Zäta

Efter jobbet i går kunde jag hämta hem lilla Svalan.
Hon har varit på sportlovsläger för första gången i livet.

Innan hon for lovade hon mig att inte bryta något, varken tår, armar eller ben och hon lyckades hålla det löftet. Hon har haft det fantastiskt roligt men också riktigt ledsamt (när hon tappade bort sin kompis i backen och inte hittade henne på en hel dag, och när kompisen körde in i en gran och skadade sig) och summa sumarum så han hon kommit hem som en lite äldre lilla Svalan.

Jag är så glad att få ha henne hemma igen.
Nu väntar jag bara på att Guldgossen ska komma hem från sitt läger i morgon kväll, så är familjen fulltalig igen.

En mysig varm favorithalsduk, mjuk mössa ända ner över öronen, varmaste tumvantarna med mycket fluff, vindtät jacka över kläderna.

När jag kliver ur bilen vid jobbet är min först tanke:
“Varför tog jag inte på mig några långkalsonger.”

Det är mycket skolarbete för Guldgossen för tillfället. Jag har hjälpt honom så mycket jag hinner för att få klart inlämningsuppgiften i SO till på onsdag. Han har gjort drygt en tredjedel.

I morgon väntar engelskaprov på alla oregelbundna verb. De är rätt många. Han har fyra A4-sidor med ord att läsa på.

På torsdag är det dags för SO-prov om romare och greker och dessutom är det läxförhör på spanskaglosor.

Jag var på badhuset med barnen i lördags. Egentligen skulle jag velat simma i dag ocskå men det får bli SO med Guldgossen i stället. Jag klämde i alla fall 2000 meter för första gången på ett år och jag blev jättetrött efteråt. Det känns att jag behöver träna.

På onsdag drar vi igång Tillväxtgruppen igen med start hemma hos oss. Just nu har jag svårt att glädja mig åt det. Det känns mest som att jag waistar en kvälls läxläsning med Guldgossen.

Guldgossen får dessutom ställa in kvällens ljudutbildning i kyrkan för att hinna bli klar med SO-inlämningen och för att hinna läsa på engelskan ordentligt.

På tisdag bowlar jag men då måste Guldgossen har hunnit klart med SO:n och engelskaprovet har redan varit.

På torsdag måste båda barnen packa inför sina skidresor. På lördag drar de iväg till fjällen. Jag får inte chans att vinka av dem eftersom jag jobbar i Kaffestugan då.

På fredag kväll ska lilla Svalan på Vips, Guldgossen på Kaj och jag har blivit bortbjuden på en tjejkväll.

Phu! Det här blir en mastig vecka.

Vid matbordet i går kom vi att prata om bönesvar.
Lilla Svalan berättade:
-Jag har en kompis som hade problem med johanneskulan, men vi bad för henne och nu är det bättre.
-Johanneskulan! undrar jag förbryllat.
-Ja, den där grejen på halsen som killar har, och som tjejer också har fast den inte syns.
-Du menar adamsäpplet!
-Just det! Jag kom inte på vad den heter, men jag visste att det var nåt med Bibeln i alla fall.

Under flera kvällar har jag hjälpt Guldgossen med en inlämningsuppgift i SO. Uppgiften var att skriva en skönlitterär text på minst en A4-sida där en person från Mesopotamien reser till Egypten eller tvärt om. I texten ska man påvisa skillnaderna för män, kvinnor och barn mellan länderna.

Vi har haft det svårt, Guldgossen och jag. Visserligen var Guldgossen snabbt klar med ramen, själva berättelsen, men det var svårt att hitta skillnader länderna emellan. Böckerna vi haft tillgång till har lämnat olika besked och det enda vi egentligen kunnat spinna på är att kvinnor verkar haft det en aning bättre i Egypten än i Mesopotanien. För övrigt är de två länderna väldigt lika. De verkar ha kommit ungefär lika långt i utvecklingen. De har båda fått fram ett skriftspråk, är duktiga på astronomi, använder sina stora floder för att bygga dammar och bevattningskanaler som får jordbruket att blomstra. Religionen är oerhört viktig och kungen är högste religiöse ledaren. Samhällsstrukturen med en ytterst liten överklass, en ganska liten medelklass och en stor underklass ser likadan ut.

I går kom Guldgossen hem och berättade att läraren gett dem uppskov med uppgiften till på onsdag. Och tur är väl det, för nu har vi läst instruktionen till inlämningsuppgiften lite bättre. I texten ska framgå skillnader och likheter mellan länderna.

Jag tror jag kommit något på spåret. En liten del av hemligheten med att känna sig nöjd med livet.

Livet består av ett antal viktiga måsten, en massa borden och så ett varierande utbud av skulle vilja. För att skapa balans i livet gäller det att förlika sig med, och lära sig uppskatta sina måsten. Kanske till och med göra om några av dem till sina skulle vilja. Dessutom blir livet skönare om man blandar upp alla borden med en lagom dos skulle vilja. Och inte lägga för mycket värdering i sina borden. De dagar man bara orkar med sina måsten är inte en dålig dag. Det är en dag man samlar kraft till några borden.

För att få detta att funka måste man värdera. Du bör veta vad som är ett måste, ett borde och ett skulle vilja. Och när du värderat ska du vara beredd att omvärdera och omprioritera.

Ända sedan långt innan jul har jag odlat en surdeg hemma i köket. Den var lättstartad och har bubblat snällt dag efter dag. Ett tag bodde den i en glasburk i kylen men när det växt till sig fick den flytta över i min bästa Tupperwareburk och bo i skafferiet.

Surdegsbröden jag bakat har dock inte blivit något vidare. Jag har gjort stenhårda frallor, supersega tekakor och översaltade limpor. Det var egentligen bara första omgången ölbröd som blev riktigt bra. Och så senaste omgången valnötsbröd som i alla fall är fullt ätligt även om det är degigt i mitten.

Efter att ha läst på lite mer om surdeg fick “grundsuren” flytta in i den avstängda ugnen. Där är det mörkt och tyst och stilla och en aning varmare än i skafferiet. Flytten har gjort den gott och den har bubblat på ännu mer.

När jag kom hem från jobbet i går ropade jag till Förundersökningsledaren i köket att han skulle sätta på ugnen för att jag skulle kunna laga till torsk.
Efter en stund frågade lilla Svalan vad det var för konstig lukt hon kände.

Det var surdegen, och min fina dyra, icke längre tillverkade Tupperwareburk som ingick en dödlig förening av smält plast och överkokt deg.

Tack och hej surdegsgrej! Nu tror jag det dröjer innan jag försöker mig på surdegsbrödsbakande igen. Det är inte ens speciellt gott.

Jag sitter kvar på jobbet en liten stund. Det har hänt ganska mycket som bloggen inte har en aning om. Skrivarlusten har inte räckt till mer än några korta facebookmeningar och två kapitel på en bok som troligtvis inte blir längre än två kapitel.

Jag tänker inte utfästa några löften om att börja blogga mera. När man försöker göra det lustfyllda till ett tvång slutar det oftast i ett platt intet. Men kanske en rad då och då, när andan faller på.

Lilla Svalan har börjat spela tvärflöjt. Det gjorde hon ett tag efter terminstarten i höstas. Jag är naturligtvis fullkomligt subjektiv men jag tycker hon är riktigt duktig. Hon får kanske inte alltid till de där klara tonerna men hon har känsla för rytm och det är ganska viktigt om man vill ägna sig åt musik. Själv är jag nog mer tvärtom. Jag kan störa mig på falska toner men är kass på rytm och notvärden.

I dag stannar jag kvar på jobbet en liten stund extra för att slippa ge mig ut i polarkylan. Lilla Svalan spelar tvärflöjt i en nybörjarorkester. Jag har hört deras enda framträdande på en musikskoleafton före jul. Det var rätt gräsligt. Man måste beundra musiklärare som har tålamodet att stå ut i flera år med en gnisslig fiol eller falsksprucken blåston innan förvandlingen sakta ger sig till känna och det faktiskt skapas njutbar musik.

Nu sitter jag med ljudet från datorfläkten som enda sällskap och vilar öronen innan jag ska bort och hämta lilla Svalan och hennes blåsande kompisar. Jag tror jag får en klarinett och en trombon som sällskap till hennes tvärflöjt med mig hem.

Nu finns det hopp!

Trots att termometern visar minus femton grader och rimfrosten har klätt in allt i ett förskönande hölje så finns det hopp om vår.

När jag kom till jobbet i morse färgades himlen i öster svagt rosa. Efter en liten stund kunde jag stå inne i värmen och se hur österhorisonten fick mer och mer färg samtidigt som glädjen växte i mitt bröst.

Klockan åtta var jag tvungen att slita mig från skådespelet i rött, orange och guldgult. Nu lyser solen blekt bakom svagt blåfärgade moln och lyser nästan inte upp världen, men jag tänker på hälsningen från i morse och vet att våren kommer.

När jag kom hem från jobb och livsmedelsinköp i går (varför slumpar det sig alltid så att man är tvungen att handla på fredagseftermiddagen tillsammans med alla andra som också måste handla på fredagseftermiddagen?) bjöd Förundersökningsledaren på en riktigt god, varm kycklingsallad. Det blev en spontankomponerad rätt som inte skulle skämmas för sig på vilken restaurang som helst.

I salladen ingick:
Kycklingstärningar, grovt strimlad paprika och strimlad gul lök som stekts och smaksatts med en färdig Santa Maria fajitas-kryddblandning.
Fetaosttärningar i oljelag.
Blandade salladsblad från en färdig blandpåse.
Stora makaroner som kokats al dente och blandades varma i salladen.
Majs
Gurka
Brödkrutonger av gammalt bakmaskinbröd som stekts i margarin och kryddats med vitlökspulver.
Soltorkade tomater.
En klick naturell creme fraish.

Verkligen mumma för en fredagstrött kropp!

Det har kommit en ny omgång snö de senaste dagarna så nu är världen vit och vacker igen.

Jag tycker det är viktigt med snö över jul och på sportlovet. För övrigt för vädret göra som det vill, så länge det undviker extremer med storm och hagel och “snöfallande åska” (som Förundersökningsledaren en gång i sin ungdom uttryckte det).

Men visst blir livet lite lättare att leva när omgivningarna är vackert inbäddade. Vinternaturen är inget att hänga i granen utan snö!

Guldgossen har myntat ett nytt talessätt som jag älskar:

Du ska inte vara ledsen över stulen ost!

Nu är vi alla friska och i gång igen. Förundersökningsledaren var hemma i fredags också, men på lördagen var han feberfri och vi städade tillsammans ut julen.

Medan jag dammade efter alla tomtar klädde Guldgossen och Förundersökningsledaren av julgranen. Det gjordes med surmulna uppsyner eftersom den var ganska välklädd. Till nästa jul funderar herrarna Zettervall på att införa en regel om att den som klär granen också måste klä av den.
Vi har nämligen lite olika syn på hur en julgran ska se ut. Lilla Svalan och jag gillar Disneystuket med massa pynt i olika färger, medan Förundersökningsledaren föredrar en sober gran med bara ett fåtal, företrädesvis röda kulor.

Vi får väl se hur granen ser ut nästa jul…

Året har väl inte börjat sådär strålande bra kan man säga.

Natten till nyårsafton fick lilla Svalan maginfluensa och sedan har det fortsatt. Hela familjen har genomlidit olika grader av detta gissel och lilla Svalan och Förundersökningsledaren har dessutom åkt på ytterligare en influensa, eller om det bara är en kraftig förkylning.

I dag är första dagen lilla Svalan återvänder till “livet” och går till skolan. Hon var hemma utan feber i går och återhämtade sig men vår så pratsjuk och social att vi verkligen förstod att det var dags.
Nu är det “bara” Förundersökningsledaren som är sjuk och vi hoppas att han snart är på bättringsvägen han också för nu har vi lessnat på alla sjukdomar.

Det finns så oändligt mycket att vara tacksam över. Om jag skulle avge ett nyårslöfte i år, trots min vana att aldrig göra det, så skulle det i så fall bli att vara mer tacksam och att uppmärksamma mig själv på allt som finns att vara tacksam över.

I dag är jag tacksam att Guldgossen inte fick maginfluensa i går kväll eftersom vi hade en skön kväll med hembakt pizza. (Guldgossen fick inte maginfluensa förrän i morses…)

Jag är också tacksam över att Förundersökningsledaren kände sig för sjuk för att fortsätta jobba och nu kom hem och tog ett snabbt svep med dammsugare. (Själv har jag huvudvärk och är förfärligt trött och orkar inte dammsuga. Jag nöjer mig med ett litet städpass på toaletterna…)

Jag är också tacksam att maginfluensan inte drabbade vår familj förrän vi hunnit fira jul tillsammans med först Förundersökningsledarens och sedan min familj. Och att vi dessutom hann träffa goda vänner i söndags, innan lilla Svalan kräktes klockan tre på natten när vi kommit hem.

Dessutom är jag tacksam över att barnen och jag fick en skön promenad i solen i går och att jag till och med fick en liten kvällspromenad i tisdags.

Juletider är festtider.

I går firade vi julafton hos Förundersökningsledarens föräldrar tillsammans med två av hans syskon och deras familjer.
I dag har samma syskon varit här hemma hos oss och nu ska vi strax ge oss i väg för ytterligare ett firartillfälle hos goda vänner.

Magen står i fyra hörn och alla sociala antenner är utvevade.

I morgon tar vi det dock lite lugnt och tar en laddardag med bara familjen.

Jag lyssnar titt som tätt på vetenskapsradion på P1 på väg till jobbet om mornarna. Om inte annat så får det mig understundom att känna mig mer allmänbildad än jag är.

I dag fick jag mig dessutom ett gott skratt.

Forskarna har precis kommit till den glädjande slutsatsen att det finns fler träd i världen än man tidigare vetat om. De har nämligen upptäckt att det finns träd på fler ställen än i skogen!

I dag har familjen Zäta (och väldigt många andra Lidköpingsbor) varit ute och handlat julklappar. Vi har haft svårt att komma på vettiga saker att köpa till våra barn. De önskar sig inte så mycket. Särskilt Guldgossen som bara kommit på en enda sak att “skriva på listan”.

Jag är glad och tacksam att våra barn uppenbarligen tycker att de lever fullödiga liv och har förstånd nog att inte önska sig en massa onödigt bjäfs. Det är bara synd att det gör det svårare för föräldrarna…

-Inga hål. Inga tecken på karies. Inte ens lite tandsten!
Det här blir min julklapp till dig!

Så sa tandläkaren efter fyra röntgenbilder och tre minuter snabbt krafsande bland gaddarna.

Jag svarade inte:
-Jag tror nog snarare att det är min förtjänst att jag har så välskötta tänder.
Och fyra hundra kronor plus två tandvårdscheckar för fem minuters arbete är min julklapp till dig.

I februari upptäckte jag en liten, liten knöl i vänsterbröstet. Det var en talgkörtel som proppat igen och samlat på sig. Den kapslade snällt in sig och har inte orsakat några besvär på nästan ett helt år.

Men så var jag på mammografi för några veckor sedan. Brösten trycktes ihop mellan två skivor och popp – så gick förmodligen den lilla inkapslingen sönder. Nu har jag en äggstor varböld på undersidan av bröstet och bröstet är varmt, rött och gör jätteont.

Jag upptäckte eländet i torsdags kväll. Då hade infektionen inte hunnit bli större än en dryg puttekula. Jag ringde 1177 för att höra om de trodde jag skulle kunna hantera infektionen på egen hand. Det trodde de inte. Antibiotika och kanske ett ingrepp var nog att föredra.

På fredag eftermiddag fick jag tid på vårdcentralen. Där träffade jag tomten. I alla fall såg han så ut med ljust hår och yvigt vitt skägg.
Tyvärr hade han inga julklappar med sig. I stället sa han att jag fick skrika och svära så mycket jag ville – men inte slå honom. Sedan tog han ett rejält grabbatag om varbölden och klämde för kung och fosterland. Två gånger.
Jag varken svor, skrek eller slog men fick både vicka på tårna och djupandas för att stå ut med smärtan.

Farbror tomten fick inte ut så mycket var som han önskade. Faktum är att det mest bara blödde, men nu fanns det en öppnad kanal och med lite tur och ett varmt bad så skulle mer var ta sig ut på egen hand.

På fredagskvällen var jag på julbord med jobbet. Det var jättegod mat men jag hade inte riktigt den aptit jag önskat och blev mätt för fort och när Guldgossen messade mig att han ville bli hämtad från kyrkan klockan tio hade jag inget emot att bryta upp.

På lördagen borde jag tagit det lite lugnt men det blev städning på förmiddagen, pepparkaksbak på eftermiddagen och lussekatter till kvällen.
Bröstet värkte och blev allt rödare och varbölden allt större.

På söndagen blev det inte heller några vilostunder.
Först var vi i kyrkan mellan tio i tio och klockan två, där jag ansvarade för fikat och även sjöng en sång.
Sedan var vi hemma en sväng. Förundersökningsledaren lagade mat medan jag tömde och torkade ur ett köksskåp.
På kvällen var vi i Sunnersbergs kyrka och lyssnade till lilla Svalans kör som framförde en stämningsfull luciatablå. Lilla Svalan sjöng solo på en vers och jag sprack nästan av stolthet när jag hörde hennes säkra, klara stämma.

Mitt stackars vänsterbröst var väl kanske inte direkt i färd med att spricka men det såg inte särskilt trevligt ut. Förutom värmen, svullnaden och smärtan hade också ett rött streck börjat leta sig väg mot lymfkörtlarna.

I morses var det röda strecket tack och lov borta. Rodnaden var möjligen en aning mindre också. Däremot har jag minst lika ont som tidigare. Jag försöker inbilla mig att det svider, brinner och sticker för att kroppen håller på att ta hand om svullanden på egen hand.

Det knarrar under skorna.
Barnen tjoade glatt när de tittade ut genom fönstret i morse.
Världen är lite ljusare, lite gladare, mycket vitare.

Men Anders har namnsdag.
Och när Anders braskar – julen slaskar.

Nu snöar det, och Sune har namnsdag.
Finns det nåt gammalt ordstäv vi kan ta till för att försöka utröna hur vädret ska bli framöver?

“Om det snöar på Sune…

Nej, det finns inget som rimmar med Sune.

I lördags hade vi efterlängtat lägereko här hemma. En hel sommar (10 dagar) på Dalslands Kanal kräver ju någon typ av uppföljning.

Medan Förundersökningsledaren och barnen städade och röjde undan tillbringade jag hela dagen i köket. Jag lyckades med konststycket att inte “go all in” (vilket annars är ett vanligt förekommande syndrom när vi har gäster) och serverade bara en enkel torskmiddag.

Här följer menyn och lite receptförklaringar:

Välkomstdricka
Apelsinjuice med en skvätt grenadin i botten och en citronskiva på kanten. (Vi struntade i att sockra glasen för även om det är snyggt så är det rätt klibbigt.)

Middag
Ungsstekt torskrygg (färsk fisk är naturligtvis godast men jag fuskade med Findus frysta) som lagts tätt i en form (för att ta tillvara all vätska), saltats, pepprats, citronskvätts och sedan gosats till med rejäla klickar äkta smör på varje ryggbit. Man ska inte vara rädd för att det blir mycket smör för torsken verkar inte suga åt sig av fettet. Det sätter bara smak och ger köttet en underbart mjuk och mjäll konsistens.
In i ugnen på låg temperatur (120 grader) tills stektermometern visar 64 grader.

Torsken serverade jag med färsk pasta. (Lagom bred, kokad enligt anvisningarna och snabbt nedkyld i rinnande kallt vatten i ett durkslag. Sedan tillbakahystad i grytan med lite av det varma kokvattnet kvar i botten och tillbakaställd på en avsvalnande spisplatta för varmhållning.)

Naturligtvis ska det vara sås också i det Zettervallska hemmet. Efter tips från åldersnojiga kollegan (som slutat noja nu när hon passerat 41) gjorde jag en mycket enkel sås av tre burkar creme fraich, smaksatta med saffran och tomat. I en stor gryta hällde jag creme fraichen och sedan smälte jag ner två stora påsar färsk babyspenat (det kunde gott varit tre eller kanske till och med fyra påsar för det blev en väldigt rinnig sås) och innan servering gick det ner ett kilo färdigskalade räkor också. (Lägg inte i dem förrän precis så att de hinner bli varma. Räkor blir lätt sega och de hålls varma för länge.)
Nästa gång jag gör den här såsen, som egentligen är en pastasås, ska jag unna mig lite bättre kvalitet på räkorna och dessutom smaka av med salt. Räkorna är ju ganska salta och jag tyckte först att det räckte med den sältan men när såsen satt sig en stund tyckte jag att den blev lite för smaklös.

Bröd
Till middagen hade jag också bakat bröd av min rågsurdeg som jag startade från grunden lördagen innan. Den har skött sig bra hela tiden, sånär som på lördag förmiddag då glasburken inte räckte till och rågsuren bubblade över.
En rågsurdeg startas enkelt genom att blanda 2 dl ljummet vatten med 200 g rågmjöl och 100 g rivet äpple. Degen förvaras i rumstemperatur i en lufttät burk och när den efter 2-4 dagar börjar bubbla lite försiktigt är det dags att “mata” den med 1 dl ljummet vatten och 100 g rågmjöl om dagen. Man ska ända från dag ett röra om morgon och kväll så att degen sjunker tillbaka ner i burken, annars jäser den över rätt snabbt.

Av min surdeg bakade jag två öllimpor med krispig yta och grov struktur. Det var mustigt och gott och funkade bra med bara smör till.

Röra
För att gotta till det lite extra ställde jag även fram en pepparrotscreme som jag gjort av 8 dl väl avrunnen mild naturell yoghurt, lite salt och några teskedar riven pepparrot. Det är jättegott att gogga på cremen på nybakat bröd och eftersom det blev en del över av både creme och bröd, och surdegsbrödet håller sig fräscht lite längre än annat hembakat bröd så har jag lyxat till det både morgon och kväll i flera dagar nu. Det är bara att köra in några skivor i micron 15 sekunder så blir det som nybakt igen.

Kaffe och kaka
Lite senare på kvällen, när vi hunnit prata en del och tittat på bilder från kanalsommaren, drack vi kaffe och åt chokladmuffins.
Muffinsen har jag nog gett recept på tidigare i bloggen. Den här gången piffade jag till dem lite med en topping man normalt hittar på morotskaka.
Vispa 100 g philadelfiaost (en halv liten burk) med 150 g florsocker och fortsätt med 75 g smält smör. (Margarin går också bra men det blir godare med riktigt smör.) Toppingen blir så fluffig att man kan spritsa ut den men det är ju betydligt lättare att bara bre på den med en vanlig bordskniv.
På varje muffins la jag också en liten blomma av choklad som jag spritsat vid ett tidigare tillfälle.

Förra veckan var det riktigt hôfselit väder. Solen sken nästan dagligen och det var friskt och härligt att komma ut en stund på lunchen.

Den här veckan blir det dock bara rusk, regn och snö.
Det är nästan som om vädret vet att vi, för att kunna njuta fullt ut av de första adventsljusen, måste stiga rakt in i det allra svartaste novembermörkret.

Guldgossen har varit osedvanligt samarbetsvillig och snällt cyklat fram och tillbaka till skolan varje dag. 13 km oavsett väder. Nedförsbacke på morgonen och uppförsbacke på eftermiddagen.
Den här veckan konstaterade Förundersökningsledaren att Guldgossen skulle drabbas av uppförsbacke hela vägen och nu har sonen därför fått ett busskort.

Busväder är bussväder.

I tisdags var jag på mammografi. Jag är tacksam över förmånen att bli kallad till regelbundna kontroller. Jag vet inte hur många som drabbas av bröstcancer varje år men det är ju inte helt ovanligt.

Själva undersökningen är inte överdrivet behaglig. Mina bröst, som vanligtvis hänger nere vid naveln, fladdrar numera i knähöjd.

Vid middagen i tisdags kväll berättade jag för barnen hur det hela gått till. Barnen var fascinerade och tyckte naturligtvis synd om mig som behövt stå med brösten i kläm i ett skumt undersökningsrum.

Guldgossen passade på att vara lite rolig:
-Tänk när du får bröst lilla Svalan, då är det din tur att mammograferas. Det gör nog jätteont!
Jag lyckades får Guldgossen att lämna matbordet när jag kontrade med:
-Hur tror du det känns med pappografi då Guldgossen?

I fredags fyllde Guldgossen tonåring.

Lilla Svalan hade planerat sin present långt i förväg. Guldgossen skulle få sitt favoritgodis.
För att ta reda på vilket godis Guldgossen gillar bäst, utan att väcka misstankar, satt hon en kväll och ritade sitt favoritgodis med bjärta färger. När hon var klar gick hon till Guldgossen och sa:
-Titta, vad fint va! Jag har ritat mitt favoritgodis. Men jag vill rita mer. Vad har du för favoritgodisar?

Dagen innan Guldgossens födelsedag tog lilla Svalan med sig mig och teckningen med Guldgossens favoritgodis som inköpslista till Willys och så fyllde vi en burk med choklad, colaflaskor, brio, gröna grodor och allt vad det nu var.

Guldgossen blev glad och tacksam över lilla Svalans omsorger när vi uppvaktade honom på födelsedagens morgon.

Och på eftermiddagen, när Förundersökningsledaren var och hämtade lilla Svalan på fritids, slumpade det sig så att Guldgossen cyklade förbi skolan och stannade till för att heja på sin syster.
Lilla Svalan passade då på att överlämna ett kort hon ritat och skrivit till sin bror och Guldgossen blev så glad att han gav henne en stor kram, utan att bry sig om sin status som cool tonåring.

Det är stunder som dessa som får mig att tro att jag inte helt förstört mina barn utan faktiskt lyckats med åtminstone en del av barnuppfostran.

I dag har fastighetsvärden förvarnat oss på jobbet och berättat att de kommer testa brandlarmet lite till och från under dagen. Vi behöver alltså inte bli rädda och tro att det brinner och vi slipper utrymma lokalerna och ställa oss och vänta på bättre tider i den grådaskiga novemberdagern.

Tyvärr kan vi ändå inte jobba när larmet ljuder. Eftersom vårt jobb går ut på att ringa kan det bli lite svårgenomförbart…

I söndags kväll var familjen Zäta i Trässberg och hälsade på nya vänner. Vänner med stort hus, stor men snäll rottweiler, stort garage och stort hjärta. Det blev en kanonfin avslutning på helgen.

Mannen i familjen är ypperligt musikalisk. I sitt stora garage har han en stor studio där vi tillbringade en lång stund med att sjunga och spela.
Om två veckor ska jag sjunga i kyrkan och jag tänkte ta modet till mig att framföra två av mina egna sånger.
Jag är rätt nöjd med texterna men jag är inget vidare duktig på att skriva melodier och jag har absolut ingen talang när det gäller att hitta goa accord. Nu fick jag eminent hjälp av den musikaliske mannen. Han hade tänkt till en hel del och förvandlat mina försök till melodier till riktig musik.

Hela gårdagen levde jag på energin från söndagskvällen. Även om jag fortfarande hostar och är dålig i halsen var det så roligt att sjunga. Förundersökningsledaren var naturligtvis också med och förgyllde med sin gitarr. Nu ser jag verkligen fram mot vårt sång- och speltillfälle.

Det här har inte varit en av de mest sömnfyllda nätterna i mitt liv.

Efter lite strykning framför TV:n nattade jag barnen och läste en stund för lilla Svalan som alltid har svårt att komma till ro. Sedan hängde jag upp en tvätt och vips var klockan halv elva… och jag var klarvaken.

När jag väl somnat stördes jag gång efter annan av Förundersökningsledaren som hade frossa och feberkänningar. Han var uppe på toa några gånger och sov däremellan oroligt med mycket rörelser och ljud.

Så småningom somnade jag till lite mer ordentligt, och började drömma.
Jag var hemma hos min morbror och moster när det plötsligt kom ett rivaliserande gäng och parkerade sina motorcyklar på gårdsplanen. Jag förstod genast att det skulle bli bråk och elände och att jag skulle bli indragen trots att jag inte hade något med saken att göra.

Först gömde jag mig bland de höga växterna bredvid växthuset (Växthuset är i verkligheten rivet sen många, många år tillbaka.) men kände mig inte säker där och bestämde mig för att försöka fly vattenvägen.
(Bredvid morbror och mosters hus ligger ett gärde och i drömmen var det gärdet en sjö.) Sjön var grumlig och smutsbrun och såg allt annat än inbjudande ut men det struntade jag blankt i och slängde mig i med kläder och allt.
Jag hann dock inte långt förrän kulorna började vina runt mig. Jag dök och simmade under vattnet så långt jag orkade. Mina gamla badhustakter satt i och jag fick snabbt upp ordentlig fart. Skytten insåg det lönlösa i sitt företag och bestämde sig för att spara på kulorna. Just som jag trodde att jag faktiskt skulle klara mig hörde jag en helikopter…

Över mig hovrade en stor svart helikopter och en stålvajer med löpsnara sänktes ner. Sedan startade jakten. Jag försökte hålla mig undan så gott jag kunde men fångades ömsom i benet, ömsom i armen och en gång lyckades snaran även glida över huvudet och var på väg att dra till runt halsen innan jag fick armen emellan och kunde befria mig.
Vajern var tunn och jag visste att den skulle skära igenom köttet innan den fick grepp om mitt skelett och tog med mig upp till helikoptern. Tanken fick mig att dyka men eftersom jag var så rädd kunde jag inte hålla andan särskilt länge. Nere i det grumliga vatten såg jag inte heller var vajern befann sig och hade inte tillräcklig kontroll för att kunna hålla mig undan. Jag plaskade och fäktade och försökte göra mig så svårfångad som möjligt men jag visste att helikoptern hade mer bensin än jag hade energi och att tiden började rinna ut.

Jag vaknade med hjärtat hårt bultande som efter en häftig språngmarch och det tog lång tid innan jag lyckades andas normalt igen och ännu längre tid innan pulsen gick ner. Klockan var två och jag var klarvaken.

Klockan tre vaknade jag igen. Lilla Svalan stod i dörröppningen.
-Jag har haft en mardröm!
Jag makade mig mot mitten av sängen och lämnade plats för ytterligare en varm kropp och lilla Svalan berättade om sin dröm. Hon skulle ut och flyga rymdskepp men benen hade trasslat in sig i täcket och i drömmen fick hon inte in benen i rymdraketen innan uppskjutningen och föll därför ur när raketen gav sig av.
Jag log lite för mig själv när jag tänkte på orsakerna till våra drömmar.
Jag hade sett några minuter av Polisskolan 1 och rekryternas jakt på gängmedlemmar och lilla Svalan hade övat engelska där det svåraste ordet var rymdskepp. (Det tog ett tag innan hon lärde om från spicechips till spaceship.)

Strax efter att jag somnat med lilla Svalan hopkrupen i famnen vaknade jag på nytt och behövde gå på toa. Där tog jag det sista på rullen och fick gå ner en trappa för att fylla på papper till nästa besökare.
Efter den lilla promenaden var jag klarvaken igen…

Halv sex ringde klockan och jag kände mig inte ett dugg utvilad eller beredd på en ny arbetsdag.

Den här helgen har jag varit sjuk – igen.
Jag måste nog skärpa till mig och äta bättre, vara mer ute i friska luften och försöka lägga mig tidigare på kvällarna så jag får ordentligt med sömn. Det borde hjälpa mig att bli av med den här envisa förkylningen.

I fredags kväll fick jag frossa och feber och frös och svettade mig igenom natten. Ett tag tyckte jag det var tungt att andas och gjorde ont i ryggen och bröstet så jag inbillade mig att jag var på väg att få lunginflammation.

På lördagen var febern borta men jag hade huvudvärk och ont i kroppen och var allmänt förkyld.
Eftersom det var näst intill vindstilla och dessutom uppehåll (otroligt för att vara svensk höst) så passade jag på att gå ut i trädgården på förmiddagen och klippa ner lite visset och gräva runt i två av odlingsbäddarna samt några av smultrontornets fack. Jag hittade en massa morötter som jag räddade från vintern och krattade in löv i surjordsrabatten.

På eftermiddagen packade vi bilen med kamera, varma kläder och gravljus och for runt på kyrkogårdssafari. Vi tände ljus hos Förundersökningsledarens farmor och farfar i Ledsjö och hos hans morfar i Vättlösa och sedan gjorde vi ett sista stopp i Skälvum hos min mormor och morfar och min morkusin och hans mamma.

Tillbaka i Lidköping lyxade vi till det med pizzamiddag innan vi skjutsade Guldgossen till kyrkans ungdomsmöte och själva for vidare på konstafton. Störst intryck gjorde Helena Gustafssons och Tanja Öhmans akvareller.

Innan vi for hem och la oss tog vi en promenad på kyrkogården i Lidköping där hundratals lyktor lyste upp novembermörkret. Det var särskilt vackert längst bort i minneslunden där gravljusen stod tätt på den terasserade stenläggningen bortom vattenfallet.

I går var jag fortfarande feberfri men eländigare än i lördags så jag skrotade bara omkring hemma i pyjamas hela dagen och det enda vettiga jag gjorde var att laga middag till familjen medan de var på söndagsgudstjänsten.

Vissa TV-program är allt annat än uppbyggliga.

I går såg jag “Hela Sverige bakar”. Det var pajer på schemat och deltagarna fick bland annat baka var sin toscapaj som utmaning.

På väg till jobbet i morse satt jag och och tänkte på toscapaj. På en frasig botten, på en mjuk kolakräm och på mandlar och lätt rostade hasselnötter.
Undrars hur det skulle smaka om man blandar i min favoritnötter – cashewnötter?

Rätt som det är hör jag lilla Svalan på sätet bredvid:
-Men mamma!

Jag var så inne i toscapajen att jag glömt lämna henne på skolan.

I går hade Förundersökningsledaren och jag varit tillsammans i 23 år. Vi firar i dagarna två.

I går kväll var vi och tittade på senaste Bondfilmen – “Skyfall” och i kväll ska vi ut och äta thai.

Skyfall var bra.
Nu tycker jag visserligen att alla actionfilmer i princip är bra, men det gör ju inte Skyfall sämre. Om man kan använda sig av termer som “klassisk” i samband med en Bondfilm så tar jag mig friheten att göra det. Den kändes väldigt back to basic i sitt upplägg. Rivstart med jakt och slagsmål, lite bakgrundshistoria, explosioner, kärlek, en död skurk och en ännu skurkigare skurk som vägrar dö innan the bitter end.
Jag har inte sett alla Bondfilmer med Craig men jag upplevde den första som ett försök att visa en mjukare sida av Bond och den här var en återgång till Bond som hänsynslös och kall mördare. Precis som det ska va med andra ord.

I går kväll var jag på utvecklingssamtal med Guldgossen.
Han höll själv i trådarna och hans mentor svävade bara omkring lite i utkanten och “tjuvlyssnade”.
Vi hade 45 minuter till vårt förfogande.
Guldgossen gjorde ett jättebra jobb och redogjorde för ämne efter ämne i ett lugnt tempo med nulägesanalyser och målsättningar. Jag ställde frågor och Guldgossen förklarade på ett begripligt sätt.

Efter två timmar var vi klara.

I natt hade jag två mardrömar. Den ena är för privat för att återges här.
I den andra låg jag pressad under skopan på en stor grävmaskin.

Vi zappar förbi “Bonde söker fru” och får se en
man i fläta gossa med ett koppel kameler.
Guldgossen utropar hänfört:
-Åh,
det där är en riktig man! Skägg OCH kameler!

Tisdag förmiddag.
Lilla Svalan slår på TV:n och konstaterar strax att den inte funkar. Efter några empiriska undersökningar (jag zappar runt bland alla kanaler) så gissar jag att det kanske är antennen som krånglar på taket.
-Åh, då kanske pappa måste klättra på taket, säger Irma men fortsätter sen:
-Eller så får vi ringa efter en komiker.

I går var Guldgossen hemma. Eftersom lilla Svalan och jag också var hemma blev det en rätt mysig dag med Monopol varvat med en massa läxor och engelskaprov för lilla Svalan.

På eftermiddagen tog jag med barnen en sväng till Willys. Jag kan bli lite… frustrerad av att bara gå hemma och efter att nästan varit sängliggande under helgen och fortsatt sjuk både måndag och tisdag så längtade jag ut.

På Willys lät jag barnen och mig själv välja var sin frukt som vi skulle ta till eftermiddagsfikat. (Vi fick välja var sin munk också. Man kan ju inte bara vara nyttig när man fikar…) Guldgossen valde banan, jag fikon och lilla Svalan tog ett granatäpple.

När vi kom hem ägnade jag en kvart åt att pilla fram alla små frön från granatäpplet. Det skvätte och sölade i hela köket och mina fingrar blev blodröda.
Alla granatkärnorna hamnade i en tallrik och sedan var det dags för smakprov.Suuuurt, sa lilla Svalan och tog en banan i stället.
Jag försökte äta upp dem men det var hart när omöjligt. Till slut fick jag slänga dem i komposten.

Nu har jag varit hemma måndag, tisdag och onsdag och vabbat lilla Svalan. Vi är både förkylda fast på lite olika sätt. Jag är i huvudsak snuvig och i helgen var jag genomförkyld med huvudvärk, ont i kroppen, allmän sjukdomskänsla, rinnsnuva, ont i halsen, täppt i näsan och rinnande ögon. Nu är jag mest hes och snuvig och en aning hostig.
Lilla Svalan däremot har i första hand feber och hosta. I dag har hon börjat få ont i halsen också.

Jag trodde ärligt att vi skulle kunna ta oss till jobb och skola i dag och gick upp kvart i sex som vanligt, och väckte lilla Svalan fem i sju. Då hade hon ingen feber men var hostig och allmänsjuk och hade rejält ont i halsen. Det blev till att vara hemma en dag till. Och tur var väl det för i dag har hon haft feber igen.

Just nu står jag i valet och kvalet. Ska vi göra ett nytt försök med vardagsliv i morgon eller ska jag kasta in handduken redan nu och bereda mig på ytterligare en vabdag.

Jag är (i normala fall) inte rädd för spindlar.

Men om man har sett “Imse Vimse Spindel” (trots att det var mååånga år sedan) och står nymornad i duschen när en svart spindel i raskt tempo sänker sig ner från taket så är det inte konstigt att hjärtat slår ett extra slag.

Jag spolade ner den i avloppet och stod sedan resten av duschstunden med ena ögat fästat vid takventilationen och det andra vid golvbrunnen.
Nu påstår lilla Svalan att jag luktar illa men det är väl inte att undra på. Jag hade ju inte tid att tvätta mig ordentligt…

Nu har jag fått min första leverans från Vaniljimporten Norden AB.
10 st glänsande bruna vaniljstänger duktigt vaccumförpackade. Längderna på stängerna angavs till 17-19 cm och jag erkänner att jag är så nördig att jag genast krontrollmätte dem. De var 18,5-19 cm långa så jag är nöjd.

Jag är dock inte lika nöjd med min förkylning. Jag dras med en bombtät näsa som på något mystiskt sätt ändå lyckas läcka en tunn rinnsnuva. Nu måste jag vänta tills jag blir frisk innan jag kan öppna min vaniljleverans och lukta på stängerna. Det är liksom inte lönt att lyxa till det när man ändå inte kan njuta fullt ut.

I dag har jag mest skrotat. Jag har legat i sängen och försökt kurera min huvudvärk men när det inte ville sig gick jag till slut upp och drack treo. Nu är huvudvärken hanterbar och jag sitter i pyjamasen och spelar Monopol med barnen. Ögon och näsa rinnner men vi hinner oftast två varv mellan snytningarna.

Det känns frustrerande att ha en helt fri helg och inte kunna göra annat av den än att vara förkyld. Visserligen regnar det men jag önskar ändå att jag åtminstone orkat mig ut och tagit hand om lite frostvissnade solrosor och rabarber. Hösten är här på allvar och det vore skönt att ha vinterbonat trädgården innan den får gå i idé helt.

Förundersökningsledaren ska till Malmö på tjänsteresa. Han berättade för barnen vid middagen i går kväll.
Lilla Svalan reagerade omedelbart. Hon for upp från stolen och kastade sig om Förundersökningsledarens hals.
-Neeeeeeej pappa! Du fååååår inte åka till Mördarstaden.

Vi förklarade att det nog inte var så farligt som det har låtit i massmedia under en period.

Lite senare på kvällen, när det var läggdags, smög sig lilla Svalan intill sin far och förmanade allvarligt:
-Men om du ser några skumma typer, så håll dig undan!

I går eftermiddag var lilla Svalan och jag “modeller
för en dag”. Göteborgsbaserade Model Lab hade fått tips om mitt namn av en väninna och ringde upp mig i början av veckan för att höra om jag var sugen på att bli sminkad och fotad av proffs. Allt var gratis och enda haken var att bilderna kostar mycket pengar om man vill köpa dem. Men inget köptvång försäkrade mig den trevliga tösen som ringde upp.

I går förmiddags stod jag framför spegeln och provade olika kläder.
Viktor stod bredvid och vek tvätt. När jag nöjd betraktade resultatet i
min variant av “den lilla svarta” kommenterade Viktor:
-Du ser ut som en städtant.
Och han hade rätt. Jag såg precis ut som en av de prydliga städerskorna på hotellet i Kos där vi var för några veckor sedan. Enda skillnaden var att jag var svartklädd medan de bar bruna “uniformer”.
Eftersom tösen i telefonen sagt att vi själva skulle ta med oss kläder och asseccoarer packade jag, bredvid den lilla svarta, även ned två par örhängen, några halsband, armband och ringar, min snälla svarta kurviga kofta, en vågad svart omlottskjorta och en roströd tröja med vid polokrage.

Lilla Svalan tog med ett par jeans, ett par tights, ett vitt linne, en svart tröja, en guldtröja och en gulhatt som hon just fått av sin Skövdekompis.

Vi fick en en riktigt rolig tjejeftermiddag-kväll.
Jag är
dock inte odelat positiv till Model Labs arbete.
Fotografen (ung
trevlig flicka som gav precisa dirigeringar om hur vi skulle stå och som
dessutom både var snabb och tog mycket bra foton) var vi mycket nöjda
med och killen som visade oss fotona, förklarade prislistan och sedan
inte gjorde minsta lilla försök att sälja på oss några bilder eller ens sa något i stil med:
-Men den där bilder är du ju jättefin på! tyckte jag
också var proffsig och sympatisk.

Däremot blev jag missnöjd med
sminkningen.
Även om jag inte sminkar mej alls ofta tror jag nog jag
skulle gjort det bättre själv. Det var bara standardformulär 1A med
foundation, puder, rouge, tre ögonskuggor, fyllda ögonbryn, kajal under
ögat och maskara på fransarna. Och inga sminktips som utlovat. Jag
försökte få igång henne lite med att säga att jag själv nästan alltid
lägger en riktigt ljus skugga längst in i ögonvrån eftersom jag har tätt
sittande ögon men hon kommenterade bara med:
-Ja, det är kanske inte så
dumt.

Bilderna blev fantastiskt bra.
Vi satt länge efteråt och gick igenom de 131 korten. Vi rensade bort några stycken där jag antingen blundade, lilla Svalan gjorde en konstig min eller jag såg för tjock ut, men på det stora hela så var nästan varenda kort ett idolfoto som jag gärna skulle sett i förstoring på väggen.

Men så var det ju det här med pengarna.
En singelbild kostade 550 kr. En gruppbild (på både mig och lilla Svalan) kostade 900 kr. 10 valfria bilder kostade 3700 kr och ville vi ha alla 131 bilderna skulle det kosta 4200 kr.

Det var fantastiskt lockande att köpa alla bilder. Lilla Svalan och jag försökte rättfärdiga ett köp med att vi ju kunde ge varandra det i julklapp, men argumentet höll inte riktigt.
Så reducerade vi det hela till att köpa en bild på oss var och en på oss tillsammans. Det skulle kosta 2000 kr. Även om jag förstår att all personal och utrustning Model Lab lagt ner på eftermiddagen enkelt betingar sådana priser så är det ändå mycket pengar för mig som individ.
Så vi tänkte om och kom fram till att vi kanske kunde köpa en enda bild, på oss tillsammans.
Och sen tänkte jag om igen och försökte besinna mig. Förundersökningsledaren är ju en duktig fotograf, och jag en duktig sminkös (harkel, harkel) och med ett vitt lakan som bakgrund och svarvita kort så borde vi ju kunna åstadkomma något liknande hemma.

Det slutade med att jag köpte ett enda foto på lilla Svalan.
Och det fotot får ni se någon annan gång.

Söndag morgon.
Som vanligt blir det alltid ont om tid när en hel familj ska vakna, äta frukost, klä sig och göra sig klara inför gudstjänsten.

Jag fick skippa duschen och istället svabba av mig med tvål och vatten under armarna. Jag kände mig inte helt säker på resultatet och bad därför lilla Svalan göra en doftkontroll. Domen var hård:
-Du luktar köttfärs!

Jag hör till den kategorin människor som gärna doftar i lite vaniljsocker när jag bakar, även om det egentligen inte ingår i receptet. Både pannkakor och sockerkaka blir godare med någon tesked vaniljsocker.

Vissa recept tarvar dock färsk vanilj. Tareq Taylers mascarponekräm med rabarbertrifle till exempel, och min egen rabarberkompott.

Nu är rabarberna i trädgården för slöa för att duga till annat än kompostmat, och jag har inte varit förståndig nog att frysa ner något inför vintern. Annars hade jag gjort en laddning kompott och serverat varm till vaniljglass.

Här är receptet, i sann “på-en-höft-anda”.

Skölj och ansa några stjälkar rabarber. 5-10 beroende på storlek.
Skiva dem i så tunna slantar du orkar.
Lägg rabarbern i en tjockbottnad kastrull och häll på socker efter behag.
Sätt kastrullen på plattan på svag värme och låt rabarbern och sockret sakta smälta samman. Rör runt lite då och då.
Lägg i en kort kanelstång (5-7 cm) och låt den koka med.
Snitta upp en vaniljstång och skrapa ur fröna. Lägg i fröna och vaniljstången och låt alltsammans sakta puttra tills rabarberkompotten antagit en angenäm, lite tjockare konsistens.
Fiska då upp vanilj- och kanelstängerna och släng dem i komposten.
Avnjut kompotten till en skål glass.

Äkta vanilj är ju ganska dyrt att köpa, men jag har hittat ett ställe på nätet (klicka på länken) som säljer ekologiskt odlad bourbonvanilj från Madagaskar, till ett överkomligt pris. Det handlar inte om att köpa en vaniljstång i taget men om man förvarar sina vaniljstänger tätt inrullade i gladpack så håller de faktiskt riktigt länge.

Då kan man lyxa till det med lite äkta vanilj i både kakor och glass och kanske till och med i pannkakorna!

Lilla Svalan har fått engelskaläxa. Guldgossen förhör henne ur glosboken.

Guldgossen: -Översätt “borta”.
Lilla Svalan: -Bourrrrta!

Jag fnissar försynt och lilla Svalan ändrar sig.
Lilla Svalan: -Nej, jag menar fourrrrsvonnnnen!

Lördag kväll.

Barnen har gått och lagt sig och Förundersökningsledaren och jag sitter uppkrupna i soffan och tittar på den första Bourne-filmen. När den tar slut går Förundersökningsledaren och lägger sig och jag tar en liten sejour i badrummet med sminkborttagningsmedel och tandkräm.

När jag kommer in i sovrummet är det helt mörkt. Under mitt täcke anar jag konturerna av lilla Svalan. Hon lägger sig gärna i min säng för att lättare komma till ro. Dessutom gillar hon den svala känslan i sin egen säng när det är dags att flytta över, och jag gillar att krypa ner mellan varma lakan så det är en win-win-situation.

-Men lilla Svalan, viskar jag. Ligger du här? Jag såg aldrig när du gick in i vårt rum. Nu är det i alla fall dags att gå och lägga dig i din egen säng!

Lilla Svalan sover tungt. Hon ger inte ett ljud ifrån sig.
Jag viker undan en flik av täcket och tar henne i armen för att leda henne till hennes säng.

Mitt förskräckta utrop riskerar att väcka hela huset och gapskrattet som följer gör inte saken bättre.

Lilla Svalans arm har blivit hårig!

Det har regnat i natt.
Det regnade i morse.
När det regnar vill man inte så gärna sätta sig på cykeln för en halvtimmas enträget trampande till skolan. Inte om man heter Guldgossen i alla fall.
Trampa hem går bra, men TILL är rätt tradigt.

Så i morse väckte jag Guldgossen lite tidigare för att han skulle hinna få skjuts av mig till skolan.
Jag var pedagogisk och organiserad och snabb och fick med både lilla Svalan, Guldgossen, Guldgossens väska, lilla Svalans väska, Guldgossens gympapåse, Guldgossens cykelhjälm och… Guldgossens cykel (ni trodde nog att jag skulle skriva att jag glömde cykeln…).

Jag lämnade av lilla Svalan på hennes skolan och Guldgossen på hans.
Allt var frid och fröjd tills jag parkerade vid mitt jobb och upptäckte att jag glömt väskan med min lunch.

Nåja, jag får väl gå ut och äta då. Inget ont som inte har något gott med sig och så vidare.

Eller… inget ont som inte har något ont med sig. Plånboken ligger i samma väska som lunchlådan.

*

På fikarasten frågade jag lite försiktigt om jag kunde få låna lunchpengar av någon frikostig medarbetare.

Men jag fick bättre napp än så!
Vår IT-Chef har överlåtit sin hemlagade pasta bolognese med vitlök och örter till mig.

Bon apetit!

Guldgossen har smittats av mitt, ibland knapphändiga språkbruk.

I morse mådde han inte så bra. Han har rent allmänt en krånglande mage och den här morgonen var den nog lite krångligare än vanligt.

Under förmiddagen har jag messat honom för att kolla läget.
Här följer vår uttömliga SMS-konversation:
Jag: Är du okej?
Guldgossen: Japp

Det är nog meningen att jag ska sjunga.

Jag njöt i går kväll när Förundersökningsledaren och jag medverkade vid en sånggudstjänst i Husaby kyrka.
Det var väldigt lättsjunget. Både bra ljud och snälla åhörare.

Det är något alldeles speciellt att sjunga när man känner att man når fram. När den som lyssnar blir berörd. Då känner jag mig använd av Gud och det är så gôtt.

Sen blev det definitivt inte sämre av dämpad belysning och levande ljus och människor som kryper in i kyrkan från höstrusket där utanför. Det ger samhörighet som bäddar för mottaglighet.

Jag sjöng bland annat tre av mina favoritsånger:
“Den bästa resan”
“Allt till Jesus”
“Jag är hos Dig min Gud”

Jag är helt mör i vänsterhanden. Anledningen är att jag just knåpat ner 629 ord som Guldgossen ska lära sig stava inför provet nästa vecka. Det handlar om dubbelteckning, m- och n-ljuden i dubbelteckning och hur släktskapsord och grundformer påverkar dubbelteckning. Det handlar också om å-ljudet, ng-ljudet, j-ljudet, tj-ljudet, ä-ljudet, sj-ljudet och k-ljudet samt alla regler och framförallt undantag från reglerna som finns.

Jag har lärt mig massor som jag inte kommer komma ihåg. Hoppas bara att Guldgossen har bra mycket bättre klisterhjärna än jag.

Gick en sväng på torget för att leta sockar till mig själv.
Sockmannen i läderhatten var dock inte där. Förmodligen har han tagit sin årliga semestervecka just den onsdag när jag behövde sockar.

Typiskt!

Guldgossen brukar cykla hemifrån tio i åtta när han ska till skolan.
Klockan 07.42 i morse sa jag hejdå till både honom och den sjuke Förundersökningsledaren när jag for till jobbet.

En minut senare, i höjd med båtgården, fick jag plötsligt se att jag höll på att köra ikapp Guldgossen. Han hade sitt lockiga hår, sin svarta luvtröja och sin blå ryggsäck på sig. Jag var en bit ifrån honom eftersom jag körde på bilvägen och han höll sig på cykelvägen men jag närmade mig snabbt.
Tänk, det var första gången jag körde ikapp min son! Här gällde det att utnyttja tillfället.

Jag vevade ner fönstret, tutade en glad truddelutt med bilhornet och vinkade det värsta jag kunde ut genom rutan samtidigt som jag skrek:
-HEJ HEJ! HALLÅ! HEJ PÅ DEJ!

Killen på cykeln stirrade på mig men en blick som sa: “Borde jag ringa psykakuten?”
I samma ögonblick som jag såg hans förskrämda ögon insåg jag det orimliga i att Guldgossen skulle lyckats cykla nästan tre kilometer på minus sju minuter.

Jag har just skurat golvet i tvättstugan och i maskinen snurrar en matta och min ryggsäck.

Det hela är en följd av vad jag utsatte mig för i morse.
Fast egentligen började det redan i går kväll.

Förundersökningsledaren började titta på en film på 6:an. Jag såg inte från början men fastnade ändå snart framför TV:n. The Condemned handlar om tio dödsdömda fångar som köpts upp från olika fängelser i tredje världen för att göra reality-TV och skaffa ära och berömmelse, och framförallt grova pengar åt en girig typ utan skrupler. Filmen gav en verkligt fadd bismak men ställde den viktiga frågan: -Vad matar vi oss med egentligen?

Nåväl. Filmen slutade sent och jag somnade naturligtvis inte direkt till eftertexterna.
I morse kände jag mig ändå relativt pigg. Jag vaknade en minut före klockan och råkade inte ut för några oplanerade långstopp på toaletten utan allt flöt på som det skulle.
Lilla Svalan skulle cykla till skolan i dag och jag skulle ta bilen till jobbet så jag hade egentligen inte särskilt bråttom… men så kom jag på att jag nog ändå borde åka i god tid så att jag hann tanka bilen. Bensinlampan har lyst rött i flera dagar och det känns nästan lite mer äventyrligt än nödvändigt när jag sätter mig bakom ratten.

Jag gjorde i ordning min salladslunch, en stor portion blåbär och vaniljyoghurt till förmiddagsfikat, och så hittade jag två stora flaskor cola i kylen.
Förundersökningsledaren är ju hemma sjuk och behöver dricka mycket så han hade skaffat sig lite extra godsaker.
Jag insåg att jag förmodligen skulle bli en smula trött fram på eftermiddagen och bestämde mig för att det nog inte skulle skada om jag norpade åt mig lite av Förundersökningsledarens cola.

Och det var nog ungefär här som mitt nattsuddande började ge sig till känna…

Jag tog raskt fram en tupperwareburk ur burkskåpet (Ja… Vaddådå? Alla har väl ett burkskåp hemma?) och fyllde med läskande dryck. Sedan ställde jag colaburken, salladsburken och blåbärsburken i en påse, knöt till hjälpligt och stoppade alltsammans i ryggsäcken.

Det gick faktiskt bra… i hela en minut.
När jag stod i tvättstugan och knöt skorna hörde jag plötsligt det karaktäristiska ploppet. Plopp som i “vilken idiot som helst borde kunnat fatta att man inte kan hälla en kolsyrad dryck i en burk med plastlock”.

Jag torkade upp det värsta, dumpade väskan och dess innehåll i vasken, spolade av mina matburkar och gick tillbaka till köket och hällde ny cola i en flaska (Erkänn att jag i alla fall snabbt drar lärdom av mina misstag!), skruvade nogsamt på korken och skyndade i väg till jobbet, utan att stanna till och tanka.

Och nu har jag alltså såptorkat det klibbiga klinkersgolvet i tvättstugan och slängt mattan och väskan i tvättmaskinen.

Förundersökningsledaren fruktar fler fatala fadäser och har beordrat tidig sänggång för mig i kväll. Jag tror faktiskt jag ska ta honom på orden.

Den här dagen har inte börjat bra.

Min mage ville inte riktigt sköta sig som den ska så jag blev sittande på toa alldeles för länge. Båda benen somnade och jag var frustrerad och stressad.

Jag väckte barnen tio minuter efter det att jag och lilla Svalan egentligen borde ha åkt hemifrån. Det tog en stund att övertyga dem om att vi hade bråttom.

Lilla Svalan satte sen fart med påklädning och tandborstning medan jag packade hennes väska med frukt och smörgås.
Men sen kom hon aldrig ner från övervåningen. Förundersökningsledaren är sjuk och låg och sov så jag kunde inte använda min lungkapacitet för att jaga ner henne heller. I stället viskade jag med upprörd stämma:
-Lilla Svalan! Vad gör du?

Lilla Svalan kom ner för trappan med sin surfplatta i handen. Jag kokade över direkt:
-Men lilla Svalan? Är du tokig? Du kan väl inte ägna dig åt surfplattan när vi har så bråttom. Frukosten på fritids har börjat för två minuter sen. Hur tänker du egentligen? Vi har ju sanslöst bråttom, då kan du ju inte sätta på den där! Jag fattar inte hur du ens kan komma på tanken!

Lilla Svalan blev ättiksur och pratade inte med mig varken när vi tog på oss ytterkläderna, under bilfärden till skolan eller när jag släppte av henne på parkeringen.

Själv var jag på plats i tid på jobbet, men jag hann inte tanka bilen. Bensinlampan har lyst klarorange i flera dagar så det hade varit välbehövligt.

I går var jag svindlande nära att bli påkörd av en man som ignorerade rödljuset när jag svängde av mot jobbet.

I kväll kommer Förundersökningsledaren hem från sin fjällvandring.
Just in time måste jag säga. Jag har precis börjat längta efter honom.

I går firade vi vår 17de bröllopsdag.
Han åt trerätters på sitt håll och jag festade loss med pizza tillsammans med barnen.

Det årliga rean i en av Lidköpings äldsta affärer pågår.
På lunchen begav jag mig till Strumpan och fyndade två BH:ar för totalt 300 kr.
Det blev en svart och en vit. Egentligen var reapriset 200 kr/st men den vita var oavsiktligt dekorerad med ett blått bläckpennestreck så affärsinnehavarinnan prutade ner den till 100 kr.

Nu kan jag stoltsera med dekoltaget även i höst.

Dagen började på sämsta tänkbara sätt – för Förundersökningsledaren.

I dag drar han till fjälls med sju andra glada vandrare.
Klockan var ställd på fem för att Förundersökningsledaren skulle hinna frukostera och förbereda det sista.
Halv sex ringde mobilen och en vandrarvän meddelade att han var på plats för upphämtning.

Varken Förundersökningsledaren eller jag har hört något väckningslarm.
Förundersökningsledaren for upp som skjuten ur en kanon och rev ner både telefon och klocka och lite annat som låg på sängbordet.
Sedan tog det inte mer än åtta minuter (jag tog tiden) att göra alla morgonbestyr och sätta nyckeln i låset.

I går förmiddag cyklade lilla Svalan och Flätan fram på stan.
När jag råkade hitta två gamla citroner i kylskåpet och fick för mig att göra efterrätt ringde jag till lilla Svalan och bad henne köpa med sig vispgrädde hem.

Lilla Svalan förhöll sig ytterst tveksam men efter vissa påtryckningar accepterade hon till slut uppdraget.

Efter fem minuter ringde hon
dock tillbaka och sa att det inte var lönt att hon köpte någon grädde.
Eftersom hon cyklade skulle den förvandlas till smör innan hon hann
hem…

Om du tycker att jag plötsligt braschar på med fler bilder än vanligt så är du på intet sätt ute och cyklar.

När jag fyllde år fick jag en ny mobil av maken. Jag tror han tröttnat på min egenhändigt inspelade ringsignal på förra mobilen.
Med min nya smartphone kan jag ta bättre bilder än tidigare och jag kan också spela
Wordfeud och Ruzzle.

Däremot har jag inte lärt mig hur man spelar in egna ringsignaler…

I dag fick jag ett riktigt hedersuppdrag i kyrkan.

I går hade jag en riktigt höjdardag!

Den började ståndsmässigt med välmatad frukost som lilla Svalan och Flätan dukat fram med Förundersökningsledarens hjälp.
Förundersökningsledaren provbakade bröd som han ämnar baka på sin fjällvandring och eftersom han var tvungen att prova flera gånger innan det blev bra så blev det nybakat frukostbröd för dem som ville.
Jag ville!

Resten av dagen tillbringade jag i trädgården.
Förundersökningsledaren tog med sig Guldgossen och en kompis till honom på fiskafänge med båten.
Lilla Svalan och Flätan tog cyklarna och drog fram på stan för att fika i Kaffestugan och strosa i affärer.

Jag hann rensa rabatter, klippa ner smultron, stötta solrosor och rensa ordentligt på fläderkullen.

Innan jag gick och la mig hann jag också rita klart mönstret på nästa lapptäcke och beräkna tygåtgången för de olika färgerna.

I går tittade jag ikapp på “Trädgårdsonsdag”. Det är ett höjdarprogram! Inte nog med att man får lära sig mer om trädgårdsskötsel och få ta del av Pernilla Månsson-Colts mysiga och otvungna samvaro med sina två Tareqar. Det bjuds även på fina bilder och så Tareq Taylers goda mat.

I går såg jag hur kocken trollade ihop en smarrig efterrätt med bär, citronkräm och vispgrädde.
På kvällen gjorde jag ett eget försök och bjöd maken och flickorna (lilla Svalan och Flätan) på en egen variant. Det var jättegott, även om jag glömde strössla i mandel och även om det var på gränsen till för surt.
Att lilla Svalan och Flätan inte var överdrivet begeistrade tog jag med en nypa salt. De smakade i alla fall.

Till Tareqs “Bär med citronkräm, mandel och vispgrädde” gick det åt fyra äggulor.
Och som alla begriper så blir det automatiskt fyra äggvitor över.

Snabbaste och enklaste sättet att bli av med äggvitor på, är att göra maränger.
I “Sju sorters kakor” finns fem olika recept på maränger. I eftermiddag fick jag för mig att prova “Ryska kyssar”.

Så här lyder receptet:
“Vispa 4 äggvitor och 3 dl socker i en skål över vattenånga på samma sätt som i föregående recept. Rör ner 125 g grovt hackade valnötter eller mandel. Forma med sked små bollar och lägg dem på smord plåt eller bakplåtspapper. Grädda mitt i ugnen ca 30 min på 125 grader eller 100 grader i varmluftsugn.”

Det blev inget vidare lyckade kyssar. Jag är inte ett dugg impad av mina ryssar. Vore jag ryss skulle jag närmast känna mig förnärmad.

För det första missade jag det där med “grovt hackade” nötter.
Jag hittade ett oanvänt tillbehör till min mixer. En liten behållare som man ska mala färska kaffebönor i. “Borde kunna hackas nötter med också” tänkte jag. Och det gjorde jag. Jätteroligt var det också. Så roligt att det där med “grovhackat” flög sin kos från mitt minne. I stället stod jag plötsligt med ytterst finmalna nötter. Jag hade dessutom bara ca 20 gram mandel och inga valnötter. I stället fick det bli en blandning av i huvudsak hasselnötter, den lilla mängden mandel och ungefär lika lite paranötter som övervintrat från förra julen eller så.

För det andra tyckte jag mig inte hitta någon tillförlitlig beskrivning av hur man vispar äggvita i vattenbad i “föregående recept”. I stället körde jag på känn och mitt känn märkte plötsligt hur smeten började tjockna oroväckande i värmen. För att inte få koagulerad vita tog jag bunken från värmen och vispade i nötterna.
När det sen var dags att “forma små bollar” så var smeten alldeles för lös för att vilja formas.
Nu har jag lusläst det tidigare receptet och även om man inte vispar “Fina mandelmaränger” över vattenbad står det ändå tydligt att man ska vispa smeten tills den är fast och glansig, i cirka 10 minuter.”
Jag vispade alltså alldeles för kort tid. Det där som tjocknade till över vattenbadet var nog helt enkelt meningen.

I ugnen står nu 24 (inte 75!) platta utflutna tingestar som inte alls ser kyssvänliga ut. Det tar uppenbarligen dessutom längre tid än 30 minuter eftersom kakorna är tre gånger så stora som orginalmodellen.

Efter en förmiddag i kyrkan med högtidsmöte och serveringstjänst var det osedvanligt trevligt att komma hem till dukat bord och varm mat.
Förundersökningsledaren hade komponerat en rätt med klyftpotatis (egna potatisar) och fläskytterfilégryta med paprika och sting.

I eftermiddag ägnar sig familjens herrar åt att packa. Förundersökningsledaren ska iväg och fjällvandra på torsdag och har ockuperat soffbordet med diverse attiraljer som nogsamt vägs och värderas (nödvändigt, inte så nödvändigt).
Guldgossen packar inför lägerskola måndag-tisdag.

Lilla Svalan har följt med kompisen Flätan för lite grill i deras husbåt.
De har hängt ihop hela helgen. Flätan har sovit över här i två nätter och på dagarna har de umgåtts intensivt med cykelturer, film och utomhusaktiviteter.

Själv slappar jag i eftermiddag. Slappar betyder att jag pendlar mellan datorn och ett protokoll från förra radio PiL-sammanträdet och ugnen som just huserar 24 maränger.

Guldgossen är på väg att bli tonåring. I dag är han för första gången på ungdomssamlingen i kyrkan och på det efterföljande café Kaj. Jag har inte bestämt någon tid när han ska komma hem och jag har ingen aning om när han tycker det är dags.

I kväll slipper dock både jag och Förundersökningsledaren ge oss ut och hämta hem. Guldgossens kompis pappa ringde för en stund sedan och erbjöd sig att agera taxi.

Det är fem år kvar tills Guldgossen tidigast kan få eget körkort…

Det står fem kassar barnkläder i bilen. På lunchen ska jag en sväng till Second Hand och lämna av.

Jag känner mig egentligen rätt stolt över mig själv – som lyckats rensa ur och göra mig av med någonting. Jag har en otroligt stark ekorrpersonlighet som sparar på precis allt. Barnens urväxta kläder är något jag skulle vilja spara på för att de själva ska kunna klä sina barn (mina barnbarn!) i något de haft när de var små.
Men jag har stålsatt mig. Jag har tittat igenom allt en sista gång. Jag har återkallat de små varma barnkropparna från mitt minne. En tös i den gula tröjan och en gosse de mysiga manchesterbyxorna och sedan har jag vikt och packat kasse efter kasse med minnen som nu förhoppningsvis kommer andra till del.

Frågan är bara när jag ska rensa ur min egen garderob på kläder jag inte använder längre…

05:45 Jag vaknar. Under natten har jag drömt att en uppskattad kollega dött och något av förtvivlan dröjer sig kvar under morgonen.
05:51 Jag tittar ut genom fönstret och anar att det nog regnar lite grann.
06:23 Jag äter frukost. Det regnar.
07:01 Jag väcker barnen, lite för sent. Det regnar.
07:18 Lilla Svalan och jag är sena iväg till skola och jobb. Det regnar. Vi drar på oss regnställen. Lilla Svalan försöker dra regnbyxorna över skorna. Det går inte. Hon tar av skorna och gör ett nytt försök. Det tar tid. Jag tjatar och klagar. Under tiden gör jag precis samma sak. Tar på skorna först och regnbyxorna sen. Det går inget vidare för mig heller. Gör om och gör rätt.
Men vad små regnbyxorna är! Det stramar över låren. Men det kan inte vara Guldgossens byxor för han säger att de ligger i hans skolväska, och de här är lagom långa.
07:20 Jag hittar mina regnbyxor hängandes på galgen under min regnjacka. Aha, då är det Förundersökningsledarens byxor jag fått på mig.
07:21 Ut med cyklarna. Lilla Svalan trasslar fortfarande med regnbyxorna. Skynda! Skynda!
07:23 Jag ger upp mammatjatet och går och plockar några blåbär i stället.
07:25 -Kom nu då mamma! Vi måste åka! Upp på cyklarna. Förundersökningsledarens regnbyxor stränar.
Men var är regnet?
07:50 Framme på jobbet. Regnbyxorna är blöta – på insidan… av svett…

Det bidde inga hinkar i går. Det bidde ingenting.
Faktum är att jag lyckades avhålla mig från att köpa en enda liten pryttel vid min snabbvisit vid Ängahagens köpcentrum.

På kvällen var jag i kyrkan och ägnade mig åt min favoritsysselsättning. NOT!
Sista veckan i augusti är av hävd och ohejdad vana storstädsvecka. Vi har delat in kyrkan i olika städområden och har ett antal grupper som ansvarar för var sitt område.
I går putsade jag fönster, torkade lister och dammade i drygt två timmar. Det är inte min bästa gren men jag tror jag kom hem med hedern i behåll.

Väl hemma regnade det men jag tog på mig regnkläder och traskade ut i mörkret och skördade en skål persilja. Den har jag tagit med till jobbet i dag för utbjudning bland förhoppningsvis hugade kollegor. Själv hackade jag ner 1½ liter för infrysning redan i måndags.

I dag tog jag bilen till jobbet.
Jag har nämligen bråttom bort när jag väl kommit hem…

Jag glömde att ta med kassarna med barnkläder som jag rensat ut och ska lämna på Second Hand. Men kanske hade jag inte hunnit åka dit med dem ändå.
Jag vill nämligen också ta en sväng till Harald Nyborg och se om de har kvar några svarta 10-kronorshinkar. Jag köpte tio stycken för ett tag sen men man kan ha aldrig ha för många hinkar…

Vi har varit på Kos en vecka. For förra fredagen och kom hem natten till i lördags.

Det har varit både bra och dåligt. Vi har badat och mått väl av mat och fin service men det har varit för varmt. 42 grader som varmast. Jag mår inte så väl av sol och värme.

17:03

Det är torgdag i dag.

Det struntade jag blankt i under lunchen och drog i stället en repa till Lidköpings nya handelsområde Ängahagen.
På Team Sportia hittade jag äntligen ett par skor.

Jag har letat runt i sportaffärerna i stan för att hitta ersättare till mina utgångna gympaskor som jag bär i alla sammanhang. Men det har varit stört omöjligt att hitta något som uppfyller mina kriterier.
1. Svart
2. Bra stötdämpning
3. Billigt

På Team Sportia möttes jag av en oerhört tillmötesgående och trevlig tös som plockade fram några olika alternativ allt efter mina önskemål. Fort gick det också.
Efter tio minuter hade jag hunnit prova mig igenom utbudet och klev ut ur affären med ett par svarta, billiga (699 kr) gympaskor med bra stötdämpning.

Att de är en aning lila och att det fanns ännu billigare och svartare skor, som jag ratade, talar vi tyst om.

Inläggen på bloggen duggar inte direkt tätt. Snarare är det en liten droppe då och då och för det mesta är det uppehåll.

Men så får det lov att vara. Jag har inga tankar på att sluta blogga helt men om nu livet och jag har annat att pyssla med ett tag så är det helt i sin ordning.
Mycket av min kommunikativa och skrivande sida får sitt lystmäte via Facebook.

Förundersökningsledaren gav mig en ny mobil i födelsedagspresent. (Jag misstänker att han tröttnat på min ringsignal. På den nya mobilen har jag ännu inte lyckats lista ut hur man spelar in och använder en egen ringsignal…) Den nya mobilen har en hyfsad kamera och när jag är hemma kan jag trycka på en ikon så att den kopplar upp sig till vårt trådlösa nätverk.
Och huxflux har jag blivit en av de där människorna som ständigt lägger upp foton på Facebook.

Bloggen blir “lidande” men vem bryr sig?

17:32.

På väg till jobbet.

17.31.

5:ans växel hela vägen.

Jag hittade på en ny glad, trallvänlig cykelsång att sätta på repeat i hjärnan:
“Cykla på, cykla på. Det ska minsan lätt, lätt gå.”
Det är så bra att ha något att cykla i takt till. Tyvärr stänger det ute alla andra trevliga tankar man kan ha på väg till jobbet.
Som: Varför glömde jag ta upp något ur frysen till middag? Undrars om Guldgossen kommer sitta framför datorn hela dan eller om han tar sig före att gå ut en sväng i det fina vädret? Undrars om någon reagerar över att jag har stoppat ner byxbenen i strumporna? Det ser ju jättefånigt ut!

Lilla Svalan flöt lätt i går. Tre minuter var enkelt enligt henne själv.
Guldmärket är därmed bärgat.

I dag ska hon ge sig i kast med järnmagistern. Det låter som en fruktad lärare.
Lilla Svalan fruktar att hon inte ska klara av honom. Jag peppar så gott jag kan utan att sätta press.

Lilla Svalan fortsätter kämpa på med sina simmärken. Efter att ha tagit silvermärket gav hon sig genast i kast med guldmärket och nu har hon bara tre minuters flytande kvar innan hon klarat av det också.

Det är dessutom nästan en och en halv arbetsveckas lektioner kvar, så jag peppar henne att försöka sig på järnmagistern som nästa steg. Järnmagistern är svår. Fritt taget ur minnet innebär den, förutom bad- och båtvett och diverse livräddningsuppdrag; 1000 m bröstsim, 500 m ryggsim, 500 m klädsim, 12 m längddyk, 2 m djupdyk, dyk från 3 m höjd, 8 minuter flytande, 8 minuters trampa vatten och säkert fler saker som jag glömt.

Jag tänker inte säga att jag inte tror hon kan klara det för hon överraskar ständigt, min lilla Svala. Men det lär bli svårt.

Innan sommaren bestämde jag mig för att efter semestern – då! Då ska jag minsann cykla till jobbet varenda dag.

Hur blev det med det då?
Jag har lyckats hitta på den ena ursäkten efter den andra, där regnväder varit den förhärskande orsaken, till att slippa sätta mig på cykeln.

I dag har jag dock packat ner regnkläderna i ryggsäcken och satt mig på sadeln. Här ska minsann cyklas oavsett förutspådda regnmoln.

Jag tog det dock synnerligen lugnt i morse. Ingen stress. Ingen svett. Inga framtvingade omcyklingar. Jag hann till och med njuta av de dagglittrande trädgårdarna utmed vägen. 20.09 tog det hit.

Nu ska jag inte sätta upp några ohållbara mål om att cykla varje dag, eller cykla varannan, eller i alla fall cykla en dag i veckan. Nu ska jag vara lite “hasta manjana” och ta dagen… och cykeln som den kommer.

Förundersökningsledaren har varit på jobbresa till Arvika. Han for i onsdags morse och kom hem vid niotiden i går kväll.

När jag for förbi Skogshyddan efter jobbet i går, på väg för att hämta lilla Svalan på fritids, såg jag att de höll glassboden öppen. 27 sorters kulglass såg allt för frestande ut för att jag skulle kunna slå det ut hågen.

Så i stället för middag och en lugn hemmakväll blev det oförhappandes glass och en lugn minigolfkväll på Skogshyddan i stället. Jag bad barnen tjata på mig om att de ville spela minigolf (för formens skull) och jag var inte helt oväntat osedvanligt tillmötesgående.

Fördelen med att spela minigolf utan Förundersökningsledaren är att någon av oss andra faktiskt har chansen att vinna. Den här gången blev det riktigt rafflande. Lilla Svalan slog spik och var uppe och nosade i tätstriden men inför sista hålet stod det mellan mig och Guldgossen. Och när poängen räknats samman visade det sig att vi båda landade på 38 slag.

När vi kom hem fram på kvällningen gick jag en runda i trädgården. Åskan mullrade i fjärran och det var mörkt i sydväst. Luften var sådär elektrisk och jag väntade mig ett rejält åskväder efter dagens hetta. Men när jag ställde jag mig och lagade köttfärssås brakade regnet loss och sedan blev det inte mer med åskan.

Lilla Svalan klarade sitt silvermärke i går. Hon fick till och med beröm för utomordentligt god teknik vid upplivningsförsök meddelst inblåsning. Dessutom simmade hon 150 m klädsim på under 8 minuter (för att inte missa bussen).

I går firade vi. Det fick bli McDonald´s. Det kanske det hade blivit ändå för jag hade inte tid att laga mat. Guldgossen skulle iväg på en ungdomskväll på Skogshyddan och jag skulle hinna handla innan jag tog med mig lilla Svalan på konsert i Ottersta Kyrka.

Tack Willy´s för självscanning!
Jag sprang med kundvagnen mellan hyllorna och förskräckte både barn och gamla. Men jag körde inte på någon, eller något.
Och jag hann! Både komma hem från jobbet, hämta lilla Svalan på fritids, köpa snabbmat, äta maten, samtala med barnen (viktigt, viktigt!), handla, packa upp varorna och ta mig och lilla Svalan till Ottersta på tre timmar.

Konserten var magisk. Dynamic Vocal sjöng och spelade medryckande, intensivt, tårframkallande och helt enkelt underbart.

Lilla Svalan: -Vet du varför man inte ska ha stringtrosor?
Jag: -Ja, det är obekvämt.
Lilla Svalan: -Ja, men vet du vad det beror på mer då?
Jag: -Man visar rumpan.
Lilla Svalan: -Jo, och så har man bara ett snöre där bak. Så om man bajsar på sig så delar sig korven och det blir två bajskorvar i stället!

Lilla Svalan satsar på silvermärket. Under de två första tillfällena har hon simmat 300 m bröstsim, 150 m ryggsim, 8 m längddyk, 1,5 m djupdyk två gånger och flutit i två minuter. Nu kvarstår livräddning i teori och praktik samt 150 m klädsim. Lilla Svalan tror hon ska klara båda delarna i dag men blev lite orolig i morse när hon upptäckte att hon glömt läsa på badvett och framstupa sidoläge i går.

Det var i går hon flöt och djupdök. Flytandet var svårast. Fötterna ville ideligen sjunka ner.
-Jag tror jag har mer vikt i benen än i överkroppen! konstaterade lilla Svalan vid middagsbordet i går kväll.

Jag har ett par skor som jag använder. Alltid. Det är ett par svarta walkings-skor av märket Reebok. De är sköna, bra för fötterna och de enda skorna jag inte får mer ont i hälsporrarna av.

I går blev de genomblöta under regnskuren på väg hem från jobbet.
I dag är de fortfarande blöta.

Jag har dem ändå. Det är de enda skor jag bär.
Men nu funderar jag skarpt på att skaffa nya. Inte bara för att mina gamla är blöta utan för att de är just gamla. De sitter inte längre åt som de bör runt hälen och de har tappat en del av sin forna stötdämpning och spänst.

I dag ska jag dock inte leta skor. I stället ska jag försöka hitta en baddräkt till lilla Svalan.

Jag kontrollerade faktiskt väderprognosen innan jag bestämd mig för cykeln i morse. Klart.se utlovade en liten, liten gnutta regn fram på dagen, men bara 0,1 mm. “Det är väl så lite att det knappt blir fuktigt i luften”, tänkte jag och struntade i att packa med mig regnkläder.

“Fram på dagen” visade sig vara mellan fem minuter i fem och halv sex.
Klockan fem slutar jag jobbet.

0,1 millimeter visade sig dessutom vara mer än lite dimma, mer än ett lätt sommarregn, mer än några uppfriskande droppar. Faktum är att 0,1 mm räcker till att dränka en medelålders kvinna i storlek XL.

Och när jag kom hem, genomsur på mer än ett sätt, våt ända in i trosorna, hittade jag dessutom en blodsockerfallen make i köket med två torskblock i händerna, dillandes om oskalad potatis. Så det dröjde innan jag fick byta bort mina blöta byxor.

Nu hoppas jag innerligt att jag inte blir sjuk. (Gnäll, gnäll…)

Över till lite positiva tankar:
Tack och lov att det regnade på väg hem från jobbet, och inte när jag cyklade dit.
Och tack Gud för att Du visade din vackra regnbåge precis när jag svängde in i vårt kvarter och regnet upphörde.

I går behövde jag vara på jobbet lite tidigare, för att förbereda och stämma av innan arbetskamraterna kom.
I dag finns inget att skylla på. Solen lyser och allt är väl. Jag har visserligen en ren snygg t-shirt att undvika att svetta ner…

Jag har tagit cykeln till jobbet i dag. Fast besluten att lämna kläderna torra tog jag det riktigt lugnt och lyckades hålla mig till 20.04. Det fanns ingen att cykla om heller, på de semestertomma cykelvägarna. Däremot blev jag omcyklad av en stressande kvinna som troligen redan jobbat några veckor, eller kanske inte haft semester alls.

Det var skönt att röra på benen lite. Pumpa upp och ner, se världen på nära håll och insupa frisk Lidköpingsluft. Tyvärr luktade det fantastiskt gott av nybakat när jag trampade förbi ICA. Nu måste jag köpa gofika…

När Förundersökningsledaren och jag kom hem från första arbetsdagen efter semestern, var både han och jag helt färdiga. En tidig morgon, åtta timmars strukturerat arbete och lite vanligt vardagsliv tog tydligen knäcken på oss.

Ingen av oss var sugna på att ställa oss i köket och laga mat och dessutom kunde vi inte för vårt liv lyckas komma på vad vi i så fall skulle äta.

Förundersökningsledaren kläckte den brillianta idén om att “överraska barnen” och “fira första arbetsdagen” med hämtpizza.
Sagt och gjort.
Efter en kvart satt hela familjen bänkade framför ett gammalt avsnitt av Macahans och njöt rykande varm pizza.

Jag trodde att jag skulle sluka böcker under Dalslands Kanalresan och hade bunkrat upp med tre stycken, men jag hade helt enkelt för trevligt sällskap för det. Jag läste lite på kvällarna, och någon gång emellanåt annars också, men på det stora hela har jag läst ganska lite under den här semestern.

Jag har redan tidigare gett en beskrivning av den bok jag läste i början av semestern.
Under Dalslands Kanal-turen tog jag mig an Dan Buthler och Dag Öhrlunds “En nästan vanlig man“. Det är en bok i min smak. Ganska otäck, lite spännande och en aning pillemarisk. Ingenting för känsliga läsare kanske men jag tyckte om den.
Språket var helt okej, inget att snubbla eller störa sig på. Miljö- och personbeskrivningarna tyckte jag först var ganska enkelspåriga men efterhand upptäckte jag att de förstärkte berättelsen. Det enda jag egentligen reagerade över som negativt med läsupplevelsen var att slutet, som säkert skulle föreställa oväntat, inte var särdeles överraskande.

Den bok jag avslutat nu på morgonkvisten är Jens Lapidus “Livet deluxe“. Jag har älskat både “Snabba Cash” och “Aldrig fucka up” och har verkligen sett fram emot att få läsa den tredje av Lapidus böcker.
Språket är detsamma, det där stolpiga, rappa som utgör den allra största delen av personbeskrivningarna. Miljöerna är desamma; förortslägenheter, sjangserade casinon, Stureplan, hotell och restauranger. Huvudpersonen – Jorge, är densamme som i tidigare böcker, men JW, som haft huvudrollen i Snabba Cash, har krympt samman en aning i den här boken. Han är mer anonym, lite svårgreppbar i beskrivningen. Bokens andra huvudperson – Natalie, har inte heller hon fått riktigt den uppmärksamhet hon förtjänar av författaren. Jag skulle vilja ha ett djupare personporträtt av henne, lite mer kött på benen.
Ändå är “Livet deluxe” en riktigt slukarbok. Jag längtar redan till nästa bok, utan att veta om Lapidus håller på med en fyra.

Update: Jodå. Enligt Jens Lapidus facebooksida håller han på med en fjärde bok nu. Han har skrivit till och med sidan 53 eller något liknande. Han har också gett ut en novell – “Mamma försökte”.

Nu är mina fyra semesterveckor till ända. Det känns som om de gått rasande raskt men samtidigt var det så länge sedan jag jobbade att jag glömt bort hur man gör.

Jag har verkligen njutit av min semester. Den har bjudit på en stor blandning av lugna dagar, dagar med fart och fläkt, soliga dagar, dagar av regn och åska, spännande resor och behagligt långsamma hemmadagar.

Första delen av semestern var vi hemma. Förundersökningsledaren jobbade fortfarande och vi väntade på att bytet av båtmotor skulle bli klart. Jag passade på att umgås så mycket som möjligt med Italiensystern och hennes barn samt mina föräldrar. Lilla Svalan och jag var och sov över en natt i mitt barndomshem, byggde koja med kusinerna (även om det nog var vi vuxna som byggde mest) och hade det allmänt gôtt.

Andra delen av semestern blev den sedan länge planerade Dalslands Kanalresan. Redan för ett år sedan, då vi gjorde en minnesvärd båttripp i Tösse skärgård med goda vänner, bestämde vi oss för att åka Dalslands Kanal den här sommaren.
Familjen Zäta har gått kanalen en gång tidigare, för fyra år sedan, med för våra vänner var det en ny upplevelse.
Vi fick också med oss ytterligare ett par, och deras son, på vår resa. “The more, the merrier” sägs det, men i det här fallet var det nog ultimat med tre båtar i sällskap. Våra båtar fick nämligen lagom plats i slussarna, vid väntbryggorna och i både gästhamnar och naturhamnar.

Dalslands Kanalresan tog nio dygn. Vi hade planerat att vara borta i 14 dagar men vår krånglande båtmotor förkortade resan rejält. Ändå hann vi åka ända upp i Norge som längst. Dagen vi var där bjöd på resans längsta regnskur så just nu har jag inga goda intryck av Norge…
Dalslands Kanal är dock ett enda stort plus. Det är otroligt vackert. Sjöarna är djupa och lättnavigerade. Personalen vid slussarna är fantastiskt tillmötesgående, trevliga och vänliga. Det är idel leenden, ingen stress och ändå raka rör utan krångel.

Tredje delen av min semester var vi hemma igen och fortsatte träffa min familj. Även Falunsystern och lille Falunkorven var hemma hos mina föräldrar några dagar och jag utnyttjade tiden till umgänge så gott jag kunde.
Förundersökningsledarens yngste bror med familj var hemma och hälsade på oss en dag och vi var helt enkelt ganska sociala.

Förundersökningsledaren fick tillfälle att inviga sin muurikka som vi gett honom i födelsedagspresent. Vi var hemma på gården hos mina föräldrar. Pappa röjde bort gräset i en vindskyddad del av en stor hage, ställde upp kubbar och plankor och ställde i ordning en fin lägerplats. Förundersökningsledaren grävde en eldgrop och sedan lagade han och Italiensystern till en riktigt god paella med ris, saffran, kyckling, gröna ärtor och räkor. Enkelt men riktigt, riktigt gott. Måltiden kompletterades med vitlöksbröd som värmts vid elden och vitlöksaioli som jag vispat i ordning medan elden tog sig.
Till efterrätt blev det “rövargodis”, ett scoutpåhitt av en del strösocker och tre delar havregryn som steks i smör på muurikkan. Vi serverade i plastmuggar men anrättningen var till en början så varm att plasten smälte.

Under den fjärde delen av semestern var vi ute på sjön igen, tillsammans med samma vänner som under Dalslands Kanal. Först höll vi oss en natt i Ekens skärgård för att sedan dra vidare upp i Värmland och söka natthamn i närheten av Lurö. Under fredagen angjorde vi Bösshamn, gick den obligatoriska öpromenaden bland myschlingar, blinningar och ormar för att köpa glass och ägnade resten av tiden åt sol och bad.
Själv tål jag inte solen så bra och fick lite för mycket av den varan dagen innan (inte så jag brände mig men ändå), så jag gick med tunna långbyxor, långärmad skjorta och solhatt plus en buff om hals och nacke. Det såg konstigt ut och det var varmt med som tur var fläktade det lite från sjön och jag njöt lika mycket som de andra av det vackra vädret.

Den femte och sista delen av semestern har vi varit hemma. Vi kom hem sent i fredags kväll, packade upp våra båtresegrejor och la oss allt för sent.
I går gick dagen åt till tvätt och städ och lite trädgårdspyssel. Det regnade en stor del av dagen vilket passade perfekt för de göromål vi utförde.

På kvällen kom Italiensystern och hela hennes familj (maken anslöt i mitten av juli) samt mina föräldrar hit för middag. Förundersökningsledaren hade utnyttjat en lucka i regnande till att grilla kyckling och vi bjöd kokt potatis, tzatziki och diverse grönsaker till. Som efterrätt försökte jag bli av med mascarponekrämen med rabarbertrifle som jag bjöd på på jobbet före semestern. Det blev en hel del över då och jag frös ner det i förhoppningen att det skulle bli en god glass.
Det blev glass, men inte särskilt god. Rabarberbitarna var för stora för att passa som glass, och glassen var dessutom inte tillräckligt söt.
Lilla Svalan var handlingskraftig och trollade fram ett köpt glasspaket också, och den tillsammans med en enkel rabarberkompott med kardemumma gjorde gästerna nöjda.

I dag är det söndag. Vi har inte planerat in någonting alls och jag tänker försöka ta det så lugnt som möjligt.
Jag har sovit riktigt dåligt nästan hela semestern igenom. Det har varit sena kvällar som inte följts upp av motsvarande sena mornar. I båten har jag haft svårt att sova gott på grund av sovsäck, ljud och ett för stumt underlag.

Just nu är klockan halv tio. Förundersökningsledaren och lilla Svalan sover fortfarande gott men Guldgossen och jag är, precis som i går morse, vakna var och en på vårt håll.

Jag har ätit på Bakgår´n här i stan ett antal gånger. Men det är definitivt inte ett ställe man tröttnar på.

I går kväll var jag där tillsammans med Italiensystern och Förundersökningsledarens syster.
Vi hade två och en halv fantastiskt trevliga timmar i varandras och matens sällskap.

På Bakgår´n kan man äta a la carte, dricka en mängd alkoholbemängda drycker eller fika, men det jag rekommenderar är att prova på deras tapasmeny.

I går åt jag:
Heta chilimarinerade kycklingspett med yoghurtdipp

Spansk bruschetta med sweet-chilimarinerade lyxräkor
Lyxräkor med smak av vitlök, citron och örter
Grillad halloumi och tomat med honungsglaze
Cheddarostgratinerade vitlöksbröd med aioli

Alltsammans var riktigt, riktigt gott.

I går var familjen Zäta framme på stan.

Förundersökningsledaren hämtade flytvästar i båten som står för motorbyte på en av stadens båtverkstäder. (Blir det bra väder i morgon kanske vi kan ta en liten tur med gummibåten i alla fall.) Sedan provspelade han gitarrer i musikaffären.

Barnen och jag besökte H&M och Lindex i jakt på nya jeans till Guldgossen.
Vi hittade till slut ett par på Lindex, efter att Guldgossen provat sig igenom minst tio stycken. Från H&M fick vi med oss en snygg T-shirt trots att det var tre par jeans Guldgossen testade.

Det märks att han är stor nu, min son. Jag fick inte ens titta in i provhytten och tycka till. Det vanärade mitt mammahjärta så inne på H&M slet jag till slut upp dörren och fick se Guldgossen stå i ett par riktigt snygga byxor men perfekt passform trots att han påstått att det inte fanns några jeans han gillade.
-Men de där är ju jättesnygga Guldgossen! utbrast jag en aning förgrymmad.
-Mamma… det här är mina egna byxor!

Jag har inte läst så intensivt den senaste tiden. Ingen av böckerna har varit sådär fängslande att jag inte kunnat lägga dem i från mig, eller somna från dem heller för den delen.

Den senaste; Liza Marklund och James Pattersons “Postcard Killers” var dock fantastiskt lättläst. Kapitlen var korta, språket lättfattligt utan att vara förnedrande enkelt och miljö- och personbeskrivningarna var så naturligt inflätade i berättelsen att de knappt märktes. Allt målades med klara färger och breda penseldrag.
Upplösningen lämnade ganska mycket övrigt att önska då det var allt för raskt överstökat. Spänningen infann sig aldrig och hela historien var ganska fyrkantig och fantasilös, men som lättsmält bladvändare var det en helt okej bok.

Boken innan “Postcard Killers” var John Grishams “De utvalda“. På omslaget står det: “Absolut en av årets bästa thrillers. /Sundsvalls Tidning”. Antingen kom det inte ut några thrillers 1996 eller så har Sundsvalls Tidning en helt annan definition av thrillers än jag har.
Det som slog mig när jag läste “De utvalda” var först och främst att John Grisham uppenbarligen tagit reda på så mycket fakta om det amerikanska rättsväsendet och juryförfarandet att hälften hade varit nog.
Det andra som slog mig var att jag inte vet särskilt mycket om svenska rättsväsendet. Har vi överhuvudtaget systemet med juryer i Sverige? Jag trodde inte det men efter att ha letat lite på nätet verkar det som om det faktiskt förekommer mål med jury även i Sverige. Då handlar det dock bara om tryckfrihetsmål.
“De utvalda” är en långsam bok. Det är 431 sidor utan spänning, utan glädje och i princip utan handling.

Tyvärr gick boken jag läste innan “De utvalda” i ungefär samma långsamma tempo. Leif GW Perssons “Mellan sommarens längtan och vinterns köld” har visserligen handling och är bitvis nästan lite spännande men det är framförallt en politisk bok. Läsaren har inga större bekymmer att ana författarens ambitioner med boken. Den är trevligt skriven med ett konsumerbart språk och slutet är ganska oväntat.

Efter att jag läst Jo Nesbös “Huvudjägaren” och ratat den fick jag rådet att i stället läsa hans böcker om Harry Hole. Jag hittade “Fladdermusmannen” i en Second Hand-butik och tyckte att den bar ett betydligt större djup än “Huvudjägaren”. Nu kan jag till och med tänka mig att läsa ytterligare Nesbö-böcker.

“Fladdermusmannen” läste jag före Leif GE Perssons bok, och innan “Fladdermusmannen” gottade jag mig med Peter Robinsons “En ovanligt torr sommar“.
“En ovanligt torr sommar” är riktigt trevlig. Den bjuder på ett stycke engelsk landsbygd och en mordhistoria som kompliceras av tidens tand. Klart läsvärd enligt min smak.

Klockan är halv elva. Guldgossen sover fortfarande. Jag tyckte han verkade skapligt pigg när han kom hem från lägret i går, men uppenbarligen fanns det rätt mycket förlorad sömn att ta igen.
Inte ens lilla Svalan sov så här länge när hon kom hem från sitt läger i lördags.

Själv vaknade jag halv åtta och låg sedan behagfullt och drog mig i sällskap med en ny bok.
Nu har jag varit ute i trädgården ett varv och klippt några sniglar. Snart väntar tvättmaskin och diskmaskin på att fyllas och huset bör städas och plockas i ordning.
Jodå, jag ska nog lyckas fördriva den här semesterdagen också…

Av olika anledningar (eller egentligen bara en) har vi plötsligt köpt en ny båtmotor. Beslutet fattades i går kväll och i dag har Förundersökningsledaren lämnat in båten för att få den gamla trasiga (där har ni anledningen) motorn utbytt.

I eftermiddag har Förundersökningsledaren varit och hämtat hem Guldgossen från hans ungdomsläger. Förundersökningsledaren berättade då om den nya båtmotorn. Guldgossens första fråga:
-Vilken färg är det?

Vad ska man hitta på när man har semester, solen slösar med sitt guld och man har en hel dag oplanerad framför sig?

Går på bio såklart!

En av kollegorna tipsade om Cyklo-F vid riklig mens.
Jag blöder inte så att jag går under men jag har en långdragen, smärtsam och väl tilltagen mens.
Nu när det börjar bli badarväder och dessutom “lingonvecka” tänkte jag att jag skulle prova om Cyklo-F kan ge även mig lite större frihet i livet.

Man ska ta två tabletter tre gånger om dagen och börja så fort mensen startar.
Jag hann ta två omgångar tabletter i går och en i dag innan jag gav upp.

Jag mår illa, är yr, känner mig allmänt trött och småsjuk och det svartnar för ögonen vid lägesförändringar. Det är med andra ord ungefär som när jag har mens, fast lite värre. Och inte känner jag för att bada heller!

Mensen skötte sig dock som utlovat och kom inte igång ordentligt.

Nu har jag tillbringat några timmar i trädgården igen. Inga mördarsniglar i soligt väder men lilla Svalan och jag har planterat ut sjutton solrosor och en liten krasse i den sista odlingslådan. Jag har hämtat pinnar från skogen och lilla Svalan har bundit upp solrosorna.

Sedan har jag vattnat, vattnat och vattnat. Och vattnat lite till.
Nu tror jag att de allra känsligaste växterna har fått det de behöver. Nu är det min tur att fylla på med lite vätska.

I går var jag med och byggde en koja. Lilla Svalan, Italiensystern, hennes barn och min mamma plus jag kreerade en trekantig koja med två väggar och ett lövtak.

Det var ungefär 30 år sedan jag byggde en koja senast.

I måndags fyllde jag 41 år.

Jag firade dagen på bästa tänkbara sätt.
Det hela började med att Förundersökningsledaren och Lilla Svalan väckte mig vid halv sju-tiden och uppvaktade med ett paket. (Guldgossen är på läger och konstaterade redan innan han åkte att jag tyvärr inte skulle få någon riktig födelsedag eftersom han inte var hemma. Han hade fel…)
I paketet låg en smartphone. Jag har önskat mig en ny mobil eftersom min gamla krånglar lite. Förundersökningsledaren var inte sen att tillmötesgå min önskan. Jag misstänker att det beror på att han stör sig på min nuvarande ringsignal…

När Förundersökningsledaren åkt till jobbet somnade jag och lilla Svalan om och sov till åtta.
Efter en lugn och långsam frukost tog jag med mig lilla Svalan för några inköp på stan och sedan landade vi på Henrys Café där vi frossade i coca cola, varm choklad, bullar, chokladboll och kladdkaka.
När jag fyllde 40 fick jag ett presentkort på 300 kr på Henrys Bageri och Café och när vi fikat klart hade jag mer än hälften av pengarna över till att bunkra upp med mer bullar och kakor inför eftermiddagens fika.

Vi lämnade Lidköping och for hem till mina föräldrar där vi även träffade Italiensystern och hennes barn. Tillsammans gick vi ut i skogen och började planera för en koja.

På kvällen kom Förundersökningsledaren och vi firade igen med grillmat och mascarponeefterrätten som jag skrivit om tidigare.

Lilla Svalan och jag har tillbringat två dagar hos mina föräldrar. När vi kom hem i går kväll och stod i badrummet och gjorde oss sovklara konstaterade lilla Svalan:
-Du och din mamma är lika.
-Ja, det vet jag.
-Du har ärvt en sak.
-Vad tänker du på då?
-Ni ser båda mycket yngre ut än ni är. Man kan aldrig tro att mormor är 68 år. Och du ser ut som 30, eller 29.