Zäta

Det här är för dej, kollegasyssling. Du har haft rätt hela tiden!

Jag har gjort ett test på www.testportalen.se och fått reda på att jag är hela 20 % ond. Så här är utlåtandet: “Du är en aningen ond, fast i smyg!”

Just nu kommer jag inte ihåg om jag hann läsa någon mer bok mellan “Aldrig fucka upp” och “Vi, de drunknade” men hur som helst är det den sistnämnda som blivit min semesterbok. I vanliga fall brukar jag nog klämma ett antal böcker under semestern men i år var jag så upptagen med att åka Dalslands kanal, att jag bara hunnit med denna enda.

“Vi, de drunknade” är skriven av Carsten Jensen och är en helt underbar bok. Jag har fängslats av de annorlunda beskrivningarna och insupit de vackr orden. Boken handlar om vad som försigår i den danska staden Marstal under cirka 100 år. Läsaren för följa några nyckelpersoner men det är staden och dess förhållande till havet som är den egentliga huvudersonen. Realistiska skildringar av krig och död blandas med fantastisk beskrivningar av livet som sjöman.

Ibland tycker jag boken går i stå och ibland hoppar den för snabbt mellan årtalen men för det mesta flyter man fint på raderna. Detta är inte ett verk om inbjuder till sträckläsning, den är inte andlöst spännande, inte rosenrött romantisk eller breddfull av vemod men det har DET och det räcker fullt ut till en omtumlande läsupplevelse.

I natt ropade lilla Svalan och ville ha sällskap till toaletten. Jag steg upp, tog henne i handen och följde henne dit. En skön, varm liten barnahand slöt sig om min.

I morses gick jag som vanligt upp kvart i sex. Jag skyndade mig med morgonbestyren och ägnade sedan en kvart åt att göra i ordning en god sallad till jobblunchen. Salladsblad, päron, gurka, rädisor, parmesanost, svarta oliver, fetaost och brödkrutonger som jag stekt av överblivet bröd i en god citronbemängd olivolja.
Till frukost blev det en macka med stekt ägg och kaviar och till detta en kopp te.
Jag gjorde i ordning Guldgossens badkläder för simskolan, och barnens kassar med regnkläder. Sedan ropade lilla Svalan och begärde hjälp med sina morgonsysslor.

En liten stund innan vi skulle åka bad lilla Svalan att jag skulle ta tempen på henne för hon kände sig inte riktigt kry. Mycket riktigt! 38 grader… och räserbajs!

Så idag får jag stanna hemma, med min goda lunch och en bajsande dotter. Det kändes sådär att ringa jobbet och meddela att jag bara klarade av att jobba en dag innan barnen blev sjuka…
Maken och jag brukar försöka dela på vårddagarna men det blir kanske jag som stannar hemma i morgon också för jag känner mig inte helt hôrker jag heller. (Hôrker=Kry) Antingen är det bara sympatikänslor eller så är jag faktiskt också lite kass i kistan. Jag får avvakta under dagen och se vart det barkar hän.

Det bidde varken eld eller sten igår kväll. Det blåste för mycket.
I stället ägnade jag kvällen åt att måla stämplarna som ska pryda inbjudningskorten till Lilla Svalans födelsedagskalas.

En så här blåsig regndag, och regnig blåsdag borde man egentligen bara kura ihop sig i brassken och läsa en god bok med en kopp te balanserandes på fåtöljarmstödet.

Men ICKE! Idag ska jag ta med mig familjen och leta efter en passande stenbumling. Vi får se om jag lyckas med min föresats.

Läser just på Aftonbladet att idag ska det regna en hel tiondel av hela årets regnskörd. Och så har jag valt just idag för att starta min cykelkampanj.

Och så undrar jag hur Aftonbladets väderorakel kan veta hur mycket det ska regna resten av året…

Nu är semestern slut. Idag börjar “allvaret” igen. Det känns inte så allvarsamt dock, bara lite tråkigt att få 10½ timmar mindre fritid om dagen.

Min första åtgärd på jobbet är att rensa bort en handfull spam som belägrat inkorgen under sommaren. Närmare bestämt 1473 stycken. Min närmaste chef hade tre gånger så många, vi anklagar henne för att ha suttit hemma hela semestern och mailat sig själv för att verka populär.

Idag är första dagen för Lilla Svalan på fritids. Hon fick ett litet bryt igår och kom på att hon inte vill börja skola och fritids. Anledningen är förmodligen att vi har försökt inpränta vikten av att äta snabbare, eftersom man i skolan inte har så lång tid på sig som hemma. Det kan ta två timmar för Lilla Svalan att få i sig en lunch, en timma för en macka, och så kan man ju inte hålla på i skolan…
När jag lämnade henne idag var det i alla fall inga problem. Hon blev sååå väl omhändertagen av Guldgossen som har en stark beskyddarinstinkt och lovat leka med henne hela dagen.

Idag börjar också mitt projekt ”minskad bensinförbrukning – minskad Zäta”. Jag har föresatt mig att cykla i ur. Man brukar ju säga i ur och skur och jag har på känn att jag inte kommer cykla i skur, så det får bli i ur.
Nu skurar det. Men i morses var det fint så cykeln står och väntar på att ta mej hem när första arbetsdagen är slut.

Nu kan jag visa ett smycke som en av mina bloggvänner beställt. Hon har köpt det till sin systers födelsedag.

Armbandet är så pass långt att det även fungerar som halsband och det består av snäckskal och sötvattenpärlor.

Här är bilderna:

Och här är lite reklam:

Vill du också beställa ett smycke, maila mig på smycke@zettervall.se och berätta vad du önskar så kommer jag med ett förslag. Du kommer få foton mailade till dej och naturligtvis få veta priset innan du bestämmer dej för att köpa det eller inte.
Min förhoppning är att du får ett smyck som passar till din klädsel eller som är något du drömt om, som kanske uttrycker din personlighet. Du är naturligtvis också välkommen att beställa smycken som presenter. Jag gör även smycken till barn.

Slut på reklamen.

Igår blev vi hastigt och lustigt hembjudna till familjen Knopp (fingerat namn). Jag gillar verkligen spontana inslag i vardagen. Nu var det visserligen lördag, men i alla fall…

Makarna Knopp hade förberett en underbar kvällsmåltid åt oss, med ungsrostad färskpotatis och helgrillad fläskfilé och diverse smakförhöjande tillbehör.

Unge herr Knopp är i den ädla “kiss och bajs-åldern”. När fru Knopp frågar om han vill ha mer mat svarar han:
-Nej, jag vill ha bajs.

Makarna Knopp berättade om ett tillfälle då de var på stor bjudning bland bland annat okända människor. En 75-årig destingerad herre kommer fram och hälsar på Unge herr Knopp och frågar:
-Vad heter du då min lille vän.
-Bajskorv!

Lilla Svalan kommer ut och hjälper mig att gräva.

-Varför ska du ha en rabatt här, mamma?
-Jag tyckte det var ett bra ställe.
-Men det är det inte, mamma.
-Varför inte då?
-Buskarna kommer inte få någon kärlek!

Ungefär här får jag känslan av att dottern är en reinkarnerad kärleksguru, men det kan bero på boken jag läser.

-Varför får de ingen kärlek, frågar jag.
-För rabatten är så nära vägen. Bilarna kommer åka förbi här hela tiden och då tror buskarna att de säger: “Vi hatar er, vi hatar er, vi hatar er.”

Jag måste komma ihåg att stanna till vid buskarna en liten stund varje dag och viska: “Jag älskar er, jag älskar er, jag älskar er.”

Jag samlar på tidningsurklipp. Döda, födda, annonser om när jag ska sjunga, artiklar med anknytning till någon jag känner…
Tidningen kommer tre gånger i veckan. Jag hinner inte klippa ut i det tempot. Resultatet har blivit att jag inte samlar på tidningarurklipp utan på tidningar. Det har blivit en STOR hög vid det här laget. Och några kassar också.
Maken är duktigt irriterad över detta.
-Kan vi inte bara slänga dem, säger han.
-Nej, jag ska gå igenom dem, säger jag.
-Men gör det då, säger han.
-Jag hinner inte nu, säger jag.

Jag prioriterar inte urklippandet, och ändå vill jag spara.

Idag, under en bloggpaus i grävandet, säger maken försiktigt:
-Det är rätt mycket tidiningar nu.

En röst som jag förskräckt känner igen som min egen, svarar:
-Släng dem!
Den fortsätter forserat:
-Släng dem nu innan jag ångrar mig.
-Jag kommer säkert ångra mig.
-Jag lovar att jag ångrar mig, snart.
-Skynda dig att slänga dem.

Maken svarar:
-Alla får inte plats i soptunnan.

Nu har jag haft lunchpaus och ska ut och gräva igen.

Mitt kämpande med jordkocklorna får mig att minnas något min mormor en gång berättade.
Hon hade fyra års skolgång. Inte allt för sällan hände det att hon var tvungen att stanna hemma från skolan för att hjälpa till med olika sysslor på gården. Potatislov förekom naturligtvis, men det var inte nog.

En gång på hösten hade hon kommenderats hemtjänstgöring för att slå sönder de hårda jordklumparna efter plöjningen. “Pockla kockler” kallade det på klingande västgötska.
När hon kom tillbaka till skolan påföljande dag var hon natrurligtvis tvungen att redogöra för sitt frånfälle. Att hon varit hemma och pocklat kockler kunde hon inte med att säga. Det lät för grovt och ofint. Istället sa hon:
-Jag har hjälpt far att pickla kicklor.

Idag hänger himlen lågt över mitt huvud när jag står i trädgården och gräver. Färgerna är vemodiga men vackra. Grått dominerar, men med inslag av duvblått och mjölkvitt. Som ett bårtäcke. De inspirerar mig till ett lapptäcke.

Men idag syr jag inga lapptäcken. Jag gör tvärtom. Jag gräver upp lapp efter lapp av den friska gröna gräsmattan. Det är ett digert arbete.
Först mejslar jag ut en lapp, cirka 30 x 30 cm, sedan vänder jag upp och ner på den och med hjälp av spaden skottar jag av så mycket jord som möjligt. Därefter hivar jag upp den avskalade tuvan i en skottkärra och rensar bort ytterligare några nävar god matjord med en handkratta. Slutligen lämpas grässvålen över i en annan skottkärra för att förpassas ut på vår äng där den så småningom förväntas bli grogrund för diverse åtrådda sommarblomster och hjälper till att jämna ut ängsgolvet.

Det är drygt att gräva. Jag får ont i ryggen av alla böjda moment. Maken visar hur jag ska stå för att inte få allt för ont, med rumpan utputande som på den värsta strippdansare.
-Jag kan inte stå så, säger jag. Tänk om grannarna får syn på mig!
Men jag provar, och det går, i tio sekunder. Sedan glömmer jag av mig och kröker rygg som en arg katta igen.

Men med många små pauser ska det dock gå. Målet hägrar! Det ska bli en surjordsrabatt. Växterna är redan inhandlade och står och slokar i väntan på sin slutdestination. Jag måste gräva vidare, för deras skull!

Jag har ett minne från gårdagen. Det lyser rött på mitt dekoltage.
Det kallas solsveda och om några dagar hoppas jag det har övergått i en brun nyans och fått namnet solbränna i stället.

Gårdagen vill jag minnas för evigt. Jag ska trä upp den som en pärla på mitt minnes allra finaste smycke. Där ska den glänsa och ge återsken av en dag som var så nära total lycka jag tror jag kommer komma i jordelivet.

Min familj och jag var ute på sjön. Vi hade sovit en natt vid Ryssön och låg kvar där tillsammans med goda vänner. Solen sken. Det var så varmt att det hade varit olidligt att vara någon annanstans än i direkt närhet av Sveriges innanhav och största sjö. Jag gick iklädd min svarta baddräkt hela dagen. Gick gjorde jag i och för sig inte för mesta tiden tillbringade jag i en bekväm strandstol, läsandes min senaste bokbekantskap: “Lyckan, kärleken och meningen med livet.” När det blev för varmt svalkade jag mig omedelbart i det 22-gradiga Vänervattnet. Sen solade jag tillsammans med boken igen. Och badade, och solade, och badade, och solade.

Maken förde intressanta tekniska diskussioner om ekolod, båtmotorer och annat som gör ett teknikfreak glad, barnen badade och lekte med sina kompisar.
Runt omkring mig surrade getingar som inte blev så närgångna att jag var tvungen att springa ifrån dem mer än tre gånger.
En sval västbris smekte min kropp men var inte tillräckligt stark för att rufsa om mitt hår.

En perfekt dag!

Mitt minne är som de flesta andras gissar jag, lite svårkommenderat. Men om jag kunde, skulle jag befalla det att bevara gårdagen i någon lättåtkomlig vindling, för att tas fram vid svåra stunder, vid mörker, regn och kyla. Då skulle min hjärna åter bada i värme och ljus, ljummet vatten skulle klucka mot min mage och milda vindar skulle torka vattendropparna på mina vader.

En pärla bland andra vackra pärlor i mitt minnes allra mest strålande smycke. En smaragdgrön pärla av svarowskijkristall, men inslag av bärnsten och guld. Så skulle minnespärlan se ut.

Jag gräver. Inte har jag hunnit så långt än, men jag gräver och planerar och njuter.

Det ska bli en surjordsrabatt. Jag har ju en magnolia, en bollhortensia och en buske amerikanska blåbär. Kanske kommer de kompletteras med lite smått och gott medan de växer sig stora och omfångsrika. Igår började jag gräva bort grässvålen och jag var och hämtade stenar hos mina bondföräldrar som inte blev ledsna för att jag avlägsnade lagomstora stenar de rensat bort från sina åkrar.
Efter makens idé ska jag också hitta en lite större sten att lägga mitt i rabatten. Det blir ett projekt som heter duga. Jag måste ju lägga dit den innan jag planterar mina nyförvärv, så att de inte kommer till skada, vilket innebär att “projekt stenbumling” inte får ta för lång tid heller. Hur det ska gå till överlåter jag åt maken att klura ut, han är en hejjare på logistik.

Idag ska vi ge oss ut på sjön igen. Det blir en sista natt under semestern, innan arbetsliv och sämre väder sätter in. Lite synd tycker jag det är att det blir avbrott i grävningen, som går så långsamt, så långsamt, men samtidigt är det nog bara nyttigt för min rygg men bara korta grävpass, avbrutna av några dygns vila…

Jag har ju läst hos Rana och andra trädgårdsfantaster vad grävande kan åstadkomma för en vek rygg.

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/05/fler-tips.html

Jag samlar på åldertecken. Det är intressant.

Jag kan inte alltid somna om på mornarna. I alla tider har jag sovit bra, med undantag av vissa perioder då jag varit för stressad eller av annan orsak svikits av min goda sömn.
Nu börjar jag bli gammal. Plötsligt kan jag vakna klockan sju på morgonen, oförmögen att soma om, även om jag inte sovit mina begärliga åtta timmar.
Det är ett ålderstecken.

Nu skulle man kunna tro att jag på grund av titeln till förra inlägget valt just den här kvällsmaten, men det är fel. Det var längtan som var orsaken.

Jag valde ut en vacker tallrik. Grundade med rivna salladsblad och röd paprika. Hyvlade över grova bitar italiensk parmesan. Fortsatte med halverade babyplommontomater, skivade rädisor och några tärningar hårdost. Toppade med svarta oliver, fetaost och ett ägg samt strösslade över solrosfrön. Som dressing dög olivoljan från fetaosten och en halv pressad citron.

Till detta ett glas av det billigaste tänkbara, och ibland enda tänkbara alternativet till riktigt god mat – vatten.

Nu väntar efterrätten. Vaniljglass med nykokt smultronsås. Några jordgubbar kom också med. Tänk att Rebeccan inte gett sig än!

Sprang på en gammal bekant inne på Willys. Vi gick Fritidsledarutbildningen tillsammans. Jag har inte träffat honom på 12 år. Vi kallpratade lite. Ni vet; Var bor du nu för tiden? Vad jobbar du med? Hur många barn har du?

När jag kom hem tittade jag mig i spegeln. Det är inte bara min själ som förändrats på 12 år. Även mitt yttre är annorlunda. Ett ord dansade klart ovanför mitt huvud: blekfet! Jag väger nog ungefär 7 kilo mer nu är jag gjorde då, och jag har ägnat sommaren åt att hålla mig undan från solen så mycket som möjligt. Jag tål inte sol så jättebra nämligen.

Den blekfeta noterade dock två fördelar. Jag hade mina nya sandaler på mig, och jag har rakat benen för tre dagar sen så stubben var inte hårresande lång. Jag tror inte han noterade detta. Däremot såg han att jag hade samma shorts som när vi gick i skolan tillsammans. Det står rätt avslöjande: Fritidsledare, på ena benet. Jag tror inte det var ett plus.

Nu har jag varit på Lidens och tröstshoppat. En bollhortensia och ett amerikanskt blåbär plus 150 liter rhododendronjord. Växterna ska på sällskapa min magnolia. De närmaste dagarna ägnar jag åt att gräva rabatt. Slänger jag på mig bikinin kanske jag inte är så blek längre. Kanske kan jag gräva bort ett överflödskilo också…

Lilla Svalan leder ligan med 101 myggbett. Guldgossen har bara 52.

Igår var det nog årets varmaste dag.

Vi gjorde det enda tänkbara och drog ut med båten. Som sällskap fick vi mina föräldrar och min Italiensyster med make och son. Vi tillbringade tiden i skuggan eller i vattnet.

Termometern inne i båten visade 39 grader, i solen var det 45 och i vattnet 22.

När vi kom hem på kvällen var vi helt slutkörda trots att vi inte gjort något ansträngande under dagen. Jag somnade i soffan medan barnen åt kvällsmat och maken plåstrade om sin stortå. Han råkade snubbla på klipporna och trots sandalen skrapade han loss all hud på ett femkronestort område på stortån. Köttet är helt barlagt och det ser så otäckt ut att han själv får sköta om sin skada. Zyster Zäta har slagit till reträtt. Jag får en ilande känsla i magen och sedan vill jag svimma och kräkas.

Svimma kan man också göra av värmen. I natt var det 22 grader varmt utanför vårt mörklagda fönster fastän klockan visade på tre. Jag sov som en utslagen mellan varven. Varven bestod av att bära barn till sina sängar. Guldgossen ville plötsligt somna i vår säng, och det fick han såklart. Sedan väckte jag honom och skickade iväg honom till hans egen säng när jag upplevde trängseln för stor. Lilla Svalan låg nämligen på min andra sida. Henne bar jag tillbaka. Sedan kom hon en omgång till under natten, och blev tillbakaburen.
En varm natt lyckades bli ännu varmare av barnens heta små kroppar.

Nu är vi hemma igen, en dag för tidigt. Orsaken är att Guldgossen fick två getingstick i ögat under hemfärden till Ekens skärgård från Brommö.

Det har varit en riktigt getingresa. Min getingfobi har blomstrat upp som aldrig förr. Maken har varit heroisk och dödat getingar på löpande band. Han har blivit stungen två gånger men vi andra klarade oss, ända tills vi nästan var i hemmaskärgården.

Guldgossen låg bak i båten och sov. Maken hade just slagit av motorn för ett snabbt badstopp innan vi skulle vidare och söka natthamn. Plötsligt hörde vi Guldgossen gråta förtvivlat. Han satte sig upp, höll för ena ögat och samtidig svävade en geting iväg med välförrättat värv. Förmodligen hade getingen upptäckt att ögat var ett bra ställe att slå sig ner på men blivit klämd av den sovande Guldgossen och känt sig nödd att försvara sig. Med två stick! Ett tog mitt på ögonlocket och det andra i ögonbrynet. Det syntes tydligt att ögonlockssticket var det första för det svullande upp mer och var tydligen mer giftbemängdt. Jag var snabbt framme med en kall kaviartub och gav den första kylan i förhoppning att stilla svullnaden och sen smorde jag med Xylocainsalva för att dämpa den värsta smärtan. Efter kanske tio minuter gjorde den verkan och Guldgossen slog av på tårflödet. Till föräldrarnas stora lättnad blev inte svullanden så farlig och efter en stund kunde Guldgossen glänta lite på ögat och konstatera att han fortfarande såg bra.

Men efter den persen beslöt barnen enhälligt att de inte ville ägna ytterligare en natt i båten så vi for hem.

I morgon far vi ut igen. Skam den som ger sig. Men då blir det ingen övernattning. I morgon ska vi ut med mina föräldrar och med min Italiensyster och hennes familj.
Idag har det varit 24-25 grader i vattnet och jag har badat en gång från båten när vi var för oss själva ute på sjön, utan närhet till varken stränder eller andra båtar. Det är inte för att jag är blyg utan för att jag menstruerar. Jag badade naken, en snabbis, med tankarna på hungriga gäddor.

Hoppas ni haft en bra helg, utan getingstick!

I förmiddags var jag och lilla Svalan på vårdcentralen och träffade en distriktssköterska för att visa upp hennes blåsa under foten.

Både jag och lilla Svalan får ofta blåsor under fötterna på sommaren. Höstblåsor kallas det enligt vårdcentralen. I sommar har jag klarat mig lindrigt undan men lilla Svalan fick en stor en mitt under ena foten. Den har rumstrerat där i ungefär fyra veckor vid det här laget och den sticker ut en bra bit. Med tiden har den fått en förhårdnad på toppen och igår fick lilla Svalan ont. Hon ville inte stödja på foten och jag såg att det blivit lite irriterat rött runt om. Jag ringde till vårdcentralen som gav oss tid idag. Under tiden satte vi på en compeed för att skydda och avlasta och för att det är en fin läkande miljö under compeeden.

Så här lät det när vi träffade disktriktssköterskan idag:

Jag: -Idag ser det mycket bättre ut. Det är inte lika rött längre. Jag tror inte det behövs någon penicillin eller så.

Hon: -Nej, det ser ju bra ut. Det är en vårta.

Jag: -Nej, det började som en ganska stor höstblåsa, vätskefylld, men sen har nog huden självt skapat en förhårdnad eftersom det nöts där hela tiden när hon går.

Hon: -Blåsa, jaha, men då har det nog blivit en förhårdnad eftersom hon går på det. Huden gör ju så självt för att skydda sig.

Jag: -Vi satte på ett compeedplåster igår för det skyddar ju bra och avlastar lite. Vi ville ju inte att det skulle komma in nåt skräp i det. Och det läknar ju bättre under Compeed också. Är det något annat du rekommenderar att vi ska göra? Det är väl dumt att ta hål på den.

Hon: -Nej, ni ska inte ta hål på den. Det är inte bra. Sätt på ett sånt där Comfeel för det skyddar så bra, och så blir det lite avlastning för vårtan också, eftersom den sticker ut så långt. Det brukar vara en bra läkande miljö under Comfeel också, så det är bra.
Blir det sämre får ni komma hit igen.

Jag tror jag kunde besparat oss det besöket. I och för sig gick det på tre minuter men vi fick vänta en kvart innan också.

29,4 grader står det på termometern. Och den är belägen i skuggan!

I morgon far vi igen.

Så fort jag varit och hämtat ut sonens medicin (som natruligtvis var restnoterad när jag väl lyckats få ett E-recept skickat till apoteket) försvinner vi ut på böljan den blå igen. Den här gången får vi med oss makens bror med fru och son. På fredag möter nästan hela resten av makens familj upp för att tillbringa dagen med oss och sedan får vi se hur många dagar vi är ute. Planen är att vi kommer tillbaka hem på måndag kväll.

Ha det så gott där ute i verkligheten ni också!

Äntligen kommer den! Idag har den slagit till!

Jag talar om värmeböljan. Så långt väderprognosen sträcker sig är det bara sol, sol, sol! Äntligen infaller högtiden “sol-och-bad” och vi ska njuta av det som svensk sommar verkligen är, i alla fall i allas medvetanden och fantasier och i den reklam vi bombarderar de stackars halvdränkta tyskarna med.

Och som ett brev på posten kommer också min lingonvecka, röda havet, månadsplågan och allt vad vi kvinnor väljer att kalla vår menstruation. Jag brukar säga mens helt enkelt.

Det är så typiskt!

Jojomänsan!

Nu är jag ett antal hundralappar fattigare men också en drös pärlor rikare. Och nu, kära Rana http://ranashorisont.blogspot.com/ och Helena http://nyckelntillmitthjarta.blogspot.com/ , nu finns här material till era beställningar. Skoj, skoj!

Jag gjorde också av med lite “deg” på Kristinedals fabriker som säljer tyger och sytillbehör bland annat. Där köpte jag två tyger; ett vitt till leggins och ett mönstrat till tunna sommarbyxor.
När jag sedan landade hos mina svärföräldrar i Lundsbrunn, tyckte svärmor det var bättre om jag syr en duk av byxtyget. Det är förvisso ett gardintyg men det kommer ändå bara bli sjö-byxor så det tycker jag kvittar.

Idag ska jag, modern och Italiensyster åka till Saleby för en liten shoppingrunda. Först besöker vi Fröken Envis som flyttat sin pärlbutik ut på landet. Hos Fröken Envis köper jag allra helst mina pärlor. Hon har stort utbud, överlevnadsbara priser och är trevlig och otroligt kreativ. Förrutom butiken säljer hon också pärlor och tillbehör på nätet.
Hör du till det pärlande släktet tycker jag defenetivt, definitivt, definetivt, defenitivt… äsch! Tycker jag absolut att du ska kika in på hennes hemsida:

http://www.frokenenvis.se

Nu har jag masserat den förhoppningsvis blivande svågern, Italiensystern, maken och Guldgossen. Lite av mina gamla massagetakter sitter fortfarande i.

Tyvärr upptäckte jag att Guldgossen faktiskt är mer stel, spänd och knuten än maken. Och mer kittlig!

Nu har jag lagt till lite fler kategorier ute till höger. I ett ambitiöst ögonblick tänkte jag att jag skulle gå igenom alla gamla inlägg och omkategorisera de som hamnat lite fel. I ett mer klartänkt ögonblick övergav jag raskt det idiotiska företaget. Det skulle ju ta flera dar!

Hädanefter får nya inlägg trilla in under de nya kategorierna. Jag gillar visserligen ordning och reda men det får ju finnas någon gräns.

Satte klockan på väckning till åtta. Tassade sömndrucken upp ur sängen och ner för trappan. Slog det sedan långeliga tider inmemorerade numret till barnmottagningen för att förnya ett recept på allergimedicin åt Guldgossen. Fick en telefonsvarare i örat som meddelade att de har öppet mellan 8.30-11.00.

Suck!

Ikväll har vi varit barnvakt åt en ettårig italienare.

Vi började med att mata honom med lite banan och gick sedan en promenad med vagnen. Det var så mysigt att gå där och se Guldgossen skjuva vagnen, pösfylld av stolthet, och lilla Svalan fladdrade omkring med kickbiken och försökte stjäla ettåringens fulla uppmärksamhet. Det var nästan så att jag blev lite sugen på en sladdis…

Efter promenaden gav jag honom kvällsmat. Han åt glatt allt som var medskickat, både huvudrätt, efterrätt och en hel brödskiva som vi var tvugna att ge honom för att han inte skulle sno barnas mackor.

Sen ville jag titta på Ernst sommarprogram. Plötsligt rann det där sladdissuget av mig. Det var ju stört omöjligt att få en lugn stund. Den lille italienaren var både högt och lågt och överallt samtidigt. Släppte jag ner honom på golvet för en sekund så pinnade han så snabbt som hans små knubbknän kunde bära honom bort mot den farliga trappan. Jag och barna byggde ett hinder av en snurrfåtölj, en back böcker, en papperskorg och en pall. Då upptäckte han i stället bokhyllorna med pussel och sällskapsspel. Lilla Svalan fick ställa sig där på posto och förhindra förintelsen medan jag och Guldgossen försökte avleda uppmärksamheten. Det var svårt!

När föräldrarna äntligen kom… och frågade hur det gått, svarade jag:
-Bara bra, inga problem. Han har inte gråtit en enda gång, utom då han råkade slå sig själv på läppen med telefonluren.

Det är så trevligt med ändrade planer.

Maken ringde en vän (ring en vän…) för att avtala tid för hämtning av dator. Då blev vi spontaninbjudna på eftermiddagsfika. Nice!

Idag är första semesterdagen som vi inte planerat in nåt särskilt.

Det betyder att vi ska uträtta vissa inköp, packa upp det sista efter båtresan, ta hand om en massa tvätt, klippa gräs och sköta trädgården, laga riktig mat och göra en massa annat sånt där som man drar sig för att göra på sin semester.

Jag har en härligt verbal liten Svala här.

I dag var vi i Spiken i regnvädret. Lilla Svalan hade precis som alla vi andra ett paraply uppfällt för att skydda sig mot vätan. Uppflugen på ett staket filosoferar min snart sexåriga dotter:

-Om jag vore nästan tyngdlös så skulle jag kunna hoppa ner från ett berg med paraplyet och sakta dala mot marken.

Stora tunga droppar faller snabbt mot marken.

Så det blir regn idag igen!
Eller lika gärna: Så det blir regn igen idag.

När jag kom hem från semesterresan låg två nya smyckesbeställningar och väntade i min mail. Jippie!
Det är två armband som ska göras. Jag har också en armbandsbeställning från en kollega “liggandes” och under semestern tjuvköpte jag lite pärlor till ett armband min syster för länge sedan efterlyst.

Nu har jag att göra ett tag!

En gång i tiden jobbade jag som badtant på Lundsbrunns Kurort. Som badtant var den huvudsakliga uppgiften att serva gästerna med karbad och helkroppsmassage. Detta var på den tiden Kurorten hade råd med mycket och ännu icke utsliten personal så vi var alltid två badtanter som gav helkroppsmassagen. Det innebar att vi stod på var sin sida om massagebordet och knådade i takt. En underbar och mycket avslappnande upplevelse med sköna långa tag från tårna upp till nacken.

En av våra gäster hade opererat bort ett bröst. För att undvika snedbelastning av ryggen hade hon en silikonprotes inlagd i den ena BH-kupan. Detta hade jag som sommarvikarie ingen aning om. Av respekt för damen som skulle masseras stod jag lite bortvänd när hon tog av sig kläderna. Jag tog emot BH:n för att hänga den på klädkroken och… splatt, så for lösbröstet i golvet. Som tur var gick det inte sönder, men pinsamt var det.

En annan av våra gäster skrämde nästan livet ur mig. Jag och min kollega höll just på att massera skinkorna på en dam. Detta är mycket avslappnande om man inte istället upplever det obehagligt. Eftersom vi tidigare också masserat magen så är det lite svårt att hålla tillbaka om man känner behov av att ge väder. Damen i fråga pruttade fantastiskt högt. Det är inget som som badtant bör fästa sig vid eller kommentera för det blir ju skämmigt för den som orsakat det hela. Jag blev dock så överraskad att jag gav till ett högt och förskrämt skrik och hoppade en halvmeter åt sidan, rakt in i handfatet som hängde på väggen bredvid.

Ibland hade vi luckor i massage- och badschemat och passade på att gå över till “konvalecensen” för att höra om de behövde hjälp. En morgon blev jag ombedd att hjälpa en kvinna med sin morgontoalett då hon led av reumatism och inte var tillräckligt rörlig för att klara alla moment själv. Bland annat skulle jag borsta hennes tänder.
Jag stod med tandborsten tandkrämad och klar och bad henne gapa då hon plirade på mig och sa:
-Det är lättare om jag spottar ut dem först!
Hon hade löständer.

Man vet att man är en bloggare när man:

…hellre tillbringar dygnets sista timmar med att läsa ikapp sig på sina favoritbloggar än läsa vidare i den spännande och välskrivna bok man började på under semestern.

…kommer på sig själv med att tänka i hela meningar och känner mer än ett stilla obehag när man upptäcker att det inte finns något att anteckna dessa finurliga meningar på.

…längtar efter att få skriva, bara några rader åtminstone, så fort man vaknar på morgonen.

…tycker att en sysselsättning man inte kan blogga om är mindre viktig att urföra än något som passar på bloggen.

Idag har det varit en riktigt bra dag.

Jag sov rätt dåligt i natt. Förmodligen berodde det på avsaknaden av de sövande lunga gungningar som båtlivet bjudit på. Nu var det tvärstilla och det är jag inte van vid just nu. Jag vaknade titt som tätt, låg och vred mg och tittade oupphörligen på klockan. Vid åtta gav jag upp och gick upp.

Vi åt frukost i lugn och ro och sedan gick jag ut i trädgården och plockade hallon, de få jordgubbarna som var kvar och en massa stora fina smultron. Jag kompletterade bärskörden med vilda hallon och några nävar blåbär i den närliggande skogen. Solen värmde och luften kändes morgonfräsch och klar. När jag kom in igen sockrade jag på bären och ställde dem i kylen för senare bruk.

Planen för resten av förmiddagen var att fortsätta där jag började igår kväll med att packa upp efter båtsemestern och sedan lägga mig en stund med TNS:en för att mota bort en begynnande huvudvärk. Inget av detta blev emellertid av. Istället ägnade jag allt för lång tid att slå in två paket till dagens ettåring. Det ena paketet innehöll en BRIO-clown. En sån där som man staplar ringar på en pinne med ni vet. Ettåringens föräldrar är båda förtjusta i gedigna trägrejjor av hög kvalitet så jag hoppades att det skulle vara en uppskattad present. Det var det också!
Det andra paketet innehöll två klädesplagg i rena färger. Det ena var en långärmad, långbent pyjamas med röda djur på vit botten och det andra var en långärmad body med bruna djur på vit botten. Jag var lite osäker på vad mottagarens ömma moder skulle tycka om kläderna för de är lite 70-tal, men de gick hem som tur var.

När jag slagit in båda paketen, med extra mycket snöre också för jag har för mig att gossar som firar sin första födelsedag är mer intresserade av snörena än innehållet, så var klockan redan så pass mycket att det var dags att byta om och ge sig av.
Hela familjen for hem till mina föräldrar där också mina båda systrar med respektive befann sig. Italiensyster befinner sig fortfarande där men min yngsta syster och hennes kille har jag lyckats få med mig hem för en natt hos oss i stället. Falunsysterns pojkvän har fått en gruvlig sväng av ishiasbesvär (se där, ett nytt ord jag inte vet hur det stavas) så på vägen dit for vi också och lånade en massagebänk av en väninna. Där firades det också födelsedag. Hennes tvillingar fyller år på samma dag som min dotterson och de firade i den nyuppförda lekstugan. Tyvärr hann vi inte stanna och prata någon längre stund för vi var redan försenade till lunchen hos mina föräldrar, men det var länge sen vi träffade väninnan och hennes familj så vi har mycket prat som ligger och väntar på att komma fram. Hoppas vi kan träffas snart igen!

Hos mina föräldrar fick vi fin lunch med rökt rådjurssadel och färskpotatissallad. Vi firade den lille ettåringen med sång och presenter och han var idel solsken och roliga miner och härligt jollerprat. Han älskar sång och när vi sjungit “Ja må han leva” så avslutade han med ett eftertryckligt “klockklockeliklock”.

På eftermiddagen tillslöt fler grattulanter och mamma bjöd på goda kakor och hade också gjort två fantastiska tårtor med hallon, jordgubbar och princesstårtesidor. Min lurande huvudvärk fick aldrig tillfälle att bryta ut och jag hade med TNS:en och lånade ut till min förhoppningsvis blivande svåger som fick lite tillfällig lindring i värken.

Efter alla kakor och läckert fika tog vi en promenad. Himlen lovade regn med det var soligt och varmt medan vi gick och vi fick en skön liten tur på grusvägarna mellan gungande sädesfält.

Vid sextiden for vi hem igen. Efter ihärdigt tjat har jag lyckats få med mig min Falunsyster hit för lite umgänge och framförallt sällskapsspel. Jag och min syster gillar verkligen att spela och som tur är delar både min make och hennes pojkvän vår vurm. Innan vi började spela vispade maken och syster en våffelsmet medan jag masserade ishiasnerven på den blivande svågern.

Efter maten spelade vi Carcasonne (valfri stavning). Har ni behov av att komplettera er spelsamling med ett sällskapsspel så kan jag varmt rekommendera detta spel. Spelet handlar om att lägga ut brickor som bildar ett pussel av vägar, städer, kloster och fält. Till sitt förfogande har man ett antal gubbar som anekterar tidigare nämnda domäner och på så sätt får man sina poäng. Det är ett spel där man både ska tänka kortsiktigt och långsiktigt och spelplanen varierar från varje gång.

Nu har husets alla inneboende gått och lagt sig, utom jag som först bara måste få skriva av mig lite…

I morgon ska vi åka ut till Spiken och äta dyr lunch i restaurang Sjöboden. 185 kr för lunchbuffé men då får vi å andra sidan äta så mycket fisk vi orkar. Av fisk blir man smart sägs det. Jag vet inte hur smart det är att lägga så mycket pengar på en lunch…

Idag kom vi tillbaka till Lidköping efter en riktigt lång semestertripp (för att vara vi i alla fall). I tio dagar har vi hjälpt till att befolka Dalslands Kanal tillsammans med alla andra båtar av varierande storlek.

Halva tiden hade vi makens syster och hennes man med oss. Det var jättetrevligt och bra att få lite sällskap. Svågern hör dessutom till det seniga, långa, starka slaget och har avbördat mig från all uppförsslussning så jag har haft en riktigt behaglig tur.

För att dämpa min bloggabstinens, som särskilt de sista dagarna varit ordentligt på tilltagande, så har jag i stället skrivit dagbok som en besatt. Det var roligt det också, men det går inte lika fort och är svårt att få in så många ord som hjärnan hinner tänka när man skriver för hand.

De närmaste dagarna ska jag ägna åt att umgås med mina systrar, deras män och en alldeles underbar liten ettårig halvitalienare som vi firar i morgon. Nästa vecka ökar vi på umgängelsekretsen med makens syskon och tillbehör. Det är inte otroligt att det blir någon mer båttur också. På onsdag ska det enligt svärfar bli 30 grader varmt. Det låter som perfekt väder för en Lurö-tur.

Må så gott alla så återkommer jag en annan dag. Kanske inte under helgen men säkert nästa vecka.

Kramar
Zäta

Måndag och första semesterdagen.
I stället för att lugnt puttra fram i Dalslands kanal har jag ägnat dagen åt att gå igenom alla leksaker och sparade teckningar, dagispärlade halsband, gossedjur och allsköns bråte i lilla Svalans rum. Tillsammans har vi värderat, släng och sparat, kategoriserat och omplacerat. Nu har allt sin bestämda plats i de gamla ärvda byråerna och sänglådorna.
Vi har också rensat ut hennes skrivbord som ska få ge plats för ett nytt från IKEA. Det gamla skrivbordet har varit hennes fasters och är rätt litet. Så litet att det får plats på kontoret och blir en egen pysselhörna åt mig.
När andan faller på ska jag kunna sitta där och sätta in gamla kort och när jag pärlar kan jag låta allt ligga framme utan att förarga någon annan i familjen.

Maken kommer bli överraskad när han kommer hem och ser att allt är förberett för att bära ner lilla skrivbordet och upp nya. Jag har till och med baxat runt på bokhyllan på kontoret för att det liksom inte ska finnas någon återvändo för maken.

Nu är jag lite småsvett, småtrött och mer än smånöjd. Nu vill jag att maken kommer hem från sin “förbereda-båten-inför-semestern-resa” och hjälper mig att bära skrivbord. Guldgossen lyckades hjälpa mig bära ut gamla skrivbordet från lilla Svalans rum men det är för tungt för att vi ska orka ner för trappan ensamma.
Jag är nästan lite sugen på att gå in och be grannen om hjälp men det kan jag nog inte riktigt med ändå, även om jag vet att han gärna skulle ställa upp.

Nu känner jag för någon läcker kvällsmat också, men vi har för lite mjölk för att göra kvällsmat, för lite pengar för att köpa pizza och för lite ork för att göra nåt avancerat. Det får väl bli mackor som vanligt.
Igår kväll åt vi i alla fall våfflor. Vi var och hälsade på mina föräldrar och mamma brukar alltid hitta på något extra när hon får gäster.
Vi lekte med min systerson också. Han är så fantastiskt härlig. Nästan ett år och full av nonsensprat. Ibland kommer det långa haranger och han ser precis ut som om han verkligen menar något viktigt. Lilla Svalan och Guldgossen kiknade av skratt.

Efter en snabbtitt på vinduppskattningarna för veckan hoppas jag att vi väntar tills onsdag innan vi åker. Då ska det bara blåsa tre sekundmeter mot tisdagens sju, men maken bestämmer så vi får väl se. Tisdag utlovar regn också, medan onsdagen ger solchanser. Å andra sidan är prognosen osäker.

Nu har jag haft min lilla bloggpaus och måste fortsätta. Det finns en massa tvätt att ta hand om, både torkad, tumlad och bara tvättad. Barnen vill också ha lite uppmärksamhet. Lilla Svalan ropar att hon blöder från benet, fast bara pyttelite. Jag har bett henne lägga benet på en handduk så hon inte blodar ner soffan.

Vi är på hemväg från mina föräldrar. När vi svänger in i vårt kvarter sveper bilens strålkastare över en hare som tillfälligt paralyseras av det starka ljuset.

Från baksätet hörs lilla Svalans exalterade rop:
-Åhhh, en känguru!

Efter två sovmornar börjar jag nu närma mig ett tillstånd som kan kallas mänskligt.

Just nu har maken åkt för att handla båtmat, barnen leker och håller sams och jag har tänkt igenom min och barnens packlista inför båtsemestern.
Nu är det bara att invänta båtvädret. Det är okej om det regnar lite men det får inte blåsa för mycket. Jag illvägrar att åka över Vänern om det går höga vågor. Fyra timmar av gung-gung kommer tära på vårt äktenskap.
Å andra sidan kan det vara nog så påfrestande att gå här hemma och vänta med en make som är som en värpsjuk höna och inte kan tänkta, prata eller andas annat än båt-båt-båt. Jag har besvurit honom att inte prata båt, väder eller sjö mer än max tio gånger om dagen tills vi kommer iväg.

Ursprungsplanen var att resa i eftermiddag. Efter väderprognoskoll blev det framflyttat till måndag eftermiddag. Nu ligger vi och pendlar mellan måndag och tisdag. Det kan i värsta fall dröja till onsdag. (Om det dröjer till onsdag kan jag vara med på tjejjträff hos en kompis som jag inte träffat på länge, så JAG blir inte lidande.)

Om jag sköter mig ordenligt med packning och matlagning så kanske jag och barnen hinner åka och hälsa på hos mina föräldrar i eftermiddag. Där finns nu också min italien-syster och hennes son. Vi träffades i fredags men jag längtar redan efter dem igen.

Så nu måste jag hålla mitt löfte till mig själv och inte ägna semestern åt att blogga, utan kombinera nytta med vila.

Och snart är jag ju en utvilad Zäta också, gladare, piggare och med mindre huvudvärk. Det ser jag fram emot!

Jag har semester.

Jag bloggar inte. (Kanske bara lite, lite…)

I stället för att äta lunch i vanlig tid for vi med barnen till Framnäsbadet.
Framnäsbadet är Lidköpings utomhusbad. Ett inghängnat område med stora gräsytor och tre bassänger. Stora bassängen är kanske 50 meter lång och har hopptorn i ena änden.

Vi badade, solade, duschade, bastade och drack vatten dessemellan. Jag tog en liten simtur och tittade samtidigt på de som hoppade från hopptornen. Det finns en enmeterssvikt och så avsatser från tre, fem och tio meter.
Upp på enmeterssvikten gick en pappa, kanske några år äldre än jag. På väg ut till vattnet språkade han med sina barn som stod vid sidan av och ivrigt hejade på sin pappa som så vitt jag förstod var i färd med att förevisa ett snyggt hopp.

Tyvärr hade inte mannen tillräckligt mycket simultankapacitet för att klara av den avancerade manövern att gå och prata samtidigt. Han trillade av trampolinen… rakt ner på betongplattorna. Han skrapade upp sig rätt rejält utmed ena sidan och blödde från axeln, armbågen, höften, knät och fotknölen.
Efter att han snabbt kommit på fötter och spanat runt för att försäkra sig om att ingen noterat hans pinsamma fadäs, gick han och ställde sig i utomhusduschen ett slag. Sen blev det inget hopp för hans del utan han nöjde sig med att heja på medan hans telningar hoppade i stället.

Jag skrattade jättemycket… och igenkännande. Jag har nämligen gjort exakt samma sak.
Det var i Götene badhus och jag gick i åttonde klass. Jag var där och simmade med några kompisar och skulle stila lite genom att göra ett tjusigt hopp från trampolinen. På vägen ut på trampolinen hejjade jag på några som gick förbi och trillade ner på klinkersgolvet. Det gjorde jätteont och var fruktansvärt genant. Jag skämdes dock för mycket för att sätta mig och lipa utan jag gick upp igen, gjorde mitt planerade hopp och sedan gick jag ut till omklädningsrummet och rodnade i fred.

Dagen efter min insats som drullputte berättade jag med sedvanlig inlevelse om händelsen för min bästa kompis på skolan. Medan jag berättade och visade och gestikulerade gick min tysklärare förbi och stannade och lyssnade, naturligtvis utan att jag upptäckte det. Till slut kunde han inte hålla sig för skratt utan avslöjade sin närvaro till förnyad genans för mig.

Senare på dagen hade vi tyskalektion. När jag och min kamrat för en stund släppte koncentrationen och småpratade med varandra istället för att böja verb eller vad det nu var vi skulle ägna oss åt, tittade läraren upp från uppgifterna hann höll på att rätta:
-Om inte unga fröken Zäta kan vara tyst så ska jag be henne komma fram här och ställa sig på katedern och visa klassen hur man bär sig åt för att trilla ner från trampolinen!

Sommarkänslan sitter i fötterna.

Jag går på det mörkgrå klinkersgolvet i uterummet, på väg att äta en sen frukost. Solen har värmt upp golvet som nu värmer mina bara fötter. Det är sommarkänslan som innfinner sig. Solvärmda fötter och doften av nyplockade jordgubbar, smaken av svärmors pepparkaksbröd efter en lång sovmorgon.

Nu är det semester.

Nu tar jag semester.

Jag lovar inte att hålla mig härifrån men räkna med mellan noll och få inlägg de närmaste fyra veckorna.

Ha en fantastisk, skön och solig, rolig, avslappnad, energigivande och återhämtande sommar därute i världen!

Det är sista dagen, men den börjar som vanligt – med en påse huvudvärk. Fem timmar och fyra tabletter senare är det inte bättre. Men det är i alla fall sista dagen. Klockan fyra kommer jag gå ut från kontoret och inte återvända på fyra veckor.

Det är också sista dagen för lilla Svalan. Sista dagen på dagis. Hon är nöjd med detta. Känner sig stor och beredd för skolvärlden. Jag kramar dagispersonalen adjö. Och kommer på att jag kommer sakna dem. Jag har inte tänkt på det tidigare. Nu har vi inte längre någon anledning att träffas varje morgon, att prata om väder och vind och vara trevliga mot varann. Jag kommer sakna lilla Svalans fröknar. Vi har umgåtts i sju år (Guldgossen har också gått där). Det har inte varit samma personal hela tiden men nästan.

Jag är så fantastiskt tacksam till dessa underbara kvinnor som inte bara utfört sitt jobb utan som faktiskt älskat mina barn. Som värnat och månat och tagit om hand och fostrat och matat och torkat och lekt med och pysslat och skojat och sjungit och… älskat!

Det är tjugo minuter kvar till lunchrasten, inte lönt att börja lipa nu, men några förstulna tårar smyger ändå omkring i ögonvrån.
Dottern fick i läxa att alltid ge fröken Lena en kram om hon ser henne på väg till skolan. Jag önskar att jag också fått den läxan…

I kväll blev jag klar med ytterligare ett smycke. Det är en armband som min shopoholic-kollega köpt. Jag har en förmåga att alltid blir klar med saker i sista stund. I morgon jobbar vi sista dagen innan semestern, så det är liksom hög tid att hon får sitt armband nu.

Jag gillar särskilt de stora transparenta glaspärlorna som ser krossade ut. De ger lite tyngd åt armbandet och ger ett lite speciellt utseende. Tyvärr minns jag inte var jag köpt dem och jag hade bara fem stycken så nu är de slut. Men det var ju bra att jag inte hade till exempel bara två för då hade det inte räckt till armbandet.

Nu är klockan halv tolv. Lägger jag mig nu kommer jag i alla fall i säng en timma tidigare än igår.

I morgon skickar jag iväg det här halsbandet som en av mina bloggväninnor beställt.

Det har varit så roligt att göra det här halsbandet. Dels för att det är det första jag fått beställning på via bloggen, dels för att det är fina färger, dels för att det är ett riktigt lååång halsband på över 2 meter, men framförallt för att kvinnan som kommer bära det är en så härlig person. Jag har suttit och tänkt på henne, hennes mod och självinsikter, medan jag pärlat.

På lunchen gjorde jag något jag förhoppningsvis aldrig gjort tidigare, och aldrig kommer göra igen.

Jag var inne på apoteket för att hämta ut allergimediciner till Guldgossen. 500 kr gick det på, så nu är han ännu mer Guldgosse!
Eftersom det var ganska lång kö satte jag mig på en stol och väntade. Rakt framför mig stod en man med yvigt ovårdat vitt skägg och matchande hår. Han hade på tok för mycket kläder på sig i värmen och han illblegade på mig med ett galet leende som inte såg annat än illavarslande ut. Han verkade ha stått där en stund men strax efter att jag satt mig så satte han sig bredvid och började mumla någonting om ”vackra flickor”. Allt detta hade jag kunnat stå ut med. Apoteket var inte direkt tomt på folk. En bit bort stod bland annat en högrest karl med en riktigt välutvecklad näsknäckarpanna. Han hade säkert ryckt in om det behövts.

Grejjen var att han stank nåt så kopiöst! Det luktade som om han bar runt på tio kilo ruttet kött under de där bylsiga kläderna. Det var en blandning av urin, avföring, svett, kräks och minst två odefinierbara komponenter till. Jag hade känt lukten så fort jag kom in på apoteket, men inte förrän mannen satte sig bredvid mej förstod jag var den kom från.

Jag reste mig sonika upp och gick iväg till ett annat hört av apoteket, så långt bort jag kunde komma.
Det är en mycket förnedrande handling anser jag. Att någon reser sig upp och går när man precis satt sig bredvid. Väldigt avståndstagande!
Men det kunde inte hjälpas. Jag stod inte ut med stanken mannen spred omkring sig. Kanske borde jag sagt till honom att han nog skulle hem och ta en dusch, men med det där galna leendet i ögonen kändes det inte helt motiverat.

Jag hoppas att jag aldrig någonsin gör så igen. Jag vågar inte hoppas på att slippa känna en sådan odör igen, för det finns allt för många övergivna människor i vårt samhälle som inte har kapacitet att ta hand om sig själva på alla plan, men jag hoppas att jag i så fall kan behärska mej och bemöta dem med den respekt de ändå är berättigade.

Alla människor är lika mycket värda, det bara är så!

I går blev jag uppvaktad.

Maken strök mig över kinden och viskade:
-Grattis älskling!
när han såg att jag vaknat.

Barnen gav mig kramar och pussar och i bilen på väg till dagis/fritids sjöng de samstämt “Happy Birthday” två gånger. De sjunger riktigt bra de små juvelerna!

På jobbet fick jag också grattiskramar.

Senare på dagen pratade jag med min mamma i telefon för att fråga om hon ville följa med på konserten. Ville ville hon men hann hann hon inte. Hon hann inte komma ihåg att säga grattis heller. Men hon hade pratat in ett meddelande på min mobil fick jag veta. Jag lyssnade av det senare, men det var utan grattisantydningar. Hon sa bara:
-Vi ses på fredag!
Då är de hembjudna för att fira både min och makens födelsedagar.

När jag varit hemma ett tag ringde mamma dock upp igen och sjöng för mig i telefon.
Det var lite roligt att just hon först inte kom ihåg att säga grattis. Det var ju ändå hon som var med om den intensivaste upplevelsen den där varma sommardagen för 37 år sedan.

Maken bjöd mig på jättegod middag. Grillad marinadkyckling med färskpotatis och en jättegod bea-sås. Plus lite grönt och cider.

Innan maten fick jag presenter. Av lilla Svalan fick jag fyra lådor med fack för pärlförvaring. Hon visste inte om att jag själv plockade till mig dem när vi var på Biltema, la dem i makens varukorg och sedan gick över till Plantagen vägg i vägg och lät maken och barnen göra presentinköpen i fred.
Kanske skulle jag kunna bli något mer beräknande än contact-centerpersonal. Spion eller detektiv eller något annat utmanande.
Nu kunde jag glatt utropa:
-Åh, hurra, precis vad jag önskat mej! Utan att ljuga det allra minsta.

Av Guldgossen fick jag också en efterlängtad gåva. När han och maken hade lite shopingtid medan jag och lilla Svalan besökte lilla Svalans bästa kompis på sjukhus i Göteborg, så var de bland annat på Clas Olsson. Där införskaffades ett låtsasägg som man låter ligga med i kastrullen när man kokar riktiga ägg. Fejkägget får vara med om samma upplevelser som de riktiga äggen och kan därför med stor precision avslöja när äggen är löskokta, lagom kokta och hårdkokta.
Jag fick ett sådant ägg av min syster en gång för kanske 16 år sedan, men i våras hade det gjort sitt i mitt kök och föll isär. Efter vissa efterforskningar på nätet hittade jag sedan ägget på Clas Olsson till en rimlig penning.
Återigen fick jag säga:
-Åh va bra! Precis vad jag behöver.

Vilket naturligtvis resulterade i ramaskri från lilla Svalan.
-Jag vill också ge nånting som du behöver. Du BEHÖVER inte min present. Varför kan du inte BEHÖVA mitt paket!

Jag börjar misstänka att hon är på väg in i den labila sex-årsåldern…

Efter några omständiga förklaringar och försäkringar om att hennes present var minst lika uppskattad och BEHÖVD, så lugnade hon ner sig.

Makens present sparade jag till sist. Den var ju mest spännande eftersom jag inte visste vad han hittat på. Lite grann misstänkte jag att jag skulle få ett pannband eftersom han för någon vecka sedan kommenterat min förmåga att frysa om öronen så fort det blåser det minsta.
Jag gissade nästan rätt. Maken hade köpt en ”buff”. Det är en tub tyg av micro-nånting-bra utan sömmar som man kan använda som mössa, pannband, halsduk, rånarluva, pirathuvudbonad, munskydd, pulsvärmare och lite allt möjligt.
Det är ett bra tyg och går nog att städa med också tror jag.
Det finns tydligen 300 olika färger och mönster att välja mellan och maken hade köpt en med vit grundfärg och en softgrönt mönster. Passar dagens outfit med rutiga piratbyxor och randigt linne perfekt!
Det var en rolig och användbar present, någonting jag inte visste att jag behöver.

Av hela familjen fick jag också en jättevacker blombukett i rosa toner. Dottern var noga med att poängtera att den var från HELA FAMILJEN för att det skulle vara rättvist på fördelningsfronten men maken viskade senare till mig att den var mest från honom, faktiskt…
Eftersom han nyss fyllt år också så misstänker jag att han är på väg in i den där besvärliga 36-års-egoist-åldern. Den som jag nyss lämnat…

På mailen hade jag hälsningar från min morskusin som lever i Danmark och från en kompis och hennes familj i Linköping.
Precis innan jag skulle åka iväg till konserten ringde rara svärmor och gratulerade.

Idag har jag fått SMS från Italiensystern. Hon bad om ursäkt för att hon inte grattat igår men det hade jag inte förväntat mig. Idag reser hon nämligen hem till Sverige tillsammans med sin son, så jag förstår att hon ägnat hela dagen åt snurriga tankar om packning. Hon ska vara här en hel månad så det är ju inte lite man riskerar glömma bort i en sådan packning.

Förutom alla dessa uppmuntrande hälsningar så har jag ju också fått grattistillrop av er, mina bloggvänner. Det värmer också ska ni veta!

På väg till jobbet i morses kom jag på mig själv med att fortfarande vara uppfylld av alla vibrerande toner sedan i går kväll. Jag tror jag kan leva länge på den upplevelsen. Nästan två timmar av ren salighet. Det var musik som svepte med, rensade ut alla andra tankar, som uppfyllde varenda litet själsskrymsle.

Det hör ju inte till vanligheterna att man kan sitta koncentrerad så länge, utan att låta tankarna vandra iväg på annat håll. Mina tankar vandrar ofta hem till strykhögen, smutstvätten, det odammsugna golvet, trädgårdens törst, de oförberedda middagarna… men igår kväll var jag fri! Fri från alla tankar som brukar vilja tränga sig på.

Fri att bara sväva med musiken.

Ojojoj! Fantastiskt! Underbart! Enastående! Njutbart! Upplevelserikt, strålande musikalitet, roligt, underhållande, konteplativt, leendeframkallande, ryskårsretande, suveränt…

Om ni någonsin kommer i närheten av en skiva eller en konsert med accapellagruppen Dynamic så ska ni kasta er över den.

Jag åkte ensam. Men Ottersta kyrka var fullsatt så jag kände mig inte så alena direkt. Och det var en massa folk jag kände också så klart.

Efteråt tackade en av gruppmedlemmarna mig för min inlevelse. Hon hade uppskattat att jag visade uppskattningen under sångerna. Det var ju självklart! Inte kan man sitta stilla och se vresig ut när man bjuds på något så superbt, svarade jag sanningsenligt.

Och när jag kom hem står maken och stryker. Jag är nog den mest lyckligt lottade födelsedagskvinnan (för barn kanske jag inte kan kalla mig längre) jag känner.
Och jag känner att det finns mer kvar att lära känna. Jag kan inte hela mig än. Det känns bra, och spännande…

Idag fyller jag 37 år.

Kanske ska jag fira med att åka och lyssna på en accapellakonsert med gruppen Dynamic i Ottersta Kyrka klockan 20.00. Jag får åka själv. Någon måste ju vara hemma och ta hand om barnen.

Det är inte sorgligt, patetiskt eller ens lite ledsamt. Jag har inget emot att vara själv, på min födelsedag, utan familj eller vänner.

Buhuuuuäääääh!
Nu ringer jag mamma och frågar om hon vill följa med. Det är gratis inträde, så jag slipper bju…

På förmiddagen var jag och pricktestade mina barn. Ja, jag gjorde det ju inte själv förstås men jag körde dem dit och tillbaka och var med under tiden och det var på mitt initiativ det blev gjort.

Ett pricktest går till så att man lägger en liten droppe av det ämne man misstänker att man är allergisk mot, på huden och sen trycker man en liten grop i huden så att ämnet ska reagera med kroppen. Det sticks alltså inga hål, och eftersom det inte var min egen kropp som blev utsatt så hade jag inga som helst problem med att hålla barnen i knät och intresserad titta på förfarandet.

Både Guldgossen och lilla Svalan blev testade för björkpollen, gråbo, timotej, häst, hund, katt och kanin. Lilla Svalan är inte allergisk mot något av dessa ämnen medan sonen reagerar på pollen, timotej, hund och katt.

Barna var jätteduktiga vid provtagningen. De satt stilla i mitt knä och lät sig punkteras av den rara sjuksköterskan. Hon visade först på sig själv för att barnen inte skulle bli rädda och hon förklarade och tog det lugnt och försiktigt.

Guldgossen fick göra utandningsprov också. Jag berättade att han ibland får en läskig, lite astmaliknande hosta, framförallt och kanske enbart på nätterna under pollensäsongen. Lilla Svalan var sur för att inte hon också fick prova den roliga apparaten man skulle blåsa i. Lungkapaciteten var normal men jag ska ändå och hämta ut ett recept på både vanliga allergitabletter och en sån där liten apparat som man andas in medicin från. Jag hoppas att han inte utvecklar astma så småningom. Förhoppningsvis kan bra medicinering motverka riskerna för det.

Vi pratade frukostvanor när jag lämnade lilla Svalan på dagis i morses. En annan mamma undrade om hennes lilla dotter drack mjölk och O´boy på dagis. Hon vägrade nämligen hemma. Dagispersonalen visste inte eftersom hon inte satt vid just den här lilla flickans frukostbord men lilla Svalan kunde ge besked. Jojomensan, så klart flickebarnet drack O´boy.

Vi mammor förundrades en liten stund tillsammans. Visst är det märkligt att matvägrande finsmakarbarn som inte gör annat än skrikvägrar hemma vid matbordet, kan stoppa i sig både det ena och det andra, och dessutom med välbehag, bara för att de är på dagis. Det är ett underbart litet mirakel!

Dagisfröken flikade in att det ibland kommer föräldrar och frågar efter märket på filen, knäckebrödet eller fiskbullarna, för att se om på så sätt ska kunna locka sina små telningar att äta även hemma.

Skrattande berättade jag då att precis så borde jag också gjort när jag gick veta att Guldgossen åt flingor på dagis. Jag frågade dock inte utan tog med mig Guldgossen till affären för att vi skulle köpa rätt sort.

-Okej, nu får du peka ut vad det är du äter på dagis, så ska jag köpa det så vi kan ha det hemma också.
Guldgossen tittade noga på alla paket, men valde inte ut något.
-Är det det här, havrefras, eller kanske rågfras?
-Nej.
-Det här då, det är cornflakes.
-Nej.

En kvart senare hade vi gått igenom alla flingor och all musli i hela affären. Det var inte någon typ eller något märke av puffar, flakes, fras eller något annat roligt över huvud taget. Guldgossen började nog känna av min irritation när jag uppgivet frågade:
-Men hur såg de ut då?
Försiktigt svar:
-Jaaa, dom låg i en tallrik…

Nu har jag bestämt mig för vad jag ska kalla sonen i bloggen. Bara “Sonen” låter så uppstyltat och lite tråkigt. Jag blir påmind om detta faktum varje gång jag besöker mina bloggvänner och läser om Brottar´n och Lille O och andra trevliga bloggpersonligheter.

Jag har funderat lite. Alternativen har varit lilla Kycklingen (vilket jag redogjort för tidigare), Ivar (för att det är ett coolt namn och om sonen skulle fötts idag skulle han kanske hetat det, om jag fått bestämma. Ivar var min morfars bror. En störtskön man med ett långt liv som bonde bakom sig. Han hade gigantiska händer med breda styva fingrar, men kunde ändå åstakomma de mest fantastiska broderier. En störtskön man helt enkelt.), Robin Hood (jag vet inte riktigt varför egentligen, men det kanske har att göra med lekar, att ta från de rika och ge till de fattiga…).

Inget av alternativen vann. Istället kommer jag titulera sonen “Guldgossen”.

Guldgossen har guldlockar i sitt blonda hår.
Guldgossen har ett hjärta av guld.
Guldgossen har en guldsits som sin mammas älskling, välcurlad och omhuldad.

Har ni sett serien “Stridspiloterna” på 5:an? Nej, inte jag heller, men maken har tankat hem det första avsnittet från femmans web och rapporterar att vår snygge granne (ja, det var väl kanske inte direkt makens ordval men…), han som gick förbi när jag stod i trädgården och pruttade, är med i serien. Rickard heter han och är lärare för stridspiloterna ute på Såtenäs.

Tillägg: Har för mig att jag nog lovade att inte avslöja vad grannen heter, när jag skrev om honom sist, men nu är han ju med i TV så då får han skylla sig själv.

Sonen var ute på vift, lekandes med sina kompisar.
Lilla Svalan var hos en dagiskompis i kvarteret.
Båda var åtsagda att komma hem klockan sex, för att äta middag.

Till klockan sex planerade jag att stå ute bland blåbärsriset och samla in bär för kvällens paj. Sonen kan läsa men inte lilla Svalan.
Jag satte ett meddelande på ytterdörren:Både sonen och lilla Svalan (!) förstod var jag befann mig.

Jag måste dessutom tillstå att jag lyckades fånga mina karaktärsdrag mycket väl på teckningen.

Fick just en spam med rubriken: “Girls like it hot”.
Har precis druckit upp ett glas varm flädersaft och kan bara instämma… även om det förmodligen var något annat som avsågs i spamet!

Kan man bli full av tårta?
Min mage är det i alla fall. Jag har precis smäckt i mig sista biten som blev kvar efter fikarasten. Nu bor det tre tårtbitar där inne.

Vad åt ni till lunch då?

Här är en liten historia som jag drog mig till minnes när jag läste Ranas blogg idag.

Sonen var rätt liten, och hade fått ont av röd stjärt. Vi hade förmanat honom att säga till oss så fort han kände att det sved, så att vi kunde smörja med Inytiol (alla barnföräldrars bästa vän).

Nu satt vi och åt middag. Jag hade lite bråttom för direkt efter maten skulle jag åka iväg (minns inte vart). När vi precis hade huggit in på maten säger sonen:

-Nu svider det mamma!
-Okej, då får pappa smörja dej när vi ätit klart. Jag ska ju åka sen vet du!
-Nej, vi kan göra det nu, så får du chansen!

Inför denna oemotståndliga logik kunde jag naturligtvis inte göra annat är kapitulera.

Förra veckan knaprade jag i mig en hel del tabletter mot huvudvärk/migrän.

I lördags stod jag i Kaffestugan och fick huvudvärk redan tidigt på morgonen. Slängde i mig två Diklofenac som tack och lov gjorde nytta. Jag var lite off på kvällen sen men klarade i alla fall av att göra nytta medan jag jobbade.

I söndags hade jag lite småhuvudvärk men tog inga tabletter eftersom jag inte behövde vara så på allerten.

Igår fick jag inte huvudvärk förrän frammåt kvällen. Tog inga tabletter även om det egentligen behövdes. Orkade ändå baka tårtbotten till på fredag, göra tårta till jobbet, handla, vattna smultrontornet, plocka jordgubbar och smultron, sy ett större markvävstäcke till smultrontornet och vatttna utomhusväxterna.
Direkt efter jobbet tog jag också med mig barnen för att köpa en Magnoliabuske. Det är rea (50 %) på Magnoliorna på Lidens. Jag har längtat efter en Magnolia länge men de är ju inte gratis, så nu passade jag på. Det är egentligen inte bästa läget att köpa nu för jag tror kanske inte att jag hinner gräva ner det i veckan, och sen försvinner vi ju ett bra tag för semester, men i alla fall. Det var en ganska stor, krukodlad växt, så jag hoppas att den ska klara sig ovan jord.

Idag vaknade jag med huvudvärk och har tagit två tabletter, som har hjälpt.

Jag är rena tablettmissbrukaren! Det är inte bra! Jag har läst och även lärt mig av läkare, att man helst inte ska käka tabletter mer än tre dagar i veckan, annars utvecklar man lätt ett beroende och får huvudvärk som tecken på “abstinens”. Så fort jag har huvudvärk och befinner mig i en situation där jag inte måste prestera eller “va på topp” så struntar jag i tabletterna. Tyvärr blir det en hel del tabletter i alla fall.

Jag ser fram mot semestern. Då borde det ju gå att softa lite, och kanske vänja mig av med migräntabletterna. I och för sig har jag tidigare kört helt utan några som helst huvudvärkstabletter under mer än ett år, utan att det hjälpte, men en massa tabletter gör ju i alla fall inte att det blir bättre, så…….

Jag har sovit tungt. På öronen. (I alla fall ett i taget.) Det ömmade lite när jag ytterst försiktigt la huvudet på kudden men sen var det helt okej.

Jag fyller inte förrän på onsdag men kommer ändå bjuda på tårta på jobbet redan i morgon. Vi är inte många (men tappra) själar kvar nu så här sista veckan före semestern, men en av kollegorna är alltid ledig på onsdag och det är ju dumt att bjuda på godsaker den dagen vi är allra minst.

Barnen hjälpte mig och plockade blåbären och jordbubbarna och smultronen kommer från smultrontornet.

Det blev visst lite mycket drottningsylt mellan lagren, men det bju´r jag på… Lite slarvigt och snabbt gjord är den också, men det har ingen inverkan på smaken, så det bryr jag mig inte om. Jag har nämligen brinnande huvudvärk och vill bara få gjort så mycket som möjligt innan jag går och lägger mig.

Nu ska jag bara stänga av vattenspridaren, lägga på markväven på smultrontornet och sedan gå och lägga mej med TENS:en.

God Natt!

Nu jobbar jag sista veckan innan semestern. Jag håller på och trappar ner lite på bloggandet också (det märks väl eller…). Under semestern kommer det inte bli lika frekvent bloggat som vanligt. Kanske inte på vägen till semestern heller, för det är mycket annat som händer i veckan. Det ska bakas tårtor och städas och packas och jag vet inte allt.

Det vore så förståndigt om jag istället för att sitta och blogga sista halvtimman på dagen, gick och la mig i tid i stället.

Nu har jag varit på toa och kollat örsnibbarna. Det ser varken rött eller svullet ut längre. Skönt!

Men det känns fortfarande. Funderar på om jag kommer behöva ligga på rygg och snarka hela natten eller om jag kan våga lägga mig lite på sidan.

Klockan är nästan två och jag är fortfarande lite svimmelkantig efter öronskotten.

Tänk er att jag är samma mänska som utan att tveka använde de mest obskyra metoder för att försöka avliva ett stort skogslevande djur!

Det var ju inte så svårt att locka med sig shopoholic-kollegan på en utgift. Hon var dessutom ett mycket gott moraliskt stöd. Efter att hon utan att blinka fått ett hål i varje öra, satt jag mig på den lilla pallen och kallsvettades. Det gjorde faktiskt lite ont när pistolen drev igenom örhänget och en liten stund efter kände jag det karaktäristiska snurret i pallet och suset i öronen. Jag betalade och drog med mig kollegan ut på en parkbänk där jag satt och andades medan den lilla svimningsstormen bedarrade.

Nu har jag ätit och lunchrasten är slut. Det gör fortfarande ont i öronen, bränner och spänner. Men nu är det i alla fall gjort. Jag har inga planer på att ta fler hål!

Om en timma smäller det. Pang rakt in i örat, eller i alla fall genom örsnibbarna…

Vet ni om att vi färdas i 800 km/h genom världsrymden. Det är den hastighet jordklotet måste hålla för att hinna runt solen under ett år.

Just idag tycker jag att jag kan känna fartvinden. Tellus snurrar lite för fort.

Jag har gått i min pappas fotspår, och då menar jag inte bildligt talat.
Jag tänkte på detta i morses när jag lämnat sonen och lilla Svalan på fritids och dagis. Som vanligt tog jag långa, rejäla kliv på min väg tillbaka till bilen. Jag mötte rektorn och vi hälsade. Hon tog mer kvinno-normala, trippande steg.
Det händer inte så ofta, men nu stannade min hjärna upp och reflekterade över mitt beteende. Varför har jag inte en mer kvinnlig gångstil? Varför tar jag så stora steg? Det ser ju ut som om jag har laggårs-stövlar på fötterna!

Jo, jag har gått i min faders fotspår. Mitt barndomshem ligger fem minuters promenadväg från mina morföräldrars gård. Vägen går i kanten av ett gärde, över en liten backe där det vissa år växer blåbär, genom en liten skog, över en åker och till slut in på Raggegården, som är namnet på mina morföräldrars gård. Många är de tillfällen då jag följt med pappa till Raggegården för att hjälpa till i laggår´n, eller när jag var för liten för det, hälsa på mormor och morfar medan pappa ”gjorde djura´”.
Vägen var inte lång att gå, och inte jobbig eller svår, men när det hade snöat och snön låg djup över åkern, då kunde det vara lite tungt att pulsa fram. Mina små fötter sjönk djupt ner i snön och trots långskaftade stövlar blev det kallt och vått innanför stövelskaften.
Det var då jag lärde mig att ta långa kliv. Jag gick helt enkelt i de spår pappa trampat upp, och eftersom han hade låååånga ben så blev det lååååånga kliv.

Någon gång i framtiden ska jag lära mig en mer kvinnlig gångart. Men de högklackade skorna kommer jag nog ändå låta bli. Nå´n måtta får det ändå va!

Vi har haft en jättebra dag i Göteborg.

Först hälsade vi på lilla Svalans bästa kompis som ligger på Östra Sjukhuset och väntar på ett nytt hjärta.
Sedan fick vi middag, och krusbärspaj (!) hos makens bror och hans familj.

Nu har vi kommit hem, ätit en kvällsmacka och är redo för sängen. Klockan är bara kvart över nio och det känns fantastiskt bra att gå och lägga sig i tid. Vi struntar blankt i fotbolls-EM. Jag tror ändå Spanien vinner.

Vi var ute på sjön i kväll.Satt högt uppe på en klippa och åt vår medhavda kvällsmat.

Efter en liten stund fick vi sällskap. Och håll i er nu. Här kommer fanatiskt många bilder på våra gäster.

Det var ett helt gäng skrattmåsar. Och de var i sällskap med lika många fiskmåsar.Till slut försvann de i fjärran.Eftersom faran för bränder i skog och mark är stor……så grillade vi inte utan tog med oss pastasallad ut på sjön istället.

När vi kom tillbaka till hamnen var klockan mycket och solen hade gått ner.Innan vi satte oss i bilen och for hem träffade vi den fula ankungen och hans familj.Herr Svan.Fru Svan.Hela familjen Svan.

Måste sluta med en bild på något annat än fåglar. Annars får ni väl pippi! Det får bli en vit som sällskapar med de gula.Nu önskar jag er en god natt. I morgon lär vi inte höras. Men hav förtröstan, snart är det måndag igen!

En morgon förra veckan skymtade jag något i ögonvrån när jag var på väg ut till köket för att koka mig mitt morgonägg.
Det var en liten harpalt som satt och tryckte intill vår altan. Han satt där en bra stund och jag hade inte hjärta att jaga iväg honom även om jag inte uppskattar avtrycken hans tänder kommer sätta på växtligheten i trädgården. Jag misstänkter starkt att han har släktingar som i våras kalasade på mina krokusar.

…men det blev det faktiskt inte. Däremot kom det en rejäl skur som slog hål i bladen på sonens krasse.

Det här var tidigare i veckan. Idag har solen lyst hela dagen.

Jag har hittat de första tre, och kokat dem. Nu går jakten vidare.

Har ni också köpt rosor ibland som liksom vill nicka till innan de blommat klart? De här rosorna fick maken av en väldigt jämnårig kamrat (hon är blott en dag äldre). De böjde blygt på nacken redan dagen efter sin ankomst så jag knipsade helt sonika huvudet av dem och la dem i en skål med vatten, och där förnöjer de oss fortfarande, en dryg vecka senare.

Lördag: Har jobbat i Kaffestugan på förmiddag-eftermiddag.
Varit ute med båten en härlig liten kvällstur och träffat vänner i Blankesund på kvällen.

Söndag: Tripp till Göteborg för att hälsa på en dagiskompis till Lilla Svalan och sedan även träffa makens bror med familj.

Måndag-Fredag: Jobb, jobb, jobb, städa, jobb, jobb, jobb.

Idag blåser det inte mycket på bloggen. Inläggen är få.

Jag har de senaste dagarna provat att skriva längre inlägg (istället). Jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt. Kanske blir det för långt och därmed lite jobbigt och tråkigt att läsa. Eller så är det långa inlägg man vill ha, och inte en massa korta blajjiga hela tiden.

Jag tror jag ska bestämma mej för att inte bestämma mig för hur jag ska blogga. Det får bli som det blir. Kort och långt, intressant och ointressant, roligt och ledsamt, allt i en salig röra. Då mår i alla fall jag bäst. Att blogga är ju trots allt en väldigt egoistisk handling.

Fredag morgon. Solen lyser. Cyklar till jobbet.

Jag har bestämt mig för att komma iväg i tid, för att undvika att mina kollegor tycker att jag luktar ”varmt”, eller något ännu värre.
De första trampen går genom vårt kvarter. Husen ser ut att ligga och dra sig i morgonsolen. Ingen människa är vaken. Men fåglarna kvittrar sin allra vackraste god morgon-serenad för att förgylla min färd.

Några sekunder senare kommer jag in på cykelvägen. Ytterligare några tramp och över vägen till Vänerblick. Vänerblick är en bostadsrättsförening, utspridd i tre höghus med vidunderlig utsikt över Kinne-Viken. De boende anser sig dock inte fått fullt så mycket utsikt som var utlovat från början så några handlingskraftiga män har på eget bevåg sågat ner ett antal höga träd. Mycket ramaskrik från flanörer och kommungubbar. En brottslig handling! Andra har backat upp och ställt sig i hurrarops-kören. Själv har jag inte tagit ställning. Naturligtvis är det olagligt men någonstans känner jag också förståelse. Samtidigt blir jag lite arg över att man tagit saken i egna händer, kanske tog man ner just de träd som kommunen bestämt sig för att spara. Träden ligger också i en slänt och alla som gått mellanstadiet vet väl vad träd och buskar har för betydelse för att förhindra erosion, i alla fall i Grekland.

Nåväl, andra tankar upptar snart min hjärna. Så fort jag kommer in i skogen måste jag börja köra slalom mellan de icke uppskattade mördarsniglarna. Några är på väg över cykelvägen för frukost medan de flesta är på väg åt motsatt håll- in i skogen efter nattens skrovmål i de närliggande trädgårdarna.
Här är de inte så många men skulle jag cyklat genom Villaparken hade det varit omöjligt att inte köra över minst ett tjog. Jag tänker lite på en av lilla Svalans dagisfröknar. Hon är rädd för daggmaskar och cyklar i skräck de mornar det regnat under natten. Då är det inte lätt att undvika de små miniormarna. En gång hade hon oturen att en mask fastnade i ekrarna på cykeln. Hon fick stanna och peta bort den med en pinne och ägna fem minuter åt magandning och lugnande mantran.

Uppe vid skolan är det tomt och stilla. Sommarlovsstilla. De få dagisbarnen har nog inte kommit än, klockan är bara halv åtta. Jag sänder en tanke till mina barn. Lilla Svalan vet jag har det bra, men sonen är jag lite orolig för. Hur har han det tillsammans med de andra barnen, längtar han hem, äter han maten, sover han på nätterna, fryser han, badar han…

Jag rullar ner för stora Lidens-backen. Lägger in femmans växel och trampar på. I höjd med Tofta Pizzeria kommer jag på att jag nog glömt mobilen hemma. Jag småsvettas lite. Idag skulle ju Guldfynd ringa och berätta om det blir håltagning på måndag eller inte. Eländigt! Nu kommer jag lukta illa i alla fall.

Efter någon minut är jag inne i skogspartiet innan Kronocampingen. När jag och maken cyklade hem efter vår middag på Habibi igår, fick jag en allergisk reaktion precis när jag kom in i den gröna världen här. Näsan täppte igen och ögonen sved och rann värre än vid lökhack. Till slut fick jag gå av och leda cykeln. Maken fick leda mig och jag ledde cykeln. Jag såg ingenting. Men det var igår. Idag har jag laddat med en allergitablett och klarar mig igenom grönområdet utan tårar.

Utanför Willys är det lugnt. Noterar bara några morgontidiga pensionärer som står och väntar på att affären ska öppnas. Vore jag dagledig skulle jag nog göra dem sällskap. Det måste vara härligt att kunna strosa runt i en nästan tom affär och plocka till sig av de nypåfyllda förråden.
På parkeringen går mannen som alltid går där och städar. Men en teleskopnypa plockar han upp papper och annat skräp som blivit liggandes efter gårdagens anstormning. Jag har lagt märke till att han verkar vara mycket noggrann, ingenting blir kvar när han varit i farten. Jag kan beundra människor som går in för sin uppgift, oavsett vad det gäller. Att göra sitt bästa och sträva efter ett gott resultat är egenskaper jag uppskattar hos andra.

Jag passerar den nybyggda rondellen. Det står fortfarande några vägläggare och häckar i hörnen. De ser ut som om de inte ville synas men det är ju en omöjlighet i deras chockgula västar.

Lyckas passera järnvägen i luckan mellan de två morgontågen. Det är inte särskilt kul att bli stående och vänta vid järnvägsövergången. De där bommarna verkar dessutom leva ett eget liv och är nere betydligt mer än säkerheten kräver, i alla fall från mitt sätt att se det.

Cyklar förbi skoförsäljningen. Rea på arbetsskor. Det blir inga skor idag, men jag håller på att få med mig en okopplad liten svart pudel som går och nosar invid staketet till järnvägen. Husse gör dock en snabb insats och hunden lämnar mig ifred.

Nu återstår bara Rörstrandslängan innan jag är framme vid jobbet. Jag lyckas hålla mig kvar på den smala trottarstumpen i den skarpa svängen och andas ut, lite väl högt för jag får en förvånad blick av den mötande kvinnan.

De sista metrarna låter jag cykeln rulla. Det känns som jag går i mål. Jag parkerar och låser cykeln. Vid entrén håller en rökande gentleman upp dörren för mig. Det är företagets revisor, eller heter det nåt annat när man sköter den löpande redovisningen kanske?

När jag kommer in känner jag att jag är rätt svettig i alla fall, trots den lugna färden. Men idag har jag laddat med tjocka extrasockar, i fall jag börjar frysa.

Nu återstår bara cykelfärden hem igen. Ett bra sätt att få lite motion. Maken har räknat ut att vi spar 15 kronor per dag och person på att cykla istället för att ta bilen. Jag har redan tjänat in en halv pizza alltså, på två dagar!

Igår kväll tittade jag lite på programmet ”Livräddarna”.

Bland annat visade man hur några kompisar lyckats rädda livet på en äldre gentleman genom snabb hjärt- och lungräddningsinsats. Naturligtvis kom jag att tänka på när sonen var liten och fick en allergichock.

Sonen var fem månader. För första gången skulle han få smaka på köpe-gröt. Han mumsade och åt och tyckte att det var jättegott. Som stolta föräldrar matade vi på och berömde.
Sonen började bli röd runt munnen. Vi trodde det berodde på att vi torkade honom för frenetiskt runt munnen och samlade upp all utspottad mat med skeden. Ack så fel vi hade!

När han ätit klart sin rejäla portion lyfte jag upp honom mot axeln för att han skulle rapa. Det kom ingen rap, det kom en kaskadkräkning. Jag förstod direkt att någonting var galet. Jag fick själv en allergichock, mot solen, när vi var på bröllopsresa fem år tidigare och jag kände på något konstigt sätt igen känslan. Inte så att jag kräktes då, men det var någonting hos sonen som ändå fick mig att tro att nu var det fara å färde. Jag sa direkt till maken att vi borde åka in till sjukhuset, men han gick till telefonen för att ringa in först. När han skulle lyfta luren ringde det precis. Medan jag torkade av sonen det värsta, och noterade hur hans medvetandegrad ganska snabbt sjönk, hörde jag i periferin hur maken pratade med en kompis till oss och halvförvirrat förklarade att han inte hann prata så mycket nu för han behövde nog ringa sjukhuset. När han lagt på luren förklarade jag att vi inte hann ringa, det var raka vägen till akuten som gällde. Jag spände fast sonen i bilbarnstolen och maken kom efter, i mitt tycke i allt för sakta mak, med funderingar på vad vi behövde ta med oss av blöjor och kläder. (Nu måste jag poängtera att jag skriver det här utifrån MIN upplevelse. Verkligheten kanske inte alls innebar att maken sölade, det var min upplevelse helt enkelt.)
Lugnt men bestämt förklarade jag att vi måste åka – nu! Redan i hallen så jag hur min son, som jag fött, ammat och älskat, var på väg att försvinna bort från oss. Han övergick från att vara vid halvt medvetande till helt medvetslös, redan innan vi hann komma in i bilen.

Jag satte mig bredvid sonen i baksätet och maken körde bilen. Jag kände mig helt trygg med honom bakom ratten. Han har jobbat som både lastbils- och taxichaufför och jag vet att han kan ha koll på trafiken även i en stressad situation. Jag kände mig inte lika trygg med sonens tillstånd. Jag kände efter puls och kontrollerade andning och efter en liten stund upptäckte jag att han inte andades längre. Jag har gått hjärt- och lungräddningskurser några gånger och tvekade inte en sekund med att ge konstgjord andning. Jag började med att blåsa över både näsa och mun, precis som jag lärt mig, men tyckte det var svårt att täcka hela området, och övergick till att klämma för näsan och blåsa bara i munnen, som man gör på en vuxen person. Jag kom också ihåg att lyfta upp huvudet för att skapa fri luftväg. Det var inte jättelätt eftersom jag inte ville ta tid med att lyfta ner honom ur den väl fastspända bilbarnstolen.

Under tiden hade maken varit förståndig nog att ringa 112 och förvarna om att vi var på väg in till akuten. Han tittade bakåt med jämna mellanrum och verkade mycket orolig, så under tiden som jag ventilerade sonen försökte jag lugna maken och uppmana honom att hålla ögonen på vägen, att ta det lugnt.
-Det är ingen fara, det ordnar sig, minns jag att jag sa.

När maken pratade med SOS hörde jag honom säga:
-Jag vet inte hur det är. Jag sitter här och kör. Nu håller hon på med nåt i baksätet också.

Och jag flikade lugnt in:

-Jag ger bara lite konstgjord andning. Koncentrera dej på vägen du!

Trots allt som hände runt omkring så hann jag inom mig ropa ”Jesus, Jesus!

Jag vet att Han inte svarar på alla böner, men jag vet att Han hör. Ibland kan man tycka att det räcker, ibland kräver man mer. Just då reflekterade jag inte över vilket, jag bara ropade ut min nöd!

När vi kom fram till akuten hade sonen börjat andas för egen maskin igen. Trots att vi trodde vi var väntade så öppnades inte dörren till akuten. Maken fick studsa ut och ringa på ringklockan (kan ni fatta att det finns en ringklocka till ambulansintaget!) och den stora porten rullade äntligen upp och vi körde rakt in. Där inne svärmade det av vitrockar och vi kunde lämpa över sonen i vana händer.

Den första vi mötte var en av våra vänner. Nu är vi ännu närmare vänner, då var vi mer av bekantingar. Nu är vår vän barnläkare, då var hon AT-läkare. Hur som helst så blev jag överraskad av att se henne, och hon kom fram och gav mig en kram och jag grät en liten skvätt.
Det kändes på något sätt så surrealistiskt att se ett bekant ansikte bland alla främmande, allvarliga läkare.

Sonen hade redan spottat upp sig en hel del och läkarna gjorde ingenting med honom, mer än att kontrollera andning och hjärtljud. Eftersom det var helg så fanns ingen barnläkare på plats och vi fick sitta och vänta i vad som kändes som en timma, medan man kontaktade jourhavande barnläkare i Skövde för att ta beslut om huruvida vi kunde åka hem eller inte.
Till slut fick vi beskedet att vi nog borde åka till Skövde för en kontroll i alla fall.
De 45 minuterna i bilen var en smärre pärs. Jag var jätteorolig hela tiden och kontrollerade andning och puls konstant. Så här efteråt kan jag inte förstå hur de kunde skicka iväg oss själva, och inte i ambulans, men just då tänkte vi inte så.

När vi kom till akuten i Skövde var det överfullt. Inte alls som de ödsliga korridorerna på lilla lugna Lidköpings sjukhus. Det var föräldrar och gråtande barn och hastande stressade sjuksköterskor överallt. Efter en lång väntan blev vi till slut invisade i ett undersökningsrum där en av de stressade sjuksköterskorna befallde att vi skulle ta tempen på sonen. Hon frågade också vilka mediciner han fått i Lidköping och suckade lite förfärat, tyckte vi, när vi oförstående svarade att han inte fått någon medicin. Vi kände oss ruskigt utelämnade när vi försökte ta tempen på vår gallskrikande son. När vi klädde av honom upptäckte vi också att hela kroppen var skrikröd av blaffiga nässelutslag av samma sort som han fått kring munnen när han åt av gröten. Sköterskan försäkrade att hon skulle försöka skynda på läkaren men att han var ensam barnläkare på bygget idag och att det var väldigt många som behövde hjälp. Vi fick vänta ett bra tag inne i undersökningsrummet och vi försökte prata om vardagliga saker, som vad vi skulle göra i helgen och vilken mat vi skulle bjuda på när vi fick gäster vid påsk, men det gick väl sådär. Jag var så stissig att benen hoppade och maken fick bära runt på sonen medan jag försökte att bara andas så lugnt och kontrollerat som möjligt.

Först när vi fick träffa barnläkaren förstod vi allvaret i vad som hänt. Han trollade snabbt fram en adrenalinspruta som han smackade in i låret på sonen och höll kvar ett bra tag tills allt adrenalin var utpumpad. Dessutom gav han honom någon mer medicin oralt och under tiden bannade han läkarna i Lidköping som varken medicinerat eller skickat oss med ambulans.
-Det är väldigt vanligt med efterreaktioner vid en så här stor allergichock. Lillkillen kunde dött på vägen hit. Nu ska vi vara glada att det har gått så här bra, men ni får stanna här över natt i alla fall. Det kan komma reaktioner ett dygn efter.

Jag grät inte. Men jag levde inte heller. Min autonoma reaktion blev att bara stänga av känslorna helt och hållet.

Två nätter stannade jag och sonen på sjukhuset. Ingenting hade vi med oss när vi kom dit, mer än kläderna vi hade på oss. Sjukhuspersonalen var vänliga nog att ordna fram tandborste (ingen tandkräm) och handdukar och vi fick ett eget rum att sova i. Sonen fick utstå några blodprov som visade att han var allergisk mot komjölk, och vi fick en tid hos dietist på barnmottagningen i Lidköping. Maken sov hemma men var och hälsade på oss på dagen. På nätterna låg jag vaken och kämpade mot sömnen för att inte missa om sonen skulle sluta andas. Det fortsatte jag med de första månaderna när vi kommit hem också. Och sedan lärde jag mig att sova lätt-lätt för att kunna vakna vid minsta förändring. Jag sov aldrig hela nätter, var alltid vaken ett antal gånger och uppe för att kontrollera att sonen andades. Dagarna efter att vi kommit hem satt jag som i dvala, avskärmad från verkligheten, men väl medveten om att det var min reaktion. Flera månader efter, när vi en kväll var hembjudna till några vänner, började vi berätta för dem vad som hänt och då bröt jag ihop och grät. Sen har jag bearbetat händelsen flera gånger, för att den inte ska ha skapat ett oläkt sår i själen. Jag har lagt märke till att min kontakt på BVC också höll koll på min själsliga status, och det kändes bra.

Det finns mer att berätta, om hur mjölkallergin kompletterades med ägg-allergi och nötallergi, hur orolig jag var att han skulle få i sig någon smula från golvet när han började krypa, hur jobbigt det var när sonen gick hos dagmamman och hon oroligt ringde så fort han fick minsta lilla utslag, hur lugn men sen arg jag blev när de ringde från dagis och berättade att de råkat ge honom mjölk att dricka till lunchen. –Lever han, var min första fråga, och jag tror att jag skrämde slag på den stackars vikarien som råkat genomföra misstaget.

Men jag ska inte berätta mer idag. Kanske ingen annan dag heller. Mjölk- och äggallergin har växt bort och det är jag mycket tacksam över.

Jag är naturligtvis också obeskrivligt tacksam över att vår son lever. Jag vill uppmana alla som läser detta att gå en första hjälpen-kurs. Ibland ordnar kommunen, man kan få det via Röda Korset eller via Brandstationen. Och går flera! Se till att ni vet hur man gör. Det finns inget värdefullare än att kunna rädda någon annans liv.

Skulle ju ha värsta romantiska myskvällen med maken!

Status: Mensvärk, illamående, lösmagad, malás.

Note: Malás är ett västgötskt ord och betyder ungefär “väldigt trött och orkeslös”.

Just tillbaka från lunchen.

Jag och värsta shopoholic-kollegan var på Svenska Hem. De rear ut hela butiken på grund av konkurs och det var halva priset på alla varor. De flesta möbler säljs däremot på nätauktion.

Visst fanns det jättemycket fint som även väckte mitt habegär, men jag kontrollerade mina lustar. Det är bättre jag “äter upp” pengarna i kväll tillsammans med maken.

Jag tycker det är lite intressant att se vilka påslag olika butiker har. Svenska Hem är ju en “dyr” affär men jag visste inte att det var sååå dyr.
Jag hittade en kudde som, vad det verkar, är en exakt kopia av den kudde jag köpte på IKEA för ett tag sen. IKEA-kudden kostade 69 kronor, vilket är en tredjedel av priset för Svenska Hem-kudden (och då var det ändå halva priset på Svenska Hem!). Det säger en del tycker jag.

Shopoholickollegan passade dock på att fynda och jag måste erkänna att hon har smak. Hon hittade två ljuslyktor med samma mönster men i olika färg (en svart och en bärnsten), en liten svart keramikskål med krusidulliga kanter och en cool klocka med bara visare, som två stora pilar. Hela kalaset gick på under 400 kronor och det är helt okej tycker jag!

Om jag nu kallar dottern för lilla Svalan så skulle jag kunna kalla sonen för lilla Kycklingen. Men det tänker jag inte göra, för det är lite nedsättande tycker jag. Däremot så gillar han TV-spelet Lilla Kycklingen, och jag känner mig som en kycklingmamma gentemot honom (inte till dottern däremot, konstigt va?!), så det är ändå inte helt omotiverat.

När vi skjutsade sonen till lägret igår kväll, gick jag i huvudet igenom vad jag packat ner. Bara det att JAG packat hans väska är ju rätt mycket curling. Eftersom de ska sova i militärtält och det inte är 25 grader varmt på nätterna, inte ens på dagen är det utlovat mer än max 17, så tror jag att sonen kommer frysa. Jag har packat ner superunderställ att sova i, plus en långbent, långärmad pyjamas, mössa, snusnäsduk och vantar. Tror ni att han kommer frysa?

När vi kom fram till lägerplatsen upptäckte jag att det fanns värmefläktar i alla militärtält, så att de små telningarna ska kunna sova gott till det sövande ljudet och i den goa värmen.
Nu oroar jag mig istället för att någon ska reta honom för att han har en så fånig mamma.

Båda ungarna har för tillfället lämnat boet och jag känner mig fri som en fågel.

Minsta lilla Svalan (det var fint, kanske jag ska kalla dottern så i fortsättningen, i alla fall i bloggen) är och sover över hos sin farmor och farfar och sonen var vi och lämnade på sitt första läger igår kväll.

Vad gjorde vi igår kväll då, när vi hade hela huset för oss själva och inte behövde ta hänsyn till varken vakna eller sovande barn…

Jo, maken klippte gräset och jag donade i köket.
Sen satte vi oss en liten stund framför TV:n och åt glass och jordgubbar innan maken gick för att betala räkningar och jag gick och la mig med TNS-apparaten.

Så roliga var vi!

Jag hade huvudvärk igår. Klämde i mig tre migräntabletter som till slut gav lite effekt på kvällen. Jag kände att jag hade huvudvärk, men att den var bedövad av medicinen. Det var en konstig känsla. Jag fick ständiga rysningar från ryggen, upp över nacken, och sedan över hela skalpen.
När jag var ute och plockade jordgubbar till vårt lilla kvällsmys och stod med huvudet nerböjt över landet bultade det och sprängde så jag blev alldeles vimmelkantig och ville kräkas.

Idag är det bättre.

Om lilla Svalan väljer att fortsätta sin övernattningsturné hos mormor och morfar så får vi även den här kvällen för oss själva. Planen är att maken kommer och möter upp mig på jobbet. Vi får en timmes shopping tillsammans (ja, jag har en make som är mer intresserad än jag när det gäller att gå i affärer (jag kanske överdrev lite nu, men bara lite) – bra va!) (Är det tillåtet att ha en parantes inne i en annan parantes?) innan vi går och äter på restaurangen Habibi. De serverar libanesisk mat och jag hoppas vi slår på stort och beställer in lite olika smått-och-gott-rätter för det verkar så mysigt. Eftersom jag är tjej så gillar jag ju det där med att man sitter och smakar på varandras mat.

Idag tror jag nog att jag ska smälla till med en liten slatt kaffe på fikarasten. Jag fryser så väldigt. Nu har väl svetten torkat och avkylningseffekten ökar ju bekant med mängden utanpåliggande vätska. Måste bara komma ihåg att inte sätta mig för nära…

Jag cyklade till jobbet i morses.

När jag satte mig i köket för personalmöte reagerade kollegan närmast:
-Det luktar nåt här… det luktar… det luktar varmt!

En timma senare känner jag att jag luktar intorkad svett i stället. Jag ska nog undvika att sätta mig allt för nära min kollegor idag.

Har ni tittat i almanackan den här veckan.

Det är David, Salomon, Rakel och Lea toppad med Johannes Döparen. Halva Bibeln har namnsdag.

Och så Adolf (Hitler) också!
Och Selma (Lagerlöf)…
… och (kung) Leo…
… och Peter (den store).

Vilken stjärnspeckad vecka. Själv har jag namnsdag i kärringveckan.

Jag glömde att det var torgdag idag. Jag var ändå framme på stan, gick till apoteket, men såg inte all torghandel och hörde inte de hesa blomförsäljarnas enerverande utrop : -Alla växter, 20 kronor!

Och jag som faktiskt hade behövt köpa nya sockar till dottern! Nu måste jag vänta till nästa vecka.

Det kan vara ganska underhållande att läsa sexspalten i veckotidningarna. I Expressens tidningsbilaga ”Hallå” läste jag följande under lunchrasten:

”Jag har en fundering kring håret mellan skinkorna. Är det vanligt att killar rakar bort håret mellan skinkorna? Är det dumt att göra det?”

Undertecknat: Hårig kille

Och svaret:

”En del killar tar bort håret mellan skinkorna – det är en smaksak. Varför skulle det vara dumt? Du får inte mer hår genom detta. Men var försiktig så du inte skär dig om du rakar dig.”

Jag skulle vilja lägga till en liten detalj i svaret:
”Tag hänsyn till att du lär riva den känsliga rumphuden på stubben.”

Jag har kört på ett rådjur. Det var visserligen ungefär 16 år sen men jag minns det som om det var… bara en två-tre år sen.

Min syster och jag var på hemväg från en ungdomssamling i Lundsbrunn. Det var midnatt men sommarljust ute. Väl medveten om farorna med att färdas i skymning så höll jag inte någon vidare hög hastighet.
Det var just i sista svängen nedanför Sunträlje som det hände.

Ur ett buskage vid sidan av vägen hoppade ett rådjur upp, precis när jag var i färde med att passera. Jag hade inte en chans att hinna se det i förväg, ännu mindre att bromsa, och brôtade rakt in i sidan på det överraskade djuret. Min syster skrek rakt ut i ren och skär chock. Jag sa åt henne att lugna sig, ingen av oss var skadade, välbältade som vi var och i den låga hastighet jag höll. Bilen dog (dock inte rådjuret – tyvärr) vid kollisionen, så jag startade den på nytt och svängde in på en liten grusväg som väldigt lämpligt anslöt till oljegrusvägen vi kommit på.
Av kraften vid krocken sköts rådjuret iväg en bra bit på vägbanan. Nu låg det och sparkade förtvivlat, för skadat för att kunna komma på fötter igen. Skulle det komma ytterligare en bil skulle rådjuret definitivt ligga i vägen. Jag gick och hämtade det. När jag kom nära upptäckte jag att det tack och lov var en bock. På huvudet växte två fina handtag som gjorde det lättare att släpa djuret av vägen. Jag fick ändå ta i ordentligt eftersom det sparkade och levde och inte alls verkade visa någon vilja att bli ”omhändertagen”. Till slut hade jag lyckats få med mej det in på avtagsvägen och nu stod jag där med två hysteriska individer – en syster och ett illa skadat djur med skräck lysande ur de stora mörka ögonen.
-Jag måste slå ihjäl den, sa jag till systern som försökte protestera.

Hur tar man ett rådjur av daga, om man inte är jägare? Kan man slå ihjäl det med handkraft? Jag försökte i alla fall. Det enda jag hade att tillgå som tillhygge var ett fånigt litet fälgkorssubstitut på 30 centimeter. Jag dängde det med täta repetitioner och full kraft i huvudet. Resultatet lät inte vänta på sig. Inom en halv minut hade jag en högljutt grinande syster och ett ilsket brölande rådjur att tampas med. För säkerhets skull slog jag lite till innan jag gav upp.

Vad göra?
Jag letade runt lite i bilen och hittade en pyttig, mesig kopia av en schweitzisk armékniv. Det längsta bladet var kanske fem centimeter. Jag stod en stund och stirrade på halsen på rådjuret medan min syster försökte få mig att avstå att snitta det. Jag var inte svårövertalad. En slö minikniv mot en tjock djurpäls verkade i sanningens namn som ett utsiktslöst företag.

Fälgkors och kniv och alla mina idéer uttömda! Då kom systern på en lysande idé. Hon knatade iväg till närmaste hus för att söka hjälp.

Medan hon var borta försökte jag mig på en sista grej. Jag ville verkligen inte att det stackars rådjuret skulle behöva ligga där och plågas längre. Även om jag väl kanske ökade på plågan genom mina fruktlösa dödshjälpsförsök så ville jag ändå inte bara låta stackarn självdö sådär.

Jag hade ju sett filmen Crocodile Dundy och sett hur den skinntorre mannen lyckats vrida nacken av ett djur, modell större. Nog borde jag klara av att knäcka kotpelaren på ett rådjur, även om det här var ett ståtligt exemplar. Jag greppade om horn och mule och vred, och vred, och vred. Ett helt varv kunde jag vrida, men inte knäckte det någonstans inte. Och det stackars, stackars rådjuret dog inte heller. Nu hade det slutat sparka och låg bara flåsande och stirrade på mig med uppgiven blick.

När min syster anlände och hade med sig bonden i huset, som också visade sig vara jägare, hade rådjuret redan avlidit. Jag gissar att det givetvis var krocken som i första hand tog livet av det, men sedan gjorde nog stressen och chocken sitt till också. En något mildare behandling i livets slutskede kan man kanske önska sig, även om man är rådjur.

När vi kom hem och berättade om det inträffade, bad jag pappa om råd. Han är jägare och borde ju kunna dela med sig av något lämpligt knep.

Det kunde han också. Det smärtfriaste och också minst insatskrävande sättet att hjälpa ett djur på hädanfärd, är att kväva det. En plastkasse i bilen är allt som behövs.

När du läst det här kanske du ändrar din bild av min person. Från en pysseltokig smålallare till en obetald mördarmaskin. Den bilden är ju inte heller sann, men i alla fall en aning mer nyanserad.

Här kommer lite försenade bilder från midsommarafton.

Vi firade vid Läckö slott som ligger längst ute på en udde på Kållandsö. Här rumstrerade en gång i tiden greve Magnus Gabriel. I vår har man jobbat med att i viss mån lägga om och framför allt måla om taket på slottet. Det har varit bergsklättrare som fått ta sig an tornspirorna. Den tidigare takfärgen ser ni på de lägre partierna. Den är grå och gör sig i mina ögon bättre. Jag vet inte om den röda färgen är något ursprungligt eller om den kommit dit för att skydda taket.

Vi såg aldrig när stången restes men det måste ha varit lite spännande för det blåste rätt rejält. Framför stången ser ni en medeltidsutsmyckad försäljerska. Hon sålde klubbor som snabbt gick åt. De var riktigt goda faktiskt.Dottern fick en klubba av drakblod.

Det var många ringar i ringdansen. Många och långa var också ringlekarna. Den gamle mannen som sjöng hade nog förfriskat sig lite för mycket innan han började för det var många sånger som fick nya texter.

Raketen blev det i alla fall fart på. Maken har som synes bättre spänst än de flesta. Han hoppade ur bild.

Vid slottet fanns också en medeltidsmarknad och sonen passade på att rida lite.

Innan vi åkte från Läckö för att fortsätta firandet i vårt uterum, gav dottern stången en rejäl hej-då-kram.

Jag skulle vilja bjuda in några vänninor till afternoon tea. Två gånger har jag varit på Bjärtorps slott i Kvänum och sörplat te och det har varit så mysigt och trevligt.
Att baka kakor är ju också en väldigt trevlig sysselsättning, speciellt under regniga dagar (och blir den här sommaren en upprepning av den förra så lär det ju inte bli brist på regn-dagar. I och för sig kom min Chef inseglandes i morses och förkunnade att på fredag ska det bli 27 grader varmt och strålande sol, och sedan ska det vädret hålla i sig både juli och augusti, men det var hans egen väderprognos och bottnade inte i någon typ av verklighet, mer än möjligen den verkligheten att han och hans familj för några år sen skaffade en rejäl pool på baksidan av huset.)

På min tebjudning ska jag inte bara bjuda på te. De som vill ha något kallt och läskande att dricka ska få smaka på min flädersaft.
Kanske kan jag göra bål med flädersaft, något bubblande med lime-smak och frusna jordgubbar istället för isbitar.
Bål är underskattat. På midsommarafton gjorde vi en bål med äppeljuice och cider och frysta jordgubbar och det var inte kattpiss. Sonen bestämde sig till och med för att det ska serveras bål på hans födelsedagskalas i november.

Det finns en hejdlös massa olika sorters te. Min absoluta favorit är Amalias Fröjds Julblandning, men den kanske inte passar att servera mitt i sommaren.
I butiken Camomilla finns också en massa trevliga teer (Det var värst vad allt ska va trevligt här då!). Camilla uppkallar sina teer efter gatunamn i Lidköping. Det är visserligen en ganska trevlig idé men det är stört omöjligt att komma ihåg vilken tesort det var man gillade senast man handlade.
Till en teprovning behöver man ju få chans att prova lite olika sorter, men jag vill inte köpa något jag själv inte tycker om. De här smakerna får det bli:
jordgubb – champagne
kola – caramell
rabarber – grädde
svarta vinbär
något kryddigt

Ska man verkligen smaka te, så ska man inte blanda in socker eller mjölk eller några andra konstigheter. Men jag vägrar dricka te utan mjölk, det blir för beskt och varmt, och det finns säkert andra som inte kan vara utan socker.
Det vore lite coolt att ha sådana där pinnar med råsocker i änden, som man rör med. Det får väl bli ett litet teparty så att alla som vill kan få varsin pinne. Själv använder jag inte socker så jag kan inte ha en massa sockerpinnar liggandes och drälla efteråt.

Hmm, så gott! Jag har ätit pannkakor till lunch. Hade med mig överbliven smet från igår och stekte här på jobbet. Det osar visserligen lite jobbigt i köket, men inte värre än när jag tog med mig äkta kastanjer som jag plockat själv i Italien och rostade i en stekpanna och lät mina kollegor smaka på.
Det var ingen som uppskattade det. De såg inte tjusningen i hemrostade kastanjer, kanske för att den, som allt annat, doldes av den svarta rök som uppfyllde köket under rostningen. Jag får fortfarande pikar för det där ibland, även om det var många år sen nu.

Det blir varken pannkakor eller kastanjer på mitt afternoon tea. Däremot måste jag hitta det perfekta receptet till engelska scones. Det går ju inte an att servera sådana där vanliga degklimpe-scones på en teprovning. Det måste vara de där små, muffinsformade, jättegoda… Man kan baka in lite småbitar av mörk choklad i hälften av degen så blir det både jättegoda och jätte-jättegoda scones.

Till sconsen serveras olika typer av marmelad (jordgubb, hallon, blåbär, aprikos) plus lättvispad grädde. Ja, man får inte vispa den allt för lätt, den ska inte vara rinnig, men inte tårthård heller.

Egentligen räcker det med te och scones men för att förgylla eftermiddagen lite skulle jag kunna tänka mig att köpa italienska skorpor (de heter ungefär biscotti) och baka chokladkladdkaka, peccannötspaj, finska pinnar, hallongrottor och lite annat smått och gott.

Nä, usch vad jag blev sugen nu. Jag jobbar en timma och en kvart till, sen ska jag hämta barnen och åka raka vägen hem och… steka fiskpinnar!

Jag är så rastlös. Det riktigt kryper i kroppen. Inte så att jag behöver upp och röra på mig…
…det är i sinnet det rister. Jag vill göra någonting, någonting kreativt, något med själ och hjärta.

Jag sitter och ringer och knapprar på datorn hela tiden, så jag lider inte brist på sysselsättning. Ändå är det som om det rinner en liten lavaström i mitt blod.

Kanske beror det på den blipp-bloppiga musiken kollegan lyssnar på. Den hetsar och stressar.
Eller, mer troligt – jag har abstinensbesvär efter drygt fyra timmars intensivt pärlande igår kväll. Det är ju så roligt att få starta upp ett nytt stort projekt. Jag blir så inspirerad, kommer på en massa andra fina smycken jag skulle kunna göra också. Egentligen borde jag skriva ner mina idéer för de flyger iväg lika snabbt som svalorna. Snabbt in, snabbt ut.

Jag tror vi kanske har ett fågelbo under uterumstaket. Jag har sett en liten sädesärla försöka ryttla vid de nedre takpannorna, nedtyngd med insekter som den förmodligen skulle ätit upp direkt om den själv skulle haft dem.
Jag vill låta dem bo kvar, om det nu bor några fåglar där. Jag uppskattar hjälpen med att hålla trädgården skadeinsektsfri. Inte verkar de skräpa ner så mycket heller.

För några år sen hade vi en svartbygge på gång på tomten. Det var ett svalpar som bestämt sig för att vår gavelspets på garaget skulle utgöra den perfekta boplatsen. Vi höll inte med, så vi rev ner boet innan det hann bli klart för äggläggning. Svalor har en förmåga att träcka ner, kanske mer ut än in, och vi ville inte riskera att behöva tvätta svalbajs från bilarna var och varannan dag.
Jag sätter gärna upp några holkar i skogen bakom vår tomt i stället. Förmodligen kanske barnen får snickra holkar i slöjden så småningom. Om inte får jag väl skaffa mig en lika flådig holk som Peter Barlach har. Kolla in här:

http://peterbarlach.blogspot.com/2008/05/varfr.html

Just nu skiner solen, för första gången på flera dagar. Jag har dragit upp persiennen en liten bit och låter de efterlängtade strålarna värma mina händer när de flyger fram över tangentbordet. Flyger som svalor.
Rastlösa.

Just nu tycker jag min blogg verkar utvecklas mer och mer till en privat dagbok. Jag tror inte att det var min avsikt från början, men jag hade kanske ingen direkt plan med bloggandet, så varför inte.

Förmodligen är det lite tråkigt att läsa det jag skriver för tillfället, men det står ju var och en fritt att läsa, skumma, skippa och scrolla allt efter intresse. Förhoppningsvis kommer det bättre inlägg så småningom.

Idag har jag inte så mycket att hålla i hjärnan som igår. Jag ska köpa hårborstar till barnen under lunchen, och sen bara skynda mig att laga mat när jag kommer hem eftersom maken och dottern ska bege sig iväg så snabbt som möjligt. Maken ska provvandra på Kinne-Kulle och dottern ska övernatta hos mina svärföräldrar.

Senare ikväll fortsätter jag säkert med pärlandet, men jag ska försöka att inte göra det sååå mycket senare som igår natt.

När någon säger “hej, hej” och ler när vi möts, så ler jag tillbaka och känner hur leendet sitter kvar en lång stund i ansiktet, och ännu längre i hjärtat.

Så idag ska jag le mot alla jag möter…

…kanske inte de på jobbet, de skulle tycka att jag är knäpp.