Zäta

På påskafton var vi inbjudna till goda vänner på ett riktigt påskaftonsfirande. Vi var tjugo vuxna och sexton barn, i runda slängar. En av de vuxna var tvungen att snabbt ge sig hem och förlösa ett får och en annan var redan hemma och hjälpte just nämna får, så jag tror vi blev arton.

Alla bidrog med något gott att äta. Även fårförlösaren hann lämna av en paj som vi gladeligen kalasade på när han åkt.

Mitt bidrag till kvällen blev tunnbrödssnittar. I vanlig ordning överdrev jag snittandet och trots Förundersökningsledarens förvarningar fick vi äta degiga rullar både till frukost, lunch och kvällsmat även sedan påsken för länge sedan var över.

Här är i alla fall recepten.

Salamisnittar
Tag fem stycken fyrkantiga tunnbröd (eller färre om du som jag gör för många olika sorter och dessutom är värdelös på att beräkna mängder).
Smöra dem med Philadelfiaost. En stor ask räcker mer än väl. (Det blir till och med så mycket över att du kan använda Philadelfiaost i stället för smör i en och en halv vecka efter festen).
Lägg fyra stora tunna salamiskivor på varje bröd. Det är viktigt att du köper tunt skivad salami, annars blir det svårt att rulla rullarna.
Skiva ett kokt ägg till varje tunnbröd och lägg ut äggskivorna.
Strö över rejält med roccula på varje bröd. Om du sköljer rocculan så gör det långt i förväg och se till att slunga den väldigt torr. Du kan med fördel även låta den torka efter på en handduk eller på hushållspapper.
Rulla samman bröden hårt från kortsidorna. När du kommer till slutet är det bra om det finns en liten sträcka bröd som bara har philadelfiaost på sig och som du kan avsluta med, så att brödet fäster ordentligt.
Rulla in rullarna i gladpack och lägg dem att vila med skarven nedåt i minst en timma.
Salamisnittarna blev de bästa av de sex sorter jag gjorde. De vattnade sig inte och därför höll sig brödet torrt och fint länge. Det var snygga att se på i sina vita, röda och gröna färger och också riktigt goda.
Innan serveringen skär du upp rullarna. Du kan naturligtvis laborera med storleken om du vill men jag satsade på sex rullar per bröd och tyckte det var lagom.

Kräftrumpesnittar
Tag fem tunnbröd.
Smöra dem med färskost med vitlökssmak. Jag köpte två små burkar av någon lite dyrare sort (eftersom alla de billigare askarna var slut i affären) men det räckte med en. Smöra lite extra i borteändarna där bröden ska fästas samman.
Strö på en sträng med väl avrunna, grovhackade kräftrumpor som blandats med lite creme fraiche. Creme fraichen är bara till för att kräfteriet ska bli mer lätthanterligt. Jag använde en stor burk på 400 g kräftrumpor och tyckte det var lagom.
Bakom kräftorna smetar du ut mosad avokado. Jag använde tre avokador totalt och det blev bra. Man kan gärna droppa i lite citron i avokadon när man mosar den, för att den inte ska missfärgas men jag körde utan (för jag tänkte inte på att köpa citron) och det gick bra ändå. Man kan naturligtvis också peppra upp avokadomoset men jag tycker det blir rätt mycket smak ändå så jag gjorde inte det.
Strö över finhackad purjolök. Jag använde det gröna från purjon för att få lite rolig färg på snittarna.
Kör samma procedur med bröden som för salamirullarna och rulla samman, plasta in och låt vila i kylskåp.
Kräftrumpesnittarna glömde vi hemma i kylskåpet när vi åkte till festen så dem fick vi äta upp de följande dagarna. De var goda ändå men hade blivit lite väl blöta i bröden så de gör sig säkerligen bättre när de inte är mer än en timma gamla.

Leverpastejsnittar
Tag fem tunnbröd. (Jag tror jag tog sex eller sju för jag inbillade mig att de skulle bli riktigt goda.)
Bred på bredbar leverpastej av valfri sort. (Det är mycket lättare att breda ut just bredbar leverpastej än till exempel skivbar.) Ta ett ganska tjockt lager för det är ju gott. Jag köpte hem två askar och använde lite mer än den ena.
Ringla över lite lagom med majonnäs. Jag tog för mycket så var inte för frikostig.
Lägg ut tunt skivad gurka som ett tegeltak över större delen av brödet. Det är mycket viktigt att låta gurkan torka till innan den används. Jag la upp den lite slarvigt på hushållspapper med det räckte inte alls. Jag borde separerat skivorna och låtit dem torka ordentligt på handdukar.
Lägg sedan på tunt skivade rädisor över gurkan. Samma låt-torka-princip gäller som för gurkorna.
Rulla samman som vanligt.
Leverpastejsnittarna blev jätteblöta eftersom jag inte låtit gurkan rinna av ordentligt. De var slajmiga redan på festen. Det händer något läskigt med majonnäs som kommer i kontakt med vatten så de överblivna snittarna skänkte jag till komposten när vi kom hem.

Tonfisksnittar
Tag sex tunnbröd.
Smöra dem med vanligt bordsmargarin. Lite extra i bortekanten.
Öppna tre burkar tonfisk i vatten och låt den rinna av.
Riv fem äpplen av något syrlig sort med fast fruktkött. Låt äpplerivet rinna av ordentligt och krama sedan ur den sista musten innan du blandar äpplena med tonfisken. Du kan själv moderera hur blöt blandningen ska vara genom att tillsätta lite äpple”spad” om du tycker det verkar bli för torrt. Man vill inte att snittarna ska bli blöta men det får inte bli så torrt att det smular heller.
Kläm ut en sträng pepparrot på varje tunnbröd och bred ut det lite grann.
Fördela tonfisk- och äppleröran och rulla ihop.
De här snittarna var de med godast smak, näst efter kräftumporna. Jag kunde gott braschat på lite extra med pepparroten men man får ju tänka på andras munnar än sin egen också.

Skinksnittar
Tag sex tunnbröd.
Smöra dem med vanligt bordsmargarin. Nu behöver jag knappast berätta att du ska ta ett extra lager längst bort i kortändan och att du ska lämna några centimeter av brödet med bara smör på för att kunna fästa brödet när du rullar ihop det.
Öppna fyra burkar krossad ananas och låt rinna av och tryck ut vätskan genom silen med en sked så att det blir ordentligt torrt.
Blanda en stor burk keso med ananasen och håll dej i silen när du blandar så att även keson för en chans att rinna av lite.
Krydda bröden med valfri curry. Var inte rädd för att dofta på rätt rejält. Det är bättre att krydda direkt på smöret än att blanda curry i keso- och ananasblandningen för då säkerställer du att curryn blir jämt fördelad över snittarna och har lättare för att avgöra hur mycket du använder.
Lägg fyra skivor tunt skivad skinka på varje bröd.
Fördela ut ananas- och kesoröran på bröden och rulla ihop.
Skinksnittarna blev också goda och värdinnans favorit på påskfesten. Jag gömde kvar några i hennes kylskåp när vi for därifrån.

Ostsnittar
Tag sju tunnbröd.
Smöra dem med vanligt bordsmargarin.
Skär åtta skivor ost till varje bröd och lägg ut dem. Man kan ta mer ost också om man vill. Jag använde något vi nyss hittat på Willys som heter “Smörgåsost”. Den var väldigt lagom i smaken men satsa på den typ av ost och styrka som du tror gästerna gillar.
Ostsnittarna gissade jag skulle ätas av främst barnen men jag tyckte att de var rätt okej jag också.

När jag tittar så här i efterhand kan jag nästan förstå hur det kunde bli för mycket mat, men det var inget som förfors (mer än de äckliga leverpastejsnittarna och de får göra nytta i komposten i stället) och jag hade dessutom en rolig dag i köket medan jag klurade ut recepten, förberedde ingredienserna och slutligen färdigställde tunnbrödsrullarna.

Man ska inte ropa hej förrän man behöver ett bäcken.

I går gladde jag mig åt fasta rutiner och i dag är jag tillbaka i icke-rutinerna.
Lilla Svalan är förkyld så det har blivit en vab-dag. Hon är inte så illa däran men tillräckligt ont-i-halsenig för att behöva vara hemma. Vi får se hur det går i morgon. Då kan i vart fall Förundersökningsledaren vara hemma om det behövs.

Så blev det bara tre vardagar för mig den här veckan.

Det var väldigt vad lätt det var att komma tillbaka till gängse rutiner igen.
Världen är blöt och grå men livet går vidare ändå.

Jag är visserligen lite tröttare än vanligt men jag kliver ur sängen på mornarna, äter min frukost, skjutsar barn till skolan och mig själv till jobbet, jobbar på så gott jag kan, far hem igen, hämtar lekande barn, lagar middag, äter middag, förhör läxor – och går och lägger mig.

Så småningom räknar jag med att komma tillbaka till stadiet där jag faktiskt också orkar göra lite nytta hemma. Jag tänker på tvätt, lapptäcken, sloknande blommor, dammråttor och allt annat som kännetäcknar mitt hem för tillfället.

Nu har vi festat och umgåtts med folk hela påskhelgen så i dag får det bli en stilla hemmadag.
Vi har ätit sen frukost och nu dukat upp till ett parti Siedler.

Siedler är ett tyskt spel som våra Stockholmsvänners tyske kompis varit med och tagit fram. Vi spelade det tillsammans med Stockholmarna innan spelet introducerades i Sverige, och använder därför oftast det tyska namnet trots att det finns en svensk översättning.

På svenska heter Siedler… Settlers. Svenskt så det förslår!

Enligt ryktet försöker ICA införa hälsningsfrasen “God Påsk” i stället för “Glad Påsk” eftersom påsken ju ändå handlar mest om vad vi äter. Jag trodde i min enfald att vi firar påsk till minne av Jesu död och uppståndelse och som en påminnelse av den största räddningsaktionen i mänsklighetens historia.

Oavsett så har nog ICA en poäng. Så mycket gott som jag ätit i påsk har jag inte ätit på länge. Alldeles för mycket.

Förundersökningsledaren säger att han bara ska dricka vatten i en vecka, men vi har redan lovat lilla Svalan att göra chokladfondue i dag.
Och tunnbrödssnittarna från påskaftonen är inte slut än.

Natten mellan skärtorsdag och långfredag sov lilla Svalan över hos Flätan. Flätan hade sova-över-kalas så det var sex fnissiga flickor som rumsterade tillsammans.

När de gått och lagt sig för att sova kom de överens om att inte berätta några spökhistorier för varann. Det var inte värt att riskera nattsömnen.
-Ja, sa lilla Svalan. Vi får till exempel inte berätta den här: (Och så sjöng hon med sin kusligaste röst.) “Rosa händer, rosa händer”.

Då brast E i gråt så lilla Svalan var tvungen att hämta Flätans pappa till tröst. Även några av de andra barnen blev rejält uppskrämda.
Lilla Svalan och Flätan somnade snabbt medan de andra barnen låg vakna till halv fyra.

Vår körledare hade beordrat svart klädsel till långfredagsmötet. Inte för att markera sorg utan för att det visar respekt och signalerar högtid.

Efter gudstjänsten blev vi hembjudna på middag till goda vänner. Vi for hem och vittjade frysen och passade på att byta om från de fina men obekväma kläderna till lite mer lediga paltor. Jag stassade mig i jeans och en turkos tröja och matchade med ett likaledes turkos band om håret.

-Oj, vad du ser yngre ut mamma, kommenterade Guldgossen när han fick se mig med band i håret.
-Ja, man får ju göra så gott man kan när man är tant!
-Äsch, inte är du tant än. Det blir man inte förrän 45.
-Jodå. Nu är jag tant! Jag har bestämt att man blir det vid 40.
-Jaha, då är pappa snart tant också.

Guldgossen hade en kompis hemma hela dagen i går. Han sov även övernatt och lilla Svalan och jag försökte därför göra våra morgonbestyr så tyst som möjligt i morse.

Hela kvällen i går satt Guldgossen instängd i sitt rum och spelade Mindcraft. Nere på kontoret satt hans kompis och gjorde detsamma. De pratade med varandra via Skype och använde både djupa bröströster och höga kastratstämmor även om ingen av dem ännu närmat sig målbrottet.

Vi andra i familjen tittade på varandra med både brydda och roade blickar och skakade samfällt på våra huvuden.
Vad är det med dagens ungdom egentligen? Hur umgås man?

Men förresten, vad är det med dagens tanter? Som bara måste blogga och facebooka och twittra för att känna att de lever. (Vill bara upplysa om att jag inte twittrar (än)).

29. På facebook läser jag att sädesärlan anlänt till våra nejder. Jag undrar hur många gånger det ska behöva snöa på det stackars lilla kräket innan vi kan anse att våren är här på riktigt.

30. I går sopade Förundersökningsledaren ut kommunens grus från trottoarkanten utanför huset för att sopmaskinen ska ta med sig det när den kommer förbi oss inom en snar framtid.

31. Bina har vaknat. (I natt drömde jag också om getingar, men det är en helt annan historia…)

Det blir ingen bort-bjudar-middag i kväll. Mannen i familjen är sjuk. Någon segdragen influensa kan man tro.

Men Guldgossens kompis kommer i alla fall och ska övernatta till i morgon.
I kväll lagar vi till kyckling och jag ska starta en pizzadeg till i morgon kväll. Jag ska också tänka igenom mitt bidrag till påskfesten och skriva inköpslista.

I går kväll talade jag en stund med Falunsystern. Hon och hennes familj flyttar till hus över påsken och har ägnat den senaste tiden åt idogt renoverande. Målning, golvläggning och tapetserande. De verkar så händiga, hon och hennes man. De gör allt själva och jag är övertygad om att det dessutom blir bra.

Det är synd att vi inte har tid att få till en resa för att hälsa på dem i deras nya hus. Men det kanske kan lyckas bli ändrade planer på det området också…

Oj, vad kallt det är nu. Bilen visar -4 grader, kroppen visar knottrande hud med ståpäls och tulpanbladen i entrérabatterna visar frostskador.

Var jag för snabb med att plocka bort det skyddande täcket av tujhagrenar över rabatterna? Kommer tulpanerna dö? Även de lyckoformade blåsippsbladen såg slakande och nedslagna ut.

Jag kunde mått bättre.

Nacken är stel som en stödkrage och halsen öm som en nydaskad barnrumpa. Jag snuvar en aning och allt jag kan tänka på är att jag ska sjunga i helgen. Det känns inte lovande det här.

Hurra! Tjohoo! Jippie!

Äntligen har jag klarat mitt mål med att simma 2000 meter på en timma. Jag lyckades till och med att slå mitt gamla rekord på 59 minuter med en minut.

Och tur var det att jag klarade det nu. Snart stänger badhuset för renovering och vem vet om jag hinner simma någon mer gång innan dess. Vi kvinnor är ju förhindrade under ungefär en fjärdedel av vår tid. I alla fall de kvinnor som blöder rikligt och länge.

När jag gick min lunchpromenad fick jag se två nya vårtecken.

27. Ett av de sex stora magnoliaträden vid Iqbals torg har börjat veckla ut sina ludna knoppar och flaggar vitt för våren.

28. Kommunalarbetare i gula signalfärger planterar penséer i nyfräst jord kring rådhuset.

Kortvecka.
Påsklov.
Svinkallt.

I kväll har jag skjutsat Guldgossen till svärföräldrarna för övernattning. Han kommer bli hämtad av Förundersökningsledaren och lilla Svalan efter jobbet i morgon.
Då ska Förundersökningsledaren också passa på att hämta hem betongplattor som ska ligga under regelverket till altanen.

Efter min tripp till Lundsbrunn for jag direkt till kyrkan för lite körövning inför långfredagen. Förundersökningsledaren och lilla Svalan var redan där för Förundersökningsledaren är med i församlingens web-grupp och de hade ett av sina planerings- och arbetsmöten.

Nu är lilla Svalan och jag hemma igen medan Förundersökningsledaren är kvar i kyrkan ett tag till.

I morgon kväll, medan resten av familjen är i Lundsbrunn, tror jag att jag ska passa på att simma igen. Kanske inte 3000 meter som förra veckan, men väl 2000.

På onsdag kväll är vi hembjudna på middag till goda vänner. Då får vi med oss en kompis till Guldgossen hem eller så lämnar vi kvar Guldgossen där för övernattning och umgänge.

På torsdag kväll är lilla Svalan bjuden på övernattningskalas hos Flätan. Själv ska jag förbereda lite inför påskaftonsmaten tänkte jag. Jag behöver åtminstone handla.

På långfredagen blir det sång i kyrkan.

Påskafton firar vi hos goda vänner.

På påskdagen ska jag också sjunga en sång i kyrkan och på eftermiddagen är vi bjudna på 40-årskalas.

Annandagen får vi nog använda till att vila upp oss lite…

Åter hemma från Lindvallen och fyra fantastiskt härliga, roliga dagar i glada vänners lag. Det var länge sedan jag skrattade så mycket, sov så lite (det var ganska lyhört) och kände mig så avslappnad.

Vi for upp i onsdags, direkt efter jobbet. Efter att vi installerat oss i stugan och skrotat lite gick vi till en av restaurangerna och intog en sen och mycket efterlängtad middag. Jag åt något i stil med Cho Chi (wookad kyckling med färska grönsaker i kokosmjölk och röd curry) och de andra åt antingen thailändskt, pizza eller en rejäl köttbit.

På torsdagen tillbringade vi fyra timmar i äventyrsbad/spa. Jag simmade 3000 m. Först 1000 m på 30 minuter. Det var jag riktigt nöjd med, särksilt som motionssimmet var integrerat i äventyrsbadet och jag ständigt fick väja för badande barn och deras lekande föräldrar. Desstum, som en extra svårighetsgrad, blåstes det på med ett rejält bubbel med jämna mellanrum från en ca 70 X 70 cm stor platta på bassängbotten.

Efter de första tusen metrarna vilade jag i fem minuter (i väntan på att bubblorna skulle stanna av. Sen körde jag tusen meter till och det tog 35 minuter. Det gjorde mig lite besviken men i stället för att hänga läpp gick jag tillbaka till duschrummet med mina simglasögon och anslöt sedan till mina arbetskamrater och utforskade en riktigt skön utomhuspool med jättevarmt vatten, hårda duschar och en vägg pyntad med masserande jetstrålar.
Vi lekte också en stund i vågpoolen och låt oss forslas runt i en strömvirvel.

Jag kände mig ju inte fullt nöjd med min sista siminsats så som straff fick jag simma tusen meter till (denna gång utan simglasögon och med nosen mestadels över vattenytan) innan jag kunde avsluta med ännu en runda i den jättevarma utomhuspoolen.

På torsdagskvällen lagade vi tacos och spelade spelet “När och Fjärran”. Plötsligt var klockan halv två och eftersom den mest skidsugne av oss tagit reda på att skiduthyrningen skulle öppna klockan åtta och bestämt att vi då skulle hänga på låset, så var det bara att pallra sig i säng.

Sex minuter över sju vaknade jag på fredagsmorgonen av att någon snöt sig i rummet intill.
Tjugo över åtta var vi på plats för att hyra skidor och upptäckte att uthyrningen inte öppnade förrän halv nio. När liftarna drog igång vid nio var vi i alla fall bland de första upp i backen.

Det var sju år sedan jag åkte slalom sist och då slutade äventyret med att jag hade dödsångest och fick åka skoter nerför backarna.
Den här gången var det dock ingen som satte press på mig och jag kunde ägna tre och en halv timma åt att kava upp och ner i en alldeles lagom blå backe och alldeles för mig själv. Eftersom jag aldrig lyckats lära mig hur man reser sig på egen hand med skidor, slalompjäxor och allsköns vadderande klädsel så såg jag helt enkelt till att låta bli att falla.

När klockan började närma sig lunchdags insåg jag att jag inte skulle klara av att slaloma mycket länge till för jag hade fruktansvärt ont i hälsporrarna. Jag insåg också att det var ganska dumt att inte ha med sig mobilen för att kunna sammanstråla med resten av resesällskapet.
Det var bara att bita i det sura äpplet och plocka med sig skidor och stavar och pjäxa sig tillbaka till stugan och hämta mobilen. De andra satt i en våffelstuga och hade det skönt i andra änden av liftsystemet så jag åt en banan och spände på mig pjäxor och skidor igen och tog mig tillbaka till skiduthyrningen. Där lämnade jag tillbaka utrustningen och väntade en stund på de andra. Mina vanliga skor var vackert inlåsta i bilen och bilnyckeln befann sig i våffelstugan alternativt ute i slalombackarna.

Efter dusch och en omgång “Fråga Lund” åt vi middag i en sportbar. Därefter bowlade vi några timmar. Jag är inget bowlingess direkt men det är väldigt roligt och en och annan strike lyckades jag i alla fall få till.

Som avslutning på kvällen spelade vi TP “hemma” i stugan. Nu var vi tröttare än lovligt och klockan hann bli mycket igen. Lagom till att jag tagit mitt förnuft till fånga och gick och la mig kom jag dock in i andra andningen och var tvungen att ligga och läsa en god stund innan jag kunde somna.

I går for vi hem. Jag hade trott att vi skulle stanna till i dag men eftersom de flesta valde att åka hem en dag tidigare så gjorde jag det också.
När jag klev innanför dörren vid fyratiden mötte jag en väldigt förvånad Förundersökningsledare. Jag hade nämligen inte berättat att jag var på hemväg, inte ens när han ringde mig på mobilen och jag befann mig i höjd med Källby.
Lilla Svalan hade ringt mig på morgonen och gråtit av saknad och jag får erkänna att jag längtat en hel del efter mina telningar också även om resan var en riktig höjdare.

Så stort tack till företaget som bjöd på både resa och övernattningar!

När jag cyklade hem i går såg jag vårtecken nummer…

26. Myrorna hade vaknat och kryllade som om de sovit hela vintern.

Men nu struntar jag i alla vårtecken och drar till fjällen.

De två herrar som besökte oss på jobbet i går var sina kompletta motsatser. Den ene hade skinnpaj, cool t-shirt och snaggad topp. Han hade runt ansikte och pratade snabbt och flödande.
Den andre hade skjorta, manchesterkavaj och sitt långa hår uppsatt i en tofs i nacken. Han hade avlångt hår och var eftertänksam och försiktig i sina uttalande.

Jag tror tofsmannen var beteendevetare. När han tog mig i handen och hälsade såg han in i mina ögon och in i min själ. Det var som om han i ett enda ögonblick kunde se hela mitt väsen, utvärdera det och sedan släppte min hand och lämnade mig med en tom men ändå skön känsla. Jag sa efteråt att det var som att hälsa på Jesus.

Att han inte var Jesus visade han dock genom att blanda in en och annan väl vald svordom i sitt språk. Jag fick känslan av att han svor bara för att friska upp sitt annars lite spela språk, för att visa att han inte var allt för stiff, eller kanske bara för att platsa bland de andra karlarna i Stockholm.

Om skinnpajen svor eller inte var lite svårt att avgöra. Han pratade nämligen gotlänska och allt han sa lät som rotvälska i mina öron.

Det tog 28 minuter att cykla hem. Men då ingick ett längre stopp för införskaffande av ett stycke frimärke samt ivägskickande att ett stycke brev.

Är det någon som börjar ana ett mönster här?
Kan det vara så att den där galna bloggerskan hädanefter kommer återge varenda cykeltur till och från jobbet, med tidsangivelser och allt?

Den som lever får se.

I dag har vi kundbesök på jobbet.
Det här är alltså en dag när det är lämpligt att visa sig från sin bästa sida. Välklädd, sminkad, sval och fräsch.

Eftersom jag bestämt mig för att cykla till jobbet vid alla tillgängliga tillfällen, och eftersom jag ju är en så otroligt principfast och karaktärshållande figur, så cyklade jag i dag också. Men jag var fullt på det klara med att det gällde att inte svetta ner sig. Lugnt och fint skulle jag glida fram på den nysopade cykelvägen.

Och det gick jättebra med glidet och de lugna trampen – ända till jag råkade cykla om en sportklädd figur och plötsligt drabbades av den ettriga tävlingsandan. Febrilt trampade jag på och cyklade om både unga och gamla, långsamma och snabba.

Och simsalabim så har jag anlänt till jobbet efter 17 minuter och 15 sekunder.
Svettig, med håret på ända, väldigt osminkad och långt ifrån fräsch.

Så tittar jag ner på mina kläder och upptäcker att jag råkat få på mig mina orangerandiga sockar med svarta stjärnor på och inser att om man möter en lätt ångande person med de sockarna så kommer man ignorera diverse dofter och lägga all uppmärksamhet på de gräsliga fotbeklädnaderna.

Nu ska jag till kyrkan. Jag tror jag tar bilen…

På långfredagen sjunger kören och även om jag inte är med där längre så händer det att jag hoppar in ibland när någon av de ordinarie solisterna fått förhinder.

I kväll är det övning.
Jag har fått förmånen att sjunga solopartierna i Lennart Jernestrands “Han var sargad”. Den är lite svår men väldigt pampig och vacker och den har otroligt fin pianosättning.

Förmodligen sänds långfredagsmötet över Lidköpings närradio så segla in där klockan 11 när det beger sig.

…var följdriktigt vägen hem från jobbet.

Så fort jag klev på cykeln och sänkte ner min ansenliga akterspegel på den lilla, lilla sadeln så insåg jag att här gäller det att trampa på.

Trots att det nästan bara är nerför på väg till jobbet och därför nästan bara uppför på väg hem från jobbet så tog hemvägen bara 20 minuter och 27 sekunder, alltså nästan 2 minuter snabbare.

Det berodde inte bara på att jag inte hade någon dotter att krama hejdå.
Jag hade också förtvivlat ont i stjärtamentet och ville inte sitta på sadeln en sekund längre än nödvändigt.

Det är bra för miljön. Det är bra för kroppen. Det är till och med bra för plånboken.

Finns det egentligen något enda skäl för att inte välja cykeln som transportmedel till jobbet?

Ja, vad sägs om:
1. Det är svinkallt!
2. Luften i däcken försvinner på något mystiskt sätt under vintern.

Men väl framme på jobbet sitter kylan bara kvar i lår och tår. Och fastighetsskötaren har hängt ut lufttrycksslangen som man kan pumpa tomma cykeldäck med.

Jag har bestämt mig för att inte cykla snabbt den här säsongen. Det är ju så obehagligt att drypa av svett utan möjlighet att duscha efteråt.
Ändå tog jag tid på cykelturen. Jag kan liksom bara inte låta bli. 22 minuter och 12 sekunder tog det. Vilket inkluderar en hejdå-kram till lilla Svalan när vi skiljdes utanför skolan.

Och ändå frågade Bryllingkollegan:
-Har du cyklat i dag?
…så fort han närmade sig mitt skrivbord i dag.

Det har trillat in fler vårtecken under helgen.

21. Maskrosorna blommar utefter husgrunderna framme vid torget.

22. Villa har åkt ur bandyn, men i år med ett silver i bagaget.

23. Förundersökningsledaren och barnen har plockat fram studsmattan.

24. När jag hämtade in tidningen i morse sjöng fåglarna som om de hade betalt för det.

25. Vi har flyttat fram klockan till sommartid.

I dag har jag gått upp 06.47 för att göra mig klar och fara till Kaffestugan för en dags ideellt arbete. Egentligen är det inte min tur föörän nästa lördag men då befinner jag mig på annan ort så jag har lyckats byta till mig den här dagen i stället.

Jag hade satt klockan på väckning till 06.50 men så drömde jag om jobbet och lurade kroppen att tro att det var vardag och därmed vaknade jag vid den vanliga tiden 05.45.
När jag väl kommit på att det ju faktiskt var lördag somnade jag om igen men jag sov inte särskilt gott och vaknade till otaliga gånger och till slut var det så lite sovtid kvar att det var lika bra att kliva ur sängen.

Svärfar kommer hit i dag. Han och Förundersökningsledaren ska gå igenom vårt altanbygge. Svärfar är nyliven pensionär och har massor av jobb inbokade. Jag tror till och med att han har mer att göra än när han faktiskt jobbade.
Men det skulle han ha tänkt på innan han skaffade så många barn…

Lilla Svalans komis Flätan är här också. Hon har sovit över sedan i går.
När hon kom vid fem-tiden tog jag med mig töserna till badhuset. De simmade 200 meter och jag tio gånger så långt.
Jag tog inte tid på min simning eftersom jag kommunicerade med barnen också, och simmade tillsammans med dem en stund, men jag tror det tog ungefär en och en halv timma.

Jag hade på mig mina nya dyra simglasögon med silikonkanter och de var väldigt klara och bra att se genom men tyvärr läckte de in lite vatten i nederkanten. Det går att leva med så länge jag simmar inomhus men jag undrar hur det funkar om jag använder dem i saltvatten.

Guldgossen var också i badhuset i går kväll, men inte i Lidköping utan Skövde. Vips var i Skövde Arena och roade sig hela kvällen.

Förundersökningsledaren hade nog också en bra kväll även om han var för sig själv. Han passade nämligen på att bege sig till Hindens rev för en långpromenad i solnedgång och vindstilla omgivningar.

Hela familjen, inklusive Flätan, sammanstrålade här hemma strtax efter åtta.
Då åt vi taccos, tittade en liten stund på Shrek, och sen var det hopp i säng.

Nu sover alla utom Guldgossen och jag och nu får jag nog sätta fart om jag ska komma iväg till Kaffestugan i tid.

När jag var liten var jag ibland mörkrädd. Att inte se och inte veta kunde framkalla diverse fantasifoster som bara motades bort av en moders ömma famn.

Jag minns den där gången när jag var nio år och trodde att kriget kommit och inte vågade väcka mina föräldrar trots att vi låg i samma rum.

Och jag minns det tillfälle då jag och Italiensystern lämnats ensamma hemma en kväll. Då var jag äldre, kanske tolv-tretton år. Vi hade gjort det lite mysigt för oss och ätit kvällsmat i köket medan vi lyssnade på musik. Sedan la vi oss i var sin soffa och tittade på TV. När mörkret sänkt sig och TV-programmet inte längre var lika intressant hörde vi plötsligt ljudet… Vi stängde av TV:n och låg stilla och lyssnade. Vad var det som lät? Med viskande röster diskuterade vi oss fram till att det måste vara en eller flera män (förmodligen mörkklädda och mycket farliga) som höll på att med hammare eller slägga försöka sabotera maskinhallen.
Vi blev livrädda!

Vad gör två små flickebarn som lämnats ensamma hemma med en, två… ett dussin vildsinta karlar som alla ser ut som Pippi Långstrumps pappa?
Vi fortsatte viskande att överlägga och eftersom jag var äldst och oförståndigast erbjöd jag mig att införskaffa en styck kökskniv att försvara oss med.

Ingen av oss vågade kika ut genom vardagsrumsfönstret. Jag gled ner från soffan i en mjuk, kattliknande rörelse och tog mig sen medelst ålning till köket. Vid tröskeln stannade jag upp och spanade av omgivningarna. Det dunkande ljudet lät närmare. Det ekade dovt och hotfullt i köket. I köket.
Jag la huvudet lätt på sné och försökte lokalisera de taktfasta slagen. Från min position på golvet lät det som om de kom någonstans uppifrån. Från hyllan på väggen. Där bandspelaren stod. Där bandspelaren för länge sedan spelat klart sitt kasettband som nu hakat upp sig och stod och dunkade som ett dussin Pippipapppor med släggor.

Som vuxen har mörkrädsla förvandlats till något annat.
Jag är inte längre så rädd.
Jag är arg.

I går kväll gick jag och la mig sist. Jag hade hållit mig vaken för att baka klart mina 48 muffins och låta dem svalna innan jag kunde lägga dem i påsar att förpassas till frysen. Familjen sov när jag smög uppför trappan till övervåningen och in i badrummet för ett möte med tandborsten.

När eltandborsten tystnat, sista droppen träffat det vita porslinet och kläderna hängde över badkarskanten i väntan på nästa dag, hörde jag hur någon gick i dörren mellan tvättstugan och korridoren utanför köket.

En normalt begåvad person skulle förmodligen tagit på sig kläderna igen och väckt sin bättre hälft för att begära förstärkning.
Men eftersom jag inte är mörkrädd utan i stället mörkarg klevade jag halvnaken nerför trappan i flygande fläng och tände upp alla lampor jag kom åt och kikade i alla skrymslen och vrår.

Ingen simpel liten tjuv ska minsann få lägga beslag på mina nybakade muffins!
Eller på något annat heller för den delen.

Jag rekommenderar nog inte att springa naken i ett väl upplyst hus under sena kvällar. Tack och lov att vi vi inte har några stora fönster ut mot gatan…

Och tjuven då? Ja, han bestod förmodligen av tallrikar, byttor och glas som duschade av sig inne i diskmaskinen efter dagens tjänstgöring.

När du använt all nattkräm i den svindyra lilla tuben som du köpt för dina surt förvärvade pengar så kan du i stället för att slänga den, klippa isär tuben och vips har du fått några dagars ytterligare förbrukning.
Använd den övre delen som lock så slipper krämen skinna sig.

Som med de flesta husmorstips är detta lilla tips framavlat av en snål kvinna som inte tycker sig ha råd att slänga bort någon enda av Guds gåvor.

Det blir inget simmat i dag heller.
Förundersökningsledaren är borta i kväll också. Han ska öva med Peltor Boys.

Smaka på namnet. Peltor Boys!
Det är Skälvums Missionsförsamlings manskör.

Alla som vet vad Peltor är förstår hur karlarna tror att de låter.
Men så illa är det faktiskt inte. Under stundom kan det låta riktigt bra.

I går morse var det tio grader varmt men så blåsigt att det kändes som minus fem.
I dag är det två grader varmt men soligt och vindstilla och det känns som plus tio.

Vilket är bäst?

Förundersökningsledaren ska bjuda på fika på jobbet i morgon. Eftersom han själv tillbringade hela dagen på mässa i Stockholm (och eftersom Guldgossen och jag fick tillbringa en lång kväll på jouren förra gången Förundersökningsledaren bakade) så tog jag mig med glädje an uppgiften att förse Förundersökningsledaren arbetkamrater med hembakat.

Man skulle kunna tycka att det är lite fusk när frugan bakar men Förundersökningsledaren avslöjade redan i dag att han lagt ut baket på entréprenad och jobbarkompisarna tyckte det var okej, så länge det inte handlar om barnarbete.

Nu luktar det förföriskt av chokladmuffins i hela huset. Nej, kanske inte i garaget, men i alla fall i alla beboeliga utrymmen.
Och roligt var det.
Jag upptäckte att jag nog inte bakat på länge för jag tyckte verkligen att det var jättekul att få mäta, vispa och röra igen.
Dessutom blev resultatet riktigt bra. Vi har provsmakat första omgången och de blev precis sådär lagom klara, inte ett uns torra, som man vill ha sina muffins. Det är nästan synd att det inte är mina arbetskamrater som ska få smaka, för nu får jag ju inte höra alla lyckliga chokladsuckar under förmiddagsfikat i morgon.

I dag skapade jag själv det tjugonde vårtecknet…

20. …när jag köpte sju penséplantor och en stor vid skål att plantera dem i.

Just nu står de och drar vatten i tvättstugan. Vinden hade inte varit så snäll mot dem utan lyckats torka ut några av plantorna rejält medan de stod på torget och väntade på att jag skulle lägga beslag på dem.

Penséerna kostade 5 kr/st och krukan köpt jag på Second Hand för 15 kr. Jag tror att alla sju plantor får plats i den.

När jag ändå var på Second Hand slängde jag ett getöga på pockethyllan och fick med mig tre böcker hem. Jag kan betrakta dem som plantor också. Just nu ligger de nästan som frö och väntar på utveckla sig till läsupplevelser.
Och så kostade de lika mycket som penséerna.

Jag ringer hem och stämmer av läxläget med Guldgossen. Han inrapporterar engelska verb och en ny franskaläxan.
-Men franskan är lätt. Vi ska bara alfabatera vårt namn.

Jag hade planerat att simma i går kväll. Förundersökningsledaren har fortfarande ont av sitt spräckta revben sedan han plurrade för några veckor sedan, och det innebär att han inte kan spela innebandy på tisdagarna som han annars brukar.

Jag har sett fram emot att få prova mina nya, dyra simglasögon ända sedan jag köpte dem.

Men det blev ingen simtur i går. I stället tog jag med mig lilla Svalan och hennes kompis Flätan till musikskolans prova-på-kväll.
Flickorna fick liv i både fioler, cellos, pianon, klarinetter, trumpeter, tromboner, tvärflöjtar, gitarrer, fagotter, oboer och diverse slagverk.

När kvällen var över hade båda flickorna sina önskelistor klara. Men vad var det de konstiga instrumenten hette nu igen?
Flätan berättade för sin mamma:
-Jag har bestämt mig för att spela flarigott… jag menar klarigott… eller… vad hette det nu igen Zäta?

Flätan vill spela:
1. Klarinette
2. Fagott
3. Tvärflöjt
4. Cello

Lilla Svalan önskar:
1. Fiol
2. Trombon
3. Tvärflöjt

Jag har bara en stilla undran. Hur gick det med mina önskningar då? Vad är det för fel på piano och gitarr?

Nackspärren håller på att ge med sig. Jag körde lite värme på nacken i morses också och nu känns det bättre.

Någon som däremot inte mår så bra är min bil. Han lider av grava underredesproblem. Det är något som skramlar och väsnas och i går fick jag se att avgasröret hängde lite på sniskan.

Förundersökningsledaren ska ta sig en titt i kväll. Jag har kört irriterande sakta till jobbet i dag. Mina medtrafikanter var nog till och med mer frustrerade än jag.

Jag vaknade med nackspärr i går morse. Nu är jag mer högervriden än rekommenderat. Visserligen har spärren släppt en aning i dag men jag kan inte luta huvudet åt vänster.

Jag var sugen på att ta med mig en av mina vetekuddar till jobbet och värma i micron. Mina vetekuddar har jag sydd själv av gamla lakan, och fyllt med ris. När man micrar dem luktar de äcklig gammal gröt. Chefen är inte särskilt förtjust i den lukten så jag lämnade vetekudden hemma efter moget övervägande. Nu ångrar jag mig lite. Det skulle sitta fint med lite värme på nacken.

Nu är jag framme på jobbet. Solen lyser redan för fulla muggar men det känns inte det minsta vårlikt ute. En isande vind jobbar mot solen för att cementera fast nattens snö och har förvandlat gatorna till rena rutschkanor.

Om bara vinden kunde stilla sig så skulle solen snabbt få övertaget och jag kan återgå till att rapportera in vårtecken igen.

Plötsligt har hela familjen Zäta förvandlats till inbitna Villafans.

I går kväll spelade Lidköpings bandylag sin fjärde semifinalmatch borta mot Bollnäs. Eftersom vi inte har mer än skogs-TV fick vi följa matchen via lokaltidningens blogg. Och det var spännande värre.
Bollnäs fick ganska tidigt ett matchstraff och spelade med en spelare mindre på plan. Trots det lyckades de skaffa sig ledning med 2-0. Villa kom igen och kvitterade till 2-2 som hann bli 3-3 innan matchen var över.

Då blev det sudden death. Förundersökningsledaren satt som klistrad vid dataskärmen för att rapportera allt till oss andra. Vi hade redan gått och lagt oss men det var inte tal om att kunna somna innan matchen var avgjord.

Förlängningen blev dock kort. Villas David Karlsson smällde in det avgörande målet efter bara en liten, liten stund. Våra jubel möttes i allrummet utanför sovrummen.
Nu blir det SM-final mot Sandviken.

Jag tippar en enkel seger för Sandviken. Men lita inte på mig. Jag var övertygad om att Villa skulle förlora gårdagskvällens match också.

I går var vi ute en stund på vägarna. Bland annat passerade vi Dafgårds i Källby på jakt efter ett trevligt och naturskönt ställe att intaga lunchen på.
I de välgrusade dikeskanterna utanför Dagfårds utlastningsportar såg jag…

18… Tussilago. Jo, jag har hört talas om andra som redan sett de små gula solarna och jag har till och med fått dem rapporterade för mig i lokaltidningen, men det här var första gången i år som jag såg detta vårtecken med egna ögon.

19. I natt har det dessutom snöat igen. Det är andra gången det snöar på lärkan. Ska man tro talesättet är det alltså bara en omgång snö kvar innan våren verkligen får fäste häromkring.
Nattens snö var av det snällare slaget. Det ligger bara ett flortunt täcke över gräs och tak. Så fort solen går upp kommer det smälta ner och vattna allt grönt som ligger och sover under jorden.

Det här är inlägg nummer 4000.

Jag har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det blir 1500 dagar om jag räknar rätt.
Vilket innebär att jag skrivit två och två tredjedels inlägg om dagen i snitt.

Här vore det på sin plats att utfästa garantier om att fortsätta blogga i ytterligare fyra år, eller att sluta på studs.
Men ni får ingedera. Jag fortsätter så länge jag har lust. Har du tröttnat på att läsa så hyser jag förståelse. Jag är säkert, åtminstone under stundom tillbaka i samma gamla hjulspår. En människa utvecklas förmodligen under hela livet, men det går olika fort på olika områden och inom vissa handlar det säkert mer om degenerering än utveckling.

Jag ämnar inte lägga ner tid på att utröna inom vilka områden jag strävar frammåt och var jag har mina allt svagare sidor. En av mina svagheter är nämligen bristen på reflektion.

Jag nöjer mig med att konstatera att 4000 blogginlägg är en ganska ansenlig mängd och att det kommer bli åtminstone några till innan jag slutar.

Förundersökningsledaren visar stolt upp resultatet efter att ha ägnat nästan hela dagen åt att städa i garage, förråd och tvättstuga.

Jag ser nästan ingen skillnad.

I dag har lilla Svalan och jag varit på stan.

Först kikade vi in på Lidens och tittade på de nya krokodilerna och flodhästarna. Jag råkade få se en fantastiskt fin gjutjärnsställning också, som jag skulle vilja ha i trädgården. Den var stor som ett lusthus och det fick plats små stolar och ett cafébord där inne. Skapelsen saknade dock prislapp, vilket var synd för nu kan jag inte sluta drömma om den.
På Lidens visade lilla Svalan upp blå orkidéer. Det såg så konstgjorda och märkliga ut att jag faktiskt tyckte de var fula. Vi kikade lite på köttätande växter också, och något slags låga buskar som drar ihop bladet om man rör dem.

Efter Lidens for vi fram på stan och gick först till Second Hand. Jag tittade på tavlor och letade efter en piedestal. Jag hittade ingenting av detta men råkade köpa två böcker om lilla Svalan fyndade en present till sin farfar.

På torget köpte jag regnkläder till äldste Italienkusinen och ett par tunnavantar till lilla Svalan. Vi hittade fina rosor till svärfar och så vädrade vi färska munkar som vi slängde i oss som fika.

Målet för resan var egentligen att göra av med presentkort på H&M.
Lilla Svalan hade spanat in ett par byxor och en klänning som hon gärna ville ha. Vi hittade bra storlekar, stod i lång kö till provhytterna och när sedan köpet var klart åkte vi hem.

I eftermiddag ska jag nog hjälpa Förundersökningsledaren att röja lite. Han är så redig med det där. Jag får mest ångest när ord som “städa”, “slänga” och “sortera” kommer på tal.

Villa vann! Och Förundersökningsledaren, Guldgossen och lilla Svalan var där och såg den spännande matchen.

Själv låg jag hemma i soffan och halvslumrade med lilla Svalans kudde och täcke som sällskap. Jag sappade friskt mellan “The Voice”, “På minuten” och lite andra program. Jag vaknade till ordentligt i tid för att höra att Villa slagit Bollnäs med 6-2 i den tredje semifinalmatchen.

Det börjar med att lilla Svalan visar upp Flammy.(Bilden har jag hämtat från en brandmans blogg.)

Och här är föredragen inklusive de bilder lilla Svalan visat:

“Det här är Flammy. Han är viktig för mig för han får mig att minnas
när min familj åkte Dalslands Kanal.

Det var för fyra år sen, alltså 2008.

Först ska jag visa lite bilder från Dalslands Kanal.

Dalslands Kanal är 25 mil lång och har 31 slussar.
Redan i den första slussen trillade Guldgossen i sjön.
På ett hemskt sätt.
Han trillade i baklänges precis vid motorn och fastnade i stegen med huvudet
under vattnet.
När det hände höll pappa på att betala bensin och mamma var en bit bort så det
var bara jag i båten. Men mamma märkte vad som hände ganska snabbt och kom
springande.
Guldgossen kom upp och blev snabbt pigg igen.
Jag var mer ledsen än Guldgossen, för jag blev så rädd.

Kanalen byggdes i mitten av 1800-talet och tog bara fyra år att
bygga. För oss tog det tio dagar att åka fram och tillbaka.

Det är lite spännande att slussa.
Först kör man in i slussen och porten stängs.
Sen släpper de in massa vatten. (På bilden syns Förundersökningsledarens systers man. Han och hans fru var med oss en bra bit av vägen. I de först slussarna var jag mycket tacksam över detta för jag tyckte det var minst lika spännande som lilla Svalan.)

Det gäller att hålla bra i repen, annars kanske det går som med Titanic.

Men det är inte alla slussar så är så spännande.
Vi kom till en sluss som heter Lugnets sluss.
Det var en gubbe där som sa:
-Välkomna till Lugnets sluss. Här händer det inget!
Att han sa det berodde på att vattennivån inte ändrade sig någonting i den
slussen.

På den här bilden står jag, Guldgossen och min ingifte farbror.
Vi står på en slussport. På porten kan man gå över kanalen om man behöver. Och
det behövde vi, bara för att vi skulle ta ett kort.

Vår båt är en Uttern. Den är 6 meter lång och heter Amadeus. I båten
kan man både laga mat och sova.

På den här bilden har jag precis vaknat.
Det är lite kallt på nätterna ibland, så vi brukar sova i superunderställ.

Mössa kan också vara bra att ha. Men inte bara när man sover, utan
också på dagtid.

Jag och Guldgossen spelade väldigt mycket spel.

Det här är också ett roligt spel. GOLF!
Fast jag var inte så duktig. Men det var roligt.

Vi kom till en ö som vi kallade Bäverön. Och där såg vi konstigt nog…
… en bäver!
Bäverön var en perfekt ö för att äta lördagsgodis på. Tyvärr har jag ingen bild
på det, men ni hade ändå bara blivit så sugna…

Det mest berömda stället på Dalslands Kanal är akvedukten i Håverud.
En akvedukt är en bro för båtar.
Kanalbåtarna är byggda så stora som möjligt, så det är trångt för dem i
slussarna och i akvedukten.

Strax innan vi skulle åka hem letade vi reda på helvetesgapet. Det var där man spelade in scenen där Ronja Rövardotter hoppar över
helvetesgapet, om ni minns från filmen. Pappa ville gärna hoppa över
helvetesgapet men det fick han inte för mamma. Sen gjorde han det ändå, men det
har vi inte berättat för mamma än.

Dagen innan vi skulle åka över Vänern hem till Kållandsö, så
passerade vi en sluss med en jättegammal slussvakt. Han var drygt 80 år.
Han varnade oss för ett grund.
Kan ni gissa vad som hände sista dagen på Dalslands Kanal?
Japp – vi gick på grundet som vi blivit förvarnade om.

Mamma satt i fram på båten och skrev i sin dagbok.
Solen sken och allt var frid och fröjd – tills – bom, krasch, bang!
Vi gick på grund.

Jag skrek! Mamma hade tur som inte flög av båten.
Inte av mitt skrik alltså – utan för att vi körde så stenhårt på grundet. Hela
båten låg på grundet, utom motorn.
Det var bara den som hängde utanför.
Mamma och pappa hoppade genast i vattnet och försökte putta båten för att vi
skulle lossna.
Men det funkade inte.

Vi ringde sjöräddningen men de kunde inte komma och hjälpa oss
eftersom vi inte var i Vänern.
Då ringde vi till brandkåren. Brandkåren berättade att de inte hjälper båtar
som gått på grund för det ska sjöräddningen göra.
Då sa pappa att han hade två barn i båten och då sa brandkåren:
-Jaha! Har ni barn ombord! Då kommer vi naturligtvis och hjälper till.

Medan vi väntade på brandkåren satt jag, Guldgossen och mamma och spelade
spel. Under tiden försvann solen och ersatts av det härliga vädret – spöregn!
När brandkåren kom fick jag, mamma och Guldgossen åka i en liten gummibåt in till
stranden och sätta oss och vänta i en brandbil. Brandbilsmannen bjöd oss på
lakrits som vi spottade ut genom fönstret. (Det gjorde vi faktiskt alla tre. Vi försökte passa på när inte brandmannen såg…)
Pappa stannade kvar i båten och fick hjälp av brandmännen att dra loss båten
från grundet.
De hade till och med dykare med sig som kollade att Amadeus inte gått hål.

Flammy delas ut till alla barn som varit med om något spännande
tillsammans med brandkåren. Tyvärr fick inte mamma och pappa något gossedjur.

Trots allt det hemska som hände sista dagen på vår resa – så var jag så här
glad.

Och nu är jag glad igen – för i sommar ska vi åka Dalslands Kanal
igen.

På fredag ska vi gå på bandy. Vi har inte riktigt bestämt vilka “vi” är än men vi har i alla fall tre biljetter. I min tankevärld var det antingen Förundersökningsledaren, jag och Guldgossen som skulle gå, eller Förundersökningsledaren, Guldgossen och lilla Svalan. Eller kanske Guldgossen och en kompis till honom tillsammans med Förundersökningsledaren.
Minsta gemensamma nämnaren för alla alternativen är i alla fall Förundersökningsledaren och Guldgossen.

Lidköpings bandylag Villa spelar på hemmaplan mot Bollnärs. Det är semifinal.
I bästa fall blir det en spännande match och en rolig upplevelse för den manliga delen av familjen, och vem det än blir som följer med.
I värsta fall är det Villas sista match för säsongen.
Snygg-kollegans granne brukar säga (på tal om vårtecken):
-Det är inte vår förrän Villa har åkt ut i bandyn!

Vid middagen i dag frågade Förundersökningsledaren om Guldgossen ville följa med honom på bandy. Det nekande svaret förvånade oss en smula.
-Men varför vill du inte det. Det blir säkert jättekul!
-Jag har redan varit på bandy en gång.
-Har du det? När var det då?
-Det var för länge sen. Med min kompis Djurvän och hans pappa.
-Men var inte det kul då?
-Nej, för det var utomhus. Och jag fastnade med tungan under en bänk och missade halva matchen.

I dag har lilla Svalan hållit sitt första föredrag i skolan. Uppdragen var att ta med sig någonting hemifrån att visa upp och prata kring. Det skulle vara något med stor betydelse för föredragshållaren. Tidsramen för föredraget var satt till en kvart.

Lilla Svalan tog med sig Flammy. Det är en gosig apa som hon fick av brandkåren när vi gick på grund i Dalslands Kanal för fyra år sedan.

Lilla Svalans föredrag var ganska genomarbetat. Efter att hon väl bestämt sig för ämnet har hon gått igenom gamla bilder, valt ut lagom många och sedan dikterat sin föreläsning för mig. Jag har skrivit ner den och sedan har hon övat, rättat till sådant som inte låtit riktigt rätt, lagt till lite fakta om kanalen, övat igen och även hållit föredraget på prov för mig, med bildvisning och allt. Vi klockade det till 12 ½ minut och var överens om att det var rimligt.

Eftersom jag är en stolt moder kommer jag strax lägga upp lilla Svalans föredrag här på bloggen.

Genomförandet blev enligt min dotter en succé. Hon fick till och med applåder.
Jag frågade inte om alla elever får applåder.
En förälders viktigaste uppgift är att förse sin avkomma med tillräckligt mycket självförtroende för att den ska klara sig på egna ben en vacker dag.

För att motverka min sura trötthet och trötta surhet har jag samlat på mig ytterligare några vårtecken.

13. Lilla Svalan vill åka inlines. Det är bara lite grus kvar på gatorna (kommunens folk har inte kommit så långt med sopmaskinerna som till perifera Lidköping än) och dessutom finns det ju skydd.

14. När jag kom hem från jobbet möttes jag av lilla Svalan som tagit ut hinken med gatkritor och skrev mattetal på plattsättningen utanför huset. På fötterna hade hon sina nya turkosa basketkängor (jag vet att skorna heter något annat nu för tiden, men jag kommer inte ihåg vad).

15. Förundersökningsledaren har dammat av kolgrillen och grillar i trädgården (trots att han inte har tid att äta maten efteråt).

16. Middagen intogs för första gången i år i uterummet, som lyckats komma upp i samma temperatur som köket. (Och här syftar jag alltså på uterummet, inte maten. Middagen var, trots undermålig grillning, en aning varmare.)

17. Jag har upptäckt att jag behöver vattna växterna som stått på undantag i uterummet. Har jag tur är inte alla döda.

I morse trodde jag att det här skulle bli en riktigt bra dag. Solen sken, huvudvärken var borta och jag kände mig inte alls så trött och sur som jag gjort de senaste dagarna.

Men jag hade fel på min intuition. Det här har inte alls varit en bra dag.
Jag har presterat dåligt på jobbet och nu när jag kommit hem är jag trött, sur och har huvudvärken hovrande mellan hjärnhalvorna igen.

Dessutom har Förundersökningsledaren drabbats av den allmänna våryran och letat fram kolgrillen för att grilla några biffiga kotletter. Till detta har han serverat kokt potatis och brunsås.
Hur smart är det att laga långsam-mat när man har bråttom? Kvart i sex skulle Guldgossen och Förundersökningsledaren ge sig iväg till Royal respektive bildvisning i kyrkan.

Tjugo i sex satte vi oss till bords.

Nu har familjens gossar gett sig iväg medan lilla Svalan och jag försökt få i oss det halvråa köttet. Hur kan fläskkotletter bli så sega och trådiga fastän de inte är det minsta överstekta?

I kväll ska jag röja efter Förundersökningsledarens framfart i köket, vattna lite blommor, kolla igenom lilla Svalans matteläxa, hänga upp tvätt och sedan stryka framför “Sveriges Mästerkock”.

Och jag tänker vara sur och trött hela tiden.

Jag har verkligen snöat in på vårtecknen nu.
Under lunchen tog jag en snabb promenad till torget för att kanske fynda lite. Eftersom jag inte har något inbokat på lördag så var jag lite var sugen på köpa blommor och göra ett arrangemang utanför entrédörren.
Väl framme på torget gick all köplust över. Det var så gott att bara vända ansiktet mot solen en stund.

På väg tillbaka till jobbet fick jag syn på fetaste vårtecknet hittills:

12. En nässelfjäril fladdrade på vinterstela vingar precis utanför Kaffestugan. Det var så mycket hopp invävt i dess slumpmässiga rörelsemönster att jag blev alldeles våryrslig.

Vårtecknen fortsätter att uppvakta mig och sprida glädje.

9. I går eftermiddag så jag en liten snödroppe titta fram även i den andra entrérabatten.

10. I måndags var det lika varmt (14 grader) som en ordinär skandinavisk sommardag.

11. När solen skiner på fönstren så ser man att de behöver tvättas. Så synd att jag inte har något inbokat på lördag…

När jag kom hem efter jobbet i går gick jag en runda i trädgården. Inspirerad av mitt nya bloggtema var jag på jakt efter något litet grönt. Och jag blev inte besviken.

4. En ensam liten snödroppe vippade gracefullt med sitt vita huvud i ena entrérabatten.

5. De mörklila irisarna har börjat sticka upp sina tunna, smala, mörkgröna spjut i surjordsrabatten.

6. Utanför det långsmala fönstret på husgaveln har påskliljorna redan skickat upp några försiktiga trevare med svällande saftigt gröna blad.

7. Under bigarråträdet tävlar krokusbladen om att få plats i solen.

Ytterligare ett vårtecken kan jag bjuda på, från i söndags.

8. Då grillade vi nämligen korv över öppen eld på barnatäljda pinnar. En del var så korta att de fick mata elden i stället för att göra tjänst som korvspett.

I min nya serie (som började precis just nu och som kanske inte får någon fortsättning) “Vårtecken” kan jag i dag inrapportera följande:

1. När jag for till jobbet dammade det som ökenstormen i Mission Impossible 3. Det var kommunens gata-park-avdelning som var ute på vägarna och sopade upp gruset.

2. I min trädgård blommar julrosen med vackra vita blommor. (Däremot syns varken krokusar eller snödroppar till. Jag har dock sett dem hemma hos andra.)

3. I dag har jag bytt jacka från tjocka vinterjackan till en lite lättare (fast den väger mer) vårjacka. Den är skönt militärgrågrön. (Ska jag vara helt ärlig så är det en militärjacka som jag köpt billigt på Ö&B en gång för länge sedan. Den luktar fortfarande krutrök och gjyttjepölar och känns väldigt mycket Zäta.

Man kan säga mycket om Melodifestivalen. Man kan älska eller hata, man kan tycka det är ett spektakel, man kan strunta i att titta, man kan följa och läsa allt. Men de allra flesta har ändå en åsikt.

Jag tycker att Christer Björkman med god hjälp av svenska folket, lyckades skrapa ihop ett ganska blandad och intressant startfält i går. Det var inga fatala misstag och alla som var med hade gjort sig förtjänta av det på ett eller annat sätt.

För att krydda kvällen lite hade jag satt ihop ett litet poängschema där vi som tittade kunde bedöma de tävlande utifrån olika kategorier. Med hänsyn till barnen strök vi några spalter och satte sedan våra poäng utifrån:
Sångröst
Melodi
Dans
Kläder
Utstrålning/Inlevelse
Scenshow
Helhet

Poängskalan gick från 1-10 i varje kategori.

På mitt papper fick Lisa Miskovsky och Loreen full pott för sångröst. Molly Sandén kom inte långt efter med en stark 9. Torsten Flink sjöng sämst.

Bäst melodi tyckte jag Loreen hade och Molly Sandéns låt kom på andra plats medan Davids Lindgren och Lisa Miskovsky delade tredjeplatsen. Duracellkaninerna Top Cats med sin tjatig “Babydoll” föll mig minst på läppen.

Danny Saucedo och Loreen hade bäst danser och David Lindgren kom inte långt efter. Torsten Flink, Top Cats och Molly Sandén dansade inte alls och fick därför förnedrande ettor (som om de skulle bry sig) i mitt protokoll.

Jag gillade Dannys och Loreens kläder bäst och Ulrik Munters sämst. Varför hade gossen skippat skjortan? Nu såg han inte längre ut som den “soldier” han sjöng om, utan snarare en underbetald toyboy.

Det var många som fick en tia för sin utstrålning och inlevelse. Både David Lindgren, Lisa Miskovsky, Loreen, Molly Sandén och Danny Saucedo fick högsta poäng. Sämst var i mina ögon återigen Top Cats som bara hade en enda växel i sitt framträdande och dessutom klistrat på sig var sina maniska léenden som skulle skrämma slag på mig om jag mötte dem en mörk natt.

Bäst scenshow bjöd Loreen och Danny på och jag tyckte också att det var de som jobbat mest med sina framträdanden, för att få allt att stämma och förmedla precis rätta känslan.

Redan innan jag summerat alla poäng visste jag att Loreen skulle stå som min klara favorit till segern. Hon fick dessutom full pott – 10:or rakt över.
Danny lyckades klämma in sig på en andra plats trots att jag bara gav honom en 3a för hans dåliga och ruggigt sura sångröst.
På tredje plats kom David Lindgren. Men sett till helheten tyckte jag att han och Molly Sandén skulle delat andraplatsen.
På fjärde plats hamnade Lisa Miskovsky även om jag egentligen tyckte att Dead by April var bättre.
På femte plats kom Molly Sandén.
På sjätteplats Björn Ranelid. Hans nummer fick höga poäng i kategorierna sångröst (för där bedömde jag sångrösten på tjejen som sjöng och hon gjorde det verkligen med bravur) och kläder.
På sjundeplatsen återfanns Ulrik Munters “Soldier”, på åttonde plats Dead by April, på niode Top Cats och allra sämst poäng fick Torsten Flink trots att han fått sig en nia i kategorin utstålning/inlevelse.

Jag ryser fortfarande, bara jag tänker på Lorrens “Euphoria”. Hon sjunger så fantastiskt bra. Behärskar fullständigt att gå från de låga, dova, lite mystiska tonerna till de klart kvillrande höjderna.
Hennes chanser i Europa vågar jag inte sia om. Men det har egentligen ingen betydelse. Jag tyckte det var viktigt att hon vann helt enkelt för att hon skulle få förstå att hon är bäst. Hon ser ut som en liten fågelunge med sina magra axlar uppe vid öronen och ändå kan hon leverera en sådan röst och ett sådant uttryck.

Det här känns bra! Avslappnande och fint!

Vi städade huset i torsdags. I går ägnade jag kvällen åt att rita.
I dag har vi städat ur gamla skor. Det blev två fulla kassar.
Nu ska jag sy på lapptäcket, sedan väntar lunch, en sväng på Willys och till kvällen vankas trevligt umgänge framför melodifestivalen.

Update:
Det blev inget med det där med att sy på lapptäcket. I stället gick hela familjen igenom sina respektive möss- och vantlådor. Vi har varsin sådan låda i en garderob i grovingången.
Och efter mössor, vantar, halsdukar, kepsar och tjocka sockor gav vi oss på urväxta jackor.

Nu, strax efter lunch, står ytterligare två kassar med avvarade persedlar och väntar på vidare transport till Second Hand.

Förundersökningsledaren hade inte riktigt samma uppfattning om hur internationella kvinnodagar bör firas som min chef.

När jag kom hem efter en lång stressig dag (förutom den där halvtimman med frukosten i morse) som förutom jobb även inneburit en tiominuters middag där hemma och att skjutsa lilla Svalan plus två barn till, till Royal i flygande fläng, mötte mig Förundersökningsledaren med de uppskattande orden:
-I dag ska vi städa ordentligt!

Jag hatar att städa. Det är det värsta jag vet. Jag blir alltid på dåligt humör (och det blir inte bättre av att jag också har kryddat tillvaron med lite pms) och sur som ättika.

Förundersökningsledaren gjorde dock jämställdhetstanken bakom internationella kvinnodagen rättvisa genom att själv dammsuga och våttorka golven medan jag tog hand om toaletterna och dammade.

Nu ser huset bättre ut än på länge, i alla fall golven och toaletterna…

Internationella kvinnodagen!

På väg till jobbet i morses frågade P4 Skaraborg hur vi kvinnor gör för att sätta lite guldkant på just den här dagen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det väl borde vara männen som anstränger sig lite extra för att fögylla sina kvinnors dag.

Här på jobbet har i alla fall männen fattat galoppen.
När jag anländer till min plats ligger en påse Ahlgrens bilar och väntar på tangentbordet, och när jag dragit igång datorn möter mig en fantastiskt bild på administrationskontorets välbygda gossar med bara överkroppar och svällande muskler, allt för att vi kvinns ska ha något att vila ögonen på medan vi ringer.

Om något minut ska jag gå ut i köket, där chefen dukat upp frukost till sina kvinliga anställda. Jag skulle tro att de få karlar som jobbar här också kan få sig en macka om de vill.

Hoppas att alla kvinns som läser det här får en lika bra dag som jag verkar få!

I dag är jag trött, och snuvig. Och så tycker jag synd om mig själv. Jag vill ligga kvar i sängen och mysa med en bok. Inte stå i köket och skära till mina grönsaker samtidigt som jag ropar upp till lilla Svalan på övervåningen med uppmaningar om att skynda sig.

Men rosenroten har inte kickat in än. Jag förväntar mig att vara fit for fight lagom tills jag kommer fram till jobbet, eller möjligen lite senare.

Om jag inte minns helt fel påstod jag för en vecka sedan, att jag aldrig mer skulle simma en tisdagskväll.

I dag var jag och simmade igen.
Det var inte så farligt mycket folk i bassängen i kväll men tillräckligt för att jag skulle hinna bli irriterad på de som var i vägen. Efter bara en liten stund fick jag dessutom en fånig krampartad värk i det riktiga simbenet (vänstern) och jag tror att det sinkade mig en aning.
Jag låg ändå bra till för att klara mina 2000 meter på en timma. När jag såg hur nära jag var inför de sista 500 meterna ökade jag tempot… och det var väl det som var felet. I stället för lugna, fina, långa simtag så blev det mer plask och skvätt och när jag äntligen var klar hade det gått 63 minuter.

Jag som hade fantiserat ihop så storvulna planer om hur jag skulle gå vidare när jag klarat mitt mål. Nästa steg skulle vara att öka längden till 3000 meter. Och när jag kände mig stabil på den sträckan skulle jag försöka klara den på tid. Först 1.45 och så småningom 1.40.

I stället för att gå framåt har jag nu backat några steg.
Och nästa vecka är det menstider så det dröjer innan jag kan försöka igen.

Jag var väldigt trött i går kväll.

När Familjen Annorlunda var slut nattade jag barnen lite hjälpligt och dök sedan ner mellan lakanen. Det tog inte många andetag förrän jag sov djupt.

Halv tio väcktes jag av lilla Svalan:
-Mamma, vi kan inte sova!
-Varför inte det då? undrade jag yrvaket.
-Du snarkar för högt!

I helgen har familjen Zäta varit i Göteborg. Förundersökningsledaren fick ett fint erbjudande om hotellövernattning och bokade redan i advent.

Förutom hotellnatt och frukostlyx har vi även hunnit med att träffa några av Förundersökningsledarens syskon och så har vi varit på museum. Först naturhistoriska och sen sjöfartsmuseét. Det sistnämda var en hit på grund av fartygssimulatorn på tredje våningen.

Det var inte lika hit-likt när hotellet ville ha dubbelt betalt av oss när vi checkade ut. Det pris vi fick när vi bokade via nätet inkluderade tydligen inte tillägget för barnens sovplatser, trots att vi fyllt i alla uppgifter rätt.
Både Förundersökningsledaren och jag surnade dock till på receptionisten, som fick ge sig efter lite dividerande och uppringande av chef.

När vi lämnade hotellet önskade oss receptionisten en trevlig fortsättning på dagen, och det fick vi trots att hon först gjort sitt bästa för att förpesta den.

Jag har haft jätteont i vänsterskinkan hela helgen. Träningsvärk kallas det.
Jag hade räknat med att ha ont i höger arm, men var inte ett dugg beredd på skinksmärtan. Det är knappt att jag velat sitta.

Nästa gång jag bowlar ska jag inte anstränga mig fullt så mycket för att se snygg och snitsig ut.

I dag har vi haft konferens på Lumber och Karle i Kvänum. Vi avslutade dagen med bowling. Jag var näst bäst av tjejerna.

Har jag nämnt att jag absolut inte är någon tävlingsmänniska!

Guldgossen sitter med tunga ögonlock vid frukostbordet:
GG: -Jag känner att jag nog läste lite länge i går kväll.
Jag: -Är du trött?
GG (förnärmat): -Jag la ingen prutt!

En kille på jobbet har börjat framföra åsikten att jag bör klippa mig igen. Han gillade min förra, korta frisyr. Den som Falunsystern så förtjänstfullt trollade fram förra påsken.

I onsdags kväll träffade jag Falunsystern och framförde önskan om en liten klippning.
Då fick Förundersökningsledaren mål i mun. (Inte för att han inte har det annars också…) Det vore ytterst behjärtansvärt om jag undvek att se likadan ut som sist det begav sig. Han hade verkligen vantrivts med den frisyren. Jag såg så annorlunda, och kanske till och med… inte klok ut. Själv trivdes jag ypperligt med det korta, och mödernet hade inte heller något att invända.

I går kväll plockade Falunsystern fram saxen. Och eftersom Förundersökningsledaren är den som som ser mig mest (näst efter mina arbetskamrater, men även om jag tycker om dem så älskar jag dem inte på samma sätt som jag gör med Förundersökningsledaren) så gick vi på hans linje.
Nu är håret cirka fyra-fem centimeter kortare. Jag är inte ens säker på att mina arbetskamrater kommer märka någon skillnad.

Nu har jag fått träffa unge herr Falunkorven och hans föräldrar samt mina egna föräldrar två kvällar i rad.
Det har sannerligen gjort mig gott.

Falunkorvens hjärtinnerliga skratt och varma leende har fyllt på hela mig med må-bra-endorfiner. Tänk att det kan finnas så mycket härlig glädje i en så liten kläpp.

Förundersökningsledaren plurrade under söndagens skridskotur. Uppmärksamheten falerade under ett trevligt samtal och plötsligt låg både Förundersökningsledaren och hans närmaste sällskap i en liten vak. Den var inte större än att de både precis fick plats.

Men ingen fara skedd. Förundersökningsledaren, liksom hans olycksbroder, flöt som korkar med ryggsäckarnas hjälp och blev inte blöta till mer än strax över midjan. Ett snabbt ombyte senare så var de torra och varma igen.

Det Förundersökningsledaren inte upptäckte i söndags var dock att han förmodligen slog i ett revben i iskanten. Det började göra lite ont i tisdags, blev värre i går och i natt har han haft riktigt ont.

Det blev ingen simning i måndags. Planeringsträffen inför ett familjeläger med församlingen tog för lång tid.

Jag simmade i går i stället. 2000 meter på 61 minuter. Samma tid som förra gången. Jag erkänner att jag inte allt för tystlåtet undslapp mig ett: “Eländes!” när jag klev upp ur bassängen.

Men det var skönt att simma. Jag har varit väldigt stressad de senaste dagarna och nu kunde jag låta den inre stressen förvandlas till fysisk energi och få naturligt utlopp. Jag kände mig riktigt nöjd när jag stod i duschen efteråt.

Fast jag ska försöka undvika att simma på tisdagar i fortsättningen. På tisdagar är det nämligen enbart motionssim i hela bassängen.
Föreställ dig en hel bassäng full av förvirrade människor som inte har de vanliga avspärrande banavskiljarna att hålla sig inom, och som därför simmar lite hur som haver. Det är svårt att kryssa sig fram och att ständigt se upp för mötande trafik.
Och som om inte det vore nog så ökar badhuspersonalen svårighetsgraden ytterligare genom att släcka ner i lokalen och klämma på med starka strålkastare under ytan.
Jag blev ideligen bländad och hade verkligen svårt att se mina medtrafikanter.

Det började inte så lyckat. En kraftig herre råkade smeka mig på rumpan – två gånger, och sedan dischade han till mitt ben. Jag hämnades ofrivilligt genom att sparka honom på armarna. Liknande incidenter uppstod även längre fram men ingen lika närgången i alla fall.

Jag provade att crawla en längd. När man inte har tekniken är det hur jobbigt som helt. Jag vet inte alls hur man gör. Någon gång i framtiden kanske jag ska lära mig.

Jobb

Planeringsträff inför kommande familjehelg.

Eventuell simning.

Det är dagens schema.

Innan jag läste “Huvudjägarna“, som jag läste innan jag läste “Död Zon“, som jag läste innan jag läste “Då dagboken dog“, läste jag “Frukta inte” av Anne Holt.

Anne Holt är en författare som lägger ner både hantverksskicklighet och kärlek på att måla upp sina huvudpersoner. Ingenting är enkelt eller stereotypt.

Jag gillar också hur berättelsen får ha sin gång, utan att forceras eller hastas igenom.
Att sedan hela boken känns mörk och dyster tror jag är ett medvetet grepp från Holt. Det ger mig en grå och murrig efterklang som inte är så rolig men det är ett pris jag är villig att betala för att få läsa en bok som känns gedigen och genomarbetad.

Innan jag läste “Då dagboken dog“, läste jag Stephen Kings “Död Zon” och innan dess läste jag Jo Nesbö´s “Huvudjägarna”.

Huvudjägarna var fartfylld och bitvis spännande. Men jag ogillade att författaren lagt in flera komiska inslag som förtog känslan av thriller.

Jag har hört mycket gott om Jo Nesbö och hade sett fram emot att läsa boken, men jag blev en aning besviken.

I morse läste jag ut Björn Hellbergs bok “Då dagboken dog”.
Jag har läst några av Hellbergs böcker tidigare och inte riktigt fastnat för hans författarstil. Den är trevlig och lättsam trots att den behandlar mord, men både historierna och miljö- och personbeskrivningarna känns för grunda för att ge en gedigen läsupplevelse.

Det var samma sak med “Då dagboken dog”. Det kunde ha blivit en spännande berättelse. Hellberg kunde ha målat upp en mångfacetterad bild av en psykopatisk mördare, men nej. Det blir bara en trevlig anekdot av det hela. Boken är bara 264 sidor lång och har säkert sin publik bland de som önskar snabb och lättsam förströelse, men jag är nog för luttrad och läsvan för att nöja mig med så lite.

Här händer det grejer!

Nu har jag även kantskurit täcket. Det är ett av de mest spännande och läskiga momenten.

Härnäst: runda av hörnen för att lättare kunna sy på kantbandet. Det är ett nytt grepp jag tänkte testa. Har inte gjort det tidigare, mer än på ett bäbisfilt.

Färdigquiltat:Det blev diagonala sömmar över lapparna. Det hade jag inte tänkt från början eftersom det är svårare och kräver att man håller tungan rätt i munnen. Som synes har jag inte lyckats överallt.
Ibland blir det fel trots att man följer en väl synlig kant, eller “dal” som jag tror det heter på lapptäcksspråket.Hörnen blev i alla fall rätt bra.
För att få till avstånden mellan sömmarna kan man använda sig av en särskild mätsticka som följer med den övermatade pressarfoten men här har jag helt enkelt följt pressarfotskanten och satsat på täta sömmar.Så här ser baksidan ut.Ett hörn.Baksidan med sina mönstersömmar.Så här ska det INTE se ut. Ett fult veck har smygit sig in trots att jag borstat lagren på plats, säkerhetsnålat så noga och använt mig av en övermatande pressarfot när jag quiltat samman de olika lagren.Fler förfulande veck.Och ytterligare ett.

När jag kantskär använder jag samma underlägg, linjal och rollerkniv som när jag skär till lapparna. Det blir betydligt snyggar än att bara klippa till baksidan och mellanlägget med ledning av ovansidan.Det är ju inte säkert att den yttersta kanten fortfarande är rak efter allt quiltande täcket utsatts för.Nu är i alla fall kanten så rak den kan bli.
Även baksidan ser hôfslig ut.
Här kommer lite bilder på hur jag rundat hörnen också.Med hjälp av en lagom stor assiett och en lagom svart bläckpenna har jag skapat lagom runda hörn.Det var faktiskt en aning svårare att klippa till hörnen än jag trodde. Jag hoppas jag får igen det när jag ska sy fast kantbandet.

Lapptäcket är färdigquiltat och jag har klått Guldgossen i von Ankas affärer. Dessutom har Förundersökningsledaren svängt ihop en enkel men god lunch på rester i kylen och jag har ätit en tre år gammal Almondytårta till efterrätt.

Livet är gött att leva!

Står i köket och småäter. Jag har hittat ärtskott. De är spröda och spänstiga och smakar fantastiskt grönt och gott. Jag har tvingat Förundersökningsledaren att smaka men han åt bara en liten tugga och protesterade sen med orden:
-Människan är inte skapad att äta gräs.

Saker jag inte ämnar äta upp är ett marsipanlock med bäst före datum i maj 2009. Portern som gick ut för ett år sedan har jag också hällt ut. Två påsar fläderblommor som aldrig blev saft utan hamnade i frysen i stället, har också fått vandra vidare till komposten och två plastbyttor med gammal Herrman är uthällda i vasken.

Nu är kylskåpet rent och fint och luktar såpa.

Förundersökningsledaren har fått den briljanta idén att spackla och måla bakom kyl och frys. Och när han ändå är i farten så ska han måla bakom spisen också.
Nu har han tagit med sig Guldgossen för en tur på stan i jakt efter nya elgrejer att placera bakom kylskåpet.

Kanske kan jag vända ryggen åt röran i köket och ändå sy några sömmar på lapptäcket.

Planen för dagen var att sy på lapptäcket. Bara. Kanske titta på melodifestivalen också.

Jag hade i alla fall INTE planerat att stå i köket och rensa upp i röran efter ett trasigt kylskåp.

Det är inte så farligt som det låter. Kylskåpet gick sönder redan tidigare i veckan, genom att spruta på kyla för fullt. I går åt vi frusen gurka till tacosen.
Eftersom det är ledig dag i dag har Förundersökningsledaren tagit itu med jobbet att leta reda på felet.

Men först måste kylskåpet tömmas, och även frysen som sitter ihop med kylskåpet. Och vi hittar saker som kan slängas, som kan ätas upp, som kan sparas…

Och varför inte passa på att städa ur kyl och frys när man ändå är igång.

Hej då lapptäcket.

Samtal i bilen i kväll.

Guldgossen: -När ska vi få se någon bild på den nya prinsessan?
Jag: -Jag vet inte. Men det har ju varit en bild där hon sitter i bilbarnstolen på väg hem.
GG: -Ja, men där såg man ju nästan ingenting.
Jag: -Jag ser mer fram emot att få se Falunkorven nästa vecka.
GG: -Men han har du ju sett förut. Fast det var ju länge sen i och för sig. Hur gammal är han nu egentligen.
Jag: -Ungefär ett halvår.
GG: -Det är ganska gammalt.
Jag: -Inte så värst.
GG: -Nej, det klart. Du är ju snart 41. Du har levt lääänge du. Har du inte tröttnat?

Estelle Silivia Ewa Mary

Så heter den lilla sessan som såg dagens ljus i går.

Borde inte Viktoria och Daniel fått tre månader på sig att bestämma namn, precis som alla andra föräldrar?
Och så det här med att statsministern skulle ockulärbesiktiga Estelle i går, för att försäkra sig om att hon inte är en bortbyting. Hur skulle han kunna avgöra det?

Jag har ingenting emot namnen. Jag har inget emot Reinfelt heller, men fy för att vara kunglig. En massa låtsasregler att ha koll på och rätta sig efter. Det låter ungefär som när jag själv lekte prinsessa som liten, men med den skillnaden att jag när som helst kunde sluta leka och återgå till verkligheten.

Jag var egentligen alldeles för trött för att våga mig på några raka sömmar, men jag sydde ändå en stund på lapptäcket i går.

Nu har jag bara sex långa sömmar kvar innan jag kan kantskära hela täcket, skära till och sy ihop kantremsan, vika den, stryka den, nåla fast den, sy fast den utmed hela täcket, ta bort nålarna, vika över den och sy fast den på baksidan för hand.

Jag har mindre än en vecka på mig och den veckan består inte till största delen av sy-tid. Så nej – jag kommer inte hinna klart.

Det var tuffare för lilla Svalan den här gången. Jag tror tandläkaren forcerade förloppet en aning och inte lät varken glömskemedicinen eller bedövningen hinna verka fullt ut.

Och som en omföderska som plötsligt minns hur det var förra gången, och i samma sekund inser att det är för sent att dra sig ur, så stirrade lilla Svalan på mig med skräckslagna ögon och grät. Ja, hon tjöt, eftersom bedövningen förhindrade henne från att formulera sig på sitt vanligtvis så verbala och träffsäkra sätt.

Jag gjorde mitt yttersta för att möta den där blicken, där paniken lurade på botten av det bruna. Möta den med kärlek, förtröstan och lugn.
Det var svårt. Svårt att förmedla något jag inte fullt ut kände och svårt eftersom jag genom att se lilla Svalan i ögonen också tvingades se nålen som trycktes in i tandköttet och beslutsamt hölls kvar.

Har jag nämnt att jag är väldigt stickrädd?

När lilla Svalan skrek som värst kunde jag inte låta bli att tänka på typiska filmscéner där patienten sitter i tandläkarens väntrum och hör hur den som just då får tänderna lagade ylar ut sin smärta. Oftast är det något tarvligt missförstånd med i bilden. Den väntande patienten hör inte det han tror sig höra.

Men den här gången slår jag vad om att lilla Svalan satte skräck i halva väntrummet. Ibland överträffar verkligheten dikten.

Nu är det i alla fall överståndet. Den utdragna tanden har fått göra sällskap med sina föregångare och tandfén har levererat 15 kr på fönsterbrädet. Har vi riktig tur var det här sista gången lilla Svalan behövde dra ut en tand. En tredje gången gillt i så fall.

Kl 04.26 födde kronprinsessan en dotter.
Kl 07.31 hörde jag prins Daniel prata om sin frus bröst (där den lilla Sessan förnöjsamt vilade).

Nu har vadslagningen börjat på jobbet. Vad ska det nya lilla livet heta? Desiré, Margareta, Ingrid, Sibylla (någon som är sugen på korv?), Kristina, Beatrice, Samantha, Camilla… Som ni märker har vi redan spårat ur.

Vad är det förresten för fel på Snövit och Askungen? Klassiska prinsessnamn som dessutom finns väldokumenterade i litteraturen.

Lilla Svalan har snyftat sig till söms i kväll. Det blev för mycket sorgligheter på en gång.

Först berättade jag att en kompis till henne är sjuk och ligger på sjukhus.
Sedan berättade jag att min mammas kusin dog i går kväll.

Och till sist kom lilla Svalan alldeles på egen hand ihåg att hon ska dra ut en tand i morgon.

Nu sover hon i alla fall – min lilla skatt.
Det är dag för mig att gå till sängs också. Jag ska be för lilla Svalans kompis, gråta en skvätt över morkusinen och sedan somna i trygg förvissning att allt kommer gå bra med tandläkarbesöket i morgon.

En enda förarglig minut för mycket. Jag tror faktiskt att jag hade klarat det om jag inte försökt öka takten så mycket de sista 250 metrarna. Förmodligen går det snabbare med jämna långa tag än många korta.

Jag spanade in en äldre gentleman med vit skäggstubb och en ung kropp som började sin simrunda med att magplaskdyka i bassängen i den grunda änden och sedan simma under vattnet de första 25 metrarna.
Han simmade nästan dubbelt så fort som jag, trots att han använde sig av bröstsim han också. Men han hade en finfin teknik med kraftfulla bentag och en lite sjöjungfruklatchande rumpvift i slutet av varje bentag. Jag försökte studera honom och lära mig ett och annat men kände mig särdeles fjantig när jag försökte vifta på rumpan.

I början var det väldigt mycket folk i bassängen och fastän jag var den enda snabbsimmaren och kavat la rabarber på mittenspåret så blev jag frustrerad av allt folk.
Jag blev också frustrerad av att någon flyttade om mina kulor på abakusen. Till slut ställde jag mig en stund vid kulramen och illglodde argt på alla som försökte komma i närheten…

…och då hände underverket att de flesta lämnade bassängen. Det blev bara jag och ytterligare två kvinnor kvar.
Och sen kom den där karln som imponerade så duktigt på mig.

Nu vet jag i alla fall att jag “har det i mig”. Några gånger till och med lagom mycket folk i bassängen så ska jag nog fixa mina 2000 meter på en timma.

Jag börjar se trött och glåmig ut, blek och tärd. (Nej, inte tärd. Sen jag slutade viktväkta har jag gått upp lite grann.)

I morses hittade jag en färgad hudkräm från Ldb i badrumsskåpet. Baksidan angav att det rörde sig om en helt vanlig dagkräm med bara en lätt anstrykning av brunt.

I kväll ska jag simma. Jag kommer ligga som ett streck i vattnet. Ett brunt streck.

Påminn mig om att fråga mina arbetskamrater om jag bara se konstig ut, eller väldigt konstig.

Jag är glad att jag hann sy en hel del på lapptäcket i måndags kväll.
För i går orkade jag inte.
Och i kväll hinner jag inte.

Och på onsdag nästa vecka anländer den person som ska få täcket. Jag vägrar inse att jag inte kommer hinna sy klart den här gången heller.

I går var det fettisdag. Eller fettis-dag som vi sa på jobbet efter att chefen bjudit på underbart goda semlor. Ännu mer fettis blev jag senare på kvällen efter att ha ätit dagens andra semla.

I dag är det askonsdag. Men nej, jag tänker inte käka någon aska för den sakens skull. Det blir torsk och kokt potatis med citronsås till lunch.

I går var det nästan lite vårkänning i luften. Jag tog en kort promenad till hälsokosten för att utöka förrådet av rosenrot. Inte för att det håller på att ta slut – utan för att jag fått en rabattkupong på posten.
Solen gassade och jag blev sugen på att ställa mig platt mot en tegelvägg och bara suga i mig. På min lilla promenad noterade jag att snön börjat smälta.
Det som göms i snö kommer upp i tö. Hundbajs till exempel.

I dag får det bli inomhusmotion. 2000 meter i badhuset står på schemat. Jag snor med mig lilla Svalans simglasögon om jag kommer ihåg det, de är bättre än mina, och satsar på att hinna hem innan det gått för lång tid av Sveriges Mästerkock.

I dag är Förundersökningsledaren i Danmark. Lilla Svalan ska leka med en kompis i eftermiddag. Guldgossen behöver göra lite läxor när han kommer hem från skolan.
Själv jobbar jag som vanligt.

Inte mycket nytt på tapeten här inte.

Våffelmedicinen hos mamma hjälpte. Huvudvärken ligger och lurar men har hållit sig borta hela helgen.

I lördags fick vi hela förmiddagen till att städa och fixa i huset. Lilla Svalan tog toaletterna, Guldgossen dammsög, Förundersökningsledaren flyttade en dator och jag förbarmade mig över tvätthögen.

På eftermiddagen for vi till äventyrsbadet i Skövde och fördrev utan problem några blöta timmar. Vi fick med oss en kompis till Guldgossen och hade riktigt kul alla fem. Jag började med att simma tusen meter och när jag ändå hade ångan uppe bestämde jag mig för att inte vara en sån fegis som förra gången utan åkte den snällaste vatten rutschkanan. Och jag tyckte nästan att det var kul. Så nästan-kul att jag åkte flera gånger.

Badhuset stängde klockan sex och en stund innan hittade vi en familj vänner som vi inte träffat på länge. Vi tog med oss dem, eller om det var de som tog med oss, till en pizzeria och festade loss på de största pizzor jag sett.

När vi alla var nära paltkoma for vi hem och hann lagom till att se andra halvan av melodifestivalens startfält. Sedan trillade vi på Crocodile Dundee III så klockan hann bli halv tolv innan barnen, och vi vuxna kom i säng.

I dag har vi varit i kyrkan på gudstjänst och sedan kom Tillväxtgruppen med oss hem och vi åt hämtmat och planerade upp våren.

Senare i eftermiddag har lilla Svalan och jag sett en Bondfilm medan Förundersökningsledaren och Guldgossen varit ute på promenerat.

Nu i kväll har jag gjort upp en veckomeny och handlat och nu är kvällsmaten intagen och det är dags att sova. Förundersökningsledaren ska upp tidigt i morgon bitti för att åka till Danmark över dagen och jag behöver all sömn jag kan få för att kurera min hovrande huvudvärk.

Tjoho! Jag hade rätt! Eller… vänta lite nu… Det är ju inget att vara glad för.

Den envetna huvudvärken har bitit sig fast. Det blev ingen god natts sömn och det är ingen god dags vakenhet heller. Jag har tryckt i mig sex Eeze men än har det inte hjälpt. Nu får jag inte äta mer tabletter i dag.

Efter jobbet ska jag hem till mamma och hämta barnen. Jag föreslog lite försiktigt att vi kanska kan äta våfflor till middag när jag kommer och mamma nappade på den idén.

Borde inte våfflor vara bästa huvudvärksmedicinen?

Förundersökningsledaren är iväg med en kompis och tittar på Mission Impossible 3.
Barnen har blivit upphämtade av mamma för en natt på landet.

Själv är jag kraschad i soffan med dunderhuvudvärk. Den har krupit på mig ända sedan gårdagen och jag har inte lyckats hålla den stången.

Nu ska jag snart flytta över min lekamen till sängen och hoppas att en god natts sömn får ordning på värken. Jag är dock rädd att det inte hjälper. Värken kommer från axlarna och nacken och beror nog till stor del på att jag inte lyckas slappna av ordentligt.

Ack och ve! Jag har glömt min lunch hemma.

I går gjorde vi stenugnsbakade pizzor. Lilla Svalan visade sig vara en hejare på att kavla ut runda fina pizzor och jag överåt två stycken och gick till sängs med full mage.

I morses tänkte jag på att jag verkligen måste komma ihåg att ta med min överblivna pizza till jobbet. Den bär skinka och banan och jag såg framför mig hur jag skulle läska mina kollegor när jag sakta njöt i mig min lunch.
Jag såg också framför mig hur ledsen jag skulle bli om jag kom till jobbet och hade glömt lunchen hemma.

Innan jag for hemifrån gjorde jag som vanligt i ordning en burk grönsaker. Jag la burken i en platskasse tillsammans med två frukter. Sedan la jag kassen i jobbväskan och gick för att borsta tänderna. Pizzan skulle jag lägga ner det sista jag gjorde.

När jag parkerade utanför jobbet för några minuter sedan slog det mej att jag missat det där allra sista.
Pizzan ligger kvar i kylskåpet där hemma.

Jag måste erkänna att jag är lite ledsen, men inte så förkrossad som jag föreställde mig i min fantasi i morses. Lite kul är det ju också. Lite så där ironiskt roligt.
Suck!

Jag gav mig fram på stan på lunchen, med förhoppning om att hitta någon typ av vinterskodon till lilla Svalan.

På torget fanns varken “alla skor 100 kr” eller “alla skor 50 kr” representerade så jag knallade vidare till Second Hand.

Där fanns inte heller några skor till lilla Svalan. Däremot hittade jag, föga förvånande… en bok.

David Baldacci (han som skrivit Total Kontroll) – Vinnaren.
Just nu läser jag dock en Björn Hellbergare så Vinnaren får vänta en stund.

I natt drömde jag att jag höll på att bli våldtagen. Förövaren var en bekant, så jag blev mer arg än förskrämd.

Jag vaknade vilt fäktande och sparkande men det var inte det kroppsliga försvaret som väckte mig utan ordet “sluta”, som jag väste fram mellan sammanbitna tänder.

I dag firas alla hjärtans dag.
Jag har firat mina två hemmavarande hjärtan med en ask gelégodis (naturligtvis i form av hjärtan).

Voddler firar också, genom att hyra ut barnfilmer för 1 kr.
Nu har vi tittat på en film om fem hundvalpar och en irriterande apa som är på äventyr i Egypten för att finna Kleokattras magiska halsband.

Antingen var voddler överbeslastat, vår dator slö eller så var det något annat fel som var trasigt, men hela filmen liksom släpade efter lite. Det såg nästan ut som om det var en 3D-film. Lilla Svalan kommenterade det hela med:
-Pappa, det är ju tredjedimensionellt!

I morgon kommer Guldgossen hem. Det är fler än lilla Svalan som saknar honom. Jag till exempel.

Nu ska jag sätta en pizzadeg, så kan vi fira ordentligt i morgon kväll.

Lilla Svalan saknar sin storebror.

I natt sov hon i hans säng.

Det är underbart att bo i ett bostadsområde som ligger på kommunal mark. Kommunen har upprättat en stor lekplats med gungor, rutschkana och pulkabacke. Det finns fungerande gatubelysning, hundbajslådor uppsatta utmed promenadvägarna och så fort det snöat kommer…

…en galning på traktor och plogar bort, inte bara snön utan även asfaltsbeläggningen.

I alla fall lät det så klockan fyra i natt. Jag blev bryskt väckt av det läskiga, skrapande ljudet. Det lät som om traktorn var inne i vårt hus och försökte ploga upp parketten. “Han väcker hela kvarteret”, tänkte jag ilsket.

Men det gjorde han förmodligen inte. Varken Förundersökningsledaren eller lilla Svalan vaknade.
Själv låg jag vaken ett bra tag och lyckades inte somna om förrän en halvtimma innan klockan ringde.

Sedan fick Förundersökningsledare bråttom ut för att skotta bort snövallen som traktorföraren som vanligt packat upp framför vår brevlåda. Det blir ingen post om inte brevbäraren kommer fram.

Update:
Förundersökningsledaren kunde lika gärna låtit bli att skotta.
Det enda som hamnade i brevlådan var reklam och räkningar.

Den första september 2009 deklamerade jag bryskt: “Aldrig mer Stephen King“.
I går läste jag ut “Död Zon”. Och tyckte att den var helt okej.

Jag har bara läst två av hans böcker, och ännu inte upptäckt varför han kallas för skräckförfattare, men i min väntar-på-att-läsas-hylla står nu flera Stephen King-böcker så det kanske kommer så småningom.

Död Zon var bitvis fängslande, bitvis tråkig. Mot slutet av boken verkade det som om författaren hunnit tröttna både på sin huvudperson och på historien han så omsorgsfullt vävt fram. I stället för att suga tag i slutet och göra något storstilat så sopar han det under mattan och rumphugger berättelsen.

Jag tycker boken andas ganska mycket amerikanska södern, vilket betyder att jag definitivt inte kan mer om amerikansk geografi än amerikanerna kan om svensk. Faktum är att boken utspelar sig i en nordöstlig delstat – Maine.

Fastän Död Zon inte är en kort liten bok tycker jag att herr King kunde gjort mycket mer av sin berättelse. Han har byggt upp ett scenario som han gott kunde plockat ut mer av.

Trots all min kritik gillade jag ändå boken. Ibland var den nästan svår att lägga ifrån sig. Språket flöt bra och karaktärerna var genomtänkta om än lite svagt tecknade.

Suck vilken god middag det blev i dag.
Förundersökningsledaren ringde mig på väg till affären och frågade vad jag ville beställa. Han var inne på tunnbrödsrullar och jag hakade snabbt på.

Nu har jag druckit mitt älskade chaite och ätit två goda rullar med ost, kräftstjärtar och rivet äpple smaksatt med pepparrot. Kan verkligen rekommenderas.

Vissa söndagar påar jag livesändningen av gudstjänsten i närradion. I dag var en sådan söndag.

Förundersökningsledaren är ute på isarna. Guldgossen uppe i backarna. Lilla Svalan har feber.

För att inte behöva lämna min dotter själv allt för länge beslöt jag mig redan i går kväll för att bara åka till kyrkan, göra min påa, och åka hem igen.
Jag kom till kyrkans lilla studio fem minuter innan sändningen skulle börja.
Då fanns ingen radiotekniker på plats. Han hade misstagit sig på schemat och trodde att det var hans tur nästa söndag.

Med hjälp av teknikens under, fjärrstyrning av en annan duktig tekniker, och mina lugna nerver så lyckades vi ändå starta upp sändningen precis som vanligt. Jag skötte reglarna till min egen mick när jag skulle prata, och ställde in nivåerna på musik och tal.
När gudstjänsten började lyckades jag till och med dra upp rätt reglar för att mötesledaren skulle höras ut i etern och jag fick med både piano och församlingssång innan radioteknikern som skulle sköta dagens sändning hunnit fram med snabba cykeltramp från stadens utkanter.

Tänk så bra det kan bli med lite samarbete.

När jag satt i bilen igen på väg hem till lilla Svalan så lyssnade jag på närradion. Radioteknikern hade redan full koll på både sångare och instrument. Det är härligt att ha att göra med amatörproffs.

I dag lyser solen och väcker skimrande solkatter i den lilla snö som fortfarande täcker vägkanter och gräsmattor.

Men vintern är annars en ganska
besvärlig tid för oss nordbor. Det handlar inte bara om att skotta snö, undvika
halka och klä på sig ordentligt för att inte frysa om öronen.
Det handlar också
om att sakna ljuset.
Dagarna är korta, vi vaknar i mörker och somnar i mörker.
Det är mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man åker hem.

Många människor känner av det här rätt rejält.
Man blir trött, irriterad,
håglös och kanske till och med deprimerad.
Våra kroppar behöver solens ljus för
att tanka både viktiga vitaminer och för att få energi. Utan det livgivande
ljuset blir livet tungt och tråkigt, trögt och tröstlöst.
Vi människor är inte
gjorda för att fungera utan solljus.

Och vi är inte heller
skapade för att fungera utan Guds ljus.
Guds ljus ger inte bara riktning och
ledning. Det ger värme, glädje, trygghet, tröst och energi. Med Guds ljus
lysande i våra liv får livet mening och mål, innehåll och innebörd.

Ljuset har alltid övertaget över mörkret. Öppnar du dörren på glänt
mot ett ljust rum när du sitter i ett mörkt rum så släpper du alltid in en
stimma ljus i mörkret. Du har aldrig sett ett strimma mörker sippra in i det
ljusa rummet.