en rosett, en större svamp, en tomte och de två silverfärgade “spjuten”. Alltsammans saker som jag sparat på genom åren.
Småpryttlarna använde jag för att dekorera, alternativt täcka hål i mossan.

Så här blev resultatet:
Nu snurrar vi ett varv.

Och så en bild från ovan.Den ena ljuskoppen med hyacint i syns visst genom mossan, men jag vill ju att mamma ska kunna vattan på rätt ställe, så vi kan låtsas att jag gjorde det med flit…

Ängeln var riktigt söt.Jag tror jag ska hänga upp de kvarvarande i granen.
De tre kulorna på rad är jag inte helt nöjd med. Det ser bara “för mycket” ut, men det fattades lite mossa där…

Jag hade rätt.

Läkaren rekommenderade alvedon och avvaktan.
Vi kollade febern innan de ringde och den har gått upp från 37,6 till 37,9. Sköterskan frågade mig var febern kommer ifrån. Jag kunde tyvärr inte ge henne något tillfredsställande svar.

Det finns många tänkbara alternativ som jag ser det:
1. Guldgossen skadade sig vid olyckan igår och har feber på grund av någon infektion eller inflammation i nacke/rygg.
2. Guldgossen är förkyld och har feber på grund av det och har ont i nacken antingen på grund av förkylningen eller på grund av fallet.
3. Guldgossen har fått svininfluensa och har feber och ont i nacken på grund av influensan.
4. Guldgossens kropp har invaderats av utomjordingar som under natten planterade in ett litet chip i hans nacke och nu har han feber eftersom han smittats av ett utomjordiskt virus.

Jag har bara nämnt de två första alternativen för vårdcentralen…

Mina mornar börjar bli en följetong. Ibland är det lugnt och fint och rofyllt men oftast handlar det mer om stress och snabba ryck.

Läs om andra mornar här, här, här och här.

I morse var det en panikmorgon.
Lilla Svalan hade sovit mellan oss i dubbelsängen sen klockan tre då hon inte ville ligga ensam på grund av växtvärk. Förmodligen hade hon rätt rejält ont eftersom hon under återstoden av natten antingen lindade sina armar eller ben omkring mig, och under stundom båda delar. Jag har med andra ord inte sovit särskilt mycket de tre sista timmarna av natten.

Seg i kropp och knopp tog morgonförberedelserna lite längre tid än vanligt och inte förrän klockan fem över sju väckte jag barnen. Då var det tio minuter kvar tills vi skulle åka hemifrån.

Jag puttade igång Guldgossen och drog täcket av lilla Svalan och beordrade dem båda snabb uppstigning och påklädning.
Från Guldgossens rum hördes, om inte ett avgrundsvrål, så åtminstone ett hiskeligt tjut. När han försökte sätta sig upp kände han att han hade jätteont i nacken och kunde inte röra sig utan att det högg till av smärta.
Jag fick hjälpa honom upp genom att stötta nacken för att han skulle kunna ta sig till toaletten.

För några år sedan gick jag en Röda Korset-kurs i första hjälpen för barn och där fick vi bland annat lära oss att nack-och ryggskador inte är att leka med.

Guldgossen trillade på gympan i går och fick en tjockematta över sig. Hade han inte fått det hade jag förmodligen inte varit orolig utan bara avfärdat det hela som nackspärr efter en dålig natt, men eftersom han råkat ut för en olycka vill jag ta det mer försiktigt.

Vårdcentralen har just ringt upp och sköterskan jag talade med är iväg och frågar en läkare om de ska plocka in Guldgossen för undersökning eller om de ska avvakta och se om det går över av sig självt. Jag måste erkänna att jag inte alltid hyser full tilltro till vårt svenska vårdsystem och misstänker därför att de kommer göra som vanligt; rekommendera en alvedon och be oss ringa igen om det inte går över på ett par dagar.

Jag tassar ner för trappan för att inte väcka barnen och slänger som vanligt en förtrödd blick genom entréföntret.
Så blir jag stående som fasfrusen och beskådar scenariot utanför. Ett tunt, lätt täcke av pudersnö täcker den delen av världen som jag betraktar som min.
Det är så vackert att jag får rysningar.

Jag skrev ju ett inlägg om gårdagens luciatåg.
Och om hur Guldgossen efter ett tag ställt sig upp trots att de av lärarkåren beordrats sittande läge.

Hemma förklarade Guldgossen varför han och så småningom även de andra stjärngossarna ställt sig upp:
-Vi var så nyfikna och ville se om det var någon mer som svimmade.

Förundersökningsledaren jobbade över i kväll och var inte hemma till middagen.
Jag lät lilla Svalan bestämma mat. Föga överraskande valde hon plättar.

Jag älskar plättar.
Och jag är så smart…

Nu har Guldgossen haft sitt livs luciatåg. Ja, jag tror faktiskt aldrig att han gör om det.

Det är fyrorna på hans skola som är lucior, tärnor, stjärngossar och tomtenissar. Tre pepparkaksgubbar och en Staffan Stalledräng var också med. Det finns ingen frivillighet utan alla ska vara med, och det tycker jag är bra. Då kan man varken vara avundsjuk på de som uppträder, eller ha anledning att tycka att de är töntar.

Skolan är ganska stor, med många elever, och därför är det uppdelat på två tablåer, en kl 08.15 och en kl 09.00.

Förundersökningsledaren var och tittade på den första. Jag tror att det mesta gick bra, men det var tre elever som svimmade. Två tärnor och en tomte. En av tärnorna trillade på pianot och slog sig nog en del. När det dunkade till i pianot blev det tyst i hela kyrkan.

Jag såg den andra föreställningen. Då hade alla barn hunnit hetsa upp sig rejält av de som tuppat av första gången och det låg en otäck förväntan redan i lokalen innan luciaföljet gjorde entré.

Lärarna hade förståndigt nog uppmanat eleverna att sätta sig ner om de började känna sig svimfärdiga, men det var ändå några elever som dröp. De andra satte sig ner allt eftersom. En efter en leddes de ut av föräldrar och lärare.
Jag stod längst bak i lokalen och hörde upprörda föräldraröster som önskade att de skulle sluta med uppträdet och barnen i publiken hade naturligtvis också en hel del åsikter om det som hände, även om det inte alls var samma åsikter som föräldrarnas.

Efter tre sånger bestämde körledaren att alla elever i tåget fick sätta sig ner på scénen, och så fortsatte man programmet sittandes. Jag tycker det var ett helt korrekt beslut. Efteråt pratade vi om att “the show must go on” och det är också en lärdom. Ett avslutat tåg skulle bara föra mer nederlagskänsla med sig. Barnen sjöng lika bra sittandes. Och sjöng bra, det gjorde de. Det är ojämförligt det mest välljudande följe jag hört av barn och då är jag ingalunda någon oskuld i luciasammanhang.

Guldgossen satte sig när alla andra också gjorde det, men efter ett tag tröttnade han och ställde sig upp igen. Även de flesta andra stjärngossar ställde sig upp efter ett tag. Guldgossen tog av sig struten när han tyckte att den klämde för mycket mot strupen och jag berömde honom för det också efteråt.

Dagens hjältinna var helt klart lucian. Hon var den enda med levande ljus och hade en tung börda på sitt huvud och dessutom ett tungt uppdrag. Stoiskt som en Amazon stod hon ensam kvar mitt på scénen medan hennes kamrater satte sig ner runt omkring.
En av lärarna förbarmade sig över henne och bar fram en stol hon kunde sitta på.
Efter mer än halva tablån gick hon och satte sig på golvet bredvid en av tärnorna och bad om hjälp med att blåsa ut ljusen i kronan. Då hade det runnit ner stearin från de fladdrande ljusen långt ner i hennes ljuslockiga hår och även runnit brännhett stearin i ansiktet.
Hon är en stentuff brud som inte bangar i första taget. Guldgossen har berättat att man lottade fram lucian, och även de andra aktörerna, och den här gången tycker jag verkligen att lotten föll väl ut.

Summa sumarum så var det ett ganska annorlunda luciatåg i år. Inte sämre och kanske inte bättre, men annorlunda!Guldgossen med strut och stjärna.

Nu har vi haft avslutning med Tillväxtgruppen. I bästa knytkalasstil har vi ätit gröt, smörgåsar och klementiner och druckit kaffe, must och mjölk. Jag bakade 78 Hermanmuffinsar i fredags och har smetat morotskakeglacyr på så det har vi också ätit, tillsammans med pepparkakor.

Vi har bytt julklappar. Jag gav bort glitterbokmärken, en halsduk och två böcker och fick tillbaka en svart T-shirt med Whitney Huston. Förundersökningsledaren gav bort ett enlågigt litet gasolkök och fick en bok som till och med signerades av författarinnan här på plats.På fotot saknas bara Förundersökningsledaren, som stod bakom kameran, och en kille som tyvärr jobbade.

Nu kvarstår bara det tråkiga jobbet med att städa och diska. Jag har överlåtit köket till Förundersökningsledaren med varm hand och tar själv hand om dammsugaren och dopp av barnen.

Efter att ha somnat halv två-två både fredag och lördag kväll är jag så trött att ögonen går i kors och hjärnan har fått kortslutning.

Idag är det Luciadagen.

Därför har lilla Svalan fått ta plats som header under helgen.
Kortet är taget under hennes sista år på dagis. Kronan var för stor och kanade ner hela tiden, till allas förundran och glädje.

Vi sitter vid matbordet och försöker föra en normal konversation. I alla fall Förundersökningsledaren och jag.
Vi pratar om en av församlingens tidigare ungdomsledaren, som flyttat till Gävle och numera…

-Mamma, du sa ett svärord, utbrister lilla Svalan.
-Nej, korrigerar jag. Gävle är inget…
-Nu svor du igen!
-Gävle är faktiskt en…
-Pappa, mamma svär!

I morgon ska jag på julbord med Förundersökningsledarens jobb.

Varför säger man PÅ julbord?
Jag lovar att inte lägga upp mig och sällskapa med julgrisen.

Förundersökningsledarens chef har den goda vanan att bjuda med sina anställdas respektive. Förrförra året sammanföll begivenheten med vårt företags eget julbord. Jag valde att följa med min man. Han har så trevliga arbetskamrater, och mina egna träffar jag varje dag.

Så här såg jag ut förrförra året. Jag gör någon konstig min och kortet är taget med sämsta lilla kameran i obefintligt ljus men för övrigt…

Korthårig, snygg och smal(are).
I år är jag bara snygg.

Det här är inlägg nr 2121.

Det är inte klokt att jag skrivit så mycket redan.
Vilket äckligt tjock bok det skulle bli om jag lät trycka allt.

Jodåsatt… tanken lever kvar.

Förundersökningsledaren jobbar över. Han ringer hem och rapporterar om förväntad ankomsttid och vi lovar att vänta med middagen tills han kommer.

-Vi kan ta en fika eftersom det dröjer med maten, säger jag till barnen.
-Snälla mamma, kan vi inte få snabbnudlar då!

Själv tar jag en mazarin.

Vi skrattade en del åt Guldgossens kommentar om lilla Svalan som Askungen i går kväll.

Tydligen så pass mycket att lilla Svalan levde kvar i sagovärlden under natten.
När jag väckte henne i morses gäspade hon stort och sa:
-Jag känner mig som Törnrosa. Jag skulle kunna sova i hundra år till!

Det är jobbigt med julklappar.

Nu har jag suttit en timme och letat på nätet efter den perfekta klappen.
Med magert resultat.

Förunderökningsledaren fick hjälpa mig att beställa sin klapp häromdagen. Jag är inte så haj på det här med kortbetalning över nätet, så det var kanske tur att jag inte hittade det jag sökte idag…

I kväll städar vi. Dammar, dammsuger och gör rent toaletterna.
Lilla Svalan vill våttorka också men det spar vi till närmare jul.

Vid kvällsmaten diskuterar vi den kommande julstädningen och lilla Svalan kvittersjunger:
-Jag ska få skura golven, trallalalallala…

Guldgossen tittar fascinerat på henne och säger:
-Hon är som Askungen!

Jag grabbar tag i en kundväg på väg in på Willys. I myntspringan sitter en kvarglömd 5:a. Jippie! Vad ska jag köpa för den?

Jag skyndar mig att fylla kundvagnen med allt som står på inköpslistan. Jag skyndar och skyndar, ständigt med nya varuhyllor i sikte. Jag tittar inte ner på golvet.
Plötsligt kliver jag i något vått och hör samtidigt en Willys-anställd skrika:
-Akta, en spya!

Alldeles färsk och fin. Mestadels juicegul men med pikanta inslag av röd paprika.

Aldrig får man vara riktigt lycklig.

Jag har inte sett filmen men känner ändå oro.

Jag har läst i bloggvärlden att mayaindianerna förutspått år 2012 som ett eländesår.

Jag har läst i Illustrerad Vetenskap att forskarna räknar med omfattande solstormar år 2012, som i värsta fall kan slå ut elektriciteten på jorden.

Jag har hört att herr Nostradamus (eller vad han nu hette) också siktat in sig på 2012.

Jag är orolig.

Nu har jag haft en någorlunda lyckad lunchpaus med lite torghandel på schemat.

Jag har bytt ett par byxor jag köpte till lilla Svalan förra veckan, som visade sig vara för små.
Jag har köpt två vita blockljus (35 kr/st) som visserligen inte var billiga men ändå billigare än de jag tittat på tidigare.
Dessutom har jag äntligen fått köpa de hyacinter (10 kr/st) och amaryllisar (3 för 100 kr) som jag varit på jakt efter ett tag. Helst skulle jag velat shoppa minijulstjärnor också, vita eller rosa, men det fanns inte.

Sockar och underkläder till barnen som föll mig i smaken, hittade jag inte, men en långärmad T-shirt (jag vägrar säga “top”) till mig.

Och så köpte jag en macka på Kaffestugan och har smäckt i mig den till lunch. Den var god men jag åt lite för fort så nu är hela käften full med majonässmak.

Den här morgonen var ljusår från gårdagens.

Vi hade gott om tid, barnen skötte sig exemplariskt och jag var en lugn och timid moder med en ängels tålamod och med stämma som en porlande vårbäck (i stället för ett rytande lejons).

Lilla Svalan vaknade strax efter tre i natt och hade drömt en mardröm. I drömmen var hon och Guldgossen jagade av en leopard. Det var som ett dataspel och de klarade sig hela tiden undan. Men så gick spelet på tok, lilla Svalan halkade på golvet och leoparden kom ikapp. När hon kände den varma andedräkten i nacken blev hon så rädd att hon vaknade.

Trots halva natten i trängsel i sängen så har jag sovit hyfsat bra, och det är såklart en av grundförutsättningarna för en fin morgon.

Guldgossen är däremot inte helt piggelin. Han hade lite förhöjd temp och förkylningssymptom, men inte värre än att han kunde gå till skolan. Jag har sagt åt honom att han får ringa om det blir sämre under dagen. I så fall kommer jag och hämtar honom.

Det var ett bra tag sedan jag började lägga upp bilder från höstens resa till Italien.
Nu känner jag starkt att det är dags för lite fler.

Det här inlägget kommer handla om några av växterna där.

Jag börjar med en cool buske som växte lite varstans, bland annat utanför en restaurang där vi åt goda skaldjur. Jag tycker den påminner lite om en krukväxt jag haft tidigare, men som jag vattnat ihjäl. Nu för tiden är det ingen risk att jag förvattnar något här hemma. Mina blommor får nöja sig med en giva var fjortonde dag ungefär.

Riktigt hög vass är något som står på önskelistan till min trädgård. Redan innan vi sådde något gräs på tomten hade jag planerat in två vassruggar på var sin sida om kortsidans höga fönster. Det har inte blivit av ännu, men varje gång jag är i Italien, där det är ganska vanligt med de här stolta plymerna, blir jag påmind om min önskan.

Visst är det härligt med terasser och altaner överväxta av vinrankor, sådär som man kan se om man reser runt i Medelhavsländerna!
Den här terassen har dock inte en vinstock som tak. Jag vet inte vad det är för växt, men den hade långa frökapslar som såg lite annorlunda ut.Det ser nästan ut som fjärilskokonger.

Kan ni gissa vad det där är för ett ståtligt träd uppe på slänten?
Det är en magnolia. Så stor och vacker kommer aldrig magnolian i min trädgård att bli. Det är förresten en buske så det är fysiskt omöjligt.

Att det var höst även i Italien syns ganska tydligt på den här bilden som är tagen från en allé utmed sjön i staden Como.
Höst är skördetid. I Italien-systerns svärföräldrars trädgård hittade jag de här godingarna:Det är granatäpplen som håller på att mogna.

Jag älskar granatäpplen, både som juice, som ingrediens i en sallad och till och med att äta som de är.Vi nallade inte av frukten, även om jag var bra sugen…

Ett annat träd som bär frukt om hösten är olivträdet.Oliverna har jag inte riktigt förstått mig på ännu. Finns det oliver året om? Vi såg träd som verkade ha kommit lika långt som det här redan under vår resa i somras.

Svågern berättade att det är många som planterar olivträd i sina trädgårdar bara som prydnad. Det finns träd som aldrig bär frukt, eller som inte genererar några ätliga oliver.Jag kan förstå om man väljer ett olivträd till sin trädgård. Titta bara hur snyggt redan ett förhållandevis ungt träd står sig med sina silvergröna blad och sin gråa stam, mot det putsade strama huset.

Det ska visst bli jul häromkring har jag hört.

Lilla Svalan är MYCKET sugen på att julpynta.

Innan det kan pyntas måste det dock städas.
Förundersökningsledaren har kommit på att vi behöver julstäda. Jag är lyckligtvis ingen typisk kvinna så jag brukar inte komma på sådana triviala saker själv.

På söndag ska vi ha julavslutning med Tillväxtgruppen här, vilket gör det ännu mer nödvändigt att städa så att vi kan julpynta.

I kväll började vi städningen.
För att kunna städa måste man plocka undan lite först. Förundersökningsledaren har strukit kläder som jag sorterat in i lådor och garderober. Det var väl egentligen det enda vettiga vi gjort. Sedan har jag fortsatt plocka undan lite ditt och datt och på slutet har jag satt mig och gått igenom en hög gamla tidningar som legat och skräpat på en stol i köket.
Förundersökningsledaren har tömt två pärmar.

Det lite tyngre jobbet med dammvippa och dammsugare sparar vi till senare i veckan.

Det är första gången på länge jag blir riktigt arg på barnen på morgonen.

Känns inte bra. Jag har skällt på dem och vi skiljdes inte direkt som såta vänner utanför skolan.

Har ni sett att det finns Ballerina Pepparkaka numera?
Jag fick se det när jag var och handlade i morses och kände mig sådär tvungen att prova ett paket som man bara göra när man råkar ut för mördande reklam, eller handlar på fastande magen för den delen.

Bild från Göteborgskex´s hemsida.

Vi provade några stycken till eftermiddagsfikat och det var ingen besvikelse.
Tyvärr innehåller de hasselnötter så Guldgossen fick hålla sig till kardemummaskorpor.

Lilla Svalan och jag har blivit lokalkändisar.

I och för sig är det inte så många som vet vilka vi är, men det är många som har sett oss.
Det finns nämligen en bild på oss på kommunens hemsida.
Nej, inte på förstasidan, men under barn- och skolkontorets sida.

Bilden har också synts i tidningen och finns på informationsbroschyrer som gått ut till en massa föräldrar i kommunen, kanske till och med till alla med barn i rätt ålder.

Vi ligger på en rödrutig filt i gröngräset och surfar på en bärbar dator. Jag har på mig en lila sak som mest liknar en städrock, men när man ligger sådär på mage så syns det inte.

I går träffade jag en för mig vilt främmande människa och hon utbrast genast:
-Nämen är det du? Jag har försökt logga in på skolkontorets service-sida tre gånger den senaste veckan, utan att lyckas. Och varje gång har jag sett en bild på dig och din dotter. Och jag har blivit så irriterad över att jag inte kommit in.

Någon har alltså vid upprepade tillfällen tittat på mig och känt sig irriterad.

Hmmm… Det finns visst vissa baksidor med att vara kändis…

Jag har tidigare beskrivit arbetsgången för det lapptäcke jag håller på att sy.

Nu är jag klar med momentet där jag syr ihop remsor till rutor första gången.

Medan barnen tittar på ett avsnitt av julkalendern (Tack, SVT Play!) ska jag stryka rutorna och sedan skära isär dem. Egentligen borde jag ta hand om stryktvätt och fixa i ordning i köket, men det är ju viktigt att man prioriterar!

Eventuellt blir jag hemma med Guldgossen i morgon också. Febern har ökat lite grann.

Jag håller på att sy ett lapptäcke till Italiensysterns yngste son. Jag började innan han föddes, med intentionen att min mamma skulle ta med sig täcket när hon var och hälsade på i Italien i samband med sonens födelse i påskas.

Tyvärr hann jag inte klart som jag hoppats. Men ingen fara skedd. Vi hade ju planerat in en långresa till Italien i somras och jag trodde ett tag att jag faktiskt skulle kunna ta med mig täcket på resan.

Så blev det dock inte. Tiden och ibland orken räckte inte riktigt till för att hinna klart.
Som tur var skulle ju min mamma fara till Italien i början av hösten och vara med på Italiensysterns yngste sons dop. Då borde jag ju ha hunnit klart med täcket och kunna skicka med det som doppresent.
Vid det här laget anar ni säkert att jag inte var klar då heller.

Men så kom ju Italiensystern och hennes barn “hem” till Sverige och hälsade på några veckor efter dopet.
De fick dock inte med sig något täcke tillbaka.

Det gjorde inte så mycket eftersom jag ju skulle till Italien på höstlovet. Inför vecka 44 packade jag min lilla kabinväska och drog iväg. Jag trodde verkligen att jag borde ha hunnit klart med lapptäcket tills dess – men icke sa nicke.

Nu kommer nästa chans när hela Italien-familjen kommer hit efter jul.
Är jag inte färdig med täcket då kommer jag skjuta mig i foten!

Det bidde en VAB-dag i alla fall.

Lilla Svalan bröt ihop fullständigt när hon förstod att hon skulle gå till skolan medan Guldgossen fick lov att stanna hemma. Jag har lovat att hämta henne så fort skolan är slut, men jag misstänker att hon inte kommer vilja följa med mig hem för hon har så roligt på fritids.

Det är inte någon större fara med Guldgossen. En aning feber och vanlig förkylning helt enkelt. Men jag känner mig som en ovanligt bra mamma som ser till att hålla honom hemma. Jag vet ju att det är rätt och det bästa, men det är så lätt att tvinga iväg de små liven till skolan ändå, bara för att man själv hellre jobbar. I alla fall är jag så´n. Det klart att det är skönt att vara hemma en dag, men uttrycket “plikten kallar” är alldeles för djupt inpräntat i mig för att jag ska må riktigt bra när jag inte jobbar.

Jag var förresten en halvtimma på jobbet i morses i alla fall. Bara för att starta igång veckan. Jag vet ju att de klarar sig bra utan mig och det är väl lika delar fåfänga och pliktkänsla som ligger bakom, men i alla fall. En halvtimmas jobb är ju dessutom knappt ens försvarbart ekonomiskt och absolut inte miljömässigt med bilresa fram och tillbaka, men jag kompenserade det med att handla på vägen hem.

Guldgossen är så pass stor att han klarar sig själv ett tag nu, men jag ringde ändå hem två gånger under de två timmar jag var borta. Och när jag kom hem tyckte han att jag varit borta onödigt länge.

Nu ska jag försöka att låta bli att blogga bort den här dagen.
Planen är att spela spel med Guldgossen, sy på ett lapptäcke (mer om det i nästa inlägg) och att ta hand om tvätt.

I kväll ska jag öva med kvartetten inför julottan. Vi ska träffas halv sex.
Klockan sex är det familjekväll för alla som hör ihop med någon i lilla Svalans klass. Förundersökningsledaren ska ta med sig barnen dit.
Klockan sju ska han vara på Tillväxtgruppssamling för killarna och jag får sluta övningen halv sju och åka till familjekvällen och byta av honom.
Det är för väl att vi har råd med två bilar!

Hur dum får man bli på en skala?

Istället för att lägga sig i tid satte jag på filmen “Enemy of the State” klockan nio i går kväll. Jag skulle bara se efter om jag sett den förrut.
Det hade jag. Men jag kom inte ihåg riktigt hur den var, så jag tittade lite till, och lite till… och plötsligt hade jag sett hela filmen och klockan var halv tolv.

Och då var Zäta inte zömnig så jag la mig och läste en stund.
Jag håller på med Michael Conellys sjätte bok om Harry Bosch. Böckerna är inte strålande bra men har en uttalad handling som driver en frammåt i läsningen.

Och ett tu tre var klockan halv ett.

Sex timmar senare var det dags att kliva upp.

Lilla Svalan har inte feber nu på morgonen. Guldgossen kan jag inte kolla förrän det är dags att väcka honom. Han har inte lilla Svalans välsignade förmåga att somna om lika snabbt som man släcker ett ljus.

Fredag: Julbord med jobbet på Kronocampingens restaurang Sjökanten.
Utmärkt mat, trevligt sällskap.

Lördag: Tidig morgon.
Bil till Göteborg och Universeum. Vi var där i sex timmar och hade jätteroligt.
Sedan köpte vi kängor till barna på Åhléns i 5:anhuset innan vi for till svåger med familj och hade en riktigt trevlig kväll med god mat och sällskapsspel.
Förundersökningsledaren var hjälten för dagen när han körde hem oss på natten.

Söndag: Barngruppernas julfirande i kyrkan. Musikalen “Åsneexpressen till Betlehem” samt sång och musik och proffsigt dansuppträde. Fika efteråt.
Middag hemma vid tre och sedan lugnt pysslande medan lilla Svalan lekte med en kompis här hemma.
Nu är det kväll och jag ska vattna blommorna innan det är dags att sova.
Barnen har lite förhöjda temperaturer. Guldgossen 37,7 och lilla Svalan 37,8. Jag hoppas att det bara är vanlig kvällstemp och inte begynnande förkylning. Guldgossen hoppas ännu mer för han ser fram mot morgondagens idrott och tisdagens bad.

I går bad Guldgossen Förundersökningsledaren nämna tre drycker. Förundersökningsledaren sa: saft, te och Coca Cola.
Äh, sa Guldgossen: Mer, Fanta Pucko!
-Så får du väl inte säga, ropade lilla Svalan indignerat och lugnade sig inte förrän vi förklarat att Pucko också är en dryck.

Idag har lilla Svalan en kompis här. Nu ämnar hon testa sina nyvunna kunskaper på sin vän.
-Säg tre drycker, uppmanar lilla Svalan.
-Jag vet inte… säger vännen.
-Mer Fanta dummer!

Mensvärk.
Ont i halsen.
Huvudvärk.

Jag har tillbringat två timmar på jobbet med att skura ur kylskåpet som luktat apa, och slängt kollegornas mat. (En kollega hällde ut min mjölk och sabbade därmed både förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika för mig. Förmodligen smakade mjölken illa eftersom den säkerligen tagit åt sig av den mystiska doft som spridit sig som en giftig gas på hela kontoret, och en bra bit ut i korridoren, så antagligen gjorde hon en välgärning.)

Direkt efter jobbet ska jag öva sånger och sedan hinner jag inte hem förrän det är dags att sjunga på Alpha(hanne)avslutningen. Jag hinner alltså inte hem och byta om eller piffa till mig.

Idag har jag varit hos frissan.
Hon pratar för mycket. Och efter varje mening säger hon uppfodrande “Eller hur?”. Det är jättesvårt att inte hålla med, även om man har en avvikande åsikt. Jag har provat att inte svara alls, men hon märker ingenting utan pratar bara vidare.

När man varit hos frissan blir håret inte alltid sådär som man själv skulle vilja ha det. Det kan till exempel se ut som om man fastnat i en storm, eller gått för nära en nedfallen livsfarlig ledning, eller som om man gnuggat hela huvudet med en ballong för att det strax är barnkalas och man vill få ballongerna fastna i taket.
Sådär ser jag ut – som om jag gnuggat ballonger och passerat en ledning och sedan fastnat i en storm.

Men jag hinner inte hem för att gjuta olja på vågorna, eller vax i håret heller för den delen.

På eftermiddagsfikat spillde jag apelsinskvätt på tröjan. Men jag hinner inte hem och byta.

Och under högerarmen har jag ett stort hål. På tröjan alltså. Min sysslingkollega upptäckte det när jag sträckte på mig i kontorsstolen. Och jag hinner inte hem och byta. Kan man laga med häftapparaten tror ni?
Tröjan är blå och jag har en vit t-shirt under så glipar jag det minsta med armen så lär det synas.

Jag ska alltså sjunga, men hes röst, huvudvärk och mensvärk, och med en tröja med hål och fläck och ett hår som står på ända.

Just det, skorna är dammiga och jag hann inte sminka mig i morses heller.

Blä.

Jag är mensvärkstråkig.

…om jag berättar att jag vaknade med rejält ont i halsen i morses.

Och det har inte blivit bättre under dagen.

Idag har jag köpt en tröja till lilla Svalan, byxor till Guldgossen och lilla Svalan, strumpbyxor till Lilla Svalan, handskar till Guldgossen, en X (julklapp) till Förundersökningsledaren och en tunika till lilla Svalan. Alles für 190 kr på torget.

Jag har dessutom köpt var sin muta till barnen i form av små presenter som de ska få i morgon bitti, om de går och lägger sig i tid i kväll.
Det har blivit många alldeles för sena kvällar under lång tid och det straffar sig. I morses vägrade Guldgossen att kliva ur sängen och lilla Svalan fick jag hjälpa med påklädningen. Hon är ju ändå 7 år!

Egentligen gick jag fram på torget för att köpa kängor till barnen och billiga hyacinter till mig, men varken skokillen eller någon av blomsterförsäljarna var där så tji fick jag!

Jag är lite småseg nu. Lite tio-minuter-i-fem-trött.

Med anledning av det tidigare inlägget skriver jag nu:

Är du intresserad av att gå en grundkurs i kristen tro?

Klicka dej in på den här hemsidan så kan du söka rätt på en kurs i din närhet. De flesta kurser håller på att avslutas nu, men nya börjar till våren. Du hittar säkert uppgifter på kontaktpersoner ifall du vill maila iväg ditt intresse.

I kväll ringde vår församlingsföreståndare och frågade om jag kan sjunga på avslutningen av Alpha-kursen på torsdag kväll.
Jag gillar att bli tillfrågad med kort varsel. Det gör det enkelt att säga nej om jag redan är upptagen, och lätt att säga ja om jag vet att jag är tillgänglig. Med kort förberedelsetid blir prestationsångesten minimal.

Jag svarade med gläde ja, och har tagit ut fyra sånger.
Det ska vara sånger som inte bara tilltalar kyrkvana människor.

Min lilla lista består av:
“Du vet väl om att du är värdefull”
“Jag är hos Dej min Gud”
“Var inte rädd”
“Jag kom inte hit för att jag tror”

Vilken helg jag haft!

Uppskattat bad på fredagen.
McDonald´s-mat på kvällen.

Hotell-lik frukost lördag morgon.
Lek- och Busborgen i Västerås lördag förmiddag.
Barnvänlig lunch som även gick hem hos oss vuxna.
Pepparkaksbak lördag eftermiddag.
Adventsmysig fika med lussebullar och purfärska pepparkakor.
Trivsamt sällskapsspel på eftermiddagen.
Hembakt pizza på lördag kväll till Robinson.

Lika hotell-lik söndagsfrukost.
Adventsgudstjänst med körsång söndag förmiddag.
Färsk lax-middag.
Packning och adjökramar söndag eftermiddag.

Jag körde första biten hem, mellan Västerås och Örebro. Dimman låg tung över E18 och jag koncentrerade mig på att följa efter de röda baklyktorna på framförvarande bil.
Förundersökningsledaren sov bredvid mig i framsätet. Barnen tittade på film i baksätet. Jag hade kontroll…
Jag körde till IKEA i Örebro…

Vi har skaffat en inneboende. Förundersökningsledaren är inte särskit förtjust i honom men jag tycker att han är lite småtrevlig.

Han hålls mest i köket där han står i ett hörn hela dagarna, och kräver att jag ska mata honom. Han är inte speciellt konversativ, ägnar sig mest åt att växa, svälla, bubbla…

Luktar illa gör han också.

Herrman heter han.

Jag har haft Herrman på besök några gånger tidigare, alltid med gott resultat, Utom första gången.

På den tiden bodde vi i en lägenhet i Skara. Det vara bara jag och Förundersökningsledaren. Barnen kom långt senare.
Jag hade fått en del Herrman och skötte om honom med liv och lust. Problemet var bara att vi hade ganska lite bänkyta i köket. Herman fick inte plats någonstans.
Min kreativa ådra löste problemet genom att ställa plastbunken med Herrman i ugnen Det var ändå så sällan vi använde ugnen så jag räknade med att han skulle få vara ifred därinne.

När jag kom hem från jobbet den eftermiddagen möttes jag av en vidrig doft av vidbränd plast och en mycket uppgiven Förundersökningsledare som undrade varför jag i hela fridens namn hade ställt in en bunke i ugnen. När han kommit hem, en timma före mig, hade han bestämt sig för att överraska mig med ugnsstekt potatis, och satt på ugnen innan han gick till kontoret en stund.

Och nog blev jag överraskad alltid!

Jag är säker på att min nuvarande inneboende inte kommer röna samma öde, men jag är inte lika säker på att han överlever helgen i ensamhet.

Nybadade och mätta är vi nu på väg från Örebro på fortsatt färd mot Västerås.
Två timmar i Gustafsviksbadet var ett lyckat grepp för hela familjen Zäta.

“Ett riktigt upplevelsebad” berömmer Guldgossen.
“Den bästa överraskningen nånsin” konstaterar lilla Svalan.

Efter rutschkanor, klättervägg, vågpool, utomhusbad, undervattensakvarier, forsar, bubbelbad och vattenfall avslutade vi vistelsen med lite uppvisning i motionsbassängen. Guldgossen visade att han lärt sig dyka och Förundersökningsledaren sa med grötig röst: “Jag har väntat på den här dagen.”
Sedan överraskade lilla Svalan med att simma nästan femtio meter bröstsim och lyckades även hon imponera på sina föräldrar.

Efter badet var vi så hungriga att vi var villiga att äta vad som helts. McDonald´s låg närmast och gick fortast och barnen slog snabbätarrekord.

Om trekvart är vi framme hos Förundersökningsledarens bror med fru och barn och vi kommer säkert sova gott i natt.

Jag packar.
I morgon åker vi till Västerås och hälsar på Förundersökningsledarens bror med familj.

Barnen är uppspelta och kan inte somna.
Och då har vi ändå inte berättat att vi ämnar stanna till i Örebro på vägen och bada i Gustafsviks äventyrsbad.

Min första amaryllis har slagit ut med två vintervita klockor på en ranglig stängel. Om jag ger den lite omsorg kan jag nog räkna med att få ytterligare två knoppar i blom.
Jag vet att det är lite tidigt, men i Zätas hus gör blommorna som de vill. Min blommande amaryllis har dessutom haft den goda smaken att överleva sedan förra julen, utan att omplanteras och tidvis även utan vatten, så den har min fulla tillåtelse att blomma efter eget behag.

Just nu blommar också den gamla septemberkaktusen med sina långa, ljusrosa blommor. Jag är så tacksam att den växten överhuvudtaget lever.
Jag fick den efter min mormor när hon gick bort 1995. Redan då var den väldigt gammal. Sedan har den bott tillsammans med mig i den lilla lägenheten i Lundsbrunn, och i vårt första gemensamma hem i Skara, och i bostadsrätten i Stenhammar Park. Där råkade den ut för en olycka och trillade ner från en hög bokhylla. Hälften av grenarna bröts av och jag trodde att den skulle dö. Men som andra seglivade varelser repade den sig sakta och kom igen.

När vi flyttade in i huset fick den återigen en svår tid, undanskuffad i ett mörkt rum i flera månader och torrlagd under en lång period. Trots avrådan från bättre vetande personer i min omgivning, och uppmuntran om att slänga bort den gamla kraken, så planterade jag om den, och sedan dess har min älskade blomma skött sig och blommat två gånger om året.

Guldgossen vaknade klockan sex idag. Jag talar alltså om samma person som jag i vanliga fall har svårt att få ur sängen vid sjusnåret.

Anledningen till den arla morgonstunden är att det är “Guldpandedag” på Panfu idag. Panfu är ett internetspel för barn som Guldgossen ägnat sig åt sedan i våras. En virituell värld där man i form av en liten panda går omkring och blir vänner med andra pandor, spelar spel och samlar på sig saker till sitt hem eller till sin utstyrsel. Allt eftersom spelet fortskrider kommer man till nya nivåer, eller “levlar” som Guldgossen och hans klasskamrater kallar det. De träffas ibland på Panfu och chattar en stund, om de hittar varann bland alla olika miljöer man kan gå till.
Om man betalar in pengar blir man Guldpanda. I våras tjatade Guldgossen om att få göra det men eftersom han mötte hårdnackat motstånd från båda sina föräldrar så har han gett upp den tanken nu.

Men idag är det alltså Guldpandedag. Om det innebär att man får Guldpandans möjligheter och rättigheter för en dag, eller om det innebär att man kan tävla sig till Guldpandestatus för en längre period vet jag inte. Men det är i alla fall tydligt att Guldgossen vill hinna lägga så mycket tid som möjligt framför datorn idag.

Jag säger till Guldgossen att gå och lägga sig igen och försöka somna om. Det är inte tillåtet att vakna tidigare för att spela dataspel.

När Förundersökningsledaren kommer upp stöttar han mig i mitt beslut.
-Man får inte vara så dum att man försakar sömn för att sitta framför datorn! är hans kategoriska uttalande.

Så tittar vi på varann och brister ut i skratt.
Vem var det som så sent som igår kväll satt framför datorn tills klockan var tolv, istället för att lägga sig halv tio? – Förundersökningsledaren minsann! Och vem är det som kliver upp onödigt tidigt på mornarna och tar tillvara på tiden genom att blogga bort några minuter? -Zäta.

Man ska inte kasta sten i glashus, kacka i eget bo eller såga av den gren man sitter på. Tursamt nog är Guldgossen för trött för att göra de kopplingarna och går surmulen och lägger sig igen.

Planen för dagen var att gå fram till torget och köpa vita hyacinter för att göra två arragemang hemma. Jag har två vita fat/krukor som sällan kommer till heders men som jag sett framför mig med vita hyacinter, mossa och stenar.

På lunchen har jag inte hunnit gå till torget. Jag har ätit riktigt mat som Förundersökningsledaren skickat med, och städat toa och kök på jobbet. Det blev ingen tid kvar till torgbesök.

Under nästan hela mitt bloggarliv har jag följt den här fantastiska bloggen.

Jag får så mycket inspiration och det är så lugnt och rofyllt hemma i Kamomillas Villa. Ibland har jag tänkt att jag skulle vilja tillbringa några semesterdagar där, gärna så här i jultid, för att insupa stämningen och få vila för själen.

Kamomillas villa är egentligen inget spektakulärt eller särskilt annorlunda hus men det hon med enkla medel gör med sitt hus är i sanning värt all uppmärksamhet.

Jag har också riktat min uppmärksamhet åt de vackra smycken Kamomilla skapar av bestick. Till min lycka lottar hon nu ut två av dem.

Vill du också ha chansen att vinna ett vackert smycke behöver du bara klicka dej till det här inlägget och lämna en kommentar. Tävlingen pågår till söndagen den första advent.

Förundersökningsledaren läser om granen i morgontidningen. Nu har kommunen tagit ner den stora granen som ska pryda torget under advent.
Han läser bland annat att man i de flesta svenska hem brukar kapa grenar som sitter på fel plats och sedan borra nya hål i stammen och sätta in dem där.

Att vi aldrig tänkt på det förut!

Jag måste fråga min far om han brukar göra så för han har alltid den mest perfekta granen i gran(n)skapet.

Nu kanske du funderar över hur jag har tid att skriva mitt femte inlägg den här morgonen.

Hemligheten ligger i att tänka. Eller rättare sagt att inte tänka. Om man bara skriver utan att koppla in hjärnan så går det hur fort som helst.

Nu lyser alla fyra ljusen i den vackra adventsljusstaken som jag ropade in på Missionsauktion tidigare i höstas.
Jag funderar på hur jag ska lyckas övertala Förundersökningsledaren till att vi ska få ha hela staken brinnande efter första advent. Ett enda futtigt litet ljus räcker inte till att fördriva mörkret.

Till frukost idag blir det ett kokt ägg.
Till frukost igår blev det ett kokt ägg.
Till frukost i måndags blev det ett kokt ägg.
Till frukost varje vardagsmorgon förra veckan lev det ett kokt ägg.

Ibland lyxar jag till det med lite salt på toppen!

I dag har jag tillbringat 35 minuter inne i badrummet på morgonen. Man kan med rätta tycka att det är både överdrivet och onödigt.
Men jag känner inte så. Större delen av tiden har jag ägnat åt att skriva ner mina drömmar i min personliga dagbok, den som ni inte får läsa. Det ger mig en chans att rensa hjärnan från nattens skräp och klara tanken inför den kommande dagen.

Att jag sedan går raka vägen till köksbordet och sätter mig och bloggar om att jag skrivit, det är rätt onödigt…

Jag var och köpte mjölk och bananer till veckans luncher på Hemköp i måndags. Frestelsen blev för stor (jag har ju sagt att jag är en beroendemänniska) och jag kunde inte låta bli att också lägga upp en vitlöksbaguette på kassabandet.

När jag kom till jobbet micrade jag den kort och avnjöt den i långsamma tuggor.

Vad är det med mig och vitlöksbaguetter egentligen?

Frusen, trött, huvudvärkig och allmänt vésen men mätt och belåten efter en god kasslerlåda Förundersökningsledaren bjudit på.

Nu ska jag åka och handla och sedan vidare till Närradiorådets sammanträde.
För första gången ska jag ha med mig datorn och skriva protokollet direkt på plats. Borde spara lite tid, om det funkar som Förundersökningsledaren tror.

En apelsin på förmiddagsfikat och färsk annanas på eftermiddagen.

Nu är jag sockerstinn och med tänderna fulla av gula trådar.

Kalla mig otaktisk. Kalla mig osmart. Ja, du kan till och med kalla mig dum. Jag kommer inte protestera.

I går morses vaknade jag med ett stråk av huvudvärk vilande i min panna. Det var bara som en känning, en sådan som kan gå över… eller utvecklas till rejäl smärta.
Jag vet inte vem som valde, men värken blev en mastodonthuvudvärk innan dagen var över.

Halv nio var vi hemkomna från Tillväxtgruppssamlingen och barnen var lagda. Förundersökningsledaren ämnade ta sig en promenad och jag tänkte ta tillfället i akt att gå och lägga mig tidigt. Förundersökningsledaren tipsade mig om det förståndiga i att stryka lite och sa att jag ju kunde titta på en inspelning av Die Hard 4.0 under tiden.

Jag tittade, men jag orkade inte stryka.

Halv elva gick jag och la mig, med en brinnande huvudvärk. Jag hade för ont för att orka göra mig omaket med att klistra på mig och starta TNS:en.

Det är nog ingen som förvånat höjer på ögonbrynen om jag berättar att jag vaknade med en cementerad ilsken huvudvärk i morses.

Som jag nog tidigare berättat så köpte jag mig ett par högklackade stövlar för ett tag sedan.

Förundersökningsledaren har sedan dess uttryckt en ganska tydlig önskan om att få se mig gå omkring med de där stövlarna. Han tycker (precis som de flesta andra män) att det är mycket tilltalande med kvinnor, och då framför allt hans egen kvinna, i högklackat.

I söndags beslöt jag mig efter vissa påtryckningar för att ha stövlarna på mig under gudstjänsten. Jag svidade mig i svarta strumpbyxor, svart kjol, vit skjorta och grå kavaj, och så stövlarna då så klart.
Jag sminkade mig omsorgsfullt och blev riktigt nöjd med resultatet.

Det var bara det att Förundersökningsledaren inte var i kyrkan i söndags, utan ute i skogen med barnen.

Jag tror jag ska strunta i advent i år.
Alltså – tända alla fyra ljusen med en gång.
Det är så grått och trist att alla små knep måste vara tillåtna.

På jobbet håller jag just nu på med intervjuer.
Bland annat ska intervjupersonerna betygsätta olika påståenden på skala 1 till 5.

Några av påståendena är ganska långa och krångliga och jag brukar förvarna dem jag pratar med så att de är uppmärksamma och kan uppfatta det jag säger rätt.

Så här lät det i förmiddags:
Jag: -Nu kommer ett lite längre påstående.
Intervjuoffer: -Fem!

Gick förbi en inredningsbutik på lunchen och såg ett arrangemang med ett stort vitt adventsnumrerat ljus ståendes på en bricka med vita fjädrar runtomkring.

Det var mycket vackert men jag funderar på hur brandsäkert det kan vara.

I går kväll, när barnen var lagda och allt var undanstökat, dukade Förundersökningsledaren upp med kex och ost på en bricka framför brasan.
Vi satt där i vår tvåsamhet och tittade in i den falnande glöden och in i varandra. En i sanning värdefull stund.

Sedan kröp vi ner i ett varmt bad och lät massagestrålarna bearbeta ömma muskler innan vi sköna och varma kröp till säng.

Allt hade varit helt perfekt om inte lilla Svalan legat mellan oss i sängen, full av oförmåga att kunna somna. Till slut gick hon i alla fall in till sig, suckandes om att det var för varmt i vår säng.

I eftermiddag har jag fastnat i den farligt roliga scrapparhobbyn.
En av mina vänninor är en riktigt duktig scrappare och jag har suttit i nästan fem timmar inne på hennes kontor och pysslat.

Resultaten kan tyckas lite magert men jag ska inte berätta så mycket om det eftersom det blir julklappar och gå-bort-presenter. En bild kan det dock få bli.

Det är inte säkert det går att lägga upp den ännu för Förundersökningsledaren har möblerat om bland hårddiskarna så jag har inte lyckats plocka upp bilden i Picasa och spara ner den till lagom format.Inte har jag beskurit eller hottat till den heller.

I morgon sjunger jag med kvartetten på förmiddagsmötet.
Vill du lyssna live sänds hela gudstjänsten över Lidköpings Närradios hemsida.

Det börjar kl 11.00.

Vi sitter vid köksbordet och pratar om himlen. Jag återger lite av vad jag fått höra under lärljungalördagen i kyrkan och fyller på med egna tankar. Ganska snabbt börjar vi fundera över hur det kommer bli i himlen.

-Det står i Bibeln att ingen ska ha ont eller vara ledsen eller sorgen, berättar jag.

-Aldrig ont i magen, säger lilla Svalan och fortsätter:
-Tänk om man kan prutta hur mycket som helst, utan att det luktar nånting.
Och tänk om man kan äta sockervadd… och det är nyttigt!

Det är högst osmart att skippa frukosten till förmån för en omsorgsfullt lagd makeup när man ändå kommer gråta bort den och förvandla de tillrättalagda anletsdragen till en utsmetad svar sörja som inte gör någon glad, så fort en bönestund hettar till och Guds närvaro framkallar salta brännande tårar som inte nöjder sig med att stanna i ansiktet utan dansar nerför ögonfransar och kinder som en nyförlöst vårbäck.

Nej, nu är klockan redan i morgon och jag håller på att missa sömntåget, så jag får spara resten av Italien-bilderna till ett senare tillfälle.

God natt på er allihopa och trevlig helg!

När jag nu visat kort på Italiensystern så får jag naturligtvis lägga upp några foton på Falunsystern också. Det måste ju vara rättvist!Här är vi på promenad på Monte Veccia. Inte bara utsikten var vacker. Jag kom även till insikt om att det är rätt snyggt att fota vackra flickor med en murgrönevägg som bakgrund.

På måndagen skulle vi ta oss till banken för att Falunsystern och Fästmannen skulle kunna köpa fotbollsbiljetter. Italiensystern tog bilen med barnen till den närbelägna staden Seregno, och vi andra beslöt oss för att gå.
Italiensystern förklarade vägen och vi bestämde att ses vid en stor piazza.

Här har Falunsystern kommit fram till piazzan. Vi var lite konfunderade eftersom banken framför den öppna platsen väldigt mycket påminde om en skola. Bland annat kom det ut två föräldrar med en ovillig, skolväskepåhängd elev mellan sig, men vi var ändå ganska säkra på att vi kommit rätt eftersom vi är så duktiga kartläsare och ju hade följt Italiensysterns instruktioner till punkt och pricka.

Den här glassen gick inte av för hackor kan jag lova!

Falunsystern är precis som jag ganska förtjust i att fota.
Den här posen är inte ovanlig.

Som sagt.

Min Italiensyster är en omtänksam, snygg, ambitiös, mjuk, snygg, inkännande, hänsynstagande, snygg, noggrann liten italienska.
Skrev jag att hon är snygg förresten?

Hon är inte bara snygg, hon är mamma också!
Här lyckas hon både mata sin yngste son, äta själv, underhålla sina forna landsmän och nuvarande syskon och njuta lite av det fina vädret medan vi satt på en uteservering i Como.
Från den här måltiden minns jag framförallt att Falunsystern var rädd för duvor och jag för getingar. Det fanns en hel del av varje. Fast flest duvor tack och lov.

Nu ämnar jag ta mig tid att lägga ut lite bilder från Italienresan. Det var visserligen nästan en månad sedan jag var iväg, men bilderna har ju inte blivit sämre för att de legat till sig. Eller…

Dessutom har jag kommit på en fördel med att inte vara så snabb på att slänga upp bilder på bloggen. Ju längre man väntar, desto mindre kommer man ihåg av vad man gjorde, och desto mindre skriver man! Det är kanske extra bra när det gäller just min blogg eftersom jag har en förmåga att kunna skriva hur mycket som helst…

Nej, nog svamlat, här är lite bilder!


Det var ju tack vare Falunsyster och hennes urtrevlige pojkvän jag kom iväg till Italien den här gången. Jag frågade så snällt jag kunde om jag fick följa med på deras inplanerade resa, och de sa tack och lov “ja”.
På det här kortet tycker jag de ser ut som ett par folkskygga kändisar, där han nog är mer känd än hon, eftersom han bär stora mörka glasögon och har maskerat sig med munkjacka. Hon är förmodligen inte lika känd, kanske till och med bara ett bihang, eftersom hon vänder sig mot kameran och vågar sig på ett litet leende i förhoppningen att göra sig bra i skvallerpressen.

Att de är kära är inte så mycket att ta fel på.
Här står de på Monte Veccia (som även kan stavas på något annat sätt, vad vet jag…) och njuter av utsikten och varandra.De utgör ett riktigt stiligt par. Hästtjejjen och fotbollskillen.
Det är egentligen inte riktigt klokt att jag kan ha så snygga systrar!

På en parkbänk i Como.

I morgon ska jag till kyrkan på lärjungalördag. Undervisningen kommer handla om “sista tiden”. Det är alltså ett tema om vad Bibeln säger om framtiden, vad som händer innan Jesus kommer tillbaka och hämtar de som tror på Honom.

Lilla Svalan får besök av en kär vän. Jag har skrivit om henne i bloggen tidigare. Det är hon som var lilla Svalans allra bästa kompis under dagistiden, men som sedan blev sjuk i ett medfött hjärtfel och låg på sjukhus i Göteborg och väntade på ett nytt hjärta i nästan ett år. I januari-februari i år opererades hon och efter en del tuffa bakslag under våren är hon nu frisk och kry igen.

Lilla Svalan träffade henne på ett kalas tidigare i höstas och det var verkligen ett kärt återseende.
I kväll ringde flickans mamma och frågade om barnen kan leka i morgon, och vi har för ovanlighetens skull ingenting inbokat som lägger hinder i vägen.

Lilla Svalan blev alldeles lycklig när hon fick veta att hennes vän ska komma hit.
-Åh, tänk att hon har tänkt på mig och kommer ihåg mig och vill leka med mig.
Jag känner mig helt lycklig!

Vad Förundersökningsledaren och Guldgossen ämnar ha för sig i morgon vet jag ingenting om men jag skulle gissa att det kan involvera både skateboardåkning och läxläsning och kanske viss tvätthögshantering.

På kvällen vill jag se Robinson. Jag gillar oftast det programmet, om inte annat så för de härliga sommarbilderna.

Det blev sex pizzor över att lägga i frysen och ta med till jobbet.

Kalaskillarna har precis gått hem. De troppade av en efter en, allt eftersom deras föräldrar kom och hämtade dem.
Vi hade inte satt ut någon slut-tid för festen, och det tyckte de (ja, barnen alltså, inte föräldrarna…) var lite coolt, för då fick de känna sig stora.

Det har varit ett riktigt lyckat kalas. Alla är nöjda, utom möjligen killen som hade tråkigt och gick hem tidigare.
Jag har känt mig som en trevlig, tillåtande mamma. Förundersökningsledaren har varit “en i gänget” och spelat pingis med killarna, och lilla Svalan har varit med på det hon velat och tittat på TV eller hjälpt mig i köket för resten.

Förundersökningsledaren spelade pingis med en spade, för att inte konkurrera ut sina motståndare totalt.

Nu leker killarna dunken. Lilla Svalan får också vara med.
Och Förundersökningsledaren är utkommenderad till att “ta”.

En kille har gått hem för att han tyckte det var tråkigt med pingis. Han gick innan pizzan stackarn!
De andra har ätit pizza av hjärtans lust.

Jag står i köket och kavlar för fullt.
Nu är det dags att ta ut nästa.

Hej på en stund!

Nu har vi ätit tårta.

Receptet (mycket avancerat…)
Tag en styck köpt marängbotten.
Lägg på en och en halv skivad banan.
Skopa över glass i ett inte allt för tjockt lager.
Spruta över chokladsås.
Klen över ett ganska tjockt lager chokladpudding.
Spruta över ännu mer chokladsås.

… kommer en dryg handfull killar för att ha pingiskalas med Guldgossen.

I går kväll var jag på Tupperwareparty. Förrutom att det var väldigt trevligt och mycket gott fika, så upptäckte jag också att jag börjar bli allvarligt intresserad av alla plastpryttlar.

Jag har ett skåp fyllt med dyra burkar hemma. De flesta har jag fått när jag varit värdinna och det är bara ett fåtal jag faktiskt köpt. Jag är inte precis den som känner mig tvingad att köpa något vare sig det är plastparty, klädparty eller ljusparty. (Jag har förresten aldrig varit på ljusparty…)

Hur som helst så har jag nu kommit på att jag skulle tycka det vore ganska kul att själv vara Tupperwareförsäljare. Att få berätta om produkterna och berika människors hem med högkvalitativ plast (och tömma deras plånböcker). Att planera in demonstrationer, skaffa hem demonstrationsmaterial och framför allt få åka hem till folk och fika och ha trevligt.

Just det ja, jag köpte en kavel igår kväll. För 219 kr.