Zäta

Under eftermiddagen fick lilla Svalan feber.

Det stör mig att personalen i skolan kunde avgöra den antågande febern bättre än jag själv. Borde jag inte sett det redan på morgon? Borde jag i alla fall inte tyckt att hon var hängig när jag hämtade henne från skolan?

Min yrkesstolthet som mamma har fått sig en knäck.

Nu är det riktigt spännande. Jag har för första gången gjort ett smycke med avsikt att försöka sälja det, utan att ha fått en beställning innan.

Jag har funderat en del på att starta en hemsida med smyckesförsäljning, men det får nog anstå ett tag. Jag har helt enkelt för mycket annat att göra för att hinna lägga upp en sida. Det är ju inte heller så att jag massproducerar smycken direkt. Det är betydligt roligare att få beställningar på smycken och veta att jag gör något som användaren verkligen efterfrågat.

Ingen hemsida, men väl en blogg! I väntan (den flera år långa väntan) på en speciell smyckessida tänker jag använda bloggen till att lägga ut eventuella “till salu-smycken”.

Det första smycket kallar jag “Kära hjärtanes”.

Det är ett halsband med ett rosa glashjärta, silverfolierat med svarta tunna streck. Halsbandet är 23 cm långt från låset ner till hjärtat. Om du vill mäta hur långt det är så klipp av ett 23 cm långt snöre och mät från mitten av nacken ner på halsen.

Förutom hjärtat består halsbandet av några rosa glaspärlor och facetterade rosaline glaspärlor. Plus fyra hängen av silverfärgad kedja och 770 st petitpärlor i nyansen “Dark Orchid”. Låset är ett silverfärgat karbinlås och det är trätt på nylontråd.

Alla detaljer är nickelfria.
Silverfolierat betyder att det finns ett stråk av silver längst inne i pärlan.
Rosaline betyder att det ligger en rosa färg innanför den transparenta i glaspärlan.

Färgåtergivningen på skärmen är ganska rätt, men färgerna är en aning mildare och hjärtat drar inte åt rött utan är bara rosa.

Halsbandet kostar 160 kronor. 26 kronor tillkommer för att få det skickat på posten. Jag använder postens vadderade kuvert för att smycket inte ska skadas under transporten. Bor du i närheten behöver jag naturligtvis inte skicka det.

Är du intresserad av att köpa “Kära hjärtanes” mailar du mig på
smycke@zettervall.se

Du kommer få ett kontonummer att sätta in pengar på och jag skickar halsbandet så fort jag sett din betalning. Glöm inte skicka med din adress så jag vet vart smycket ska skickas.
*

*

*

Kära hjärtanes är inte längre till salu. Istället har det lottats ut i Zätas tipzpromenad.

Nu har jag lagt till lite bilder i ett gammalt inlägg.

För den nyfikne är det inlägg 636, om Ludvikaresan tidigare i höstas.

http://blogg.zettervall.se/#post636

I fredags levererade jag ett armband till en kollega. Hon hade beställt ett rosa berlockarmband och den här gången fläskade jag på med ganska mycket berlocker.

Nu fläskar jag på med ganska mycket bilder av armbandet också.
Eftersom jag (ännu) inte är en fena på det här med bildredigering (även om jag gärna vill tro det) så blir det olika temperatur och färg i bilderna, vilket ju kan upplevas som lite förvillande, men det är smällar man får ta.

Idag blev det en kort arbetsdag.

Lilla Svalans fröken ringde strax före halv tio och berättade att lilla Svalan var hängig och bara grät hela tiden. Kunde jag komma och hämta henne?
Såklart att jag kunde! Under samtalet glömde jag helt bort att jag ju cyklar idag och att det tar en halvtimma att ta mig från jobbet till skolan.

Turligt nog skulle en kollega med barn på samma skola åka och hämta sin dotter för vidare färd till tandläkaren så både jag och cykeln fick skjuts av henne. Sen har jag cyklat hem med lilla Svalan på pakethållaren, noga förmanad att hålla hårt i mamma och hålla ut fötterna.

När jag var liten fick jag åka med min mamma på pakethållaren ibland, och en gång tänkte jag mig inte för utan råkade sticka in ena foten i de spinnande ekrarna. Det kändes som om foten skulle gå av och smärtan parat med all skäll jag fick av mamma sitter fortfarande i.

Nu sitter i alla fall lilla Svalan framför TV:n och softar. Hon har ingen feber. Vi får väl se vart det barkar hän.

Idag cyklade jag till jobbet. Väderprognosen löd: “Molnigt men inget regn.”

Nu har klockan nyss passerat nio. Det regnar redan.

Igår var hela Zäta-familjen ute och gick uppe på Kinne-Kulle. Det var vackert väder och lövprassel på stigen. Vi stannade för att grilla hamburgare och allt hade varit en sinnebild av lycka om inte lilla Svalan råkat köra upp sin vandringsstav i munnen och trycka till en tand som blödde och gjorde så ont att hon inte kunde äta.

Men innan detta hände berättade hon för mig om en annan gång hon var ute och gick. Då hade hon trillat. Hon hade råkat göra “knullben” på sig själv. Förundersökningsledaren förstod nog bättre än jag vad hon menade och korrigerade snabbt:
-Det heter krokben!

Igår var hela familjen Zäta också hemma hos Förundersökningsledarens barndomshem och träffade han föräldrar och syskon med respektive och barn. Vi gjorde det traditionella julklappslotteriet där vi lottar ut vem som ska köpa julklapp till vet. Det här året drog vi familjevis och bestämde en lite högre summa att handla för. Lotteriet är hemligt så vi vet inte vilka som köper till oss och de vi köper till vet naturligtvis inte om att det är just vi som köper till just dem.

På vägen hem från Lundsbrunn lekte jag och lilla Svalan “gissa djuret”. Det är en perfekt billek som vi ofta tar till när det blir för tråkigt att bara sitta tyst. Lilla Svalan fick börja tänka ut ett djur och jag ställde frågorna.
– Har det fyra ben?
– Nej.
– Kan det flyga?
– Ja.
– Har det två ben?
– Nej.
– Är det en insekt?
– Nej.

Vad i all sin dar kan det vara för djur som kan flyga men varken är en fågel (för alla fåglar har väl två ben, eller…) eller en insekt?
– Är det en så´n där flygande hund?
– fniss, fniss Nej!
– Är det ett djur som finns på riktigt?
– Ja, det tror jag nog.

Jag fick ge upp. Jag kunde inte för mitt liv komma på ett flygande djur som varken var fågel eller insekt.
Triumferande avslöjade lilla Svalan:
– Det är en flygfisk!

Surjordsrabatten blev ju äntligen klar för några helger sedan.

Här håller jag på och lägger kantsten.

Det var en pyssel att få till det bra, och helt bra har det faktiskt inte blivit, men det är godtagbart åtmindstone ur min synvinkel.

Jag hoppas att nästa sommar bjuder på några trevliga överraskningar. Eftersom planteringen är gjord på hösten så blev det inte så mycket att njuta av i år. Men lite ögonfröjd har jag ändå fått.

Blåbärsbusken braschar på med röda nyanser.

Hortensian jag köpte i en liten kruka på torget för 20 kr har blommat en månad.

Syrenhortensian lyckades prestera en liten knopp men den har frusit bort nu.

Bollhortensians bleka skönhet gör sig bäst mot den svarta myllan.

Tujjahäcken är tät och grön på ena sidan trädgården. Med lite kärlek och bättre jord kanske den kan bli lika fin på andra sidan och kommer då utgöra fond för surjordsrabatten.

I en bortglömd sommarkruka hittade jag lite liv.

Nu har plommonträdet fällt alla sina löv. Bara äppelträdet fortsätter envist att trotsa vinterkylan som närmar sig dag för dag.

Så här grannt var plommonträdet för bara några dagar sedan.

En helt normal konversation vid middagsbordet:

Jag: -Var det någon som såg att du hade sminkat dig idag lilla Svalan?
Lilla Svalan: -Nej, bara några. Och jag såg en riktig bajskorv ute på gården idag.

Är det bara jag, eller ökar spamen lavinartat?

Den här veckan har jag fått 1223 spam på jobbet.
Jag ska börja föra bok på det där. Ni kommer få besked.

Jag ringde just för att intervjua en bonde.

Han berättade direkt att han inte hade lust att prata för han var på väg från sjukhuset där han hälsat på sin mamma som amputerat någon eller några kroppsdelar och nu hade hjärtsvikt.
-Jag orkar inte prata just nu! sa han.

Tycker ni jag ska ringa honom på måndag igen?

Nej, jag tänkte väl det. Jag har faktiskt tagit bort honom från adressmaterialet. Det känns liksom inte såååå viktigt att fråga hur väl han tyckte en monteringsanvisning stämmer när morsan är jättesjuk.

När vi ätit igår och skickat iväg barnen till Royal Rangers gick jag och Förundersökningsledaren ut för lite trädgårdspyssel.
Förundersökningsledaren klippte gräset och jag krattade upp rostsmittade löv under plommonträdet för att förhoppningsvis kunna förhindra lite av nästa års utbrott.

Förundersökningsledaren klippte.
Det mörknade.
Förundersökningsledaren klippte.
Det blev mörkare ändå.
Förundersökningsledaren klippte.
Klockan sju på kvällen var det helmörkt.
Förundersökningsledaren gick in och hämtade pannlampan och fortsatte klippa tills han var klar.

Jag undrar om det kan vara så att Förundersökningsledaren glömde att ta reda på hur dags solen går ner!

Nu tror jag nästan att jag ätit en vitlöksbaguett för mycket.

Jag köpte ju två igår. En åt jag till lunch och en skulle jag spara till lunch idag.
Men idag var jag och letade 70-talsröda glaspärlor hos Bettans Knep och Knåp och lyckades faktiskt hitta några som jag hoppas är okej, även om de är lite små. Men det tog tid att plocka till sig de små dyrgriparna och jag blev försenad tillbaka och hann därför inte äta mer än min medhavda lunch, som i och för sig var fullt tillräcklig.

Men sen ville jag inte spara baguetten en dag till så jag åt upp den på eftermiddagsfikat och nu känner jag till och med själv hur jag osar vitlök, andas vitlök, svettas vitlök och (oh, hemska tanke) fiser vitlök.

Och jag har en stor klump vitt bröd i magen.

Näpp, go vänner, nu har klockan blivit plocka-ihop-för-dagen-dax och jag ska hem till familjen. Idag har vi lite bråttom för barna ska iväg på Royal Rangers. Vi hinner inte laga middag. Det får bli bara mackor, rostebröd, vitt bröd…

Pratade precis med en herre i uppskattningsvis 50-årsåldern. Jag fick ställa mina frågor lite raskt för han hade en tid hos frisören att passa.

När jag var klar önskade jag honom lycka till hos frisören.
-Jaaaa, sa han… Jag vet inte hur det ska gå. Jag är ju så höjdrädd!
-Höjdrädd, ekade jag frågande.
-Ja, dom brukar ju hissa upp en så högt! Jag är rädd att jag ska trilla ner och bryta benet.

Jag hann inte fördjupa mig i ämnet eftersom han skulle iväg men annars hade det varit intressant att diskutera införandet av korta frisörer, säkrare stolar, eller annat som kan göra tillvaron säkrare för den som vill bli hårfager.

Nu går två av mina kollegor hem för dagen.

I våras slutade jag själv så här dags men nu jobbar jag heltid.

Jag vill hem.

Mensvärk…

Sugen på pyssel?

http://skapligtenkelt.se/

Det vimlar av tävlingar i bloggvärlden just nu.

Här är en som ni gärna får delta i:
http://annalunda.blogspot.com/2008/10/i-celebrate-100-posts-with-giveaway.html

Och varen icke förskräckta, det är inte bara engelska.

Du kan bland annat vinna ett doftljus.

(Här var det meningen att jag skulle lägga upp en bild men det lyckades inte riktigt så ni får nöja er med att hälsa på hos Annalunda. Där finns för övrigt många bilder att kika på.)

Jag gillar Mix Megapols nyheter. De är sakliga, uttömliga och intressanta.

I morses fick jag höra:

“Glädjen blev inte långvarig. Igår vek USA-börsen ner sig igen!”

Det var kallt ute. Något smått, smått, smått och vått, vått, vått landade oupphörligt i mitt ansikte, hår och på mina händer.
Jag skyndade över torget och lät blicken snabbsvepa över de olika blomsterhandlarna. Tre eller fyra fanns det där, uppblandade med väskförsäljaren, klockbatteribytaren, popcornsståndet (har jag aldrig sett förrut. Han sålde brända mandlar också.), osten och fisken, kökstillbehören, gardintygerna och alla kläder.

Men det fanns inga orkidéer. Det var bara lysande cyklamen och dova gravdekorationer överallt.

Jag gick en liten promenad till Hemköp istället. Hittade som av en händelse en vitlöksbaguett (testar en ny stavning idag).

På väg tillbaka till jobbet passerade jag torget igen, fast från ett annat håll, och upptäckte då att skrik-och-gap-mannen (hans rop hörs eka över norra Europas största torg varje onsdag och lördag: “Alla blommor tjugo kronor”) sålde några orkidéer.
Jag lyckades hitta en förskrämd, halvt ihjälfrusen vit orkidé med rosa stråk för ynka 35 kr så den fick följa med mig tillbaka till jobbet tillsammans med baguetterna.

Idag blir det nog en orkidé. Jag har en tom kruka hemma.

Hoppas inte Förundersökningsledaren hinner läsa det här innan jag handlar.
Kanske bäst att stänga av mobilen!

Igår var jag och styrketränade. Jag hade bestämt mig för att gå redan kvällen innan men började tveka under dagen.

Det var den tilltagande huvudvärken som gjorde mig betänksam. Vanlig huvudvärk kan lindras genom fysisk aktivitet men är det migrän blir det tvärtom sämre.
När arbetsdagen var slut var det i alla fall inte så illa ställt med skallen så jag gick iväg till Friskis och Svettis.

Och jag måste säga att det var riktigt roligt att träna igår. Jag blev visserligen (som vanligt) lite irriterad på mig själv över att jag blir stressad av att det tar så lång tid alltihop. Först värmer jag upp några minuter i roddmaskinen, trappmaskinen eller på en cykel. Det är inte alltid man kan välja och vraka för det brukar vara ganska mycket folk. Igår hade jag tur och fick plats i en roddmaskin efter bara en kort stunds väntan.
Sen kör jag ett pass på ungefär en timma. Jag brukar försöka att inte bry mig så mycket om vad klockan blir utan hellre se till att jag får träna både armar, axlar, bröst, rygg, mage och ben. Det tar lite tid eftersom alla maskiner är upptagna nästan hela tiden och man måste ha ögonen på skaft för att hinna dyka på en maskin så fort den blir ledig.
När jag känner mig klar går jag över till den lilla stretch-hörnan och tar god tid på mig för att slippa bli stel som en djupfrys fiskpinne dagen efter.

Jag gillar att skriva listor och att ha lite koll. Därför bär jag med mig en liten lapp där jag skriver upp vilka vikter jag ska ha inställt på varje ställe. Igår kunde jag lägga på mer tyngd på nästan alla maskiner, några till och med mer än ett steg.

Utvecklingen sporrar.

Muskler förbränner mer än fett.
.
.
.

Jag tror jag går och kollar om det finns någon Bounty kvar i godisskålen.

Idag gick det lite bättre att lämna lilla Svalan. Hon grät inte i alla fall.

Visserligen fick jag följa henne till matsalen för frökens händer var redan fullbelagda, och jag fick ett annat lite flickebarn med mig på köpet, men det gick bra att säga hej då.
Lilla Svalan var inte glad, men hon grät inte i alla fall.

Hon grät inte i alla fall.

Låser upp dörren till uterummet. Tar på mig de korallröda fejkfopporna. Låser upp ena skjutsektionen på glasväggen och kliver ut i den tidiga gryningen. Solen har inte orkat göra sin första ansats till att väcka världen men ändå är det förunderligt ljust ute.
Gräset är vått och jag tar stora kliv för att så torrskodd som möjligt ta mig bort till morotslandet. Stjärnorna är bleka och ligger miljontals ljusår borta. För några mornar sedan var de så nära att jag hade kunnat nudda dem om jag sträckte ut handen.
Det är ingen dimma. Det finns inga moln. Det är månen som är boven i dramat. Fullmånen lyser som av egen kraft, nej, den gassar från sin plats högt uppe i väster. Jag vet att det bara är damm som reflekterar solen men ljuset är tillräckligt starkt för att ta musten ur stjärnorna och tillräckligt starkt för att kasta långa skuggor från huset och mig själv.

Jag drar upp två morötter och kliver tillbaka med mina längsta steg igen. Det är skönt att komma in i värmen. Det är skönt att slippa fortsätta kallbadet i månskenet.

Jag blev kanske aningens bländad av den där strålkastaren. Nu vill jag inte se åt en godisbit så länge jag lever.

I alla fall inte på hela dan…

I alla fall inte förrän efter lunch…

Äsch, jag går och tar en Twix med detsamma…

Ibland när det känns mörkt och hopplöst så tänds en liten strimma. En strimma hopp, en strimma ljus.

Just nu, klockan tio, krämade en miljonwattad strålkastare igång sitt bländverk mitt i synen på mig.

Jag är trött (sov för lite i natt).
Jag är lite ledsen (för lilla Svalans skull).
Jag funderar på hur jag ska orka jobba hela dagen med min trötthet och med vetskapen om lilla Svalans kämpande.

När jag kommer ut i köket för fikarast med mitt skruttiga äpple i handen så får jag se vad VD:n vart och köpt.

Det står 3 KILO GODIS i en gigantisk skål mitt på bordet. Och inte vilket godis som helst. Det är små underbara bitar av Twix, Marsh, Bounty och Snickers.

Sing halleluja sisters!

Lilla Svalan lyckas aldrig somna i tid på kvällarna.

Igår la jag henne klockan åtta och körde hela nattningsritualen med pyjamas, tandborstning, kvällsbön, sången “Det går en liten ängel”, varma kramar och pussar och en egenpåhittad saga.
Sedan låg hon vaken till halv tio i alla fall.

I morses var hon jättejättejättetrött. Hon berättade att hon drömt något och varit vaken två gånger och inte kunnat somna om med en gång. Till på köpet…

Det var riktigt svårt att lämna henne på skolan idag.
Lilla Svalan grät. Jag gav henne mina allra mjukaste mammakramar och pussade och klappade och strök bort tårar och hår och viskade tröstande hoppingivande ord.
Till slut kunde jag få henne att följa med snälla fröken och hålla i handen.

När jag kommit halvvägs till bilen och fröken med sitt följe av barn kommit halvvägs till matsalen för frukost, hörde jag lilla Svalans hjärtskärande gråt. Hon kom springande efter mig och vi fick kramas och tröstas ett bra tag till.

Jag ÄR en ganska hårdhudad mamma, men ibland får till och med mitt mammahjärta mer än det tål.

Jag är ju faktiskt inte heminredningsmästarinna, men det hindrar inte att även jag ibland drabbas av habegär. Den här gången (hoppas, nu låter det som det händer ofta…) är det de här bokstäverna jag vill ha.
Och kan ni tänka er! Det finns en liten chans att jag faktiskt kan få dem. Det pågår nämligen en tävling på bloggen “Villa Hemmet” om just de här bokstäverna.

Vill du också prova lyckan ska du hoppa till:
http://villahemmet.blogspot.com/2008/10/utlottning.html

Över helgen tycker jag att jag blivit bättre i armen/axeln. Naturligtvis har jag ju vilat upp den och det är självklart att den mår bättre uppvilad, men det känns ändå som att den är “på gång”.

Veckans arbete, på ett Contact Center (Hej Rana!), kommer utvisa om det är på väg åt rätt håll eller inte.

Däremot har jag haft huvudvärk i helgen. Jag har klarat mig undan riktigt länge nu, men i helgen gick det inte längre. Jag har en liten teori om att det kan ha med pms att göra.
Påminn mig om min teori om 28 dagar så ska jag se om den stämmer.

Idag har vi haft en riktig familjesöndag! Det var inte en dag för tidigt!

Igår var vi lite mer utspridda. Guldgossen var på hajk med Royal Rangers, Lilla Svalan var på kalas på förmiddagen medan Förundersökningsledaren körde båten till vinterkonservering och sedan hjälpte en vän att masta av hans segelbåt. Jag städade hemma.
På eftermiddagen var nästan hela familjen samlad, utom Guldgossen då, och var på middagsbjudning hos våra albanska vänner. Vi fick jättemycket jättegod mat! Jag bajsade tre gånger mellan halv sju och nio i morses!

Idag var vi dock tillsammans hela familjen. På förmiddagen var vi i kyrkan. Förundersökningsledaren agerade ljudtekniker och jag sjöng med kvartetten. Efter mötet for vi till “ett ställe” (mitt och Förundersökningsledarens hemliga uttryck för McDonald´s). Sedan promenerade vi lite vid Sandbäcksbadet innan vi for på bio tillsammans och såg Wall-E.

Wall-E var en hyfsad film. Inte jättebra, inte jättedålig… Miljötemat var ju i alla fall bra, även om Lilla Svalan nog var för liten för att snappa det sådär rakt av. Guldgossen hängde dock med.
Det enda jag verkligen störde mig på var Evas förkärlek för att skjuta på allt okänt. Inte riktigt rätt sätt att ta sig an livet tycker jag.

Nu ska vi försöka göra tidig kväll här hemma. Jag hade huvudvärk igår och har trots TNS-behandling både igår kväll och i morses, haft lite känningar idag också. Sömn brukar vara en bra lösning.

Fast först måste vi förståss se på “Hål i väggen”. Jag gillar verkligen att se på TV med mina barn. Det roliga blir mycket roligare då, och det som egentligen inte är särskilt roligt när man har sina tråkiga vuxenglasögon på sig – det blir också roligt!

Det är roligt med familjesöndag!

Jag är sur.

En hund har förmodligen sprungit lös i vår trädgård. Jag hittade ett uppgrävt hål i surjordsrabatten, precis där jag planterat mina fina vita neapellökar, som är en slags annorlunda allium. I hålet låg inte längre lökar utan två bajskorvar.

Skit också!

Nu har fredagskänslan infunnit sig.

En av våra kunder bjöd på eftermiddagsfika.
Det finns stora fördelar med det här jobbet!

Idag har Harriet namnsdag.

När jag var ung hade vi en hund som hette Gläfsan. Min väninna Albin brukade kalla hunden för Harriet.
Jag vet inte om pappa blev förnärmad av detta (inte särskilt troligt) men han brukade i alla fall kalla Albin för “tant Albin”.

Min minsta lillasyster blev dock förnärmad å Albins vägnar. Hon var inte så gammal då (4-5 år) och utbrast en gång:
-Albin är ingen tant! Hon är en människa hon också!

Nu har jag lyckats bjuda hem mig själv till en kollega på “förfest” innan bowlingen.

Vad är jag för människa egentligen? Den perfekta bilden av Zäta som jag ju hittills lyckats upprätthålla, åtminstone här på bloggen, håller på att krackelera.

Någon har berättat för mig om någonting som drabbade hennes väninnas familj när de var på semesterresa.

Familjen var i Spanien och dagen innan hemresan drabbades mannen av akut diarré. Det var en sådan där diarré som stinker kräks och sur gammal gubbe. Mannen fick sitta på toa hela dagen medan övriga familjen var ute och shoppade och åt en sista god middag.
På hemresedagen kände han sig lite bättre, inte helt bra, men lite bättre. Han oroade sig dock för flygresan och kände sig inte alls väl till mods inför utsikterna att kanske behöva förpesta en hel flygkupé med odörerna från sina toabesök. Alltså försökte han hålla sig.

Det är inte så lätt att hålla inne med en flytande, påträngande avföring, men mannen lyckades. När de äntligen landat på Arlanda och det var fritt fram att lämna planet överlämnade mannen med varm hand uppgiften att ta hand om bagaget till övriga familjen och rusade, på gränsen till panik, in på toaletten på flygplatsen.

Familjen tog sitt (och mannens) handbagage. De fick vänta en bra stund på resväskorna men fick dem också till slut. De talade om sin make/far som nog inte hade det allt för lätt eftersom han fortfarande dröjde kvar på toaletten.
Till slut gick de bort med sitt pick och pack och ställde sig att vänta utanför toaletterna. Efter en liten stund kom en man ut, klädd i en blå städoverall och med en svart sopsäck i handen. Han luktade inte för fräscht och familjen rynkade på näsan åt den snuskiga flygplatspersonalen. Så noterade de att mannen var barfota. Vad konstigt!
Strax därefter kom även maken/fadern ut från toaletterna.
-Såg du städaren som var barfota? frågade frun. (Vi människor har ju en förmåga att glömma bort det väsentliga och koncentrera oss på det som ligger närmast i minnet. Hon borde naturligtvis frågat sin make hur han mådde…)
-Jo, svarade mannen korthugget. Nu går vi!

I bilen hem fick både det ena och det andra sin förklaring.
Mannen hade i sin nöd snabbt rusat in på toaletten och slitit upp första bästa bås, dragit ner byxorna och satt sig… rakt i knät på en annan man, som olyckligtvis glömt att låsa dörren om sig. Tyvärr fanns det inga naturkrafter i världen som kunde hindra den ström som redan var på väg och katastrofen var ett faktum.
Efter en mycket lång och fruktansvärd stund för de båda inblandade hade de ändå turen att få kontakt med en städare som kunde låna ut en overall till den nerbajsade mannen och ta hand om eländet på golvet.

Ikväll ska vi bowla med jobbet. Och käka i bowlinghallen.

Det här med maten var ett kapitel för sig.
Eftersom bowlinghallen inte har värsta restaurangköket och vi är 20 personer så önskade de att alla skulle ta samma rätt. Det är ju förståeligt, det är ju okej.
Men då skulle vi ju rösta… Vi fick en lista över huvudrätter, tillbehör och såser och alla fick sätta sin röst vid varje punkt.

Bland huvudrätterna fanns räklandgång. Jag älskar räkor så det röstade jag på.
Tillbehören var olika typer av potatis. Jag gillar potatisgratäng så det valde jag.
Och så var det då sås. Som Mix Megapol skanderade i morses; “Bearnais – Kungen av såser” (och vid det här laget har väl alla noterat att jag inte bryr mig om att kolla upp stavningen på svårstavade ord, i alla fall inte i bloggen). Det finns ingen sås som går upp mot en fin bea!

Mina kollegor undrade om jag verkligen tänkt igenom mina val. Räklandgång med potatisgratäng och bearnais! Är inte det en lite konstig blandning? Jo, det är det väl, och jag skulle nog inte vilja äta det i verkligheten, men nu gällde det ju att välja ut det bästa från varje kategori, var det inte så…

När alla andra också röstat visade det sig att det blir fläskfilé med potatisgratäng och grönpepparsås. Det blir nog också bra. Fast jag kommer sakna min bea.

I går kväll rök de långa vackra målade naglarna till förmån för omålade korta praktiska naglar.
Nåja, de växer ut igen.

Sent igår kväll fick jag och Förundersökningsledaren se ett vidunder till trailer köra förbi i 40 knyck utanför fönstret. Vi bor i ett litet mysigt villaområde med inte allt för breda gator.
Det dröjde inte länge förrän vi fick se samma lastbil försöka backa och svänga och ta sig ut ur området. Tjong! Han körde på lyktstolpen precis utanför vår tomt.
-Nu ryker lyktstolpen, uppgav Förundersökningsledaren.
Jag var den ende av oss som hade kläderna på så jag sprang ut och försökte avvärja den lilla katastrofen.
I hytten satt en knuttig chaffis. Jag förklarade att han kunde köra runt området istället för att backa. Han förklarade att han inte pratade svenska.
-Okej. You can drive around the area instead of back. (Jag erkänner att jag var lite uppspelt…)
Sen coolade jag ner mig lite och lyckades faktiskt förklara och peka tillräckligt för att han skulle bege backningsföretaget och istället köra runt. Det gick på ett hår i hörnena men det gick.

Tidigt i morses var det något annat som rök:
http://jensenstankar.blogspot.com/2008/10/rdsla-och-galenskap.html

Det blev ingen present till lilla Svalans klasskamrat. Jag var efter beställning ute för att köpa leksaksmat men urvalet var kass på Brio och dessutom i en lite för hög prisklass.

Det blev bara vitlöksbaugetter, och havreknäcke, och två tuber mjukost (en till mej och en till kollegan vars mjukost vi andra ätit upp medan hon varit hemma med VAB i veckan), och så en liten efterrätt som jag nu mätt av vitlöksbröd sparar till eftermiddagsfikat.

Och det VAR jättegott med köttfärssås och vitlöksbaugett.
Och jag HAR en fruktansvärd magkatarr just nu. Det är som ett band spänts åt kring ryggen och kramar musten ur mig. Vitlöksbaugetten behåller jag dock!

Nu ska jag strax ut på lunch. Jag ska köpa en present från lilla Svalan till en klasskamrat som har födelsedagskalas på lördag.

Som av en händelse ligger leksaksaffären alldeles intill Hemköp och på Hemköp finns det fantastiskt goda vitlöksbaugetter. Jag misstänker att jag har utvecklat ett beroende.
Och visst passar vitlöksbaugetter perfekt till köttfärssåsen Förundersökningsledaren lagade igår och som nu ligger och väntar i min lunchlåda!

Nu är det kallt igen. Jag har svept en filt/poncho/sak runt mig och fryser för tillfället bara om fingrarna.

Det jag nu ska berätta utspelade sig på det glada 70-talet.

Mannen som har förtäljt historien skulle tillsammans med en vän tömma sin båt. Det var mitt i vintern och i brist på bra båtplats hade de kört båten upp i Lidan och lagt intill kajen mitt emellan Rörstrandsbron och bussbron.

De hade börjat med att göra fast båten i fören och sedan hoppat ut för att i lugn och ro angöra även aktern. Vad de inte tagit med i planeringen var den ganska starka strömmen som fick aktern att styra ut i älven. Mannen som berättat detta för mig (vi kan kalla honom Fabian) ställde sig då på kajen med båtshaken och försökte dra in aktern. Det gick inte så bra. Han kände hur han i stället drogs med båten längre och längre ut mot mittfåran av älven. Till slut kom han till den punkt då det inte längre var möjligt att räta upp sig och stå kvar på kajen. Båten var dessutom för långt bort för att han skulle kunna hoppa på den. Att falla i det iskalla vattnet var inte heller ett bra alternativ. Så vad göra?

Fabian fick syn på ett isflak som kom flytande nerför älven. Det såg sådär halvstabilt ut, uppblött på ovansidan men i alla fall ganska stort. Kanske skulle det kunna bära honom om han landade rätt.
Han släppte båtshaken och stod en stund och vevade med armarna som ett sista desperat försök att återfå balansen och kanske, kanske lyckas hålla sig kvar på kajen. Han hann också titta sig omkring och konstaterade att ingen människa fanns i närheten mer än hans vän. Tur! Det skapar alltid skvaller när en skeppare trillar i sjön och det var ju så retligt att ha missbedömt strömmen och försatt sig i den uppkomna situationen.

Fabian återfick inte balansen, istället tog han rejäl sats och hoppade ut på det guppande isflaket. Och sjönk rakt igenom! Isen visade sig snabbt vara precis så genomrutten som Fabian befarat men inte hoppats.

Det blev några dramatiska minuter innan Fabians vän lyckats dra honom uppför den höga kajkanten. Sedan var det till att snabbt byta om inne i kajutan och få på sig torra kläder.
Historien förtäljer inte om de båda vännerna tömde båten som planerat eller om de lät det anstå till en annan dag men så småningom kom i alla fall Fabian hem och möttes av sin väna hustru och en kopp rykande kaffe. Fabian beslöt sig raskt för att inte berätta något om missödet, det är onödigt att oroa nära och kära, och det hela hade ju ändå avlöpt väl.
När de slagit sig ner med kaffekopparna blev det därför hustrun som först tog till orda.

-Du kan aldrig gissa vad jag såg idag! När jag kom åkandes med bussen över torgbron såg jag en man stå på kajkanten och ta sats och hoppa rakt ut i älven. Kan du förstå hur någon kan göra något så tokigt! Det måste ju vara iskallt i vattnet. Och är man vinterbadare så måste man väl ändå kunna välja en bättre plats att bada på!

När jag gick ut och hämtade morötterna i morses var det överraskande varmt. Världen kändes vänlig och lite våt.

På jobbet är det också varmt och skönt. Stämningen är lite avslaget loj så här innan åtta. Det brinner värmeljus på köksbordet och chefen går runt med kaustiksoda för att lösa upp en propp i avloppet. Det känns nästan som hemma.

Jag har kommit på ett nytt innovativt sätt att förhöra Guldgossen på veckans ord.

Han sitter uppe vid sin dator och jag sitter nere vid min och så kör vi via MSN. Jag börjar med att försöka förklara ordet i skrift, men när han inte fattar att även är samma sak som “också” eller att pratar kan sägas som “säger” så vrålar jag ordet upp till andravåningen. Sedan skriver han och jag rättar vid behov.

Guldgossen blir mycket mer läxläsningsvänligt inställd med datorns hjälp.

När han övar multiplikationstabellerna tar han en sida till hjälp som heter
www.mult.se
Där kan man skriva in vilken eller vilka tabeller man behöver öva. Sidan är jätteenkelt uppbygd men mycket effektiv.

Han kom.
Han såg.

Men innan han kom och såg så var jag och hämtade ett armstöd till stolen.
Jag gillar inte armstöd. De är bara i vägen och gör så att man inte kan köra intill stolen så långt som jag vill. Men jag tänkte ändå att det kan vara bra att ha tagit fram ett ifall nu sjukgymnasten tycker att det behövdes.
Jag ställde in det som jag trodde var lagom.

Så han kom.
Han såg.
Och han sa att det såg bra ut. Det var som det skulle.

Puckogrisen! (Och här syftar jag enbart på mig själv.) Jag kunde väl ha satt dit det där eländes eländiga armstödseländet redan när det började göra lite småont, om det nu räcker! Hur puckad får man vara? Kunde jag inte räknat ut det redan från början, va!

Det hjälpte inte omedelbart med min omroddning av arbetsplatsen heller. Jag gissar att jag kan behöva experthjälp.

Jag kommer bli så illa tvungen att gå över till grannföretaget och fråga om sjukgymnasten… den lille söte sjukgymnasten… den lille söte rolige sjukgymnasten… den lille söte rolige hjälpsamme sjukgymnasten kan ta sig en titt på hur jag sitter.

Nu lyser solen.

Jag hade inte behövt vara orolig över att jag inte fick med mig regnbyxorna i morses.

Nu har jag varit på lunch och suttit och ätit min toast i ett skyltfönster.

Känslan av storstad infann sig nästan direkt, även om gatan utanför var enkelriktad och det faktiskt inte körde förbi en enda bil under hela lunchen och den smala trottoaren inte var fylld av framstressande anonyma människor utan blockerades av två barnvagnar och tre mammor.

Maten var inte så dyr heller. 35 kr för en grillad baugett med skinka, ost och lite lull-lull.

Efter maten gick jag till hörnan och köpte en festis. Det var svårt att välja smak, fanns så många goda. Till slut valde jag Cactus-Lime som är ett säkert kort. En fjärdedel spillde jag ut på jackan eftersom jag ville behålla känslan av metropol och drack samtidigt som jag gick.
Nåja, det är en regnjacka så det gjorde inget.

Nu var jag lite dum. Jag skulle testa hur det såg ut med en annan färg över mitt brons-korall-röda nagellack och målade på ett tredje lager i en ljusrosa färg.

Det gick inte så bra som ni förstår. Lacket torkade naturligtvis inte och det slutade med att jag fick skrapa av alltihop med en bit hushållspapper. Nu ser nageln bara flammig och jätteful ut med en tråkig rand av rött längst nagelbandet. Jag kommer inte kunna rätta till det förrän jag kommer hem halv sex ikväll.

Det är tur att jag inte är nå´t utseendefixerad och därför inte alls bryr mig om en sådan petitess!

I söndags hade min serveringsgrupp hand om fikat efter gudstjänsten i kyrkan. Jag delar ansvaret för gruppen med en annan kvinna. Det är inte särskilt betungande utan innebär bara att göra inköpen och se till att det finns tillräckligt många personer på plats för att klara ut dukning, servering och disk.

När dagen för serveringen är inne är det just det som gäller; dukning, servering och disk. Vi brukar vara på plats en timma innan mötet och duka fram assietter, kaffekoppar, teskedar, temuggar, servetter, socker och tepåsar. Vi skär upp vetebröd och dukar ut på borden tillsammans med kakor och vi kokar 20 liter kaffe. Det får plats 200 personer i församlingsvåningen.

I söndags kom det fler än 200 personer. Vi fick svettas lite extra för att få fram fika som räckte till alla. Stämningen var dock ändå gemytlig och det var nog ingen som tyckte att de fick vänta för länge. Det var mest vi i köket som tyckte det var jobbigt. Jag uppskattar att det var 240 personer totalt och jag vet faktiskt inte hur de andra bar sig åt för att förse alla.

Efter att alla fikat klart återstod att duka av, torka bord och diska. Under tiden som de andra i gruppen slavade med detta passade jag på att öva inför söndagens kvartettsång så jag kom tillbaka till köket när allt nästan var klart.

När vi tackade varandra för väl förrättat värv var det en av herrarna som berömde mig för mina fina barn.

Både lilla Svalan och Guldgossen tycker det är roligt att hjälpa till när vi gör i ordning inför serveringen. De lägger fram servetter och skedar och ställer fram koppar och så vidare.

Berömmarmannen sa bland annat att det är så roligt att se barn som så gärna hjälper till. Och att de inte springer runt och stojar och väsnas utan är behagliga och tysta (det där kan man ju ha en och annan åsikt om (Ska barn verkligen behöva vara tysta?) men jag tycker ju också att det är skönare när det inte är så högljutt) och att det är fint att se hur bra de tar hand om varandra. De månar verkligen om att den andre mår bra.

Japp, ni gissade rätt, modershjärtat pöste av stolthet! Och jag gick genast hem och berättade för barnen och Förundersökningsledaren vad jag fått höra.

Guldgossens kommentar visar ännu mer av hans Guldhjärta:
-Vaddå, det är ju roligt att hjälpa till, och det klart att jag tar hand om lilla Svalan, hon är ju min syster!

När jag vaknade i morses kände jag direkt att jag fortfarande har ont i vänsteraxeln/armen/nacken.
Jag var ju och styrketränade igår och jag tog det lugnt med axlarna, körde lite mer med benen istället. När jag tittat på “Halv åtta hos mig” och strukit en stund ställde jag mig i duschen och lät varmvattnet öka temperatur succesivt tills det nästan var skållhett. Sen gick jag och la mig med TNS-apparaten.

Den långsiktiga effekten av min påhittade behandlingssvit kan jag naturligtvis inte uttala mig om ännu, men den omedelbara har i alla fall uteblivit.

Innan jag började ringa i morses försökte jag möblera om min arbetsplats lite grann. Det är ju “telefonarmen” som gör ont så nu har jag försökt skaffa lite mer stöd för armen. Förmodligen beror smärtan på att jag hela tiden spänner axeln för att hålla upp armen när jag slår in numret på telefonen. Jag sitter ju ändå här åtta timmar om dagen, och båda händerna är igång hela tiden.

Jag tror alltså inte att det är hjärtinfarkt…

Idag är världen grå och kall. Jag har cyklat till jobbet och frös visserligen inte eftersom jag kom iväg för sent och trampade på på högsta växeln hela vägen men hade jag inte cyklat hade jag säkert frusit.

Igår var världen (i alla fall min lilla del av världen) soligt och färgsprakande. Det kändes mer som sensommar än höst. Brittsommar kallas det väl.

Britta hade namnsdag. Det måste alltså ha varit en tillfällig släng av brittsommar.

I lördags målade jag naglarna i en läcker lite brons-korall-röd färg. Lacket är av hyfsad kvalisort tycker jag, men i eftermiddag har jag upptäckt en liten repa på högerhandens ringfingernagel.

Nu får jag nog lov att ta bort lacket och knipsa av de långa naglarna. Jag var riktigt nöjd över dem annars. Enda nackdelen är att det är jättesvårt att pärla och rätt vanskligt att skriva på tangentbordet och barnen blir en aning repade under hantering.
Men vill man vara fin får andra lida pin. Är det inte så man säger…

På söndag sjunger jag med kvartetten i kyrkan. Det är jätteroligt att sjunga kvartettsång. En person från varje stämma gör sitt bästa för att det ska låta så samstämt som möjligt. Jag sjunger sopran vilket är det samma som melodin.

Om du blir nyfiken på hur det låter kan du lyssna live via Lidköpings Närradios hemsida:
http://www.radiolidkoping.se

Det går inte att lyssna i efterhand (eller i förväg…) men går du in på sidan klockan elva och klickar på radioapparaten där det står “lyssna live” i vänsterspalten så hamnar du efter en stund i direktsändningen av förmiddagsgudstjänsten, där alltså vår kvartettsång är ett av flera inslag. Vi kommer förmodligen sjunga vid två eller kanske tre tillfällen under mötet.

I morses krasade gräste av frost när jag gick ut för att hämta morötter i landet. Det var för mörkt för att jag skulle se det vita höljet men jag anade det ändå.
Morötterna gjorde också lite motstånd, som om de inte ville upp ur sitt värmande jordtäcke för att möta den kalla luften. Jag fick bara blasten i handen och var tvungen att gräva med fingrarna i jorden för att få med mig det jag kommit för.

I går morses lyste stjärnorna uppmuntrande på himlapellen när jag gjorde min dagliga morotspromenad. Det kändes som mitt i natten fastän klockan passerat sex.

När är det vi går över till vintertid? När får vi en timmas ljusare mornar?

Jag har fått ont i vänsteraxeln. Det går ner i armen och blir aningen värre för varje dag. Jag har ännu inte lyckats lokalisera varifrån det onda kommer, om det är från axeln eller nacken, eller överdelen av armen.

Vad gör man när det gör så ont att man drar sig för att lyfta armen?
Styrketränar naturligtvis. “Ont ska med ont fördrivas” sa di gamle men det är inte därför jag ska träna idag. Istället beror det på att jag önskar finna en långsiktig lösning på problemet. Jag vet att jag har alldeles för svaga muskler i axlerna och det är nog därför det gör ont. De veka musklerna klarar inte av den belastning jag väljer att utsätta dem för, och därför måste de tränas upp.

I eftermiddag tar jag en Alvedon och går till gymmet!

Nu har vi bestämt oss!

Vi ska åka på semester till Stockholm. Sova på hotell, äta hotellfrukost, titta på slottet, gå på Grönan, Skansen, museum, shoppa… gå en massa… bli trötta i benen…

Vi gör en långhelg, tar ledigt på fredag och är borta till söndag. Det blir lika dyrt som att flyga till Italien en vecka.

Men jag ser fram emot detta! Så mycket!

Idag grattar vi Jenny!

Jag tänker särskilt på en barndomskamrat till mig. Vi har inte så tät kontakt längre men hon är en härlig människa som jag tycker mycket om. Grattis på namnsdagen Jenny!

Grattis också till min kollega som inte är på jobbet idag. Hoppas du får en bra dag även om inte alla i familjen är friska!

Det blev inget regn, inte mer än en liten skur runt lunch.

Så efter middagen var jag ute och grävde ner de sista vårlökarna; iris, vita pingstliljor, en lilja, höstcyklamen, hyacinter och någon slags honungsblomma.
Jag passade också på att lägga klart kanten kring surjordsrabatten. Jag har tidigare hämtat natursten hos mina föräldrar och nu ligger det en rad stenar runt hela rabatten. Det blev en hel del sten över också, vi får väl se var jag lämpar av dem!

Nu är klockan kväll och barna sitter i badet. Jag tror jag ska gå och göra dem sällskap. Badkaret är tillräckligt stort för att rymma både en mamma och två barn.

Idag tar jag mig en riktigt, riktigt slö slödag. Jag är i stort behov av det efter den senaste tidens stress och full fart-tempo med för lite sömn och för mycket tänk.

På förmiddagen har jag bara gjort en tårta, fixat iordning i köket, förberett middagen, bloggat och långsamt satt en pärla i taget på ett berlockarmband jag håller på med till en kollega. Jag har följt med lilla Svalan till en kompis också, och lämnat av henne där. Och jag har serverat fika till familjen som just idag utökats med svärfar som är här och hjälper oss med några ofärdiga detaljer på huset.

Snart ska jag skala och koka potatis och laga middag och i eftermiddag ska jag nog bara gå ut i trädgården och gräva ner några lökar, om det inte börjar regna. Det ser lite så ut.

En riktigt skön slappardag!

Nu har jag varit och snott mig en award hos Rana.Hon delar ut den till alla in sin länklista, och tänk, där ligger jag och dräller!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

RANA HAR VÄRLDENS BÄSTA BLOGG!

Har ni inte varit där så beordrar jag er dit:
http://ranashorisont.blogspot.com/

Rana har också startat ett galleri där hon säljer sina egna fantastiska alster. Glödande färger och motiv som står ut. Letar du efter den perfekta gåvan eller något som kan liva upp ditt eget hem, eller bara efter en stunds ögonfröjd, så tveka inte att besöka:
http://www.ranashorisont.se/

Sen var det ju det här med awarden. Jag vet inte hur jag ska tolka den riktigt. En “muse” är enligt min engelska ordbok: “musa, sångmö, sånggudinna”.
En musa på svenska är väl oftast beteckningen på en person som inspirerar någon annan, företrädesvis en konstnär. Höll sig inte de stora konstnärerna med musor som kanske både fick agera nakenmodeller och stå till tjänst med andra uppgifter…
Om jag begränsar mig till det där med inspirationen så har jag nyss skickat iväg en award för just inspiration till ett gäng bloggar. Någon sånggudinna har jag inte stött på i bloggvärlden ännu, i alla fall ingen som jag kunnat lyssna till även om jag vet att det finns flera som sjunger.

Näpp, jag bestämmer mig för att helt egoistiskt behålla den här awarden och inte skicka den vidare. I alla fall inte förrän jag vet ordentligt hur jag ska tolka den.

Det är mycket skratt på agendan nu, och det är såååå skönt. Det behöver jag verkligen!

Igår var barnas kompis här och lekte och tillsammans skrattade barnen nästan oavbrutet i två timmar, och jag bara mös!

Vid frukosten idag (en lugn skön frukost kl nio, välsignade sovmorgon…) berättade vi att vi nog skulle åka till Stockholm i höst. Barnen berättade att de ville se slottet.
-Och jag vill hälsa på kungen! säger lilla Svalan.
-Kungen får man nog inte hälsa på, säger jag och berättar att man istället kan se soldaterna som vaktar slottet.
-Vi kanske kan se vaktavlösningen, säger Förundersökningsledaren (som redan kollat upp både alternativa boenden, Stockholmskort, priser på tunnelbanan och när Gröna Lund, Junibacken, Skansen och allt det andra håller öppet).
-Spelar de musik då? undrar jag.
-Kanske säckpipa, säger lilla Svalan.

Hur vet hon att säckpipa är ett instrument?

-Finns säckpipa på riktigt? fortsätter lilla Svalan.
-Jaadå, säger jag, det spelar de i Skottland.
-Stockland, säger lilla Svalan! Där spelar de väl bara minigolf!

Shäfern bjöd på kanelbullar till tre-fikat. Mycket uppskattat!

Jag uppskattade till och med i mig två stycken. Det var kanske lite överdrivet.

Sen pratade vi kvinns förlossningsminnen så mycket att vår ende närvarande manlige medarbetare var tvungen att fly fältet.
Bland annat berättade en kollega att när hon duschade efter förlossningen trodde hon att hon tappade levern. Det var “bara” en rejäl kaka kaogulerat blod som trillade ur livmodern men det kunde ju inte hon veta.

Jag har skrattat så jag nästan satte bullarna i vrångstrupen. Det är fantastiskt befriande med ett gôtt fredagseftermiddags-skratt.

I morgon är det kanelbullens dag.

Jag tänker skicka massor av mail!

Jag erkänner att det kan uppfattas som demoraliserande, men jag har faktiskt ingen arbetslust idag.

Jag vill hellre bara flöjta.

Jag vill berätta det här. För mig är det viktigt.
Jag söker förståelse och vill verkligen att ni försöker sätta er in i min situation.

Jag har det jobbigt nu. Någonting ligger och gnager och jag kan inte sluta tänka på det. Det är så irriterande. En belastning. Nästan som en lös tand som man inte kan låta bli att vicka på även om det gör lite ont.

Det har fastnat apelsintrådar mellan framtänderna!

Jag vet att jag skrivit det förrut, för hon har sagt det förrut. Men det var roligt igen!

I lilla Svalans klass går också min VD:s dotter. Hon och lilla Svalan har funnit varann och lilla Svalan berättar att hon nog leker mest med VD-dottern om dagarna.

I morses kom VD:n och lämnade sin dotter på skolan samtidigt som jag. När lilla Svalan såg dem komma i korridoren utbrister hon:
-Nu kommer ju din schäfer!

Jag är fortfarande lite trött efter bröllopet. Det var intensiva dagar fram till i lördags.

Så här såg torsdagen ut för en vecka sedan:

Kl 05.45 Väckarklockan ringer. Känner mig pigg och fräsch och studsar ut till toaletten och skriver en sida i min dagbok samtidigt som jag kissar. Det är skönt att börja dagen så, att samla tankarna lite grann och sätta dem på pränt. Och naturligtvis gör jag det samtidigt som jag kissar, inga dyra droppar av min tid får gå till spillo, i alla fall inte på morgonen.
Jag gör mig i ordning och går ner och äter frukost, samtidigt som jag förbereder Lilla Svalans fruktburk och Guldgossens gympapåse.

Kl 06.45 Det är dags att väcka barnen och få på dem kläder, ge dem rena tänder och få dem på gott humör (vilket inte brukar vara några problem när det gäller Guldgossen, som ärvt sin mors förmåga att vid behov studsa upp ur sängen, men är något mera vanskligt när det gäller den delikata blomman som lilla Svalan är på mornarna).

Kl 07.15 Vi går ner och tar på oss ytterkläder och försöker få med oss så många skolväskor, gympapåsar, gummistövlar och lunchlådor som möjligt.

Kl 07.30 Barnen lämnas på skolan. Jag pussar och kramar lilla Svalan och försöker lämna Guldgossen i fred så mycket som möjligt.

Kl 07.47 Jag kommer till jobbet och bloggar lite, rensar bland alla spam i inkorgen och pratar lite med andra morgontidiga kollegor.

Kl 08.00 Jobbet börjar med samling och genomgång av dagen. Sen är det bara att jobba, jobba, jobba.

Kl 10.00 Fikarast. Jag har med mig en rutten nektarin som jag slänger efter ett bett. Sen är det mer jobb, jobb, jobb.

Kl 12.00 Jag äter en banan medan jag knyter skorna och skyndar sedan med snabba steg till BR Leksaker för att hitta en present till lilla Svalans kompis som har kalas på lördag. När jag ändå är i närheten av en livsmedelsbutik köper jag ett paket knäckebröd och en vitlöksbagett. Bagetten äter jag medan jag småspringer till kyrkan.
I kyrkan skär jag till små kort som vi ska ha på bröllopet för gästerna att skriva personliga hälsningar på.

Kl 12.42 Tillbaka till jobbet och redo att börja jobba, jobba, jobba.

Kl 15.00 Fikarast igen. Jag njuter av ett halvt äpple och två havreknäcke med kräftstjärtsost. Borde man inte göra tubar med större hål när man gör ost med stora rumpbitar i?

Kl 16.45 Jag borde ha åkt från jobbet för att hinna hämta barnen i tid, men som vanligt kommer jag iväg lite för sent.

Kl 17.05 Jag är framme vid skolan och hämtar barnen. De är upptagna med ett dataspel och inte allt för sugna på att följa med hem, men jag får med mig deras saker och till och med dem själva till slut.

Kl 17.17 Vi är hemma och Guldgossen börjar genast med läxorna medan lilla Svalan hjälper mig att duka fram. Jag kokar snabbmakaroner och micrar köttbullar och brer mig en macka medan jag hejjar på barnen som värsta lagledaren för att få dem att hinna äta upp innan vi måste åka.

Kl 17.30 Vi borde ha åkt.

Kl 17.43 Vi tar på oss ytterkläder och åker för att hämta en kompis till lilla Svalan innan det bär av ut till Örslösa och Royal Rangers. När jag hämtar fröken A ställs jag inför en omöjlighet.
Fröken A bor med sin familj en bit utanför staden. För att komma in på hennes tomt är man tvungen att göra en kraftig vänstersväng, in genom två vackra vita, men trånga grindar. Om jag kommer åkandes med Volvon, eller Mitsubishin, så brukar det gå bra (eftersom jag är en så fantastiskt bra bilförare) men med Saaben, som har en svängradie som en traktor med dubbelsläp, brukar det vara knivigt.
Jag kom in i alla fall, utan att köra ner varken höger eller vänster grindstolpe, men sen fick jag se det värsta. Medan Fröken A skuttandes hoppade in i bilen upptäckte jag att framför mig på framfartsvägen, stod en bil parkerad och blockerade effektivt vägen upp till vändplatsen bakom huset. Jag skulle alltså bli tvungen att backa för att ta mig ut från tomten. Och att backandes svänga med en uschlig Saab, och med en kohage rakt bakom… det kräver sin kvinna.
-Neej, sa jag högt till barnen, det här kommer aldrig gå.

Och på den pittoreska verandan stod Fröken A´s mamma och vinkade adjö och gjorde ingen ansats till att vilja gå in i huset förrän vi försvunnit bort i fjärran. Jag skulle alltså även bli tvungen att backa med publik.
Oändligt försiktigt, men ett öga på varje backspegel och två ögon i nacken, backade jag nerför deras smala uppfartsväg. Jag försökte hålla mig så långt till höger som möjligt för att få lite svängradie.
Och det lyckades! Jag kom ut från tomten utan att ha kört ner varken grindstolpar, kostängsel eller eventuella kringspringande barn. Guldgossen gav mig rungande applåder och jubel och jag kände mig faktiskt värd det.

Kl 18.00 Jag lämnar av barnen i Örslösaskogen efter att ha kört bara aningens för fort på den kringelikrokiga vägen, bara aningen lockad av Saabens fina kurvtagning. Lilla Svalan som varit lite orolig för att lämnas ensam blir eld och lågor när hon för höra att hennes grupp ska göra en hemlig utflykt, och det är inga problem att skiljas. Med en mer hastighetsbegränsningsanpassad fart styr jag kosan tillbaka till Lidköping.

Kl 18.30 Jag sitter tillsammans med en hel matsal full av andra föräldrar och lyssnar på information från skolans nya rektor. Hon berättar om de skriftliga omdömen som kommer lämnas för alla barn från och med vårterminen, och uppmanar föräldrarna att inte resa så mycket på semester för barnen missar så mycket i skolan då. Sedan tågar alla föräldrar till respektive klassrum och jag hamnar hos lilla Svalan. Det är helt otroligt vad mycket pedagogik som ligger bakom lärandet redan i förskoleklassen. Och mellan raderna när de två handläggarna berättar om elevernas dag, utläser jag så mycket omsorg och omtanke och genuint intresse att jag blir rörd.

Kl 20.00 Föräldramötet är slut och trots att jag helst skulle vilja stanna kvar och mingla med de andra föräldrarna ilar jag till bilen för nästa uppdrag.

Kl 20.10 Jag hämtar upp väninnan och tillsammans far vi till Willys för att köpa bröllopsmat. Vi får riktigt roligt där vi springer runt och letar efter solrosfrön, pepparrotskräm och annat som jag inte brukar handla till vardags. Två gånger får vi fråga oss fram men för övrigt fyller vi problemfritt våra kundvagnar till brädden med fynd av kyckling (11 kilo), potatisgratäng (14 kilo) och diverse grönsaker.
Men framme vid drickan går vi bet. Hur i all sin dar ska vi lyckas få med oss åtta backar dreck? Det är redan överfullt i kundvagnarna och ingen av oss har varken ork eller vilja att gå ut efter någon ny kundvagn.
Vem är förresten utrustad med extra armar för att köra den?
Och kundradion har redan meddelat att vi passerat stängningstid och att alla kunder (vilka för tillfället bara utgörs av mig och väninnan och en mjölkbehövande småbarnsfar) ombeds lämna butiken.
Väninnan tror inte att hon kan kompletteringshandla drickor i morgon, dels på grund av tidsbrist, och dels för att hon måste släpa med sig sina två små barn samtidigt. Den ekvationen fick inte jag heller ihop.
Jag kommer vara upptagen på lunchen med att hämta tårtlock, och direkt efter jobbet måste jag gå till kyrkan och låsa upp för de andra som kommer för att förbereda bröllopet tillsammans med mig.
Väninnan föreslår att Förundersökningsledaren ska köpa dricka. Men han åker direkt från jobbet och hämtar barnen (vars kläder jag måste packa i natt) och skjutsar dem till mina föräldrar. Därifrån ska han ta med sig båtkärran tillbaka till kyrkan och komma och hjälpa till, och det tar en stund att köra två mil i 30 km/h så det gick inte heller. Vi enas om att väninnans man får rycka ut efter sitt jobb i stället.

Flamsiga och trötta står vi i kön. Väninnan kan inte låta bli att tala om för dem framför oss att vi inte ska ha all maten själva, det är till ett bröllop. Jag funderar på hur troligt det är att någon över huvud taget skulle kunna tro att man köper 14 kilo potatisgratäng för att äta själv.

-Potatisgratängen var glutenfri väl, frågar väninnan. Jag läser på påsen. Inget vete som stabiliseringsmedel… men längst ner, som allra sista ingrediens står veteprotein. Till synes planlöst ditstoppat av ingen som helst anledning. Typiskt!
Jag erbjuder mig att göra en glutenfri potatisgratäng när jag kommer hem. Ögonen går redan i kort men det får gå. Jag spurtar tillbaka genom hela affären och köper en liten vispgrädde. Det blir ingen bra potatisgratäng utan grädde. Och så springer jag till grönsaksavdelningen och kompletterar med potatis. Det blir ingen bra potatisgratäng utan potatis!
Under min språngmarch har väninnan börjat lasta på och jag plockar i kassarna, som vi glömmer att betala för. Kassörskan tittar trött på oss och säger att det inget gör.
Man kanske skulle sätta i system att handla så sent på kvällarna att kassörskan hinner slå ut kassan innan man lämnar affären. Vi sparade 14 kronor!

Kl 21.20 Vi lämnar affären med sju fulla kassar. Det är två med frysvaror, två med kylvaror, en med sallad och två med ”resten”. Jag ska ta hem det mesta men på grund av kylskåpsutrymmesbrist får väninnan ta hem en kylkasse. Jag släpper av henne hemma hos sig, med kassen.

Kl 21.47 Jag kommer hem. På vägen hem har jag längtat efter Förundersökningsledaren och föreställt mig hur han kramar om min trötta själ och hjälper mig packa ur bilen, ta hand om allt som ska vara kallt, och kanske (nu skenar drömmen iväg lite) erbjuder sig att koka en kopp te åt mig.
När jag kliver in från garaget är det väldigt tyst i huset. VÄLDIGT tyst. Jag stoppar papperskassarna med kyckling och glass direkt ner i frysboxen. Efter lite ommöblering får de faktiskt plats.
Jag ställer upp kassarna med sallad och allt annat i förrådet och bär in kylkassen till kylskåpet. Innan jag plockar ur den smyger jag upp för trappan till sovrummet. Där ligger Förundersökningsledaren och snarkar. Han brukar inte snarka men nu sover han tydligen hårt.
Suck!
Ingen hjälp.
Och inget öra att stjälpa i det som ligger och skvalpar i mina tankar heller. Det hade jag behövt. Jag känner mig oändligt ensam trots ett hus fullt av människor.
Men vid trappan ser jag att Förundersökningsledare och barnen gemensamt packat kläder och leksaker för morgondagens övernattning. Tack och lov! Då behöver jag i alla fall inte göra det i natt.

Kl 22.30 Det går inte så fort att skala potatisen även om jag bestämt mig för att låtsas vara superkvinnan, igen. När jag packade in kylvarorna upptäckte jag att gräddpaketet hamnat i väninnans kasse. Nu får det bli mindre god potatisgratäng, med mjölk och en extra smörklick i stället.
Jag och väninnan hinner ringa till varandra några gånger och kolla upp sådant vi befarat att vi glömt.
Jag kokar potatisen för att snabba upp tiden i ugnen. Medan potatisen kokar läser jag några favoritbloggar. Potatisen kokar nästan sönder men det struntar jag i. Det kommer ändå bli en ätbar glutenfri potatisgratäng.

Kl 23.02 Medan gratängen bakar sig sätter jag mig ner och tänker igenom allt som måste med till kyrkan i morgon. Jag skriver listor och packar i kassar. En lista ska Förundersökningsledaren få för han får ansvaret för att frakta kyl- och frysvaror när han hämtat barnen efter skolan och ska köra dem till mormor. Jag noterar var allting står; två kassar i frysen, sju påsar potatisgratäng i kylen och så vidare. Vårt tighta tidsschema i morgon lämnar inget utrymme för glömda saker.

Kl 00.15 Jag är så trött så jag nästan kräks.
Jag struntar i att borsta tänderna och stupar i säng bredvid min sedan länge sovande man. I morgon är det dags igen. Jag ser fram mot ännu en dag av stress och full fart.
Stress och full fart… Just det, det är de faktorerna som brukar ge mig huvudvärk. Bäst att lägga sig med TNS:en en halvtimma också. Det är inte läge att få migrän i morgon.

Kl 00.30 Jag somnar med TENS-apparaten påslagen.

Kl 02.30 Jag vaknar och stänger av TENS:en och går upp och kissar.

Kl 05.45 Väckarklockan annonserar att det är dags att vakna igen.

Solen lyser.
Jag är lite trött efter fyra timmar framför datorn.

En liten rask lunchpromenad skulle nog göra susen.
Det är alldeles lagom att gå bort till Hemköps vitlöksbaugetter.

Förundersökningsledaren, som avslöjar att han läser min blogg ibland för att få reda på hur jag har det (vi brukar inte hinna utbyta mer information än den som handlar om barnen), är inte helt nöjd med sin epitet.
Maken föreslår at han ska heta “Maken med stort M, mannen i mitt liv”. Förundersökningsledaren låter lite påhittat, och långt.

Men jag tänker nog inte byta namn på honom ändå. Förundersökningsledaren är så signifikativt för hur han tar sig an livet.

Jag är fortfarande lite mätt efter pizzan igår.
På spisen står frukostägget och putttrar.

Jag har ont i halsen och är snuvig. Kan det varit Willewira som råkade skicka med Herr förkylningsvirus tillsammans med den fina awarden igår?

Eftersom jag har fått en så fin award vill jag också gärna skicka vidare den.Riktigt inspirerande bloggar tycker jag dessa människor har:

Kamomilla med bloggen “I Lilla Kamomillas Villa”.
http://lillakamomilla.blogspot.com/
Här hittar man genomtänkta renoveringsprojekt och många inredningsidéer.

Annie med bloggen “Annalunda”.
http://annalunda.blogspot.com/
Vill man frossa i rosor är detta rätta stället.

Ann med bloggen “Mormor Ruths Ann”.
http://mormorruthsann.blogspot.com/
Inredningsidéerna avlöser varandra och presenteras med fina bilder och finurliga lösningar.

Sandra med bloggen “Sandras blogg”.
http://www.familjenlundell.se/index.php?option=com_content&task=blogcategory&id=0&Itemid=62
Drottningen av scrap, som gör mig så sugen att jag måste hålla mig i för att inte börja med ytterligare en hobby.

Bella med bloggen “Dröm & Vision”.
http://dromochvision.blogspot.com/
Jag bara älskar Bellas trädgård. Hon sprudlar av energi och hinner med fler saker på en dag än jag ens hinner tänka.

Lena med bloggen “Lenas Pysselgrop”.
http://lenaspysselgrop.blogspot.com/
Här är det pysselinspiration så det står härliga till!

Skatan med bloggen “Om livet i ett Skatbo”.
http://omlivetiettskatbo.blogspot.com/
Jag njuter av fina bilder och roliga texter.

Marie med bloggen “Vita Ranunkler”.
http://vitaranunkler.blogspot.com/
Marie är loppisfyndaren som piffar och fiffar och kan få en rulle tapeter i ett hörn att se ut som inredning. Mycket inspiration för den som också gillar att samla på hög men behöver puffas igång för att göra snygga installationer av samlingarna.

Faster Atta med bloggen “Faster Atta”.
http://fasteratta.blogspot.com/
En vacker dag kommer jag också göra en Tilda-ängel.

Gekko med bloggen “Att sy en Gecko”.
http://gekko-attsyengecko.blogspot.com/
Härliga barnkläder i roliga tyger.

Ruffa med bloggen “Syster Ruffas inredningsblogg”.
http://systerruffa.blogspot.com/
Vilsamt vitt för trötta ögon. Nästan som ljusterapi! Så fort jag varit inne och kikat på hennes fina bilder rycker det lite i penselarmen. Jag vill också måla vitt.

Karin med bloggen “Karins Fotoblogg”.
http://karinsfotoblogg.blogspot.com/
Här har ni tjejjen som verkligen kan det här med foto. Det är bara att njuta!

Det här är bloggar jag inspireras av. Sen läser jag förståss en massa andra bloggar, för att bli road, oroad eller för att jag helt enkelt förälskat mig i bloggförfattarna. Men det är en helt annan historia!

Igår slutade min kollega att röka. Hon har slutat så där tvärt av bara. “Cold turkey” eller vad det heter. Hon är inte “chicken” i alla fall.

Igår fick hon och hennes sambo också sitt nya hus. En perfekt dag att sluta röka. Huset anlände i plocke-pinn-format och riggades snabbt av fyra vana snickare.

På jobbet följer vi andra utvecklingen med stort intresse, både utvecklingen av rökstoppet och hus-uppet.

Jag tycker hon är beundransvärd. Hon har inte rytit åt mig en enda gång, trots att abstinensen torde vara ganska stor.

Jag har fått en award av Willewira med den mysiga bloggen Mor Karins Täppa.

Tack Willewira! Jag blev jätteglad.
Min tanke när jag började blogga var inte alls att jag skulle inspirera andra, eller ens bli läst av andra människor. Jag ville bara “testa lite” som Förundersökningsledaren brukar uttrycka sig. Nu har testet pågått ett tag och jag har upptäckt tjusningen med att “connecta” med andra bloggare.

Kan jag sedan bjuda på lite underhållning, inspirera eller på ett eller annat sätt beröra, så är det plus i kanten.

Gå gärna in på Mor Karins Täppa och njut av allt hon har att bjuda på:

http://morkarinstappa.blogspot.com/

Hjälpars vad jag är mätt!

Det bidde en hel pizza. Jag satte mig i min ensamhet på en av stadens pizzerior och läste en kvarglömd tidning och njöt av maten.
Jag gillar faktiskt att gå ut och äta själv ibland. Ingen som tittar på när jag slafsar, ingen som tar av den dyrbara tuggtiden för att kallprata medan maten kallnar, ingen att ta hänsyn till.
Bara jag och en gigantisk pizza…

…som nu ligger som en oförlåtlig degklump i magen och utsöndrar någon slags sömnmedel tror jag, för jag är redan på väg in i ett smärre paltkoma.

Det är inte helt omöjligt att vi åker en sväng till Stockholm i höst.

Jag drömmer om att få visa barnen var kungen bor, och kanske titta på Wasamuséet.
Våra barn är tokförtjusta i muséum.

Det finns jättemycket kvar att göra innan jag kan stänga ner trädgården inför vintern. När ska jag hinna med det? Eller rättare sagt, hur mycket vill jag prioritera trädgårdssysslorna framför allt annat som jag tycker att jag bör hinna med?

Jag ska klippa av bladen på jordgubbar och smultron och rensa bort ogräset som växer i smultrontornet.

Jag ska kratta upp alla nerfallna blad från plommonträdet och förstöra dem eftersom de är rostsmittade.

Jag ska rensa i fyrkanterna runt träden.

Jag ska rensa en fasa massa ogräs under häckplantorna på båda sidorna av trädgården.

Jag ska plantera vårlökar som just nu ligger och väntar på mig.

Jag ska göra klart surjordsrabatten med ovan nämda lökar och så kantsten runt.

Jag ska klippa ner vissna blommor från entrérabatterna.

Jag ska klippa häcken lite granna.

Allt är ju inte akut, men snart är också hösten slut
och då är det för sent!

Ibland kan det kännas jättejobbigt. Att inte hitta någon lunchlåda i frysen på morgonen och inte hinna fixa i ordning någonting annat. Att undra och ställa frågan.

Ibland kan det kännas fantastiskt.
Idag är en sådan dag.
Idag är jag fri att äta vad jag vill till lunch.

Jag kan gå till Hemköp och köpa hem (eller i alla fall köpa med mig) de där smältande goda vitlöksbaugetterna och komplettera med några fina oliver och kanske en burk tonfisk. Och någon dyr juice!

Jag kan gå till Kaffestugan och gynna dem genom att köpa en lunchsallad eller en bit paj. Kanske kosta på mig en flaska pommac att skölja ner det hela med.

Jag kan köpa en grillad macka med rökt skinka och mozarella, rocculasallad och färsk tomat på Söderströms café.

Jag kan köpa mig en pizza och äta halva idag och halva i morgon.
Så får det bli!

I måndags cyklade vi till skola och jobb. Lilla Svalan grät hela tiden, ända från det jag väckte henne kvart i sju tills jag lämnade henne på skolan fem över halv åtta.

På kvällen hade jag ett allvarligt samtal med min dotter. Jag förklarade att en morgon med bara tårar urholkar min själ. Jag kanske använde lite andra ord, men jag tror hon förstod. Hon lovade att försöka skärpa till sig, kanske bara gråta lite om det är jobbigt att cykla, eller när jag lämnar henne på skolan.
Jag förklarade att det inte behövs. Är det jobbigt att cykla blir det ännu jobbigare om hon också gråter. Och när jag lämnar henne vet jag att hon inte vill skiljas, att hon är ledsen, men hon behöver inte gråta. Jag vet ändå!

Och kan ni tänka er! Lilla Svalan har inte gråtit varken i morses eller i går morses. Jag berömmer henne och är stolt över henne och hoppas att detta ska hålla i sig. Både för hennes och min skull.

Nu är det verkligen höst. Regn, rusk, röda lönnar…

Och på väg in till jobbet för tre minuter sedan flög ett fågelsträck med minst femtio kanadagäss över parkeringen.

Vad kommer det sig att de trumpetar så duktigt medan de flyger? Borde det inte ta onödigt mycket på krafterna med tanke på alla mil som ligger framför?
Vad säger de till varann? Uppmanar de varandra att hålla formationen, hejjar de på den som ligger sist, gråter de för att de är på väg att lämna vårt vackra land, är de glada över att de naturliga instinkterna äntligen tar dem med på en resa till varmare väder?

Nu har jag ett nytt år i väskan. Det börjar ju plocka på med uppgifter inför nästa år och det är så skönt att kunna skriva in allt i almanackan, så man slipper ha det i huvudet i stället.

De senaste åren har jag nöjt mig med en riktigt liten en, som heter “Miniweek” men i år har jag slagit på stort och investerat i “Liten Timkalender”. Den är inte så liten som namnet försöker antyda, utan hela 11 x 15.5 cm. Den är tjock som en liten bok och har hårda mörkblå pärmar av läderimitation. Varje dag har en egen sida så jag kommer få plats med kom-ihåg-anteckningar också, och inte bara tid och plats. Om jag fortsättningsvis skriver upp allt jag behöver komma ihåg så bör väl inte risken vara så stor att jag glömmer något.

Igår kväll berättade Guldgossen att vi gemensamt glömt bort hans blockflöjt för musiklektionen. Han hade fått låna kompisens fodral och låtsasspela på, och tyckte att det väl gick nästan lika bra.

Nu ska jag skriva upp allt sådan här hädanefter (i alla fall hädanefter nästa år…) så jag kan hjälpa mina barn att komma ihåg, och mig själv…
Sen gäller bara att komma ihåg att titta i almanackan.

Äsch, nu är det så mycket tröttsamt och tråkigt på den här bloggen att jag inte ens orkar läsa den själv.

För att pigga upp lite har jag hämtat en utmaning från Helena med bloggen “hem ljuva hem”. Ni kan läsa hennes svar här:

http://hemljuvahem-helena.blogspot.com/2008/09/fem-saker.html

Och här är mina svar!

5 saker i frysen:
För många crabfish-paket.
Flädersaft
En påse ärtor-majs-paprika som vi inte vill ha men inte kan med att slänga.
Rostebröd
Glass

5 saker i garderoben:
Tyger som så småningom ska bli lapptäcken.
Ett stickprojekt som aldrig kommer bli klart.
Kläder
Omålade tavlor
Mammatrosor som jag tar till om alla andra trosor ligger i tvätten.

5 saker i bilen:
Papperskassar
Några mynt
Glasflaskor som ska återvinnas
Instruktionsbok och servicebok
Parkeringstillstånd till jobbet

5 saker i handväskan:
Anteckningsblock
Migräntabletter
Novalucol
Plånbok
Almanacka

Jag gör som Helena och skickar inte vidare utmaningen till någon särskild person, men är du lika knäpp som jag och tycker att sådana här uppräkningslekar är roliga så är du välkommen att haka på.

Idag har tröttheten slagit sig ner som en bredvingad fågel på min axel. Han sitter nog där och sover för jag måste hjälpa till att balansera honom så han inte dråsar i backen och drar mig med sig i fallet.

Igår kväll satt jag upp lite för länge och gick igenom bilder för jobbets räkning. Med några veckors stress och sena nätter i bagaget blev det droppen, inte som fick bägaren att rinna över, men som fick ögonlocken att trilla ner till halvfart.

Det skulle inte vara så dumt att ligga i en skön säng och drömma.
Igår pratade jag och Förundersökningsledaren om hur underbart det vore att ta en veckas semester och åka till Korfu för batteriladdning. Det är bara önskedrömmar. Vi har varken tid eller pengar för en sådan resa, men man kan ju alltid drömma.

Idag har jag egentligen inte utrymme för trötthet. Jag får försöka schasa bort sömnfågeln från axeln. Det är sista dagen på månaden, vilket innebär att det är hög tid för en extra ansträngning på jobbet.

Och efter jobbet ska jag direkt till kyrkan för att öva kvartettsång. Vi sjunger på söndag om två veckor, den 12te. Det är så roligt att sjunga med kvartetten. Vi är då bara en person i varje stämma och dels brukar det låta bra och dels är det inte roddigt och svårt att bli samstämda.

Efter kvartettövningen hinner jag nog vara med en stund på bönen innan det är tillväxtgruppsledarträff. Bönen i kyrkan brukar vara nästan som en stunds meditation. Det är en kraftkälla och ett tillfälle för nedvarvning. När man ber är det inte lönt att låtsas att man är någon annan, så som man kan göra inför andra människor och även sig själv. Att be är alltså inte bara att hålla kontakt med Gud utan också att bli en sannare människa. Jag har låtsats ett tag nu, låtsats att jag är starkare och orkar mer än jag kanske egentligen gör.

Tillväxtgruppsledarträffen ser jag också fram emot. Det är skönt att känna att man är en del i ett större nätverk. Vi brukar dela med oss lite av vad våra grupper gör och hur det känns och det är inte fel. Sedan ber vi tillsammans och kanske tar upp något speciellt.

Även om det bara är roligheter jag ska ut på ikväll så underlättar det naturligtvis om jag inte är för trött.
Så schas, schas…

Jag har också känt stödet från er, mina bloggvänner!
Det är rätt otroligt att man kan uppleva värme och omtanke från människor man aldrig träffat eller sett. Det är gôtt att få vräka ur sig det som tynger och låta det landa någonstans.

Tack för att ni finns!

Det blev ett riktigt lyckat bröllop. Alla var glada och lyckliga, bruden var vacker som en dag och brudgummen stolt som en tupp.

Bröllopsfesten blev en härlig blandning av svenskt och albanskt. Maten var god och räckte till alla och lite till.

Den stora behållningen är:

Jag har varit med och gjort två människor glada och tacksamma och lyckliga.

Vi som samarbetat kring det här bröllopet har kommit varandra närmare. Vi vet att vi kan lita på varann och vi delar på bördor och glädje och det betyder oerhört mycket.

Jag har lärt mig att med hjälp av goda vänner, en fin familj och framförallt grundtryggheten från Jesus, så klarar jag av ganska mycket stress, utan att trilla igenom.

Jag skulle kunna berätta jättemycket från bröllopet och arrangemanget runt omkring men jag tror jag behåller det i hjärtat så länge.
Idag är jag bara skönt trött och lycklig och tacksam till alla runt omkring som på olika sätt hjälpt till och det är många människor som utan att tveka ställt upp och dragit sitt strå till stacken, bara för att vi frågat dem. Det är fantastiskt. Det finns så mycket god vilja, och så mycket ork och kunnande så det är inte klokt.
Några exempel:

Jag bad en kvinna tolka vigseln för släktingar som kom från London. Hon ställde upp som om det vore självklart och jag satt och tjuvlyssnade på henne lite under vigseln. Hon översatte nästan allting och det lät så proffsigt att jag blev rörd. Jag visste inte att hon var så duktig, som en utbildad simultantolk lät det.

Med bara några få dagars varsel fick vänninan ihop tillräckligt med personer för matlagning och servering. Och “servicen” under festen var jättebra. Servieringspersonalen fick jobba riktigt hårt i köket eftersom vi bara hade 5 timmar på oss från det att vigseln började tills dess gästerna gick hem och under den tiden skulle det hinna serveras en trerätters middag samt tårta. Allt gick hur smidigt som helst. Maten var varm, god och proffsigt serverad. Det var ingenting som inte klaffade. Jag är djupt imponerad, och särskilt över serveringsfolkets egna initiativ där jag som borde ha tänkt igenom allt och förberett, själv missade i tankeverksamheten.

Dekorationen i kyrkan hade jag tänkt att vi skulle hinna med under lördagsförmiddagen. Det hade aldrig gått om inte pianisten och pastorn ställt upp och varit iväg och köpt blommor och ställt i ordning. Nu blev kyrksalen mycket vackrare smyckad än om vi själva hade gjort allt.

–

Det är otroligt tryggt och en sån fantastisk förmån att vara med i en församling. Människor man inte känner och ibland inte ens vet namnet på, finns där som en underbar stöttande famn att falla ner i om det behövs. Ingen kan vara rikare än den som har ett stort nätverk av människor runt omkring sig som är beredda att ställa upp för varann. Och man gör det inte av plikt under suckar och stön utan för att man vill, man tycker det är roligt och det finns så mycket kärlek!

Jag håller mig flytande, mer är det inte.

Den stressande malströmmen gör sitt bästa för att rycka och dra i mina ben, men än håller jag stånd. Jag har inte doppat huvudet under ytan. Jag kan fortfarande andas.
Det mörka vattnet, som består av alla miljoner tankar jag måste jonglera med för att de inte ska sjunka till botten och bli bortglömda, trycker sig på från alla håll och placerar mig obarmhärtigt mitt i malströmmen, som i ett skruvstäd som sakta pressar luften ur mina lungor.
Rörelsefriheten är fullständigt inskränkt, jag kan bara följa med i vattnets allt hastigare virvlar. Jag är inte viljelös, men berövad min handligskraft.

Hakan dippar i vattenytan. Vattnet är kallt och skrämmande. Öronen sjunker under ytan, det bubblar och susar, brusar och suger. Nu är det snart bara näsan som förser mig med det livsviktiga syret. Jag ligger stilla i vattnet. Kommer det en våg, en enda liten sketen våg, så är det kört!

Jag börjar känna mig lite otydlig i konturerna, lite luddig i kanterna, lite oskarp i linjerna. De linjer som är till för att definiera mitt jag, min själ.
Men när bröllopet är över ska jag ägna en vecka… nej, det hinner jag inte. Jag ska ägna en hel dag åt… nej, en dag går nog inte heller. Jag ska ägna en timma, eller i alla fall en kvart åt att precis som barnen gör, sätta mig ner och fylla i konturerna… på mig själv.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – Förundersökningsledaren är en helt fantastiskt underbart fenomenalt suverän make!

Igår var jag på möhippa med den blivande bruden. Vi blev bara fyra, någon föll ifrån på grund av sjukdom och någon på grund av annat engagemang.
Ruskansvärt trevligt hade vi i alla fall. Vi överraskade bruden när hon trodde att hon skulle fundera på håruppsättning inför bröllopet och tog med henne till en nyöppnad restaurang i stan.

Pirum heter restaurangen och drivs av samma personer som har Sjöboden ute i Spiken på Kållandsö. Tidigare låg här en annan restaurang – Eddies, och den var inte alls tokig den heller, riktigt god mat och lite småtrevlig inredning, men det här!
Till vänster ligger baren och en lounge med låga fåtöljer som ser så där helsköna och inbjudande ut så att man bara vill sjunka ner och inte resa sig på hela kvällen. Till höger ligger matsalen som ger ett fullständigt sobert och lyxigt intryck med skeppargolv, gräddvita väggar, mycket tyg i gardinerna, högryggade skinnstolar och glest utplacerade bord. Levande ljus i annars dämpad belysning förstärker intrycket av lyx och tyngd. Man förstår direkt att här kommer man äta mycket god mat, för mycket pengar och det kommer ta mycket tid.

Ta en titt på deras hemsida om du vill: http://www.restaurangpirum.se/

Det där med god, dyr mat att avnjuta under lång tid, stämde precis.
Menyn var dock inte så lång. Tre förrätter, fyra huvudrätter och tre efterrätter fanns att välja mellan. Vinlistan var däremot mer än gedigen. Alla rätter var presenterade med tjusiga namn som mouss, slungat, souterat och mer därtill som jag inte heller kan stava till.

Först fick vi in en stor korg med bröd, mjukt och hårt och knäckigt, salt, kryddat och helt enkelt jättegott. Förutom smör servades vi också med en färskost med små bitar rökt skinka i. Delikat!
En av mina väninnor är mjölkallergisk och jag hade redan vid bokningen kollat av om de kunde få fram något helt mjölkfritt alternativ. Det skulle inte vara några problem.
När det var dags att beställa förhörde hon sig om möjligheterna. Förhoppningen var att det i alla fall skulle gå att komponera ihop en huvudrätt utan mjölkprotein. Väninnan blev mycket trevligt och vänligt bemött och det visade sig att köket kunde ordna nästan alla rätter utan mjölk. Det var bara kräftsoppan och en glass hon var tvungen att avstå från.
För övrigt var alla i serveringspersonalen mycket tillmötesgående och vänliga. De rörde sig tyst och lagom fort mellan borden, tillräckligt fort för att man inte skulle tro att de var sysslolösa och tillräckligt långsamt för att man skulle hinna fånga deras uppmärksamhet.

Till förrätt åt jag en krämig, gräddig, otroligt smakrik kräftsoppa med pilgrimsmusslor och prästostpaj. Jag har aldrig ätit pilgrimsmusslor tidigare, eller ”pilisar” som mat-Tina brukar kalla dem i sina roliga matlagningsprogram.
Eftersom jag bara under det senaste året plötsligt upptäckt att jag både gillar oliver och vanliga blåmusslor (om de är tillagade rätt) och det förmodligen betyder att jag nu blivit vuxen, så tyckte jag det skulle bli spännande att prova pilisarna också.
De såg verkligen goda ut. Alldeles vita och med en väldefinierad och tilltalande form. Tyvärr kunde jag inte helt fördra konsistensen även om det inte var något fel på smaken.

Huvudrätten utgjordes av ugnsbakad hälleflundra med rotfrukter brässerade i saffransdoftande skaldjursfond, serverat med citronpepparrotscrème. Snacka om höjdare! In kom en djup tallrik med en helt fyrkantig, helt vit, helt underbar fiskbit. På toppen låg den smakbemängda crémen och under fisken gömde sig rotfrukterna som var riktigt stunsiga och långt från överbakade. Hela anrättningen var fantastiskt god och den mjälla fisken smälte nästan i munnen. Jag fick tänka mig för för att inte sucka högt av välbehag.

Förrätten kostade 125 kr och huvudrätten 245. Det är mycket pengar tycker jag och absolut inget jag vill lägga på vad som helst. Men det här var verkligen inte vad som helst. Bara maten i sig var värd pengarna men sedan var ju hela kvällen en värdefull upplevelse med den burgna inredningen, stämningen och det goda sällskapet.

Jag var hemma vid tio igen. Ganska tidigt om man betänker att det var en möhippa. Ganska sent om man tar hänsyn till att jag råkade kläcka ur mig till Förundersökningsledaren att ”jag är nog hemma rätt tidigt igen, några av de andra har ju småbarn och kan inte vara borta så länge”. När jag väl kom hem gick han oroligt vankandes av och an i köket (ännu en anledning att älska honom) och utbrast lättat:
-Åh, nu kommer du, jag blev änna orolig!

Jag satte mig vid köksbordet och började gå igenom inköpslistan till i kväll. Jag är ingen hejjare på att beräkna matåtgång. När vi har stora kalas brukar det sluta med att vi har tillräckligt med mat för att kunna föda dubbelt så många gäster. Det är väl tur att det inte är åt andra hållet, kan man tänka, men tar man en titt i plånboken kan man snabbt konstatera att överflöd på bordet lätt resulterar i torrläggning av kassan.
Och nu ska vi ju ordna mat till ett bröllop med så lite ekonomisk förskingring som möjligt, typ.

Men det är svårt det där. Hur mycket kyckling ska man egentligen beräkna per person? Räcker det med 150 g eller behövs det 200? Det får ju absolut inte bli för lite, men det är väldigt onödigt om vi står med en massa rester också.
Så det fick bli 175 g kyckling per person.
Men hur många drickaflaskor går det åt under ett bröllop och framförallt – hur ska man fördela antalet fruktsoda, lättöl, mineralvatten och champis? Förundersökningsledaren löste problemet genom att föreslå att vi köper 30 av varje sort, då räcker det till nästan två drickor per person, och då borde alla i alla fall få en flaska av någon sort som de kan fördra.
Och hur mycket är en lagom klick kall sås? Är det kanske tre matskedar, alltså 45 ml? Jag räknade med min trötta hjärna (och med viss hjälp av miniräknaren) ut att vi skulle köpa 30 liter gräddfil. Det kändes på något sätt som lite för mycket. Förundersökningsledare ryckte ut och omvandlade mina förvirrade siffror till 3 liter i stället.

Han hjälpte mig också att räkna ut att marsánsås gjord på 3 dl mjölk, räcker till ett en centimeter tjockt lager på en tårtbotten som är 20 cm i diameter. Och det mest fantastiska – en normalstor vattenmelon med diametern 20 cm, rymmer 500 kuber på 2 x 2 x 2 cm, vilket blir 7-8 bitar per person.
Kan ni se hur jag satt och slet mitt hår (företrädesvis de grå stråna eftersom de är mest oönskade) för att kunna räkna ut hur mycket melon vi behöver köpa när vi ska göra en sallad för 65 personer? Och hur Förundersökningsledaren hämtar sin värstingminiräknare som han en gång i tiden åkt ända till Norge för att köpa, och i ett nafs räknar ut hur stor den melon jag ska köpa bör vara.

Förstår ni nu varför namnet Förundersökningsledaren är så passande, trots sin obekväma längd?
Förstår ni vilken underbar man jag har som ställer upp och sitter och räknar med mig mitt i natten fastän vi väl båda (och särskilt han, som är på kundbesök idag och behöver en skärpt, utsövd hjärna) skulle behöva sova?

Kollegan och jag har gått och klurat på ett ord sedan igår morses.
Det är så förargligt när man inte kommer på vad saker heter. Man känner sig nästan lite senil.

Metronom var det. Kollegan googlade nog. Jag tror inte han var så bright att han bara kom på det sådär.

På tal om senil. VD:n kom in i köket på lunchrasten och lassade upp en jätteportion middag på tallriken.
Han berättade samtidigt att han blivit senil bullimiker.
-Jag hetsäter men glömmer kräkas.

Det är så roligt med ord. Både nya och gamla.

Jag är faktiskt inte trött.
Jag är faktistk inte trött.
Jag är faktiskt inte trött.
Jag är faktiskt inte trött.
Jag är faktiskt inte trött.
Jag är faktiskt inte trött.

Att städa är det absolut tråkigaste jag vet. Det är en meningslös uppgift eftersom det snart är lika smutsigt som tidigare, och man kan behöva vinkla kroppen till onaturliga ställningar för att komma åt på konstiga ställen som bakom toalettstolen till exempel.
Och så är det tråkigt, jättetråkigt!

Idag har jag i alla fall städat lite. Jag har skurat två toaletter, putsat speglar och gjort rent handfat. Jag har också torkat golv både på toaletterna och i köket, och torkat bänkytor och alla tre microvågsugnarna i köket.

Sa jag att det är på jobbet jag städat? Vi har bara en micro hemma.

När man städar på jobbet (vi turas om att städa lite där det behövs som mest, såhär mitt i veckan. För övrigt städas det på helgerna) kan man ju uppleva att det är snäppet äckligare än när man städar hemma. Hemma kan det vara minst lika smutsigt men då vet jag i alla fall vems smuts det är.
För att eliminera lite av äckligheten finns det gummihandskar att tillgå för den som städar. Idag hittade jag tre handskar. Alla till vänterhanden…. Jag är högerhänt…

Sa jag att jag tycker det är tråkigt att städa!

Förundersökningsledaren var tröttare än jag i morses. Ändå gick jag upp 20 över fem för att hinna med en lång skön dusch som bra start på dagen.
Förundersökningsledaren rörde ihop det lite när vi satt och pratade om de närmaste dagarna. Idag och i morgon får det bli jag som hämtar barnen efter skolan. Idag ska jag sedan snabbt iväg till en kompis för bröllopsplanering och i morgon ska jag skjutsa barnen till Royal Rangers innan det är föräldramöte och sedan ska jag handla mat till bröllopet med en annan kompis. Förundersökningsledaren hoppade över en dag och trodde att det var torsdag idag.

Jag skrattade ganska gott åt hans misstag och berättade att jag själv gjorde bort mig igår när jag pratade samåkning med en förälder som också har barn i Royal Rangers. De har två barn som går där och det ena barnet var sjukt och ska förmodligen inte med. När jag fick höra det föreslog jag att vi kunde samåka med två andra barn som också ska till Royal. Föräldern frågade mig hur många jag egentligen kan ta i bilen och jag svarade glatt att det är fem som vanligt. Fyra barn och så jag själv.
Hon fick inte ihop det riktigt och det borde inte jag heller ha gjort. Det blir nämligen fem barn. Jag hade glömt att räkna med Guldgossen.

När jag och barnen kom ut i garaget för att åka till skolan luktade det väldigt mycket gas därute. Vi har mig veterligen ingen gas i huset så med min brillianta slutledningsförmåga kom jag fram till att det måste vara bensinångor. Den enda bilen i garaget (det låter som vi har ett jättegarage men det får plats två bilar) var den jag och barnen skulle åka med men jag såg inget läckage under så huvudbryt var totalt.

Barnen hade redan hunnit hoppa in och sätta sig i bilen men jag blev lite orolig och körde ut dem på gatan.
-Varför ska vi stå här, får vi inte åka med, vad gör du mamma?
-Gör som jag säger bara!
Så satte jag mig i bilen och vred om nyckeln med en massa fina filmsekvenser från exploderande bilar i huvudet. Det fick ju som ni förstår bra i alla fall. Bilen startade utan protester och jag såg inte till några eldsflammor.
När jag backat ut ur garaget och barnen hoppat in i bilen blev jag i alla fall tvungen att förklara mitt irrationella beteende för dem.
-Men mamma, vad hade hänt om bilen exploderat när vi satt i, frågade Guldgossen.
-Då hade ni brunnit upp.
-Men du satt ju i bilen mamma!
-Ja, men det är ju viktigast att ni klarar er.
-Men mamma, säger då lilla Svalan som alltid har en förmåga att tänka ett steg längre än vi andra, normalt hjärnvindlingsutrustade… om du skulle brunnit upp hade ju vi blivit tvungna att GÅ till skolan.

När jag lämnat barnen och även lagt ett diadem (som jag en gång gjorde när lilla Svalan var brudnäbb) i en brevlåda för att bruden ska kunna prova ut en frisyr ikväll, for jag vidare mot jobbet. Som vanligt är det rätt vältrafikerat med både bilar, cyklister och mopeder och det gäller att vara uppmärksam på alla halvvakna människor så det inte sker en olycka.
Långt framför mig såg jag en polisbil med saftblandarna igång. Bilen kom inne ifrån stan och jag blev såklart både nyfiken på anledningen till utryckningen och lite extra uppmärksam på hur jag körde för att inte tilldra mig onödig uppmärksamhet. Jag räknade ut att jag skulle möta polisen ungefär vid ett avsmalnat övergångsställe och saktade in lite för att ge dem företräde.
En bit framför mig på vägen befann sig en EU-moppe i sällskap med en cyklist. Jag hade inte uppmärksamheten riktad mot dem så jag vet inte vilka hemska gärningar mopedisten utförde men plötsligt såg jag hur polisbilen styrde över tvärs över gatan med siktet inställt på mopeden, och prejade honom. Mopedisten hann inte stanna under den hastiga manövern utan valde att i stället för att krocka med polisbilen, köra ner i diket. Tyvärr stod det en lyktstolpe i vägen så mopeden fick ändå något att krocka med och mopedisten körde omkull.
Cykelkompisen skyndade sig fram och försökte få sin vän på fötter medan polismannen sakteliga gjorde sig omaket att öppna dörren och stega fram på stöddiga ben. Jag funderade allvarligt på om jag skulle stanna och hjälpa till men så såg jag att polismannen hade en passiv kollega i bilen och kom fram till att de nog själva skulle klara av att plåstra om grabben om det behövdes. Jag kände mig rätt feg när jag bara gled förbi och efteråt ångrar jag såklart att jag inte stannat. Från min synvinkel betedde sig polisen mycket märkligt.

Ja, det var väl allt som skedde i morses som är värt att nämna…

Nu har jag faktiskt varit riktigt duktig. Jag har betat av allt på min lista för dagen och dessutom bakat 60 frallor.

Nu ska jag bara lägga ner frallorna i frysen och mig själv i sängen så kan jag avsluta den här dagen. Skyndar jag mig lite hinner jag nog innan nästa dag börjar.

Jag ska bli författare!

Kommer ni ihåg att jag en gång avslöjade mina tre stora mål i livet. Jag har visserligen omvärderat mina målsättningar åtskilliga gånger sedan jag som tonåring bestämde mig för dessa, men de var i alla fall:
1. Köpa en hatt
2. Bo i ett hus som jag själv ritat och inrett
3. Ge ut en diktbok

De där två första målen var ju rätt lätt avklarade (jag hoppas ni förstår att jag är ironisk) men vid diktboken tog det stopp.

Det är därför jag nu nästan gråter av lycka när jag (naturligtvis via en blogg) hittar den här webben: https://www.vulkan.se/

Här kan man lugnt, utan kritiskt granskande och framförallt penningsuktande ögon, publicera vad man än känner att man vill dela med sig av.
Men, det är ju fruktansvärt dyrt att ge ut en bok. Layout och tryckkostnader och så kanske man bara vill ha några få exemplar att dela med sig av eller sälja till nära och kära…
Men vet ni vad? TADA… På Vulkan kostar det INGET. Inte förrän boken trycks får man betala tryckkostnaderna.

Nu känner jag det… jag är lyrisk. Nu ska jag bara hinna med alla andra av mina pågående livsprojekt och sedan ska jag samla ihop mina dikter ända från barndomen till idag och så ska det bli en diktsamling.

Jag säger till när den är klar… om tio år eller så…

Idag måste jag komma ihåg:

Att jobba duktigt på jobbet och göra skäl för lönen.
Att köpa två saker till bröllopet.
Att gå till kyrkan och räkna antalet bänkar för att veta hur mycket dekorationsmaterial jag ska skaffa innan lördag.
Att i kyrkans festvåning kontrollera vilken utrustning som behöver tas med hemifrån i form av ugnsformar, pannkaksspadar och annat.
Att när jag kommer hem och har ätit kvällsmat fara ut i naturen och leta blommor till på lördag.
Att skriva en bra lista till serveringspersonalen så de vet vad de ska göra på lördag.

Realisten i mig (det finns en liten sådan någonstans långt inne i gömmorna) inser att jag nog inte får förlänga listan mer.
Mitt sanna jag vill däremot tillägga tvätthantering och brödbak men det får nog anstå.

Det blev ett bra slut på dagen ändå.

När både jag och telefonen äntligen slutat ringa och barnen låg till sängs trygga och trötta, kom Förundersökningsledaren hem – tidigare än jag trott. Så fick vi ändå lite kväll tillsammans. Visserligen bestod kvällen till största delen i att jag plockade i ordning i köket, förberedde fruktlådor till barnen och packade gympapåsar men jag hann också öka på nuvarande smyckesprojekt med en pärla medan jag pratade med Förundersökningsledaren som satt vid datorn och kollade upp vår försäljning av Volvon. Men i alla fall! Vi pratade med varann.

Jag kom till och med i säng före halv elva, med TNS-apparaten en liten stund.

Jag hade glömt att Förundersökningsledaren skulle på hemsidegruppsmöte i kväll.

När jag kom hem efter att ha handlat var det bara en halvtimma innan han behövde åka. Det blev matlagning och inkastande av mat i räserfart.

Sen har kvällen gått åt till telefonsamtal. Nu är klockan kvart över nio och jag har ett kök att rodda i, fruktstundsfrukt att förbereda till morgondagen, gympaväskor att packa till barnen och mig själv att försöka hinna lägga innan jag stupar.

Beräkningarna är inte heller klara men min übermänniska till make hjälpte mig lite på traven medan han åt middag.

Jag ska handla lite på hemvägen, men sen känner jag för att ta väldigt tidig kväll och mysa ner mig i soffan med Förundersökningsledaren och en bra film.

Det har blivit lite lite man under helgen. Jag var borta större delen av lördagen och när jag kom hem tillbringade herr Duktig eftermiddagen och kvällen med att göra iordning Volvon som ska säljas. Sen for han iväg och gick båtvakt på natten och tog sig en liten båttur på söndagsförmiddagen medan jag och barnen var i kyrkan.

På söndagen var det även svensexa för en kompis och nu är det måndag och vi är igång och jobbar som vanligt. Hemma väntar sex kassar med ren tvätt som ska fördelas på ett antal garderober och lådor och det finns en massa annat som också behöver göras. Till exempel räkna ut hur många gurkor man har i en sallad som ska räcka till nästan 70 personer, och hur mycket kyckling, och hur mycket potatisgrattäng, och hur mycket…

Idag är det synt om gossarna och i morgon om kvinnorna på bilbesiktningen. Jag var där mellan halv ett och halvt tre och väntade på min tur i den obokade ombesiktningskön.

Datorerna hade havererat. De stackars utsjasade bilbesiktningsmännen fick skriva allt för hand och kunde inte ens ta betalt.
I morgon skulle deras kontorissa få föra in allt i datorn, om nu datasystemet börjat fungera igen.