Zäta

Guldgossen kom iväg på sitt skidläger. Tackom och lovom!

Jag har gett honom fem viktiga förhållningsregler att ta med på resan. Här är de i rangordning. Den viktigaste sist.

1. Byt underkläder.
2. Lyd ledarna.
3. Håll ordning på dina saker.
4. Skada dig inte.
5. Ha kul!

Jag ropade visst hej för tidigt.

Lilla Svalan har feber igen. Hon var i skolan i går och verkade hur pigg och frisk som helst men nu är febern tillbaka. 38,5 ger en hopkrupen lilla Svalan framför Melodifestivalen.

I går
Badhuset
2000 m
63 min

I dag
Kaffestugan
Oräkneligt antal kaffekoppar
6 timmar och 40 minuter

Sådärja! Nu är hela huset dammsuget. Ja, inte garaget och förrådet och inte de båda klädkamrarna, men resten. Och tvättmaskinen går och två tvättar ligger och väntar på att strykas och sorteras.

Men först är det dags för lunch. Det blir kanske lite tidigt eftersom jag inte väckte lilla Svalan förrän kl 10. Hon har ingen feber. 37,3 kallar jag i alla fall inte för feber. Men hon är lite mör. Nu har hon placerat sig i TV-soffan igen, efter att ha hjälpt mig att damma.

I eftermiddag väntar mer städ (toaletterna) och kanske lite lapptäckssömnad. Lilla Svalan har annonserat att hon vill pyssla och när Guldgossen kommer hem vill hon ut och leka. Guldgossen (läs datanörden) lär inte vara så pigg på det men jag kommer tvinga honom. Känner sig lilla Svalan tillräckligt pigg för att vilja gå ut och leka tycker jag gott han kan hänga på.

Jag får själv äta upp de kvarvarande pannkakorna till lunch. Vi åt pannkakor till frukost, lilla Svalan och jag, och nu vägrar hon plötsligt att äta mer av denna ljuvliga rätt. I stället har hon beställt nudelsoppa.

Lilla Svalans feber är förmodligen startskottet på en förkylning. Hon ropar till mig från övervåningen:
-Jag stack precis fingret i näsan för jag kände mig lite täppt, och så fick jag plötsligt… napp. Det var en stor grön kråka.

Lagar till det barnen smickrande nog kallar för “mammas specialpannkakor” vilket är liktydigt med vanliga pannkakor med några teskedar vaniljsocker i smeten.

Men vad ska man annars äta när det är vab av sjuk dotter. Både lilla Svalan och jag äääälskar pannkakor.

Update:
När vi sitter och äter säger lilla Svalan sakligt:
-Mamma, jag har faktiskt tröttnat på det här. Skulle du inte kunna laga något annat för en gångs skull. Skolans potatisbullar är till exempel väldigt goda.

I den sköna värmen från brasan jag har läst ut David Baldaccis bok “Total Kontroll”. 490 sidor spänning. Och jag gillar spännande böcker.

Boken bjuder på en ganska invecklad historia. I bland känner jag mig nästan lite borttappad, mest på grund av alla amerikanska namn som jag inte orkar lägga på minnet. Den skulle göra sig fantastiskt bra som film – och har kanske gjort det också. Jag har inte forskat i saken.

En av de saker jag verkligen gillar är hur den manlige författaren vinnlagt sig om att teckna ett så komplext porträtt av den kvinnliga huvudpersonen. Hon är advokat och kan vara kyligt beräknande, logiskt och kvicktänkt – egenskaper som i deckargenren oftast förknippas med män, men hon är samtidigt mor och dotter. Hon blir liten och överlämnande i sin fars närvaro och helt paralyserad och irrationell när hon tror att hennes dotter utsätts för fara.

Någonting med språket gör att läsandet inte flyter så lätt som det skulle kunna göra. Det finns många tekniska termer och fackuttryck men jag tror inte att det är det som är boven. Efter att ha läst Tom Clancys böcker känns det här mer som att läsa Bamse, men något får mig att stanna upp och ibland somna ifrån läsningen. Jag har inte känt den där sköna hungern som gör att man vill läsa på varje ledig stund, som gör att lampan inte släcks förrän efter midnatt, som gör att boken hamnar i väskan till och från jobbet.

Jag vill ändå rekommendera “Total Kontroll”. Gillar du spänning, invecklade historier och kan blunda för att alla karaktärer utom just huvudpersonen är relativt stereotypa så är det här en bok för dig.

I dag är det min tur att vabba. Lilla Svalan var uppe vid femtiden och fick en ipren för att dämpa den höga febern och ge henne möjlighet att sova några timmar till.

Nu mår hon mycket bättre. En ordentlig frukost med två rostemackor och ett glas O´boy har inte gett henne tillbaka någon färg i ansiktet men febern har gett med sig för tillfället och även om hon fortfarande är förfärligt trött orkar hon i alla fall stå på benen en stund.

Jag har ägnat förmiddagen åt att ömsom mata tvättmaskinen, ömsom brasan. Jag är väldigt frusen. Kanske har lilla Svalan smittat mig. Det är i så fall okej. Jag brukar klara feber ganska bra. Så länge inte Guldgossen blir sjuk är jag tacksam. På lördag är det meningen att han ska åka på sportlovsläger till våra närmaste fjäll. Han har sett fram emot detta ett år. Skulle han bli sjuk och inte kunna följa med tror jag han skulle vara ledsen lika länge.

Förundersökningsledaren var tvungen att ge sig hemifrån innan jag hann hem från jobbet. Barnen skulle klara sig själva en stund, men en stund innan jag slutade ringde lilla Svalan och grät ynkligt i telefonen.
-Kom hem mamma! Jag känner mig sjukare.

Jag skyndade mig att avsluta arbetet och ge mig hem genom en vinterkall stad. Väl hemma möttes jag av lilla Svalans värme.
Visst var hon sjukare.
40,4 visade termometern.

Nu har jag lyckats få i henne vatten, lite yoghurt och så har hon sovit en halvtimma. Febern har sjunkit nästan en grad, men är ändå oroande hög.

I går eftermiddag var lilla Svalan hemma och lekte med en kompis. När jag hämtade henne efter jobbet samspråkade jag lite med mamman. Bland annat pratade vi om våra friska barn. Jag konstaterade glatt att jag inte varit hemma och vabbat på länge. Kan det vara så fint att barnen faktiskt är lite äldre nu, och därför inte plockar på sig varenda virus som flyger omkring på skolan?

I natt drömde jag om jobbet.
Jag drömde bland annat att vår arbetsledaren, hon som jag delvis vikarierar för, kom tillbaka på besök och läxade upp mig. Hon tyckte inte jag skötte mitt jobb ordentligt. Bland annat frågade hon:
-Hur har du tänkt att dina kollegor ska klara sig när du vabbar till exempel?
-Men jag vabbar ju nästan aldrig… försökte jag försvara mig, men jag talade för döva öron.

Sen drömde jag lite om Joe Labero också. Han ville att jag skulle vara med i ett av hans trick men jag hade varken tid eller lust. Rekvisitan var en otroligt lång kondom och jag förstod att det var ett förödmjukande slut på numret – och den som skulle bli förödmjukad var jag.

I morse vaknade lilla Svalan av sig själv. Det hör inte till vanligheterna. Hon satt ömklig på toa och frös. När jag kände på henne var hon jättevarm. 39 grader visade termometern.

En vackert orörd lördag (om man bortser från den snöpliga starten med allt för kort sovmorgon). När man inte har något inplanerat kan man göra vad man vill!

Jag hade redan tidigare i veckan vissa funderingar på att ta med barnen till badhuset. Förundersökningsledaren åker skridskor på Lidan och jag tyckte att det vore bra för övriga familjemedlemmar, inklusive mig själv, om vi också ser till att röra på fläsket lite.

Lilla Svalan fick med sig en kompis och Guldgossen fick med sig en kompis så bilen blev full till badhuset. Det var bara jag som inte fick med mig någon kompis. Jag är nog lika glad ändå för jag brukar vara ganska osocial när jag simmar. Med huvudet mer under än över vattenytan så är jag tämligen svårkonverserad.

Idag bestämde jag mig för att inte simma mot klockan, och inte simma mer än tusen meter. Trevligt nog hade barnen så pass kul att de ville stanna kvar länge så trots att jag var uppe ur bassängen emellanåt så klämde jag mina två kilometer i alla fall. Jag tror det tog ungefär en timma och tjugo minuter, inklusive pauser då jag var uppe och pratade med barnen. Det var jätteskönt att inte simma sig genomtrött.

Nu har vi varit och lunchat på McDonald´s och alla barn är med hem. Förundersökningsledaren kom precis innanför dörren och om en timme ska Guldgossen, hans kompis och Förundersökningsledaren iväg igen för att åka skridskor på bandyarenan.

Själv ska jag ta hand om tjejerna lite, samt fortsätta sy på lapptäcket. Om en liten stund kommer det ytterligare en flicka hit och hon ska sova över till i morgon. I kväll blir det nog melodifestival eller kanske Gladiatorerna.

Man vet var i världen man befinner sig när den fina damen framför en i kön på McDonald´s ber om en:
-Schöcklingbôrjare med pömmes!

Jag hade verkligen sett fram emot lördagsmorgonen. Veckans enda riktiga sovmorgon hägrade och tanken på lördagen skänkte mina trötta anletsdag tröst när jag skärskådade de tunga ögonlocken och de påsiga kinderna varje tidig vardagsgryning.

Igår kväll var jag trött redan före tio, men löftet om den långa morgonsömnen fick mig att hålla ut när sömntåget gick och jag la mig inte före tolv.

På vardagarna drar klockradion igång kvart i sex. Det går an, särskilt när man har en skön helg att se fram emot. Många lördagar får jag ändå ställa klockan för det är olika aktiviteter som ska klaras av, men just idag är det en så´n där härlig, kravlös lördag, då jag kan få sova så länge kroppen vill.

I morses väckte Förundersökningsledarens klocka mig tio i sex.
-Oj då! Hade jag glömt stänga av den, mumlade Förundersökningsledaren i sömnen och la sig på andra sidan och somnade om.

Jag hade förväntat mig lite mer än fem minuters sovmorgon.
Tror ni Förundersökningsledaren tar illa upp om jag föreslår skilda sovrum, åtminstone på helgerna?

Idag ska det snöa 10 cm och en klass 1-varning har utfärdats för Vänerlandskapen.

Här är det strålande sol!

Nu kommer min lilla skrytstund. Alla människor borde ha någon plats, något sammanhang där de kan skryta om sig själva.
Jag är så lyckligt lottad att jag både kan orera i bloggen och glänsa lite på facebook.

Igår var jag och simmade igen.

Det började jättebra. Gott om plats i bassängen och lilla Svalans simglasögon. Jag såg lika bra under vattnet som över. Det var nästan så att jag glömde bort att sticka huvudet över ytan för att ta luft. Undervattensvärlden var så klar och fin att jag trodde jag kunde leva där.
Lugna, jämna, långa simtag transporterade mig från den ena kakelkanten till den andra och jag kände att idag – idag ska jag kanske nå målet med två kilometer på en timma.

Sen började bassängen fyllas på. Jag fick trängas med två långsamma tanter som dessutom envisades med att simma i bredd, och inte utmed kanterna så att jag hade chansen att simma om, utan så mitt i simfåran som möjligt för att verkligen täppa till alla möjligheter att ta sig förbi.
Sedan fanns där den vanliga blandningen av äldre frustande herrar som simmar så långsamt att det är ett under att de överhuvudtaget inte sjunker till botten. En av dem intog dessutom ryggläge och plaskade vitt och brett med armar och ben.
Efter en stund kom ett gäng snabbsimmande killar. Vältränade muskler, långbenta badbyxor i grälla färger, kroppar fullproppade med snygga tatueringar. De sinkade mig av tre anledningar. För det första la de självklart beslag på snabbfilen (det lilla mellanrummet i mitten där man kan simma fram och tillbaka och slippa harva runt i cirkel tillsammans med alla som simmar sakta). För det andra virvlade deras snabba rörelser upp bassängen och gjorde det trögt att simma i kölvattnet.
För det tredje hade de så välkoordinerade rörelser och smidiga kroppar att jag ägnade mer tid åt att ligga under vattnet och betrakta dem än åt att simma på.

När mina tvåtusen meter var tillryggalagda hade det gått 64 minuter. Då hade jag lagt in överväxeln de sista femhundra och allra högsta växeln de sista tvåhundrafemtio.
Mitt skryt idag handlar alltså inte om ett nytt rekord.
I stället är jag stolt över att jag jobbade hårt. Så hårt att jag var helt slut när jag stapplade upp ur bassängen. Så hårt att jag frös. Så hårt att jag var tvungen att stå en lång stund i den varma duschen och hämta andan. Så hårt att jag kom i samspråk med några äldre damer som skulle in och vattengympa…
…så hårt att jag inte var ute från omklädningsrummet förrän en av badhusets anställda sagt åt mig att de faktiskt stängt för dagen!

I kväll har jag sytt några sömmar på lapptäcket igen. Jag har nästan obstinat låtit täcket vila i flera veckor eftersom jag tyckt att det hängt över mig och jag vill inte sy för att jag måste, utan för att det är roligt.

I kväll var det roligt. Igen.

Och så blir det så fint.
Tror ni Falunkorven blir ledsen om jag behåller det själv?

Nej, ingen fara, det kommer jag naturligtvis inte göra. Jag har ännu inte sytt något täcke till varken mig själv eller mina egna barn. Men kanske, någon gång i framtiden, ska jag sy ett skönt täcke i lagom mysstorlek att lägga i TV-soffan. Jag har redan börjat klura på färgerna. Grått, vitt och kanske lila.

Trots vad jag kanske ibland lyckas framställa mig själv som, så är jag inte en person snar till vrede.

Alltså hade jag inga större planer på att ställa lilla Svalans lärare till svars under utvecklingssamtalet igår.

Lilla Svalan höll i samtalet. Hon hälsade välkommen, gick igenom höstens målsättningar och uppföljningen av dem, vårens mål och sedan kom det:
-Har du några frågor mamma?
-Jaaaa (jag drog på det lite). Jag tänkte på några saker här i utvärderingen…
-Ja just det! (Och här vänder sig lilla Svalan till sin lärare.) Du var ju jättearg när vi läste det där igår kväll. Du pratade högt och slog till och med handen i bordet!

Och sedan var det liksom ingen idé för mig att försöka släta över eller dämpa ner.

Ringde Italiensystern samtidigt som jag lagade mat.
-Vad lagar du för gott? frågade hon.
-Idag blir det torsk i ugnen, med fetost, lite torkad dragon och en skvätt Milda Mat Extra.
-Jaha, torsk och fetaost. Har du lagat det förrut? undrade systern skeptiskt.
-Eeeeh, nej…
-Är det ett nytt recept?
-Eeeeh, recept….?

Update:
Pröva inte det här hemma.
Det blev inte gott.

Och lova att inget säga till Italiensystern…

I går fick jag hem det skriftliga omdömet för lilla Svalan. Det var roande läsning. Speciellt som föräldrarna uppmanas att läsa igenom utvärderingen tillsammans med sina barn.

Varje ämne följs av tre rutor. I den första rutan står det vad eleven arbetat med under höstterminen. I den andra står det hur eleven klarat av arbetet och i den tredje vad eleven behöver utveckla och jobba med för att bli bättre.

Jag skulle önska att lärarna utvecklar sitt sätt att uttrycka sig. Eller att de åtminstone lägger ner lite tid på att formulera sig och inte bara klipper och klistrar från läroplanen.

Läroplanens favorituttryck är uppenbarligen “på ett i huvudsak fungerande sätt”. När man som förälder läser att ens barn kan det ena efter det andra på ett i huvudsak fungerande sätt så börjar man genast undra vad det är för fel på ungen. Finns det ingenting hon verkligen klarar av? Vad är det som fattas för att hon ska lyckas fullt ut.

Så här har läraren skrivit om lilla Svalans matematiska förmågor:
“Du kan lösa enkla problem i elevnära situationer på ett i huvudsak fungerande sätt genom att välja och använda någon strategi. Du visar hur du gjort för att komma fram till en lösning. Du kan välja och använda i huvudsak fungerande matematiska metoder för att göra enkla beräkningar och lösa rutinuppgifter.”

Både jag och Förunderskningsledaren hajade till. Vilka icke fungerande matematiska metoder lär man ut i skolan?

Om musik står det:
“Du kan delta i unison sång. Du kan hålla en enkel puls med lärarens hjälp samt härma enkla rytmer. Du känner till ett flertal instrument från olika instrumentgrupper.”

Och jag frågar mig; är inte lilla Svalan med och sjunger? Varför skriver man “du kan delta i unison sång” i stället för “du deltar i unison sång”. Det måste ju betyda att läraren vet att lilla Svalan skulle kunna sjunga med, men att hon struntar i det och i stället sitter tyst. Och alla som känner lilla Svalan vet att hon är den första att utnyttja alla tillfällen till att slippa vara tyst!

När jag läste upp vad lilla Svalan och de andra i hennes klass sysslat med på SO-lektionerna kände hon inte riktigt igen sig. De har bland annat jobbat med istiden och Läckö slott. Men tror ni lilla Svalan förstår det när man läser:
“Eleverna har sökt information om samhället från medier, internet och andra källor och värderat deras relevans och trovärdighet. De har analyserat hur naturens processer och människors verksamheter formar och förändrar livsmiljöer. De har använt en historisk referensram som innefattar tolkningar av tidsperioder, gestalter, kulturmöten och utvecklingslinjer.”

Det tog mig flera minuter att försöka förklara vad de olika orden betyder och jag är inte hundra på att lilla Svalan förstod ändå. Det är knappt att jag själv förstår…

I eftermiddag är det dags för utvecklingssamtalet.

Måndag morgon.

Jag sitter på jobbet i mina nya ljusblå jeans och min nya roströda tröja. Tröjan har några invävda glittertrådar och jag funderar på om jag mest liknar en julgranskula. Men den är varm och gosig och jag får lust att krama mig själv.
Halsmynningen är en riktigt vid polo som man kan slänga bakåt, eller framåt, eller dra ut över axlarna, eller göra en luva av.

I dag händer ingenting speciellt. Jag behöver handla på vägen hem men det är nog allt.

Nästan varje söndag lämnar jag kyrkan med en ny sång i väskan. Predikan, sånger och framförallt böner lämnar inspiration till nya texter. Någonstans bär jag på en längtan att kunna komponera riktiga sånger av texterna och så småningom få ihop till en skiva.

Problemet är att jag är dålig på melodier. Jag kan inte hitta på något som ingen annan redan hittat på, och skulle jag mot förmodan komma på något nytt så är det allt för monotont.

I dag blev det dock inte bara en text utan också en enkel liten melodi som slingade sig fast i huvudet. Jag spelade in den på mobilen och när jag kom hem från kyrkan ville jag försöka få ner den på noter.

Nu är problemet det att jag är värdelös på notvärden. Jag hittar tonerna på pianot men kan inte höra om den ton jag sjunger är en fjärdedel, en åttondel eller rent av en punkterad sextondel.

Förundersökningsledaren har som vanligt kommit till min hjälp. Jag vet inte om han är mycket bättre än jag på notvärden, men han är duktig på att leta efter nyttigheter på internet.
Det finns en sight som heter “Noteflight”. Där har jag nu suttit i två timmar och lyckats prova mig fram tills melodin som bodde i mitt huvud numera även bor på ett notblad.

Det blev en kort sång. Bara 15 takter lång. Gånger två eftersom det är två verser. Har jag tur kanske det någon gång i framtiden kan bli ett litet stick också. Men trots att resultatet inte är direkt överväldigande är jag ändå väldigt glad.
Jag har nämligen haft riktigt roligt. Två timmars kreativitet är precis vad jag behövde för stärkt självförtroende och avkoppling.

Nu ska jag gå och byta om till hemma-kläder och skala potatis.

Jag shoppade själv i Skövde! Sug på den meningen. Mycket sköna “sch”.

Jag hamnade på Elins Esplanad och gick in i varenda klädbutik och provade varenda plagg jag hittade på reagalgarna.
När jag var klar hade jag köpt ett par ljusa jeans (99 kr), en rosa tröja (75 kr) och en roströd dito (99 kr). Dessutom hittade jag hårmascara till lilla Svalan och en ögonskugga till oss var (lila till mig, sjögrön till lilla Svalan). Det märkliga var att jag bara handlade på Lindex trots att jag besökte både H&M, Kappahl, Gina Tricot, Cassels, Cubus och MQ.

Så här dagen efter är jag mycket nöjd med mina köp. Jag har haft den rosa tröjan och jeansen i kyrkan på förmiddagen. Tillsammans med strasskorsörhängena jag köpte på Glitter på centralstationen i Stockholm i onsdags, och en stram tofs, så ser jag riktigt bra ut.

Lilla Svalan sjunger med i radiodängan: Oh baby, baby! It´s a wild world!

Hennes version låter dock såhär:
“Oh baby, baby. It´s some choir…

Den där oroliga “krypa-ur-skinnet”-känslan är borta nu. Den försvann redan igår förmiddags. Jag har fortfarande lite mycket i hjärnan men en lugn fredagskväll har lyckats få mig i fas igen.

Och i dag är det lördag. Klockan är tio på förmiddagen och än så länge har jag bara ätit frukost och häckat framför datorn.
Nu ska jag sortera den överfulla tvättkorgen och starta en maskin. Sedan blir det diskmaskinens tur att jobba. Lite blomvattning och vattning av mig själv också, i duschen och så ska jag hjälpa lilla Svalan att packa klart. Hon ska till Skövde för övernattning hos en barndomsvän (kan man ha barndomsvänner när man är 9 år?) tillsammans med ytterligare en kompis.

Efter lunchen, som blir en enkel lax i ugn med citronsås och färsk pasta, ska jag skjutsa lilla Svalan och hennes kompis till Skövde. Förundersökningsledaren är ute på isarna och jag funderar på om jag ska ta med mig Guldgossen till Skövde eller om han dör av tristess om han måste gå i affärer med mig.

Klockan sex ska jag vara i kyrkan och fixa fikat till församlingskvällen. Det blir lite mackor och ett kex. Kaffe, te, skära upp paprika. Inga konstigheter.

Sådärja! Då var planeringen för dagen klar. Dags att verkställa.

Jag mår inte bra. Det är helt enkelt lite för mycket nu.

I natt låg jag vaken länge och hade ont i hjärtat. Jag fick övertyga mig själv om att det är “inbillelse” (som pappa säger) för att överhuvudtaget lyckas somna igen. Sedan sov jag oroligt och vaknade stup i kvarten.
Ett tag var jag orolig att jag skulle få en panikångestattack men jag slapp. Det är verkligen hemskt när hjärtat rusar, kroppen “försvinner” och man är övertygad om att man håller på att dö.

Jag tror att det bara är så enkelt att sömnbrist parat med lite för mycket att tänka på ger mig de här symptomen. Jag trivs liksom inte någonstans, känner mig alltid som om jag är på väg, kan inte slå mig till ro, kan inte samla tankarna…

Jag skulle behöva gå igenom en stor hög papper som väntar på köksbordet. Mycket kommer från skolan. En del gäller läger.
Det finns en ännu större hög smutstvätt som ska sorteras och tvättas.
Det finns ett lapptäcke som ska sys.
Det finns en jobb som ska skötas och som numera innebär större ansvar, som ska tas.

Det finns krav att leva upp till. De flesta har jag själv skapat.

Jag behöver sätta mig ner och andas en stund. Blanka hjärnan, trycka på reset. Samla ihop, bena ut och börja om.

Jag var ute och gick på lunchen igår. En liten sväng till stadshuset för att se en utställning som lilla Svalan bidragit till.

Jag gladde mig åt mina rejäla vinterkängor för det var isigt och halt överallt. Kängorna gjorde mig dock en aning övermodig och rätt som det var trampade jag på en isfläck och halkade. Med båda benen i luften och en farlig lutning mot vänster fick jag den där ilande känslan i magen som innebär att “nu skiter det sig”.
Kroppen fick dock eget liv när logiken kopplades bort. Jag slängde upp högerarmen högt i luften i ett kraftfullt vift och återfick så balansen.

Samtidigt sträckte jag mig i högersidan. Det gör ändå inte lika ont som en bruten handled skulle gjort eller än värre – förnedringen av ett fall…

06.22 Tåget gick från Skövde station.
09.45 Avtalat kundbesök i Stockholm (vi var där lite tidigare).
13.15 Skiljdes från kollegan vid centralstationen och satte mig att vänta med en god bok.
15.10 Tåget avgick från Stockholm.
18.15 Tillbaka i Lidköping efter att ha passerat en trafikolycka i Skara och kört extra sakta runt Vinninga för att inte krocka med några rådjur som hamnat på fel sida viltstängslet.
18.45 Åkt hemifrån igen för att vara med på en samling i kyrkan för oss som jobbar med servering.
21.57 Skriver det här inlägget för att tala om jag var varit vaken sedan klockan fyra i morses och VERKLIGEN skulle behöva gå och lägga mig nu…

…MEN…
Jag vill inte lägga mig.
För innan jag kryper till kojs behöver jag tvätta av mig sminket jag la för 15½ timma sen och jag är så snygg!

Allvarligt talat alltså, med risk för att låta som en självcentrerad modebloggare, men det blev så bra!
Och ändå var det en snabb och enkel sminkning.

Efter duschen Smorde jag in ansiktet med min nattkräm som är ganska fet och fuktighetshållande. Sedan åt jag frukost och lät krämen gå in i huden. Efter det bättrade jag på med en tunnare creme från BodyShop och som gör huden matt och är ett bra underlag för sminket. Sedan duttade jag på lite halvtransparent foundation på några röda prickar och så borstade jag på puder och rouge. Käkarna fick sig lite rouge också för jag har läst att det ska dölja dubbelhakorna och så blev det visst en puff på hakan och lite vid hårfästet också för det lär rama in ansiktet och ge karaktär.
Så plockade jag fram en ganska stor borste och satte ljus ögonskugga under ögonbrynen och i ögonvrån och fortsatte sedan med en liten pensel och mörkgrå skugga intill ögonfransarna på ögonlocken. En svart kajal innanför undre fransraden och så den underverkande Max Factors fantastic super extra long and strong and curw and curl formula fals lash effect mega mascara så var jag klar!

När jag slutar le, ser helt allvarlig ut, spänner blicken i spegelbilden, lägger huvudet lätt på sned, lyfter upp hakan en aning, plutar med underläppen och sedan släpper fram ett litet, snett leende så blir jag faktiskt jättesnygg med det här sminket.

Eller har jag redan börjat drömma…

I går blev det friluftsliv för familjen Zäta.
Efter kyrkan drog vi till pulkabacken. Barnen och Förundersökningsledaren åkte bob, tefat och flygande matta och sedan grillade vi hamburgare på gasolgrillen.

Jag är inte mycket för pulkaåkande. Sist jag åkte slog jag en ofrivillig volt och hade ont i ryggen i flera veckor. Någon gång i min ungdom körde jag på en stubbe och hade ont i svanskotan jättelänge.

I går nöjde jag mig med att hålla koll på pulkorna. Guldgossen utsåg mig till pulkakalle.
Jag borde hållit koll på barnen lite bättre också. Lilla Svalan fick för mycket fart med sin flygande matta och voltade tre varv och slog i hela vänstersidan inklusive huvudet. Sedan fick hon ta en paus och följa med Förundersökningsledaren hem efter grillen. När de kom tillbaka var hon dock fit for fight igen trots att hon sagt att hon “aldrig tänker åka pulka mer!”

Trots att det bara var nollgradigt frös jag rejält, framförallt om händerna. Det var inte alls dumt att få i sig en kopp varm choklad, men nästan ännu skönare att bara få hålla händerna runt den varma muggen.

När vi kom hem från pulkabacken tände Förundersökningsledaren en brasa i kaminen och sedan satt vi där och grillade machmallows. De gör sig liksom inte så bra över en gasollåga men vid glöden därhemma blev de till en god efterrätt.

Nu har jag äntligen lyckats göra mig av med de kilo jag gick upp över jul. I morse stannade vågen på samma siffra som den gjorde på julafton.

Ska jag fira med lite sockerkaka kanske…

Vad händer idag? Jag känner mig lite förtan (västgötskt uttryck med betoning på a:et. Betyder ungefär att man inte riktigt vet vad man ska ta sig för eftersom man är trött och har så mycket att göra att man inte vet vad man bör prioritera) så jag måste försöka samla tankarna.

Den tredje sockerkakan står i ugnen och är snart klar. Den, och de två andra, ska tas med till kyrkan i eftermiddag där min serveringsgrupp ansvarar för eftermiddagsfikat för ett 40-tal Alphaledare.

Jag ska gå ut i frysen och botanisera lite också, och se om jag hittar några småkakor att plocka med.

Sen ska det städas. Förundersökningsledaren har lovat att dammsuga golven om jag städar toaletterna. Jag gillar varken att städa toaletter eller dammsuga men jag tror ändå jag fick det lättaste uppdraget.

Ungefär vid ett ska jag åka och handla till fikat. Bullar, kakor och glutenfria alternativ. Och clementiner tänkte jag mig. Det är alltid gott med en frukt för att orka med eftermiddagens föreläsningar.

Gissningsvis är vi klara med disken någon gång mellan fyra och fem. Då blir det hem och laga middag. Barnen får klara sig själva medan jag är borta. Guldgossen har lovat att laga köttbullar och makaroner till lunch åt sig och sin syster.

Förundersökningsledaren är i väg och åker skridskor. Han och hans likasinnade tänkte satsa på Hornborgasjön. Det kan vara för tunt för att åka men jag har inte hört något från honom så förmodligen är de ute och skinnar någonstans.
Jag har ingen aning om när de kommer hem. Det borde inte finns så mycket åkbar is att de kan vara borta hela dagen i alla fall.

I kväll måste vi få till ett ordentligt fredagsmys. Lilla Svalan var mycket besviken igår kväll. Då satt hon i soffan själv och tittade på The Voice medan jag bakade sockerkaka och familjens manliga individer häckade framför var sin dator. När jag var klar med sockerkakan gjorde jag lilla Svalan sällskap men jag läste samtidigt ikapp mig lite på facebook så jag var inte riktigt närvarande.

Lilla Svalan och Guldgossen sitter vid köksbordet och låtsas att de är sina föräldrar.
De har lagt beslag på vad sin del av lokaltidningen. Guldgossen läser högt:
-Sten och Stanley ska ha jubileumskonsert. Det kanske är något för oss, eller vad säger du lilla gumman?

Efter jobbet i går handlade jag på Willys.
Sist jag var och handlade hamnade jag på ICA tillsammans med lilla Svalan. Jag brukar aldrig handla på ICA för jag har inbillat mig att det är dyrare men nu hade jag en bonuskupong på 25 kr som vi lyckats skramla ihop till under förra året.

Jag var inte särskilt nöjd med ICA. Allt var dyrare. Påläggsskinkan, blandfärsen, mjölken och frukten. När jag kom till fruktavdelningen förväntade jag mig möta pinfärsk, finfin frukt och spänstiga grönsaker. Det är ju allmänt känt att ICA har mycket bättre frukt- och gröntavdelning är Willys.
Men jag blev besviken. Jag hittade inte ett enda äpple som inte var en aning kantstött och inte en enda röd paprika som var en aning ankommen.

När jag igår kväll klev in genom svängdörrarna till Willys kändes det som att komma hem – ända tills jag avancerat en aning längre in i butiken och upptäckte att Willys håller på att flytta runt allt och byta hyllsystem.
Tillsammans med övriga matinköpare gick jag runt mellan hyllorna med sökande blick och förvirrad uppsyn. Två gånger fick jag fråga mig fram; efter Skogaholmslimpa (som var slut för att den bara kostat 10 kr) och falukorv (som fått tillfällig boning bredvid mjölkdisken).

Väl hemma, med två välfyllda kassar, åt jag en ostkaka och bakade en sockerkaka.

I går kväll hade jag ett allvarsamt samtal med min son. Han hade startat ett facebook-konto.

Man måste vara 13 år för att få vara med på facebook och vi har förbjudit honom att ha ett konto i förväg, även om det är väldigt många i hans ålder som ändå har det.

Jag tror att Guldgossen är på väg in i tonåren. Hur ska det bli? Hur kan man på bästa sätt uppmuntra sina barn att klippa navelsträngen och ge dem gott självförtroende när man egentligen helst vill hålla kvar dem för alltid.

Redan på parkeringsplatsen sjönk mina förhoppningar när jag lyckades sno åt mig den allra sista platsen.
Inne i badhuset var det mycket riktigt alldeles knôkat med folk. Och de flesta låg och guppade i motionsdelen.

De första metrarna gick det ändå ganska bra. Jag var irriterad över alla människor och satte upp ett högt tempo. Jag hann till och med varva en man två gånger bara på de första 150 metrarna, en av gångerna rev jag honom lite på armen.

I början var jag ensam snabbsimmare i bassängen. Det är lättare att ta sig fram då. Jag vet inte varför men det verkar finnas en oskriven lag om att den som simmar snabbast också har företrädesrätt. Ofta kan man simma i mitten och slippa ta det omständliga varvet runt, runt.
På fem minuter hann jag 200 m. Efter 500 meter hade det gått en kvart. Det var ju precis den farten jag var tvungen att hålla för att klara mitt mål med 2000 meter på en timma.

Men sen började problemen. Bassängen fylldes med folk. Kraftiga karlar som simmade i bredd och pratade med varann. Ännu kraftigare damer som upptog lika mycket plats som herrarna fastän de simmade ensamma. En äldre, snabbsimmande dam som självsäkert la rabarber på mittenfåran. Två andra snabbsimmande tanter, en med och en utan simglasögon.

Jag önskade verkligen att jag fått med mig lilla Svalans simglasögon. Då hade jag åtminstone kunnat ta mig fram utan att ha allt för mycket kroppskontakt. Vid ett tillfälle råkade jag liksom smeka mig förbi den äldre, snabbsimmande damen. Jag tror inte hon blev så lycklig över det. När vi kom till den grunda änden stannade hon upp och stirrade på mig. Jag tror i alla fall att det var det hon gjorde när hon vände sina mörka stora simglasögon åt mitt håll.

Efter halva sträckan kom jag in i en stadig lunk och hittade ett tempo som jag trodde mig kunna hålla hela vägen. Jag slaknade dock på slutet så tydligen hade jag i alla fall gått ut för hårt i början. Det var också svårsimmat på grund av alla människor i bassängen.

När jag slog handen i kaklet (ja, inget fusk här inte. Jag måste ända fram på varje sträcka) hade det gått förargliga 64 minuter. Det är ändå en minut bättre än förra veckan.

Nu blir det en veckas paus.

I kväll ska jag simma igen, direkt efter jobbet. Jag ser fram emot det.
Men jag glömde sno med mig lilla Svalans simglasögon. De underlättade ju suveränt förra veckan så i dag vågar jag inte tro på några 2000 meter.

När jag kommer hem väntar “Sveriges Mästerkock” på TV. Eftersom jag brukar exprimentera fritt i köket (oftast på grund av bristande planering) så gillar jag ett matprogram som går ut på att deltagarna ska göra vad de kan med några givna ingredienser.

Hade en finfin dag i går. Gick Sörboleden, umgicks med Förundersökningsledarens hela familj (vi är 18 personer) och åt och åt och åt.

Nu är det söndag och Förundersökningsledaren har gett sig i väg till kyrkan. Vi andra ska snart komma efter för att höra honom spela countrymusik.

Förundersökningsledaren är ute och springer. Snart kommer han hem för att ställa sig i duschen.

Guldgossen duschar.

Jag har börjat klä av granen efter att ha duschat en lång stund i riktigt varmt vatten.

Lilla Svalan är med en kompis i badhuset.

Om en stund ska vi alla åka till svärmor och svärfar på lunch.
Ojojoj vad vi kommer lukta gott allihop!

Klockan är halv nio och gryning smyger sig snabbt på vårt bostadsområde med sina rosaaprikosa färger. Jag ser genom kontorsfönstret hur ett tunt molntäcke drar bort och skingras.

Det är bra.

I dag ska jag nämligen flyga.

I höstas vann jag en timmas flygtur med en motorseglare vid missionsauktionen i Skälvums Missionshus. I går förmiddags ringde mannen som flyger och frågade om jag kunde inkassera vinsten.
Om ingen dimma eller för hård vind vill störa flygturen så ska jag snart ge mig av för att uppleva Lidköping från ovan.

Update:
Nej, det blev ingen flygtur. Piloten har ringt och sagt att vinden är på gränsen till för kraftig i byarna eftersom den kommer fram sidan. Han erbjöd sig att åka ut till Hovby och göra en provstart (och framför allt landning) men jag tyckte det är bättre att han sparar både tid och flygbränsle och att vi skjuter fram flygövningen till en annan dag.

Familjen Z var på överraskningsfest hos en 40-åring i går. Hans fru skulle överraska honom med ett litet kalas trots att han själv egentligen tänkt avstå från firande. De håller på att bygga till sitt hus och har kanske varken tid eller ork för kalas.
40-åringen blev dock inte så överraskad. Det är svårt att hitta på logiska undanflykter till varför man lagar kvällsmat till sjutton personer i stället för fem…

Vi hade en jättetrevlig kväll. Vi pratade om åldersuppfattning, ryska ishockeystjärnor från 80-talet, bilspel och en massa annat och mellan varven tog vi för oss av den rikliga buffén. Till dessert serverade frun i huset en fantastiskt god nougat-chokladtårta och jag kunde inte avstå att njuta i mig en kopp kaffe.

Jag visste redan när jag drack kaffet att det var dumt. Och tyvärr fick jag rätt.
Jag har sovit uruselt i natt. Emellanåt har jag legat vaken långa perioder och bara väntat på att klockan ska gå. Ibland har jag slumrat och drömt konstigt och osammanhängande. Jag har varit på toaletten tre gånger. Till slut orkade jag inte ligga kvar i sängen längre utan gick och satte mig med en bok.

Nu kanske jag lärt mig att jag inte ska dricka kaffe sent på kvällarna, även om en god kopp kaffe är det ultimata komplementet till choklad, tårta eller en god kaka.

Lilla Svalan ställde fram den lilla skattkistan hon fick i går, med sin nyutdragna tand, på fönsterbrädan. Hon öppnade kistan och la tanden tillrätta. Hon ställde också en tom ljuslykta bredvid. Sedan gick hon och la sig, kröp ner uner täcket och försökte somna så fort som möjligt.

Så var allt förberett inför nattens besök av tandfen.
Lilla Svalan hade till och med gett tandfen vissa förhållningsregler. Tandfen skulle ta med sig alla lilla Svalans tidigare tappade tänder och lägga i kistan, samt undvika den obligatoriska guldpengen för den är för tråkig.

I morses var lilla Svalan mycket besviken.
Tandfen hade nämligen somnat i soffan på kvällen och glömt bort lilla Svalans tand!

Klockan är elva på blanka förmiddagen (så blank är den inte heller för det ösregnar där ute, och har gjort så hela dagen. Himlen är jämngrå och det ser ut som det kommer vara regn för alltid) och jag är hemma.

Lilla Svalan har varit på folktandvården och fått en hörntand utdragen. Om en och en halv månad är det dags för nästa.
Lilla Svalan har dragit ut en tand tidigare, då för att roten dött och gav upphov till en infektion. Den här gången var det inget fel på tanden som skulle väck men de permanenta tänderna under mår inte så bra av att mjölktänderna är i vägen, de vill växa snett i väntan på att det blir deras tur att tjänstgöra.

Tanddragningen gick jättebra. Lilla Svalan har en mycket duktig tandläkare och även sköterskan som var med är lugn, informativ och stöttande.
Eftersom lilla Svalan har dragit ut en tand tidigare, för fem år sedan, så visste jag på det stora hela hur det skulle gå till. Lilla Svalan kommer också ihåg lite grann och även om hon gruvat sig en aning i förväg så har hon inte varit varken rädd eller så orolig att det varit jobbig.

Först fick lilla Svalan ett avslappnande medel att dricka. Det smakade verkligt illa så tandsköterskan bjöd på både gul och röd saft direkt efter. “Vi brukar normalt inte bjuda våra patienter på saft.” skämtade sköterskan men tandläkaren försvarade dem med att det ändå var Fun Light (den utan socker).

Medicinen gav verkan nästan direkt. Medan jag läste lite ur en Bamsetidning för lilla Svalan trädde hon in i ett avslappnat och lulligt tillstånd. Hon orkade inte lyfta armarna och hon var lite orolig eftersom benen var borta. Medlet ger också en välsignad glömskeeffekt. Det märkte jag inte minst efteråt när jag skulle läsa klart Bamsetidningen och lilla Svalan helt hade missat några sidor som jag redan läst.

Tandläkaren la bedövningssalva runt tanden. Den verkade snabbt och sedan sprutades den riktiga bedövningen in på flera ställen. Vis av tidigare erfarenheter tittade jag bort medan bedövningen las och koncentrerade mig i stället på att hålla lilla Svalan i handen och uppmana henne att andas med magen.

Lilla Svalan tyckte det var otäckt att vara bedövad. Vi var tvugna att visa hennes ansikte i en spegel så hon skulle förstå att hon inte plötsligt hade läppar som var gigantiska och gjorda av trä.
När bedövningen tagit fart drogs tanden snabbt och lätt ut. Det blödde lite grann men inte mer än kanske fem minuter. Varken jag eller lilla Svalan märkte när tanden försvann. Jag tittade nogsamt bort och lilla Svalan kunde inte avgöra vad som hände i munnen.

Vi fick visa tanden för lilla Svalan flera gånger innan hon förstod att den var borta. Sedan började hon genast prata om att hon ville tillbaka till skolan. Hon försökte sätta sig upp men effekten av avslappningsmedlet var fortfarande så påtaglig att hon inte ens kunde hålla huvudet uppe själv.

Efter en stund fick vi gå in och sätta oss i ett vilorum medan hela tandläkarkåren höll möte i rummet bredvid. Tandläkaren kom och tittade till oss emellanåt och lilla Svalan piggade på sig ganska snabbt.
Vi hann gå igenom två lådor med presenter medan vi väntade på att lilla Svalan skulle vara tillräckligt alert för att vi skulle kunna åka hem. Lilla Svalan valde till sist en studsboll.

Tandläkaren tittade till oss en sista gång innan vi for och gav både lilla Svalan och mig beröm för att vi skött oss så bra.

Nu har bedövningen börjat släppa och lilla Svalan har lite ont. Jag har gett henne reliev och håller henne sällskap. Hon får inte pilla med tungan i såret och hon får inte somna. Jag vet inte vilket som är svårast att hålla sig ifrån.

I går eftermiddag ringde lilla Svalan mig och frågade om hon fick följa med en kompis hem och leka.
-Vi har pratat med hennes föräldrar också, så vi får för dem, men det är inte någon av dem som är och hämtar oss, förklarade lilla Svalan.
-Nehej, svarade jag. Vem är det som hämtar då? Är det en mormor eller farfar kanske?
-Nej, det är en… en vikarie.
-En vikarie?
-Ja, en föräldravikarie!
-Föräldravikarie?
-Jamen vänta så ska jag fråga då!

Jag hör Irma prata bredvid luren.
-Vad var det du kallades nu igen?

Så kommer hon tillbaka till mig.
-Det var visste en barnvakt. Vill du prata med henne?

I badhuset träffade jag på ett bekant ansikte. (Det var efter att jag tagit av mig simglasögonen. Med dem på sig ser man ingenting annat än ben och rumpor.) Vi hälsade och hon sa:
-Visst är det du som är lilla Svalans mamma.
-Jovisst! svarade jag.
-Min dotter och lilla Svalan ville leka. De har pratat om fredag. Jag är ledig på eftermiddagen så jag kanske kan ta med mig lilla Svalan hem direkt efter skolan, så kan du komma och hämta när du slutat jobbet.
-Absolut, det blir fint!

Sådär lätt och smidigt kan det gå när två mammor bestämmer över sina barn.

Nu är det bara ett problem. Jag vet inte vad mamman heter, varken i för- eller efternamn. Jag vet inte heller vad barnet heter som lilla Svalan ska leka med. Och jag är inte säker på att jag kommer ihåg vad mamman svarade när jag frågade var de bor.

I kväll har jag simmat 2000 meter. Jag är riktigt nöjd med min insats för det tog bara 65 minuter. Mitt gamla mål med 2000 m på en timma lever igen. Det var nog 1 ½ år sen jag simmade regelbundet senast men jag ska försöka göra ett krafttag igen. Om jag minns rätt var det bara en eller möjligtvis två gånger jag nådde målet.

Jag lånade lilla Svalans simglasögon och använde dem hela tiden. Det är en fantastisk skillnad att simma med simglasögonen. Som en helt ny (undervattens-)värld som öppnas.
Allt är större under vattnet. Alla rumpor, fötter och knän är större. Det märkliga är att det också är fler personer i bassängen när man tittar under vattnet. För varje överkropp som sticker upp över ytan går det två ben som tar plats under ytan.

Och det var gott om ben vill jag säga. Det är väl många som fortfarande, så här två veckor efter nyårsafton, försöker hålla liv i sina bantar- och nytt-liv-löften. Förmodligen blir det mindre stimmigt om några månader.

I slutet av min timma var det i alla fall inte lika mycket folk i bassängen och jag kunde öka takten lite. De sista 200 m tog bara fem minuter. Pulsen var uppe i 160 och det är nog en takt jag borde kunna klara nästan från början, bara jag får lite utrymme.
I dag fick jag en rejäl spark på vänsterhanden av bassängens andre simglasögonsimmare. Jag fick också lite småkickar av några äldre män. Själv sparkade jag bara på en tjej, men jag gjorde det å andra sidan två gånger på raken.

Den har dagen började väl sådär.
När jag klev upp i morses satt Guldgossen på toa med rejält ont i magen. Han får magknip sådär emellanåt. På sista tiden tycker jag att det har varit allt oftare.
Efter ett tag kunde han gå och lägga sig och sova en liten stund innan jag var tvungen att väcka honom igen. Och då var han inte allt för pigg. Han frös och var jättetrött.

Lilla Svalan var inte heller så lätt att väcka. Hon är lite förkyld och ville helst stanna hemma från skolan. Inte för att hon inte vill gå till skolan – men sängen lockar mer.
Och när man är trött blir allt besvärligt. När vi skulle sätta oss i bilen klagade hon över att hon var tvungen att böja sig frammåt en aning för att få tag i ändarna på jackans dragkedja och då fick hon ont i nacken.

Nu är jag i alla fall på jobbet. Det känns nästan skönt… Även om jag har en lätt tendens till huvudvärk.

Efter jobbet ska jag till badhuset och simma en timma. Jag har snott med mig lilla Svalans simglasögon. Jag har provat dem tidigare och vet att jag inte kan ha dem hela tiden för de pressar på ögon och huvud och ger mig huvudvärk. Men med simglasögonen på blir livet i bassängen mycket lättare, särskilt om det är mycket folk så att man måste simma slalom mellan plaskande ben och armar.

Nu är det sju minuter kvar tills jobbet börjar och min sköna tänkarstund börjar lida mot sitt slut.

Vi har inte städat ut julen än. Knut har namnsdag på fredag och innan dess vägrar jag packa ner en endaste liten tomte. Guldgossen har till och med föreslagit att vi låter granen stå framme hela året och just nu är jag lite sugen på att göra honom till viljes. Det är så mysigt med ljusen och det röda blänket under trappan där granen bor.

I går började det plötsligt snöa. Stora, feta julaftonsflingor som gjorde varenda barnasjäl lycklig. Förundersökningsledaren var kanske inte lika lycklig när han var ute och skottade bort allt det tunga vita som samlats på garageuppfarten, men inne i huset hade vi det hur mysigt som helst.

Nästa så att jag var sugen på att fira jul igen.

Just nu, och under den kommande veckan, kan man höra mig sjunga under dagens gudstjänst i Pingstkyrkan i Lidköping, via Lidköpings Närradio.
Tryck här så får du höra hela gudstjänsten. Jag sjunger efter parentationen. Det är ca 22 minuter in i sändningen och sedan ingen efter 60 minuter. Den sista sången har jag och Förundersökningsledaren gjort själva. Jag har skrivit texten och hittat på melodin och Förundersökningsledaren har tagit ut accord och gjort om melodin för att den inte ska vara fullt så tråkig. Den är rätt tradig ändå om jag ska vara ärlig, men man kan inte vara bra på allt…

Förundersökningsledaren försöker få mig intresserad av att skaffa en smartphone. Förundersökningsledaren motiverar med att vi skulle kunna samköra våra kalendrar. Då skulle vi slippa prata med varandra varje söndag för att gå igenom vad som händer nästkommande vecka. Han tycker också det skulle underlätta när det gäller matinköpen. På något mystiskt sätt ska tydligen inköpslistan kunna hamna i min nya telefon, om jag hade haft någon.

Jag är rätt nöjd med min nuvarande mobil annars. Den kan skicka SMS, ringa och man kan även spela in röstmeddelanden på den. Det finns till och med en liten kamera inbygd, vad man nu ska ha den till…

I eftermiddag har jag haft ny egentid medan Förundersökningsledaren och barnen varit på isstadion tillsammans med en vänfamilj. Min tid har jag utnyttjat till att föra över födelsedagar och annat av intresse från 2010 års almanacka till 2012. Jag hann aldrig med att skriva över från 2010 till 2011 och jag är inte klar i 2012 än. Skulle jag nämna detta för Förundersökningsledaren skulle han få vatten på sin mobilkran, så jag säger inget. Det finns tydligen en smart funktion i smarttelefonerna som automatiskt håller reda på alla födelsedagar från år till år.

Jag är dock inte övertygad ännu. Mitt främsta motargument är att om jag finge en sån där modern telefon med pekskärm och appar och utan knappar… så skulle jag spela Wordfeud hela dagarna i ända.
Jag har sagt det förrut – jag har en typisk beroendepersonlighet. Är det inte vitlöksbaguetter, Kopparbergs Cider eller rosenrottabletter så är det facebook, kriminaldeckare och rå jordärtsskocka.

I dag har jag kommit ytterligare en bit på lapptäcket. Jag har strukit baksidan, mellanlägget och framsidan, lagt samman dem på köksbordet och satt ihop dem provisoriskt med säkerhetsnålar.

Återstår att quilta, skära till kanterna, räkna ut och skära till kantremsor, sy dit kantremsorna och sy fast dem för hand på baksidan.

Falunkorven borde hinna få sitt lapptäcke innan han blir myndig i alla fall.

Tidigare har jag testat hur mycket lakan jag behöver till bakstycket. Enklast är att lägga ut ett gammalt, väl nött och därmed riktigt mjukt och gosigt lakan, och sedan lägga på framsidan och klippa till det man behöver av lakanet. Jag klipper inte kant-i-kant utan låter baksidan bli större för att ha lite att ta av när det är dags att kantskära.

För att få baksidan lite roligare har jag låtit symaskinen arbeta och gjort några mönstersömmar i olika bruna, gröna och beige nyanser.
Brunt, grönt och beige.Blommor och blader.Och mera gröna blad.Två gröna nyanser av tulpaner möter varann.

För att få de olika tyglagren så släta som möjligt så lägger jag ut dem ett och ett på vårt stora köksbord och slätar ut dem med en snöborste. (Borsten har jag inte använt för att sopa rent bilen med.)
Underst hamnar baksidan, med sin rätsida ner mot bordet.Ovanpå baksidan kommer sedan mellanlägget. Det som gör täcket lite fluffigt. Jag använder oftast en fleecepläd som går att köpa billigt på Jysk. Den är lagom tjock och blir nästan lite elektrisk när man stryker ut den med borsten, och det gör att de olika lagren lättare fäster i varandra.Har man tur så är fleecefilten också lagom stor…Till sist kommer så själva lapptäcket på plats. Det är bra att ha någon till hjälp som kan hålla i ena änden medan man själv står och måttar i den andra. Men som ni såg av tidigare bilder så har jag både Guldgossen och Förundersökningsledaren i närheten.
Nu börjar det likna någonting!

Jag har 80 stora säkerhetsnålar som jag fördelar så jämt som möjligt över täcket.Det är extra viktigt att kanterna är ordentligt sammannålade.
När jag sedan sätter fast säkerhetsnålarna måste jag rulla täcket försiktigt, för att komma åt att nåla utan att riskera att de tre lagren flyttar sig i förhållande till varann.

Är det inte typiskt så säg!

Det är redan två veckor efter julafton och först nu har jag kommit på vad jag verkligen önskar mig i julklapp.

Hur ska jag nu lyckas komma ihåg att jag vill ha ett par simglasögon och ett par fina handskar ända till nästa jul?

Jag har lagat till en ganska stark köttfärspaj och bjuder familjen. För att lindra chilihettan har jag också gjort i ordning var sin skål sallad till varje familjemedlem.
Guldgossen klagar över sin salladsskål.
-Måste jag äta upp allt det här?
-Äh, du har ändå fått den minsta tallriken, säger jag.
-Ånâ! kontrar lilla Svalan. Jag fick bara två bitar morot och några enstaka gurkor!

Har fått en liten stund för mig själv medan Förundersökningsledaren och barnen är och skridskoar på isstadion. Har jag tur tar de med sig några fikasugna hem. Har jag otur får jag äta alldeles för mycket kaka i kväll.

Vad gör man när man får en timma över? Jag fixar i ordning i köket efter middagen och lyssnar på Kerstin Karlsson.
Hon är Falunsysterns mans brors fru. Jag är mycket stolt över att få ha sjungit duett med denna gudabegåvade kvinna. Och två gånger till på köpet. Först på Falunsysterns bröllop och sedan på Falunkorvens barnvälsignelse.

Vem är det som har kommit på trettondagen?

Vet ni att vi firar den till minne av de vise männen som kom och hälsade på Jesusbarnet? Och vet ni att det faktiskt inte står någonting i Bibeln om hur många de var? Antalet tre har tillkommit i efterhand eftersom de hade med sig tre olika slags gåvor; guld, rökelse och myrra.

Hur deras namn kommit till vet jag faktiskt inte. Enligt svenska almanackan firar vi Kasper, Melker och Baltasar, vilket är de vedertagna namnet på de “tre” vise männen.
I min värld är Kasper en docka, Melker en fumlig skärgårdsturist (men också en av våra vänners söner) och Baltasar är en tjock liten uppfinnare med dragning åt psykadeliska mönster.

Dessutom måste jag ifrågasätta tidpunkten för firandet. Hur troligt är det att det bara tog 13 dagar för de vise männen att upptäcka stjärnan som uppenbarade sig när Jesus föddes, diskutera igenom betydelsen av stjärnan och komma fram till att den måste betyda att en konung har fötts, bemanna och utrusta en kamelexpedition för ett okänt antal dagar, skaffa fram gåvorna de ville ha med sig, lunktaktsrida från ett fjärran land till det lilla landet Judeén utan att egentligen veta vart de var på väg och bara ha en stjärna på himlen som riktmärke, stanna hos kung Herodes några dagar och konstatera att ingen ny tronarvinge fötts (och förmodligen festa loss lite eftersom man ändå var inbjuden till ett slott), fortsätta letandet, nu på knaggliga vägar i helt okända trakter och slutligen hitta fram till den mest otroliga av alla platser – ett stall? Om det nu var ett stall de befann sig i. Jesus föddes ju i ett stall som Josef och Maria fick låna eller hyra natten mellan den 24-25 december (eller när på året det nu kan ha varit) men man kanske kan anta att de inte stannade kvar i stallet i nästan två veckor.

Det borde rimligtvis tagit mer än två veckor för ett okänt antal Einsteins att i samlad tropp och med ett stort följe, göra hela den äventyrliga resan jag beskrivit ovan.

Men det har faktiskt ingen betydelse. Och inte heller bryr jag mig om att de vise männens uppdykande i julevangeliet inte känns så viktigt att det bör firas med en egen dag.
Det viktiga just nu är att jag kan njuta av en kortvecka, så här direkt efter julledigheten, när jag fortfarande kämpar med att vända tillbaka dygnet och försöker lära mig att man kan leva ett bra liv trots rutiner och fasta tider för allt.

Är det någon mer än jag som tycker att min nuvarande header – den när jag kikar över glasögonkanten – är lite läskig.

Jag har så mörkt bruna ögon att bilden, när den seipats, inte ger mig några pupiller. Eller är det irisarna som fattas? Hur som helst så ger just ögonen ett nästan utomjordiskt intryck.
Näsan syns inte heller så bra. Har jag över huvudtaget några borrar?

Om sanningen ska fram ser jag ut som en alien. En lätt skelande alien…

Jag ser kanske bättre ut i min helhet.

I dag har barnen och jag varit i badhuset efter jobbet/fritids.
Lilla Svalan simmade 300 meter.
Guldgossen simmade 500 meter.
Jag simmade 1300 meter.

Eftersom barnen simmade så duktig (båda tog simborgarmärket och Guldgossen hade dessutom gott och väl skrapat ihop till kilometermärket) så roade vi oss sedan med att hoppa från trampolinerna (jag hoppade bara från bassängkanten – men två gånger dagen till ära) och så låg vi en liten stund i den varma bassängen och gottade oss.

Ingen av oss lekte i den halvvarma, grunda bassängen. Där hade nämligen någon spytt strax innan vi kom så den var avstängd och det pågick sanering.

När vi kommit hem tittade vi på premiären av “The Voice”. Jag blev förtjust direkt. Äntligen ett program där “juryn” bara säger snälla saker – även till de som åker ut.

Förundersökningsledaren kom hem från sin danmarkstripp och var med och såg slutet av programmet. Sedan gjorde jag raskt upp arbetsfördelningen:
-Du hänger barnen så går jag ner och ber med tvätten!

När jag såg det skimrande badrumsgolvet några dagar efter jul undrade jag om det verkligen var en så god idé att ge lilla Svalan glitterspray i julklapp.

Efter jobbet ska barnen och jag åka till badhuset. När jag väckte Guldgossen i morses berättade jag om stormen Emil som härjar där ute, och om Förundersökningsledaren som ska åka färja i ovädret. I samma andetag påminde jag honom om att vi ska simma i kväll.
-Ja, i badhuset går det i alla fall inga vågor, kommenterade Guldgossen lugnt.

En ny storm har dragit in. En busig rackare som blåst ner massa julgranar utmed min resväg till jobbet.
Efter Berit och Dagmar är det nu Emils tur att härja runt. Klass två-varning är utfärdad för Västkusten.

I dag ska Förundersökningsledaren göra en lång bilresa – utmed Västkusten. Sedan ska han ta färjan till Danmark och senare i kväll göra om hela resan hem igen.

Jag är faktiskt lite orolig.

Livet har hunnit byta år sedan sist. Förundersökningsledaren och jag har hunnit börja jobba igen, barnen är på fritids, tillresande syskon har åkt tillbaka till sina hemtrakter… Livet har helt enkelt återgått till det normala.

Nyårsafton firade vi tillsammans med goda vänner utanför Sollebrunn. Roligt och trevligt och gott!
Dagen efter var det egentligen dags att försöka vända tillbaka dygnet inför vardagen igen. Det gick väl sådär.
Förundersökningsledaren var tvungen att gå upp i tid eftersom han ansvarade för ljudet i kyrkan. Jag sov till halvt tio, Guldgossen till halv elva och lilla Svalan till tolv.
Vi har ännu inte fått ordning på sovtiderna. Både lilla Svalan och jag var vakna alldeles för länge i går kväll.

Nu har jag dragit på mig en smärre förkylning. Lilla Svalan har hostat sen före jul och jag har haft lite ont i halsen några mornar men i dag vaknade jag med snuva och nysningar.
Jag ska sjunga i kyrkan i helgen (en sång på fredag och några stycken på söndag) så det är helt fel tid att bli förkyld.

Här är recepten på maten jag bjöd på till lunch i dag. Vi var sju vuxna och fem barn varav ett höll sig till bröstmjölk. Det bjöd jag inte på så han fick själv ha med sig maten…

När gästerna anlände (stod jag i köket och stressade) serverades först en alldeles purfärsk välkomstdrink från råsaftcentrifugen. Den var gjord på två ananasar, två lime, fem gröna äpplen och en rejäl bit färsk ingefära.
Glasen var bottnade med ca ½ msk grenadin för att väga upp syran från ananasen och limen. Jag serverade drycken i IKEA´s allra vanligaste ljuslyktor och hade klippt till sugrör för att de skulle passa i längd.

Till förrätt var det räkcoctail med vinreducerad charlottenlök. Receptet har jag hämtat från senaste numret av buffé, men jag har anpassat det en aning till mina smaklökar och vad jag hade att tillgå i skafferiet.

Här är receptet. Det är till sju vuxna men det blev för mycket räkor och för mycket lökröra och en fasa massa svart rom över så antingen får man göra mycket större förrätter eller dra ner på mängderna.
*Marinera 400 g räkor (200-300 g räcker) i 77 g (eller mindre om man har mindre mängd räkor) sötsur chilisås. Ställ dem kallt. Enligt ursprungsreceptet var räkorna marinerade i limejuice tror jag, men jag minns inte riktigt. Sötsur sås gick i alla fall bra.
*Hacka 148 g charlottenlök fint och riv 80 g (en liten) rödbeta. Egentligen skulle det vara en stor rödlök enligt ursprungsreceptet och ingen rödbeta alls, men jag hade en massa charlottenlök hemma och kompletterade med rödbeta för att få fin färg. Resultatet blev godkänt även med mitt påhitt.
*Koka lök och rödbeta i 2-3 dl (jag hade 3 dl men i ursprungsreceptet var det 1½ dl, men då var det å andra sidan mindre mängd lök) vitt matlagningsvin eller annat valfritt vitt vin. I buffé använde man mousserande vin, och det sätter kanske extra piff. Jag är inte tillräckligt bevandrad i vinvärlden för att våga uttala mig om det.
Låt löken koka på låg värme tills all vätska kokat bort. Löken blev mjuk och fin med rödbetorna behöll lite stuns vilket gjorde resultatet trevligare än om det bara varit en slät smet.
*När lökkoket svalnat blandar man ner 200 g färskost av Philadelfiatyp. Jag tog Philadelfiaost för jag tyckte det var enklast. Mängden ost var 200 g enligt ursprungsreceptet och jag tyckte det var lagom även när jag plussat på lökmängden rejält.
*Mosa två stora eller tre små mogna avokados med 1 tsk limejiuce, ½ pressad vitlöksklyfta och salt samt svartpeppar. Man behöver inte mosa så noga, är det lite bitigt så gör det absolut ingenting. Jag tog två små avokados och tyckte det räckte. Man kan ha mer vitlök i om man vill men då får man vara beredd på att det tar över smaken ganska rejält. ½ klyfta ger bara en aning och det räcker. Limejuicen sätter god smak och håller även fruktköttet grönt i stället för brunt.
*Lägg ner rörorna i glas. Jag fortsatte med IKEA-ljuslyktorna och fick en lagom stor förrätt. Större glas ger mer förrätt men då måste man nog låta det gå en stund mellan förrätt och varmrätt eller bara bjuda kroppsarbetare.
Börja med avokadoröran i botten, sedan lökröran, sedan räkorna och toppa sist med en sked svart kaviar samt en klyfta lime. Det är snyggt med en dillkvist också, men det fanns inte med i receptet och jag lyckades inte tänka på det på egen hand.
*Barnen fick stavar av morot, gurka och äpple i sina glas, samt lite majs för dem som gillar det.

Som huvudrätt serverades ugnsstekt fläskytterfilé med kokt potatis, tomatsås och broccolipuré.

Broccolipurén har jag skrivit om tidigare i bloggen. Den är godare än man kan tro. Jag har hittat på receptet själv men det är inga konstigheter, så jag är nog inte ensam om det.
Den här gången gjorde jag en rejäl sats eftersom vi var många.
*Koka tre broccolistånd, särtagna till knippen och utan stockar, i välsaltat vatten.
*Häll av vattnet och lägg i en rejäl klick smör eller margarin. Jag tog 25 g men man kan nog ta mer om man vill.
*Vispa sönder broccolin med elvispen, och tillsätt under tiden en halv burk creme fraich. Jag tog lätt creme fraich men det blir säkert godare med en fetare variant.
*Smaka av med salt och vitpeppar.

Den ugnsstekta fläskytterfilén är också en bloggfavorit i repris. Jag har för mig att jag trollade fram den ur huvudet någon gång i ett pressad läge men det blev så pass bra att jag har gjort den några gånger till.
*Putsa två fläskytterfiléer från eventuella senor. Skär några tunna snitt i översidan för att marinaden ska krypa ner i köttet bättre.
*Häll två burkar tomatkross i en ugnsfast form. Jag tog tre burkar den här gången för formen var lite stor, men två hade räckt.
*Lägg ner filéerna i tomatkrosset.
*Gör en marinad av 3 msk matolja, 2 msk kinesisk soja, en rejäl bit färsk ingefära som finhackats (runt 20 g är lagom), ½ röd chilifrukt utan kärnor och vita hinnor (även den finhackad), två stora klyftor vitlök (hacka, hacka) och 2 tsk salt.
*Skeda marinaden över filéerna. Det gör inget om den rinner ner i tomatkrosset men det ser trevligt ut och smakar godare om så mycket som möjligt av kryddorna stannar kvar uppe på toppen.
*Ställ in filéerna i ugnen. Jag började på 200 grader men sänkte till 150 grader efter en stund för att ovansidan skulle hinna få lite färg innan innertemperaturen var uppe i 70 grader. Det är bra att ha en ugnstermometer så man slipper ta ut och provskära filéerna.
*När köttet uppnått rätt temperatur ställer man helt enkelt hela anrättningen på bordet eller så tar man upp köttet ur ungsformen och skär upp och serverar för sig och häller såsen i en egen bytta. Vi provade på Förundersökningsledarens förlag att mixa såsen slät men det ska jag inte göra nästa gång. Det är trevligare och godare när såsen har lite textur av tomatkrossbitarna. Smaken av tomat, köttsaft och den smakrika marinaden gör sig fint som sås.

Jag nöjde mig med att servera gurka, coctailtomater och majs i egna små skålar som komplement till huvudrätten.

Slutligen var det dags för efterrätten.
Vit chokladmouss är fantastiskt lätt att göra. Har du barn med vid bordet så gör en rejäl sats. De är oftast mer försigkomna än tråkiga vuxna och vågar ta till sig rejält av det de gillar.
*Bryt 200 g vit choklad i bitar.
*Häll 5 dl vispgrädde i en tjockbottnad kastrull. Lägg i chokladen.
*Värm grädden försiktigt under ständig omrörning tills chokladen smält helt och hållet.
*Häll över grädden i en vispskål och låt kallna i kylskåp.
*Strax innan serveringen vispar man grädden som vanligt och simsalabim har man en jättegod chokladmouss som passar suveränt till fruktsallad eller andra efterrätter med dragning åt det fruktiga eller sura/syrliga hållet. Chokladmoussen är väldigt söt så den gör sig inte så bra till sådant som redan är sött.

Som fruktsallad lät jag gästerna själva välja frukter från en lista jag skrivit i ordning och eftersom jag hade lite tid på mig blandade jag sedan sallad till var och en i en efterrättsskål. Det är naturligtvis vansinne att hålla på så om man inte har gott om tid men med kräsna gäster (läs lilla Svalan och Guldgossen) eller allergiker (läs Guldgossen) så är det ett bra alternativ.
De frukter och bär mina gäster kunde välja mellan var: amerikanska blåbär, färsk ananas, galiamelin, physalis, färska jordgubbar, passionsfrukt, gul kiwi, mango, äpple, apelsin, päron och banan.

Till fruktsallad och vit chokladmouss är det gott med en kopp kaffe.

I eftermiddag har jag bowlat tillsammans med min familj, Falunsystern och hennes man samt den äldste av de små Italienarna. Han är bara fem år och hans föräldrar var på annat håll medan vi bowlade.

På väg till bowlinghallen kom vi på att vi glömt fråga Italiensystern vilken skostorlek hennes son drar. Tänk om det inte fanns tillräckligt små skor att låna!
Vi frågade Italienaren själv, fast utan större hopp om att han skulle veta:
-Vilken skostorlek har du?
-Nej, jag har stövlar!

Nu har jag ätit och ätit och ätit ända sedan julafton.
Den firade vi hos mina föräldrar med traditionsenligt julbord.

På juldagen hälsade vi på hos goda vänner och fick en massa mer god julmat.

Annandagen tillbringade vi hos Förundersökningsledarens föräldrar och åt bland annat fläskytterfilé med världshistoriens godaste gräddsås. Kalvfond var hemligheten enligt kocken.

I går var vi hos mina föräldrar igen och firade ytterligare en julafton eftersom Falunsystern och hennes familj kommit “hem”. Mamma bjöd på jultårta och en fantastiskt god viltgryta med smältmört kött av älg och hjort.

I morgon blir det mer frosseri när jag står för lunchbjudningen för mina föräldrar och syskon med familjer. Jag har planerat räkcoctail till förrätt, helstekt fläskytterfilé a la Kajsa Varg till huvudrätt och fruktsallad med vit chokladmouss till efterrätt.

I dag blir det dock en mellandag. Klockan är tio i ett och vi har bara hunnit avverka frukosten. Det kanske räcker så…

Juldag! Dagen efter julafton.

I dag förenar vi det profana med det andliga genom att leka med våra julklappar samtidigt som vi via radion lyssnar på gudstjänst från vår kyrka.

Guldgossen bygger med sitt lego.
Lilla Svalan bygger banor åt sitt lilla minidjur – “bug” som har fått namnet Carla och som spattigt irrar runt på golvet.
Förundersökningsledaren leker med ett nytt kameraobjektiv.
Jag läser “Du gamla, du fria” och förundras över Liza Marklunds förmåga att koka ner alla långa inledningar till bara några få meningar och sedan kasta läsaren rakt in i handlingen.

I morses läste jag ut min julklappsbok. Jo, jag hade fått den i förtid… Jag är faktiskt en ganska långsam läsare. Förundersökningsledaren läser ungefär dubbelt så snabbt som jag. Dessutom är jag jättedålig på att skumläsa. Inte för att man skumläser skönlitteratur men dagstidningen vore ju bra att kunna sammanfatta för sig själv på tio snabba morgonminuter.

Jag blev lite ledsen över att läsupplevelsen inte varade längre. Jag älskar redan Kristina Appelqvists böcker, även om jag bara läst de två första.
Den första boken heter “Den svarta löparen” och gjorde ett så trevligt intryck, trots att det handlade om ond bråd död. Lite av trevligheten hör säkerligen samman med att Kristina skriver om Skövde och dess omgivningar. Igenkänningens glädje är alltid trevligt, i alla fall när det gäller böcker.

Den andra boken, den som jag just läst ut, heter “Den som törstar” och är minst lika bra som “Den svarta löparen”. Lite av det där trevliga intrycket tycker jag dock var borttappat, och händelserna var en aning forserade. Jag hade faktiskt gärna sett att boken varit kanske 50 sidor längre. Särskilt de mest spännande partierna var för snabbt överståndna för att spänningen verkligen skulle hinna gripa tag i läsaren och bygga upp rätta stämningen. Men boken hämtar ändå många pluspoäng på min individuella betygsskala.

Språket är mycket lättflytande och enkelt utan några krångliga meningsbyggnader eller konstiga ord, trots att vi rör oss i den akademiska världen som säkert kryllar av egna fackuttryck som en författare skulle kunna vilja briljera med.
Det är en av de saker jag verkligen gillar med böckerna. Kristina Appelqvist ger intryck av att vara en vanlig människa, en “kvinna av folket” som inte strävar efter att vara förstå-sig-påare eller viktigpetter. Hennes enda mål är att underhålla läsaren, och det lyckas hon sannerligen med.

Personbeskrivningarna saknar en del i detaljrikedom men jag har ändå lyckats bli förtjust i huvudpersonen – Rektor Emma Lundgren som är så sympatisk och jordnära, och jag hoppas att Kristina Appelqvist har intentionen att fortsätta sin serie i många, många böcker till.

Den tredje boken – “Liv i överflöd” kom ut i oktober i år. Så fort den kommer som pocket kommer jag beställa hem den, eller möjligen hoppas på att jag får den av min mamma som så snällt förärat mig de två första böckerna. (Ska jag vara helt sanningsenlig var det faktiskt Förundersökningsledaren som fick den första boken, men allt mitt är ditt heter det ju!)

Av Förundersökningsledaren har jag i eftermiddag fått ännu en julklappsbok. Det är Liza Marklunds “Du gamla, du fria” som jag hunnit sukta efter ett tag.
Nu ska jag svepa filten om mig, kura ner under täcket och läsa mig till söms.

God Natt och God Jul!

Vad gör man när man vaknar tjugo i sju och inte kan somna om? (Jag vaknade klockan sex först, men sedan lyckades jag slumra till igen.)

Jo, man bloggar.

Och nu ska jag skriva lite om julbordet på Lundsbrunns Kurort.

Är man förtjust i sill ska man definitivt välja Lundsbrunns Kurort som julbordsrestaurang. Jag gillar inte sill men i år provsmakade jag i alla fall på en liten bit. Jag valde pestosillen och den var inte så dum.

Är man förtjust i goda efterrätter och hemkokt godis ska man defiitivt välja Lundsbrunns Kurort som julbordsrestaurang. Och vem är inte det!

När vi var där och åt för nästan en vecka sedan, blev det en lång sittning med många turer till borden. Först en omgång kallt med sikte på fisken. Sedan ännu en omgång kallt med mat från köttbordet. Sedan lite varmt och sist ett antal turer till efterrättsbuffén.

Och i sann Zäta-anda följer här en förteckning över allt man kunde välja mellan:

Redan i entrén möttes vi av glögg med russin och välhackad mandel samt pepparkakor. Det fanns både vinglögg och alkoholfri glögg.

Sillsorter:
Chili- och citronsill
Löksill
Havtornsill med rosmarin
Ört- och vitlökssill
Pestosill
Whiskey- och äpplesill
Senapssill
Portvinssill med nejlikor
Rönnbärssill
Tomatsill

Till detta kokt potatis, gräddfil och hackad rödlök.

Fiskbordet fortsatte med:
Sillsallad
Rökt Vänersik som dock var alldeles för benig
Inkokt lax
Dillgravad lax
Kallrökt lax
Stregagravad Vänergös
Laxpaté med dill
En annan fisk- eller skaldjurspaté som inte fått något namn men som var väldigt god
Ägghalvor med skaldjursröra med chili och lime
Ägghalvor med gubbröra
Stekt inlagd aborrfilé med fänkål och dill
Kräftströmming
Stekt inlagd strömming
Rökt pepparmakrill
Citronpepparrökt laxfilé

Och till fisken några olika såser:
Pepparrotscreme
Honung- och limedressing
Hjortroncreme
Gräslökssås
Hovmästarsås
…samt Västerbottenpaj med potatis i.

Från brödbordet kunde man hämta:
Vörtbröd
Brödkakor
Valnötsbröd med rejäla valnätskärnor i
Russinbröd
Marias tranbärsknäcke
Ett annat rustikt knäckebröd
Whiskeycheddar
Vanlig cheddarost
Brännvinskubbe
Philadelphiaost
Vispat smör

På “köttbordet” stod uppdukat:
Saltgurka
Inlagd gurka
Potatissallad
Pickles av några olika sorter
Rödbetor
Vintersallad med äpple, rostade hasselnötter, valnötter, sultanrussin och tre sorters salladsblad
Senap Heberleins
Slottssenap
Skånsk senap
Äppelmos
Cumberlandsås
Kokt potatis
Rökt hjortstek
Rökt kokt lammstek från Bitterna
Lammfiol
Rökt älgstek
Plommonspäckad griljerad fläsksida
Pressylta
Rökt hel grisrygg
Svartrökt skinka
Kalvsylta
Herdekorv med grönpeppar
Älgsalami
Timmermanskorv
Pastejtårta
Viltpaté med pistage, äpple och murklor
Rimmad griljerad kalkon
Alrökt kalkonbröst
Varmrökt vildsvinsklubba
Julskinka

De varma rätterna var:
Janssons frestelse
Omelett med äpple och kantareller
Köttbullar som var riktigt goda
Grynkorv
Ingefärsrevben
Brysselkål
Rödkål
Vildsvinsprinskorv
Vanlig prinskorv
Bruna bönor
Ribbe brässerad med apelsin och nejlikor
Ville man ha lutfisk fick man beställa av personalen.

Bland godsakerna fanns en liten avdelning med ost och kex:
Hemfylld brietårta
Stilton med mango och ingefära
Morfars brännvinsost
Svart Castello
Ädelost med glögg
Dadlar
Fikon
Digestivekex
Rån
Salta crackers
Jordgubbschutney
Fikonmarmelad

Efterrätter:
Ris a la Malta
Saftsås
Fruktsallad
Brie de Mauxbrulé med persikokompott
Falsk ostkaka med hemgjord hallon- och limesylt
Vispgrädde
Tårta med mjölkchokladmousse på mandel- och kanelbotten

Godisbordet:
Nötter
Glöggbullar
Mintpastiller
Polkabräck med vit choklad
Skumbitar rullade i kokos och kakao
Snickerskaka
Fransk chokladkola
Ischoklad
Knäck
Valnötsbrownie
Wienernougat
Nougatrulle
Lingonkola
Marsipanpralin
Pepparkakstryffel
Små marsipangrisar
Små marsipantomtar
Saffransfudge
Apelsintryffel
Biskvi med jordgubb
Röd marmeladgodis
Gul marmeladgodis
Chokladfudge

Och som avslutning fanns uppdukat:
Te
Kaffe
Pepparkakor
Clementiner
Mjuk saffranskaka
Mjuk pepparkaka med lingon

De rätter som är fetmarkerade (mycket passande, eller hur!) är de jag smakade av.

God Jul till er allesammans!

I dag börjar firandet av Jesu födelse. Det är ett helt makalöst underverk – att Jesus föddes hit till jorden.

Om jag vore Gud och bodde på det häftigaste, coolaste, finaste och underbaraste stället som finns så skulle jag allt vilja att mitt barn växte upp där. Aldrig i livet att jag skulle skicka i väg honom till ett kallt, ogästvänligt ställe där jag visste att han skulle få tillbringa sina första år som flykting och sedan fortsätta livet som vuxen med att vara förföljd, där mäktiga män konspirerar för att ta död på honom.

Jag kommer aldrig helt förstå hur mycket Gud verkligen älskar mig, inte förrän jag kommer hem till honom, men det jag förstår överväldigar mig.

Dan före dopparedan!

Det finns en hel del viktigheter på dagens att-göra-lista.
Slå in julklappar står helt klart högst upp, men lite matlagning och andra nödvändigheter finns också med.

Jag har bestämt mig för att beta av det tråkigaste först – städning av toaletterna.
Hittills har jag stött ut vatten ur toastolen och hällt i rengöringsmedel.
Men när jag gick till tvättstugan för att hämta en trasa att tvätta handfatet med kom jag på att jag nog borde starta en maskin med BH:ar också. Det kan ju gå åt någon eller några under alla firardagar under jul- och nyårshelgerna.
Jag råkade spilla lite sköljmedel på handen och när jag skulle skölja av den i vasken upptäckte jag en blomma som stått där på avrinning från i förrgår. Ena bladet var visset så jag ryckte loss det och gick till köket för att slänga det i behållaren för komposten.
Väl i köket tyckte jag att det var lite tyst och tråkigt så jag gick för att sätta på CD-spelaren. Jag passerade lapptäcket som ligger och väntar på fortsatt behandling på en av fåtöljerna men nöjde mig faktiskt med en tanke på senare sömnad, kanske innan uppesittarkvällen.

Hur jag hamnade här framför datorn vet jag inte riktigt, men nu måste jag gå ut i tvättstugan igen och hämta den där trasan jag egentligen var på väg efter från början.

I morses tittade Guldgossen på medan jag skrev mitt förra inlägg på bloggen.
Han stirrade fashinerat ömsom på mina fingar, ömsom på skärmen. Till slut utbrast han:
-Det är som magi. Du bara knapprar hej vilt och ändå kommer det upp en läsbar text på skärmen!

Sovmorgon i dag!
Ändå är inte dagen riktigt som vi tänkt. Barnen skulle sovit över hos min mamma i natt och varit där hela dagen men äldste italienarkusinen har blivit förkyld med feber och hosta så vi beslöt att barnen inte ska blanda in sina baciller med hans.

Lilla Svalan blev riktigt arg och ledsen, och besviken, över det uteblivna äventyret. Guldgossen, som har ett betydligt lugnare temperament har inte klagat lika högljutt.

Vi åt pizza och hade det trevligt för oss själva i går kväll. Så trevligt det nu går med en ledsen liten tjej.
Sedan satte jag fart med lapptäckssömnaden igen. Nu har jag kommit en bit, men det är fortfarande för mycket kvar för att jag ska tro att jag hinner klart till tisdag.
Nåväl, jag får skylla mig själv. Hade jag verkligen lagt manken till hade jag ju till exempel kunnat utnyttja sovmorgonen till att sy, men jag är inte sååå desperat!

NU!

Dan före dan före dan före dopparedan! Just i dag har jag köpt den sista julklappen.
Jag måste skriva upp det någonstans för det är rekordtidigt!

I går kväll var Italiensystern och hennes familj samt min mamma hemma på middag hos oss. Jag bjöd på smöröst ugnsstekt lax med pressad potatis, romsås och lättstekta morötter.

Här kommer recepten. Bara enkla grejjer.

Lax
Lägg en rejäl klick margarin eller ännu hellre smör i en ugnsfast form.
Smält smöret i ugnen. 200 grader funkar men lägre temperatur är nog bättre.
När smöret smällt lägger du i laxbitar, en per person. Krydda med citronpeppar och ös det smälta smöret över fisken. Skjuts in i ugnen igen.
Tag ut formen var femte minut och ös smör över fisken.
Kontrollera med en termometer när fisken är klar. Jag tror 52 grader är det ultimata men jag gillar inte när fisken är sådär på gränsen även om den är som mjällast då så jag satsar på ca 62 grader i stället.

Pressad potatis
Koka en mjölig sort och pressa genom potatispress eller sil.
Det är bra att vänta med pressningen till precis innan servering eftersom potatisen annars lätt sjunker ihop i karotten.

Romsås
Hacka ca 60 g (3 st) charlottenlökar riktigt fint.
Finhacka även ett äpple med fast fruktkött.
Blanda hacket med 5 dl gräddfil.
Rör ner en liten burk röd rom. Ishavsrom funkar bra men det är valfritt.
Smaka av så att du inte behöver salta ytterligare.
Mer än så behövs inte men man kan naturligtvis komplettera med hackad dill och/eller svartpeppar.

Lättstekta morötter
Skala ett gäng morötter. Fortsätt med skalaren och gör långa, tunna strimlor.
Häll en aning olja i en stekpanna och hetta upp den.
Lägg i morötterna och låt dem sakta fräsa tills de blir mjuka men fortfarande har lite tuggmotstånd.
Krydda under tiden med örtsalt, chilipeppar och riven muskotnöt.
Jag lät även några nävar bladspenat smälta med i stekpannan, för att ge lite färgvariation, men det är inte nödvändigt.

Såsen kan du med fördel göra i förväg och ställa att mogna i kylen men det är bra om lax, potatis och morötter är klara samtidigt för ingetdera är roligt att äta kallt.

Jag måste erkänna – jag har blivit påverkad av reklamen!

I söndags var vi inne en sväng på ICA för att köpa ett lysrör. I början av butiken finns en avdelning med skönhetsprodukter (eller smink som jag brukar kalla det). Det slog mig då att jag behöver en ny mascara. Utan att tveka gick jag och plockade till mig ett litet lila etui och det tog en halv sekund innan jag insåg att jag baserat mitt val på TV-reklamen.

Jag testade produkten redan i bilen på parkeringen, och jag blev nöjd. Mina korta små ögonfransar växte på ett nästan mirakulöst sätt och blev dubbelt så långa.
Men så heter också mascaran Max Factor Long lasting Volumizing effect Super extra strong hold Definition False lash effect Fusion Mascara.
Det vore ju nästan märkligt om den inte var bra…

Oj, oj, oj vilken söndag jag hade!

Vad sägs om:
1: Sovmorgon.
2: Frukost
3: Dusch
4: En Förundersökningsledare som sprang runt och stressade på familjen för att vi skulle hinna iväg i tid. Han var mäkta frustrerad när han märkte att vi var en kvart sena jämfört med tidsschemat som vi satt upp på morgonen.
5: En snopen Förundersökningsledaren som erkänner att han mindes fel på tiden en halvtimma så att vi i stället var en kvart tidiga på väg från hemmet.
6: Ett mycket kärt återseende av italienska släkten. Lilla Svalan längtade så mycket efter sina kusiner att hon var nära att börja hyperventilera på uppfarten till morföräldrarnas hus.
7: En långt, innehållsrikt, gott och fantastiskt julbord på Lundsbrunns Kurort i trevligt sällskap. Överflöd i ordets rätta bemärkelse. Jag åt så mycket jag kunde men inte så mycket att jag mådde dåligt efteråt.
8: En snabbvisit hos svärföräldrarna där svärmors alla syskon med respektive samlats.
9: En stund hemma hos mina föräldrar.
10: Och som grand final – Julkonsert i Kinne-Kleva kyrkan med tre körer, duktiga musiker och Janne Schaffer och Björn J-son Lind som grädde på moset.

I går kväll läste jag ut Steve Berrys “Tempelriddarens Arv”.

Vill man ha lite lättläst underhållning utan större krav på spänning eller briljerande språk så rekommenderar jag den här boken.
Historien är ganska invecklad med en hel del turer fram och tillbaka som inte alltid är så lätta att förutspå, och det är väl det som ger boken ett plus.

I efterordet förklarar författaren varifrån han hämtat inspiration och man förstår då att det mesta bygger på historiska fakta. Jag skulle gärna velat veta om det innan jag började läsa för i mina ögon framstod allt som fiktion.

Jag ogillar hur författaren kullkastar det centrala budskapet i kristendomen utan att förstå vad det egentligen är han avlivar. Det verkar som om han tror att han gör kristendomen och alla andra religioner en välgärning genom att skriva bort det som väcker anstöt hos icke-kristna men han förstår inte att det är själva kärnan han ger sig på.

Summa summarum är det här ingen bok som varken gör avtryck eller ger intryck. Jag kommer ha glömt den om en vecka. Den var lättläst och slukbar på grund av ett flytande språk och en handling med driv och tydligt mål men jag tänker inte springa omkring och rekommendera den till höger och vänster.

Huvudvärken som nästan fällde mig i går, trots fyra migräntabletter, hovrar oroväckande i vänstra loben. Jag funderar på om jag ska försöka dräpa den med ytterligare tabletter eller hoppas att den ger sig iväg på egen hand efter frukost och dusch. Jag vet att den inte är snabb att släppa greppet så det kanske är bäst att jag ger den en omgång. Att magen tar stryk kan jag leva med, i alla fall om raset väntar tills i morgon.

I dag är det julbordsdag. Och inte vilket julbord som helst. Mina föräldrar bjuder hela familjen till Lundsbrunns Kurort. Jag har ätit många julbord i mina dar, minst ett per år i långeliga tider så jag har ett ganska stort beslutsunderlag.
Lundsbrunns Kurort erbjuder det klart bästa. I alla fall om man går efter utbud bland faten. Det handlar om överdåd i ordets rätta bemärkelse.

Det är inte bara julbordets fröjder jag har att se fram emot i dag. Jag längtar ännu mer efter att få träffa min syster och hennes familj som tog sig hit från Italien i går.
De möttes av snö i Nyköping och jag tänkte för mig själv att det är bäst de passar på att njuta. Vem vet, det kanske blir enda snön de ser i år.

Men i morse vaknade jag av att Guldgossen vrålar från sitt rum:
-Lilla Svalan! Det är snö!
Tydligen räckte det dock med vetskapen om allt det blöta vita som landat under natten. Nu sitter barnen ändå klistrade vid TV:n och bryr sig inte alls om naturens lockelser utanför fönstret.

De hinner nog ut och leka en liten stund om de vill, efter frukosten, medan jag duschar och funderar över vilka kläder jag vill ha i dag. Garderoben innehåller ett par röda byxor. Kompletterat med något svart upptill kanske jag kan få godkänt.

Dåså! Nu är allt tingeliting på plats. Guldgossen och jag har placerat ut allt vi hittade i gömmorna medan lilla Svalan och Förundersökningsledaren varit på stan och slängt skräp, handlat mat och förhoppningsvis letat klappar, de är lite hemlighetsfulla på den sista punkten…

På kontoret står nu en förskrämd tomte och hukar under den knoppande orkidén. Som sällskap har han fått en jultavla som jag inte orkar hänga upp någonstans.

I hallen står en annan liten tomte och kikar ut genom fönstret. Jag tror han spanar efter snö. Jag tror också att jag kanske har gjort honom någon gång i min ungdom.

I det andra hallfönstret sitter två charmiga personligheter signerade lilla Svalan och Guldgossen.

I hallen står också ett fat gröt som lilla Svalans snögubbe lagt rabarber på. Han kan inte stå för sig själv, och förmodligen inte äta av gröten heller. Och tur är väl det, det växer ju två flugsvampar mitt i fatet!

Köket har fått påhälsning av en smalbent fransos. Hur jag vet att han är fransk? Men är det inte två baguetter har bär på?

I vardagsrumsfönstret stoltserar en linhårig ängel som Guldgossen pysslat ihop någon gång i kyrkan.

En liten bit bort står smånissarna Pelle och Lisa och busar. Tomtemor bredvid har pälsat på sig, i fall hon skulle komma i vägen för smånissarnas snöbollar.

I uterummet hittar vi ännu en tomte. Han har dragit ner mössan över ögonen eftersom han kringvärjs av solljus från alla håll och kanter. Eftersom vi lever i midvintertid behöver han dock inte vara särskilt rädd att bli bländad.

På en av högtalarna har Guldgossen ställt den lilla julkrubban av olivträ som Förundersökningsledaren köpt i Israel. Den har åkt i golvet några gånger och Jesusbarnet står löst men så länge han inte kommer bort är det fortfarande en fin skapelse.

På soffbordet har Guldgossen placerar de två husen. Det lilla……och det stora.
Visst kan väl julen också gå i pepparkaksbrunt. Allt måste inte vara rött.

Uppflugna på soffkanten har tomtetrillingarna bra utsikt över resten av huset. Bara de nu inte hittar på något bus!

De röda små lyktorna har jag en gång vunnit på ett blogglotteri. De vita ljuslyktetomtarna har jag köpt för att jag tyckte de var fina.

Ovanpå pianot brukar de bli trångt i tomtearmén. Ljuslyktor……små tomteskogstomtar……och allra finaste lilla klappbärerskan som jag ärvt av min högst levande mamma.

När jag och Guldgossen pyntat klart gick vi ut i skogen och letade mossa och sedan kunde jag iordningställa årets julgrupp. Blommor för 60 kr på torget, ett rött löv för 10 kr från Dollarstore och kotte, kulor och fat som är återanvänt.

Nu återstår bara att pynta granen. Barnen har redan börjat och jag kommer strax ilande för att hjälpa till.

I dag är det den stora julpyntaredagen i casa del Zäta.

På stereon snurrar Dynamics julskiva. Runt köksbordet ligger drivor av tidningspapper som blivit över när vi plockar fram julpyntet. Fönster, bord, piano och hyllor börjar fyllas av rött, guld och änglavitt. Granen står och väntar på sina kläder. Jag monterade den i går kväll och har i min vanliga perfektionistiska anda böjt till varenda kvist för att granen ska se så naturlig ut som möjligt. Om nu det perfekta är naturligt. I egensinnig protest har den redan tappat några av sina plastbarr och den lutar betänkligt.

Av erfarenhet vet jag att just den här dagen ofelbart slutar med sura miner och gräl. Barnen bråkar om vem som ska hänga upp de finaste kulorna. Jag surar för min schizofrena sida kan inte komma överens om vilket som är finast – en avskalad enkel stil med något enstaka pynt som drar blickarna till sig, eller en orgie i kitsch och för mycket av allt. Förundersökningsledaren är arg för att alla andra är arga.

I år har jag emellertid förberett mig för det väntade sammanbrottet genom att redan på morgonen vakna med huvudvärk. Nu kan det bara bli bättre!

Det blev inget lapptäcke i går kväll heller. Förundersökningsledaren bestämde att det är hög tid att städa inför julen. (Det brukar vara Förundersökningsledaren som bestämmer sådana saker. Själv tycker jag att den uppskjutna städningen är den näst bästa (Den bästa är den som någon annan utför åt en.).)

Förundersökningsledaren dammsög medan jag plockade, la barn och skrev julkort.

Julkortsskrivningen blev ganska sent.
Det är märkligt vad svårt det är att skriva julkort när man är trött. Rätt som det var hittade jag ett kort i högen, där jag glömt sätta på frimärke. När jag sedan bläddrade igenom dem för att se så jag inte glömt frimärke på något mer kort upptäckte jag några kort där jag glömt skriva julhälsningen, och ett utan adress.

Hoppas det inte är fler trötta människor som skickar julkort i år. I så fall får brevbärarna ett elände.

I kväll blir det inte fler julkort, men tyvärr ingen lapptäckssömnad heller. Jag måste fortsätta städa.
Innan alla tomtar och änglar kan få flytta in i stugvärmen från vinden ska jag plocka undan de prydnadssaker jag har uppställda nu. Det blir alldeles för trångt om saligheten om de ska samsas med sina lite rödare släktingar.

Förundersökningsledaren har pixat att ställa upp julkrubban. Den ska fotas till kyrkans hemsida. Övriga julsaker tror jag att jag som vanligt låter barnen ställa ut. Det har lika bra öga (eller dåligt kanske är närmare sanningen) för det där som jag. Blir det för illa kan jag alltid smyga runt och rätta till lite i efterhand.

På lördag tar vi nog granen.
Men då hoppas jag innerligt att jag hinner fortsätta med täcket också. Det är för i all sin dar bara en vecka kvar, och alldeles för mycket kvar att sy.

Här är alla lappar sammansydda.

Nästa steg var att sy fast en smal brun remsa för att avskärma mönstret och få det att framträda tydligare.Den här smala ramen är bara 2 cm bred. Efter att den sytts samman med övriga delar kvarstår bara 8 millimeter.På det här kortet är nog färgåtergivningen en aning mer korrekt.
Jag syr fast de båda långsidorna först och så kortsidorna sist. Detta för att inte täcket ska se för långsmalt ut.

Efter att den bruna lilla remsan var på plats valde jag ut vilket tyg jag skulle ha till den breda ramen. Jag trodde jag skulle välja grön……men efter att ha stämt av några olika alternativ fastnade jag för det ljusbeiga, svirvlade tyget.Jag gjorde likadant här som med den bruna remsan; sydde fast långsidorna först och kortsidorna sedan, för att inte få täcket att se för långsmalt ut.
Den som är riktigt duktig gör snygga gerade hörn, men det tillhör den högra skolan, och den har jag tyvärr inte gått.

Jag hann aldrig sy på lapptäcket i går. Kvällen gick åt till matlagning, disk och tvätt.
Det får bli nytt försök i kväll i stället. Då är Förundersökningsledaren hemma också, och kan kanske avlasta mig lite i hushållssysslorna.

Lilla Svalan och jag kommer just innanför dörren. Lilla Svalan gör en tjurrusning mot övervåningen och den väntande TV:n.
-Hö, hö, hö! säger jag uppfodrande. Du måste ta hand om gympapåsen föst!
-Äsch, kan inte du göra det, ber lilla Svalan. Jag är så trött!
-Nehej du min unga dam. Det får du allt göra själv. Jag ska laga mat.
-Men om jag lagar maten så kan du hänga upp det våta.
-Det låter som en jättebra idé. Vi ska ha köttfärs och… kanske spagetti.
-Det kan nog inte jag laga, men jag kan i alla fall hjälpa dig lite om du hänger upp mina gympakläder.
-Nej, kontrar jag. Då är det bättre jag lagar maten själv. Och så tillägger jag som förklaring:
-Ibland kan det vara jobbigt att vara två i köket.

Det är då lilla Svalan kommer med den där dräpande kommentaren. Som får mig att känna mig som fem år medan hon framstår som minst 28.
-I vår läroplan står det att man ska kunna samarbeta med alla!

Den senaste veckan har Guldgossen övergett cykeln om mornarna och i stället tagit skjuts av mig när jag ändå kör lilla Svalan till skolan. När skolan är slut har han nyttjat apostlahästarna för att ta sig hem.

I dag är det dock onsdag och onsdag betyder franskalektion och franskalektionerna hålls på en annan skola, så han måste cykla.

Och just i dag är det förädiskt halt ute. Jag var nära att slå en rova på väg till brevlådan i morses. Garageuppfarten såg bara lite blöt ut men all skimrande väta var i stället glatt halka.
Jag har förvarnat Guldgossen och hoppas innerligt att han tar det lite lugnt och inte kör i brôt med cykeln.

Nu måste jag nog tänka lite.
Vad är det jag behöver göra i dag?

Jag vill gå en sväng till torget och se om jag kan köpa hyacinter för att göra en egen julgrupp. Jag har ett vitt fat och ett stort rödglittrigt löv, och jord. Lite mossa tror jag väl att skogen skulle kunna bjuda mig på.

Sedan måste jag komma ihåg att hämta lilla Svalan från skolan. Förundersökningsledaren har kurs med jobbet och kommer hem sent, vilket innebär att jag får agera skolskjuts även efter jobbet, inte bara innan.

Hemma behöver det sorteras smutstvätt och startas en maskin. Och sys lapptäcke. Och lagas mat. Och strykas. Och så har lilla Svalan en tidtagarläxa som innebär att jag behöver ringa ett telefonsamtal som hon ska ta tid på.

Det var nog det hela tror jag.

Vi sitter i Härjevads kyrka. I alla fönster brinner ljus. Framme vid koret står fem flickor och sjunger med änglaröster. Stämningen är andäktig och det är bara sången och ett oroligt barn som hörs.

Och så lilla Svalan som viskar:
-Finns det någon toalett här i kyrkan.

Jag vänder mig bakåt och tittar mot utgången. Det ser inte lovande ut.
-Nej, viskar jag tillbaka. Du kan inte knipa en timma tror du?

Lilla Svalan tittar desperat på mig med sina stora rådjursögon som har fått en sällsam glöd i stearinljusens sken.
-Nehej, säger jag i fortsatt viskande ton. Vi får gå ut.

Ute är det en helt annan stämning än inne i den varma kyrkan. Vinden blåser snålt runt alla knutar. Det är mörkt och kallt. Vi går inte fler steg än nödvändigt och lilla Svalan hukar bakom hörnet.

Det var så det begav sig, den luciadag anno 2011, när lilla Svalan i den kraftiga vintervinden råkade pinka in revir på Härjevads kyrka.

Bråttom, bråttom på väg hem i bilen efter kontrollbesiktning och matinköp. Strax ska familjen iväg på luciatablå. Jag funderar på vilken väg som egentligen går fortast; yttervägen genom rondellen eller innervägen genom Tofta.
Yttervägen tillåter 80 km/h men är längre. Toftavägen erbjuder bara 40 km/h men är kortare.

En väldigt långsam trafikant framför mig avgör mitt vägval. Hon blinkar inte in i avfarten mot Tofta utan kör rakt fram mot rondellen. En långsam förare i bilen framför skulle göra vilket vägval som helst felaktigt och dessutom spä på med ohälsosam frustration.

Jag blinkar och är på väg att svänga höger mot Tofta. Tyvärr har jag inte hunnit uppmärksamma att någon i den mötande trafiken också är på väg mot Tofta efter sin vänstersväng. Jag ligger redan i avfartsfilen och kan inte ändra mig.

Vad är det som är värre än att ligga bakom ett långsamt fordon, som man kanske kan få chansen att köra om?
Jo, att hamna bakom en polisbil!

Jag reser mig från min arbetsplats och tar några snabba steg mot toaletten. Där skvallrar ett litet rött fält om att det är upptaget.

Jag kliver tillbaka till skrivbordet igen och får en blick av kollegan. För att förklara mig säger jag:
-Det var en dublett.

Nu funkar inte internet hemma längre. Och därmed inte den fasta telefonen.
Orsaken, om jag har förstått det hela rätt, är att vi försökt byta internetleverantör. Den nya leverantören skulle säga upp avtalet med den gamla men har inte gjort det. Däremot har nätägaren (stadsnätet) ändå kopplat bort den gamla leverantören.

Så nu står vi där, med skägget i brevlådan och tre parter att bolla med för att få det hela utrett.

Fördelen med att vara utan nät några dagar, är att jag slipper en distraktionskälla när jag ska sy på lapptäcket. Jag fruktar att jag ändå inte hinner klart till jul.

Som hämtat från morgonens bilfärd:
“Varför kallas det rusningstrafik, när ingenting rör på sig?”
Robin Williams

Från almanackan på skrivbordet läser jag:
“Det är svårt att ge bort vänlighet. Den kommer hela tiden tillbaka till dig.”
Cort Flint

Håll med om att Cort Flint låter som en äkta cowboy. En vilda västern-hjälte med rykande pistoler, ärrat ansikte och cowboyhatten nerdragen i pannan så att man bara skymtar de stålgrå ögonen med sin hårda blick.

Att sedan tillskriva honom ett visdomsord om vänlighet känns på något sätt som en paradox.

Vill bara förklara att min blogghoster plötsligt har fått för sig att det är onödigt med ny rad. Det kvittar hur mycket jag än entrar i texten så blir allt bara ett enda stycke.

Update:
Nu har det rättat till sig, och jag har rättat till de konstiga inläggen.

Söndag morgon.
Guldgossen kommer ner från övervåningen och säger:
-Det kliar i vänster armhåla. Jag kanske ska få hår!

Har ni varit med om att en kroppsdel somnat?
Ja, såklart! Det har väl alla.

Jag minns natten när jag somnat på rygg med båda armarna över huvudet, väl instoppade under kudden. När jag vaknade var det omöjligt att sätta sig upp.
Armarna sov och jag kunde inte flytta dem en millimeter. Jag fick försöka ruska kroppen och åla runt som en orm som ömsar skinn för att lyckas få liv i åtminstone den ena armen.

Jag minns också natten när jag vaknade av att jag var akut kissnödig. Det är i och för sig inte särskilt ovanligt men just den här natten dråsade jag i backen när jag kastade mig ur sängen. Hela vänsterbenet sov utan att jag märkt det. Jag blev tvungen att dra mig fram till toaletten, med vänsterbenet på släp, för att inte förorsaka en blöt olycka.

Den här gången har jag inte legat i sängen, utan suttit för länge på en av barstolarna i köket.
I morgon har vi julavslutning med Tillväxtgruppen och jag ska bland annat bidra med ris-a-la-malta. För att få till den så bra som möjligt har jag filéat två kilo apelsiner. Det tog en stund, och när jag reste mig från stolen upptäckte jag att en ganska central kroppsdel somnat.

Nej, inte rumpan – utan snippan.

Plötsligt har jag fått en liten bit fredagskväll för mig själv.

Lilla Svalan har fått håret krullat och lite hjälp med sminket och är nu skjutsad till disco i Örslösa.

Guldgossen firar sin födelsedag tillsammans med vänner och fäder på Laserdoom i Skövde och for för ett tag sedan.

Egentid är ju omskrivet viktigt. Man måste vårda sig själv, fokusera på sig själv, tänka på sig själv, sätta sitt ego i främsta rummet och prioritera den egna kroppen och själen, helst före alla andras.

Jag är inte så bra på det.
Jag mår faktiskt bättre när jag bryr mig om andra. Livet blir trevligare och mer meningsfullt så. Mig själv dras jag ju med hela tiden vare sig jag vill eller inte och jag behöver ingen speciellt avsatt tid för att umgås med mig själv. Jag längtar mer efter att umgås med andra.

Den här fredagskvällen vet jag massor jag borde göra som både har med mig själv och andra att göra. Jag vet annat jag skulle kunna göra och ännu mer som jag faktiskt måste göra med min tid. Jag väljer en syssla ur högen och går och slår in tio julklappar som ska delas ut på söndag.

I morse skrev jag ett inlägg om vädret.
Jag gjorde narr av Aftonbladets skrikande rubriker om SNÖSTORM i HELA Sverige, medan vi i Lidköping bara upplever en regnig dag. Sedan jämförde jag olika vädersighters spådomar och gjorde mig lustig över olikheterna i de förutspådda regnmängderna.

Inlägget försvann dock så nu skulle jag kunna påstå att jag varit både intressant, läsvärd och innovativ.
Sanningen är dock att morgonens inlägg inte var intressantare än vädret vi har just nu.

…som fick McDonald´s att bli sista utvägen…

Jag slutade jobbet klockan tre, hastade att hämta lilla Svalan på skolan och Guldgossen hemma och tog sedan med mig båda barnen till tandläkaren. Jag gillar verkligen folktandvården här i stan, som har vett att lägga undersökningar av syskon på samma tid, eller tider precis efter varandra.

Ingen av barnen hade några hål men de har lite problem med eventuellt snedställda tänder och överbett så Guldgossen har fått tid för kontroll av en specialist och lilla Svalan kanske också får haka på där.

Undersökningarna tog ett tag för tandläkaren är grundlig och klockan hann bli fem innan vi kom därifrån.
Vi for till Stadium som hade medlemskväll med 20 % rabatt på alla köp. Jag var på jakt efter nya vinterkängor och provade igenom allt de hade att erbjuda. Bäst var ett par Timberland men de fanns bara i herrmodell. Sådant där bryr jag ju mig föga om, men när de inte fanns i mindre storlek än 42 så fick jag fortsätta leta. Till slut hittade jag ett par Salomon. De är inte särskilt snygga och kanske inte så jättevarma men de har bra sula och det känns lite som huvudsaken för mina hälsporrade fötter.

Medan jag provade skor passade lilla Svalan på att hitta sig ett par snygga och förhoppningsvis bra tumvantar och sedan gick barnen vidare till en leksaksaffär medan jag stod i den låååånga kassakön.

Efter Stadium var det dags för en stund på Willys. Då hade både min och barnens energi börjat tryta och de bråkade lite med varandra, varpå jag surnade till och skällde ifrån och sedan tog allt ännu längre tid än det behövt göra. Jag försökte hålla humöret uppe genom att prata om nötfärsen som låg och väntade i kylskåpet och skulle bli goda färsbiffar när vi kom hem, men jag tror att jag överskattade det pedagogiska värdet av att prata mat med två vrålhungriga barn.

När vi kom hem kastade sig barnen i TV-soffan för dagens avsnitt av julkalendern medan jag packade upp matkassarna. Så tog jag fram köttfärsen ur kylen och upptäckte…
…att den fortfarande var frusen.

Blixtsnabbt fattade jag beslutet att fara till McDonald´s och skaffa föda i stället för att tampas med frusen köttfärs tillsammans med urlakade barn.

Och nu är vi alla mätta och glada, fast ganska trötta.

Jag minns!

Det var tidigt, mycket och det låg hela vintern.
Så kanske det inte var i verkligheten, men det är vad mitt minne säger.

Nu har vi fått lite snö den här säsongen också. Det började snöa i måndags kväll och låg kvar hela dagen i går. Nu på morgonen fylls täcket på med stora, långsamma flingor.

Och jag har på allvar börjat leta vinterkängor. Mina gamla Graninge är uttjänta efter över tio års trogen tjänst. Nu är frågan om man ska kosta på sig ett par dyra, bra eller om jag ska följa mina instinkter och försöka fynda något billigt.
Svårt att fynda före jul bara…

Det var en riktigt trevlig cafékväll med först sång och trolleriföreställning och sedan tipspromenad (där jag fick veta att jag INTE är smartare än en 6e-klassare. Det var det förresten ingen vuxen som var. De två bästa hade 9 av 10 rätt) innan vi försåg oss med en massa gott av det eleverna bakat. Lotterna missade jag tyvärr, de gick åt som smör i solsken, men jag var med och budade på kakorna som blivit över. De inbringande en hel del pengar. Guldgossen skötte sig alldeles utmärkt som auktionsutropare. Jag köpte två bitar rulltårta för 25 kr och två påsar finska pinnar (samma som vi bakat) för 55 kr.

Jag hade fattat lite fel när det gällde det här med kakorna och trodde att alla tre sexorna skulle fika tillsammans, det var därför vi drog till och bakade tre satser. Nu var det bara Guldgossens klass som bjöd sina föräldrar och närstående på fika och de andra sexorna fikade var för sig. Det blev med andra ord ganska många finska pinnar över till försäljning. Men det gjorde inget, de såldes slut utan problem. Läraren tog priset som ropade in två påsar för en hel burk småpengar, säkert över 300 kr.

I kväll har Guldgossens klass bjudit in till café för att förstärka den obefintliga klasskassan inför en eventuell skolresa som avslutning på mellanstadiet. Guldgossen ska stå i caféet och även vara med som auktionsutropare för de kakor som blir kvar efter serveringen.

När jag kommer hem från jobbet har Guldgossen påbörjat matlagningen och medan jag tar över står han bredvid spisen och ägnar sig åt lite blandade småhopp.
-Är du uppspelt inför i kväll? frågar jag förstående.
-Ja, lite, erkänner Guldgossen och fortsätter… Men det kan också vara dextrosolen jag tog förut.

I går kväll låg lilla Svalan och jag och njöt av varandras kroppsvärme i dubbelsängen innan vi skulle till att somna. Efter en stund vände sig lilla Svalan från ryggläge till sidan och förklarade:
-Jag måste alltid ligga på sidan när jag ska sova, annars drömmer jag mardrömmar.
-Jaha, svarade jag. Vad konstigt. Själv drömmer jag inga mardrömmar på rygg, jag bara snarkar.
-Men… sa lilla Svalan… det blir ju som en mardröm… för oss andra!

Nu har jag hunnit vidare en bit på lapptäcket till Falunkorven. Jag har inte sytt de senaste dagarna men jag hoppas innerligt att jag ska hinna klart till jul.

Minns ni att jag skrev att det är viktigt att nåla ordentligt när man ska få till de långa remsorna till ett sammanhängande täcke.

Om man slarvar blir det så här:Lapparna hamnar inte precis kant i kant.

Det är så här det ska se ut, i alla fall i min noggranna värld.Däremot är jag inte så noggrann att jag orkar repa upp en hel söm och göra om när det inte blir precis som jag vill ha det. Jag räknar hellre med att mottagaren av gåvan (som för övrigt inte ens kommer ha uppnått ett halvårs ålder om jag hinner klart med täcket när det är tänkt) inte är så noggrann med sömmarna som jag.