Zäta

Med risk för att avslöja mitt politiska ointresse måste jag ändå berätta…

Hörde på radion i morses att EU valt, eller om det nu var utsett sin första president.
Han var tysk och hette Rumpböj i efternamn. Det var i alla fall vad de sa på Mix Megapolnyheterna.

Det händer något speciellt med mig på onsdagar.
Jag får sådan lust att fynda.

Torget med alla sina billighetslockelser förför mig och får mig allt som oftast att öppna plånboken.

Idag var det dock inte på torget jag spenderade mina surt förvärvade slantar, utan på Second Hand.

Jag köpte tre brickor för sammanlagt 12 kronor och diverse julgranskulor för 20, samt en påse små guldänglar för 10 kr.
Jag hittade också en stjärngosseklänning för 40 kr till Guldgossen som ska vara med i skolans luciatåg i år.

Jag hämtade lilla Svalan från handbollsträningen igår.
Precis innan de slutade delade ledarna ut lappar och berättade att alla var välkomna till luciafirandet om några veckor.

Lilla Svalan bad mig läsa på lappen. Det ska bli fika, lotterier och luciatåg av årskull -97. Lilla Svalan babblade upprymt:
-Då kan jag vara Lucia, eller tärna. Jag har ju alla grejjerna hemma.

Jag förklarade så gott jag kunde att hon inte skulle vara med i luciatåget utan bara komma som gäst.
Lilla Svalan godtog inte den i hennes öron lama förklaringen utan gick tillbaka till sina ledare.

Lilla Svalan: -Ska jag va Lucia eller tärna på luciafesten?
Ledare: -Nej, du behöver inte vara någonting. Det är de lite äldre barnen som har luciatåg för oss.
LS: -Men vad ska jag göra där då?
Ledare: -Du ska få fika och titta på luciatåget och så blir det lotterier och annat roligt.
LS: -Ska jag inte vara Lucia alltså?
Ledare: -Nej, precis.
LS med uppgiven stämma: –Men vad ska jag klä ut mig till då?

Församlingens pastor predikade på mötet i söndags.

Vill du höra hela predikan klickar du här.

Här är de anteckningar jag gjorde i söndags:

Vi förbereder oss när vi ska göra något viktigt. När vi ska gå på konsert, göra en resa, eller något annat vi sett fram emot länge.
Vi köper biljetter, packar, klär upp oss…

Men hur förbereder vi oss för det vi vill ska hända när vi längtar efter att människor ska bli frälsta? Går vi bara omkring med vår längtan eller tar vi de rätta stegen för att vår längtan ska bli verklighet?

Håll fast vid bönen, församlingen, gemenskapen och gudstjänsten. Gudstjänsten är församlingens skyltfönster.
Be tillsammans med andra och själv.

Ha respekt för de andliga lagarna.
Odla och håll kvar goda vanor i bön och bibelläsning.
Ta tid i koncentration tillsammans med Gud.

Gå på gudstjänst varje söndag.
Du kommer aldrig ångra att du går på gudstjänster och bönemöten. Det är en investering i ditt liv.

Offra och ge troget, regelbundet, med glädje, av det du har.

Tjäna aktivt i omsorg om andra. Besök de som är sjuka eller sitter i fängelse. Ta hand om dina medvandrare.

Om vi trampar på de andliga lagarna får vi skörda konsekvenserna. Satsa inte på det som inte är sanktionerat från Gud. Gud vill ge ditt liv rätt inriktning.

Ta varje möjlighet att få hjälp i förbön.

Bön handlar om uthållighet, intensitet, gemenskap och kamp mot mörka makter.
Arbete och bön hör ihop. “Arbeta och bed” står det i Bibeln.

Om vi håller ut i bön kommer något att hända som inte hade hänt om vi hade gett upp.

Idag har jag städat på Bryggan i kyrkan. Bryggan är kyrkans barnlokaler.

I ett av rummen hittade jag ett stort papper på väggen. Där hade någon av ledarna skrivit upp barnens tacksägelseböner. Så här stod det:

-Tack Jesus för mamma.
-Tack Jesus för min syster.
-Tack Jesus för min familj.
-Tack Jesus för att solen lyser.
-Tack Jesus för att jag bor i Sverige.
-Tack Jesus för mina kompisar.
-Tack Jesus för att vi får be.
-Tack Jesus för att jag har sett en älg.

Jag log brett där i min ensamhet för jag förstod genast vem som uppgett den sista bönen.

Inne på pizzerian gick en ålderstigen tant och agerade hjälpreda åt en ännu äldre dam. Hon fixade bestick och mat och så var det dags att välja dryck.

-Vill du ha kååk, fanta eller så´n här spriiit!

Den mycket gamla damen valde “spriiiten”.

Jag gick ut på stan på lunchen med föresatsen att uträtta några ärenden.
Jag skulle köpa iläggssulor till Förundersökningsledarens nya gympaskor, stryka-på-bötter till Guldgossens knähålade jeans och en liter mjölk till mig.

Jag kom tillbaka med sulor och en 45-kronors pizza.

En av tre rätt är inte så illa pinkat en tisdag!

Fast nu har jag fått hicka. Det är inte jättelätt att föra ett vettigt säljsamtal när man hickar var femte sekund.

Om man för en gångs skull lägger ner en halv minut på att sminka sig innan man går till jobbet, och dessutom använder en glittrig grön kajalpenna, så är det inte särdeles smart att gnugga sig grundligt i ögonen redan efter en timmas arbete.

Resten av dagen blir liksom inte riktigt lika glamorös och tjusig som man tänkt sig.

Nu längtar jag plötslig efter att åka till Ullared med Förundersökningsledaren och köpa julklappar till barna.

Nu har det äntligen blivit lite variation bland spamen.

Istället för att bara få erbjudanden om Viagra och falska Rolexklockor som påstås se mer äkta ut än de riktiga så har nu flödet även börjat blandas upp med tyska erbjudanden om möbler och utomhusbelysning.

Jag tackar ödmjukast för detta. Det är så roligt med lite variation.

I bilen på väg till skolan.

Lilla Svalan: -Man får inte ha smycken på sig när man spelar handboll.
Zäta: -Nej, det klart.
LS: -Varken halsband eller ringar eller örhängen.
Z: -Nej, man kan ju fastna i varann när man spelar, och skada sig.
LS: -Eller tappa örhängena så att någon trampar på dem.
Z: -Ja, det vore ju synn. Men det behöver du inte oroa dig för. Du har ju inga örhängen.
LS: -Får man ha hårspännen?
Z: -Ja, det tror jag nog. De lossnar ju lätt.
LS: -Det känns som jag har ett örhäng i foten.

Nu har gästerna nyss åkt hem.

Jag har bjudit på köpebullar, vinnarkakor, kex och skorpor och kladdkaka med varma bär och vaniljvisp (Guldgossen gillar inte vispgrädde).

Guldgossen har fått pengar, ett Othello, kakor, godis och pepparkaksbröd.

Alla är nöjda och glada men jag är rätt trött.

Idag fyller Guldgossen 10 år!

Vi har uppvaktat på sängen med frukost och paket.
Av lilla Svalan fick han ett önskat Othello och av mig ett Superhjältarna kvartettspel.
Han fick också boken Gusten Grodslukare.

Och så den stora presenten:

En scateboard/skatebord/scatebord/skateboard.
Tro´t den som vill men det är faktiskt lättare att slå in tingesten än att stava till den!

Som jag redan berättat så jobbade jag i Kaffestugan i söndags.
Förundersökningsledaren hjälpte också till, och även barnen.
Men sedan gick de och satte sig och fikade medan jag stod i kassan.

Efter en stund kom lilla Svalan fram till kassan och behövde en servett.
-Jag skulle vilja ha en sån där!
-Då får du ta en då!

Med otroligt förvånad uppsyn säger lilla Svalan:
-Va, är dom gratis?

Fredag: Jag hann vara hemma en liten stund och hjälpa man och barn med att fixa taccos. Sedan kom Förundersökningsledarens syster med familj och hälsade på och övernattade här.

Lördag: Jag gick upp tidigt och åkte och jobbade i Kaffestugan. Jag hann träffa giftasmågen och hans son innan jag for.
När jag kom hem från Kaffestugan gjorde vi i lugn och ro i ordning oss inför maskeraden. Vi duschade, fixade hår och sminkade oss. Förundersökningsledaren skojade om att vi skulle se till att komma sist, så att vi kunde göra storstilad entré i våra fina kläder.
Klockan kvart i sex fick vi ett SMS där en av de andra gästerna frågade var vi befann oss. Märkligt tyckte vi, eftersom festen inte var förrän klockan sex. Vid sex kom ett telefonsamtal från värdparet som efterlyste oss. Festen hade börjat vid fem.
Förundersökningsledaren fick sin efterlängtade entré, fast en timma för sent!
Vi hade ändå en jätterolig kväll och fick träffa cowboys och indian, Hulken och tandtrollet, prinsessor och en ko och Elvis och en massa andra trevliga individer. Värdparet själva var utklädda till desperat hemmafru i guldkläder och Fantomen.

Förundersökningsledaren vann pris efter att blivit framröstad till bästa utklädnad. Han var såååå snygg med lite smink och glitter i håret att jag blev alldeles kär. Jag håller på att bearbeta honom nu för att gå lägga ut några foton.

Idag: har vi varit i kyrkan. Förundersökningsledaren hade ansvar för ljudet och jag för radion och vi båda för Kaffestugan.
Efter att vi diskat och städat for vi till goda vänner och hade Tillväxtgruppsmiddag. Massa god mat och mera trevligt umgänge.

På hemvägen har vi handlat. I morgon fyller Guldgossen 10 år och vi har bjudit hit våra föräldrar på ett litet kalas. Jag hade lyckats förtränga det under helgens alla roliga begivenheter men råkade slänga en blick i almanackan och upptäckte till alla lycka att jag hade ytterligare förberedelser att ta mig an innan dagen kan anses som klar.

Ni har hört talas om sömntåget va! Att man ska gå och lägga sig när man är trött för annars går tröttheten över och det kan dröja ett bra tag innan man kan somna.

Jag har koll på mitt sömntåg. Det avgår med tre timmar mellanrum. Några nätters lapptäckssömnad innan Förundersökningsledarens bror gifte sig har föranlett utforskandet av företeelsen.

Men visste ni att kroppen även har ett annat tåg som det gäller att passa?
Ja, jag vet ju inte hur det är med er, men jag har i alla fall ett bajståg också.

Om jag inte passar på när ändtarmen tillkännager att det är dags för avgång, så kan jag inte prestera förrän långt senare. Och det är inte lång tid jag har på mig. Det räcker med en minuts fördröjning för att det ska vara för sent.

Och här ska ni få ett riktigt välfunnet visdomsord:

“Det ska bajsas i tid, det som mjukt ska bli!”

Om två och halv timma åker familjen Zäta på maskerad, utklädda till…

BALETTDANSÖSER

Vi har vita sockar, vita kalsonger/trosor, vita leggins (Förundersökningsledaren har spets med blommönster), vita linnen, vita tunna underkjolar i mjuk tyll och vita balettkjolar i styv tyll som står rakt ut.

Guldgossen och lilla Svalan ska ha tofsar, vi ska alla ha silverglitter i håret och vara välsminkade.

Jag har sett fram mot det här i över en vecka. Det kommer bli så fantastiskt roligt.
Det jag längtat efter mest är att få sminka Förundersökningsledaren och Guldgossen.

Förundersökningsledaren har förevisat “Svansjön” för barnen och Guldgossen har övat på piruetter.
I morses handlade Evas superkoll på Bolibompa om just balett – så det känns som allt är förberett nu.

Jag vågar inte utlova några bilder.
Fatta hur jag kommer se ut! Jag har ju provat kläderna och vet att jag mycket starkt påminner om en albinoflodhäst med balettkjol.

Om ni undrar så har jag tagit bilden högst upp på bloggen för ett år sedan, på jobbet.

Jag gillar den, särskilt när man som här kryper så nära lågan.

Egentligen är det för tidigt för röda ljus. Det är ju inte jul än, men jag ville ha lite ljus och värme i höstmörkret.

Vi ska ta med oss kex, bröd och sås till maskeraden ikväll. Det är nämligen knytkalas också.

Förundersökningsledaren har fått ansvaret för att göra sås eftersom jag varit upptagen i Kaffestugan idag. Vi hade bestämt oss för att bidra med en tzatziki och en sås med soltorkade tomater.

Vid lunchtid ringde Förundersökningsledaren mig på mobilen och frågade vad han borde ha mer i såsen, förutom grekisk yoghurt och soltorkade tomater.
-Salt, svarade jag. Man kan ha vitlök också men det tycker jag inte vi ska ha eftersom du gör tzatziki och det är ju vitlök i den. Det räcker nog med en vitlökssås.
-För sent! sa Förundersökningsledaren.

I går begick jag ett oförlåtlligt misstag.
Jag missade att gratulera min mamma på födelsedagen.

Först hann jag inte för att jag jobbade.
Sedan hann jag inte för att jag förberedde mat till våra nattgäster (och oss själva).
Sedan kom gästerna och då glömde jag bort det.

Som tur är var det ju min mamma jag glömde gratta, och eftersom hon är min mamma så förlåter hon mig mitt oförlåtliga tilltag.
Jag ringde henne från Kaffestugan där jag varit och idéellt-arbetet idag, och sa grattis i efterkott.

Nu har jag sytt klart och vi har haft provning.

Guldgossens kommentar:
-Det blir nog inte så pinsamt som jag hade trott.

Och när det var dags att plocka av kläderna:
-Redan!

Lilla Svalan kommer hem från Royal Rangers. Ikväll var det annonserat bio.
Lilla Svalan bubblar av berättelser.

-Vi har sett på film. Och ätit popcorn.

-Vad var det för film då, frågar jag?

-Det var Karlsson på taket.
Fast egentligen skulle vi sett på Jesu födelse.

Söndagens predikan i Grästorp handlade om tvivel.

Här är några viktiga och tänkvärda ord som jag fick med mig på vägen:

“Tvivla aldrig i mörkret på vad Gud har visat dej i ljuset.”

“Sätt ord på ditt mörker, sedan kan du betrakta det och städa bort det.”

“Din längtan efter att kunna tro att Gud finns och din längtan efter Guds kärlek, är det yttersta beviset på Hans existens. Den längtan du har planterades av Gud i ditt hjärta, redan innan du föddes.”

Utvecklingssamtalet gick bra.
Jag tyckte att Guldgossen var mer närvarande än han brukar vara. Det är ju väldigt olustigt att vara föremålet för två vuxnas diskussion om hur man sköter sig men Guldgossen lyckades lyssna riktigt bra.

Mot slutet av samtalet märkte jag dock hur Guldgossen svävade iväg i egna tankar emellanåt.
När vi gick till bilen kunde jag inte låta bli att påpeka det och Guldgossen svarade:
-Jag försökte bara ha så roligt som möjligt.

I eftermiddag är det utvecklingssamtal för Guldgossen.

Jag har på känn att han inte kommer åtnjuta samma lovord som lilla Svalan fick när det var hennes tur.
Men han har tagit sig tycker jag. Han sliter hårt med läxorna nu och har mycket bättre diciplin.

Vi får övernattningsgäster i morgon. De ska sova i lilla Svalan rum eftersom hon har en utdragssäng.

I går kväll städade lilla Svalan frivilligt och noggrant rummet.
Hon avslutade den timslånga proceduren med att skriva en hälsning till gästerna på sin griffeltavla.

Det finns stora vinster att hämta i att låta barnen titta på ”Halv åtta hos mig”. De blir inte bara bättre på att laga mat och innovativa i köket. De lär sig också hur man får en gäst att känna sig välkommen.

Så här skrev lilla Svalan:
”Välkommen till mitt rum. Känn er som hemma.”

I min almanacka på jobbet skriver jag upp återkontakter jag behöver komma ihåg och avvikelser från ordinarie arbetstid hos mig själv och mina medarbetare eftersom det är jag som ska hålla koll på det för tillfället.

Jag gör inga personliga anteckningar om tandläkartider, frisörbesök (Jag går till frissan en gång om året så det borde jag ju komma ihåg ändå. Förra gången jag skulle kapa lite glömde jag dock bort tiden och var tvungen att ringa och ursäkta mig. Det var inte roligt) eller annat. Det har jag min egen almanacka till.

Därför blev jag aningen förvånad när jag slängde ett öga i min jobb-almanacka nu på morgonen och upptäckte tre anteckningar av privat natur:
”Köp smuggelsprit i hamnen.”
”Träffa Runar.”
”Omvärdera min religion”.

Jag syr och syr och syr.
Och har inte sprättat en enda söm sedan i måndags. Eller jo… jag fick fortsätta måndagskvällens sprättande på tisdagsmorgonen… och tisdagskvällen, men sen har det gått som hejsan.

Nu är jag stolt skapare av… Nej, det är fortfarande hemligt.
Men jag kan avslöja att jag har sytt maskeradkläder till hela familjen.

Under utprovningen ikväll frågade jag lilla Svalan vad hon tyckte om min utstyrsel.
-Jag vet inte, svarade det diplomatiska flickebarnet. Jag såg dock skepsisen skriven över hela hennes lilla söta ansikte.

Att det skulle bli fråga om att bjuda på sig själv har jag haft klart för mig ända sedan vi bestämde oss för vad vi ska klä ut oss till, men att jag skulle visa så mycket av mig själv har jag inte varit på det klara med förrän jag såg mig i spegeln idag. Nu har jag kompletterat kläderna med trosor i rätt färg och bästa push-upen för bättre effekt.

Jag är i alla fall övertygad om att familjen Zäta inte kommer gå obemärkta förbi på maskeraden.
Jag är också övertygad om att det går ett och annat butiksbiträde på Överby och funderar över varför en kvinna letade efter strumpbyxor till sin make i affärerna i söndags.

Det är absolut inte mitt fel att jag måste äta en pizza till lunch idag.

Boven är kollegan, som jobbar sin sista dag innan hon ska ut i vida världen ett tag.
För att fira av henne har hon bestämt att vi ska luncha tillsammans.

Och det kan jag ju faktiskt inte bara strunta i.

Vi ska gå till Madonna. De har jättegoda pizzor.
Och det kan jag ju faktiskt inte bara strunta i.

Det är följdaktligen kollegans fel att jag måste äta pizza idag.

Intervju med en kvinna som trodde att hon enkelt kunde sy maskeradkläder till hela familjen under en kväll.

Intervjuaren: -Hej Zäta! Hur går det för dej? Blev du klar igår som du trodde?
Zäta: -Stick och brinn!
Intervjuaren: -Nu förstår jag inte riktigt… Har du inte börjat sy än?
Zäta: -Jodå. Igår kväll ägnade jag en och en halv timma åt att tänka, mäta, klippa, vika och nåla.
Intervjuaren: -Då är du noggrann förstår jag.
Zäta: -Noggrann är mitt andranamn!
Intervjuaren: -Sydde du något då?
Zäta: -Det tog väl en kvart-tjugo minuter att sy det hela.
Och sen har jag ägnat tre timmar åt att sprätta.

Igår var familjen Zäta i Trollhättan.

Ja, först var vi i Grästorp där vi medverkade med sång och spel på en gudstjänst. Förundersökningsledaren spelade och jag sjöng. Barnen höll sig i källaren i kyrkan och spelade spel. Det är fantastiskt trevligt att ha barn som är så stora att de både kan klara sig och underhålla sig själva ett tag.

Efter gudstjänsten for vi till Trollhättan. För att fira fars dag bjöd jag på kinamat. Förundersökningsledaren och jag åt stekt ris och barnen köttbullar och strips. Jag tycker det är bra att de passar på och utforskar de kulturella skillnaderna i livsföring när vi går på restaurang…

Efter maten for vi till Överby, köpcentrat i Trollhättan, och köpte attiraljer till nästa helgs maskerad. Nu har vi lagt ner lika mycket pengar på småsaker som om vi köpt färdiga dräkter. Jag tänker inte berätta det för Förundersökningsledaren för det är nog så att det var mitt förslag att vi skulle klä ut oss till…
Ja, vad får ni såklart inte veta än.

På Förundersökningsledarens anmodan köpte jag mig ett par svarta högklackade stövlar. Eftersom jag förmodligen inte kommer att slita sönder dem i första taget (på grund av att jag inte kommer använda dem så mycket) så köpte jag inte de dyraste jag hittade. 299 kr kostade de. Alldeles lagom mycket tycker jag.

Nu står stövlarna i finentrén här hemma och väntar på att användas. De får vänta till nästa söndag, men jag går och sneglar på dem lite och tycker att de är fina.
Det bästa med dem är ändå att Förundersökningsledaren tycker att mina ben antar en mycket sexigare form i stövlarna. Det har jag redan haft nytta av…

Det var lördag.
Det var sovmorgonslördag.

Jag hade sett fram mot den här lördagen länge. Äntligen sovmorgon. Det var länge sedan nu. Och det skulle dröja länge innan nästa tillfälle till ostörd morgonsömn uppenbarade sig igen.

Klockan sex ringde Förundersökningsledarens väckarklocka. Han har den inställd på samma tid varje morgon, och hade nu lyckats med konststycket att inte stänga av den ordentligt innan han gick och la sig på fredagskvällen.

Jag vaknade med ett ryck, stirrade på klockan och konstaterade:
-Jag har försovit mig!
-Nej då, lugnade Förundersökningsledaren.
-Just det, det är lördag.
-Ja, grymtade Förundersökningsledaren sömnigt.

Efter en liten stund somnade jag om.

Klockan åtta minuter över sex ringde klockan igen.
-Glömde visst stänga av den, sluddrade Förundersökningsledaren och somnade om.

Själv blev jag klarvaken. Och arg!
Min enda sovmorgon på flera månader. Förstörd för att min klant till make inte lyckas stänga av sin väckarklocka. Min egen klocka ringer aldrig på oväntade tider.

Efter en kvarts ilska gick jag på toaletten. Kanske skulle jag kunna somna om med tömd blåsa.

Men icke.
Istället låg jag i sängen och kände hur mörkare och mörkare nyanser av ilska fyllde mina inre rum.
Hur kunde han? Hur svårt kan det va att stänga av? Hur länge dröjer det innan nästa sovmorgonslördag? Jag räknade efter i huvudet men kunde inte hitta någon på denna sidan jul.

Till slut kokade min själ av ren och svart ilska.
Kvart över sju gav jag upp och steg ur sängen.
Jag funderade på olika alternativ till att ligga vaken och arg. “Råka” väcka föremålet för min ilska var det som låg närmast till hands, det måste jag erkänna, men hur konstruktivt skulle det vara, och till vilken nytta? Två sura och trötta individer är INTE bättre än en.
Skulle jag tända i brasan och dra fram fåtöljen och sätta mig och läsa en stund? Tanken lockade, men jag var inte säker på att jag skulle bli mindre arg för det.
Baka scones till frukost och väcka familjen med doften av nybakat? Det klart att vi alla skulle tjäna på det, men jag kände inte riktigt för det…

Halv åtta klev jag ut genom dörren, fast besluten att gå på promenad tills dess Förundersökningsledaren ringde och önskade mig tillbaka. Han borde ju vakna ganska snart. Om inte så skulle väl i alla fall någon av barnen vakna och väcka honom.

Jag gick ner mot stan. Halv nio var jag framme vid Willys. Jag gick in i ICA-längan för att ta reda på när klädaffärerna öppnade. Om de öppnade klockan nio skulle jag kunna köpa en Fars-dags-present till Förundersökningsledaren innan jag gick hem.
Några öppet-tider såg jag inte till så jag frågade personalen på ICA och de trodde att Dressman nog öppnade vid nio.

Det var ju en stund kvar till klockan var nio, så jag fortsatte min promenad fram till torget och handlade lite förbrukningskläder (sockar…) till barnen. Sedan gick jag omkring ett tag innan jag vände tillbaka till Dressman. Jag hörde klockan i rådhuset förkunna att hon var nio medan jag gick.

Framme vid Dressman igen konstaterade jag att de inte alls öppnade nio. Mera troligt tio. Och så länge orkade jag inte vänta.
Jag svalde de kvarvarande resterna av ilska och beslöt mig för att gå hem igen. Eftersom ingen ringt insåg jag att jag inte var särskilt saknad heller. Förmodligen satt resten av familjen samlad vid frukostbordet nu, och tyckte att jag var en knäppgök som inte höll mig hemma för att äta tillsammans med dem.

Jag gick, och gick, och gick.
Fem i tio ringde telefonen. Förundersökningsledaren frågade med spak röst var jag befann mig och om jag kunde tänkas vilja komma hem och äta frukost. De hade vaknat ganska nyss och började efter en stund leta efter mig. Guldgossen befarade att jag försvunnit och lilla Svalan trodde att jag var död.
Då var jag cirka 20 minuters promenad hemifrån och förklarade var jag var.
-Oj, har du gått så långt!? Sade den förvånade Förundersökningsledaren.
-Nej, jag har gått mycket längre! Svarade den trötta Zäta.

Förundersökningsledaren tyckte först att de andra väl kunde börja äta utan mig, men det tyckte inte jag. Efter två och en halv timmas promenad var jag tillräckligt mör i benen för att vilja komma hem på direkten.
Alltså kom Förundersökningsledaren och hämtade mig med bilen, och blev därmed förlåten för sin klock-miss.

Det finns inget som går upp mot en liten morgonpromenad om man behöver stilla sina upprörda känslor…

Lilla Svalan var sur som ättika när hon kom hem från skolan. Hon ville gå på disco men fick inte.

Förundersökningsledaren var inte helt glad i hågen själv. Han har jobbat över några kvällar och var trött, och så ringer jag och berättar att jag jobbar sent.

När jag kom hem kvart i åtta hade mina två citroner neutraliserats något, och ännu bättre blev det när de kom på att de kunde göra trolldeg.

Jag tror faktiskt inte att vi har gjort egen lera någon gång tidigare, men det här blev ovanligt lyckat.
Förundersökningsledaren och lilla Svalan mätte upp mjöl och salt och kokade vatten och olja och karamellfärg.
I receptet stod det att man skulle ha alun också.

Vem i hela fridens namn har alun hemma?

Förundersökningsledaren googlade fram ett recept där man ersatt alun med citronsyra.
Jag gjorde inventering i kryddskåpet och hittade… ingen citronsyra men natriumbensoat. Det ska ju ha ungefär samma effekt. Modern har dessutom lärt mig att man inte behöver använda lika mycket natriumbensoat som citronsyra så det skulle väl bli finfint det här.
Och det var ju inte precis som att de skulle ÄTA degen.

Nu har lilla Svalan och Guldgossen degat i 1½ timma. Ovanligt lyckat som sagt!

Nu regnar det roliga bloggar.

Här är en sköning till.

Det var med grus i ögonen och sirap i lemmarna jag vaknade i morses.
Hjärnan fick jag lämna kvar på kudden, den ville inte alls stiga upp.

Det är förra nattens eskapader som kickat in och gör mig så sanslöst trött. I natt har jag sovit betydligt bättre. Bara varit på fötter en gång efter fyra för att titta till ett jämrande barn. Jag tror det var Guldgossen som klagade i sömnen, när jag väl tog mig upp låg båda barnen tysta i sina sängar, och jag tog en tur till badrummet i stället.

I går kväll hade jag huvudvärkkänningar så jag la mig med TNS:en som sällskap. Jag är stel i nacken och ännu inte särskilt klar i knoppen, men förhoppningsvis slipper jag huvudvärk idag.

I natt har jag bland annat drömt att familjen Zäta bodde på tre olika ställen i Lidköping. Vi tyckte det var praktiskt att alternera och bodde några dagar i varje hus. På så sätt kunde vi ha nära till olika saker och slapp välja vilka hus vi skulle sälja.

Vi hade vårt hus här i Stenhammar, ett i Råda och ett nära torget inne i centrum. Jag ägnade drömmen mestadels att fundera på om man borde ta med sig kylskåpsmaten från ställe till ställe, eller om det var bättre att ha tre uppsättningar mat. Förundersökningsledaren tyckte det var onödigt att flytta runt mjöl, smör och ost men jag ville vara sparsam och ta med.

I vaket tillstånd inser jag det ironiska med att försöka vara sparsam med mjölken när man betalar lån och uppvärmning och allt annat som hör till, för två extra hus.

Jag drömde också att jag levde på vikingatiden.
Min stam krigade mot en annan stam. Jag var en mycket duktig bågskytt och vi stod en handfull män (jag var man) och sköt prick på våra motståndare, från ett högt beläget fönster i ett höghus. De andra hade inte en chans. Främst för att jag var så pricksäker…

Nu har Förundersökningsledaren också kommit ner i köket, och dessutom orkat sig ut att hämta tidningen, så nu ska jag sno en del av honom och läsa in mig lite på vad som hänt i stan sedan i onsdags, då förra tidningen kom ut.
Jag har två minuter på mig innan jag behöver fixa i ordning barnens skolfrukt och min egen jobb-mat och fortsätta med de andra morgonbestyren.

KOLLA!

Förundersökningsledaren har inte kommit hem från jobbet än, fastän klockan är efter nio. Nu är det dags att betala för alla vab-dagar han drog på sig medan jag var i Italien.

Eftersom han inte är hemma, och klockan är rätt mycket, vill jag inte lämna barnen ensamma genom att ge mig ut och promenera. Det blir alltså ingen promenad idag.

Men jag har kört rätt mycket bil!

Det är dags nu.
Dags för de
löv
som krampaktigt klamrat sig kvar
att släppa taget,
låta
sig ruskar om, tufsas till
och virvla till marken.

På gatorna håller de kapplöpning.
Det
tisslas och tasslas,
rasslas och prasslas
medan de viljelöst
hastar fram
över asfalt och kullersten.

Skynda, skynda manar vinden.
Skynda
er att dansa
innan vintern är här
och begraver er i snö.

Och löven dansar sin torra
dödsdans,
samma år efter år,
som vore den nedärvd.
Men det är bara vinden,
vinden som tvingar och drar,
som leder och för i dansen.

För det är dags nu.
Dags att ta
farväl
och bereda plats
för tystnad
och mörker.

Jobbade bara till två.
Hämtade barnen på skolan.

Guldgossen har gått i skolan idag och äntligen fått insupa lite LÄRDOM, som han så länge efterfrågat. Men eftersom han hade 38.3 igår kväll så ville jag ge honom chans att vila lite hemma också. Alltså inget fritids idag utan vab istället.

Guldgossen har 37,5 nu. Det är okej.

Ska strax ge mig av till skolan igen. Dax för utvecklingssamtal med lilla Svalan.

Mina snälla kollegor har läst Zätas blogg medan jag var i Italien, och deras medlidande väcktes när de läste om min minimala packning.

Så berörda blev de att de har startat en insamling till mig.
I morses fick jag så grundplåten till en ny resväska. Hela två (2) kronor!

I går snöade det.

I dag regnar det.

Förundersökningsledaren åker till jobbet en halvtimma innan vi andra i familjen behagar maka oss iväg till skola och jobb.
I morses kom han dock tillbaka in efter en stund.

Väldigt lång i ansiktet berättade han att bilen fått punka.
Han hade kört ut ur garaget och blivit konstenerad över att bilen rullade trögt. Kunde det vara en broms som låg emot?

Han klev ur bilen och konstaterade snabbt att det var mycket ont om luft i ena framdäcket. För lite för att kunna göra in i garaget igen till och med.
Förundersökningsledaren hämtade pumpen och pumpade upp tillräckligt med luft för att däcket skulle vara körbart. När han drog loss slangen pyste hela ventilen iväg!

Jag erbjöd i ett svagt ögonblick att han kunde få ta min bil men han tackade tack och lov nej.

Det blev bara till att byta däck ute på gatan. Sen kunde han ge sig iväg igen.

Lördag åttedar är vi bjudna på höstfest med maskerad.
I går vid middagen diskuterade vi vad vi skulle kunna klä ut oss till.

Naturligtvis vore det enkelt att slänga ett lakan över huvudet och gå dit som spöken, men det vinner man inga maskeradpriser på, så lite mer innovativa vill vi nog vara.
Förundersökningsledaren surfade raskt in på maskerad- och utklädningskostymer på nätet och hittade Batman, Zorro, en ko, en hare, en kyckling, en sumobrottare (“Fast då räcker det om du går naken mamma”, sa lilla Svalan som såg tydliga likheter mellan min svällande kropp och sumobrottardräktens vadderingar), Stålmannen, Elvis och andra kända ansikten.

Men det kostar en del att köpa sig en dräkt, så vi funderade vidare.

Förundersökningsledaren föreslog att vi skulle gå som familjen Adams. Idén är inte så tokig, men kräver också lite mer ansträngning än jag orkar uppamma.

Lilla Svalan tyckte vi kunde vara julbord. Guldgossen skulle vara gris men ett äpple i munnen, jag kunde vara tomtegröt och själv ville hon vara en prinskorv.

Guldgossen hade högtflygande planer på att klä ut sig till ett träd med hjälp av vedklabbarna vi brukar elda med.

Vi diskuterade också luciatåg, Superhjältar, Familjen Simsons (det vore en höjdare) och mumier. Det sista var mitt förslag. Det är ju både billigt och enkelt att köpa en bal toapapper att rulla in sig i.
Jag la ner idén först när Förundersökningsledaren påpekade att det kan bli lite svårt om man måste gå på toa.

Nu ställs frågan på sin spets. (Sprutspets)

Barnen har fått hem ett papper från skolan där vi ombeds ge vårt medgivande till att de vaccineras.

Jag bestämde mig för att promenera. En halvtimma om dagen.

Hur har det gått?

Jo tack! Jag har gått varje dag sedan jag fattade mitt beslut (vilket jag gjorde i söndags), utom i måndags för då orkade jag inte. (Jag hoppas att ni ser min ironi mellan raderna.)

Idag ledde mig promenaden till ett provrum och ut ur en affär med en ny svart BH i handen, för bara 100 kr…

Är det inte typiskt.

Just när man som mest behöver en god natts sömn så får man – en natt med alldeles för lite av den eftertraktade varan.

Strax efter ett ropade lilla Svalan på mig. Då hade hon ont i knäna, troligtvis växtvärk. Jag har aldrig varit med om växtvärk i knäna så jag blev lite orolig sådär mitt i natten. Lilla Svalan hade så pass ont att hon grät, så jag gav henne en ipren och lät henne krypa ner bredvid mig i sängen.

Man sover inte lika bra med en ung dam bredvid sig i sängen. Speciellt inte när den unga damen oupphörligen och gråtande frågar:
-När börjar tabletten verka? Det gör fortfarande ont. Hur länge måste jag vänta?

Strax innan jag trodde att jag skulle få somna om, kom Guldgossen in i vårt sovrum.

Eftersom Förundersökningsledaren är hemma med honom idag ställde sig Guldgossen vid Förundersökningsledarens sida av sängen och väntade på att han skulle vakna. Jag förstår inte var han får sina försynta takter ifrån men en sak är säker – Förundersökningsledaren vaknade naturligtvis inte.

Jag frågade Guldgossen hur det var fatt och han berättade att han drömt en mardröm och ville sova hos oss. Eftersom det var fullt uppe bland kuddarna bad jag honom krypa ner vid våra fötter, och passa sig för att bli sparkad av Förundersökningsledaren.

Man sover inte lika bra med en ung herre nere vid fötterna. Speciellt inte när den unge herrn inte kan låta bli att pilla på ens tår.

Efter en stund gick Guldgossen upp. Jag hoppades att han tröttnat på sitt utsatta läge och ämnade lägga sig i sin egen säng, men det var bara ett toalettbesök som fått honom att lämna sängvärmen.
-Du kanske kan sova i din säng nu, försökte jag. Men det var tvärnej. Istället började han berätta vad han drömt. Jag fick snabbt tyst på honom för att han inte skulle väcka Förundersökningsledaren.

Vid halv fyra hade lilla Svalan somnat så pass ordenligt att jag kunde bära över henne till sin egen säng. Guldgossen fick lämna platsen vid våra fötter och krypa upp och lägga sig bredvid mig.
-Jaha, låg lilla Svalan här? Guldgossen hade märkligt nog inte förstått varför han förvisats till fotändan. Och det är lite oroväckande att han inte ifrågasatte sin placering. Tror han att jag helt nyckfullt bemöter honom som ett husdjur?

Någon gång efter fyra somnade jag igen.
Tjugo minuter över fem gick klockradion igång. Då var jag djupt avundsjuk på Förundersökningsledaren som fortfarande sov, och som verkat sova hela natten.

Lilla Svalan spelar handboll på tisdagar.
Eftersom jag var hemma med sjuk Guldgosse igår hade jag möjlighet att vara med och titta på en del av träningen.

Det är jätteroligt att se ett tjugotal flickor, som varken kan passa, fånga bollar eller dribbla, försöka spela en match.

Jag la märke till att lilla Svalan är väldigt smidig. Jämfört med många av de andra rör hon sig med koordinerade rörelser, har koll på kroppen och är snabb i vändningarna. Det är något kattliknande över henne. Eller ska jag skriva sval-liknande. En svala svirvlar obehindrat genom sitt element och har inga problem med tvära kast.

När vi åt frukost igår åt lilla Svalan en fjärdedels tekaka.
Jag gjorde mitt yttersta för att truga och be men hon ville inte ha mer.

-Jag har tappat matförlusten förstår du mamma!

Vi sitter och äter, jag och barnen.

Guldgossen försöker få lilla Svalan att gissa vad han ätit till lunch. Han ger några ledtrådar:
-Det börjar på H.

Lilla Svalan gissar:
-Är det handkakor?
-Hostsnitzel?
-Eller kanske hurtbullar?

Eftersom min bloggtillhandahavare inte tillåter mig att ändra i blogg-listan till höger (och där behöver verkligen städas!) så skriver jag en liten påminnelse till mig själv.

LÄS DEN HÄR BLOGGEN!

Lilla Svalan stoltserar med 37,0 när jag mäter temperaturen i hennes öra på morgonen. Idag får hon åka till skolan.

Guldgossen väcker jag inte.
Hans feber steg snabbt i går kväll och vi gav honom ipren för att han skulle kunna sova bra.
Jag tror inte han har sovit något vidare dock. Två gånger har jag hört honom vara uppe i badrummet och han har pratat i sömnen och kastat sig fram och tillbaka i sängen ett otal gånger.

Vid ett tillfälle igår, när han var lite piggare, frågade han mig:
-Varför måste man vara hemma från skolan, bara för lite feber!
Jag behöver ju kunskap!

Det är fint att han inser det själv, att han behöver kunskap.
Men med en möjlig svininfluensa i kroppen, eller om det nu bara är något annat elände, så får han så vackert stanna hemma.

Eftersom vi inte åt frukost förrän halv elva så har vi just avslutat lunchen.
Är det någon som är förvånad om jag berättar att det blev pannkaka?

Och som om inte livet är tillräckligt fullt av små överraskningar ändå, så spillde jag hallonsylt på älsklingströjan. Det är så typiskt. Jag funderade nämligen på om jag borde byta tröja innan jag började vispa till smeten.

Jag är hängig och trött och har inte gjort någon nytta idag.

Lilla Svalan är i det närmaste feberfri och kan kanske gå till skolan i morgon.
Guldgossen har fortfarande feber.
Jag har bara 37,5 men mår som en svart liten påse vars varma innehåll en ordentlig husse eller matte just plockat upp från marken under hundpromenaden.

Jag staplar in vedklabbar i kaminen, arrangerar dem efter konstens alla regler och stoppar in tidningspapper på rätta stället. Öppnar ytterdörren på glänt för att brasan ska få den rätta mängden syre, och drar eld på en tändsticka.
Lågorna slickar hungrigt i sig pappret och börjar nästan genast ta sig an björkträet. Det är så man startar en brasa.

Jag går vidare ut i köket, häller vatten i vattenkokaren och förbereder ett glas te. När vattnet kokat upp låter jag en tunn stråle rinna ner över tepåsen, för att det varma vattnet ska hinna svalna lite på sin väg ner i glaset. Så låter jag anrättningen stå och dra en stund medan jag går in på kontoret och öppnar mailprogrammet.

Jag besvarar några mail och letar igenom datorn efter ljudfiler jag ska skicka till tenoren i vår kvartett. Han är en skicklig sångare med underbar röst, men inte så bra på att läsa noter. Därför har jag spelat in tenorstämmor åt honom på de sånger vi ska framföra och så kan han öva hemma när han har tid. Det är smidigt och smart. Och nu ska vi snart sjunga sånger vi sjöng för flera år sedan så det är bara för mig att göra en djupdykning i gömmorna och leta upp de gamla filerna igen.

När jag klarat av mitt mailande kommer jag på att jag vill blogga lite, och öppnar Mozilla Firefox. Jag läser först kommentarerna på två tidgare inlägg och gör mig klar att skriva ett nytt.

Då hör jag ett knaster från brasan och påminns om att jag borde titta till den. Vedklabbarna har fallit isär och jag öppnar luckan till kaminen och tar eldgaffeln till hjälp för att raka ihop de glödande kolen, så att de med varandra som stöd kan fortsätta brinna ett tag till.

Medan jag är i närheten av köket går jag och tittar till mitt te. Det har naturligtvis stått och dragit alldeles för länge och är både beskt och avsvalnat vid det här laget.
Suckande är jag på väg till vasken för att hälla ut drycken men ångrar mig och ställer in glaset i micron istället. Jag vrider på timern på två minuter och går bort till köksbordet och läser igenom vad Guldgossen skrivit på sin sista svenskauppgift.

Så här lyder uppgiften:
“En filmproducent kommer till skolan. Hon har från lärarrummet fått höra att du är en kul elev, och vill ha med dig i sin film. Du kommer få 1000 kr om dagen i lön. Hon ber dig skriva några rader om dig själv. Vad skriver du?”

Guldgossen har gett ett ganska överraskande svar. Så här har han skrivit:
“Jag är ingen för er. Jag är en tråkig människa.”

Jag vet att han valt sitt svar med omsorg, för att slippa undan uppgiften så snabbt som möjligt. Ändå kan jag inte låta bli att beundra honom för modet att våga tänka “outside the box”.
Jag ropar till honom att han ju kan skriva att han har en frisyr som påminner om Björn Gustafssons, och tänder som ser ut som Bärgarn´s i den tecknade filmen Bilar, men han är inte intresserad. Han står för sitt svar.

Nu piper micron. Teet kokar. Naturligtvis har det varit inne för länge. Glaset är brännhet och jag tar på mig en grillvante för att försiktigt kunna lyfta det ur ugnen. Det är svårt att få ett ordentligt grepp med den stora grillvanten och jag är nära att tippa ut glaset, men så får jag styr på det hela och bär med mig min efterlängtade värmardryck till kontoret.

Där slår jag mig ner framför datorn och skriver dagens första blogginlägg.

Nuvarande temperaturer:

Lilla Svalan – 37,4 grader.
Zäta – 37,9 grader.
Guldgossen – 38,2 grader.

Det är bara att inse att det blir vab-dag i morgon.

Lilla Svalan sitter och planerar sitt nästa födelsedagskalas. Det är drygt 10 månader kvar.
Hon vill bjuda alla i klassen, och så ska det vara i gympasalen på skolan, med hinderbana, mat, “gammelgäddan”, tårta och linjalerna (lianerna) ska vara ute så man kan leka Tarzanleken.

Hon är ruskigt lik mig i vissa hänseenden. Planerandet bland annat.
Själv tänkte jag på julafton när vi var ute och gick. Jag funderade på maten, ljusen, granen och vilken efterrätt vi skulle ha efter julklappsutdelningen. Ska det vara jultårta eller ris-a-la-malta?

30 minuters promenad blev 50. Lilla Svalan släpade benen efter sig hela tiden.
Det var väl därför det bara blev 954 steg.

Inspirerad av Falun-systern som gått med stegräknare varje dag i Italien, knäppte jag på mig en räknare jag fått av Förundersökningsledaren. Han har i sin tur fått den på en mässa, så kvalisorten kanske är diskutabel.

Det var med stor spänning jag ställde mig på vågen i morses. En veckas frosserier borde ju sätta ganska tydliga spår.
Jag har ätit pizza, pasta, bröd, glass, goda efterrätter och unnat mig allt som passerat förbi min mun. Inga restriktioner, inte minsta lilla försök till återhållsamhet, bara sann och ren matglädje.

Resultatet då?
Jo, jag har gått ner 4 hekto.

4 hekto till eller från kan naturligtvis bero på mängden vätska i kroppen och säger inte så mycket, men jag hade stenhårt räknat med en markant viktuppgång.

Efter en halv minuts logiskt tankearbete säger jag byebye till LCHF-experimentet och ska i stället försöka satsa på promenader. En halvtimma om dagen räcker för att göra skillnad.
Jag vet att jag inte kommer klara av att göra det varje dag, men det ska bli mer regel än undantag.
Och så fortsätter jag nog att dra ner på kolhydraterna i form av pasta, ris och potatis, godis och efterrätter och säger ja tack till frukt. Att det blir lite godsaker på helgerna i form av kakor eller något annat gott tänker jag se genom fingrarna med också.

Ytterligare en fördel med mitt beslut är att ni slipper se rubriken “Typ GI” här i bloggen varenda dag.

Nej, nu ska jag röja i köket och sedan gå ut och ta en promenad.

Det har sina nackdelar att komma hem.
Feber är en av dem.

Lilla Svalan hade bara lite feberrester igår, inget farligt alltså. Däremot har hon hunnit magra av en hel del medan jag varit borta. Feber och god aptit är inte kompatibla.
Idag har hon ingen feber. 37,4 grader.

Guldgossen hade plötsligt feber igår. 38,7 grader. Jag såg framför mig ytterligare en vecka borta från jobbet. Förundersökningsledaren har ju varit hemma hela denna veckan (utom måndag) och kan inte vara hemma mer från sitt jobb utan att drabbas av akut utbrändhet när han kommer tillbaka. Jag har också varit borta från jobbet en hel del och min chef tycker inte om det alls. Hon blir frustrerad när inte skrivborden är bemannade och projekten blir lidande. Naturligtvis har hon förståelse för att man måste vara hemma med sjuka barn och hon uppmanar de anställda att vara hemma om de själva är sjuka, men i alla fall. Lång frånvaro är ändå inget positivt.

Sa jag att det är jag som är chefen i det här fallet.

Idag har Guldgossen ingen feber, än så länge i alla fall. 37,3 säger termometern.

Förundersökningsledaren känner sig lite krasslig han med. Han har ont i halsen och är lite snuvig. Jag vet inte om han någonsin kollar sin temperatur. Jag har ganska bra koll på barnen och mig själv, men Förundersökningsledaren måste väl få sköta sig själv, eller hur!

Och så var det jag då.
Veckan som gått har jag mått ganska bra. Lite snuvig mot slutet av veckan bara. Veckan innan var jag mera förkyld. Då var jag hemma en hel del med Guldgossen så det gjorde inte så mycket om jag själv gick på halvfart.
Veckan innan det var jag också snuvig och förkyld, inte så att jag hade feer och behövde vara hemma från jobbet, men jag var inte helt kurant heller.

Och nu så har jag fått feber. 38,1 grad visade termometern när jag kollade för en stund sedan.
Jag är turligt nog ganska febertålig. Om jag inte är vissen för övrigt, som till exempel vid maginfluensa, så blir allmäntillståndet inte särskilt påverkat av lite feber. Däremot har jag andra svagheter. Med huvudvärk till exempel, blir jag lätt en klagande plåga för omgivningen.

I eftermiddag ska jag åka och jobba ett tag, och planera upp för nästa vecka. Se hur vi ligger till med projekten och vad som behöver prioriteras.
Sedan blir det spännande och se om jag kan jobba i morgon, eller om jag måste vara hemma med antingen mig själv eller någon av barnen.

Om det är svinis är det ju högst olämpligt att sprida smittan vidare. Förundersökningsledaren träffade en kvinna i församlingen igår som berättade att det går ett virus nu som primärt ger hög feber i minst en vecka. Det låter ju inte heller som en sjukdom man bör föra vidare, varken på jobbet eller i skolan.

Jag är tillbaka i vardagen igen.
Jo, jag vet, det är lördag… Men en lördag i Sverige är mer vardag än en torsdag i Italien.

Vad gör man en vardag? Jo, man tvättar.
Jag hänger just upp en ljus 40-tvätt, och upptäcker till min förskräckelse att jag har lyckats tvätta båda mina pyjamasbyxor i samma tvätt. Mina båda ENDA pyjamas byxor.

Nu kommer jag frysa benen av mig i natt!

Nu har jag skrivit ut prickar över alla a och o som egentligen inte var a och o medan jag var i Italien, utan levde under förklädnad eftersom italienska tangentord saknar sådana finesser som å, ä och ö.

Så ni som kanske inte orkat läsa de 17 inläggen jag skrev medan jag var bortomlands kan scrolla ner och läsa ikapp, om ni skulle vilja.

Vill ni veta något konstigt, en anmärkningsvärd upptäckt som jag gjort!

Jag brukar ha ganska mycket snorbusar, men medan jag var i Italien hade jag knappt en enda.

Och nu, efter att ha varit hemma i bara sex timmar, har de återigen flyttat in under mina näsvingars beskydd.

Är inte det märkligt så säg…

Förundersökningsledaren kom och hämtade mig vid flygplatsen, utan rosor eller speciella kläder, men han kom, och jag älskar honom för det. Jag gav honom en stor kyss, eller om det var han som tog den, och han blev alldeles glittrig om läpparna av mitt nya lipgloss som jag köpte på Kiko igår tillsammans med en grön kajalpenna.

Jag ville lägga lite pengar på mig själv och när jag inte hittade så mycket i pärlväg blev det smink i stället.

Sverige är vackert. Det är vackert med en ekdunge som blivit höstbrun och ser ut att leva i sista andetaget innan alla löv trillar till marken. Det är vackert med en plöjd åkers raka fåror. Det är vackert med röda stugor mot allvarsam granskog.

Det var underbart att träffa barnen igen. Jag har längtat mer än de.
Av Guldgossen fick jag en omedelbar slänga-sig-om-halsen-kram medan lilla Svalan var lite mer avvaktande. Sedan ville hon sitta i mitt knä när vi åt, och det fick hon såklart.

Nu är jag ensam hemma med barnen. Förundersökningsledaren har ljudhelg och är i kyrkan för att se till att kvällens allsångskonsert hörs.
Vi blir hemma även i morgon förmiddag, då Förundersökningsledaren “ljudar” igen. Om nu lilla Svalan har svinis är det inte så lämpligt att hon träffar för mycket folk.
Även Guldgossen har feber, upptäckte jag som öm moder när jag varit hemma en stund. 38,4 grader. Är det hans tur att vara sjuk nästa vecka? Jag trodde annars att det var han som smittat lilla Svalan eftersom han var hemma med feber förra veckan.

Det är skönt att vara hemma.
Jag har redan packat upp mina få attiraljer och delat ut presenter till barn och make. Lilla Svalan blev nog lite besviken för att hon fick ett diadem. “Varför får jag allltid kläder” klagade hon. Guldgossen fick en fingerscateboard och var mycket nöjd.
Jag hade gott kunnat köpa något tyngre till henne, men jag tänkte på utryme och vikt när jag valde mina presenter.
Packningen har annars lättat under bortavaron. Jag har slängt två par sockar, en t-shirt, ett par trosor och en BH medan jag var i Italien.

Nu tror jag att jag ska vattna blommorna och sedan ta mig en varm dusch innan jag myser lite med barnen.

1995

Det var det året vi gifte oss.

Är det någon som fortfarande inte har förstått hur mycket jag längtar efter min man nu…

Färsk pasta med en “sås” gjord på valnötter och parmesanost, och lite extra parmesanost pa toppen.

Grönsallad av blandade blad, morotsstrimlor, körsbärstomater och gurka med små minimozzarellaostar.

Åsnekorv och en pepprig salamivariant.

Tomino (ishockeypuck-stor mild krämig ost) lindad i späck (lufttorkad rökt skinka) och stekt sa att osten blir rinnig.

Creme caramelle och en kopp kaffe.

*

Jag skippade vissa delar, som korven och kaffet, men det var en utsökt sista lunch i Italien som serverades av Italien-systern.

Jag skötte mig utmärkt med Jeepen. Fråga bara Falun-systern och hennes fästman som var med i bilen.

Vi for till Italien-systern och hennes makes tomt, som de köpt ganska nyss. Den ligger jättefint, med en aning på-landet-känsla även om den är inklämd med hus på alla sidor. Tomten ligger ganska högt upp, med milsvid utsikt över grönskande ängar och böljande backar och i fonden stoltserar de höga bergen som man ser när vädret är klart.

När vi gick mot tomten säger Italien-systerns äldste son:
-Tomten… pappa Tomten!

Han var bara ett och ett halvt år när han träffade tomten förra gången, men trots massiv förklädnad lyckades han uppenbarligen avslöja sin far som tomten.

Nu ska jag köra Jeep i den italienska trafiken.
Jag är glad över valet av fordon!

Lilla Svalan är fortfarande sjuk. Igår lunch hade hon 39 graders feber.

Jag har sagt till Förundersökningsledaren att jag gott kan försöka ta mig hem själv från flygplatsen i morgon, men han envisas med att han ska komma och hämta mig. I all hemlighet är jag mycket glad för det. Jag vill så gärna höra till kategorin efterlängtade kvinnor som möts av en väntande älskare på flygplatsen.
Han kommer stå där i sin snyggkostym och ta emot mig med en röd ros i handen. Eller i den där snygga brunrandiga tröjan som jag köpte till honom i Italien förra gången jag var här utan familjen, och med den svarta vårjackan som gör honom så sexig, och med ett helt fång röda rosor, mercedesrosor.

Fast vänta lite nu, det ar höst – stryk vårjackan.
Och en famn full av mercedesrosor kostar lika mycket som hela min resa gjort…

Äsch, jag är i alla fall väldigt glad att han vill komma och hämta mig vid flygplatsen.

Det är egentligen märkligt att man hinner drömma så mycket även när man inte sover särskilt många timmar.

I natt drömde jag BLAND ANNAT att jag cyklade till Kiruna. Det var 187.777 tramp på cykeln, jag kollade min stegräknare när jag kom fram.

På vägen höll jag på att bli omkullsprungen av skenande cirkuselefanter.
Och när jag varit i Kiruna ett tag och skulle cykla hem hade min cykel blivit stulen, så jag fick gå hem.

Jag ringde Förundersökningsledaren igen. Det är som om längtan och kärleken har växt med avståndet. Jag saknar honom jättemycket. Och barnen också så klart.

Förundersökningsledaren gratulerade mig på 20-årsdagen. Jag hade glömt.

Idag var det 20 år sedan två ungdomar satt och pratade i en bil i flera timmar mitt i natten.
Någon dag senare ringde Förundersökningsledaren upp mig och sa lite svävande:
-Vad tycker du, jag tycker det kan vara bra att ha ett datum…

Och för er som tror pa nummerologi:
När Förundersökningsledaren funderade som mest på om jag var den rätta för honom (jag visste redan) satt han och lekte med siffror. Han provade att lägga ihop mitt och hans personnummer och simsalabim – det blev mitt telefonnummer.
(Att han ändå inte vågade ringa ämnar jag inte berätta…)

Och förresten, det har är inlägg nr 1989. Det var det året vi blev ihop.
Jag tror det är meningen att vi ska vara tillsammans!

En bra stund efter att Falun-systern och hennes fästman tagit tåget till Milano kom ett SMS:
“Nu är vi i Milano. Kameran ligger på ert köksbord.”

Hur typiskt är inte det! Det är första gången fästmannen är i Milano, ja, första gången han är i Italien för den delen. Och så ska de “göra Milano” och bese domen och alla märkesaffärer (i alla fall från utsidan) och se en fotbollsmatch (Inter mot Palermo). Och så ligger kameran här hemma hos Italien-systern till ingen nytta.

Anledingen till att Falun-systern glömde kameran är att hon tog upp den ur väskan för att fota dagens lunch, som bestod av en tallrik pruscotto.
Vad är väl några skivor skinka mot Milano?

…Min mens kom idag!

Den skulle kommit i lördags så jag har nästan hunnit börja undra.

Igår var vi i Como.
Det ar en halvstor stad som ligger precis vid stranden av ena “benet” pa Como-sjön.

Jag har varit där minst två gånger tidigare, men jag slås fortfarande av hur vackert det ar med sjön och bergen och husen som klättrar på bergssluttningarna.

Även domen i Como är vacker.
Vi var inne där igår och jag tror inte jag varit det tidigare.

Man fylls genast av vördnad över mäktigheten i katedralen, även om den här kyrkan är liten i jämförelse med domen i Milano.

Vi spankulerade omkring i domen en stund, mina systrar, Falun-systerns fästman, Italien-systerns minste gosse, och jag. Jag försökte ta bilder utan blixt men det blev betydande skakningsoskärpa på de flesta bilderna.

Efter ett tag gick vi ut. Vi trodde att Falun-systern såg när vi andra gick och vi stod utanför ett bra tag och väntade. Ingen syster kom ut så till slut gick jag in för att hämta henne. När jag hittat henne och gick fram till henne, lutade hon sig mot mig i förtroende och viskade:
-Jag tror att de andra har gått ut redan.

Buffalomozarella.

Det är grejjer det!

Italien-systern hade köpt den allra bästa mozarellan som finns att få tag på innan jag kom hit, och som jag har njutit.
Den kan inte jämföras med det sega stycke skumgummiost man får om man köper vanlig mozarella i Sverige. Inte på samma dag, inte på samma vecka, knappt samma år ens…

Den här mozarellan levereras i lagomstora, runda, sammetslena bollar som flyter i en vassleklar vätska i sin burk.
Den har ett lite fastare skal på några millimeter och inuti är den både krämig och trådig på samma gång. Den går att riva isär i mindre bitar men äts med fördel med kniv och gaffel, antingen ren eller tillsammans med något annat gott.

Innan jag for bestämde jag mig för att försöka blogga lite här borta. Jag ville beskriva vad jag såg, beskriva mina matupplevelser och allt annat jag är med om.

Läser jag de inlägg jag hittills gjort handlar det mest om att lilla Svalan är sjuk.
Ganska tråkigt med andra ord. Och väldigt långt från den spirituella resandeblogg jag förutsatt mig att skriva.

Jag är just nu barnvakt åt två små italienska barn (åtminstone halvitalienska). Ett av dem sover tack och lov. Det andra sitter i sin matstol och funderar på om det ska gråta eller låta sig nöjas med den tvivelaktiga underhållning jag bjuder på i form av gurglande läten och fula grimaser.

Som ni förstar har min Italien-syster övergett mig för en stund. Hon skjutsar Falun-systern och hennes fästman till tåget i Seregno. De ska åka till Milano för en eftermiddag på egen hand och sedan fotbollsmatch mellan Inter och ett Sicilianskt lag i kväll.

Det är inte så många dagar kvar av min semester nu. Idag och i morgon bara. På lördag går flyget hem kvart över nio.

Idag ska jag och Italien-systern titta på pärlor. Jag ar egentligen bara ute efter några oranga pärlor för att efter ett års väntan kunna göra ett armband en bloggvän beställt. Vi får se om jag har tur och hittar vad jag söker. Om inte så hittar jag säkert något jag inte söker och kan ta det med mig hem.

Jag pratar med Förundersökningsledaren varje dag, oftast både morgon och kväll.
Dels längtar jag efter honom ratt rejält vid det här laget, och dels beror det på att jag vill ha rapporter om hur lilla Svalan mår.
Efter att hon fick ganska plötslig och hög feber i måndags kväll har det inte direkt varit lugna fina dagar. Både på tisdag och onsdag har hon haft över 40 grader.
Igår kväll gick temperaturen ner av sig själv till 37,6 men i morses var det mellan 38 och 39 igen.

Jag tycker så synd om mina barn, och särskilt om Guldgossen. Förundersökningsledaren hade tagit ledigt från jobbet torsdag och fredag för att ta med barnen till Göteborg där de skulle ägna en massa tid både åt Lek- och Bushuset och Universeum. Barnen har sett fram mot det här ett bra tag, och nu blir det förstass ingen resa.
Om lilla Svalan mot förmodan skulle vara helt feberfri vid lunch idag kanske de kan åka bara till Lek- och Bushuset i morgon men det är som sagt inte så troligt.

Nattens första dröm handlade om att vi var ute med båten. “Vi” är familjen Zäta och “båten” är vår Utter.

Vi var vid Brommö och ämnade lägga till vid Kräftklon. Det var inte så många båtar som låg där trots att det var vackert väder och skönt i vattnet.
När vi försökte gå intill varnade oss en man i en segelbåt lite längre ut och sa att det låg sand i hela viken.
Och det gjorde det!

Som tur är går inte var båt så djupt så jag utrustade mig med en av barnens små plastspadar och började gräva bort sand för att vi skulle få en plats att lägga intill på. Jag önskade mig en rejäl vanlig spade men det gick rätt bra att gräva med den lilla leksaksspaden också.

Bredvid mig, vid några tallar, satt en vännina och pratade hela tiden. Jag reflekterade inte närmare över hur hon hamnat där eller vad hon gjorde där och inte heller över vad hon sa. Jag bara fortsatte gräva.

I sanden hittade jag flera fungerande armbandsur och några fina hårspännen och en silverring. Ringen var en klackring för herrar. Jag hittade också ett område i sanden med ris och ett med bandspagetti från några som hällt sina matrester överbord. Det var lite äckligt.
Jag förväntade mig att hitta fler värdeföremål men det gjorde jag inte.

Mannen som varnat oss sa att det var lönlöst att gräva för berget låg så ytligt där, men det visste vi ju att det inte gör. Även segelbåtar lägger till vid Kräftklon, och Förundersökningsledaren sa att vår båt har ett djupgående på bara 35 cm, men det stämmer inte i verkligheten.

Jag vaknade innan vi hann bli klara for att lägga intill.

Jag drömmer och drömmer och drömmer.

Trots att nätterna tillsammans med en småbarnsfamilj inte bara är fyllda av sömn så hinner jag ändå drömma en hel massa.

I morses vaknade jag till ordentligt vid halv åtta och satte mig genast och skrev ner de fyra drömmar jag mindes från natten.

En handlade om en engelskakurs som inte blev av. En om pärlor. En om ett nytt hus och en om att lägga till med båten.

Natten innan drömde jag också om ett nytt hus.
Hallå alla drömtydare där ute! Kan ni tala om ifall det betyder något särskilt?
Annars tror jag mest att det har att göra med att min minsta lillasyster och hennes sambo är i husköpartagen, och att min äldsta lillasyster just köpt en tomt tillsammans med sin make och att de håller på och ritar på hur huset ska se ut.

En ganska stor del av mig längtar just nu hem.

Jag har pratat med min familj varje dag, och när jag ringde hem igår kväll fick jag veta att lilla Svalan fått feber. Det kom ganska hastigt klockan sex på kvällen. 38,5 med en gång.
Det är ju inte särskilt förvånande med tanke på att vi var hemma med Guldgossen hela förra veckan, men han hade aldrig högre temperatur än 38.

I natt blev det inte mycket sömn för varken Förundersökningsledaren eller lilla Svalan. Hon var vaken större delen av natten och Förundersökningsledaren sov naturligtvis inte mycket han heller.
I morses var temperaturen uppe på över 39 grader. Och då ska man tänka på att Förundersökningsledaren inte är lika duktig som jag på att ta en korrekt temperatur, så det kan ha varit högre.

Jag pratade med lilla Svalan i förmiddags men hon lät som hon var vid gott mod. Hon gjorde egna suddigum och sa ingenting om att hon längtade efter mig. Jag höll mammakänslorna i shack och sa inte att jag saknade henne heller.

Men det gör jag! Mycket!

Jag är i Italiens sköna land.

Idag har solen slösat sina allra varmaste strålar på oss. 20 grader varmt och underbart.

Vad sägs om sovmorgon, katolsk mässa på morgonen, middag med skaldjur, glass på eftermiddagen och härligt umgänge med syskon och respektive?

Ja, det är så jag har det just nu…

Minns ni att jag skrev ett irriterat inlägg om radioreklam för en långivare som försöker locka unga låntagare.

Nu hörde jag reklamen igen och hänger här gladeligen ut bolaget
Ferratum.

Nu tror jag att jag börjar känna mig redo. Redo för morgondagens resa.

Jag har kollat med Västtrafik så att det ska gå att lösa biljett ombord på tåget, och jag har packat efter konstens alla regler. 8,2 kilo inklusive väskan, blev det till slut.
Det innebär att jag har plats att ta med mig nästan två kilo extra hem.

Fjärilsfladdret i magtrakten beror på att jag inte vill lämna min familj. Jag har umgåtts så mycket med Guldgossen under hans sjukdagar att jag kommer få abstinensbesvär.

Huvudvärken är på plats också, lagom till resan. Jag vet vid det här laget att den är kompis med mensen, som är på ingång. Men i alla fall. Typiskt!

Jag är hemma med Guldgossen idag också. Han snorar och nyser och hostar och är hängig, men idag har han inte haft någon feber, inte än i alla fall.

Det sägs att det då inte är de förnöjsamma som ska förändra världen.
Det är sant… men vi kan göra mycket nytta ändå.

Vi talar allvar med Guldgossen om hans tempo i skolarbetet.
Han får för lite gjort, både i skolan och hemma.
Han drömmer sig bort, har svårt att koncentrera sig, och tänker bara på lekar, dataspel eller filmer.

Efter att både jag och Förundersökningsledaren hållit var sitt litet utlägg om detta, för att få Guldgossen på rätt spår igen, säger Guldgossen:

-Det var så coolt när den lille killen tog sig ut ur rymdskeppet!

********************************

Lilla Svalan och Guldgossen är osams vid läggdags.
Lilla Svalan har olovandes tagit en bok från Guldgossens bokhylla och Guldgossen går in i lilla Svalans rum och återerövrar den. Våld förekommer från båda håll.
Guldgossen häver ur sig några väl valda ord och lilla Svalan svarar:
-Nu är du dödsdömd!

I min mapp i datorn har jag ett antal packningslistor för varierande tillfällen. Det är så smidigt att bara kunna klicka fram en lista, göra några små modifieringar vid behov, och så printa ut och börja packa. Ångesten inför att glömma något viktigt är reducerad till ett minimum och det går snabbt och smärtfritt.

Listorna är:
Bröllop
Båtsemester i fem dagar
Båtsemester i tio dagar
En helg i Göteborg
En helg i Linköping
En helg med Silja line
En natt hos vänner
En natt på hotell
En vecka i Italien
En vecka i Italien med bara en kabinväska
En vecka i Italien på vintern
Fyra veckor i Europa med bil
Kolmården
Legoland
Tre nätter på sommaren
Två nätter hos Falun-systern
Två nätter i Västerås
En tältnatt på sjön
Sundsvikläger
Tre nätter i fjällen

Och så en “Orginal” där alla upptänkliga saker man kan behöva ha i sin packning finns uppskrivna.

Så här ser min packningslista för veckan i Italien med bara en kabinväska ut:
I Nessesären
Tandborste, Hårborste, Två små hårsnoddar, Smycke (men det tar jag på mig, inte med mig), Armbandsur (samma sak där), Parfym (tillräckligt liten flaska för att det ska godkännas i genomgången), Smink (det blir nog ett puder och mascara bara, kanske rouge, och så puderborsten), Bindor (jag kommer ha mens hela veckan jag är där enligt almanackan), Värktabletter (Diklofenac tack) och Novalucol (om jag får huvudvärk och måste ta Diklofenac så kommer jag garanterat få besvär av magkatarren sedan).

Förströelse
Det här är en väldigt viktig rubrik!
Dagbok, Penna, Böcker att läsa på flyg och tåg, Kamera (jag tar den lilla som väger minst, tar sämst bilder men i alla fall kan ge mig minnen från resan).

Nödvändigheter
Mobilen, Mobilladdaren, Tuggummi (till start och landning), Pass, Sjukförsäkringskortet, Biljetter till flyget, Euro och Svenska pengar, Betalkort och Körkort.

Hygien
Trosor och BH. Resten får värdfolket stå för.

Kläder
Byxor (ett par på och ett par med), T-shirt (en på och två med), Tunika (förmodligen på), Tröja (en på och en med), Sockar (ett par per dag), Jacka (jag tänkte först ta min svarta kappa som är lagom tunn och rätt snygg, men Förundersökningsledaren som är mer praktiskt lagd än jag föreslog att jag skulle ta min röda regnjacka. Då slipper jag släpa på paraply, och så har regnjackan en massa mer fickor än kappan. Det är bra när man reser!)

Skor
Gympaskorna (de enda jag kan gå längre streckor i).

Sova
Nattkläder (vilket innebär långbenta pyjamasbyxor och en T-shirt), Nattsockar.

På vägen
Godis, Mackor, Dryck.

Vid väder
Vantar (ett par tunna svarta), Mössa (en skön grön), Halsduk (jag skulle vilja ta min gröna militärhalsduk men den har jag slarvat bort. Det blir kanske istället den blå bäbisfilten jag köpte vid en konkursutförsäljning för tio kronor för två år sedan. Den är jättebra som halsduk.).

Övrigt
Plastkasse (att lägga smutstvätt i), Eventuella presenter till syskonbarnen och värdparet (men jag tror inte jag hinner köpa något).

Nu ska jag gå och packa!

Igår
En pepparkaka på jobbet.
Ris till middag.

Idag
Frukost: Ett runt bröd. Alltså en fralla. Mörk.
Lunch: Ris

När jag är i Italien tänker jag inte hålla på att uppdatera bloggen med mina matsnedsprång. Jag förväntar mig att de blir många. Pizza, pasta och den underbara glassen…

Egentligen skulle jag kunna sluta med uppdateringarna redan nu. Jag åker ju snart.

Det skulle förresten passa alldeles utmärkt att sluta just idag eftersom jag ämnar vispa till en våffelsmet till kvällen…

Nu ämnar jag packa inför Italienresan.
Jag åker på lördag.

Förundersökningsledaren har åter igen gjort skäl för namnet och har bokat resa med Ryan Air åt mig.
Ryan Air stoltserar med sina billiga priser, och visst – inte är det dyrt inte. Men det är ganska störigt med alla deras dolda avgifter.

Till en början med måste man betala för att få betala resan. 5 Euro per… inte bokning utan person! Bokar vi en resa för hela familjen så tar de alltså inte ut en serviceavgift för en bokning, utan en avgift för varje familjemedlem. Det är sjukt! Att man måste betala för att få betala.

Sen är det det här med bagage. Det kostar 35 Euro att få med sig en väska på planet.
Jag tycker att jag kan klara mig med bara ett handbagage. Jag har ju en bra kabinväska jag fått av Förundersökningsledaren i julklapp.
Men Ryan Air har snävare regler för kabinväskor är andra flygbolag. 10 kilo får det väga, och måtten på väskan är också mindre.
Förundersökningsledaren har mätt så det ska gå bra.
Och jag ska packa snålt.

En vecka är jag borta. 10 kilos packning för en vecka.

Jag har pratat med min Italiensyster och hon har lovat stå för de tunga grejjorna, som schampo och deodorant, tandkräm, och tvål. Och naturligtvis handdukar och lakan.

Jag återkommer med vad jag packar ner.

Det här är inlägg nr 1971 på min blogg.

Jag föddes 1971.

Guldgossen är fortsatt förkyld. Febern är tack och lov på nedåtgående och han har inte hostat riktigt lika mycket idag, än, som i går.

Jag är hemma med honom idag. Vi får se hur det blir i morrn.

Guldgossen har en inlämningsuppgift i engelskan tills i morgon.

Han har skrivit en beskrivning av varje familjemedlem, på engelska (!) och jag har lovat hjälpa honom skriva ut bilder på oss som ska klistras in på sidorna.

Händig som jag är har jag infogat en bild i ett worddokument och sedan skrivit ut det på skrivaren.
Gissa vad jag upptäckte!

Jo, man kan ändra storleken på korten genom att dra omkring på kanter och hörn.
Om man drar lite i längden på kortet på … till exempel mig själv… så blir jag genast mycket smalare i ansiktet. Det är som ett litet trolleri!

Guldgossen hostade i natt. Det kändes som hela natten men det var det nog inte.

Jag har hur som helst inte sovit särskilt mycket. Vi hade nämligen besök i sängen av Guldgossen. Han försökte sova i sitt rum i omgångar men fick hela tiden känslan av att någon kom in i rummet och tittade på honom. Och det klart att det är svårt att sova då!

Nu är jag på jobbet och gör en insats igen. Kanske inte en fullgod insats med tanke på påsarna under ögonen, men i alla fall…

Stackars, stackars, stackars, stackars Guldgossen.

Förra veckan kom han hem med värsta krokodilsmilet och berättade hjärtknipande glatt att på onsdag, då ska det vara Wild Kids hela skoldagen.
Alla ska ut i skog och mark och tävla och fika och vandra och träffa på överraskningar.

Som han har längtat efter den där onsdagen.

I morgon är det onsdag.
Gissa vem som fortfarande har feber och måste stanna hemma i morgon!?

Det var länge sedan jag fotobloggade.
Nu kanske det inte är så att du sitter och längtar efter att se knäppa kort på mig, eller överexponerade kort på goda efterrätter, eller foton på barn i min släkt, men själv tycker jag det är ganska kul att titta på kort på andras bloggar.
Så nu får ni gilla läget, eller scrolla förbi.
Här kommer i alla fall ett långt frossarinlägg med kort från de senaste månaderna.

Mannen på taket
En vacker dag i augusti var familjen Zäta tillsammans med familjen Rana och hälsade på alla djur och bönder i mina barndomstrakter.
Medan vi andra gullade med katter och tjurar klättrade Guldgossen upp på taket på huset. Det är rätt högt, och han ställde sig längst uppe på nocken. Jag blev jätterädd men låtsades som vanligt inte om min sinnesstämning utan ropade glatt ner min son. SEN fick han skäll.

Simskoleavslutning
En inte lika vacker dag, men likväl i augusti, var det simskoleavslutning för barnen.
Det spöregnade verkligen!
Guldgossen tyckte det var okej för han är inte så ömfotade, men lilla Svalan frös så hon skakade. Jag har filmat lite också, och på filmen hörs min brutna stämma ropa uppmuntrande ord till henne:
-Du klarar det lilla Svalan! Det är snart över!
Och lilla Svalan grät ikapp med regnet men simmade sina längd och jag grät nästan jag också, av medömkan med min magra dotter och över hennes stålvilja.

Fiskafänge
Lilla Svalan kommer bli en världsberömd fotograf om några år. Här har hon lyckats fånga mig från min allra bästa sida, med fläskfiléhakan i centrum.
Det blev några bilder på fiskarna vi fick också, men de var så små så det är inget att visa upp på bloggen.
Nej, här ska jag stoltsera med stora saker, som hakor och tänder…

Föräldramöte
Minns ni föräldramötet jag skrev om? När jag först inte kunde komma på om det var Guldgossen eller lilla Svalans klass som skulle träffas.
När vi kom till Guldgossens klassrum låg det bilder och beskrivningar av alla föräldrarna på barnens bänkar och vi vuxna fick gå runt och gissa vart vi hörde hemma.

Jag erkänner att jag inte tog det på bilderna.Det är jag till höger, med blå tröja. Förundersökningsledaren har missvisande nog fått något längre hår än sin fru, i alla fall på ena sidan huvudet.
Jag liknar mest Edward Muncks “Skriket”. Kanske inte fullt så ångestfylld dock.

När jag läste den korta beskrivningen av oss kände jag snabbt igen mig.Allt stämmer till punkt och pricka. Särskilt sista meningen!

Så här skrev Guldgossen om sin far:Som ni förstår har vi det viktigaste gemensamt.
Jag noterade att Guldgossen utelämnade min ålder, precis som en sann gentleman ska göra.

Italienarna
Jag har inte bett om lov att lägga upp de här bilderna, men det är fritt fram att klaga så ska jag ta bort dem.
Det är bilder på min Italiensyster och hennes yngste son.

Min syster är så vacker.Hon är stilig och välvårdad och har fått alla de bästa dragen från mina föräldrar, som mammas smala näsa och pappas höga kindben.Det finaste hon har är ändå sina två söner.
Jag har ingen bra aktuell bild på den äldste, men här är den yngste lille solstrålen.Det är inte bara jag som är förtjust i honom. Lilla Svalan har också ett synnerligen gott öga till sin minste kusin.
Glace au four
Jag är som ni kanske begripit vid det här laget, ganska svag för efterrätter.
Glace au four är en storfavorit. Och det är inte så svårt att göra trots att det ser riktigt lyxigt och avancerat ut.

Här är receptet:
Täck botten av en form med sockerkaksskivor.
Stryk på hallon- eller jordgubbssylt, eller ännu hellre; strö över frusna eller tinade bär av önskat slag.
Lägg på en lagom mängd glass. Det behöver vara ganska tjocka skivor för att inte glassen ska smälta i ugnen. Vaniljglass är godast.
Vispa en marängsmet av äggvitor och socker. Jag vet inte riktigt hur många ägg man ska räkna, det beror ju på hur stor form du har, men till den här satsen hade jag fyra (tror jag). Räkna en knapp halvdeceliter socker per äggvita. Först vispar man vitorna till hårt skum och sedan vänder man försiktigt ner sockret och vispar så lite som möjligt.
Bred marängsmeten över glassen. Det är viktigt att det täcker helt och hållet.
Sedan ska anrättningen in i ugnen på högsta möjliga temperatur och stå inne tills den blivit gyllengul.
Och så gäller det att äta direkt, innan hela härligheten smälter.

Det går bra att göra i portionsglas också.

Skor
Vi har för mycket skor.
Eller så behöver vi bara några skohyllor till.

Döm själva:Längst bort skymtar mina snygga röda gummistövlar, Förundersökningsledarens rejäla stövlar och längst inne i hörnet, dolda från kameran, står mina vandrarstövlar. Jag ser också lilla Svalans foppisar där borta, och så ett bar lägre gummistövlar som tillhör Förundersökningsledaren.
Högst upp på skohyllan står Förundersökningsledarens kängor, ett par nya finkängar som tillhör lilla Svalan och så Förundersökningsledarens snyggskor. På nästa plan står Guldgossens snyggskor, och två par tennisskor som tillhör lilla Svalan.
Längst ner står ytterligare ett par tennisskor, i blå mocka, som lilla Svalan använder som snyggskor, och så är det nog ett par tunnare skor som är Förundersökningsledarens, och så mina vardagstennisskor.
Bredvid skohyllan står Förundersökningsledarens träskor.
På golvet finns två par vinterkängor som lilla Svalan använder och ett par som är Guldgossens. Jag ser också lilla Svalans nästan urväxta stövlar, ett par av Förundersökningsledarens höstskor, mina Graningekängor och lilla Svalans skoltennisskor. Ock så ett par rejälare tennisskor som Förundersökningsledaren använder till vardags, mina vanliga tennisskor med inlägg, Guldgossens skoltennisskor och slutligen mina slit-och-släng-tennisskor som jag använder när jag jobbar i trädgården.

En glad kusin
Måste visa en riktigt glad liten kille som var och hälsade på oss i fredags. Han är inte gammal men kan redan rulla på R:en.

Kalastårta
Sista bilden för idag blir på mitt senaste bakverk.
Det är tårtan jag tog med till 50-årskalaset vi bjöd in oss till i lördags.
Gissa vilken bokstav födelsedagsbarnets namn börjar på…

Lilla Svalan har fått med sig två klasskamrater hem. Jag har fått förmana Guldgossen att inte beblanda sig med dem…

Lilla Svalan visar runt i huset.
“Här är mamma och pappas sovrum. Dom brukar inte bädda.
Här är mitt sovrum. Jag bäddar inte heller.
Här kan ni kissa om ni behöver, och det finns en toalett till där nere.
Här är köket, med kylskåpena.
Och det här spännande rummet är kontoret. Där sitter pappa framför datorn och mamma pysslar.”

Efter en liten stund ledsnar kompisarna och säger:
“Lilla Svalan, du behöver inte berätta så mycket. Kom så leker vi i stället.”

Sedan är det dags för mellanmål. Smörgås och O´boy.
Lilla Svalan är det perfekta värdinnan. Hon serverar O´boy och smörgåsar och skickar runt smör och ost och konverserar sina gäster obehindrat.
“Nu ser ni lite blyga ut. Ja, jag kan se det på er förstår ni. Men ni behöver inte vara blyga. Min mamma är jättesnäll.”

Frukost
En smörgås.
Två digestivekex.

Mellanmål
En knäckemacka.

Lunch
Ketchup och makaroner.

Mellanmål
Ca 1 dl äpplecider.

Middag
Ett taccobröd.
Några taccochips.

När jag försiktigt väckte lilla Svalan i morses ställde hon en helt naturlig morgonfråga. Det var något helt förväntat och fullkomligt självklart, en fråga man naturligtvis måste ställa när man nyvaken ser sin ömma moder lutad över sängen:

-Vad är en förfader för något?

Guldgossen har fått feber i kväll.
Vi blir hemma i morgon också.

Och då har jag lovat Förundersökningsledaren att stryka lite, och inte bara spela biljard med Guldgossen…

Nu strömmar Kadawathas musik ur högtalarna igen.
Särskilt låten Agape. Den är suggestiv och medryckande och känslosam och jättebra och jag vill höra den om och om och om igen.

Tack och lov att Förundersökningsledaren inte är hemma. Han gillar omväxling. Jag tycker variation är överskattat.

Igår pratade jag med basisten i bandet och berättade vad bra jag tycker musiken är.
Han satte då allvarliga griller i huvudet på mig genom att fråga när min CD kommer. Det är fler som frågat och jag svarar alltid att jag varken har tid eller pengar att göra något sådant, inte kunskap heller för den delen. Jag kan egentligen bara sjunga.
Men nu sa basisten att det faktiskt inte är så svårt, och att han kan tänka sig vara producent om Förundersökningsledaren och jag vill göra något. Han tyckte också att vi skulle passa på nu, och inte vänta tills jag blir gammal och grå och rösten tar slut.

Aaaahrrrghh! Det är så frestande att börja tänka i de där banorna, medan tvätthögarna växer och smutsdisken samlas på köksbänken.

Jag funderar på om man ska vaccinera sig mot svininfluensan eller inte.

Först tänkte jag att det var bättre att låta bli eftersom:
1. Vaccinet inte är tillräckligt utprovat efter vad jag förstått.
2. Om man blir sjuk är det inte värre än en vanlig influensa.
3. Om det kommer en andra och värre våg av influensan och är man inte immun mot den om man vaccinerat sig men det är man om man haft sjukdomen under dess första våg.

Nu har jag börjat tänka om eftersom:
1. De jag läst om som varit sjuka haft en besvärande kruppliknande hosta som suttit i under tre veckor, och det låter inget vidare.
2. Det är en solidaritetsgärning att vaccinera sig.
3. Guldgossen har ibland astmasymptom och tar medicin som är förebyggande mot astma. Räknas han då till riskgrupperna? I så fall är det ju idiotiskt om inte hela familjen vaccinerar sig.

Jag har ringt vårdcentralen som ringer upp mig under eftermiddagen. Jag ska fråga
A. Om de tror att Guldgossen är en riskgruppsperson.
B. Om det är lämpligt att vaccinera sig när man är förkyld eller om man bör vänta.

Uppdate:
Guldgossen tillhör inte riskgrupperna eftersom han bara använt astmamedcin i två och inte tre år.
Och man ska inte vaccinera sig när man är förklyld eftersom imunförsvaret då redan är aktivt och vaccinet inte får avsedd effekt, plus att man kan bli rejält sjuk.