Zäta

Idag ska vi antingen åka till mina föräldrar och grattulera pappa som fyllt 65 år,

eller åka och provköra någon bilmodell som maken är lite sugen på

eller se ytterligare en hyrfilm

eller plantera min blåbärsbuske

eller ta hand om ren tvätt.

Gissa vad jag helst vill göra?!

www.lovefilm.se

Det är en sida för de som gillar film. Där kan man hyra hem filmer, titta på dem i lugn och ro, och sedan returnera med ett fiffigt returneringssystem.
På sidan kan man lägga upp en lista med filmer man vill hyra och prioritera dem från 1-3 så skickas filmerna i den takt man hinner titta.

Via någon tidning jag prenumererar på har jag fått ett erbjudande om att prova på Love Films erbjudanden gratis under en månad. Jag har satt upp en lång lista med företrädesvis katastroffilmer men först ut på listan var Bondfilmen Casino Royal.

Som alla bondfilmer är den välgjord tekniskt sett och det är mycket action men det var några saker jag hängde upp mig på.
För det första plutar Craig (han heter väl så, den nye Bond?) med underläppen på ett så Posh-aktigt sätt att jag inte kan annat än att störa mig på det hela tiden.
För det andra är avsnittet där Bond blir kär i flickan för långt för att vara en Bondfilm, och sticker ut för mycket från Bond-konceptet. Nu vet jag att det här ska föreställa vara den första bondfilmen och att det i så fall skulle vara lite okej om Bond kärar ner sig och sedan blir sviken och därmed vaccinerad mot kärleken, men det håller inte. Handlingen i filmen är ju för i alla sin dar förlagd till efter terrorattacken 11:te september.
För det tredje kommer jag inte ihåg för jag är så trött idag, efter att ha suttit och tittat på film till kvart i tolv i natt!

http://zatasblogg.blogspot.com/

Jag har en hemlig ljugarblogg där jag skriver ett inlägg då och då. Allt som står där är lögn. Personen som skriver finns inte och det hon skriver om finns inte heller. Jag har inte bestämt mig för vad som kommer hända den här bloggerskan, hon verkar ganska otrevlig. Hon kanske tar livet av sig, eller blir omvänd, eller förlorar allt hon äger, eller fortsätta vara olycklig i det liv hon lever.

Jag vet inte riktigt om jag vill dela med mig av henne än, men nu hittar ni i alla fall dit. Ni behöver ju inte låtsas om att ni sett henne.

Idag har Östen namnsdag.

Östen var den förste jag kände som dog. Han dog en naturlig död på sin ålders höst.

Jag var sju år.
Jag sörjde.

Några månader efter hans död skulle jag och min bästa vän sjunga en avskedssång för en klasskamrat som skulle flytta. Vi sjöng “Vem kan segla förutan vind” och jag tänkte på Östen och grät.

Sedan dess har jag aldrig träffat någon som heter Östen.

Åt en låda flygplansmat till lunch. Maken botaniserar ibland på Dafgårds outlet och senast köpte han på sig portionslådor för någon krona styck.
Det var rätt stark mat, sådär stark så att man känner att man behöver äta nåt sött efteråt.

Vägg i vägg med jobbet ligger Komvux lokaler och i bottenvåningen finns en liten cafeteria. Där bufflade jag mig in och köpte en chokladmuffins. Vid ett av borden satt en före detta kollega och åt lunch.
-Hej, sa jag.
-Hej, sa hon och fortsatte, nu har du allt hamnat lite fel va! (Hon menade att jag ju jobbar på andra sidan väggen.)
-Nej, jag skulle bara tjacka lite fika, sa jag och höll upp min muffins.

Jag är väl för i all sin dar ingen pundare heller! Hur uttrycker jag mig egentligen?! Jag är förfärad!
Mycket utropstecken blir det!!!

Idag är det PERFEKT väder.

Det är dimma, regn och himlen är helt igenmulen.

Med detta underbara väder kan jag ha uppe persiennen och se ut över världen. Eftersom jag sitter med datorn precis vid fönstret måste jag mörklägga så fort det finns minsta lilla ljusglimt där ute.
Nu ser jag Granngårdens röda tegelfasader, Preemmackens malplacerade oranga och gröna björn med sina små öron. Hur tänker man när man väljer en björn som logga för ett bensinbolag? Vad säljer de mer? Olja vet jag, men det rimmar ju inte heller.
Jag ser också det slitna taket på Yaras lager och de höga silona i hamnen. För några år sedan började man måla silona gula för att dämpa det dystra intrycket den råa betongen ger. Jag tror färgen tog slut lite fortare än man räknat med för det är bara cirka en tredjedel som blivit målat och nu ser det nästan ännu dystrare ut än förrut.

Med detta underbara väder passar det också bra att sitta och nynna på blues-melodier. Det är lite av en hädelse att göra det en solig dag tycker jag, så nu passar jag på att gotta mig i molltoner.

Läste lite i en modeblogg i går kväll. Bloggerskan funderade på om hon verkligen skulle fortsätta blogga. “Det är väl ingen som är intresserad av att läsa vad jag äter till frukost.” skrev hon bland annat.

Jo, säger jag, jag tror det.
Och om det inte skulle vara det, so what! Jag tycker det är helt okej att blogga för sin egen skull om man känner för det. Att alltid bara fokusera på läsaren ger för mycket prestationsångest om man är sån´t lagd.

Så fram för fler frukostar på bloggen!

Jag äter ett hårdkokt ägg med lite salt på, och dricker en kopp te.
Kommer jag ihåg det kompletterar jag med 20 ml Blutsaft också.

Smultron hade rätt. Det blev en lyckad sockerkaka med vetemjöl special. Jag lyxade till det lite och gjorde bakelser till mig och maken med sockerkaka, drottningsylt och vispgrädde. Vi hade lite grädde över efter kalaserierna.

Nu är barnen lagda och jag har förmanat lilla Svalan att försöka stå ut en lite längre stund på skola/fritids i morgon. Jag ska skicka med henne en ipren också så kanske hon orkar hela dagen. Jag vet att jag är en ganska hårdhjärtad mamma, men det finns faktiskt ingen anledning att pjåska för mycket med barnen. Lilla Svalan har dessutom två inkännande fröknar i sin klass op bara 17 barn och jag vet att de kan avgöra om hon behöver åka hem och vila eller orkar med att vara kvar.

Lilla Svalan lyckades svälja en impren nu till kvällen. Hon är jätteduktig! Nu kan alla i familjen svälja hela tabletter utom jag. Jag måste käka knäckebröd och fjôla in tabletten i en tuggad tugga för att lura ner den. Minns att det värsta med min gallstensoperation var när sköterskan kom in med en hel näve tabletter att svälja före operationen, och bara den allra lilla minsta plastmuggen med bara lite vatten i botten. Jag fick samla saliv en halvtimma för att få ner allt.

Tror att jag har utlovat en bild på mina scrappade inbjudningskort till lilla Svalans kalas. Jag är inget scrapgeni och har dessutom lovat mig själv att jag inte ska ge mig på den hobbyn, jag håller redan på med allt för mycket roliga saker.

Här är i alla fall kortet. Jag gjorde nog ungefär 20 stycken tror jag.

Jag har stämplat den lilla flickan och sedan målat henne med barnas vattenfärger. Orden KALAS och Inbjudan är stämplade och sedan har jag skrivit resten. Kanterna på den urklippta flickstämpeln är shalkade med mellangrön färg.

I somras sålde jag en ring jag gjort för länge sen, till min Falunsyster, för en glass. Betalningen skulle inkasseras när vi besökte henne i Ludvika.

Just nu har jag inget minne av att jag fick betalt! Alltså har jag en glass innestående i Ludvika. Det betyder att jag nog behöver åka och hälsa på henne snart igen.

Ingredienserna i sockerkaka är varken många eller särskilt exotiska:

Ägg
Socker
Smör
Mjölk
Mjöl
Bakpulver

Sist jag var och handlade hade jag mina hjälpsamma barn med mig. Jag bad Guldgossen gå och hämta ett paket vetemjöl. Förmodligen kontrollerade jag inte vad han kom tillbaka med för när jag nu står och bakar upptäcker jag att skåpen är fulla med strösocker medan vetemjölet lyser med sin frånvaro.
Till slut hittar jag lite vetemjöl special längst inne i en låda. Det verkar vara tillräckligt gammalt för att inte ge allt för mycket pöskraft åt smeten.

Nu har jag ställt in kakan i ugnen. Det ska bli spännande att se om man kan baka sockerkaka med vetemjöl special eller inte…

Om man googlar på Zäta kommer min blogg upp som nummer elva. Det tycker jag är lite häftigt faktiskt.

Lilla Svalan orkade med nästan hela skoldagen, men inte fritids. Jag fick lov att hämta henne en halvtimma innan skolan slutade. Då hade hon ont i armen och fingrarna hade svullnat upp lite.
Läraren berättade att de hade varit ute och gått på förmiddagen och det kanske inte är så konstigt om armen svullnar och bultar när hon haft den hängandes och dinglandes neråt en lång stund.

Efter pannkakslunch (Lilla Svalan fick då pannkakseftermiddagsfika) ligger hon nu och vilar framför TV:n med armen i högläge.

Jag ska baka sockerkaka som mannen kan ta med och bjuda på ikväll när han ska till kyrkan på hemsideträff. Han är sammankallande för gruppen som sköter församlingens hemsida, och de brukar turas om att ta med lite fika till sina träffar.

Ikväll ska jag och Guldgossen försöka bringa lite reda i oordningen på övervåningen. Den består till mesta delen av osorterad och ostruken tvätt och av roliga presenter som lilla Svalan fick på sina kalaser.

I morgon hoppas jag lilla Svalan orkar med en lite längre dag så jag hinner jobba lite också. Vi har ganska mycket att göra på jobbet och det känns inte bra att vara hemma när man vet att de andra måste slita för mig också. Jag vet att det inte är någon som är sur för vi har en osedvanligt bra föräldra-förståelse på min arbetsplats, men i alla fall.

I går kväll gjorde jag klart berlockarmbandet i vitt och transparent som min shopoholic-kollega beställt. Här kommer massa bilder på det:

Bilderna är tagna i lite olika ljus, en del med blixt och en del utan, därav de olika “temperaturerna” på bilderna.

Vaknade utan huvudvärk i morses. Det känns fantastiskt att TNS-apparaten nästan alltid lyckas ta bort smärtan, även om det aldrig är snabba resultat.

Var med lilla Svalan under frukosten på fritids. Hon hade ont i armen i morses så jag gav henne Alvedon. När den börjat ge verkan lämnade jag henne och for till jobbet. Läraren har lovat ringa om hon får ont igen, så får jag åka och hämta henne.

Jag hade inte huvudvärk när jag vaknade. Den kom indundrande först vid halv tolv-tiden.
Nu har jag ägnat eftermiddagen åt något jag borde gjort för länge sedan. Jag har vilat! Legat i sängen och sovit och läst och vilat. Jag känner mig tyvärr inte bättre för det, men det är det enda jag orkat.

Det finns så mycket jag borde göra i stället, men det struntar jag i.

Jag ska komma med förslag på en meny vid bröllopsmiddag. Ett par vänner från Albanien ska gifta sig om några veckor och de vill gärna ha vanlig traditionell svensk bröllopsmat.

Kriterierna är att det ska vara gott, så att bröllopsgästerna är glada och nöjda, och att det ska vara billigt. De räknar med mellan 20-30 gäster.

Jag har funderat på en snitt till förrätt, med rocculasallad, någon röra, gurka och kräftstjärtar eller räkor, kanske rödlök. Lite dill. Kräftstjärtar är visserligen dyrare än räkor men räkor behöver man lägga på mer av för att det ska se någonting ut för världen så jag tror att det går på ett ut.

Till huvudrätt har jag tänkt på fläskfilé, lax eller kyckling. Jag tror kyckling är billigast och det är lätt att få gott också. En god marinad med sötsur chilisås och vitlök och soja, och så in i ugnen bara.
Taryacimarinerad lax är också väldigt gott och helstekt fläskfilé är ju också mumma, kanske med svampsås.
Om man väljer kyckling vet jag inte riktigt vilken sås som passar bäst. Min mamma föreslog en kall gräddfilsås med finhackad rödlök och gurka. Det är enkelt men gott.
Smörstekt kulpotatis med rosmarin är gott. Riktigt smör och in i ugnen det också. Eftersom maten inte är till fler gäster än 20-30 så tror jag man kan få plats med allt i en ugn. Vi har tillgång till en ugn med tre falser. Kulpotatis går att köpa till överkomligt pris, färdigskalade i glasburkar på ÖB.

Som efterrätt tänkte jag först på glace-a-four (eller hur det nu stavas) men det är ju lite krångligt. Maken föreslog fruktsallad med vispgrädde och det är ju riktigt gott faktiskt. Man kan blanda ut några burkar fruktcoctail med färsk frukt så får man sockerlagen på köpet.
Jag har också tänkt på philadelfiaostglass, med kiwi och silverkulor. Det är lite lyxigare. Man skulle kunna frysa in det i portionsglas så blir det inte så söligt när man tar sig.

Om man serverar allt på tallrikar och inte gör gående bord så har man koll på hur mycket som går åt och har lättare att beräkna. Det ser lite lyxigare ut också tycker jag, lite mer högtidiligt. Dessutom blir det inte så mycket rester.

Tårtor tänkte jag baka. Det är inget stor jobb till så få personer. Köpebottnar och grädde, sylt, marsansås och så får det nog bli prinsesstypen. Jag kan inte göra våningstårta men det är smällar man får ta. Helst skulle jag vilja göra en vit, men vit marsipan, finns det att köpa? Jag ska kolla hos konditorierna.

Nu får ni väldigt mycket hemskt gärna komma med förslag på god och lättlagad mat till en billig peng.
Tack och bock!

Lilla Svalan sov gott i natt. Jag har inte hört från henne alls, och har inte behövt fylla på med smärtstillande.

Nu på morgonen har hon däremot ont och fingrarna som sticker ut från gipset är svullna. När man är så rörlig som lilla Svalan finns det inte en chans att sova med armen i högläge, så det klart att fingrarna svullnar. Jag ska försöka få upp armen lite och se till att hon viftar med fingrarna så hoppas jag att svullnaden lägger sig om en stund.

Hon har lite förhöjd temperatur också, 37.8 grader, men själv har jag 37,9 så det är nog inte så farligt.

Nu ska vi göra oss i ordning och åka till kyrkan. Maken har åkt i förväg för att plocka upp sin gitarr och öva lite.

Igår eftermiddag hade jag huvudvärk redan innan jag åkte hem från jobbet. Gästerna skulle dyka upp vid sju och jag skulle hinna dammsuga på övervåningen, städa toaletten och fixa det sista inför kalas. Jag kände mig inte helt ostressad och lugn men när jag kom hem hade inte maken och barnen kommit än så medan jag tog av mig ytterkläderna bestämde jag mig för att lägga mig en kvart med TENS-apparaten för att dämpa huvudvärken. Det blev inget med varken TENS, städning eller fix.

Strax efter att jag tagit av mig ytterkläderna och hämtat in posten, jag stod faktiskt med den nyanlända IKEA-katalogen i handen (som jag ännu inte hunnit bläddra i) kom maken inrusande med lilla Svalan i famnen och Guldgossen på släptåg. Guldgossen berättade att han hade burit allt, bådas ryggsäckar, bådas kassar med regnkläder och en massa papper och jackor och… jag fick snabbt tyst på honom när maken halvt om halvt ropade att lilla Svalan trillat ner från klätterställningen på skolan, precis innan de skulle åka. Han trodde att hon skadat armen.

Jag satte mig med den gråtande lilla Svalan i knät och drog försiktigt upp ärmen. Inget blod men en rodnad och en liten svullnad på vänster underarm och hand. Jag frågade lilla Svalan var det gjorde ont och hon pekade på handryggen. Maken beodrades plocka fram is, som han krossade och la i en diskhandduk och jag ringde sjukhuset. De kopplade som alltid till sjukvårdsrådgivningen i Skövde och jag förklarade att min dotter trillat, ett fall på drygt två meter, och skadat vänsterarmen. Jag kunde inte avgöra om det var brutet, stukat eller bara lätt skadat men jag ville att en läkare tittade på det. Under tiden som jag pratade med dem fick jag maken att hämta min militärhalsduk och knyta en mitella till armen så att den låg stilla mot lilla Svalans mage, med ishandduken vilandes på hela underarmen. Lilla Svalan fortsatte att gråta mot min axel och jag fick hyscha på henne ibland för att kunna höra vad sjukvårdsrådgivningen sa. Kvart i fyra skedde olyckan, när jag ringde var klockan tio över fyra, och klockan fem skulle jouren öppna. Jag ville inte vänta ända till fem men sjukvårdsrådgivningen skrev i alla fall in mig där och berättade samtidigt att barnmottagningen fortfarande var öppen. Jag ringde sjukhusväxeln i Lidköping igen och bad att bli kopplad till barnmottagningen, men de hade bara telefontid på förmiddagen på fredagar så det var lönlöst.

Då satte jag lilla Svalan i bilen och körde till sjukhuset i alla fall. Någon måste man väl kunna få tag på. Lilla Svalan var tapper och gick själv till och från bilen och in på sjukhuset, fastän det gjorde jätteont i armen och hon grät uppgivet hela tiden. När jag frågade var det gjorde ont pekade hon och förklarade att smärtan krupit från handleden längre upp mot armbågen.

I korridoren utanför jouren fick jag tag i en sjuksköterska och förklarade att jag skulle vilja att en läkare tittade på dotterns arm. Jag sa att jag visste att jouren inte öppnade förrän om en halvtimma men att jag skulle bli väldigt glad om någon hade möjlighet att förbarma sig ändå. Sköterskan pekade och bad mig gå och anmäla mig i luckan på akuten. Jag och lilla Svalan traskade dit. När vi kom fram stod samma sköterska bakom luckan och log. Jag vet inte riktigt hur hon lyckats ta sig dit före oss, men hon skrev ner de uppgifter som behövdes och ledde oss till ett gipsrum där vi fick vänta.

Jag satt med lilla Svalan i knät och hörde hennes gråt dämpas för att övergå i snyftningar och sedan avta helt. Hon blev lite slö och somnade nästan innan en manlig, skallig sköterska kom in och kikade på hennes arm. När vi tog dän mitellan och isen, som nu smält, var armen inte svullen längre. Jag andades ut och insåg att det nog inte var så illa. Ingen svullnad och ingen smärta, det måste ju vara goda tecken. Hade vi varit kvar hemma och inte åkt in direkt hade jag förmodligen struntat i att åka in vid det här laget.
Sköterskan frågade var smärtan satt och lilla Svalan pekade på handryggen.
-Det var synd att det inte var armen, sa sköterskan. Jag tittade undrande på honom och han förklarade att vid misstänkta benbrott i armen fick sköterskorna själva remittera till röntgen men inte om det gällde handen, då var en läkare tvungen att titta först.

Vi fick vänta på läkaren och jag hittade en Kalle Anka-tidning som jag läste för lilla Svalan och mig själv. Lilla Svalan blev tröttare och tröttare och jag tror att hon till och med slumrade till en liten stund.
Så kom läkaren in, en ganska ung kille, kanske 28-30 år, med skylten ”ortoped” på bröstet. Han tittade lite snabbt på armen, kände på handryggen där jag pekade ut epicentrum och sa direkt att vi kunde gå till röntgen. Den skallige sjuksköterskan visade vägen.
Med på promenaden till röntgen fick vi sällskap av en man i 65-70-årsåldern och hans fru. Mannen klagade högljutt över svåra smärtor i axeln. Han hade liksom lilla Svalan armen i en mitella och vi konstaterade att de båda hade skadat sina armar. Jag frågade honom om han också trillat från en klätterställning men han hade snavat hemma i köket.
-Köket är ju den farligaste platsen, där sker flest olyckor, fortsatte han.

Framme vid röntgen möttes vi av en långhårig söt sköterska.
-Jaha, vem ska vi ta först, frågade hon.
Jag var på vippen att säga att farbrorn kunde få gå först för han verkade ha mest ont, men han hann före:
-Ta flickan först. Hon är ju så duktig!

Och det var hon verkligen. Hon fann sig i allt. Inne i röntgenrummet satte hon sig lydigt på en snurrande kontorsstol och placerade armen på rätt ställe. Hon satt alldeles stilla medan röntgenplåtarna togs och utan att klaga vred hon sedan armen för fotografering ur en ny vinkel.
När det var klart fick hon välja två klistermärken eftersom hon varit så ovanligt redig.
Sen knallade vi ut och när vi passerade farbrorn med axeln berättade lilla Svalan för honom att han nog skulle få ett klistermärke också om han var duktig.
-Vad säger flickebarnet, frågade han frun.
-Hon säger att du ska få klistermärken.
-Ska jag få klistermärken?

Sedan hörde vi inte vad de sa längre när vi promenerade tillbaka till vårt väntrum på akuten.
Lilla Svalan hade noga studerat kryckorna inne i gipsrummet, och på väggen fanns en bild på hur man gipsar en hand.
Efter en liten stund kom farbrorn och hans fru och gjorde oss sällskap i väntan på röntgenbilderna. Vi språkade lite och jag läste mer Kalle Anka.
En ny sköterska kom in och började förbereda gipsning av lilla Svalans arm.
-Ska ni gipsa, var jag till slut tvungen att fråga.
-Har inte läkaren varit här än, kontrade hon.

Ingen läkare kom och sköterskan gipsade lilla Svalans arm med oändlig omsorg. Det var bara en gipsskena som lades på översidan av armen, och sedan lindades stadigt på plats. Lilla Svalan fick ömsom lägga ner armen, lyfta upp den, hålla handen knuten, och sträcka ut fingrarna. Jag såg att det ibland gjorde ganska ont men hon sa ingenting och gipssköterskan berömde henne i vida ordalag för hennes tapperhet. När både gips och bindor var på plats fick lilla Svalan hålla upp handen och sträcka ut tummen.
-Nu ska vi klippa tummen sa sköterskan.
Lilla Svalan tittade förskräckt på henne men höll ändå lydigt ut tummen.
-Ja, jag ska inte klippa av tummen, bara klippa i bandaget så att du kan röra tummen ordentligt.
Lilla Svalan drog en lättnadens suck.

Till slut kom läkaren tillbaka, men den här gången för att tala med farbrorn. Han drog före ett litet skynke som avdelade rummet men jag hörde ju ändå deras samtal.
Farbrorn inledde:
-Är du ortoped?
-Ja. Ser jag inte ut som en ortoped? Ser jag ut som en gynekolog kanske?
-Hur ser en gynekolog ut?
-Ja, ser de ut på något särskilt sätt?

När de pratat om skadan en stund försvann läkaren för att titta på röntgenplåtarna och farbrorn frågade gipssköterskan:
-Ortoped är väl en ganska lång utbildning. Det är väl flera år, är det inte det?
-Jo, det är ganska långt.
-Men han kunde väl inte vart mer än en 16 år den där…

Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Situationen var så absurd.
Där satt jag på sjukhuset med en skadad liten Svala, som just fått armen gipsad utan att vi visste vad som var fel med den. Jag hade brinnande huvudvärk och var jättekissenödig. Klockan var sex och jag hade inte ätit sedan klockan tolv. Och i samma rum sitter en förvirrad herre och skapar roliga dialoger!

Gipssköterskan lovade se efter lilla Svalan medan jag smet på toaletten och sedan fick vi instruktioner om skötseln av gipset. Det skulle ta 24 timmar att stelna, det fick inte bli blött. Armen rekommenderades högläge och det var bra om lilla Svalan vickar på fingrar och tumme för att hålla blodcirkulationen igång. Blir det svullet får vi åka in igen.

Tjugo över sex kom äntligen läkaren in till oss. Jag tyckte att vi fått snabb behandling ändå. När något ska röntgas har man ju hört att det kan ta hur lång tid som helst.
Läkaren var hos oss mindre än en minut. Han förklarade att båda benen i underarmen var brutna i höjd med handleden. De var tack och lov inte helt av, utan en liten bit var kvar som inte var genombrutet. Jag frågade om det var sprickor i benet då, men det kunde man kanske inte säga tyckte han. Brutet, men inte genombrutet. Gipset ska sitta på i tre veckor och sjukhuset ringer oss för återbesök på tisdag eller onsdag för att se att det ser bra ut. Då blir det röntgen igen.

Halv sju var vi hemma. Klockan sju kom gästerna.
Sen dess har det gått i ett. Jag har ännu inte tagit in att lilla Svalan faktiskt brutit armen.
På väg hem från sjukhuset ringde jag och berättade att vi snart var hemma och att armen var bruten. Jag berättade också hur duktig lilla Svalan varit hela tiden och jag hörde maken snörvla i telefon. Jag tror maken har närmare till sina känslor än jag. Jag har inte gråtit än. Jag vet inte om jag kommer gråta heller. Jag är inte en person som i första hand känner, jag gör.

Och det jag ska göra nu, är att gå och lägga mig. I natt var lilla Svalan vaken och hade ont. Jag räknar med att det blir repris i natt. Hon har haft ont under dagen också men jag tycker det blivit bättre framåt kvällen. Som den fantastiskt goda mor jag är har jag naturligtvis glömt att ge henne smärtstillande innan hon somnade. Jag hoppas hon ska kunna sova ett tag i alla fall.

Min tappra lilla älskade Svala!

Nu tänker jag inte ordna några mer kalas förrän i november när Guldgossen fyller år.

Fast innan sista gästen gick hem ikväll har jag råkat lova att hjälpa till lite med ett bröllop…

Sista kalaset blev bra också. Det var jätteroligt att kunna prata med några vuxna också. Vi har så goa vänner.
Lilla Svalan var märkbart trött och riktigt blyg i början av kalaset, men hon tog sig mot slutet.

Våra godisfiskar blev succé, och lilla Svalans hypersöta specialbeställda marängtårtor som maken tillverkade på löpande band. Han hade kökstjänsten medan jag agerade lekledare.

En av gästerna (hon är läkare) frågade om vi skulle på vilohem nu när vi klämt tre kalas på raken. Jag tror faktiskt inte det kommer behövas. Mellan kalasen fick jag visserligen en attack av magkatarr men Novalucol räckte för att få mig i form igen. Huvudvärken har bara legat och pyrt under dagen, mensvärken är på upphällning och jag har inte alls varit så trött som jag borde.

I morgon ska vi i alla fall ta det lugnt. Maken ska spela med lovsångsteamet på förmiddagsgudstjänsten. Efter mötet äter vi lunch här hemma (överbliven köttfärslimpa från lägret) och sedan åker vi och grattulerar min far som fyller 65 idag.

Oj, då blir det visst lite kalas igen… men inget som jag behöver arrangera. Och den här dagen har varit lyckad. Alla har varit glada och belåtna, mätta och lagomlekta. Ingen har skadat sig och trots en massa getingar i maten har inget barn blivit stucken. Har man bara bra planering brukar ju det mesta funka fint!

Pust! Första kalaset avklarat. Lilla Svalan skötte sig perfekt trots sitt handikapp. Hon åt för lite dock, inte ens en hel korv med bröd, men om en timma (knappt) kommer nästa kalasomgång och då får hon chansen igen.

På första kalaset var det bara barn. Det var lilla Svalans kompisar från skola och dagis. 6 barn plus våran familj.
På nästa kalas blir det några fler. Förrutom vår familj kommer 12 barn och 6-8 vuxna. Jag kör exakt samma koncept på båda kalasen. Det är smidigast så.

Först kommer gästerna och det blir paketöppning.
Sedan bjuds grillkorv med tillbehör och saft. Vi sitter på filtar i trädgården. (Jag hade kommit ihåg att beställa fint väder sedan tidigare…).
Efter maten får alla som vill tävla i blindbockshinderbana. En blindbock blir guidad av sin medtävlande på en bana som leder förbi en hink som inte ska vältas, till en stol som ska sittas i och fram till en boll som ska sparkas i ett litet fotbollsmål. Två blindbockar tävlar mot varann i en paralellebana.
Nästa tävling går ut på att vara siste man kvar med en osmälld ballong bunden vid foten. På första kalaset hade jag blåst upp ballongerna lite för mycket så de small så fort man kom ut i gräset. Det gjorde i och för sig inget för inne stod maken klar med marängtårtorna.

Lilla Svalan har beställt alldeles speciella marängtårtor. På en marängbotten ligger vaniljglass, chokladpudding, bananslantar, maränger, chokladsås och strössel.
När tårtorna är uppäta får två frivilliga tävla mot varandra om vem som snabbast äter upp geléhallon gömda i en tallrik med vatten och en med mjöl. Kul för de som tittar på, framför allt…

Innan kalaset är slut fiskar alla barnen i fiskdammen som är belägen bakom en filt i vår dusch. Där nappar fiskar som jag och barnen ritat och målat och som jag häftat ihop och fyllt med godis och russin.

Jag är lite kass i magen, förmodligen på grund av veckans migränkänningar, parat med stress över kalasen, för lite sömn, mensvärk och det som hände igår. Nu ska jag sätta mig på dass en stund och sedan är det nya glada tag inför dubbeldussinet gäster.

Senare ska jag berätta om det HEMSKA som hände igår. Men det tar nog sin lilla tid och jag kanske gråter lite när jag skriver så jag sparar det ett tag.

Nu ska jag bara göra en minnesanteckning från lilla Svalans kalas med mormor/morfar, farmor/farfar igår kväll. Morfar kunde tyvärr inte komma för det är skördetider, men det har vi alla förståelse för.

Presenterna som lilla Svalan fick var:
Från farmor: Ett par snygga jeans, perfekta för skoldagar
Ett långt rött nattlinne med långa ärmar och volangkant plus fint tryck på magen.
Från farfar: Pengar till en leksak som hon önskar sig.
Från mormor och morfar: En fin låda i form av en stjärna, full med fina lila sockar.
En riktigt tjock ritbok full med bilder att färglägga.
En militärgrön axelbandsklänning med alla de rätta detaljerna; utanpåfickor, härlig vidd i kjolen, volanger…

Jag bjöd på enklas tänkbara fika med bullar, kakor och kex och sedan marängtårta med vispgrädde och frusna bär.

Om en timma kommer första omgången kalasbarn, iförda pyjamas, till lilla Svalans dagiskompiskalas. Jag undrar hur hon ska orka?

I dagens upplaga av lokaltidningen läser jag att arrangörerna av “Hjulafton” bestämt sig för att lägga ner arrangemanget.

Jämmer och elände!
Vi kunde ju inte gå fram och titta i år eftersom jag tvunget skulle hämta en stor sten hos mina föräldrar. Guldgossen grät riktigt mycket och var jätteledsen för han tycker Hjulafton är så roligt. Jag lovade honom att vi ska vara med nästa år i stället.

Jag har LOVAT min SON att vi SKA se på Hjulafton nästa år. Då kan de väl för i allsindar inte LÄGGA NER!

Idag kommer jag inte på nåt vettigt att skriva, så det kanske blir lite ovett i stället.

Jag har i smyg börjat skriva på en annan blogg, där jag bara ljuger, hela tiden. Det är jätteroligt.

Nu kom min kollega förbi och berättade att hon hittat en bra barnkalasidé på en blogg. Någon hade bakat små muffins i sådana där man får ketchup i på McDonald´s.

-Fy, vad äckligt! säger jag.
-Ja, men det är ju inte ketchup i dem när man bakar förstår du väl?
-Nej, men det blir ju jättepilligt om man ska klämma ut ketchupen och sen diska dom där och fylla med smet. Smälter de inte i ugnen?

Kollegan tittar oförstående på mig, och jag tittar oförstående på henne.
-Men, sånna där små pappersmuggar du vet…

Okej! Jag tänkte på de där små plasttuberna som man får i McDriven.

Idag tog jag bilen.
Rent teoretiskt skulle jag ha kunnat cykla, men eftersom jag inte orkade städa klart igår så behöver jag skynda mig hem efter jobbet och jag sparar ungefär 20 minuter på att åka bil. På 20 minuter hinner jag dammsuga övervåningen.

Jag gillar att köra bil. Det är kul helt enkelt. Jag tog körkort som 18-åring och köpte min första bil inte så långt efter. Innan jag hade egen bil lånade jag föräldrarnas.
Minns att jag hade en teori om att det borde kunna gå att starta på vilken växel som helst, bara man släppte upp kopplingen tillräckligt sakta. Min äldre kusin och en kompis till honom påstod att det var omöjligt. Motorn skulle dö. Vi slog vad och jag vann. Från stillastående, med 4:an ilagd. Mamma och pappas bil.
Jag tror inte det var så hälsosamt för lamellerna dock.

Den bil jag äger nu, min tredje i livet, börjar bli lite till åren och jag och maken har funderingar på att ersätta den med en bensinsnålare. Vi talade om det när vi var ute och åkte i helgen. “Vi kanske borde köpa en ny bil”, sa vi till varann. Då hördes lilla Svalans röst från baksätet:
-Då kan vi passa på att köpa en husvagn också!

Jag tror jag behöver lära mina barn lite mer om pengars värde. Vad saker kostar och hur man måste prioritera bland inköpen.
Att ha två bilar när man bor i stan kan ju tyckas lite onödigt också, men så har vi prioriterat. Jag har alltid räknat mig själv som “bilburen ungdom” och tänker fortsätta med det så länge vi har råd. Med tanke på bensinpriserna kanske det inte är så länge till. I så fall blir jag bara “…ungdom” och det är ju inte fy skam det heller.

Hädanefter tänker jag alltid gå en extra runda på kvällen och se till att våra dörrar är låsta. För någon dag sedan var det inbrott i ett område i närheten och rånarna band sina offer och hotade dem med pistol och kniv. De fick med sig pengar, dator och kamera. Man vet inte hur de tog sig in, kanske genom ett öppet fönster eller om någon glömt låsa en dörr.

Det vore fruktansvärt att bli av med en dator, vår fina kamera eller pengar (även om det är rätt snålt med just den varan hemma hos oss) men ännu mer fruktansvärt är att bli hotad, attackerad eller skadad. Och det allra, allra värsta är om någon skulle ge sig på barnen.

Jag vet inte hur jag skulle reagera om någon bufflade sig in hos oss eller om jag skulle råka överraska en inbrottstjuv.

Däremot vet jag hur jag reagerar om jag blir rånad på gatan. Jag blir arg!

För många år sedan var jag och maken på en liten semestertripp i London. En kväll skulle vi ut och leta restaurang och gav oss av, med nyinköpta systemkameran i stora kameraväskan på axeln. Vi gick och gick och kom efter en stundstraskande in på något som närmast kan beskrivas som ”bakgator”. Efter ett tag upptäckte vi ett gäng killar i vår egen ålder som kom gående bakom oss men på andra sidan gatan. De såg lite misstänkta ut så vi skyndade på våra steg.
Det gjorde de också. Då gick vi ännu fortare… och det gjorde de med. Dessutom drog den ene killen av sig sitt nitbälte, vek det dubbelt och började piska med bältet mot sitt ben, en ganska hotfull handling i mina ögon.
Plötsligt korsade gänget den bil- och folktomma gatan och kom upp alldeles bakom oss. Vi kände oss som värsta turisterna med den stora kameraväskan, och det var ju precis vad vi var också.
Jag blev helt fantastiskt, ursinnigt vrålarg och var beredd att tjonga till dem alla fyra om de så mycket som tittade på kameraväskan. Inte en så genomtänkt och fruktsam taktik förmodligen.
Maken, som alltid besuttit större tankeförmåga än jag, handlade däremot rationellt och drog med mig, med stora steg mot en baksideingång till ett hotell. Han ringde på och såg jättemycket ut som om det var vårt hotell, där vi skulle gå in.
Innanför glasdörren såg vi portiern kika åt vårt håll, en liten smal kille som förmodligen inte skulle göra mer än hålla för både ögon och öron om han anat vår belägenhet. Detta såg däremot inte rånargänget (som tur var) och det gick förbi oss med besvikna blickar.

Vi har larm på vårt hus. Både på dörrarna, och så har vi rörelsedetektorer inne i huset.

Några månader efter att vi installerat larmet kom jag ensam hem en eftermiddag för att göra mig vacker och åka på visit. När jag kom innanför dörren upptäckte jag att larmet gått igång. Systemet indikerade att någon rört sig i vardagsrummet på nedervåningen.
Något nervös tog jag ett varv på nedervåningen utan att upptäcka några sönderslagna rutor eller uppbrutna dörrar. Sedan ringde jag maken. Han gissade att någon klättrat upp på vedhögen som vi då hade liggandes utanför tvättstugan (nu flyttad in i garaget (vedhögen alltså, inte tvättstugan)) och sedan tagit sig in via sovrumsfönstret som stått på glänt. När han/hon gått ner för trappan från övervåningen har han fångats av rörelsedetektorn. Maken kommenderade mig grundlig genomsökning. Förmodligen var förövaren kvar i huset eftersom alla dörrar var låsta.
Jag gjorde ett halvhjärtat och aningen räddhågset försök att leta igenom undervåningen. Jag tittade i garaget, även under bilen, i förrådet, i klädkammaren, på toaletten, kontoret, vardagsrummet och städskåpet. Ingen tjuv och inga spår. Jag gick ut i köket och greppade en kniv. Sen tänkte jag lite… och la tillbaka den igen.

Istället ställde jag mig i hallen och ropade högt och tydligt:
-Om det finns någon tjuv här inne just nu, så vill jag bara tala om att jag tänker gå ut och ställa mig på baksidan av huset, så kan du passa på att gå ut här på framsidan. Jag lovar att jag inte tänker titta på dej.

Ta inte med dej nåt är du snäll, ville jag ropa också, men jag vågade inte.
Sen gick jag ut genom altandörren och ställde mig och väntade i trädgården med bultande hjärta. Jag kände mig minst sagt fånig, men om det nu VAR en tjuv så var det här det bästa jag kunde komma på. Och vad annat än en tjuv skulle det kunna vara?

Efter bara någon minut så hörde jag hur det ryckte i entrédörren på framsidan och jag hörde steg från gången framför huset.

Vad tror ni jag gjorde då? Tror ni jag blev rädd och sprang till skogs? Tror ni jag höll mitt löfte till tjuven och inte tittade?

Neejdå! Jag övermannades av en överväldigande nyfikenhet och sprang till framsidan av huset och tittade!
Där stod en man och ryckte i dörren.
”Securitas” stod det på hans svarta skjorta. Jag blev mycket förvånad över att finna en Securitasvakt vid vårt hus. Vi hade nämligen inte kopplat larmet till Securitas än.
-Är det här larmet har gått? frågade mannen.
-Jaaa, erkände jag, men vi har inte larmet kopplat.
-Vilket nummer har ni på huset?
-X, sa jag (inte, men det kan ni ju få tro).
-Då är det inte här larmet har gått.
-Jo, det har det gjort. Kan inte du följa med mej in och leta efter tjuven?
-Nej, jag måste ju kolla upp larmet vi fått förstår du väl.

Det kunde jag ju förstå, och ensam och fnissig men samtidigt med hjärtat i halsgropen, forsatte jag mitt sökande, på övervåningen. För säkerhets skulle tog jag en runda på nedervåningen först, ifall tjuven gått ner medan jag pratade med Securitasgrabben. Eftersom larmet gått på ett annat hus i området förstod jag ju att vi förmodligen fått ”besök”.

Jag gick med darrande ben uppför trappan. Ingen syntes till i allrummet. Jag tittade bakom soffan ifall tjuven var en smal en. Jag tvingade mig att öppna dörren till klädkammaren och bläddrade bland tunikor, klänningar och skjortor. Ingen tjuv.
Jag sökte i badrummet, ingen i badkaret, ingen i duschen.

Jag letade i sovrummen. Det var förskräckligt spännande att titta under sängarna. Hade jag varit tjuven skulle jag definitiv gömt mig under en säng. Till slut var hela huset väldigt väl genomsökt och ”säkrat”.

Vi vet ännu inte vad som hände. Tekniskt fel kanske. Det hade i alla fall inte varit inne någon i huset.

Men jag erkänner att jag duschade med duschdraperiet fråndraget (tänkandes på Hitchkocks klassiska duschmord) och vidöppna ögon trots att schampot sved i ögonen.

Och nu håller jag åter alla dörrar låsta, alla fönster stängda. I natt kommer jag drömma om tjuvar, rånare och schampo i ögonen.

Läste just en bra, roligt och tankeväckande inlägg hos min favvobloggerska Rana.

http://ranashorisont.blogspot.com/2008/08/semesterminne-familjen-jensen.html

Började precis som Jensen http://jensenstankar.blogspot.com att fundera över vilket intryck man egentligen ger genom de texter som flödar från tangenterna på bloggen. Nu snor jag hennes idé och skriver ett inlägg om intrycken.

När jag ser Rana framför mig ser jag en kvinna i 30+åldern. Hon är 1,65 lång, har mörkt tjockt hår med guldfärgade slingor. Hon ler hela tiden, utom när hon skrattar. Eller när hon målar, då är hon djupt koncentrerad. Hon kan bli arg också. Jag tror det kräver en hel del för att reta henne men när hon väl exploderar smäller det rejält, och sen går det över lika fort igen.
Rana är lite svettig, och jag menar inte fysiskt, utan i själen. Det är för att hon ständigt är på gång med olika projekt och hon är så energisk att det liksom ångar om henne.
Rana är en komplicerad själ som inte bara har luft i ryggsäcken, men hon bär sin packning med stolthet och acceptans och har vett att dra lärdom av sina misstag, och av andras. Hon är en kvinna med en stor glimt i ögat – jag tror det är en diamant.

Jensen är en sval och lite distanserad kvinna. Hon är något mystisk och släpper inte ifrån sig vad som helst. Och hon TÄNKER. Jag menar inte grubblar, funderar, bollar tankar eller spånar, virrar och fnular som vi andra dödliga. Nej, Jensen är ett högre väsen och hon TÄNKER. Hennes klara, rena tankar dansar över bloggen och det är bara för läsaren att suga i sig av visdomen och klartänktheten.
Jensen iaktar. Hon rör sig med stilla grace och är på något sätt lite ouppnålig.

Nu pratar jag bara om de intryck jag fått av dessa två kvinnor, som läsare av deras respektive bloggar. Vilka de är “i verkligenheten” vet jag ju inte. Jag vet att jag tycker om dem och att jag varje dag vill läsa hur de har det, vad de gör, tänker och hur de mår. De berör mig, och det är det enda som räknas.

Hurdan är då jag? Bloggversionen av Zäta!
När jag tänker lite tror jag att jag nog inte medvetet valt vilket intryck jag vill lämna på bloggen. Jag tror inte heller att jag vill välja. Jag vill vara komplex.
Det intryck jag tror att jag lämnar efter mig är:
En halvhispig kvinna med allt för mycket att göra, som inte inser sitt eget bästa utan hellre klagar än gör något åt saken. Hon är rolig på ett knäppt/galet sätt och man vill gärna klappa henne på huvudet och le lite överseende.

Det låter dumt med det där förtydligandet också.

Det klart att även maken vill ha kalas för lilla Svalan, men inte tre stycken. Han nöjer sig med ett. Det är jag som har en förmåga att alltid överarbeta allting.
Och det är inte så att maken inte VILL hjälpa till. Han är nog den mest jämställde man jag vet (jag vet en till, han bor i Stockholm).

Hemma hos oss handlar det aldrig om att “hjälpa till” med disk, matlagning, barnskötsel, tvätt osv. Maken drar det tyngsta lasset och är initiativtagaren medan jag gör så gott jag kan, och aldrig känner att jag matchar makens tempo och vilja.

Min vilja står mest till att göra roliga saker, som att ordna kalas till exempel. Jag har inte något svårt för att ta på mig för mycket eller “blomma ut” i storvulna projekt.

Känner att jag behöver förtydliga mitt förra inlägg lite.

Maken är inte en känslokall slavdrivare. Han har redan från början klargjort att han inte vill att att vi ska ha en massa kalaser för lilla Svalan. Vill jag ändå ha kalas får jag se till att förbereda dem själv. Och det klart jag vill!

Idag är jag trött.

Igår var jag duktig. Jag hämtade barnen, handlade, packade in varor, plockade i ordning lite, lagade mat, städade köket, kokade citronsaft, plockade i ordning överallt, åtminstone på nedervåningen, dammade, borstade ett antal tänder, nattade barn, hivade ut överblommade blommor och satt in nya, målade fiskdammsfiskar… Och allt detta efter jobbet.

Och när maken kom hem efter att ha förlustat sig med lite kappsegling tillsammans med några vänner och berättat hur det gått för dem och vad roligt de haft, frågar han men sin arbetsgivarröst:
-Hur går det här hemma då? Har du hunnit städa? Jag vill inte att du ordnar kalas om det inte är städat här hemma.

Idag måste jag också vara duktig. Jag ska hämta barn, laga mat, dammsuga, städa toaletter, baka bullar, göra i ordning godispåsar, lägga barn…

I morgon måste det vara fint där hemma. Då har vi första kalaset för lilla Svalan.

Precis när lunchen börjar öppnar sig himlen (det gör den i och för sig inte. Sällan är den väl mer sluten än när det regnar.) och regnet öser ner. Inte så kul när man ska gå till torgen och fynda.

Jag kommer på att det är rätt kul ändå. I alla fall med tanke på vilken dödssynd jag begick när jag och… äsch, när maken planterade magnolian. Jag glömde nämligen att vattna.

Egentligen kanske jag som kristen inte borde slänga mig med uttryck som ”dödssynd”. Efter lite letande i Bibeln har jag kommit fram till att den enda oförlåtbara synden är när man bedrövar Anden. Vad det innebär har jag inte lyckats läsa mig till. Någon har sagt att det innebär ett grovt förhärdat hjärta, men jag lämnar frågan obesvarad så länge.

Ordet ”dödssynd” är ändå gångbart i litterära sammanhang. Utebliven vattning vid nyplantering är nog ingen synd, men kan i alla fall innebära döden för den försummade plantan.

På min lunch är det Gud själv som försörjer både plantor och människor med vatten, och det rejält.

Själv försörjer jag mig med allergimedicin till Guldgossen och lunch till mig själv. Det sistnämnda blir två källarfrallor från Rådhusbageriet, som varken kan prestera chiabatta eller något grovt bröd. På brödet kommer jag lägga en fin curryröra med kräftor och aprikoser som jag köper i ett stånd på torget. Hade jag haft en aning om vad dyrt det är med röra från torget hade jag avstått det inköpet. För en liten ask med två skedar röra betalar jag 29 kronor. Hade jag kunnat med hade jag sagt “Tack, men nej tack!”
Nu är jag inte på det humöret i dag.
I stället muntrar jag upp mig med två fina orkidéer som ska få ersätta ett par överblommade pelargoner i vardagsrumsfönstret.
Till helgen blir det ett antal födelsedagskalas (tre) och jag hoppas att gästerna blir så bedårade av mina fina orkidéer att de glömmer lägga märke till att jag kanske inte har hunnit städa.
Orkidéerna har vit botten och mörklila fläckar. Mycket läckert.
De var billiga också! 75 kr/st.

Ett riktigt torgfynd!

Idag är det om möjligt ännu kallare på jobbet.

Men det gör inget för jag har tagit med mig tjocka sockar och en lång, bred halsduk som jag virat runt brösten och axlarna.

Idag har lilla Svalan börjat skolan. Visserligen bara förskoleklass men i alla fall.

När Guldgossen började förskoleklassen hade jag inte en aning om att föräldrarna fick vara med en stund första dagen. Guldgossen var det enda barnet i klassen som inte hade någon förälder med sig. Han var knäckt när han kom hem. Jag blev så ledsen och föreställde mig hur jag förstört hans skolgång för resten av barndomen. Som kompensation tog jag ledigt dagen därpå och var med honom och det blev ett tillräckligt bra plåster på såret, tack och lov!

Eftersom jag levt med mitt Guldgossemisstag i 3 år var jag fast besluten att inte göra om samma fadäs med lilla Svalan. Jag har stått med henne på skolgården och hört (eller kanske mest inte hört, för i år saknades ljudanläggning) de två nya rektorerna hälsa välkomna.
Jag har följt med på första “lektionen”.

Barnen satt i en ring på mattan och fick säga sina namn, räkna hur många de var och så sjöng de några sånger och gjorde en lek.

Jag har redan, i min hjärna, utsett klassens spelevink. Det var en gosse som inte kunde vara tyst många sekunder. Han hade sååå mycket att berätta. Bland annat upplyste han om att han älskade skolan och längtade efter att få räkna och göra matte. Han berättade också att han älskade att sjunga och hade många förslag på sånger. Han berättade att han var hungrig. Han berättade att… till slut lyckades fröken få en syl i vädret och frågade barnen om de haft en bra sommar och om det var någon som badat. Lilla Svalan och hennes dagisbästis räckte upp handen medan resten av barnen ropade JA. Spelevinken berättade att “han inte fick bada för när han var på Läckö Slott hade han skurit av en bit av sitt kött på benet. Men det hade de sytt i ordning på sjukhuset”.

När barnen sjungit en stund skulle de blunda och lyssna på ett ljud och sedan gissa vad det var. Nästan alla blundade lydigt och skrek sen ut sina gissningar. Lilla Svalan (mitt modershjärta sväller av stolthet) räckte upp handen, fick ordet, och förslog att man ju kunde räcka upp handen när man visste vad det var och sen få svara. Det tyckte fröknarna var en bra idé, men barnen glömde bort sig efter första försöket.

Innan jag troppade av och begav mig tillbaka till jobbet förklarade fröken var de olika leksakerna fanns i klassrummet. I ena hörnet finns en uppbygd affär där man kan leka bank, post eller vad man vill (kanske brandställe föreslog en kille), i andra hörnet finns en byggplats för lego och liknande, i tredje hörnet står en soffa och massa böcker och i fjärde är datorhörnan.
Under tiden som hon förklarade satt spelevinken bredvid henne och studsade upp och ner av iver och hela tiden avbröt henne med: “Jag måste få berätta en sak, kan jag få säga en sak nu, kan ni lyssna på mej nu, får jag tala om en sak…”
Till slut fick han berätta detta som var sååå viktigt.
-En gång när jag var hemma kräktes jag!

För att fira lilla Svalan var vi och spelade minigolf. Det var jättekul! Maken vann nämligen inte. (Han kom bara på delad första plats.)
Lilla Svalan gjorde familjens två hole-in-one och ett bra tag ledde hon tävlingen. Sen kom hon sist när vi var klara men med all heder i behåll. Jag hamnade bara ett slag efter maken och Guldgossen så jag är helt nöjd med min insats också.

Det som är så fantastiskt är dels att Guldgossen lyckades koncentrera sig tillräckligt under alla 12 hål för att inte släppa fram en enda sjua, och spelade så bra att han fick samma poäng som maken, som annars brukar vara helt överlägsen. Del är det fantastiskt att lilla Svalan som bara drämmer till bollen utan att sikta eller ens försöka anpassa slagstyrkan, ändå kan spela så otroligt bra.

Nu har det tillkommit en kvinna i mordklubben, så nu är de en riktig kvartett. Det stod alltså inte fel på baksidan.

Det är så kallt här vid mitt dragiga fönster på kontoret där jag stilla sitter och fryser att jag snart darrar som ett asplöv. Jag drar upp axlarna till öronen och känner hur jag bjuder in migränen som sällskap i skallen.

Jag längtar tills klockan är fem och jag får cykla härifrån. Cykla mig varm och härligt svettig!

I morgon ska jag ta med mig raggsockar och en filt.

Jag tror att jag i ett svagt ögonblick påstått att jag ämnar berätta lite om resan till Ludvika i helgen. Här är ett kort sammandrag i alla fall:

Vi for på fredagen, så fort jag kommit hem från jobbet, och packat klart.
På vägen hämtade vi upp min mamma. Det blev lite trångt i bilen men det gick. Jag satt i baksätet och läste Bamse för barnen och mor och make satt i fram och pratade om intressanta saker som jag skulle velat prata om också, men jag hörde bara hälften eftersom jag inte hör så bra och för att jag inte har tillräckligt med simultankapacitet att både läsa och lyssna samtidigt.

Vi stannade till på IKEA i Örebro för att äta middag men restaurangen stängde fem minuter innan vi var på plats. I stället shoppade vi loss (köpte fyra diskborstar BARA, jag lovar) och åt sedan på McDonald´s till barnens stora förtjusning.
Säga vad man vill om McDonald´s men det är barnvänligt och de har glutenfria alternativ som man inte behöver oroas över eller dubbelkolla innehållsförteckningen på.

Sent på kvällen var vi äntligen framme i Ludvika och GPS-damen i makens nya telefon hade guidat oss rätt ända fram till dörren på Falun-systerns och hennes pojkväns nyinköpta bostadsrätt.Det här är min Falun-syster. Hon är snyggare, yngre och mer modemedveten än jag. Det där sista var ett understatement. Så här ser till exempel skorna ut som hon hade när vi var ute på stan:

Falunsystern och hennes pojkvän bor utmed en lugn gata.
De har fått det jättefint trots att de inte bott där ens en månad. Det finns möbler, gardiner och till och med tavlor. Får mig att börja fundera lite på vad jag har sysslat med de senaste 4½ åren sedan vi flyttade in i vårt hus…På väggen i hallen sitter de här fina dekorationerna.

På fredagskvällen fikade vi lite och sedan gick vi och la oss. Barnen somnade inte med en gång eftersom de sovit en bra stund i bilen och vi andra fick ägna lite tid åt att bädda i ordning och kramas klart med syster/dotter/svägerska.

Jag sov dåligt på natten. Det kanske är överdrivet att påstå att jag över huvud taget sov. Jag slumrade till lite emellanåt. Jag och maken låg på en dubbelluftmadrass, en hög sak. När jag vände mig om i sängen skumpade maken upp och ner vid min sida, så jag vaknade varje gång av oro för att han skulle vakna. När maken vände sig om var det jag som skumpade upp och ner och vaknade naturligtvis. Mitt i natten ropade även Guldgossen: -Nej, nej, nej, hjälp!. Maken sa: -Tyst! och jag for upp som en raket och sprang över till Guldgossen för att se vad som stod på. Han sov. Maken sov, alla sov (utom jag då!)

På lördagen serverades vi en variationsrik och god frukost och sedan for vi ner på stan. Ludvika är en ganska lugn liten stad. Pensionärerna verkar gå trygga i alla fall.

Jag dök genast in i pärlbutiken “Pärlemor” och stannade där hela förmiddagen och botaniserade. De andra gick runt i diverse butiker under tiden.
Sedan ropade maken på mig i walkitalkisen om tipsade om rea på Guldfynd så jag tog en sväng där och köpte mig ett par lagoma örhängen av guld.

Lunchen intog vi på ett konditori som serverade allsköns goda mackor och även hade pastasallad. Vi åt pastasallad så det stod härliga till. Lilla Svalan och Guldgossen åt pasta utan sallad och mamma som är glutenintolerant åt sallad utan pasta.Lilla Svalan, Guldgossen och jag.

När vi var så mätta att vi kunde rulla fram for vi tillbaka till huset och bytte om och sedan var det dags för frisbeegolf. Falunsysterns pojkvän brukar gå en runda då och då och hade en mängd frisbeear att låna ut. Vi gick en bana med 15 “hål” varav tre hade använts för att stadga upp ett tält och sedan förstörts, så det blev bara 12.
Pojkvännen vann (såklart) och jag tror maken kom tvåa, men det kan ha varit systern också. Guldgossen kom fyra och jag kom sist. Det retar mig att jag var sämre än Guldgossen, men det var jag verkligen! Jag kastade för försiktigt och siktade för oförsiktigt. En gång landade frisbeen till och med uppe på ett tak. Mamma och lilla Svalan kastade lite de också, men utom tävlan. Modern ägnade dessutom en större del av tiden åt att plocka blåbär.

När vi gått vår runda for vi vidare till Falunsysterns häst. Han går i hagar och står i ett stall med sjöutsikt. Tjusigt värre! Systern mockade medan vi andra satte oss vid sjön och fikade.
Naturligtvis hälsade vi på hästen lite också. Han var dock måttligt intresserad av vårt sällskap och gäspade mest.Även om hästkraken inte imponerade på mig så värst så gjorde gården där han bor desto större intryck. Det var dalmålningar och krusiduller överallt. Till och med gångjärnen på bodarna var speciella.

Bäst jag visar er lite mera.Hade vi varit i Småland hade Emil hållt till härinne.Till och med garaget var ståtligt uppskyltat.

En genuin vällingklocka prydde ett vagnslider.Hur lång tid kan det ha tagit att såga till alla de små brädorna tror ni?
Ska det vara vackert och krusidulligt så ska det. Även boningshuset hade fått sig en släng av sleven.Ser ni målningen under nocken?

Naturligtvis hade även stallet en informativ skylt.

Och härinne bor Falunsysterns häst. Den med riktigt god syn kanske också ser att det sitter en liten ringklocka bredvid dörren, men en hästskoinramning.

När kvällen kom for vi “hem” och lagade sushi. Jag har aldrig ätit sushi men den här lightvarianten som systern och pojkvännen gör var jättegod och helt ätbar. Förrutom sjögräs eller tång eller vad det nu är man rullar in allt i, och ris som kokats med risvinäger, så hade vi räkor, crabsticks, avokado, gurka och morot i. Och wasabi. Jag gillar verkligen smaken av wasabi. När det blir för starkt går hettan rakt upp i näsan på ett sätt som jag aldrig upplevt med någon annan krydda. Till skillnad från till exempel chili dröjer sig dock inte den starka smaken kvar varken på läppar, tunga eller gom. Mycket intressant.
Jag retades med maken och utlovade mycket sushi hemma men han blev inte alls förtjust i de små rullarna så det kanske får bero.

Efter kvällsmaten åt vi snacks (snacks är ett uttryck jag nästan aldrig använder, men äter desto oftare) och såg på film. Elisabeth Town hette filmen. Enda behållningen var att man fick se Orlande Bloom skratta, gråta och vara allmänt snygg.

Natten till söndagen sov jag lite bättre. Min rara mamma bytte nämligen sängplats med mig och maken och lät oss sova i bäddsoffan i stället.

Efter söndagens reprisfrukost beslöt vi oss för en shoppingrunda på DollarStore och Rusta, Jysk och Coop och välförsedda vände vi åter för att laga kycklinglunch och packa ihop oss inför hemfärden.

Jag körde mer än halva vägen hem medan de andra sov och vilade. Efter en fika i regnet vid Bora-sjön tog maken över ratten och körde oss ända hem.

Jag längtar redan tillbaka!

Just nu läser jag James Pattersons kriminalroman “Den 1:a att dö”.

James Patterson är enligt baksidan en av USA:s mest lästa författare. Böckerna ges ut i 25 länder.
Jag har ännu inte kommit underfund med varför.

Boken har ingen strålande personbeskrivning, eller miljöbeskrivning. Den har hittintills (jag har läst halva) inte varit spännande, tänkvärd, upphetsande… ja, inte ens ögonbrynshöjande.
Jag har inte fattat tycke för huvudpersonen.

Baksidetexten berättar att boken handlar om fyra väninnor som tillsammans löser brott. Än så länge är de bara tre väninnor. Jag undrar om den fjärde tillkommer eller om de skrivit fel.

Jag tycker att James inte är tillräckligt insatt i vad det innebär att vara kvinna för att skriva en bok där huvudrollsinnehavaren och flera av bipersonerna är kvinnor.

Det här är inte en bok jag rekomenderar. Såvida man inte vill ha en lättläst bok som handlar om läskiga mord, tillräckligt hafsigt beskrivna för att man inte ska känna minsta lilla rysning utmed ryggraden.

Men jag tänker läsa ut den. Jag hör inte till dem som inte läser klart en bok. Jo, det har hänt en gång, men det kommer inte upprepas.
Någon har tagit sig tid att tänka, fantisera, samla information och sedan skriva. Har jag i min tur köpt boken är det min skyldighet att läsa den till sista punkten.

Oftast är den inte samarbetsvillig alls. Det förser mig med migrän, diverse krämpor och ovälkomna åldertecken.

Men så plötsligt väljer min kropp att bjuda på en överraskning. Hon har utan mitt medgivande ineragerat med andra kroppar på kontoret och i smyg ställt om sin klocka.

Jag har fått mens, fyra dagar för tidigt.

Solen lyser

men jag fryser.

Idag fyller lilla Svalan sex år.

Vi sjöng för henne i morses; jag, maken och Guldgossen. Yrvaken tittade hon upp på oss och sa:
-Varför sjunger ni nu? Det är väl fortfarande kväll!

Eftersom vi är så hurtiga och bensinsparande jag och maken, så cyklar vi ju förstås på morgonen, vilket innebär att vi inte kan uppvakta lilla Svalan ordentligt, med frukost på sängen. Men paket fick hon så klart.
Guldgossen hade valt ut en köksmaskin med ljud, ljus och snurrande mixer, som lilla Svalan kastade ett öga på innan hon kastade sig över nästa paket.
Av mig och maken fick hon ett spel med en val som sprutar vatten på en om man kittlar honom på tungan när man försöker fiska upp saker från hans mun.
-Å, det är den gamle goe valen! utbrast lilla Svalan förnöjt när hon öppnat det paketet.
Det sista och största paketet var från hela familjen och innehöll något lilla Svalan verkligen önskat sig, länge. Hon blev överlycklig när hon insåg vad det var och kramade glädjestrålande om paketet.
Gåvan som utlöste så mycket lycka var en sminkhuvud med långt hår och massa attiraljer för att sminka, smycka, kamma och frisera.

Idag tillbringar lilla Svalan som vanligt tiden på fritids. (I morgon börjar skolan.)
När maken hämtar henne och Guldgossen väntar ännu en överraskning. Vi ska födelsedagsfika och spela minigolf på Skogshyddan. Vi har inte varit där sedan det uppfördes på nytt efter branden så det ska bli riktigt roligt.

Just nu, innan jag skulle skicka iväg det här inlägget, slog det mig att jag inte är en småbarnsförälder längre. Båda mina barn går i skolan. Vad innebär det egentligen? Ska jag föreställa vuxen? I mitten av livet? Betyder det att jag är medelålders nu?

Borde jag få en ålderskris?
Nej, jag tror inte det. Kriser är väl till för dem som inte tycker att de uppnått allt de önskat sig av livet.

Jag har uppnått en fantastisk familj. En Guldgosse och en liten Svala.

Igår kväll kom stenen på plats i min nya surjordsrabatt. Även Magnolian hittade sitt rätta ställe.
Det krävdes inte så jättemycket jobb. Det var rätt lätt egentligen. Om sanningen ska fram var det “a pice of cace” (man kanske inte ska slänga sig med engelska uttryck när man inte kan stava till dem…).

Jag glömde berätta. Det var mannen som gjorde alltihop.

Vore jag kille skulle jag skriva så här:

“Jag är jätteförkyld! Jag har hemskt ont i halsen. Mandlarna är som svullna plommon och jag kan inte svälja.”

Nu är jag ju kvinna så jag väljer att uttrycka mig så här istället:

“Jag känner ett litet skrap längst bak i halsen, kanske är det antydan till halsont. Men jag klagar inte. Det går säkert över innan det börjat.”

Idag gratulerar vi Lena och Ellen som har namnsdag.

Grattis!

Hade först vissa planer på att träna efter jobbet i kväll… tills maken påminde mig om att det ligger en halvstor sten i trädgården och väntar på att komma tillrätta.
Det blir nog svettigt så det räcker till.

Måste även inhandla och inslå (så kan man faktiskt inte säga) pakeliteter till lilla Svalan. I morgon fyller hon sexårstrots. Hon är inte så farligt trotsig, än.

Jag skulle också vilja göra klart armbandet till min kollega, hon har väntat ett tag.

Kommer jag ihåg det ska jag ta med min stora filt-poncho till jobbet i morgon, i fall det blir lika kallt igen.

Men först ska stenen på plats.

Nu är det brasväder.

Jag fryser som en nakenhund i snöstorm.
Det vore inte fel att åka hem och tända i kaminen och krypa ihop med en kopp varm choklad och en spännande bok.

Nej, just det! Mjölken är ju slut… och boken jag läser för tillfället är inte spännande…
Lika bra att sitta kvar här på jobbet och frysa.

Hela sommaren har jag längtat efter att gå på loppis. Jag läser ju en massa härliga inredningsbloggar och ser vilka fynd som kan göras.

I helgen var vi (tror inte jag nämnt det tidigare…) i Ludvika och hälsade på min Falunsyster och hennes pojkvän.
Visste ni att Ludvika har en av Sveriges mest välbesökta loppisar? Varje lördag, åtminstone under sommaren, kryllar det av loppisstånd och folk vallfärdar ända från Tyskland för att fynda.

Vi körde förbi loppisen på väg till systerns stall.
Vi körde förbi…
FÖRBI!

Jag bad inte ens om en enda liten kvart för att förlusta mig. Inte för att vi inte skulle hunnit, men det var nog bara jag som var intresserad och då känns det inte kul att låta de andra sitta och bara vänta.

Förbi…
Förbi…

Det knattrar inte längre!

Jag sitter på jobbet och skriver, på mitt gamla hederliga, moderna tangentbord.
Jag påstod ju förra veckan att ingen dör av lite vatten, utom ett tangentbord. En korrigering är på sin plats:

Ingenting dör av lite vatten, inte ens ett tangenbord!

Jag blir så trött på mina öron. Del hör de lite dåligt och dels sköter sig inte extrahållen som jag vill.

I helgen köpte jag ett par lagomfina, lagomstora örhängen i guld. Sådana som man kan ha för jämnan. Med stor handkraft fick jag till slut ur båda läkeörhängena. Maken har tidigare lyckats få ur det ena men jag satte tillbaka det igen eftersom hålet vätskade sig lite. Nu blödde ena örsnibben eftersom jag lyckades rispa upp insidan av hålet med läkeörhänget. Det stuntade jag i. Jag gick med mina fina guldörhängen i alla fall.

Igår kväll kom vi hem från Ludvika. Jag tog ur guldisarna för att duscha och satte medvetet inte in dem igen. Man sover ju faktiskt bättre utan.

Och i natt sov jag gott. Men det var inte lika gott att vakna och upptäcka att jag inte fick i örhängena igen. Det verkade ha läkt ihop lite på baksidan.
Jag som är “lite känslig” ville nästan svimma och fick be maken sticka sönder hålen från baksidan. Mer blod. Det slutade med att jag satte i läkeörhängena igen och nu får de sitta där ett tag tills jag slutat blöda i alla fall.

När jag tittade mig i spegeln efter den utstådda persen var jag blek som ett lakan. Inte ens sommarens hela hopsamlade solbränna lyckades skugga blekheten.

Nu har jag i alla fall cyklat till jobbet och är mer röd och flåsig än blek och skör.

Jag har fått en utmaning av Willewira med bloggen http://morkarinstappa.blogspot.com
Frågan att besvara lyder: Hur vill du ha ditt bröllop, eller om man redan är gift: Hur var ditt bröllop?

När jag läser Willewiras svar upptäcker jag genast vissa likheter.
För det första gifte sig hon och hennes man helgen innan jag och maken slog till.
För det andra är kyrkan de gifte sig i påfallande lik den vi vigdes i. Jag har tyvärr inget foto att visa på ”vår” kyrka. Den finns i Lundsbrunn så man skulle kunna tycka att jag väl kan fota den nu, 13 år senare. En kyrka förändrar sig ju inte mycket under seklernas lopp, men Ledsjö kyrka (som vår kyrka heter) har brunnit ner. Nu är den uppförd på nytt men ser inte riktigt likadan ut som då, och inte har jag varit där och fotat heller.
För det tredje upptäckte jag också att Willewiras bröllopsresa inte var långt från vår. Vi var på Korfu och de på grekiska fastlandet mitt emot.
För det fjärde parasailade paret under sin bröllopsresa, precis som vi. Min nyblivne make höll dock på att dränka mig när vi landade i vattnet, eftersom vi åkte tandem och han hängde en liten bit ovanför mig i selen, och det har jag inte läst att Willewiras make gjorde.

Nu till frågorna.

Har du klara planer på var du vill gifta dig?

Jag kommer inte ihåg om vi någonsin var oense om var vi skulle gifta oss. Bröllopet stod i Ledsjö kyrka som jag redan nämnt. Den kyrkan var makens hemkyrka. I vanliga fall är det ju tradition att man gifter sig i brudens kyrka, men brudens kyrka är i det här fallet Skälvums kyrka. Det är en jättefin och jättegammal kyrka men den är tyvärr också jätteliten så den ”gick bort”. Ett annat alternativ hade varit Husaby kyrka som är betydligt större. Där har jag varit på många bröllop genom åren och det har varit vackert men jag tycker ändå att kyrkan är lite stor och det finns ett skrank långt fram som avskärmar koret och gör att gästerna inte kan se vad som sker framme vid altaret och det tycker jag är tråkigt.

Skulle jag gift mig idag skulle jag kanske helst velat vara utomhus för det är så härligt. Jag har inte varit på någon utomhusvigsel men när min syster gifte sig delade hon med sig av sina drömmar om ett bröllop uppe på Kinne-Kulle. Det vore finfint att antingen gifta sig på Munkängarna när Ramslöken blommar, eller någonstans i närheten av Lasses grotta med en äng av vitsippor i fonden, eller varför inte vid Hastings kyrkplats precis vid rasbranten till Vänern och med underbar sjöutsikt.
Vi har vänner som planerade att gifta sig vid tusenårsaltaret utanför Husaby kyrka men vädret ställde till det så de fick hålla sin vigsel inne i kyrkan istället.
Det är ju det där med vädret. Planerar man en utomhusvigsel måste man ha en B-plan. Det kräver ju mer planering också med dubbla lokationer, och planering blir det ändå fullt av vid ett bröllop, så kanske skulle jag ändå bara välja ett inomhusbröllop.
Var skulle jag då vilja vara om jag skulle gifta mig inomhus? Ja, i en kyrka skulle det nog vara i alla fall.
Varnhems klosterkyrka är ett alternativ på grund av sin underbara klang. Jag tror ni kanske sett lite exteriörbilder från kyrkan, som förekommer i Arnfilmen. Det gör förresten Husaby kyrka också om jag inte missminner mig.
För övrigt tycker jag storleken har avgörande betydelse. Alla gäster måste få plats men det får inte vara så stort att det ser tomt ut.

Svaret på frågan är nog i alla fall nej.

Vittguld, silver eller guldring.

Jag har två guldringar. Maken har en.
Skulle jag gifta mig igen skulle jag välja guld på nytt. Jag tycker det hör till. Men jag skulle vilja ha bredare ringar. Min svåger och svägerska har rejält breda guldringar, lite kantiga sådär, och det vill ja ha också. Jag minns dock inte hur vigselringen ser ut. Kan man ha en fet vigselring med infattade stenar eller ser det konstigt ut? Kanske kan jag tänka mig en slät vigselring också för att matcha.
I min vigselring har jag fem diamanter. Jag kommer ihåg när vi satt i guldsmedsaffären och valde ringar. Vi var helt överens. Skålade förlovningsringar skulle det vara. Sedan fanns inga skålade vigselringar tyvärr. En skålad ring är mycket lättare att få av fingret. Jag tror det kallas skålad fast det i verkligheten innebär att den är konkav på insidan.

Klänning, maräng eller figurnära?

Jag tyckte det var så roligt och rent av spännande att leta brudklänning. Min drömklänning då var okrusidullig och rak, kanske med broderat vitt mönster i tyget. Till detta en kortärmad bolero och vackra skor och smycken. Jag hittade precis den klänningen, men den kändes ändå inte ”jag” när jag provade den.
På ett annat ställe föll jag för en utstyrslad klänning med snörliv och många lager kjol. Blivande maken blev dock inte så förtjust i att gifta sig med en zigerarklädd kvinna så det fick bero.
Nere i en trång, malluktande och mörk källarlokal i Skövde fick jag plötsligt på mig den rätta klänningen. Den hade alla fel, allt det där som jag inte ville ha: puffärmar, bakelsestuket, volanger, tygrosor… Dessutom var den alldeles för kort! Men det var den jag skulle ha. Min mamma och mina systrar var med och vi såg det alla fyra. Det var slutprovat.

Om jag skulle gifta mig idag har jag ingen aning om vad jag skulle ha på mig. Det blir i alla fall ingen vit eftersom jag inte är oskuld längre. Figurnära lär det inte heller bli för min figur är också lite mer ”nära” nu. Tex hänger brösten mycket närmare naveln nu är för 13 år sen.

Har du bestämt eller drömmer du om hur brudbuketten ska se ut?

Jag var helt insnöad på röda rosor, så röda rosor var det, med lite vita för att lätta upp det. Dessutom hade jag fått ner rönnblad och en lång klänga murgröna i buketten. Murgröna och rönn dekorerade också borden under middagen och festen och det var roligt att kunna matcha.
Buketten var ganska stor och floristen tyckte det var vackert med en stor bukett till en stor tjej. Är man liten ska man inte försvinna bakom sin bukett och är man stor ska man inte ha en liten fån-bukett som går obemärkt förbi.

Skulle jag gifta mig idag skulle det nog få bli något rosa-lime-vitt. Eller grädd-rosa-lila. Eller varför inte tåga in i kyrkan med den klassiska möhippebuketten av en slanggurka, två gröna äpplen och lite persilja.

Skor eller barfota.

Det där med att hitta skor var ju ett elände. Jag ville såklart hitta skor som matchade min cremefärgade klänning och inte var av skinn utan med tyg utanpå. Några sådana skor fanns inte att uppbringa. Jo, jag hittade ett par som nästan var rätt, i Göteborg, för massa pengar, men inte i min storlek.
Det slutade med att jag köpte 99-kronorspumps hos lågkvalitetskedjan Skopunkten. Jag är inte bra på att gå med höga klackar så jag övade två veckor på jobbet för att inte behöva stödja mig på maken hela tiden. På bröllopsdagen gick det vägen. Jag snubblade inte på väg upp för altargången och jag trampade bara på klänningen några gånger. När dagen var över var fötterna ömma trots att jag tagit av mig skorna under bordsduken så ofta jag fick tillfälle.

Skulle jag gifta mig idag skulle jag nog propsa på ett par fotriktiga skor, hellre än moderiktiga. Eller nej förresten, bröllopet varar ju bara en dag så jag skulle nog bita ihop och hitta mej ett par snygga pjucks.

Hår?

Ja tack! Utan åtminstone några testar är det ju som bekant så svårt att headbanga!

När jag gifte mig hade jag håret uppsatt, med en knypplad krona på skulten och en kort slöja fastnålad baktill. Vid tinningarna hängde några korkskruvar och mjukade upp ansiktet. Jag var jättenöjd med min frisyr, det blev precis som jag ville ha det.
Frisör var Annette vid Annettes hår- och nagelmakeri i Lidköping. Jag och min största lillasyster vad där tidigt på morgonen och blev allt vackrare ju längre tiden gick. Under tiden fixade blivande maken och hans bror med sina kläder och hämtade brukbuketten. Sedan kom de tillsammans med min minsta lillasyster till frisören och fick sig ett tag med borsten de också.
Från frisören var det inte så många meter till fotografen. Jag måste berätta om det också för det var ganska roligt. Vår fotograf var en liten kines som vunnit många priser för sina personporträtt. Hon ställde upp oss till gruppfotografering och sprang tillbaka till kameran, upp på en pall för att nå att titta i sökaren. Sedan ner för pallen, tillbaka till oss, och omdirigerade våra positioner. Det var meningen att vi skulle bilda en pyramid så tärnan och marsalken fick luta sig in mot brudnäbben för att det skulle se bra ut. Tillbaka till kameran, upp på pallen, titta i sökaren, tillbaka till oss… och så höll hon på en stund. Till slut orkade hon inte springa mer utan nöjde sig med att titta uppfodrande på oss och utbrista:
-Klämma, klämma… klämma, klämma.
Jag kan lova att vi i alla fall så glada ut på korten!

På väg till kyrkan (jag och maken åkte solo) kom jag plötsligt på att jag ville ha slöjan över ansiktet när jag gick in i kyrkan. Det var så typiskt mig att få sådana där infall på den tiden. Nu är jag nog lite lugnare och framförallt brukar jag fråga maken vad han tycker om jag är på väg att hitta på något som går ut över oss båda. Maken fick i alla fall lyfta slöjan när det var dags för kyssen, och det kändes så romantiskt.

Skulle jag gifta mig idag skulle jag nog vilja spara ut håret först, och ha långa, vällagda lockar med små klämmor med fejk-blommor i.

Hur ska din make vara klädd?

När vi gifte oss hade maken traditionella pingvin-kläder. Svart och vitt.

Hade vi gift oss idag hade han fått fria händer att välja något han trivs med. Kostym är till exempel inte fel.

Bröllopsresa?

Bröllopsresan gick som jag tidigare nämnt till Korfu. Vi försökte hålla resemålet hemligt för så många som möjligt. Vi till och med försökte sprida ut ett rykte om Island, men det var nog inte någon som gick på det.
Vi for redan på natten efter vigseln. Vi hade bett min kusin köra oss till Landvetters flygplats så vi blev något konfunderade när en taxichaufför plötsligt ringde på lägenhetsdörren och frågade om det var här det var beställt en resa till Landvetter. Vi försökte förklara att det nog blivit ett misstag, men han lyssnade inte på det örat utan tog resolut våra väskor och gick ner till bilen. På biltaket hade den vanliga ljusreklamen ersatts av texten ”Nygifta”. Vi var helt förundrade över att kusinen beställt taxiresa ändå från Skara till Göteborg och det var först långt senare som vi fick veta att han anlitat en av våra vänners pappa som är taxichaufför.
Efter en stund i bilen upptäckte vi skyltar uppsatta utmed E20. ”Grattis”, ”maken hjärta Zäta” och andra gulliga saker stod det på skyltarna. Vi hade väl i ärlighetens namn tänkt sova åtmindstone en liten stund av de 1½ timmarna det tar till Göteborg, men nu var vi tvungna att hålla oss vakna och spana skyltar. Vid en rastplats stod en STOR skylt (kanske 2×3 m), på en släpkärra och bredvid den stod våra vänner och vinkade av oss, mitt i natten! På skylten stod någonting i stil med: ”Lycka till, nu kommer efterrätten.”
Skyltarna tog inte slut trots att våra vänner vinkat av oss utmed vägen. De galningarna hade kört ända ner till Landvetter för att ”busa” med oss. När vi trötta checkat in på Landvetter och satt oss ner med var sin kopp choklad fick vi höra ett utrop i högtalarna. ”-Makarna Zäta ombeds kontakta informationen.” Min första tanke var att det hänt någonting hemma. Det hade det naturligtvis inte. Istället fick vi ett kuvert med ett brev från våra vänner där de bad oss ha så roligt som möjligt under vår bröllopsresa.

Och det hade vi!

Vi solade och badade och åkte båtturer och vespade runt ön och paraglidade efter båt och åt god mat. Jag fick en allergiattack på grund av solen och vaknade en morgon och kunde inte andas men det fixade sig med lite cortisontabletter och långärmad skjorta i skuggan.
När vi stod under en olivlund, utmed en serpetinväg och hade underbar utsikt över Medelhavet, bestämde vi oss förbehållslöst för att åka tillbaka till vår 10-åriga bröllopsdag.
Det har vi inte gjort, men det kan ju bli till den 20:de.

Skulle vi gift oss idag skulle jag åkt någonstans där det går bra att ta med sig barnen. Nej, vi skulle nog lämnat barnen hemma på bröllopsresan.
Mina drömresemål är Island, Irland/Skottland och någon sån där lagomvarm söderhavsö utan ormar och insekter.

Mat?

Den här kategorin la jag till själv för mat tycker jag är en ganska viktig del av ett bröllop.
När jag var liten ville jag har grillkorv med pommes frittes för det var det bästa jag visste.
När vi gifte oss serverades mördegsinbakad fläskfilé med smörslungad kulpotatis och en god sås till. Jag tror vi hade någon räkcoctail till förrätt men jag är inte säker. Till efterrätt var det i alla fall glace-au-four (stavas det så? Ni vet vad jag menar i alla fall.) och när den bars in släcktes rummet ner och det satt små fyrverkerier på faten.
Under festen på kvällen tror jag vi dukade upp med frukt, kex, godis och så klart den obligatoriska tårtan.

Skulle jag gift mig idag finns det lite olika alternativ jag kan tänka mig. När makens syster gifte sig ordnade de picknick i en park och hade beställt korgar med italiens buffémat. Det var jättemysigt och gott. Vi satt på filtar i gräset och det blev en så där härligt avslappnad stämning. Senare på kvällen bjöd de familjerna på middag på en herrgård och då blev det tid att hålla tårfyllda tal och prata med varandra ordentligt, smälta dagen… Så skulle jag vilja ha det, picknick och familjemiddag.
Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att bara ha en enda stor bjudning också, med massa småplocksmat som jag ägnat månader att förberedda och som några inhysta människor får värma och servera.

Wows?

Vårt stora wow var transporten från vigseln till middagen. Middagen intogs på Lundsbrunns Kurort, bara någon kilometer från kyrkan. Hur vi skulle ta oss den lilla biten var en väl förborgad hemlighet. De enda tre som visste var brudparet och mannen som ordnade transporten. Vi åkte inte i någon häftig bil, vi åkte inte häst och vagn, vi åkte inte motorcykel och sidovagn, vi cyklade inte tandemcykel, vi gick inte, vi blev inte dragna av hundar – VI ÅKTE HELIKOPTER!

Är det någon av er andra bloggläsare som gjort det på sitt bröllop, passa på att berätta det i en kommentar, annars kommer jag för evigt tro att vi varit ensamma om detta.

Vi har en vän. Han är min barndomskamrat och så fort maken kom in i bilden blev han även makens vän. När jag och maken en gång strax efter att vi blivit tillsammans, satt i baksätet av hans bil (som han körde) och blygt pussades hejdå (så vill jag i alla fall minnas det…) så vände han sig om och sa: ”-Jag lovar er att när ni gifter er så ska jag fixa helikopter åt er från kyrkan.” Jag och maken var tillsammans sex år innan vi gifte oss så vännen fick vänta ett tag innan han kunde infria löftet, och tur var väl det för det handlar inte om småpengar när man hyr helikopter från Karlstad till att köra en sväng runt Kinne-Kulle. Vi står i evig tacksamhetsskuld till honom, och det är helt i sin ordning. Han har ställt upp för oss vid fler tillfällen. Till exempel bodde vi hemma hos honom och hans fru och deras lille son i två månader medan vi väntade på att vårt hus skulle bli inflyttningsklart.
Till alla som frågade om transporten sa vi bara att vi bett vännen fixa den och att vi inte visste vad han tänkt hitta på. Det var en mäktig känsla när vi stod ute på kyrkbacken och alla började titta sig omkring efter fordonet. På avstånd hördes helikoptersurr men eftersom E20:an går strax bortanför kyrkan så tänkte nog de flesta att det var trafikpolisen. När helikoptern började cirkla över ett nyskördat fält bredvid kyrkan (vännen hade ringt och kollat med bonden så att han skulle hinna slå av vetet innan bröllopet) var det nog flera som fattade misstankar och när vännen dessutom rullade ut en lång röd matta på åkern och helikoptern landade precis intill så var succén ett faktum.

Övrigt.

Festen var jätterolig. Jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Min äldsta syster gjorde ett framträdande tillsammans med makens syster som var fantastiskt. De klädde ut sig till några Stefan & Krister-liknande figurer och levererade den ena dräpande kommentaren efter den andra.
Min svärfar sjöng en egendiktad sång med övriga familjen som kör, och han kan verkligen inte sjunga, så det var också jätteroligt.
Gästerna gick tipspromenad och fick svara på frågor om vilken i brudparet som tex skulle gå upp på natten och klaga på grannarnas högljudda musik, vem som skulle laga godast mat osv. Sedan fick vi ange facit ovetandes om varandra och det gällde naturligtvis för oss att visa enad front. Sex år tillsammans hade satt sina spår för vi svarade samma på alla tolv frågorna och det var faktiskt en imponerande prestation.

Nu när jag sitter och tänker tillbaka på vårt bröllop kommer jag fram till att jag nog vill gifta mig igen, med samme make, samma gäster, samma allt. Det var en underbart, fantastisk, superlativmagnetisk dag.

Jag vägrar ta emot den gäst som nu står och knackar på. Jag har känt honom komma smygande under dagen, så tyst och stilla och obemärkt. Nu är han plötsligt på plats och vill tränga sig på.

Nej, jag tar två migräntabletter och talar strängt:
-Vik hädan! Idag är du inte välkommen!

Shoppoholic-kollegan har varit på shopping-lunch. Hon återvände med bland annat en kofta (för 149 kr).

Jag har varit på shopping-lunch. Jag återvände med en packe tandtrådshållare.

Det är olika..

Idag far vi till Ludvika. Det blir min familj och jag samt mamma.

I Ludvika ska vi träffa min Falun-syster och hennes pojkvän. Systern har redan gjort upp schemat för helgen:

Idag kommer vi dit och faller i sömn nästan genast. (Hon har nog rätt. Resan tar en stund och vi kommer stanna till på IKEA i Örebro för intag av både mat och någon lite småsak, som tex nya gångjärn till köksluckorna i tvättstugan.)

På lördag äter vi en stärkande frukost och åker ner på stan.
Jag vill passa på och botanisera i pojkvännens före detta arbetskollegas pärlbutik och mamma har uttryckt en önskan om att bli rund-guidad i stan. Falunsystern har småleende förklarat att det inte lär ta mer än fem minuter, och fick ett argt ögonkast av sin infödde pojkvän.
Vi lunchar på stan och sedan åker vi till Falunsysterns stall och beser detta samt omgivningarna. Omgivningarna lär bestå av lekplats (hurra säger mina barn), badplats (hurra säger mina barn igen), fresbeegolfbana (hurra säger maken och jag) och blåbärsskogar (hurra säger mamma (och jag)).
När vi blåa av bad och blåbär beger oss (lägg märke till den genomgående alitrationen) tillbaka till hemmet (inte vårt utan Falunsysterns) väntar matlagning och mys. Systern har utlovat hemrullad light-sushi (utan rå fisk) och kanske lite komplettering för de kräsna. Myset ska bestå av sällskapsspel eller hyrfilm.

På söndagen förväntar sig värdarna att vi beger oss hem. Efter lunch har vi tänkt oss, men det vet de inte om, än.

Jag ser såååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå fram mot den här helgen!

Guldgossen var MYCKET ledsen över att vi inte var och tittade på Hjulaftonsjippot inne i stan igår. Vi var där förra året och det var SÅÅÅÅ roligt.

Hjulafton är vad det låter som. En afton då allt med hjul invaderar Lidköping och bjuder på uppvisningar av olika slag. Det kan vara gräsklipparrace, motocrossuppvisning, demolera-bilar-med-en-annan-stor-bil-uppvisning och annat hjullikt men även vattenscoter på Lidan, rollerbladeshopp ner i Lidan, cykelhopp ner i Lidan och så är det så klart crowsing (hur nu det stavas), och en oändlig massa fina och coola bilar uppställda till beundran överallt. Hercules flyger lågt över stan. (Hercules är Sveriges största transportflygplan. En flygplanstyp som ofta kör hjälptransporter till olycksdrabbade områden.) Aftonen avslutas med fyrverkerier.

Vad gjorde vi då, som inte kunde vara med om allt detta härliga?
Jo, vi var äntligen hos min föräldrar och hämtade en stor sten.

Vi tittade på alla trehundra lagomstora stenar som ligger upplagda längs kanterna på deras gård och valde till slut ut en som inte var jättestor, och som var fint toppig, och som vi trodde att vi skulle lyckas få med oss hem.

Medan vi gick i skogen och valde och vrakade for Hercules över oss på trädtoppshöjd. Det är ingen liten maskin, och den låter därefter. Imponerande!
Fem minuter senare fann vi lilla Svalan upplöst i tårar. Hon hade letat katter medan vi letade sten och blev illrädd när Hercules flög över.

Pappa hämtade vår utvlada sten med traktor och kedja. Maken spolade av halvväxt mossa med högtryckstvätten och sedan lastades den på pappas bilkärra och kördes hem till oss.
Maken hade en idé om att det borde gå att rulla stenen direkt från bilkärran ner i en skottkärra och sedan köras på plats och tippas av. Det kunde ha gått om jag varit lite starkare. Maken rullade av och jag balanserade skottkärran. Tyvärr är det inte så lätt att hålla en rund sten kvar i en skottkärra när den väger mer än 100 kilo och hamnar lite snett i kärran. Resultatet blev att skottkärran välte och jag sträckte underarmarna.
Under hysteriska skratt (mest mina) ägnade vi sedan en kvart åt att med spännband pumpa upp stenen i den liggande skottkärran och med gemensamma krafter på upp kärran på rätt köl igen.
Nu ligger stenen i den blivande rabatten. Kvarstår att få den på rätt plats. Vi ska lägga en stenplatta under och pallra upp den med betongblandad sand och när regn och fukt gjort sitt så stenen står stadigt döljer vi fundamentet med mindre stenar.

SEN kan jag börja anlägga min rabatt. Vid det laget kanske det är dax för nästa års Hjulafton och är vi hemma då lovar jag att Guldgossen ska få fara fram och titta.

Hittade ett test till.

Där står att jag är:
“a mannered assasination victim. You are Abe Lincoln. You have a peaceful nature and are good at mediating disputes with the exception of the occasional bloody civil war.”

Jag är inte helt 100 på att det stämmer. Frågorna var på engelska och jag förstod inte alla. Det kanske gick lite fort också…

Är det någon som kan översätta vad jag är?

Nu gör jag ett nytt personlighetstest.

Här det: http://se.41q.com/

Resultatet lyder:
“Du är kreativ, handlingskraftig och snabbtänkt. Duktig på många saker. Tycker om att debattera och kan vara angelägen om att få sista ordet. Entusiatisk över nya idéer och projekt, men kan brista i förmåga att hantera vardagliga rutiner. Oftast frispåkig, uppriktig och bestämd. Uppskattar att umgås med andra och är själv stimulerande sällskap. Utomordentlig förmåga att förstå komplicerade koncept och finna logiska lösningar på problem.”

Jag skulle kunna jobba som:
“Entreprenör, jurist, psykolog, fotograf, konsult, säljare, skådespelare, ingenjör, forskare, uppfinnare, marknadsförare, programmerare, komiker, analytiker, kreditrådgivare, journalist, psykiatriker, PR-ansvarig, designer, skribent, artist, musiker, politiker.”

Jag har tjockat till det jag tycker stämmer och som jag skulle kunna tänka mig att jobba med. Det är ju lite lustigt att marknadsförare står med eftersom det är precis vad jag jobbar som, ungefär…

Kommer ni ihåg hur det gick på förra personlighetstestet?

http://blogg.zettervall.se/#post446

eller det här:
http://blogg.zettervall.se/#post573

Lite vatten har väl ingen dött av!

Jo, om man är tangentbord så är det direkt livsfarligt.

Så här var det:
Jag satt i lugn och ro och pratade med en trevlig man som berättade att han varit i Marsej (fonetisk skrift, typ) i somras med familjen, och försökt hitta ett ledigt hotellrum, men att det var fullkomligt fullbokat överallt på grund av en trafikolycka som proppat igen huvudvägen och fick människor att stanna kvar i staden.

Under tiden som jag lyssnade till den underhållande berättelsen fick mina händer för sig att de var tvugna att göra något. I vanliga fall brukar jag skriva hela tiden medan jag pratar med folk och mina fingrar blir rätt rastlösa som sysslolösa. Alltså grabbade jag första bästa tingest i närheten, vilket råkade bli min vattenflaska, och började skaka den lite förstrött.

Tyvärr, jättetyvärr, så satt inte korken fast ordentligt och till följd av detta kaskadkräktes flaskan ut en halv liter vatten rakt ner i mitt tangentbord.

Nu ligger mitt fina, kompatibla, relativt nya tangentbord i papperskorgen och jag sitter och skriver på ett gammalt, jättestort knatterskrivbord. Det låter som gamla dagars skrivmaskiner ungefär. Känns lite mysigt, så här de tre första minuterna. Jag undrar hur länge det dröjer innan min närmaste kollega ber att få byta plats med någon annan…

Tandsten är inte alls lika roligt som tandfén.
Tandsten är heller inte lika roligt som tantsten. Tantsten föreställer jag mig är en diamant. Diamanter är ju kul!

Guldgossen har tandsten. Eller hade. Nu har vi varit hos tandhygienist och tagit bort det. Nej, det var inte vi som tog bort, det var tandhygienisten.
Har ni märkt att tandhygienister oftast är äldre damer som verkar lite bittra över sin plats i livet, och som inte tvekar att låta det gå ut över de tandkött de får möjlighet att sätta sina vassa verktyg i.

Sådan var inte Guldgossens tanthygienist. Men hon var tant, eller äldre dam om man föredrar det uttrycket.
Småmysigt morgonpigg (vi hade tid klockan 08.00) tog hon sig an uppgiften att nogsamt skrapa bort all gul beläggning. Hon putsade, filade och tandtrådade och visade mig hur jag ska sköta om Guldgossens gaddar för att så långt som möjligt undvika att tandstenen kommer tillbaka.

Guldgossen låg på britsen och jämrade sig. Jag har själv tagit bort tandsten några gånger och vet ju att det gör lite ont.
-“Försök slappna av”, uppmanade jag. “Och vicka med tårna! Då tänker du på tårna och inte tänderna”.
-“Ja, kniiip med tårna”, fyllde tanthygienisten på. “Då gör det inte så ont i munnen.”

Till slut fick Guldgossen nog av våra uppmuntrande tillrop och uttalade sig trots verktygen i munnen:
-“Hon drar mig i håret!”

Aha, det var där skon klämde. Guldgossens lockar dinglade ut från tandläkarstolen och tanthygienistens mage drog och drog i hans hår. Efter lite justering av lockarna kunde behandlingen fortsätta och då var det inga problem.

Just nu lutar det väldigt mycket åt att det blir en resa till kära Falun-systern till helgen. Det lutar så mycket att jag måste stödja mig. Jag stöder mig mot glädjen.

Bröllop hade också varit roligt men det blir det nog lite senare i stället.

Falun-systern har ju flyttat samman med sin älskade pojkvän. De skaffade gemensam lägenhet i Falun. En fin tvåa har jag för mig att det var. Efter en månad sa de upp den. Istället har de köpt en bostadsrätt i Ludvika. Det är tvära kast i Falun-systerns liv. Här vilar inga ledsamheter, skulle man kunna säga. Hon är snabb till beslut och nöjd med vad hon tar sig före. Inte en person som går och ruvar och tänker och analyserar. Inte ångrar hon heller, hon ångar. Jag beundrar och älskar.

Idag cyklar jag.

Idag åskar det.

Torgdag!

Jag är på jakt efter två orkidéer till mitt vardagsrumsfönster.
Istället kommer jag tillbaka med en 8 meter lång pappersrulle med presentpapper och en väldigt många meter lång rulle presentsnöre.

Och två trosor.

Grey´s Anatomy´s stjärna Katherine Heigl och jag delar samma längtan.

(Jag läser i Hänt Bild.)

Hon längtar efter att vara ful.

Det luktar jäst säd i Lidköping. Bönderna har varit i stan och lastat av sina dyrbara guldkorn. En tillräcklig mängd har dock hamnat på gatorna. Tillräckligt för att ruttna i regnet.
Men stadens sparvar är glada. De passar på att kalasa vid de uppdukade bufféborden. De lägger på sig inför vintern. Rutten säd är inget som ratas av en hungrig sparv. I flockar fladdrar de kring med allt tyngre kroppar. Inbillar jag mig eller är de lite glada i hatten? De trotsar farorna från bilar och motorcyklister och gör vad som helst för att få i sig ett korn till, ett korn till.
Det luktar höst. Det ser ut som höst. Är det höst?

På väg till jobbet passeras jag av en annan cyklist. Han trampar hårt, och har förberett sig hemma med en klädnypa i vardera byxben. Jag noterar att han dock satt ena nypan på insidan av benet, så att överskottstyget likväl skrapar emot den oljiga kedjan.

Vad hade han tänkt sig innan han satt upp på sadeln där hemma? Ämnade han cykla damsadel med båda benen på samma sida men upptäckte sedan att det var för jobbigt att bara trampa med ena foten?

Ser ni hur den stirrar!

Gule herr Badanka med sina kritvita, korpsvarta ögon och isblå blick.

För ett år sedan stod han på badkarskanten och gjorde mig generad varje gång jag drog bort duschdraperiet. Han stirrade på min nakenhet och jag började tycka det var obehagligt. Till slut vände jag på honom och lät hans utforskande ögon förlora sig in i väggen i stället. Nu kunde jag duscha ifred.

Dagen därpå hade han vänt på sig och tittade skadeglatt på mig när jag klev ut ur duschen. Jag talade strängt till honom och vände bort hans blick igen. Samtidigt kom maken in i badrummet och frågade vad jag sysslade med. Jag förklarade och han skrattade (så klart!). Det var maken som ställt badankan tillrätta igen. Han tyckte att det såg mer propert ut med ankan vänd åt rätt håll. I vanliga fall är han väl inte så jätteintresserad av inredningsdetaljer men detta hade han i alla fall lagt märke till.

Nästa gång jag skulle duscha stod badankan och stirrade på mig inne i duschen. Maken hade ställt dit honom för att busa med mig. Jag flyttade genast ankan till undersidan av makens täcke. Därefter började ankuslingen dyka upp lite varstans i huset. En dag när jag slog på datorn fylldes hela skärmen med bilden ovan. Jag rös och skrattade om vartannat.

Det blev som en tävling. Vi försökte hela tiden hitta på nya platser att gömma den på, att överraska varandra med. Vi pratade inte med varandra om det här men efter några veckor upptäckte barnen vår lek och ville också vara med.

Just nu är badankan så välgömd att ingen i huset har någon aning om var den befinner sig. Kanske dyker den upp på ett oväntat ställe endera dagen. Och då är det den som hittar den som måste gömma den på nytt…

Jag ringer ju hela dagarna i ända på mitt jobb, och ibland hinner inte hjärnan med när munnen bestämmer sig för att fortsätta prata, utan uppbackning uppifrån.

Följdaktligen sade jag alldeles nyss:
-Jag mailade dej den 6:te!

Det är väl inte så fel kan man tro om man läser det, men grejjen är att jag sa “säxte” i stället för “sjätte”.

Damen i andra änden fnös lite varpå jag försökte mig på ett befriande skratt och erkände:
-Pinsamt!

-Ja! sa damen.

Sen var det inte mer snack om den saken.

Är det inte det ena så är det det andra, om det inte som nu är både också.

Jag har huvudvärk (fast inte så farligt, migräntabletterna dämpar det värsta) och är lite konstigt yr. Jag har känt av det ett tag. Igår hade vi till exempel möte på jobbet och rätt som det var snurrade det till så jag trodde jag skulle trilla av stolen, fastän jag satt helt stilla.

Nej, jag tänker inte söka för det. Jag vill först komma på vad det kan vara som är fel. Jag vill ha en teori som kan bekräftas eller avfärdas. Det är inte lönt att gå till en läkare och säga: “Jag är yr!” för då blir svaret en fråga: “Vad tror du det beror på?”.

Jag har ont i magen också, men det tror jag beror på för mycket tårta…

Idag har jag huvudvärk. Jag tror jag ska ta en näve migräntabletter för att inte bli för olidlig för min omgivning.

Snart har jag läst ut Torbjörn Flygts bok “Himlen”.

Jag rekommenderar den här boken också. Tonen är sakligt konstaterande, känslorna överlåts åt läsaren. Ändå är den inte journalisttorr.

I boken får man följa tre par. Det är spelmissbrukaren Janson och hans älskande fru Lena, framgångsarkitekten Fredrik och hans osäkra fru Louise och slutligen flyktingen Parvaneh (här borde jag läst på så jag kan stava rätt) och hennes misshandlande make Rezan (ungefär).

Det här är inte en spännande bok. Ibland hakar jag upp mig lite grann på de stundom långa och invecklade meningarna som gör det omöjligt att flöda genom texten. Men det är det enda fel jag kan hitta i boken. Den har för övrigt ett tilltalande språk och personbeskrivningen är inte klyschig trots sitt stereotypa val av karaktärer.

Läs den.

När jag kom hem igår efter träning, lapptäcksgluttande och mathandlande, så stod en tallrik, bestick och glas framdukat till mig på köksbänken. Där stod också en folieövertäckt, fortfarande varm makaronipudding och väntade.

Min make älskar mig!
Jag älskar honom!

Jag var på gymmet en timma. Värmde upp i roddmaskinen, körde igenom alla muskelgrupper; ben, rumpa, mage, axlar och armar, stretchade ordentligt efteråt.

I morgon kommer resultatet – träningsvärk.

Plötsligt känner jag inte alls för att bege mig till Friskis och Svettis och styrketräna.
Det beror nog mest på att jag har så ont i nacken. Eländiga ungdomsminnen som tränger sig på och gör mig spak och villig att headbanga. Eller ska jag skylla på min tilltagande ålder som gör att kroppen inte orkar med dylika spektakel?

I lördags var det soligt och fint. Jag tog med lilla Svalan när jag var mattant på ett läger i närheten av Vänern. Vad jag däremot inte tog med var några ombyteskläder till henne och inga badkläder. Naturligtvis ville lilla Svalan bada. Det slutade med att hon fick låna Guldgossens kalsonger och bada med, och makens handduk att torka sig med.

På söndagen var vi på lägret igen. Den här gången var jag förberedd, utrustad till tänderna med badkläder och handdukar och extra kläder (i fall hon skulle trilla i sjön).
På söndagen illregnade det hela dagen.
Jag tog inte med några stövlar eller regnkläder…

Min kära shopoholic-kollega fyller år idag.
På fikarasten bjöd hon på hembakade tårtor. Japp, jag skrev rätt – tårtor. Hon hade gjort två olika. Det är överkurs!

Och de var jättegoda. Det var en prinsesstårta och en marängtårta.

Grattis!
(Till mig som fått äta så mycket tårta…)

Det märks att många kommer tillbaka till arbetslivet efter sin semester idag.
Det är mer bilar i trafiken och det var fler barn på Fritids. Förhoppningsvis blir det också lättare att få tag på folk när jag ringer.

Jag har ont i nacken. Och jag har kommit på anledningen. Igår headbangade jag lite för vilt på lägret. Några av de lite äldre killarna spelade hårdrock och vi i kökspersonalen kunde inte hålla oss utan studsade ut och diggade loss. Fru H fick ont i nacken, jag blev helt yr, fru B blomstrade och herr J klagade över att det inte alls är lika roligt att headbanga när man inte har något hår.

Visste ni att om man blir stucken av en mygga ska man låta den sitta kvar och suga klart för då får den i sig giftet som sprutats in för att göra blodet mer lättflytande. Det är det giftet som gör att det kliar också.
Visste ni att detta påstående inte är sant. Jag gjorde en rent empirisk undersökning i lördags. En mygga satt på mitt högra pekfinger och gottade sig. Jag lät den sitta kvar tills den raglande och nertyngd av den blodfyllda kroppen självmant gav sig av. Det kliade inte i lördags, och inte igår, men idag kliar det så jag tror jag ska bli knäpp.

Det kliar också i handen efter getingsticket.

Jag skulle ju cykla till jobbet hade jag bestämt. I morses när jag vaknade sken solen och allt var vackert sommarlikt. Tio minuter senare regnade det – mycket. Jag tog bilen men när vi kom fram till skolan strålade solen igen, och gör det fortfarande.
Nåväl, jag ska i alla fall styrketräna lite på F&S efter jobbet och sedan ska jag handla på hemvägen, en bal toapapper bland annat, och det är jättesvårt att cykla med både en vanlig väska, en träningsväska, en kasse inköp och en toabal så det var nog bra att jag tog bilen i alla fall.

Kommer jag ihåg det ska jag stanna till på musikskolan också och titta på lapptäcksutställningen innan jag handlar. Temat är “rött är sött”. Tyvärr glömde jag kameran hemma, annars kunde jag visat lite bilder.

Till helgen ska jag äntligen åka och hälsa på min Falunsyster och hennes pojkvän. De har flyttat till Ludvika så jag får väl kalla henne min Ludvikasyster i fortsättningen.
Nu ryktas det om att det är ett bröllop på gång till helgen så Ludvikaresan kanske blir inställd, men vi får se. Kommer jag iväg blir jag jätteglad, men ett bröllop är ju så klart roligt också.

Den här veckan blir inte så där lugn och skön som jag hade tänkt från början. Idag har jag ju lite träning och handling, i morgon ska maken på jobbresa så jag får hämta barnen, på onsdag vet jag inte om vi har några planer, på torsdag är det avslutning med simskolan för Guldgossen och på fredag far vi (eventuellt) till Ludvika.

Det var rätt kul på lägret faktiskt. Jag har redan sagt att jag kanske kan ställa upp nästa år också.
Dessutom fikade vi typ hela tiden. Kondiskakor.

Fast jag blev stucken av en geting. Det var ill-massor av getingar där och när jag var ute och torkade borden en runda var det en geting som satt sig på min disktrasa utan att jag la märke till den. När jag kramade till trasan lite blev getingen purken och stack mig mitt i handen. Som hämnd har jag dock dödat rätt många av hans kamrater så det är okej.

Idag och i morgon ska jag vara mattant på det läger maken och Guldgossen befinner sig på.

Jag erkänner att jag inte ser fram mot detta, och att jag borde göra mig klar för att åka nu. Jag har så frukansvärt lätt för att säga ja, när jag får en förfrågan, utan att tänka efter om jag vill eller hinner. Det är så hedrande att bli tillfrågad, jag känner mig behövd och uppskattad och går på mitt självbedrägeri varje gång.

Nu ringer maken och ber mig ta med två burkar rostad lök. Jag frågar hur det gått, om han sovit i natt. “Sådär”, säger han och berättar att de hade nattvandring och att han är hes efter att ha skrämt barnen. Jag frågar om några barn blivit rädd och åkt hem och visst blev en del rädda, och visst åkte några hem, men inte för att de blivit rädda av nattvandringen.

Lägret är för barn från 8 år och uppåt och när man inte är så gammal är det heller inte så konstigt att man får hemlängtan mitt i natten och väljer att åka hem. Jag tycker de är stronga som i alla fall vågar åka iväg utan föräldrar och syskon och pröva vingarna lite.

Nu ska jag pröva vingarna som mattant.

Ha en fin helg, alla ni som inte står och rör i grytorna i två dagar!

Lilla Svalan blir förhörd av mig om vad hon ätit på Fritids idag. Hon är ju inte så stor i maten, den lilla. Men idag har hon ätit två tallrikar cornflakes, en halv banan, ordentligt med köttbullar och mos och sedan två mackor och ett glas fil.

-Ett glas fil, säger jag. Fick ni ingen tallrik?
-Nej, det var i glas. Och jag drack filen. Jag fann ingen sked.

Vilket snart sexårigt barn använder ordet fann i sin vardagsvokabulär?

På väg i bilen för att hämta lilla Svalan från Fritids.
Plötsligt rapar jag, helt oförberett. Eller inte rapar precis, det är mer som en sur uppstötning, fast inte sur. Eller ja, jag öppnar i alla fall inte munnen.
Och kan ni tänka er, den smakar Ahlgrens bilar! Det har jag aldrig varit med om förrut.

Känner du för att kommentera det här inlägget är det helt okej att skriva till exempel: “Intressepil!” eller “Tack för att du delar med dej av detta stora!”

Om jag skriver
när det river
lindras klådan för en stund.
Pennan blir ett vapen,
klär av mig naken
och blottar själen, trind och rund.

Orden blir min terapi,
blir den kraft som står mig bi.
När jag lider, om jag gråter
är det pennans ord som låter.

Glada ord finns också där
och jag skriver när jag är kär.
All min lycka
vill jag uttrycka
för orden liksom bubblar här.

Men ibland kan ådran sina,
varje pennstreck blir en pina.
Även om jag vri´r och vänder
är det ingenting som händer.

Det kan bli så märkligt tyst,
som en kvinna, helt nyss kysst.
Jag tappar andan för ett slag
och sedan är min penna svag.

Nej, låt det flöda, porla, rinna.
Alla tankar vill jag hinna
pränta ner,
fler och fler.
Och till sist, i midnattstimma
ska jag mitt jag ärligt finna.

Nu gör det faktiskt ont i tungan. Jag vill dessutom bara tugga på den hela tiden, inte för att den är så särskilt smaskig precis men det där lilla såret stör mig.

Idag jobbar jag igen. Lilla Svalann är feberfri och på Fritids.

När jag lämnade av henne i morses stod vi och kramades en stund och när jag sedan släppte ner henne hoppade hon oförhappandes till och med axeln slog hon till min underkäke så att tungan kom i kläm. Det gjorde jätteont och har blivit ett rött märke efter.

Jag kommer sluddra mig igenom den här arbetsdagen.

För att läsa de här cirkusinläggen i rätt ordning behöver du scrolla ner till inlägget “Cirkus”. Jag tror det kanske underlättar, i fall du verkligen vill läsa allt jag skrivit idag.
Jag har inte skrivit så mycket i och för sig, men det är en fasa massa bilder. Nu kommer de sista. Gummimannen från Azerbadjan är Brazil Jacks stora dragplåster.

Att titta på Gummimannen kändes lite som att vara på marknad för länge sedan, när konstiga människor förevisades instängda i burar. För 1 riksdaler kunde du beskåda skäggiga damen, eller elefantmannen, eller något annat freak.
Igår var freaket en man som inte hade några ledband. Eller som hade ledband som var som gummiband. Eller som hade ledband så uttöjda att de inte längre tjänade sitt syfte.
Man var han förresten inte heller. Han kan inte ha varit så gammal. Hur kommer hans kropp se ut om några år? Kommer armar och ben överhuvudtaget vara fästa vid kroppen?

Nåväl, här har ni Gummimannen i egen hög person.
Först lite uppmjukning:Sedan började han flaxa med skulderbladen:

Därefter några övningar där han kramade sig själv:

Sedan krökte han en arm i taget:

Jag fattade inte riktigt vart armhålan tog vägen.

Mellan de krokiga armarna lyckades han trycka in ett ben:

Han “vilade” sig en stund, alltid med ett leende på läpparna:Sedan gungade han lite, med rumpan:Sedan lekte han titt-ut med publiken:Efter det blev det lite enhandsstående: Som han på något krumbuktigt sätt svingade sig ur.

Sedan stod han på båda händerna och stäckte ut sina stackars leder inför finalnumret:

Konferencieren kom fram och pålyste att Gummimannen skulle rotera båda sina armar 360 grader. Jag förstod aldrig riktigt vad hon menade, eller vad det skulle innebära. Men det såg hur som helst inte särskilt sunt ut:Med ett kraftfullt hopp svingade han sig ner från “pokerbordet” och mottog folkets applåder.

Nu är det okej för mig om det dröjer ytterligare 28 år innan jag går på cirkus igen men jag vill ändå tacka mina arbetskamrater som avstod från promotionbiljetterna vi fick till jobbet och på så sätt möjliggjorde för mig att ta med mig mina barn (och ett bonusbarn) på cirkusföreställningen. Vad man än tycker så är det ju en upplevelse. Om inte annat så fick jag bra tillfälle att öva upp mitt triggerfinger i mörkerfotografering.

En cirkus utan djur är ju inte mycket att ha. Brazil Jack hade i alla fall hästar och hundar. De hade också en käck tyska som dresserade dem och en nonchalant jonglör som visade upp sina konster på hästryggen.

Här kommer han:Med sig på hästryggen hade han en liten hund.Tyskan lekte med hundarna medan mannen jonglerade. Det gick rätt fort.När gyckleriet var över dämpades belysningen och tyskan tuttade på.Det här har jag aldrig sett tidigare, även om det inte är anmärkningsvärt. Eldjonglering på hästrygg. Effektfullt!Anmärkningsvärt var dock att de bar ut den brinnande jongleringsstaven utan att släcka den först.

Nu kommer den där lille starke gossen som först var biljettförsäljare och sedan tystlåten clown. Nu är det dags för hans stora nummer. Visserligen kanske man kan tycka att det är hans kollega som står för de dödsföraktande inslagen men jag tycker att Stånggossen är den mest beundransvärde av de två. Det är han som är stark! Urstark!

Här kommer han med stången.Hans kollega tar genvägen över hans axlar när hon bestiger stången.Högst upp i toppen klättrar hon.När hon är däruppe lyckas Stånggossen på något förunderligt sätt placera den långa stången, med den inte allt för lilla damen på, uppe i pannan.Sedan ger han sig till på köpet upp på en stege för att hissa damen ännu högre. Ändå upp till toppen på stegen klättrar han.Ser ni att han inte håller i stången med händerna för att hålla balansen. Vilken tjurnacke han borde haft, fast det hade han inte. Han var inte stor någonstans.

Där uppe svävade damen omkring……och visade trosorna.

När hon var klar med det och kommit ner på backen igen bytte Stånggossen stång.Den här stången höll han i munnen……medan damen gjorde sina konster. Har ni lagt märke till vilka jättepraktiska skor hon har för den här typen av övningar. Jag tänkte i alla fall på det varje gång hon kanade ner för stången och landade på Stånggossens axlar, och varje gång hon klev med dem på honom för att komma upp.Ibland blev det nog för tungt för honom att bära henne i munnen, eller så bidde det lite svajigt, för han tog tag i handtagen emellanåt.

Efter munstången plockades axelstången fram och den var ännu högre än de föregående.Var tror ni hon är starkast? I armarna eller i de klämmiga låren?Kolla vad högt!

Högst där uppe började hon spinna runt, sådär som jag själv gjorde när jag gick i första klass och vi hade tillgång till sådana här stänger (fast utan man underst) på lekplatsen i skolan. Efter ettan blev jag först för rädd och sedan för försiktigt och slutligen för tung för att ge mig på dylika äventyr.

Nu firar de att de båda klarat av sitt nummer, igen. Undrars hur många gånger de uppträder på ett år.

Jag bloggar vidare om mitt cirkusbesök, medan lilla Svalan ligger i badkaret och gottar sig. Jag vet ännu inte om hon kan gå till Fritids i morgon. Hon är inte helt feberfri. Temperaturen har krypit uppåt så sakteliga under dagen. Jag får vänta tills ikväll innan jag bestämmer mig för hur morgondagen ska se ut.

Ett av cirkusinslagen var svajpinne. Konferencieren var inte särskilt närvarande mellan akterna, förmodligen var hon upptagen med att sälja popcorn, och därför fick jag aldrig veta vad varken språngbrädan, lakansuppvisningen eller den här svajpinnen egentligen kallas på cirkusspråk.

Hur som haver var det i alla fall samma lilla trio som gjorde uppvisningen på språngbrädan som även tog sig an svajpinnen. Så här såg det ut:

Det var ibland väldigt svajigt. Svajpinnedamen påminde mer om ett spöke eller någon annan sällsam uppenbarelse.

“Hopp-och-fångst-pojkarna” hade bytt om till “Hålla-igång-svajpinnen-pojkar” och den här utstyrseln påminner mig om något jag tycker mig sett på Lena PH under Melodifestivalen. Ont, gjorde det då. Och ont tror jag svajpinnedamen skulle fått om hon inte landat med fötterna på pinnen, men hon träffade rätt varje gång efter sin luftakrobatik. “Hålla-igång-svajpinnen-pojkarna” fick hjälpa henne ibland och sprang runt lite för att parera när hennes krumsprång förde henne lite för långt ut i periferin.

Efter pausen, då jag och lilla Svalan köpt spunnet socker av gubbclownen som varken log eller sa tack (stackar´n) och Guldgossen och hans klasskamrat varit ute och tittat på hundar och hästar, var det dags för det allra vackraste inslaget i cirkusbuketten.

Förra hösten tog maken med sig sin familj på Laberos trollerishow på Rondo i Göteborg. Där fick vi bland annat njuta av ett sensuellt, fantastiskt skickligt och nervkittlande uppvisningsinslag med en kvinna som hängde, klängde och klättrade, firades och föll i ett långt lakan.

Jag tar tillbaka det där jag skrev om att kunna flyga språngbräda som partytrix. Skulle jag få välja att besitta en av alla de talanger som visades upp under cirkustältduken så skulle det vara lakanskonsten. Jag kan tvätta, hänga eller torktumla samt vika ett lakan. Det står sig rätt slätt i jämförelse med vad den här ladyn gjorde med sina två lakan.

Här följer jättemånga, och nästan bara suddiga bilder. Men de är så sköna. Det är ett svep och en sensualism i detta som gör att jag inte vill undanhålla er en enda av de bilder jag valt ut. Och som vanligt utgör ändå bilderna jag visar bara en liten bråkdel av alla bilder jag tog.

Innan pausen, mitt i cirkusföreställningen, var det dags för den trötta Pippi-hästen Scout att göra entré.

Han börjar med att knuffa sin dressör ur sängen.

Sedan försöker hon få hästrackaren att hoppa. (Vet ni förresten att en “rackare” från början, innan ordet började användas som det gör idag, var en person som slaktade och flådde hästar. Att kalla en häst för rackare är alltså antingen en riktig kullerbytta eller bara dumt.)Här kanske det är på sin plats att be om ursäkt för vissa suddiga bilder. Hästrackaren (!) ville ju aldrig stå still, och inte dressören heller.

Det där med hoppningen var inte Scout så intresserad av.Han skakar frenetiskt på huvudet åt det höga hindret. Och när dressören sänker ribban skrattar han bara.Till slut får hon i alla fall med honom på en liten runda som slutar med ett hopp.Efter den prestationen blir Scout så trött, så trött. Han går och lägger sig.Och somnar.Dressören får ta hjälp av “den lille hund med stooora ringklocka” för att väcka hästen.

Här kommer bilder på språngbrädeartisterna.

Först kliver akrobatissan upp på brädan i sina vita praktiska stövlar.Hon koncentrerar sig……signalerar till “hopp-och-fångst-pojkarna” att hon är redo……och låter sig slungas upp i luften.Och medan hon slår en dubbel eller trippel saltomotal men eller utan skruv och på alla sätt försöker befinna sig i det svävande stadiet så länge som möjligt, skyndar sig “hopp-och-fångst-pojkarna” att omgruppera sig och stå klara att ta emot sin högtflygande kollega när hon landar.Sen är det bara “på´t igen”.

Upp på brädan……koncentration……och så skjuts iväg…

Och “hopp-och-fångst-pojkarna” lyckas med konststycket att fånga henne varje gång… nästan… En gång blev det lite skakigt och ett sus gick genom publiken.Men missödet uteblev. Efter en svindlande sekund stod cirkusprinsessan stadigt igen.Med ett knixande, nigande och konstfullt hivande var hon nere på backen.Jag undrar hur länge man måste träna för att klara av de där cirkuskonsterna. Visst vore det lite coolt att kunna. En höjdare till partytrix! Frågan är bara vilka herrar man skulle litapå som fångstarmar. Och om man måste ha så fåniga kläder på sig?
Nåja, han verkade ju stolt ändå:

Jag har inte sett filmen “DET” (det är väl i den filmen en clown är helläskig, eller gör jag bort mig nu?) men jag tycker ändå inte särskilt mycket om clowner. Det kan vara okej med clowner som samtidigt är trollkonstnärer, eller duktiga på något, viga eller starka eller musikaliska utöver det vanliga. Men helt vanliga clowner, som bara är clowner, är tråkigare än ett oförberett matteprov man tvingas skriva med vänsterhanden.

Det var alldeles för långa clowninslag på Brazil Jack´s cirkus. Några var dock korta, för att fördriva tiden för publiken medan de riktiga (har ni börjat förstå min ståndpunkt nu…) artisterna bytte om. Vid ett tillfälle plockade damclownen fram fyra karlar som fick sätta sig på var sin pall, i en fyrkant. Sedan fick hon dem att lägga sina huvuden i varandras knä och sedan plockade hon bort pallarna och sim-sala-bim så låg de där ändå, sammanhållna av den gemensamma benstyrkan i en stark ring. Sen gick hon, och de låg hjälplöst kvar, oförmögna att ta sig upp utan att åtmindstone någon knäckte ryggen. Det var lite kul. Det hela löste sig genom att hon efter en liten stund “råkade” springa på dem så att de i alla fall trillade omkull med knäckta ryggar. Då var det inte lika roligt längre.

Damclownen plockade också upp två barn och två föräldrar från publiken och gjorde ballongfigurer åt dem. Flickan fick en blomma att sätta på huvudet, killen fick två antenner till skulten, den förväntansfulle mannen i rött fick benen sammansnörda av en lång blå ballong och karln i randigt fick bara en pytteliten röd ballong. Av den gjorde hon en clownnäsa och klämde på honom och det framkallade åtminstone skratt från den artigaste eller allra, allra mest lättroade delen av publiken.

Det fanns en clown som var ganska duktig på marimba (det kan ha varit ett annat instrument också, men det var i alla fall något hon slog på med två långa skedliknande pinnar) och det lät helt okej, även om klangen var fruktansvärd eftersom den var så uppmickad och jag och barnen satt och höll för öronen.Lilla Svalan tyckte desstuom att hon hade fina kläder, och det kan man ju hålla med om. Kanske inget jag skulle dra på mig på fest, men i alla fall. Det ser ut att ligga många timmars brodyr bakom det skimrande mönstret.

Få fotot nedan instruerar flickclownen gubbclownen i den ädla konsten att använda en microfon.Hon talar samtidigt om att han inte får spela någonting för publiken.
Snacka om dubbla budskap! Det där skulle man kunna skriva en hel avhandling om men det spar jag tills jag blir gammal och vis.

Naturligtvis spelade clownen ändå, ni ser ju att han är utrustad med både fagott och saxofon. När flickclownen plockat av honom instrumenten ett efter ett envisas han ändå med att föra oväsen med en lite tuta han gömt i fickan.Till slut fick han sällskap av sina kompisclowner och alla spelar en glad truddelutt.

Sen blir det förnedringscirkus på hög nivå.Jag trodde att barnen kanske skulle tycka att det var roligt i alla fall, men icke. Inte en enda av de tre så mycket som drog på munnen.Rumpclownen bråkade med sin kollega med resultatet att ballongerna som skulle föreställa skinkor smällde en efter en.Jag hörde fler än en förälder som klagade över att clownerna föregick med så dåligt föredöme inför barnen. Slåss så skinkorna ryker va!

I bakgrunden stod den tyste clownen, som också var biljettförsäljare och sedan duktig balanskonstnär, och bara avvaktade.

Håll i er för nu börjar bildbloggandet!

Först några uppmjukningsbilder:Här står barna och väntar på att bli insläppta i det mörka cirkustältet.

Musikerna värmer upp.

Artisterna kommer in i manegen.För 50 kr kan man köpa ett ljushandtag att vifta med.Mitt i manegen står en liten scen. Vad ska den användas till tro?Jo, en färgsprakande, snabb uppvisning i rullskridskor. På den lilla plattan snurrar en man och en kvinna runt, runt, runt……runt……runt……i de mest halsbrytande grepp och kopplingar.Lägg märke till hur skuggan av mannens hand avtecknar sig på rörelsen från hans andra hand. Det beror på att någon som satt på första parkett passade på att skjuta av en blixt samtidigt som jag fotade.Jag såg på mannen att det var en ganska ansträngande uppvisning. Som sista insats satte han ett koppel runt halsen på både sig själv och sin “partner” och så svingade de sig runt i nackarna. Kvinnan snurrade även runt sin egen axel samtidigt som hon snurrade runt mannen, ungefär som jorden snurrar ett varv på ett dygn samtidigt som den snurrar ett varv runt solen på ett år.Jag är medveten om att det blir MYCKET bilder nu. Men antingen får ni scrolla eller så tycker ni precis som jag att det är rätt vackert med den effektfullt röda färgen mot den svarta bakgrunden.

Nu ska jag vispa ihop pannkakssmeten till mig och lilla Svalan. Jag är hemma med henne idag också. Igår var maken hemma men idag är han på läger med Guldgossen. Hittills idag har lilla Svalan varit betydligt bättre och jag tror starkt på att hon kan gå till fritids i morgon.

Efter lunchen kan ni förvänta er fler bilder. Det här var bara första numret av en två timmar lång föreställning. Och ni har ju gummimannen från Azerbadjan att se fram emot, eller hur!

Sitter och rensar bilder från cirkusen igår. Upptäcker att jag tagit 187 bilder, bara på gummimannen…

Igår var jag på cirkus. Det var ungefär 28 år sen jag var på cirkus senast, men det mesta var sig likt tycker jag…

Mitt generella omdöme är att det var för mycket clownerier, och inte ett dugg kul. Alla clowner var från Italien. Vad säger det om Italien? De duktiga artisterna, de som gjorde farliga grejjer, var från Ungern, Rumänien och Polen. Living on the edge…

Barna var inte heller så förtjusta i clownerna. När jag frågade vad de tyckt bäst om blev svaren lite blandade. Guldgossens kompis gillade Pippi-hästen som busade hela tiden, Guldgossen uppskattade trion som gjorde luftakrobatik och lilla Svalan valde gummimannen från Azerbadjan.

Själv blev jag lite småkär i den lille killen som balanserade en stång med en kvinna på. Han höll stången på axlarna, eller mitt i panna och till och med i munnen. Dessutom agerade han sval assistans-clown och när vi kom var det han som satt i biljettluckan. Han tittade på mig med sina outgrundliga ögon och sitt ditmålade sneda leende och frågade på klingande svenska om jag behövde hjälp med något. Han var rumän.

Jag slogs av vilken väloljad människomaskin ett kringresande cirkussällskap är. Alla artister hade dubbla eller trippla funktioner. Den gamla konfrensierinnan sålde popcorn innan föreställningen, clownerna sålde sockervadd, luftakrobaten krängde lysande handtag med ljusspröt i pulserande neonfärger till barnen och så vidare, och så vidare.

Jag slogs också av deras nästan desperata försök att slå mynt av allt vad de kunde komma på. Förrutom popcorn, sockervadd, korv och bröd, dricka och de där ljushandtagen, tjänade de också pengar på att låta barnen rida ett ynka varv i manegen på cirkushästen Scout, och ta kort på dem. Detta kostade 50 kr. Ritten varade cirka 20 sekunder, inklusive uppställning för fotografering.

Jag fotade lite, så klart. Jag tog ungefär 500 kort. Föreställningen varade två timmar, inberäknat en kvarts paus. Nu ska jag rensa “lite” bland korten. Det var ju inte direkt några ulitmata ljusförhållanden och jag satt för långt bort för att blixten skulle nå fram till manegen, så de flesta kort är belagda med skakningsoskärpa.
Ni kan i alla fall se fram mot ett jättelångt inlägg med en hel drös kort.

Jag beklagar att förra inlägget blev lite FETT. Jag fick inte riktigt till det där…

Jag har blivit utmanad av Anna med bloggen Ordagranna: http://ordagranna.blogg.se

Hon ger vuxna rapporter från verkligheten och skriver kärnfullt och enkelt med glimten i ögat.

Här är frågorna jag ska besvara:

Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag?

(Visst är det förskräckligt att man utan att blinka alltid kan räkna upp minst fem saker som finns på den mentala ”to-do-list”, även om man har semester…)

1. Köpa lås till lilla Svalans cykel.
2. Städa toaletter på jobbet.
3. Packa klart Guldgossens väska inför lägret (japp, curlingmamman personifierad, det är jag det…).
4. Ta med barnen på cirkus. (Inte varje dag man har möjlighet att skriva upp DEN punkten på listan.)
5. Fortsätta med armbandet till min kollega.

Vad gjorde du för 10 år sedan?

Nästan precis samma saker som nu, minus två barn. Jag bodde dock i Skara, men jag arbetade på samma företag som nu och var ungefär lika lycklig som nu tror jag.
Nej, jag är nog lyckligare nu. Jag har två underbara barn och fler vänner och bor bättre. Jag hade ännu inte börjat med min pärlhobby och jag var medlem i en annan församling; en liten församling som inte hade personella resurser att vara så aktiv.

Vilka platser har du bott på?

Jag har bott i Husaby, i Göttorp, i Skälvum, i Vara (2 veckor), i Lundsbrunn, i Skara, i Stenhammar Park och där jag bor nu.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?

Oj, hade jag så mycket pengar (obegränsat) så skulle jag nog göra FLER än fem saker…

Men jag tolkar frågan som vilka fem saker jag först och främst tänker på att få gjort.

1. Bli skuldfri
2. Köpa ny bil
3. Köpa ny båtmotor
4. Bjuda familj och vänner på en skön semesterresa till till exempel Bali.
5. Skaffa en välavlönad hushållerska.

Jag tror faktiskt inte att jag skulle sluta jobba, men kanske jobba färre timmar, och ideellt med något som känns värdefullt.

Jag bollar utmaningen vidare till följande personer:

1. Skärgårddoktorn med bloggen http://skargardsdoktorn.blogg.se
2. Annie med bloggen http://annalunda.blogspot.com
3. Charlotta med bloggen http://happieart.blogg.se
4. Annica med bloggen http://annicasdagar.blogspot.com
5. Desperata Hemmafrun med bloggen http://desperatahemmafrun.blogg.se
6. Anna med bloggen http://enbrablandning.blogspot.com

Gör så här:
1. Beskriv reglerna
2. Svara på alla frågorna
3. Välj ut 6 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar.
4. Be dem läsa din blogg.
5. Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.

Här är mina tilläggsregler:

1: Har ni redan antagit den här utmaningen tidigare behöver ni naturligtvis inte göra om den.

2: Är ni inte intresserade, eller har inte tid, eller inte finner intresse i den här typen av lekar, så behöver ni inte heller bry er om den.

3: Orkar ni inte välja ut så många som sex bloggar så ta färre.

4: Orkar ni inte utmana andra bloggare på deras bloggar så nöj er med att utmana dem på er egen blogg.

Jag misstänker att lilla Svalan är på väg att få halsfluss, eller så är det bara vanligt ont i halsen.
Febern steg under gårdagen och ena halsmandeln är illröd och duktigt svullen.

Maken stannar hemma idag, till lilla Svalans stora sorg. Hon tycker att han är strängare, hon får inte se på TV hur mycket hon vill och han kommer inte ge henne pannkakor till lunch. Mina barn brukar inte ha för vana att favorisera någon av sina föräldrar så jag passar på att njuta medan tillfället varar. Är hon sjuk i morgon också så stannar jag hemma, maken och Guldgossen ska nämligen på läger. Då ska vi äta pannkakor och se på TV hela dagen, jag och min lilla Svala.

Min lilla Svala ger mig den mest… annorlunda kärleksförklaring jag någonsin fått:

-Mamma, jag älskar dej. Jag älskar dej till och med om du är uppstoppad.

Lilla Svalan meddelar att hon mår lite bättre nu, men hon ligger fortfarande i soffan och halvsover. Hon har dock inte varit på toaletten under de senaste 20 minuterna så kanske finns det en strimma hopp.

Klockan närmar sig tio så jag tror jag ska plocka fram lite kexfika åt oss och sedan gå ut till bilen och lasta ur alla stenar som ligger i kofferten och tynger ner. Helst skulle jag vilja placera ut dem i rabatten redan, det ska bli kantstenar, men det är inte värt innan vi fått den stora mittenstenen på plats, och det lär ju dröja nu. I kväll är maken upptagen med packning inför lägret, på onsdag är han och förbereder lägret tillsammans med de andra ledarna, på torsdag till söndag ÄR han på läger och sen är det redan nästa vecka och vi har blivit av med bilkärran som lånas ut till makens bror för ett tag.
Vi kanske inte behöver bilkärran för att hämta stenbumlingen i och för sig, vi kan kanske låna faderns traktor, men risken är överhängande att han dels behöver den själv nu i skördetider, och så tar det ju så lång tid innan det blir gjort.
Jag vill ju sätta mina växter NU. De har redan fått vänta för länge.

Nåja, jag kan ju börja med att plocka ut stenarna i alla fall, om nu lilla Svalan kan tänka sig att stanna inne för sig själv en stund. Men först ska vi fika. Synd att vi inte har några bullar… Jo, det finns nog i frysen. Men det är ju inte så nyttigt. Kanske bättre med en banan. Ja, frukt får det bli. Nej, förresten, jag ska ju äta sallad till lunch, då behöver jag inte vara helt nyttig nu. Fast lilla Svalan mår nog bra av en banan. Frukt OCH kex då… Ja, ja, bara jag får en kopp te mår jag bra.

Okej, de där testerna kanske inte är helt tillförlitliga.

Nu gjorde jag ett test om hur mycket superhjälte jag är.
Reultatet är att jag är 66 % Robin. Jag är “ung och akrobatisk och tycker om att stå i rampljuset men kan även ge ära åt andra”.

Andra superhjältar jag har inslag av är:
42 % Stålmannen
39 % Fantomen
23 % Hulken

men bara 21 % Hellboy (jag som är smygond)
och, snyft, bara 17 % Catwoman.