Zäta

Vill ni veta hemligheten bakom riktigt goda bullar!
Jag menar förutom självklarheter som att använda så lite mjöl som möjligt och att låta bullarna jäsa på plåten alldeles lagom länge.

Hemligheten är naturligtvis att ha i så mycket gott som möjligt.
Jag brukar blanda smör, strösocker och vaniljsocker och bre ut ett inte allt för snålt lager på den utkavlade degen. Sedan doftar jag över ordentligt med kanel och som grädde på moset river jag över mandelmassa. Sen är det bara att rulla och skära.

Det allra vikitigaste för att få så där kalasgoda bullar är dock följande:
Att kavla tunt och långt.

Jag delar en vanlig sats på 5 dl mjölk i fyra delar och varje del kavlar jag ut så tunt som möjligt, tunnare än en pizzadeg, men inte till en kvadrat utan till en rejält avlång rektangel. Sedan rullar jag ihop den från kortändan och då blir resultatet små fina bullar med många, många lager med gott, gott emellan.

Jag började baka vid sjutiden. Vid halv tio kom Guldgossen ner från övervåningen och provsmakade första plåten tillsammans med mig och ett glas mjölk. Han hade inte lyckats somna när det luktade så förödande gott i huset.

Nu är klockan elva och jag har just fryst ner resultatet och kommer vandra iväg med 40 bullar till kyrkan i morgon. 40 bullar är kanske lite snålt med tanke på att jag bakade 105 stycken, men i Bibeln talas det en del om att ge tionde så 40 bullar är ändå ett tionde med råge…

Det ska vara mycket kanel.

En väljäst deg är första stegen mot goda bullar.

Man blir väldigt kissenödig av kaffe.

Det har sina fördelar att vara med i en församling med aktivt ungdomsarbete.

Vecka sju har vi sportlov häromkring. Sportlov betyder ofta skidläger om man är ungdom och involverad i församlingen, och gillar vintersporter…

I år har det varit så många som velat följa med på Sälen-lägret att ungdomsledarna trixat in 20 extraplatser på resan. De har ordnat transport, sängplatser, liftkort (antar jag) och mat men det är en sak som inte ordnat sig än.
I söndags fick en av ungdomsledarna två minuter på sig under gudstjänsten för att framföra en vädjan. Han ville ha hjälp med att baka bullar. Jag vet inte hur många bullar det kan tänkas gå åt till 20 hungriga ungdomar som förmodligen fikar några gånger om dagen i en veckas tid, men det blir väl några hundra i alla fall.

Så ikväll ska jag hem och baka bullar direkt efter jobbet. Jag gillar verkligen bullbak. Det luktar gott, det känns bra i husfrutarmen och det ger ett högst påtagligt och förhoppningsvis välsmakande resultat.
Jag tänker mig två satser bullar, en till lägret och en till min frys. Baket hade aldrig blivit av om jag inte känt mig manad att förgylla tillvaron för de hungrande ungdomarna.

Det har sina fördelar att vara med i en församling…

Jag är fortfarande trött, även om det inte är lika lôet som igår.

Igår kväll gick jag och la mig tidigt. Samtidigt som barnen till och med. I samma säng faktiskt…

Jag läste Pelle Svanslös för mina telningar en bra stund innan jag beodrade full släckning och sedan slocknade jag snabbt själv också, med ett varmt barn på varje sida.

När Förundersökningsledaren kom för att lägga sig lite senare (eller ganska mycket senare eftersom han lagat torktumlaren under kvällen) möttes han av sinnebilden av lycka där nästan hela familjen låg hopkurad i dubbelsängen.
Den del av familjen som han själv utgjorde fick dock inte plats så han var tvungen att portionera ut barnen till sina respektive sängar, och även fösa över mig på min egen sida innan han äntligen själv kunde ta plats mellan lakanen.

Det tog en månad, men nu har jag lärt mig att skriva -09.
I jobbet datummärker vi alla våra anteckningar och att skriva 3/2-08 har varit mycket lättare än 3/2-09.

Tänk att bara en enda liten siffra kan ha så stor betydelse, och vara så svår att få till. Det sitter liksom i fingrarna.

Just nu läser jag Jan Guillous bok “Men inte om det gäller din dotter”.

Jag har funderat på att ge ett litet omdöme om boken men dragit mig för att skriva något bara för att herr Guillous efternamn är så svårstavat. Nu har jag i alla fall tagit reda på rätt stavning, och nu kommer jag inte på vad jag vill skriva om boken.

Jag har alltid gillat Guillous böcker. Han skriver lättfattligt och oftast utan omsvep och den sakliga ton han håller brukar inte förta spänningen i handlingen.
Men när det gäller “Men inte om det gäller din dotter” så är jag inte lika medryckt som jag brukar bli. Den här gången har författaren valt att föra handlingen framåt genom flera olika personers synvinkel. Det är visserligen ett litterärt grepp som brukar gå hem, men istället för att nyansera historien blir den urvattnat tunn och ointressant.
Hamilton har förvandlats från en självklar huvudperson till någon slags märklig mysfarbror som tillhandahåller internationella kontakter och däremellan agerar husmor på sin stora herrgård.

Nu börjar boken närma sig sitt slut och jag ser fram mot att det i alla fall ska bli någon sorts spännande slutknorr. Om inte så blir jag rent av besviken.

I söndags gjorde jag mig verkligen i ordning innan jag for till gudstjänsten.

Jag var nyduschad och nyfrissad (och som ni vet nytonad) och välklädd. På fötterna bar jag mina svarta mockakängor, på benen mina svarta leggings med svarta benvärmare över, lite högre upp min nya svarta kjol med tunnt böljande tyg och en innerkjol. På överkroppen hade jag klätt mig i en grå kortärmad tunika med midjeknytning och så min nya mörkgrå kavaj.

När jag klev in genom glasdörrarna till kyrkan kände jag mig nästan lite förväntansfull, bara för att jag tyckte att jag var så fin, i alla fall ovanligt välklädd för att vara jag.

Tre och en halv timma senare lämnade jag kyrkan något mer slokörad. Inte en enda person hade sagt någonting om varken hår eller kläder. Det var bara den älskade Förundersökningsledaren som lett uppskattande med det där lite extra stjärnögda i blicken.

Ojojoj… vad jag är ännu tröttare nu.

Jag vågar inte ens blinka för då kommer jag hinna somna.

Fy vad jag är måndagstrött.

I höstas betydde måndagstrött att jag och Förundersökningsledaren suttit uppe och sett på film på söndagskvällen. Även om möjligheten att sluta titta efter ett tag och spela in resten alltid diskuterades så blev det ändå alltid så att vi satt kvar och tittade klart.

Idag betyder måndagstrött att jag har legat vaken och läst för länge. Just nu läser jag “Men inte om det gäller din dotter”. Oavsett kvalitet på boken jag läser är det så svårt att släcka lampan och komma till ro när bokstäverna gnager sig in i hjärnan och bildar bilder som bara vill matas vidare.

Jag känner mig tömd, nästan dränerad.
Samtidigt är det en skön känsla. Jag är lättad, förlöst.

Jag kommer precis från toa.

Mina tröjor blir alltid noppriga på sidan av brösten. (Inte insidan…) Jag vet att det beror på att jag sitter och skriver på tangentbordet hela tiden och då vilar handlederna mot det gelfyllda handledsstödet och armarna följer liksom med och hamnar precis bredvid brösten. När tyget i ärmarna gnids mot tyget vid bysten så uppstår naturligtvis nopprorna.

Det är alltså fullt förståeligt att mina tröjor uppvisar två tydliga nopperområde, men det är så FULT!
Min sköngröna knäppetröja som jag köpte alldeles nyssens, har redan blivit nopprig!

Om jag inte hade haft en lite för tunn plånbok, ett samvete och … en kropp, så hade jag ätit semlor varje dag.

Guldgossen fick med sig hemuppgifter om bronsåldern att göra klart. Naturligtvis passade jag på att läsa igenom vad han skrivit i sitt arbete. Det handlade om hur bronsåldersmänniskorna levde, var de bodde, vad de åt och om deras religion. Av det Guldgossen har skrivit framgår det att skolan har lärt ut att bronsåldersfolket tillbad solen för att de ville ha det soligt och varmt, och att de offrade bronssköldar i sjön.

En märklig fråga fanns med i häftet:
“Vad skulle du offra, och varför?”

Jag vet inte om läroboksförfattarna har tänkt sig att de nioåriga eleverna ska försöka leva sig in i tänket hos bronsfolket eller om de vill att de ska sätta sig ner och göra en djup reflektion av sina egna liv. Jag tror inte att jag själv skulle kunnat svara på den frågan. I alla fall inte på två rader, och inte i en lärobok.

Guldgossen hade svarat:
500 kr – för att få bo med min familj.

Har jag nämnt att jag älskar den gossen!

Igår avtackades en pastor efter gudstjänsten. Han har varit pastor i en av församlingsgrupperna och har nu valt att gå vidare till nya spännande uppgifter i livet.

Som avslutning på gudstjänsten sa mötesledaren att nu var vi alla välkoma till församlingsvåningen på fika för nu skulle vi fira att Lars sagt upp sig.

Jag är ganska övertygad om att alla i lokalen kom på hur tokigt det lät ungefär en halv sekund innan mötesledaren själv hörde vad han sagt. Det var en halv sekund av pinsam tystnad.

Ingen feber idag. Varken hos mig eller lilla Svalan. Jag hade bara 37.6 och det är inte feber i min värld.

Däremot har jag rätt ont i halsen. Jättelämpligt med tanke på mitt jobb.

Igår kväll, när min lilla hostande och snörvlande lilla Svala gick och la sig utfärdade hon en mycket viktig regel för morgondagen.

Oavsett hur sjuk hon eventuellt skulle vara ämnade hon ändå gå till skolan idag.

Idag åker nämligen hennes klass skridskor borta på isstadion – hela dagen.

Här går jag och oroar mig för att lilla Svalan ska bli sjuk och så är det jag som får feber.
38,4 grader hade jag i morses.

Familjen Zäta har just sett the Grand Final av Körslaget. Barnen är besvikna över att inte Eriks kör vann.

Guldgossen förklarar varför:
-Han skulle ju ge pengarna till dom som var i huset där skorstenen höll på att trilla av!

Nyckeln till mitt hjärta-Helena hjälpte mig på traven. Nu har jag åtminstone ett arbetsnamn på min bok:
“Vardagsbetraktelser och vitlöksbaguetter”

Jag är inte helt nöjd än, dels för att det inte förekommer så där jättemycket vitlöksbaguetter, i alla fall inte förrän i senare hälften av boken, och dels för att det käns förmätet att kalla mina dagboksliknande inlägg för betraktelser.

Men det känns i alla fall lättare att tänka sig att det eventuellt kommer bli en bok, någon gång, så småningom, nu när det finns ett arbetsnamn.

Jag har börjat att hämta hem inlägg från bloggen och lägga ihop i ett vanligt worddokument. Någon dag när som helst nu kommer jag kanske även ta mig i kragen och kolla upp hur man gör för att få till ett passande format som passar in hos vulkan.se.

Det är mycket lägga och passa här. Kanske jag borde passa på att lägga mig! Nej, klockan är bara sju så jag väntar allt några timmar till…

För mycket frågor och tvivel?! Kan man tro när världen ser ut som den gör? Finns verkligen Gud?
Hur ska jag orka leva som kristen när det finns så mycket regler i Bibeln som jag borde följa? Jag är inte värdig. Jag är inte helgad. Jag är inte.

Men skit i det då!

Du är lika älskad ändå. Det enda Gud någonsin begär av dej är att få älska dig. Han gör det reservationslöst.

Sen får allt det andra komma efterhand. Det är inte så lätt att leva som kristen. Men det är minst lika svårt att inte vara det.

Det är helt okej att kapitulera och kapsejsa ibland, när livet eller våra egna tankar eller vad det än vara månde, försöker välta båten.
Men om du ska drunkna, se till att drunkna i Jesu kärlek och nåd. Då blir du uppspolad på land när det är dags att börja om igen.

Hur klarade de sig förr i tiden. Jag menar förr – när det inte fanns torktumlare!

Vår torktumlare har pajjat. Jag vet inte hur och förvånansvärt nog är inte ens Förundersökningsledaren helt säker på orsaken, men den låter som ett mindre tröskverk när man startar den så den är i alla fall helt uppenbart trasig.

Nu hänger det fullt med tvätt på tvättstrecken i tvättstugan (och då hör jag ändå till de fåtalet lyckligt lottade som verkligen har ganska väl tilltaget med hängutrymme) och på alla galgar i hallen hänger trosor och på alla stolar runt middagsbordet hänger det kalsonger.

Det är tur att vi inte ska ha gäster idag. Kan man vara säker på att gästerna vill komma tillbaka om de tvingas avnjuta middag eller fika med en blöt kalsong i nacken?

Jag tror jag ska tända en brasa så att tvätten torkar fortare.

Idag har jag och lilla Svalan en dag för oss själva. Förundersökningsledaren och Guldgossen är med vänner på båtmässan i Göteborg.

Jag hade planerat upp större delen av dagen enligt nedanstående schema:
Sovmorgon
Frukost
Lilla Svalan på barnkalas och jag hemma och pärlar
Lunch på McDonald´s
Någon timma i badhuset (Lilla Svalan har längtat och väntat sååå länge.)
En avslappnad eftermiddag med hemmapyssel
Någon typ av förtäring
TV-mys

När lilla Svalan kröp ner hos mig i sängen klockan halv nio och vi låg och slumrade en stund tillsammans och höll varann i handen förstod jag genast att vi skulle bli tvugna att rucka på en av punkterna, i värsta fall två.
Lilla Svalan lät nämligen mer förkyld än hon gjordegår morses. Hon snörvlade och hostade och lät ännu hesare.

Jag tempade henne före frukost och glädjande nog visade den digitala febertermometern bara 37.5 så vi behövde inte ställa in kalaset. Däremot blir det inget bad, det tycker till och med en hårdhudad mamma som jag skulle vara att utmana ödet för mycket. Uppenbarligen är ju dessutom lilla Svalan bara i början av en förkylning och då är det inte läge att utmana virusinvandanterna för mycket.

Nu har jag äntligen gjort klart mitt lila armband med oändligt antal berlocker (jag skulle kunna räkna dem så jag överdriver väl en smula) och det blev precis så lagom klirrigt och maffigt som jag hade hoppats.
Det är fortfarande mer än en halvtimma kvar tills jag ska hämta lilla Svalan från kalaset så nu ska jag utnyttja tiden till att börja laga hennes tjockebyxor. Det är första gången jag upplever att den buttre mannen på torget sålt något med riktigt dålig kvalitet. Byxorna har efter bara någon veckas användning gått sönder både i grensömmen och på båda knäna.

Nåja, nu när vi inte ska åka till badhuset hinner jag kanske laga byxorna tillräckligt för att de ska kunna användas på måndag igen.

Svallvågorna efter diskussionen på jobbet slog mot stranden. Stranden utgjordes av vårt middagsbord här hemma.

Jag: -När du blir tolv år, Guldgossen, måste du vara hemma själv om du blir sjuk.
Det är ju inte klokt egentligen. Alltså, är man förkyld så är det väl okej, men tänk om det är maginfluensa. (Jag fortsätter vänd om Förundersökningsledaren.) Ska Guldgossen behöva ligga här hemma själv och kräkas då! Jag tycker tolv är alldeles för tidigt. Då går man ju bara i sexan. Jag tycker gränsen kunde gå lite högre upp.

Guldgossen (med eftertryck): -Jaa, varför inte arton år!

Igår kväll var vi hos mina föräldrar. Först och främst för att få träffa Falun-systern och hennes fästman.
Min mamma bjöd dock in oss lite tidigare för att vi skulle hinna premiärbasta i deras bastu.
Pappa har platsbyggt provisoriska lavar i furu i den lilla bastun och nu kunde man ledigt sitta två personer där inne. Furu är ju inte rätta träslaget för bastulavar men asken ligger och torkar. Jag blev mäkta imponerad av pappas snickarkonst. Lavarna var mycket välgjorda, med snidade runda kanter för knävecken och en bekväm liten utbuktning för svanken. Naturligtvis glömde jag berömma honom för hantverket.

Njuta glömde jag dock inte. Våra två timmar på övervåningen hos mina föräldrar blev en hel spa-upplevelse. Lilla Svalan och jag bastade först. Vi sprang ut och in ur bastun några gånger och tog en sval dusch emellanåt, och när vi kände oss färdiga med bastandet duschade och tvagade vi oss grundligt. Lilla Svalan tvålade mig på ryggen och jag tvålade henne.

Medan det var “gossarnas” tur inne i hettan smorde vi “flickor” in oss med hudlotion och kammade håret och satt en stund i ett par goa fåtöljer utanför badrummet och språkade med min mamma och hade det allmänt trivsamt och skönt.

Lagom till att Falun-systern med fästman anlände var hela familjen Zäta rena och fina. Då vankades taccos (och Let´s Dance) och mera trevligt umgänge. Och när alla deltagarna dansat klart (alla presterade utöver det vanliga utom stark-Magnus som jag tyckte närmast gick bärsärk med sin dam) fick jag håret tonat av min syster.
Det är inte klokt vad skönt det är när någon pysslar med ens hår. Höjden av lyx, om ni frågar mig. Resultatet blev också bra. Jag tycker kanske att det är lite mörkt men det ska visst dämpa sig efter några tvättar. De utlovade guldreflexerna som paketet talade om, där färgen täcker de grå, ser jag inte till men det betyder väl förmodligen att jag inte hade så många grå att täcka som jag själv befarat.

Nu är det lördag förmiddag och jag känner mig fortfarande lite sådär loj i kroppen efter gårdagskvällens alla njutningsmoment. Och jag har ingen huvudvärk. Bara en så´n sak!

http://annicasdagar.blogspot.com/2009/01/en-olycka-hander-ju-sa-latt.html

Lilla Svalan var ynklig i morses. Hon hostade, var snuvig och hade ganska ont i halsen. Hon kunde knappt prata och var väldigt rosslig. När hon hostade lät det så där skrällande och lung-ut-och-in-vändande att jag bara ville hålla om henne tills det gick över.

Jag bjöd henne på vatten och strök hennes panna och…
…hämtade febertermometern.

37.0

-Du får gå till skolan idag lilla Svalan.
-Men jag vill vara hemma. Jag känner mig så konstig.
-Det är bara för att du inte ätit frukost än. När du ätit lite så kommer det kännas bättre i halsen ska du se.

Jag är en stenhård mamma.
Men hon grät inte när jag lämnade henne utan var själv övertygad om att hon snart skulle må bättre. Och jag lovade att hon skulle få ringa mig om hon inte kände sig pigg, och jag pratade med hennes lärare som försäkrade mig att de skulle hålla ett extra öga på henne.

Nu är klockan tjugo i elva.
Ingen liten Svala har ringt.

Jag gillar verkligen Let´s Dance. Kanske är det sagan om prinsessan på ärten, och den fula ankungen, och Tummelisa… men visst är det nå´t visst med att få se klumpiga kylskåp och stela pinnar efter några dansveckor förvandlas till taktfasta muskelknippen och följsamma primadonnor.

Ikväll vet jag dock inte om jag prioriterar att titta på TV överhuvudtaget.
Ikväll kommer nämligen min Falunsyster och hennes fästman och stannar till hemma hos mina föräldrar innan fortsatt resa till fästmannens bror i Alingsås. Jag älskar mina systrar och träffar dem alldeles för sällan så ikväll blir det känslomässig fest!

Och för att bättra på festen ytterligare: I går kväll ringde min mamma och erbjöd oss att komma lite tidigare för att basta. Mina föräldrar har totalrenoverat övervåningen i sitt hus och bland annat byggt en bastu. Att vi gärna kommer och provar den är ett understatement.

Jag är fin för Du har skapat mej,
jag är dyrbar för Du älskar mej.
Skön är jag i Dina ögon,
en ädelsten i Din hand.

Därför kan det kvitta om någon säger
att jag är värdelös och dum.
In i mitt hjärta viskar Du sanningen;
att jag är mer värd än guld.

Det verkar bli en fin dag, trots huvudvärken.

Jag har jobbat riktigt redigt och känner mig som en duktig flicka.
Och ikväll har jag INGET inbokat. Kanske hinner jag göra klart mitt klirriga lila armband som jag pillat med så länge. OM jag blir klar lovar jag att lägga upp en bild, i alla fall om några dagar…

Jag har hittat en ny kärlek.

Nu är det inte bara vitlöksbaguetter och rekorderlig äppelcider som ligger mig extra varmt om hjärtat.

Sweetie heter min nya favorit.

Jag struntade i städmötet igår kväll. Huvudvärksattacken fick mig att ragla runt i köket när jag röjde undan efter middagen och jag insåg att jag varken skulle tillföra något eller lyckas ta in presenterad information.

Läste det här inlägget hos ljuva Helena:

http://hemljuvahem-helena.blogspot.com/2009/01/arets-forsta-semla.html

och blev konstigt nog vådligt sugen på semlor.

Som tur är fick jag en halv vitlöksbaguett av vår datanörd på jobbet. Nu klarar jag mig nog till i morgon.

Det här är inlägg nummer ettusentvåhundratrettiofyra.

Nu kommer jag inte att ha lika kul igen förrän om ettusenetthundraelva inlägg.

Förundersökningsledaren har just köpt en gitarreffekt. Han ringde och diskuterade köpet med mig. Jag tycker absolut att han ska satsa på grejjer till guran. Han spelar ganska mycket och tycker att det är kul.

Själv motiverar han köpet med orden:
“Det kan va roligt att göra lite ljud.”

Det tyckte även Guldgossen när han stod i badrummet i morses och gav väder…

I går eftermiddag, då jag vidbränd, huvdvärkande och allmänt misströstande satt och harvade på jobbet, fick jag plötsligt en känsla av att lilla Svalan trillat och skadat sig. Jag kände det väldigt starkt och såg en bild i hjärnan där hon låg på golvet i gympasalen på skolan.

Det var märkligt och tämligen fånigt eftersom hennes klass bara har gympa på tisdagar. Jag bliv inte kvitt bilden med detsamma, trots att förnuftet berättade för mig att hon inte befann sig i gympasalen i verkligheten.

När jag kom hem igår och satte mig vid dukat bord var det första lilla Svalan berättade att hon hade trillat av en plint när fritids varit i gympasalen på eftermiddagen. Hon upplevde själv att hon svimmat, och hade ont i huvudet en stund efteråt. Senare kände hon sig okej igen och när jag undersökte henne fann jag inga skador.

Att vakna med huvudvärk dömer dagen på förhand.

Jag stressade i affären. Fick naturligtvis tag på en kundvagn med dragning åt höger så att jag styrde in i alla hyllor med makaroner, potatismos, såser, kryddor…
Jag träffade också en bekant, en härligt positiv tös, som jag pratade med en liten stund.

När jag äntligen kom hem var klockan redan tjugo i sex.
I dörren möttes jag av matos.

Förundersökningsledaren hade redan lagat maten och alla satt vid bordet och väntade på mig.

Tyvärr har inte den goda (jag och Förundersökningsledaren festade loss på pastasås med lax medan barnen fick sina efterlängtade fiskpinnar) maten lyckats dämpa min huvudvärk, som nu börjar närma sig migrängränsen, med illamående och yrsel, men i alla fall. Det var gott och flott och ömt.

Och så måste jag handla på vägen hem.

Och när jag kommer hem måste jag genast laga mat för Förundersökningsledaren måste få gå ut och gå, det har han längtat efter i flera dagar.

Och sedan måste jag äta fiskpinnar för det har jag lovat barnen till middag.

Och sen, redan klockan sju, ska jag vara i kyrkan igen på information om städning. Jag är nästan beredd att påstå att jag avskyr städning. Men vi ska bland annat prata om hur vi kan få fler församlingsmedlemmar att engagera sig och vara med och städa, så att man inte behöver städa lika ofta, och det tycker jag sannerligen är ett behjärtansvärt snackämne.

Har varit duktigt okoncentrerad och helt enkelt lite “borta” större delen av eftermiddagen. Visst, jag har huvudvärk och är trött, men det känns inte som hela förklaringen.

Jag orkar inte samla mina tankar. Jag orkar inte prestera. Jag orkar inte prata. Jag orkar inte orka. Och jag orkar inte bry mig om att det är så.

Jag tror jag just strök förbi den fruktade väggen.
Och jag tror autopiloten är trasig.

Äter en päronsplitt jag hittade i frysen på jobbet.
På pinnen står det:
Vem har semester 364 dagar om året?

Jag gissar på den Röde.
Om tre bett vet jag det rätta svaret.
Spännande!

Oj!

En tävling till.Vad gillar ni den här?
Jag gillar!

Du kan också tävla, på:
http://alvashus.blogspot.com/2009/01/tvling.html

Nu ska här tävlas igen!

Den här koppen vill jag ha:Blir du lika sugen som jag så kan du tävla här:
http://skonagrona.blogspot.com/2009/01/vr-frsta-tvling.html

Det tar tre minuter från det att jag rullar ut med bilen från garaget tills dess jag parkerar vid skolan.

Det tar åtta minuter att köra från skolan till jobbet.

Lidköping är inte så stort…

Idag är det kallt.
Jag kände hur det nöp till i både kinder och näsa när jag lotsade barnen över skolgården i morses. Lilla Svalan hade för en gångs skulle knäppt jackan ordentligt och det var jag glad för.
Mindre glad blev jag när hon vägrade ha på sig jackan på väg till frukosten. Jag var tvungen att gå och hänga upp den på hennes krok, medan hon lovade att springa för att inte vara ute i kallheten så länge.

När jag i värsta curlingstil hängt upp både Guldgossens väska och lilla Svalans väska och jacka (vi kom så sent till skolan att de var tvugna att gå direkt till matsalen) så gick jag raskt till bilen för att ta mig till jobbet. Under min lilla promenad såg jag hur lilla Svalan fanns mitt i flocken av barn som i maklig takt förflyttade sig mot matsalen. Tempot de höll var så långt från “springa” man kan tänka sig en svinkall onsdagsmorgon.

Igår kväll hade vi årets första samling med Tillväxtgruppen.
I kväll är det årets första Tillväxtgruppsledarsamling.

Vilken tur att vi hann börja, så jag har något att berätta om i kväll.

Åt precis en clementin som förmodligen är den godaste jag ätit i hela mitt liv.

Den var söt som kolasås, uppfriskande som en mintsprejad kyss och läcker som en välförpackad och efterlängtad chokladbit.

MUMS!

Hur gick det här till?

Ända sedan före jul har jag och några flickvänner på jobbet pratat om att åka ner till Göteborg en lördag och förlusta oss. Jag ser verkligen fram emot detta. Tänk en hel dag med fniss och shopping och god mat och varken män eller barn så långt ögat kan nå!

Men nu är frågan om jag verkligen kommer kunna följa med. I morses gjorde jag en djupdykning i almanackan och konstaterade att jag bara förfogar över fyra lediga lördagar fram till juli. Antingen är jag eller Förundersökningsledaren upptagen under de resterande 18!

Tretton!

Det var så många sånger vi sjöng igår eftermiddag i Betania i Skara.
Och det gick väl bra. I alla fall någorlunda. Godkänt åtminstone…

Alltså, Förundersökningsledaren kom bort sig lite ibland och spelade lite fel, och jag lyckades inte få till den där klara, krispiga rösten som jag gillar bäst. Det gick ganska bra fram till fika-pausen. Under fikat satte jag en muffinssmula i halsen och sedan blev jag lite harsken. (Sådär så att man bara behöver harkla sig och svälja och hosta hela tiden.)

Jag hoppas att vi lyckades leverera något med behållning för dem som var där.

Det låter naturligtvis förmätet att säga att fikat var den stora behållningen för mig, men det var i alla fall det jag kommer minnas bäst av eftermiddagen.
Församlingens damer (och kanske herrar, vad vet jag) hade bidragit med en uppsjö olika sorter och det var bara att välja och vraka och äta så mycket man tyckte att man orkade eller kunde med. Varje kaka kostade 5 kronor och kaffet kostade 10, saften var gratis.
Vi som var “tillresande” blev bjudna på serveringen och det var verkligen en förnämlig sådan. Så mycket gott!
Och vilken bra idé!

Nu skulle jag vilja sno idén och ordna musikcafé i vår kyrka, med en massa goda kakor. Det är ju inte nödvändigt med musik heller. Man kanske kan visa en film eller bara sitta och prata.

Tankarna på en eventuell bok ligger och gnager i hjärnan. Jag skulle tycka det vore såååå roligt att ha gett ut en egen bok, även om den inte är framfantiserad och bakgrundsfaktaarbetad, utan bara består av mitt eget liv.

Men jag drar mig för allt arbete. För det första vet jag ju inte hur det funkar att ge ut en bok via Vulkan, som är det där finemangiga förlaget som låter okända och medellösa författare eller i alla fall wanna-bee-författare, att leka författare för i princip bara tryckkostnaden. Kanske ska man använda någon av dem given mall för att få till det. Jag misstänker att det inte bara är att skriva på och hoppas att texten som genom ett trollslag hamnar i rätt ordning, med snygg sidbrytning och överskrifterna högst upp på sidorna.

För det andra har jag fått för mig att om jag nu ska göra en blogg-bok så måste den innehålla mer text än vad bloggen gör, för annars kommer ingen människa vilja läsa den. Och det innebär såklart en fasa massa merarbete i form av nytänkande och kom-ihågande.

Och så är det det där med namnet. Vad skulle boken heta?
Är det någon som har ett bra förslag? Jag har funderat på “Zäta” och “Mitt liv som mig själv”, “Mitt eget liv”, “Zäta i bokformat” och en massa andra mer eller mindre fåniga namn.
Jag kan ju inte skriva en bok om jag inte vet vad den ska heta, eller…

Jag har lämnat Guldgossen och en, för dagen förnöjd lilla Svalan till skolans vård och utmaningar, och går med långsamma, dröjande steg tillbaka till bilen. Den makliga takten kommer sig av att jag vill suga ut den sista lilla resten av helgkänsla innan jag kastar mig in i arbetsveckan på nytt.

Helgen har varit alldeles för kort. Jag har inte varit hemma så mycket och har liksom inte hunnit landa, varken i mig själv eller i hemmet, eller i familjen. Och nu är det redan ny vecka och det är meningen att jag ska vara pigg och fräsch, ha laddat batterierna och startat om hjärnkontoret.
Jag tycker inte att jag kan leva upp till någon av de delarna.

Om helgen var en karamell, så har jag knappt hunnit stoppa den i munnen ännu, än mindre känna smaken, och definitivt inte fått del av sockerchoken…

Nu har jag suttit och funderat ut i vilken ordning vi ska ta sångerna i morgon kväll. Jag har skrivit ihop ett litet program med några korta prator mellan låtarna.

I morgon ska nämligen Förundersökningsledaren och jag åka ända till Skara och sjunga i en kyrka på en cafékväll. Det var åtta år sedan vi var och sjöng i den församlingen senast, så nu har vi laddat med massa sånger för att ta igen förspilld tid…

Det kommer bli som i den gamla historien:
“Huka er i bänkera, för nu laddar han om!”

Jag som aldrig brukar handla kläder till mig själv.
Och så tipsade kollegan om att det var halva reapriset på Lindex. Då var jag ju såklart bara TVUNGEN att gå dit och kolla.

Jag var nog i affären en timma. Och hittade massor.

Svart- och vitrandiga leggings till Lilla Svalan för 15 kr.
En långärmad sköngrön topp till mig för 35 kr.
En mörkgrå finkavaj för 175 kr.
En svart filtöverrock till Guldgossen för 175 kr.
En mossgrön knäpptröja med rejäl V-ringning för 75 kr.
Ett par bruna manchesterjeans till lilla Svalan för 50 kr.
Ett par röda, skotskrutiga byxor, också dem till lilla Svalan, för 50 kr.
En vit långärmad, helknäppt, arbetad tröja till lilla Svalan med broderade blommor med inslag av silver, för 50 kr.
En svart knälång, lite böljande kjol med tunt överskikt av något mjukt tylliknande, för 75 kr.
Och några fina Bamse-ge-bort-kläder till en kommande systerson.

Jag köpte också en svart tunn tröja som hängde långt ner på låren och var knäppbar med endast en liten hyska mitt på bröstet. Den hade korta vida ärmar och skulle bli perfekt som lite extra värme över någon långärmat. Men när jag kom hem och plockade upp plaggen ur den stora kassen upptäckte jag att stöldmärkningen gjort ett onödigt stort hål mitt på ryggen av tröjan, så den ska jag gå tillbaka med nästa vecka.

Kom på att jag haft körkort i 20 år i år.

Är jag gammal?

När jag lämnat av barnen på Royal Rangers i Örslösa tog jag en sväng till Willys för att komplettera innehållet i kylskåp och skafferi.
Framme vid kassan konstaterade jag nöjt att jag fyllt vagnen med mjölk i alla färger. Gult till mig, blått till Förundersökningsledaren, grönt till Guldgossen och Rött till lilla Svalan som ju behöver matas i lite extra.
Jag köpte också Milda bordsmargarin eftersom det är 60 % fett i den.

Bakom mig i kön stod en liten farbror med bara en ask Lätta i handen.
Vi kom i samspråk och jämförde smörsorter och priser och fördelar med fett och E-vitaminer.
Jag tror det var efter att han berättat hur han kärnade smör hemma på gården innan han blev gammal och flyttade in till stan som han sa det.
-Vad söt du är!

Hans ögon lyste glittrande över att han vågat säga orden och jag slog, rodnande som en skolflicka, kokett ner blicken och nästan viskade fram mitt tack. Sedan log också jag och såg in i hans ögon, som fortfarande glittrade och lyste.

Han gjorde min dag. Och jag tror faktiskt också att jag gjorde hans.

Jag drack bara upp halva portionen Nutrilett. Men jag är inte hungig än. Den där sörjan ligger som ett lock i strupen och omöjliggör alla sugen-på-känslor.

Är det så bantningspreparat ska fungera?

Förra veckan, när jag handlade på Willys, fick jag se att de fått in ett stort parti Nutrilett. 7 kr/påse, förpackade med 25 påsar i varje kartong.
Nice, tänkte jag. Nu ska jag prova hur de smakar.

Idag är första dagen jag har med mig en liten påse till jobbet.

Nu sitter jag här och försöker tvinga i mig den trögflytande chokladsörjan.
För det första smakar det inte choklad det allra lilla minsta dugg.
För det andra är det så vidrigt äckligt att jag nästan kräks.

På paketen står det att det är viktigt att dricka mycket vatten när man går på Nutrilett-kur, minst 1½ liter om dagen.
Det är inga problem! Jag måste dricka minst fyra deciliter vatten för varje vämjelig klunk sörja jag trycker ner i svalget.

Är det någon som är sugen på 24 påsar äckel?

Idag ska jag och snygg-kollegan åka på kundbesök till Örebro.

Kollegan har hört ryktet om att jag kör som en biltjuv och har ställt ett ultimatum för att hon överhuvud taget skulle tänka sig att följa med.

Hon vill köra.

Perfekt tycker jag, som har tagit med mig en ny bok.
Det har sina fördelar att sprida ut ondsinta rykten om sig själv.

Det är mörkt ute och jag har huvudvärk och är trött.

Häromnatten drömde jag.
Jag drömmer i och för sig varje natt, och nästan varje morgon minns jag minst en dröm jag haft under natten. Men drömmen jag hade häromnatten hörde till den typen av drömmar som biter sig fast lite längre, och inte försvinner tillsammans med kroppsvärmen i samma stund som man lyfter på täcket.

Så här drömde jag:

Jag upptäckte att mina bröst ömmade lite. När jag kände på dem tyckte jag att de blivit större också.
Orolig gick jag in på toaletten och tog av mig på överkroppen. På utsidan av båda brösten hade jag ett flammande rött ärr. Brösten var också mycket riktigt markant större.

Jag klädde på mig igen och gick ut från badrummet.
Efter en liten stund träffade jag på någon. Jag vet inte vem det var eller hur och om jag kände honom/henne. Personen berättade i alla fall för mig att jag lagt ut 50.000 kr på bröstförstoring.

När jag vaknade hade drömmen etsat sig fast.
Hur kunde jag drömma att JAG, som redan har E-kupa, skulle slänga ut sanslöst mycket pengar på att få ännu större bröst!?

Det blev en pizza.

Nu är jag ill-mätt.

Jag glömde min matlåda hemma. En portion spagetti och köttfärssås.

Vad ska jag nu äta till lunch?

Jag vaknade klockan fem och somnade inte om så där gott som jag brukar. Istället låg jag och halvslumrade och vred mig fram och tillbaka. Jag var jättetrött men hjärnan hade vaknat för mycket för att låta mig glida tillbaka in i den barmhärtiga sömnen.

Först låg jag och funderade på vilken veckodag det var. Jag var nästan säker på att det i alla fall inte var helg. Kanske att det kunde vara måndag! Jag försökte tänka ut vad jag gjorde igår och till slut kom jag fram till att det nog måste vara tisdag idag.

Idag kommer alltså pianostämmaren hit, men för övrigt har vi ingenting på schemat. Jag tror jag ska försöka gå och lägga mig tidigt. I morgon blir det sent igen och det gör ju inget om jag åtminstone försöker sätta in lite extra på sömnkontot i förskott.

Jag har varit ovanligt trött idag. Jag somnade varken senare eller sov sämre än vanligt så det finns ingen riktigt bra förklaring till detta.

När jag kom hem från jobbet mötte jag Förundersökningsledaren i köket. Han hade börjat laga mat men såg för övrigt aningen dämpad ut.
-Hur mår du, frågade hans oroliga hustru.
Nej, han mådde inte heller så bra. Han hade varit trött och rôsen större delen av dagen, och fått ont i magen och ryggen och blivit tvungen att ta en ipren på eftermiddagen.

När Guldgossen så la sig och läste sin svenskaläxa och började frysa och anbefallde filtinsvepning så kändes det som om hela familjen är på väg att bli sjuka.

Det är bara lilla Svalan som är pigg och glad. Hon som grät så otröstligt i morses när jag lämnade henne på skolan, ni vet!
Hon hade tid för undersökning hos skolsköterskan i eftermiddag och jag var med henne där.

Lilla Svalan ser som en falk och hör som en sådan också, eller är det ugglor som har extremt bra hörsel? Hon berättade gladeligen om sina klasskamrater, om vad hon gör på fritiden, hur länge hon är på fritids och vad hon gillar och inte gillar för mat. (Hon älskar sin pappas såser bland annat, men är rädd för att smaka på potatisen i soppan eftersom den kan råka vara en lökbit.) Hon berättade om när vi var i Stockholm i höstas, och om vilka djur vi såg på Skansenakvariet. Och om en massa annat som föll henne in. Hon läste på teckningar inne hos sköterskan och svarade utförligt på alla frågor.

Lilla Svalan har växt en och en halv centimeter sedan strax före jul, men inte gått upp något i vikt sedan i april förra året.

Innan vi gick frågade sköterskan om det var någon fundering lilla Svalan hade.
-Ja, jag undrar vad jag ska bli när jag blir stor. Jag har tänkt på allt möjligt men jag har inte bestämt mig än.
Sköterskan log med ögonen och sa att det kanske hon inte behöver bestämma än riktigt, det är ju många år kvar att fundera på.
-Ja, jag kanske kan vänta med att bestämma mig tills jag blir stor. Men jag vill i alla fall inte bli tjock när jag blir stor.
Sedan for lilla Svalan över i mitt knä och gav mig en stor kram och sa:
-Men det är allt gossigt att krama på din mage mamma!

Tyvärr har jag inte vett att skämmas eller ens tycka det är pinsamt. Jag bara känner ett litet snudd av oro för att lilla Svalan uttrycker en början på anorektiska tankar.
Så nu har jag bestämt att jag och Förundersökningsledaren inte får prata vikt och bantning och “jag borde inte äta mera nu”-tankar, åtmindstone inte så barnen hör.
Jag har svårt att veta vad som sägs i förskolan och vilka tongångar som råder där kring mat och vikt så det bästa jag kan göra är ju att se till att hon inte blir negativt påverkad hemma i alla fall.

I kväll är Förundersökningsledaren borta på hemsidegruppsträff.

I morgon kväll kommer pianostämmaren hem för att finstämma mitt piano.

På onsdag ska jag och kollegan till Örebro på kundbesök och kommer hem sent. Förmodligen så sent att jag kan gå direkt till sammanträdet med Radio PiL.

Torsdag kväll är Förundersökningsledaren borta igen, på lovsångsteamövning.

På lördag har min Serveringsgrupp ansvaret för fikat på församlingsmötet.

Söndag förmiddag blir det mer fika för min del då vår tillväxtgrupp ska fixa fika till kyrkkaffet efter mötet. Förundersökningsledaren är upptagen med att spela till lovsångerna på förmiddagsgudstjänsten.
På eftermiddagen ska jag och Förundersökningsledaren sjunga och spela i en församling i Skara.

Har ni noterat att vi har fredagskvällen ledig? Tror ni det blir lugnt och skönt då?
Nej, det är inte så troligt. Någon gång måste vi ju ta ut och öva på sångerna till söndagskvällen.

Igår var Guldgossen och lekte med en kompis från kyrkan. De har “funnit varann” redan tidigare men igår var första gången Guldgossen var hemma hos kompisen och lekte.

Han kom glädjestrålande tillbaka på kvällen. Han hade haft sååå roligt. Mamman i familjen är musiklärare och har en egen studio hemma. Guldgossen hade fått spela trummor och tyckte det var toppen. De hade även lekt kurragömma, och spelat TV-spel, och ätit middag som var god.

Idag träffade jag pappan i familjen på stan. Jag berättade vad roligt Guldgossen haft och pappan tyckte att vi skulle försöka se till att de kan fortsätta umgås.
Jag funderar på att bjuda hem dem. Det vore kul.

Fick av en kollega reda på att Åhléns har halva priset på reapriset.

Jag gick dit för att titta lite på tyger.

Jag gick därifrån med kassen full av julklappspapper, spraysnö, bordsramar i plexiglas, gå-bort-presenter och lite annat smått och gott.

Jag vet inte riktigt vad som hände däremellan…

Den alltid så omtänksamma Willewira med den härliga bloggen Mor Karins Täppa:
http://morkarinstappa.blogspot.com

… har förärat mig en award.

Så här fint skriver hon också om min blogg:
“Zäta tillhör de bloggar jag är inne och hälsar på dagligen – det är ett måste!!!
Här hittar man många skratt, igenkännande ögonblick, misslyckanden, glädjemoments mm… En levande blogg kort och gott.”

Tack så jättemycket för den fina uppmuntran!

Jag skickar vidare awarden till några finfina mammabloggare.

Först ut är Rana med Ranas horisont.
http://ranashorisont.blogspot.com/
Rana är inte bara mamma… men hon skriver så härligt om sitt liv tillsammans med Surrabutt och lille Brottarn att man inte kan annat än älska, både henne och barnen.

Jag vill också uppmärksamma Jensen med Jensens tankar.
http://jensenstankar.blogspot.com/
Jensen är inte heller bara mamma… vem som nu är det, men hon skriver små blänkande pärlor om Loppan och Lillebror. Pärlor hon trär på sitt bloggsmycke och blandar med vackra tankar om böcker, om politik, om väder och vind, bakning, trädgård…

Den tredje bloggaren som är värd en mamma-award är kvinnan bakom bloggen mammapappabarn.
http://mammapappabarn.wordpress.com/
Hon skriver befriande om både det som är roligt och underbart med barn, och det som är jobbigt och frustrerande.

Läs gärna deras bloggar!

Idag snöade det på morgonen. Samtidigt är det mildväder vilket ger effekten att det ligger en härlig kramsnö och bara väntar på alla skolbarn.

Mina skolbarn brydde sig dock inte vidare värst om snön när jag väckte dem i morses och informerade om dess existens. De ville bara ligga kvar i sina sängar och njuta av värmen mellan lakanen.

Lilla Svalan var så jättetrött att hon grät när jag lämnade henne på skolan. Hon klamrade sig fast vid mig och fröken fick nästan slita bort henne när de skulle gå till frukosten.
Det var länge sedan jag var med om ett så hjärtskärande avsked senast och jag blev nästan lite svettig. Jag är tacksam för den pedagogiska utbildning som personalen har och som inte tillåter dem några ojande och vojande.

Nu sitter jag på jobbet och ser snön smälta bort. Jag tror inte mina barn hunnit vara ute på rast och fått njuta av snön än.

Idag har jag i princip bara ätit tårta.

Jo, jag åt frukost också. Men sen har jag varit i kyrkan hela dagen och förberett fika till kyrkkaffet. Vi var många som hjälptes åt så det gick otroligt smidigt.

Jag och en annan kvinna är ledare för en av kyrkans serveringsgrupper och jag blir så stolt när jag ser hur bra de i min grupp fixar allt. De ser vad som behöver göras och samarbetar så fint. Alla rycker in där det behövs och det är aldrig några sura miner.

Fram på eftermiddagen, efter att vår långa 90-årsjubileumsgudstjänst var slut, var det så äntligen fikadags och vi hade tre gigantiska prinsesstårtor och en hoper mer normalstora. Nästan allt gick åt. Det blev en kvarts tårta över ungefär. Vi i serveringsgruppen hann också fika och det var skönt för benen att sätta sig ner en stund.

När jag kom hem från kyrkan hade jag med mig lite av den överblivna tårtan så den har jag och Förundersökningsledaren delat på.

Nu är jag både väldigt mätt, och samtidigt lite sugen på något annat än tårta.

Det var en riktigt bra fest igår.

Först var det trevligt.
Sen var det gott.
Och till sist var det helt fantastiskt roligt.

Det trevliga utgjordes av ett 2½ timmes långt prgram där sånger blandades med information och tillbakablickar på församlingens 90-årig historia. Särskilt intressant var att höra att det stora grova korset som hänger framme vid scenen är uthugget ur två jättestockar gammal ek som hittades i Lidan när den muddrades någon gång på 70-talet. Man vet inte hur gammalt träet är men det kan röra sig om över 1000 år, kanske till och med 2000.

Efter de trevliga timmarna i aulan gick alla 308 gäster över till matsalen för att låta sig väl smaka av den riktigt goda maten som Matosen caterat dit. Det var ugnsstekt kyckling med varma grönsaker, potatisgratäng och rotfruktsgratäng och två olika såser att välja mellan; kantarellsås och örtagårdssås. Såsen var fantastiskt god.
Det fanns också grönsallad och nybakat bröd, både grovt och ljust, med smör och två olika sorters Philadelfiaost.

När maten var uppäten bjöds vi på underhållning i form av en sångtävling och någon berättade roliga anekdoter. Ett bildspel med 250 foton rullade på stora bildskärmar under hela kvällen, och frammanade många glada skratt och för de äldre många minnen. Till sist hölls en andakt av en av församlingens tidigare pastorer.

Kvällens höjdpunkt var en film som ett gäng killar gjort. Den visade små glimtar från församlingens historia och att säga att den var gjord med glimten i ögat är tidernas värsta underdrift. Vi skrattade HELA tiden, så mycket att vi oftast inte hörde vad spikerrösten på filmen sa, vilket förmodligen gjorde att vi gick miste om ännu mera skratt.

En hellyckad kväll helt enkelt.
Och jag som nästan inte ville gå.
Korkat.

Klockan nio var jag i De la Gardieskolans matsal och tillsammans med många andra dukade jag upp till fest för drygt 300 personer.

Nu är jag hemma och mellanlandar. Jag har tagit en skön vinterpromenad tillsammans med Förundersökningsledaren och Guldgossen och vi har ätit lunch när lilla Svalan kom tillbaka från sin skridskotur tillsammans med en klasskompis.

Nu ska jag öva sånger till eftermiddagens uppträdande och sedan måste jag duscha och göra mig vacker inför festen.

Församlingen firar 90-årsjubiléeum i dagarna två.
Idag är det fest med sång och musik och tillbakablickar och framtidsvisioner, och så middag såklart. Det är den jag var och dukade till på förmiddagen.
I morgon är det högtidsmöte med kaffe och tårta efteråt. Jag ska va i kyrkan tillsammans med min serveringsgrupp en timma före mötet och duka i ordning i Kaffestugan för att vi ska kunna knöka in så mycket folk som möjligt.

Jag räknar inte med att jag får en jätterolig kväll. Det beror på vilka jag får sitta bredvid under middagen. När jag tänker efter skulle jag hellre velat vara hemma och mysa med man och barn och Körslaget eller ett sällskapsspel.

Men jag fick lite mystid i soffan igårkväll. Först var jag dock tvungen att diska kylskåpet. Förundersökningsledaren kom på att det vore ett utmärkt tillfälle att frosta ur och städa rent i två frysar och två kylskåp, en fredagkväll! I och för sig så behövdes det verkligen och i och för sig så var det ju ett bra tillfälle eftersom det var lagom med minusgrader ute för att kunna ställa ut frysmaten, och lagom mycket nollgradigt i vårt uterum för att kunna förvara kylvarorna där, men ändå… Kylskåpsrensning ingår inte i min lista över favoritsysselsättningar en fredagkväll när man är trött efter en veckas arbete och vet att helgen inte blir det minsta lugn och skön för övrigt.

Nåja, jag ska inte gnälla. Det var välbehövligt och nu är det gjort och jag hann ändå med att se åtmindstone slutet av Let´s Dance tillsammans med barnen.

Och idag är det fest. Det kanske kan bli lite roligt i alla fall.
Bäst jag går och övar på sångerna lite nu.

Vi sitter kring köksbordet, hela familjen Zäta, och äter middag.

Guldgossen föreslår att vi ska äta efterrätt.
Det tycker jag låter som en bra idé.

-Jag hade tänkt att vi skulle dela på två apelsiner, säger jag hurtfriskt.
-Neeeeej, ropar Guldgossen.
-Päron då!
-Neeeeej!
-Äpple kanske…
-Nej!
-Vi har clementiner också.
-Neeeej.
-Sweeetie då?
-Vad är det?
-Det är som en apelsin fast sötare.
-Nej.
-Men vi ska faktiskt äta godis sen, så vi äter frukt nu.

Guldgossen tar en kort tankepaus och säger:
-Men vi kan ju öva oss med lite glass nu…

Det var jättemysigt att grilla.

Men nu luktar hela jag som en rökt böckling.
Och det är på något konstigt vis inte alls lika mysigt…

Idag ska vi grilla korv uppe vid Råda Vy på lunchen.
Just nu skiner solen och det är en handfull minusgrader.

Min chef får ofta så bra idéer.

Tycker jag, trallala…

Nu är det dags att tävla igen.

När julen är utstädad blir det inte lika mycket ljus och mys kvar i fönster och på bord. Varför inte ta chansen att vinna en annorlunda och lite “rå” ljuslykta från Humlebackens blogg:
http://humlebacken.blogg.se/2009/january/tavling-nr-2.html

Så här ser lyktan ut

Jag gick med stora kliv, raska steg. Graningekängorna gjorde djupa avtryck i den nyfallna pudersnön.
Bråttom hade jag. Jag skulle hinna både lämna in oönskad heminredning till Second Hand, köpa ostbågar till lilla Svalans och mitt fredagsmys och framförallt – hämta Förundersökningsledarens dubbelpik som varit inne för lagning på Stadium.

Naturligtvis såg jag inte isfläcken. Eller isfläck och isfläck. Det var för allt i världen en hel skridskobana som dolde sig under det tunna snötäcket.
Jag halkade.
Hur jag trillade har jag inte lyckats rekonstruera för jag slog mig i båda knäna, i högra höften och höger armbåge, och i båda händerna.

Jag låg kvar en stund och kände efter hur det gått. Tio meter bort gick människor som var på väg för att inta sin lunch. Ingen av dem kom rusande till min undsättning och det var väl förståndigt eftersom det säkert fanns fler skridskobanor att halka på. Jag är inte ens säker på att någon la märke till min vurpa eftersom jag inte lät så mycket som ett “oj” undslippa mig, men lite pinsamt var det i alla fall. Tänk om någon sett mig!

Så reste jag mig och borstade av mig snön och kontrollerade att jag inte råkat ut för något blodvite, och sedan fortsatt jag med inte fullt så raska steg för att uträtta mina ärenden.

Jag drömmer nästan alltid något direkt när jag somnar. Och då är jag fortfarande i gränslandet mellan dröm och vakenhet och har därför en förmåga att vilja prata i sömnen. Resultatet blir att jag väcker både mig själv och Förundersökningsledaren.

Igår kväll skrek jag:
-Huwuloäääh!

Jag hade precis somnat och såg framför mig en gubbe som uppenbarligen åt potatisgratäng. Han gapade och räckte ut hela tungan så att jag såg allt han stoppat i sig. Och det såg jätteäckligt ut!

*

Det sista jag drömde i morses, innan klockradion gick igång och avbröt min sköna sömn, var att jag var på jobbet, i köket. Det såg lite annorlunda ut än vad det gör i verkligheten, men så är det ofta i mina drömmar.
Jag höll på att leta efter en stor gryta när min kollega kom in i rummet och undrade vad jag höll på med. Mitt svar förvånade mig storligen, i alla fall när jag vaknade:
-Tror du vi har någon tillräckligt stor gryta för att koka 15 liter vatten, med salt? Jag ska ju betala skatten snart.

Nu snöar det.

Det var otippat.

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Det är Bo Setterlind som är mästerverkets mästare.

Igår packade jag ner den sista tomten.

Igår åt jag årets första semla.

Jag tror jag skapat mig en ny tradition.
Känns bra!

Jag älskar böcker!

Böcker att läsa, att bläddra i, att titta i, att ha läst, att äga, att se ryggen av och veta att de ständigt står till tjänst med sin kunskap eller sin underhållning.

Jag har alltid en bok liggandes på nattygsbordet och har till och med svårt att somna om jag inte får läsa en liten stund först. För att rensa hjärnan och bjuda in alla mina bisarra drömmar.

Men nu har Förundersökningsledaren satt stopp. Droppen var det bokpaket från AdLibris som hamnade i vår brevlåda igår. Paketet innehöll två efterlängtade böcker av Peter Barlach och en bok om Megakillen till Guldgossen.
Förundersökningsledaren hyser inte alls samma vurm för böcker som jag och tycker att jag lika gärna kan låna på Biblioteket. Ekonomiskt och utrymmesmässigt förstår jag naturligtvis hans åsikter, men min förkärlek för att äga böcker bryr sig tyvärr inte om varken ekonomin eller bristen på plats att placera bokhyllor.

Nu ska jag i alla fall inte köpa fler böcker innan jag har ordnat med bättre förvaring.

Huga!

Nu går solen upp!

I natt drömde jag att min kusin gifte sig.

Bröllopet ägde rum ute på ett stort gärde. Det var på hösten och det var gråmulet och lite duggregn men ingen frös och alla var glada.

Under vigseln blev jag framkallad längst fram. Jag hade inte blivit tillfrågad i förväg och antog att jag skulle sjunga men istället blev jag ombedd att läsa berättelsen om de tio vise männen. Jag började läsa och då kom tio utklädda gossar fram och började hoppa omkring och dansa hiphop.

Satt här och hade lite tråkigt.

Tills jag läste det här:
http://www.tjuvlyssnat.se/mellersta-sverige/naturligt-aldrande

Vi har EN skrivare på jobbet. Den står i rummet bredvid mitt.

En kollega skulle skriva ut ett recept från min blogg. Hon markerade det hon ville ha utskrivet och tryckte “skriv ut”. Inget hände så hon upprepade proceduren. Fortfarande ingen reaktion från skrivaren.

Kollegan gick ut på lunch och begav idén om att få ut receptet.

Men det gjorde tydligen inte skrivaren. När jag gick förbi fick jag se hur sida efter sida från min blogg matades fram.
Jag måste skryta lite och berätta att jag lyckades avbryta utskriften, först via skrivarkön, och när inte det hjälpte så drog jag helt sonika ut sladden till skrivaren.

Ungefär 11-12 sidor hann skrivaren med, två gånger.

När jag fick syn på alla sidorna satte kugghjulen igång inne på hjärnkontoret. Nu funderar jag på om jag ska samla mitt första bloggår i en bok.
Tror ni någon skulle vilja läsa den?

När jag började blogga bestämde jag mig för att aldrig skriva något jag inte kunde stå för till 100 procent.
Eller något som utelämnade mig själv eller min familj eller någon annan jag känner eller inte känner.
Eller något som provocerar.

Jag känner att jag har frångått de principerna nu.

Man kan vara blek och skön,
blek och bräcklig
eller blek och mystisk.

Eller så är man som jag:
blek och fet.

Jag sitter här och är lite sugen på att måla naglarna.

Kanske har jag börjat bli fåfäng…

Klockan var tjugo i sex.

Jag stirrade in i mitt ansikte. Sökande.
Blicken på andra sidan glaset var trött och lite suddig.

Ögonen svepte över huden. Panna, ögonbryn, kinder, mun, haka, näsa, näsa, näsa.

Nej… Jag tittade noga men såg den inte.

Så tände jag lampan och vårtan framträdde som i relief på näsvingen.
Uppenbarligen behöver man ha ljus för att se den, i alla fall så tidigt på dagen.

Jag undrar om jag kan be mina kollegor jobba i mörker idag…

Ikväll har jag varit på tupperwareparty. Det var ett tag sen sist och det hade kommit lite nyheter i alla fall.

Jag tycker det är förtvivlat dyrt med tupperware. Plast för 500 spänn!
Men så är det bra grejjer också. Det går inte att komma ifrån. Evighetsgaranti på en plastburk liksom. Finns ingen annan som skulle komma tanken att lämna det, vad jag vet.

Och jag har samlat på mig en hel del TW under åren. Så mycket att maken tycker det räcker nu.
Jag är inte så heltänd som vissa andra som samlar på katalogerna och längtar efter de nya färgerna, men visst har jag helt gått på deras grej. Tupperware är bäst.

När jag blir sysslolös (hahahaha…) ska jag också börja sälja.

Om jag köpte nå´t?
Nästan inte.
Bara en burk att ha frukostflingorna i. En modulett tror jag den hette.
Och den kostade bara 189 kronor…

(Måtte inte Förundersökningsledaren läsa detta!)

Vi tittade på trean igår.

Jättekonstig film.

Dessutom kom jag inte ihåg alla turer kring hjärtan och piastrar och döda som skulle återuppväckas.

Men den tog sig på slutet.
Väldigt sorgset.

När jag la mig funderade jag på hur jag skulle kunna överleva om jag bara fick träffa Förundersökningsledaren en enda dag vart tionde år.
Det var oföreställningsbart.

Nu hoppas jag att det kommer en fyra snart.

Bilderna har varken jag eller Förundersökningsledaren tagit. De är snodda från Aftonbladet.

Just nu känner jag att jag inte får ihop mig.

Jag består av:
en mamma
en fru
en hushållerska
en besöksbokerska
en vikarierande arbetsledare

Plus alla andra roller som kommer och går.
Sångerska
Caféevärdinna
Älskarinna
Sjuksyster
Administratör
Kock

Och så vidare!

Jag låter de flesta av mina roller gå på rutin medan jag koncentrerar mig för fullt på att vara vikarierande arbetsledare på jobbet. Det är en ny roll. Nytt är alltid roligast…

Nu är det tävlingsdags igen. Den här gången är det rosdrottningen Annie som lottar ut den här fina lyktan:

Vill du också vara med och tävla klickar du på länken nedan och avlägger visit hos Annalunda.
http://annalunda.blogspot.com/2009/01/give-away-utlottning-hos-annalunda.html

Brödet blev inte så bra.

Det blev för det första väldigt låga limpor. När man skär brödet blir det små smala skivor som inte gör någon lycklig.
För det andra smorde jag formarna för mycket så brödet är fett på kanterna. Känns sådär…
För det tredje känns det ganska kompakt.

Summa sumarum blev det inget ge-bort-bröd.

Jag träffade grannen i morses när jag lämnade barn och passade då på att tacka för mjölken jag fick låna, och som brödet skulle blivit en ersättning för. Jag berättade inte att han gick miste om en torr liten fet limpa…

Det var visst inte svarta vallmofrön jag hade. Det var svarta sesamfrön.

Varför i allsindar köper någon svarta sesamfrön?

Tror ni det gör något om man bakar limpor som man tänker ge till grannen och lite av jästen trillar på golvet?

Jag dammsög igår. Visserligen inte i köket där jag står och bakar, men i alla fall… Jag dammsög igår…

Idag känner jag för att baka bröd. Men det måste vara lätt. Inget att knåda och rulla. Något att bara röra och hälla ner i en form.

Jag har en brödbok jag fått av min Italiensyster i julklapp för 12 år sedan.

På första sidan slår jag upp ett recept på “Bästa brödet att rosta”. På bilden har de gjort en fläta och lagt överst på brödet men så avancerad tänker jag inte vara. För övrigt ser det perfekt ut. Det ska vara vetekross, jäst, vatten, salt , lite smör och så mjöl. Penslas med ägg och vallmofrön.
Jag har en påse svarta vallmofrön som jag inte gjort kni på än så det passar ju bra.
Det verkar inte allt för avancerat heller. Lite knådning ingår visserligen men sen är det bara att dela i två och skjutsa in i ugnen.

Jag ska nog satsa på det här receptet, och så gå över med en limpa till grannen, som tack för att vi fick låna mjölk till fiskgratängen.

Dagens middag består av örtkryddad fiskgratäng med ris.

Den här fiskgratängen är en av Förundersökningsledarens och mina favoriter. Barnen är inte lika förtjusta, trots att vi förklarat att man blir smart av fisk.

Här är receptet:

Sätt ugnen på 225 grader.

Lägg 400 g tinad eller färsk torsk eller spätta i en ugnsfast form. Det går naturligtvis bra med tex sej också. Jag brukar dela isär block i mindre bitar men det är en smaksak.

Strö över ½ tsk salt och lite nymalen peppar.

Skala och hacka en gul lök och en vitlöksklyfta.

Fräs lökhacket några minuter i 1 msk olja och tillsätt 200 g krossade tomater.
Häll också i ½ tsk oregano och ½ tsk dragon. Låt röran puttra ca 10 minuter.

Lägg tomatröran över fisken.

Vispa ihop 2 dl kall mjölk med 1½ tsk vetemjöl. Koka upp tillsammans med ½ fiskbuljongtärning och låt puttra några minuter.

Häll den vita såsen över fisken också.

Strö över 1 dl mager riven ost.

Gratinera i ugnen ca 25 minuter.

Servera med kokt ris eller pressad potatis och en sallad.

För att göra gratängen magrare kan man se till att använda lättmjölk och 90 g riktigt mager ost.

Jag kan rekommendera att dubbla båda såserna och köra 800 g fisk för då ser det lite mer ut i formen, annars får man ha en väldigt liten form.

Lilla Svalan har 38.0 så jag och barnen fick ställa in gudstjänstbesöket till mitt förtret men barnens glädje. Eftersom Söndagsäventyret inte har börjat ännu så kan jag förstå att de inte tycker det är jublande roligt att sitta med under en en och en halv timma lång gudstjänst där man bara ska sitta stilla och lyssna.

Nu badar lilla Svalan. Det är en av hennes favoritsysselsättningar.
Guldgossen ligger på mage i soffan framför TV:n, med fötterna på ett hoprullat täcke och väntar på att vårtmedlet ska torka.
Själv tänker jag sätta mig med nåt pyssel och lyssna på radiosändningen av gudstjänsten, så får jag vara med ändå. Förundersökningsledaren ska spela elgitarr till lovsångsteamet och jag älskar verkligen elgitarr. Gitarrbaserad rock är nog den bästa musikgenren jag vet. Jag gillar särskilt när gitarrerna “skriar” sådär. Det lär inte bli nåt skriande från radion idag men det blir musik i alla fall.

Idag måste jag vattna blommorna och sen vore det ju bra om jag blev av med julen någon gång. Jag ska laga middag också. Och så behöver vi hitta på nåt kul med barnen. Det är inget skridskoväder och lilla Svalan behöver väl ta det lugnt med tanke på febern, så ett sällskapsspel kanske är lagom.

För övrigt tänker jag helga vilodagen med att inte göra något vettigt.