Zäta

I kväll har vi varit i Lundsbrunn hos Förundersökningsledarens föräldrar, där även hans syster med familj och äldste lillebror med familj var. Det är alltid trevligt att få träffa släkten och ännu mera nu sedan Förundersökningsledarens syskon fått barn för då får man se hur de växer och utvecklas. Både barnen och deras föräldrar!

Lilla Svalan hade dock en mindre lyckad kväll. Rätt som det var råkade hon hamna med vänster pekstå under ett stolsben. Och på stolen satt Gudgossen. Lilla Svalan skrek i högan sky och Guldgossen förstod först inte vad som var fel. Lilla Svalan hade så ont att hon inte fick fram några ord att förklara med så det dröjde en stund innan hon fick loss foten.

Jag spolade tån med kallt vatten ett tag. Den fick ett blått streck rakt över leden och sedan ett vitt streck lite högre upp mot nageln Den svullnade lite grann också men inte så farligt tack vare att vi var snabba med kallvattnen. När jag undersökte tån lite senare kunde lilla Svalan vicka på den och jag kände ganska ordentligt på leden och upplevde den inte som bruten Även om lilla Svalan hade ont så var det inte jättefarligt och det gav med sig som det skulle. Hon kunde dessutom vicka på tån, vilket ju får anses som ett gott tecken,

Lite senare på kvällen var olyckan framme igen. Den här gången var det en piaopall som trilade rakt ner på lilla Svalans högra stortå.
Det gjorde mer ont den här gången och hon kunde inte röra på tån. När vi kylt ner den ett bra tag och Förundersökningsledaren skulle till att känna på den, så kunde han inte mer än nudda vid tån innan lilla Svalan ryckte undan foten i smärta.

Jag ringde sjukvårdsupplysnningen för att få råd. De förklarade att om tån var bruten så skulle ingenting förvärras av att vi avvaktar under natten. På akuten var det redan fullt och vi skulle få sitta timmar och vänta på röntgen och sedan behöva åka til Skövde eftersom kirurgen, den avdelning som gipsar, stängde redan om en timma.

Nu är vi hemma och lilla Svalan sover gott med en Alvedon i kroppen.

Lilla Svalan hade bjudit in till barnkalas i dag. Vi skulle vara på stranden. 17 barn räknade vi med så det var inte läge att vara inomhus hemma hos oss. Mellan kl 11-13 skulle kalaset vara.

Kl 10 spöregnade det. Jag misströstade… och bad.

Kl 11 var det uppehåll.

Vi hade ett jättebra kalas. Det kom en kort liten skur men bara så väldigt kort att vi knappt hann springa och ta på oss regnjackorna. För övrigt var det uppehåll och varmt och skönt och vindstilla. Vi åt korv och bröd och glass och lekte lekar och hade tävlingar och de som ville badade.

Det kan bli dyrt med barnkalas.

Egentligen var det nog jag som började. Jag råkade säga ja till lilla Svalan när hon ville bjuda hela sin klass, och några till.
Det är inte alla som kan komma men det står i alla fall 18 barn på gästlistan.

Förundersökningsledaren tyckte att vi kan servera kokekorv med bröd. Det är smidigt att bara sätta på en konserv korv på stormköket och servera på stranden.
Övriga familjen röstade dock ner förslaget (jag tror inte Förundersökningsledaren förstod att det var ett förslag han framfört…) för vi gillar inte kokekorv. Vi bestämde att det ska vara grillkorv.

Som motaktion mot våra korvplaner har nu Förundersökningsledaren bestämt att vi behöver en liten praktisk, bärbar Webergrill för att kunna grilla korven. Att vi redan äger några grillar har ingenting med saken att göra. Förundersökningsledaren beställde en på nätet i förrgår och den har anlänt till posten i dag. Jag har varit och försökt hämta ut den, men det var tvärstopp eftersom jag inte hade Förundersökningsledarens legitimation med mig. Jag försökte allt få personalen att rucka på reglerna genom att böna och be, hänvisa till barnkalas och ont om tid, men det gick inte. Förundersökningsledaren får själv hämta ut sin dyrgrip efter jobbet.

Guldgossen började plötsligt prata om praktikplatser i morses. Jag tror det började med att han ville följa med mig till jobbet och vara där en dag. Jag sa att han får vänta tills det är dags att göra praktik.

När det gick upp för Guldgossen att han kanske kan få vara en dag på nästan vilken arbetsplats som helst så fick han ett drömmande uttryck i ansiktet och sa:
-Tänk om jag kunde få vara på biblioteket!

Kollegan talar med en äldre herre i telefon. Syftet med samtalet är att bjuda in honom till en mässa. När kollegan lagt på säger hon:
-Han kan nog inte komma. Han var sjuk.
-Vad var det med honom då? frågar jag.
-Han var en farbror…
-Ja, det är ju en farlig sjukdom!

En stund tidigare har jag hittat en fotpall under mitt skrivbord. Med mina långa ben tycker jag inte att jag behöver någon sådan så jag frågar kollegan om hon vill ha den.
-Jag hade en här, svarar hon dröjande.
-Hade du en? Var är den nu då?
-Nej men jag HAR en här.
-Jag tyckte du sa att du HADE en…

I eftermiddag ska vi byta platser på jobbet. Vi brukar göra en rokad varje halvår. Det är bra av flera anledningar.

Jag ska få flytta in i vår nya avdelning. Det kommer innebära bättre ljudisolering, nya sköna stolar och höj- och sänkbart skrivbord. Nackdelen är att det blir minimalt med dagsljus.

Oj vad duktiga vi varit i kväll. Här vilar inga ledsamheter.

Förundersökningsledaren har förberett en del inför femkampen i morgon. Dessutom har han hjälpt barnen att göra i ordning 18 godispåsar med totalt 2 kilo godis. Det var mycket räknande och vägande och sorterande innan det blev klart.

Lilla Svalan fick sina önskeplättar och sedan dess har jag nästan uteslutande hållit till i köket, med ett kort avbrott för att plocka av 3 liter blåbär som jag ska dekorera tårtorna med i morgon, och ett ännu kortare avbrott då jag jobbade lite med rabarberhålet.

Min tid har mestadels gått åt till att göra tårtorna till kalaset i morgon. Det blir mousstårtor med chokladbotten. Jag har faktiskt aldrig gjort mousstårtor tidigare så det ska bli spännande att se om det lyckas eller inte.

Mellan alla varven med att plocka i och ur diskmaskinen och handdiska det som skulle användas igen, har jag också hunnit koka ägg. Samma ägg två gånger.

Jag ska bjuda på räksmörgåsar i morgon och har därför förberett lite genom att koka 10 ägg. För att vara på den säkra sidan tog jag förresten ett dussin. Ett ägg kan ju spricka och ett annat vara svårskalat eller så.

Det är jättesvårt att koka så många ägg lagom länge tycker jag. Jag fick inte riktigt fart på vattnet heller, så när jag kokat äggen i 11 minuter kände jag liksom på mig att de inte var riktigt klara, och gav dem ytterligare 5 minuter i grytan.
När äggen sedan svalnat provskalade jag ett och upptäckte att det var alldeles för löst, så jag körde igång grytan igen och kokade i ytterligare 7 minuter.
Nu har jag skalat alla äggen och vet att de är tillräckligt hårda. Risken finns väl att de antagit lilla Svalans älsklingsfärg grön – men det får jag väl bjuda på i så fall.

Ytterligare en fadäs jag upptäckte under kvällen var att Förundersökningsledaren slängt tårtljusen jag satt i hennes smörgås i morses. Ljusen gjorde väl i och för sig ingenting för de var i princip nerbrunna, men Förundersökningsledaren hade i ren okunskap även slängt de små ljushållarna.

Till Förundersökningsledaren fördel ska sägas att han förvånade mig genom att rota igenom skräppåsen och plocka upp alla åtta ljushållarna igen. Nu har jag tvättat dem och kan använd dem på tårtorna i morgon.

Jag tror, eller snarare hoppas, att jag gjort allt jag behövde göra i kväll för nu är jag så trött att jag måste gå och lägga mig.

Jag måste köpa gummibjörnar på lunchen. Vi ska ha femkamp på lilla Svalans födelsedagskalas.

Update: Jag hittade bara småförpackningar av gummibjörnar på ICA men det stod en kvinna i min ålder och sorterade upp mer godis på hyllorna så jag frågade henne om det inte fanns någon storpack att köpa. Eftersom jag är en så trevlig person så konverserade jag otvunget och tillade:
-Vi ska ha femkamp och då ska vi spotta längd med gummibjörnar.

Kvinnan stirrade vantroget på mig, ryckte på axlarna och sa:
-Ja, får man lite i sig så kan man nog tycka att det är roligt. Ska ni ha kräftskiva eller?

Hon blev aningen tillplattad när jag glatt svarade:
-Nej, barnkalas!

Nästa vecka börjar det några nya tjejer på jobbet. Åldersnojjiga kollegan (som bestämt hävdar att hon inte alls har några problem med att bli gammal) är en av dem som får en av tjejerna som ”fadderbarn”. I uppgiften ingår bland annat att man delar rum under vår stundande islandsresa. Åldersnojjiga kollegan luftar sitt viktigaste frågetecken inför uppgiften:
-Undrars just om det ingår som fadder att ta upp det här med snarkning…

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag för det är lilla Svalans födelsedag. Hurra, hurra, hurra! Hurra, hurra, hurra!!!

Vi väckte lilla Svalan med sång, frukost på sängen (en ostad tekaka, en mugg varm O´boy och en sockerchocksmaräng) och en liten hög omsorgsfullt inslagna paket.

Av Guldgossen fick hon en bok i serien om älvorna. Just den här boken handlar om en snöflingeälva om jag förstod det hela rätt. Av mig fick hon två par trosor (det var mest en liten extrapresent, bara för att det är roligt med fler paket).

Den ”stora” presenten, den som jag ägnat så många luncher åt att försöka hitta, var ett litet lila paket med vita snören och innehöll ett armbandsur. På min klockjakt gick jag efter vissa kriterier. Jag ville att klockan skulle ha en tydlig urtavla där alla siffrorna fanns med, inte bara 12,3,6 och 9. Jag letade också efter en grön klocka, eftersom det är lilla Svalans favoritfärg. Förundersökningsledaren kompletterade kravspecen med att klockan måste vara vattentät. Vi tyckte också det var bra om armbandet hade kardborreknäppning. Det har nämligen Guldgossens klocka och det har fungerat jättebra.

Jag fick ge avkall på det där med färgen. Jag hittade en jättefin lite skimrande grön klocka som lilla Svalan säkerligen älskat, men den var inte vattentät och hade ett läderband med vanlig knäppning så den uppfyllde inte alla önskemål.
I lilla Svalans lilla lila paket låg i stället en “GUL”-klocka, vattentätt, kardborrad, tydlig, välsiffrad och med ett armband som i huvudsak är blått men med lite gröna inslag. Boetten är en aning stålblå, men inte så mycket att vi tror det stör.

Lilla Svalan, och även Guldgossen, fick också var sin bok, som uppmuntran för att de varit så ofantligt duktiga på simskolan. Guldgossens bok heter ”Tuffa tider, Teodor” och handlar om en kille som är lite äldre än Guldgossen, och om hur han har det i skolan.
Lilla Svalan fick en stor bok om älvornas liv och leverne. Den är nästan som en coffee-table-book med stora vackra bilder och redogörelser över älvornas vanor. Jag har inga skrupler utan ämnar låna boken av lilla Svalan för att själv kunna insupa det vackra.

Att fira en födelsedag med sänguppvaktning på en kvart, är en svår uppgift. Vi klarade inte riktigt av det, och fick stressa på sluttampen. Men jag är glad att lilla Svalan ändå var glad över att hon fick en ”riktig” start på sin födelsedag.
Till kvällen har hon önskat sig plättar till middag. Det ska vi nog kunna tillgodose. Jag är tacksam att hon inte har samma smaklökar som min far som alltid påstår att han vill ha morkulla eller ripa när han får bestämma hur menyn ska se ut.

Jag har ingenting emot att ta det lugnt, att softa, att strosa, att chilla, att… Ja, ni vet.
Men när jag cyklar till jobbet finns det liksom ingen anledning att dra ner på tempot. Jag trampar hellre på för brinnande livet. Man vill ju inte komma för sent.

Jag höll på att cykla på en gubbe för en liten stund sedan. Jag mötte honom på cykelvägen och han skulle svänga vänster men hade inte uppsikt på mötande trafik (jag) utan kollade i stället in den betydligt snyggare kvinnan som kom från vänster och just hoppat av sin cykel för att inte krascha in i oss.

Jag hann inte klinga på klockan (den fåniga lilla plingelingklockan) utan använde i stället mitt betydligt snabbare och mer högljudda, inbyggda signalhorn.
-Hoooo!
Jag tror tonen klingade på ett A.

Varningen hade avsedd effekt. Gubben stannade sin cykel så snabbt och förskräckt att han höll på att fara i backen. Jag tar inget ansvar för eventuella fartränder eller blöta fläckar i kalsongerna.

Hon är inte så gammal den lilla människan, men har redan en humor som ligger på min nivå (vilket kanske visserligen säger mer om mig än om henne om man ska hårdra det…).

I går på märkestagningen övade lilla Svalan mun-mot-mun-metoden tillsammans med några andra barn och en simlärare. De praktiserade på en docka och fick bland annat göra en serie blåsningar.

När lilla Svalan gjort sin omgång (förmodligen tyckte simläraren att det räckte nu och att lilla Svalan skulle ge rum för någon annan) sa läraren:
-Är du klar nu lilla Svalan?
-Nej. Bara ett blås till, så vaknar han!

I dag har jag livit lite pött på Förundersökningsledaren, det ska erkännas.

När jag kom hem, tjugo över sex, efter en hel lång arbetsdag där jag varit jätteduktig och bokat en massa besök åt en av våra storkunder, och efter att ha handlat fyra kassar (papperskassar!) mat och en sexpack 1½liters-drickaflaskor och sedan artigt konverserade barn och make för att förhöra mig om hur deras dag varit, så berättade jag vad jag hade kvar att beta av på min lista för kvällen. Jag skulle slå in paket till lilla Svalan som fyller år i morgon (fyra paket plus ett till Guldgossen för att han gjort så bra ifrån sig i simskolan). Jag skulle vattna alla blommor, smultron, hallon och tomater utomhus och alla stackars försummade växter inomhus. Dessutom skulle jag baka två tårtbottnar inför lilla Svalans kalas på fredag; en glutenfri och en “vanlig”.

När jag berättat om mina kvällsplaner frågade jag försiktigt Förundersökningsledaren om han kunde tänka sig att förbereda lite inför femkampen vi ska ha på både fredagens och lördagens kalas. Jag tänkte att han kanske kunde plocka fram tio aluminiumburkar och eventuellt fylla dem med lite sant och tejpa igen öppningen, och så plocka fram tio petflaskor och fylla dem med lite lagom med vatten.

Vad tror ni Förundersökningsledaren svarade?
Nej, han ville inte göra något sådant, inte i dag i alla fall. Han kände nämligen att han behövde lite luft och sedan skulle han gå och lägga sig för han var väldigt trött.

Förundersökningsledaren gick och la sig lika sent som jag i går kväll. Sedan var jag halvvaken sista delen av natten då lilla Svalan kom till oss och låg och knôdde på mig med sina vassa armbågar och varma slingerarmar. JAG ÄR OCKSÅ TRÖTT!

Nu är klockan fem i elva och jag ska strax ta sista tårtan ur ugnen, sedan är jag klar med mitt dagsbeting. Och Förundersökningsledaren då! Tror ni han gick och la sig tidigt i stället för att hjälpa mig? Nej, han har suttit framför datorn och häckat fram till för tio minuter sedan.

Nu måste jag i alla fall få sova lite. I morgon behöver jag nog gå upp lite tidigare för att vi ska hinna uppvakta lilla Svalan med frukost på sängen innan Förundersökningsledaren åker till jobbet. Jag vill ju så gärna att han ska få vara med och fira vår lilla Svala.

I dag firar min sten 2 år.

Jag syftar på den svartglittrande klumpedunsstenen i surjordsrabatten. Det är på dagen två år sedan vi planterade den mitt i rabatten som numera inte bara innehåller sten utan även en amerikansk blåbärsbuske, en uppstammad syrénhortensia, en härligt vit-rosa magnolia, en övervintrande murgröna, ett antal perenniserade silverekar och en massa vårlökar, plus den obligatoriska mattan av ogräs.

Grattis Sten!

Guldgossen upptäckte en inkräktare hos sin älskade krukväxt. En liten vit svamp har växt upp under natten:
-Åh nej. Jag vill inte ha en till att ta hand om, utbrast min lille trädgårdsmästare.

Det blev bil i dag, trots det välkomna solskenet. Lilla Svalan fyller år i morgon och vi ska ha släktkalas på fredag och barnkalas på stranden på lördag (måtte det inte regna).

När det närmar sig kalas måste man ofrånkomligen handla och det ska jag göra direkt efter jobbet i dag. Därav det bensindrivna transportmedlet för dagen.

Jag har blivit lapptäckssugen igen. Så sugen att jag satte mig för att rita ett mönster i går kväll. Klockan hann bli halv tolv innan jag var klart.

Men jag har ålagt mig själv att inte börja med något lapptäcke innan jag är klar med de nyanlagda rabatterna på baksidan av huset, och med genomgången och höststädningen av smultrontornet.

Det senaste hålet jag grävt, det som ska bli platsen för en rabarberplanta, har jag tänkt förbereda genom att fylla med olika lager av material tills jag fått en förhoppningsvis gynnsam växtplats.

Jag har börjat med att gräva bort grässvålen och gräva mig ner en bit i jorden för att avlägsna så mycket rotogräs som möjligt.
Sedan har jag bottnat med ett lager bark för dräneringens skull. Nästa steg kommer bli att klippa ner kvistar, med bladen kvar. Detta för både dränering och gödning. Eventuellt kommer sedan ett lager gräsklipp, om gräsklipparn behöver köra en runda just då.
Sedan blir det ett tunt lager bark igen, och så lite gödsel för näring och värme. Och så mer bark och slutligen ett rejält lager matjord. Sedan täcker jag förmodligen med gräsklipp på toppen.

Har jag tur kommer den här skiktade uppdelningen börja förmultna under vintern och kanske blanda sig något och när våren kommer tar jag grepen och rör runt lite innan jag planterar min rabarber, som jag för övrigt hämtar hemma hos mamma.

Faller projektet väl ut kommer jag upprepa proceduren om något år och bereda plats för en fläderbuske.

I dag ser jag redan fram emot min lunchrast. Jag har nämligen med mig så god mat.

Det är en bit västerbottenostpaj från i måndags och till det en kvarts stor avokado, en rejäl kvisttomat och en klump mozarellaost.

Dessutom är det onsdag så om jag inte njuter av maten för länge hinner jag förmodligen ta ett varv på torget också.

Det skulle bli regn i dag.
Hela dagen gick utan en droppe regn. Molnen hängde visserligen tungt hotande men lyckades ta sig förbi Lidköping utan att släppa ut sig blöta innehåll.

Lilla Svalan var och lekte med en kompis och hade cyklat dit från skolan. Lagom till att jag kom fram för att hämta henne började regnet.
Vi hann bli ganska blöta innan vi kom hem, och mina planer på att fortsätta dona med min nya trädgårdsgrop rann bort med regnet.

I stället bakade jag 80 maränger med de överblivna äggvitorna från gårdagsmiddagens västerbottensostpaj. Jag provade ett för mig nytt recept där man vispar vitorna med socker i bunke som står i sjudande vattenbad. Marängerna blev ganska hårda men med lite segt i mitten. Inte alls sådär spröda och smältande som man skulle kunna önska. Men de funkar säkert till marängsviss eller bara vanlig sockerchock.

I kväll har jag varit i kyrkan på radio PiL-möte. Vi har bland annat pratat om våra idéer på nya program. En idé är att börja sända på arabiska. En annan att sända barnradio.

Nu ska jag sätta mig en stund och skriva rent protokollet från närradiorådets möte och sedan tror jag bestämt att sängen väntar på mig.

Jag har varit på Rörstrand på lunchen och letat efter assietter från Höganäs. Jag skulle vilja ersätta den jag slog sönder häromsistens. Tyvärr är den färgen vi har hemma grovt utgången. Nu blir det till att leta på nätet eller bestämma sig för en annan färg.

Jag skulle vilja vara med barnen på simskolan de resterande tre dagarna också. De är så fantastiskt duktiga.

Lilla Svalan tog bronsmärket i går och ska börja med silvermärket i dag.
Silvermärket innebär att man ska:
Simma 300 m bröstsim (eller annat simsätt på mage).
Simma 150 m ryggsim (eller annat simsätt på rygg).
Simma 150 m klädsim (med långbyxor och långärmat).
Flyta 2 minuter.
Längddyka 8 m (alltså simma under vattnet).
Djupdyka två ggr från ytan till 1,5 m djup.
Ha kunskap om båt- och badvett.
Kunna hjälpa en nödställd med hjälp av förlängda armen (någonting man håller mellan sig och den nödställde, tex en gren).
Kunna rädda en nödställd genom att kasta i en livboj med lina, ståendes från kanten.
Kunna kasta i en livboj och sedan simma med den i 10 meter.
Kunna redogöra för mun-mot-mun-metoden.

Jag tror jag skulle klara de flesta punkterna utom det där med att dyka. Där slår hon mig med hästlängder. Hon har redan klarat att simma 5 meter under vattnet. Själv vågar jag inte ens hoppa från kanten.

Guldgossen håller på med järnmagistern.
Han har gjort de flesta uppdragen redan men har några delar kvar.
De han har gjort är:
1000 m bröstsim.
500 m ryggsim.
8 min vattentramp.
3 m djupdyk, 2 ggr från kanten och 3 ggr från ytan. (Han behövde egentligen bara göra en gång från kanten och en från ytan men kände att han lika gärna kunde prova att göra fler. Nu vet han att han klarar nivån för ett högre märkesprov.)
Dykning. Ett dyk stående från en meters höjd och ett dyk med ansats från en meters höjd.

Det han har kvar är:
500 m klädsim.
8 min flytning.
12 m längddyk.

Det var bara i går jag hade möjlighet att vara med barnen och bedåras av deras insatser. Jag såg lilla Svalan kasta livboj och Guldgossen trampa vatten, simma ryggsim och dyka från 1 meter och djupdyka.
I dag ska jag sitta på jobbet och försöka undvika att tänka på barnen.

Nu har jag grävt ytterligare ett hål i trädgården.
Det ska bli ett rabarberland. Hålet är uppskattningsvis 1X1 meter.

Än så länge har jag bara avlägsnat grässvålen. Nästa steg är att gräva ur den magra jorden och fylla på med lite godsaker som får stå och gotta till sig inför planteringen i vår.

Fritids är stängt i dag så jag är hemma med barnen.

Vi började dagen med märkestagningen. Jag har med mig en hel hög märken som barnen har tagit under förra veckan.
Guldgossen har tagit bronshajen och guldmärket.
Lilla Svalan har tagit grodan rygg, silverfisken, guldfisken, järnmärket och bronsmärket.

Efter en timma i bassäng och blåst (nej, jag höll mig på land) köpte vi oss varsin munk och for sedan till kommunens soptip; Kartåsen och hämtade bark. Man får ta täckbark gratis om man skyfflar på den på kärran själv. Vill man ha hjälp av en lastare kostar det en 100-lapp. Barnen hjälpte mig att skyffla och skotta.

Jag har inte kört och framförallt inte backat med släp sedan jag var ung och hjälpte pappa på gården. Då kunde jag backa en traktor med både balpress och balvagn bakom. Det gick inte jättebra på den tiden heller om jag minns sanningsenligt, men nu klarade jag i alla fall av att få bilkärran på rätt ställe när vi hämtade bark.
Däremot gick det inte så bra när jag skulle backa upp kärran på vår parkeringsplats här hemma. Det slutade med att Guldgossen hjälpte mig att koppla loss kärran och så sköv vi den på plats med handkraft.

Nu har vi hunnit äta lunch och cykla till sommarkiosken som säljer ut det sista lilla godiset som finns kvar för halva priset.

Vad har den här galna figuren gjort i sommar tror ni? (Fotot har lilla Svalan tagit på mig vid en lunch på Luröbryggan.)

Jodå, det har blivit lite sol och bad, och en massa bröllopsförberedelser, en del trädgårdsarbete, resor och så har jag firat födelsedag.

En enkel födelsedagstårta bestående av kolakladdkaka med några jordgubbar och vispgrädden bredvid. Det funkar också fint.

Vi har inte bara haft roligt.Lilla Svalan är nog dem som skadat sig mest, men så är hon också den som bäst lever ut sina känslor, är nyfiknast och upplever mest.

En annan liten en, eller rättare sagt ännu mindre, är Italiensysterns yngste son. Han är envis som synden och kan verkligen ge hals när han inte får som han vill, men han är söt som socker och gör sig väldigt bra på kort, något som Italiensystern också har upptäckt.

I sommar har jag haft på mig min skarlett en hel del. En så bra uppfinning att jag funderar på att försöka mig på att sy en till efter eget huvud.

Förstår ni varför jag kallar Guldgossen för just Guldgossen?
Han har underbart lockigt hår, som blir så här ljust och guldglänsande på sommaren.

Lilla Svalans hår ljusnar också av solen men håller ändå en nyans mörkare, eller två.

Guldgossen och lilla Svalan går på simskolan i Framnäs. En halvtimma i utomhusbassängen varje vardag under tre veckors tid är ett fantastiskt bra koncept för att göra simmerskor och simmare av barnen.

Guldgossen går i märkestagningen. Den utgörs av de grupper som klarat järnmärket och nu vill satsa vidare på att ta sådana märken som inte går att ta i badhuset. Jag vet inte varför man inte kan göra det i badhuset men så har jag förstått att det är i alla fall. I fredags simmade Guldgossen 1000 meter och han har dykt längddyk och djupdyk och simmat bröstsim, ryggsim och klädsim samt idkat livräddning under de två veckor märkestagningen hittills pågått.

Lilla Svalan går i den vanliga simskolan. I år är första året hon får gå i simskolan. Hon var med förra året också, eftersom det fanns några platser över.
Lilla Svalan är en duktig simmerska. Dessutom har hon viljan och lusten att träna och förbättra sig och det är en nödvändig drivkraft om man ska komma någonvart i livet.

I torsdags kom hon hem och berättade att hennes simskolefröken frågat om lilla Svalan ville börja i en märkestagningsgrupp i stället. Och efter ett visst övervägande valde lilla Svalan att göra det.

I fredags kväll var lilla Svalan och en kompis och såg och hörde Timotej i stadsparken. Flickorna fick gruppens autografer och när lilla Svalan kom hem vid tio på kvällen var hon helt salig över att ha pratat med “kändisarna”.

-Mamma, vilket är coolast. Att jag har pratat med Timotej eller att jag har börjat på märkestagningen?

Hon var inte helt tillfreds med mitt svar om att märkestagingen var coolast.

Familjen Zäta är nog lite trötta efter den finfina gårdagskvällen. Förundersökningsledaren sov till tio. Jag kunde inte sova lika länge eftersom han ständigt väckte mig med sin hosta, men jag låg i sängen till tio i alla fall och det är inte fy skam det!

Nu har alla Zätisar skingrats för vinden. Barnen är i väg och leker med kompisar och Förundersökningsledaren har åkt för att titta till båten. Det är bara jag som är kvar här hemma och jag ska försöka ägna någon eller några timmar åt att plocka i ordning i huset efter veckans aktiviteter.

Jag hör inte till de mammor som konstant klagar på man och barn över alla kringströdda grejjer, eftersom ungefär hälften av allt som ligger och dräller tillhör mig själv. Det är ju så behändigt att bara droppa grejjorna där man för tillfället befinner sig, och dras med på nya projekt när idéerna lockar och drar.

Jag skulle helst vilja ge mig ut i trädgården igen och fortsätta vinterbona smultrontornet, kanske sätta några vitlökar och gräva ett nytt hål i ängen, den här gången för en rabarberplanta.
Men nu får jag försöka bärga mig och stanna inomhus tills jag åtminstone är klar med den mest synliga oredan.

När man ligger på rygg på spikmattan är det ytterst olämpligt att bli så skrämd av en långbent mygga som hälsar på på ens arm, att man liksom hoppar till en decimeter och skrapar upp skinnet på ryggen.

Häng med nu: Det är så roligt att jag kan ha roligt åt mig själv när jag tänker och planerar saker som jag borde kunnat räkna ut inte kommer inträffa.

Ett exempel:
I dag har jag tillbringat förmiddagen i Kaffestugan.
Det började som vanligt med att jag såg till att få för lite sömn på natten. Jag klev upp klockan sju och gick och la mig vid tolv.
I Kaffestugan var vi en man kort. Eller ja, en kvinna. Det är bara kvinnor i min kaffestugegrupp. Egentligen bör man nog vara sex personer i en fulltalig grupp för att hinna med allt i lugn och ro och se till att allt flyter smidigt. Vi är fem i vår grupp.
I dag hade en av tjejerna missat att det var vår tur så vi var bara fyra.

Det gick väldigt bra ändå, för vi är ju såklart fyra stålkvinnor; små under av effektivitet och serviceanda. Man skulle kunna säga att vi ser till att ha motsatsen till organiserat kaos – ett oorganiserat ickekaos! Men det var svettigt. Och jag blev trött.

När klockan närmade sig stängningsdags dök en angenäm tanke upp i min hjärna.
“Eftersom jag snart är 40 är det okej om jag börjar inse att jag är gammal. När man är gammal är det okej att göra saker i ett någorlunda långsammare tempo, och det är helt okej att gå hem och lägga sig och vila en timma efter ett arbetspass, i till exempel Kaffestugan.”
Alltså bestämde jag mig för att lägga mig och vila när jag kom hem.

Det som var roligt är att jag inte kunde fatta att det inte skulle bli någon vilostund där hemma. Har det någonsin blivit det efter Kaffestugan? Nej, just det.

Hur som helst så såg jag fram emot den där sängtimman när vi avslutade det sista på vårt arbetspass.
Och så for jag hem och fann Förundersökningsledaren och lilla Svalan i full färd med att lägga markduk och täckbark under häcken och Guldgossen i gång med att klippa gräsmattan.
Vilken mamma går och lägger sig raklång då?
Inte den här mamman i alla fall!

Jag bytte om och gav mig ut och jobbade i trädgården i stället. Av violstunden fanns inte ett spår. Inte så att jag glömde bort att jag tänkt vila, men det blev plötsligt fullkomligt bortprioriterat.

Och nu sitter jag och har roligt åt att jag har roligt åt att jag ännu inte känner mig själv bättre än jag borde. Jag menar, jag kan ju konstatera att jag inte har lärt mig hur jag fungerar trots att jag har några års erfarenhet av att vara just Zäta. Och i stället för att sucka och ojja mig över detta så tycker jag att det är så där trivsamt ironiskt roligt.
Och nu gläds jag över att jag tycker det är kul, för det är ju ändå ett tecken på en förlåtande och storsint inställning till min egen själ.

På tal om kläder så har jag gjort ett tappert försök att “klä upp mig” i kväll när vi var bortbjudna på kräftskiva. Det blev en brun lång smalspårig manchesterkjol med volanger och en svart tunika med enrom ärmvidd och en rosalila brodyr över bysten.

Till detta ville jag som vanligt ta mina svarta tennisskor eftersom det är de enda skodon jag kan ta mig fram i utan att få ont.
Förundersökningsledaren vägrade dock att ta med mig i bilen när jag nu lagt ner tid på att både sminka mig (första gången sedan Falunsysterns bröllop för en månad sedan) och ta på mig kjol, om jag inte drog på mig ett par snygga skor också.

Eftersom jag inte ville springa efter bilen (inte ens om jag fick ha tennisskorna på mig) så gick jag och letade upp ett par svarta lackskor i ballerinastil i stället. Visst blev det finare, men mycket ömmare.

Jag är inte bäst i världen på att hitta snygga, kompatibla kläder. Inte så bra på att matcha de kläder jag har heller. Man kan säga att jag inte bryr mig särskilt mycket om hur jag ser ut och då är det nog ganska försiktigt uttryckt.

I dag har jag försökt att inte missmatcha för mycket, eftersom vi har kundbesök på jobbet. Jag har ett par vanliga blåjeans, en tunn lila farfarströja och över den en brun V-ringad vanlig tröja. På fötterna ett par lila-rosa-randiga sockar. Det låter väl okej, eller?

I går bar jag ett par helrosa sockar, röda byxor, samma lila topp och understundom även den bruna tröjan. Med rosa, rött och lila var jag nog en rejäl färgklick. Men det kan väl behövas under grå dagar som dessa, när solen lyser med sin frånvaro och regnet inte nöjer sig med att hänga i luften utan nödvändigtvis ska ner på backen också.
Fast i går var det ju solsken. Det är i dag det regnar och är grått. Hoppsan!

I dag är det bokbytardag på biblioteket. Det är en jättebra idé. Du går dit med dina gamla böcker och får en biljett för varje bok du lämnar in. Sedan kan du gå dit igen och byta in biljetterna till nya böcker, som någon annan lämnat in.

Jag har några böcker liggandes hemma som jag ändå tänkt göra mig av med. De har stått i en kasse och väntat i flera månader.
I morses tittade jag i kassen och kunde konstatera att jag ändrat mig, jag vill gärna ha kvar mina böcker.

Dessutom hinner jag inte gå till biblioteket i dag. Jag har bara lunchen på mig, 45 minuter för att äta och uträtta ärenden. Och i dag måste jag gå till Granngården och köpa markduk. Förundersökningsledaren har i samspråk med kollegor och samåkningspersoner kommit fram till att det nog lönar sig att lägga markduk innan han täcker jorden under häcken med bark. Han har med sig kärran för att köpa bark.

Har jag riktig tur så är häcken fixad när jag kommer hem från Kaffestugan i morgon. Förundersökningsledaren tillhör inte den del av befolkningen som ser någon anledning att skjuta på saker och ting. Han är en handlingens man. (Jag har haft sådan osedvanlig tur när jag valt make.)

Det har dock fallit på min lott att köpa markduken eftersom jag jobbar i stan, där alla affärer finns, och Förundersökningsledaren jobbar i Kvänum, där det bara finns en ICA-butik, en eller två pizzerior och en stor konferensanläggning med hotell. (Jag är lite ironisk här, men det är faktiskt sant att de för ett antal år sedan smällde upp ett hotell med konferens. Jag tror det var Kvänums företagarförening som kom på den på förhand dödsdömda idén att bygga konferenshotell i en liten håla. Det som är ännu mer ironiskt, på ett positivt sätt, är att konferenshotellet går bra. De har god beläggning och går mer än runt, i alla fall om jag inte är felunderrättad.)

Problemet med att köpa markduk, förrutom att det regnar och jag inte vill gå dit, är att jag inte har en aning om hur mycket jag ska köpa. För det första behöver jag ta reda på hur bred markduken är så jag vet om den kan delas på två eller tre. Det lär väl i och för sig inte bli så svårt för det står säkert på rullen, men sen vet jag inte hur brett vi behöver lägga. Hur bred är jordbiten som ska täckas? Jag får väl höfta till lite, ta med ögonmåttet.
Ett större problem är att jag inte vet hur långa häckarna är. Och där räcker inte ögonmåttet till. Jag frågade Förundersökningsledaren i morses, för han brukar ha koll på det mesta, men inte ens han visste, och inte hann jag springa ut med tumstocken och mäta heller. (Det hade varit en syn annars. Stressad kvinna i pyjamas mäter häcken med en tumstock i ösregn. Mina ordentliga grannar hade med fog ansett att det slagit över.)

Men vänta, hur gick det här till? Jag skulle ju skriva om bokbytardagen som inte blir av, i alla fall inte för min del. En hel häck kom emellan…

Om vi återgår till böckerna så har min handlingens man vid ett svagt ögonblick föreslagit att vi kan sätta upp smala bokhyllor på den tomma väggen i trappen upp till övervåningen. Det är en fantastiskt bra idé. Nu gäller det bara att se till att Förundersökningsledaren förverkligar den. Sådana idéer som rör alla mina böcker har han inte riktigt samma förmåga att genomföra i samma höga tempo som andra fina finurligheter som uppstår i hans hjärna.
Om hyllorna kommer upp behöver jag i alla fall inte göra mig av med mina böcker. Inte ens byta bort dem. Jag kan ju köpa nya!

I dag kompletteras frukostmackan med två rejäla migräntabletter.
Huvudvärken bygdes sakta upp under gårdagen för att möta sitt kreschendo (det där får jag nog kolla hur det stavas – någon gång när jag orkar) på kvällen.

Nu har jag vaknat med huvudvärk och det är aldrig ett gott tecken.

Det är inte bara Guldgossens hjärna som producerar skruvade drömmar, även jag har en förmåga att låta rena rama fantasifoster ta form under nattens mörka timmar.

I natt var det dags att åka till Island. Vi ska dit i verkligheten också, med jobbet precis som i drömmen, men inte förrän om en månad.

Jag hade tagit bilen till färjan i Göteborg. Färjan skulle ta oss ut till en ö strax utanför Göteborg, där flygplatsen låg.
Jag parkerade smidigt bilen på bildäck och klev ur och sträckte på benen. En grupp pensionärer mulnade till över min parkering och bad mig flytta bilen eftersom den hamnat bland pensionärsbilarna. Jag var på vippen att börja bråka med gamlingarna men så resignerade jag, eller tog mitt förnuft till fånga och flyttade bilen. Det var gjort i en handvändning, bokstavligt talat, eftersom bilen var så liten och nätt.

Nu stod jag på bildäck, utan packning och såg ut genom de öppna fönstren på landskapet som sakta makade sig förbi där ute. Vi skulle bara vara borta några dagar och det enda jag packat med mig var ett ombyte underkläder, som jag knölat ner i jackfickan.
Plötsligt slog mig en förfärlig tanke. Biljetterna! Jag hade varken tagit med mig pengar, plånbok, pass eller biljetter. Utan biljetter torde det bli tämligen svårt att få följa med till Finland. Förutom att det var väldigt synd om mig så kastade jag ju framförallt företagets pengar i sjön. 16.000 kr kostade resan, per person, och jag blev alldeles knäsvag och matt när jag tänkte på vad jag ställt till med.

Kanske kunde Förundersökningsledaren på något sätt hjälpa mig. Det var ju en stund kvar tills flyget skulle gå och det borde kunna gå att buda över biljetterna. Jag grävde i fickan efter mobiltelefonen men kom på att även den lämnats hemma, det är ju så dyrt att ringa från utlandet.

Nu var goda råd dyra.
Jag såg mig omkring och upptäckte en man som såg ganska snäll och timid ut. Jag gick fram till honom och frågade ytterst vänligt om jag kunde få låna hans mobil för att ringa min make.

Mannen var döv! (Vad han använde sin mobil till reflekterade jag inte över förrän i vaket tillstånd.)

På något sätt lyckades jag ändå förklara vad jag ville, och fick låna telefonen. Eftersom det var en döv mans telefon fanns inga sifferknappar (mycket logiskt…) och för varje nummer jag ville slå fick jag trycka mig fram med piltangenter. Det tog jättelång tid och blev fel en massa gånger innan jag till slut hörde tonerna gå fram. Och gå fram. Och gå fram.
Inget svar. Jag lämnade besviket tillbaka telefonen och bestämde mig för att bita i det sura äpplet och leta reda på chefen för att bekänna mina tillkortakommanden.

På väg fram till lejdaren som skulle föra mig upp på promenaddäck stötte jag ihop med en pratglad kvinna i ljuslila tunika. Kvinnan var av modell större (större än jag) och hon började genast tala med mig. Jag hade gärna stannat till och talat med henne, om inte annat så för att få en ursäkt att skjuta upp konfrontationen med VD:n. Problemet var bara att hon talade teckenspråk. Jag drog slutsatsen att damen sett mig tillsammans med den döve mannen och därför trodde att jag också var teckentalande. Jag viftade lite avvärjande med händerna och gick förbi henne upp mot däck.

Färjan gick i en trång kanal med gräskanter alldeles intill sidorna på båten. Det var mycket vackert med prunkande växtlighet och jag blev stående en liten stund och bara betraktade härligheten.
Uppe på däck hade de flesta av mina kollegor redan samlats, alla i olika färgglada kläder. I mitten stod chefen och delade ut flygbiljetterna.
BILJETTERNA!
Jag hade inte alls glömt biljetterna där hemma. Vår VD hade haft dem hela tiden och bestämt sig för att inte överlåta ansvaret sin personal förrän det blev nödvändigt. Så klok han är!

Jag fick mina biljetter och berättade att jag glömt pengar och pass där hemma. Det borde inte innebära några problem tyckte chefen. Pengar kunde jag få låna av honom och passet kanske inte behövdes, jag hade väl någon annan identifikation med mig, som körkort. Jag vågade inte berätta att jag glömt hela plånboken med körkort och allt.

Plötsligt hoppade Sysslingkollegan överbord, landade i gräset bredvid båten och sprang tillbaka några meter. Han hade fått syn på sina vänner från Sveriges Radio och bestämt sig för att stanna till och prata med dem en stund. De stod på sin parkering och vinkade glatt och Sysslingkollegan joggade dit och tog ett snabbt snack. När han vände sig om för att springa tillbaka till färjan upptäckte han att vi redan kommit så långt bort att han inte skulle klara av att hinna i kapp. Kollegan snodde en cykel och började trampa för brinnande livet. Tyvärr var det väldigt trögt att cykla i vattnet så färjan avlägsnade sig allt mer. Uppgivet ropade Sysslingkollegan:
-Det är okej. Jag kan stanna här på Sveriges Radio. Åk iväg och ha så roligt ni!

Jag vaknade med dubbelt ont i magen, både över kollegan som missade resan och över mitt egen misstag med passet.

Nu är det varmt. Solen lyser och himlen är… i alla fall fläckvis blå.

Jag hade tänkt uträtta en del ärenden på lunchen, men hann inte mer än till Rörstrands Outlet – där jag inte hade något ärende. Jag skulle ju bara ta vägen förbi.

På Rörstrands Outlet säljer man kläder, husgeråd, tyger och porslin – och så det som intresserar mig mest; böcker. Jag har extremt svårt att inte köpa billiga böcker när jag trillar på dem.

Nu råkade jag trilla på “Mias Hemlighet” till mig, en bok till lilla Svalan och en till Guldgossen och så en gå-bort-presentsbok.
Sedan stod jag i kö för att få betala min böcker under resten av lunchrasten.

Så gick det med de ärendena.

Vet ni om att man rapar av vattenmelon?

Inga sådana där rejält högljudda rapar att vara stolt över, utan små fisiga pysrapar som låter som om leverantören är en däst padda.

Sa jag att jag har ätit vattenmelon på fikarasten i dag?

I går satte jag upp lite familjebilder på väggen bredvid mitt skrivbord. Jag tänkte att det kunde pigga upp mig lite och göra mig på bra humör.

På bra humör är jag, men så in i bängen infernaliskt trött. Det hjälper inte ett dugg att titta på en leende lilla Svala, en finurlig Förundersökningsledare eller en gladlynt Guldgosse.

Och allt är Johan Falks fel. Och lite Guldgossens.
Jag tillbringade lite för lång tid med Johan Falk i går kväll medan jag strök en hög kläder. Lurarna åkte på för att inte störa barnen som höll på att somna. I soffan satt Förundersökningsledaren och vek handdukar och parade ihop sockar. Även han hade lurar, kopplade till den bärbara datorn där han tittade på en annan film.
Jag var tvungen att skratta åt oss för det såg så roligt ut. Vi jobbade båda med tvätten, befann oss i samma rum, men i helst skilda världar – uppslukade av var sin film.

Börjar man titta på ett program vill man inte gärna avbryta sig mitt i, även om klockan passerar läggdags. Jag kom inte i säng förrän halv elva och sedan tog det en halvtimma innan jag lösgjorde mig från spikmattan och la mig tillrätta bland lakanen.

Strax före fyra kom Guldgossen in i sovrummet. Han hade drömt att vi köpt ett nytt coolt tält med två sovrum och en öppen plats för kök (ungefär så ser vårt befintliga tält ut så jag lyckades inte riktigt förstå vad som var så coolt med hans drömtält). Vi satte upp tältet i trädgården och sedan byggde jag ett litet hus med hjälp av en filt och mina ben (det tycker jag verkar mer coolt än ett vanligt simpelt tält!). Guldgossen och lilla Svalan gick in i huset och Guldgossen bad om lite vatten, vilket jag vägrade ge honom. Han bad mig flera gånger men jag var elak och sa bara nej. Sedan vaknade han och var ledsen för att jag varit så elak.

Guldgossen fick naturligtvis ligga mellan oss ett tag, tills tårarna torkat och sömnen infunnit sig på nytt.
Efter en timma orkade jag inte ligga och trängas mer utan väckte honom och föste iväg honom till sin egen säng. Han var nästan tårögt tacksam när jag följde honom till sängen och gav honom en ny godnatt-kram och till på köpet hämtade ett efterfrågat glas vatten.

Nu på morgonen har Guldgossen berättat att jag kanske inte var så elak i drömmen ändå. Det var nämligen inte vatten han bad mig om, utan CocaCola. Och när jag inte ville ge honom det bad han om “dricka”. Jag undrade om han sagt att han ville ha “något att dricka” eller om han ville ha “dricka” eftersom det är milsvid skillnad mellan de två begreppen. Guldgossen hade sagt “dricka” men då menat vatten, påstod han. Jag kontrade med att “dricka” för mig innebär sockerdricka eller någon annan söt kolsyrad läskeblask, så det var väl inte så konstigt om jag sagt nej.
-Men vad trodde du jag menade i min dröm då? undrade Guldgossen och det kan naturligtvis ingen annan än han svara på. Dessutom var det alldeles för tidigt på dygnet för sådana djuplodande analyser så vi lät det hela bero.

Nu ska jag strax cykla hem från jobbet.

Nehej, det ska jag inte alls det. Först ska jag cykla till kyrkan och lära mig hur den nya kassaapparaten i Kaffestugen fungerar. Det kan bli spännande. Antingen kommer jag känna mig som ett geni som förstår allting och gör allt rätt direkt, eller som en idiot som är helt blåst och tappad bakom en vagn.

Kanske mest troligt det … första!

Vet ni om att man blir väldigt kissinödig av vattenmelon. Väldigt kissinödig…

Min mest favoritiserade bloggerska (förlåt alla andra, men här handlar det om ren och skär kärlek) är tillbaka.

Nu skriver hon om, och jag citerar: “Barnprat, pinsamma frågor, kladdiga kärleksförklaringar, kloka förklaringar och högklassig humor. Små människor, stora ord.”

Mina damer och herrar, låt mig presentera
Från barn och dårar
skriven av Elin Damberg, tidigare känd som Rana, i alla fall i bloggkretsar.

Jag plockar sniglar i trädgården. Mördarsniglar, sniglar med skal och små gråa snigelklumpar som kanske heter åkersnigel. Alla samlas in i en stor glasburk, döms till döden och får ett snabbt slut när jag häller kokande vatten över dem.

Lilla Svalan är jättearg på mig. Hon kan hysa en viss förståelse för att mördarsniglarna måste vika hädan, men att jag även tar livet av de söta små husbärarna kan hon inte fördra.
Dessutom har hon börjat namnge odjuren. “Plutten, Snäckis, Raketen (!) och andra mer eller mindre passande namn delas friskt ut till de dödsdömda.
-Måste du koka Raketen? Han är så gullig…
-Men han äter på mina blommor, och på äppelträdet.
-Men jag älskar smådjur. Jag är en stor djurvän förstår du.

Några dagar senare berättar lilla Svalan stolt att hon dödat en spindel mitt under tryckande sommarhettan.
-För jag ville att det skulle regna.
-Men du som är en så stor djurvän, säger Förundersökningsledaren förebrående. Var det inte så du sa när mamma ville döda sniglarna?
-Jo, jag är djurvän. Jag älskar alla djur. Utom kryp. Kryp kan man döda. Det gör ingenting.

Inga missöden (eller ormar) på väg till jobbet i dag. Däremot cyklade jag förbi en död liten skogsmus. Jag funderade på om jag skulle stannat och plockat upp den för att använda som distraktion vid eventuellt ormmöte på hemvägen.

Jag har räknat ut att jag kan känna mig ganska säker på att slippa se ormar på mornarna. Förmodligen kommer de inte slingrandes förrän på eftermiddagen när solen värmt upp den asfaltssvarta cykelvägen till en lockande värmekälla.

I går råkade jag sänka garden en liten stund när jag körde om en klunga pensionärer som i gemytligt samspråk upptog hela cykelbanan. Inga hand-i-hand-led där inte. Jag fick klinga med ringklockan en bra stund innan de äntligen skingrade sig som yra hönor och for ut mot kanterna. Förmodligen hörde de inte så bra.

Precis när jag kommit om och börjat få upp farten igen fick jag syn på en stor ståtlig snok som var på väg ut på asfalten. Jag tror att han fick syn på mig i samma stund, för han höjde huvudet och balanserade en stund på buken innan han snabbt snodde runt och försvann tillbaka in i gräset.

Det funkade inte så bra med promenader heller. I morses vaknade jag med rejält ont i hälkudden.

Jag får hålla mig till simning och cykling ett tag. Simning lär väl i och för sig dröja för badhuset är sommarstängt och jag känner mig inte direkt dragen till det ouppvärmda vattnet vid Framnäsbadet, även om barnen är där varje morgon för sin simskola.

Cykla kan jag dock göra. Jag brukar lata mig med bilen när det regnar, men Förundersökningsledaren har köpt ett tunt lätt regnställ som jag kan ha med mig i ryggsäcken, så inte ens den undanflykten är gångbar längre. Det ska dessutom vara ett sådant där bra regnställ, som andas.
Jag har redan hunnit testa det när jag cyklade hem från jobbet förra veckan. När jag kom hem och krängde av mig regnjackan var jag betydligt blötare på insidan än utsidan. Materialet är ungfär lika genomsläppligt som ett schweiziskt bankfack.

Det har inte blivit nåt sprunget på ett tag nu. Jag har fått ont i trampdynan under vänster häl och min privatläkare Förundersökningsledaren har gett mig springförbud tills det känns bättre.

I kväll tog jag i alla fall en liten promenad på 26 minuter. Jag utrustade mig med stavarna för att få upp flåset lite lättare. Pulsen klättrade upp till 133 som mest under vandringen mellan hus och trädgårdar och jag blev lite varm.

Att gå med stavar är bra för kroppen, man aktiverar mer än bara benen.
Jag har dock en benägenhet att dra upp axlarna när jag går. För att motverka det måste jag bysta ut mig och gå med ryggen rak. Då sjunker axlarna ner.

Jag: -Ta på dig sockarna lilla Svalan.
Lilla Svalan: -Ja.
Jag: -Ta på dig sockarna nu.
Lilla Svalan: -Jag ska.
Jag: -Men ta på dig sockarna nu då!
Lilla Svalan: -Snart mamma.
Jag: -Men kan du inte ta på dig sockarna som jag har sagt.
Lilla Svalan: -Ska du ha mens mamma?

Det där regnet som skulle falla under dagen, för att avta framåt kvällningen, såg vi inte till i dag.
Så på kvällskvisten gjorde Förundersökningsledaren i ordning några tunnbrödsrullar och jag tog med en välfylld maskask och då gav vi oss ut med båten på fiskafänge.

Tyvärr lyckades inte regnet hålla sig borta.
Det gjorde däremot fisken, så vi vände hemåt igen tomhänta och en aning blöta.

Det blev en riktig trädgårdsjobbardag i går. Egentligen hade vi tänkt åka ut på sjön men som vanligt under de senaste veckorna så ändrade sig väderprognosen och talde om moln, kalla vindar och annalkande regn.

Vid frukosten bestämde vi därför att vi skulle jobba på i trädgården så länge det var uppehåll, och sedan ägna oss åt något mer rofyllt på kvällen.

Förundersökningsledaren kantskar utmed häcken på båda siorna av trädgården. Sedan rensade han den ena sidan och jag den andra. Förundersökningsledaren gick även med trimmern och klippte gräset.

Jag hade redan på fredagen beskurit äppelträdet och nu hjälptes Guldgossen och jag åt att spreja såpa på de löss som fortfarande försökte gömma sig bland bladen.
Guldgossen hjälpte och till att kvista av slanorna jag skaffat för att bygga en sarg runt rabatten med lupiner. Kvistarna la vi sedan i botten av hålet jag grävt ut för rabatten för att skapa lite dränering och möjlighet till syre. Ovanpå grenarna tömde Förundersökningsledaren två omgångar gräsklipp som jag krattade ut. Resten av skapandet av rabatten fick jag vänta med.

I stället gick jag loss på Smultrontornet. Jag rev loss alla jordgubsplantor som nu börjar bli för gamla för att ge skörd, och hann också riva upp två av avdelningarna med smultorn. Där jordgubarna suttit grävde jag runt jorden och blandade i kväverikt gräsklipp som får förmultna under vintern. Till slut jämnade jag till ytan och strödde över ett tunt lager gräsklipp för vintertäckning.
I den ena smultronavdelningen hann jag genomföra samma jobb, samt även spika fast markväven som ligger som ett ogrässtopp längst ner i botten av smultrontornet. Jag har i flera år stört mig på att väven viker ner sig i jorden och inte fyller sin fulla funktion.

Tre silverekar planterades som kantblommor i surjordsrabatten. Jag har upptäckt att de gärna övervintrar där och växer sig större år från år.

Väderprognosen stämde dåligt. Vi skulle förmodligen fått en fantastisk dag på sjön. Hemma hos oss var det vindstilla och solen gassade. Vid fyrasnåret gav Förundersökningsledaren upp och tog cykeln ner till stranden för ett dopp. Jag följde med. Nere vid sjön blåste det friska vindar och vi konstaterade att vårt bostadsområde ligger betydligt mer vindskyddat än man vanligtvis tänker på. Som tur var blåste vinden in mot land och det var inte sååå kallt i vattnet som man skulle kunna tro när man såg den öde stranden.

När vi kom hem från det snabba Vänerdoppen upptäckte Förundersökningsledaren att han missat ett samtal på mobilen. Det var våra Skälvumsvänner som ville bjuda på kräftskiva.
Vi röjde klart i trädgården så fort vi kunde och for sedan glada i hågen iväg till våra vänner för en riktigt trevlig kväll.

Så såg gårdagen ut. I dag är jag sugen på att fortsätta jobba i trädgrden, men först måste jag hjälpa lilla Svalan att fixa inbjudningskort till hennes stundande födelsedagskalas. Det är ett digert arbete med 19 barn på inbjudningslistan.

Vi äter middag. Kokt potatis, egenkomponerad kall sås och enkelpanerad rödspätta. Barnen hyser först en viss skeptisism mot fisken men konstaterar snart att det är gott.
Lilla Svalan säger förnöjsamt att hon numera gillar två sorters fisk; fiskpinnar och panerad fisk.
Guldgossen skrattar och säger att då gillar hon all fisk.
-Nej, jag gillar bara de två sorterna.
-Men man kan ju panera all sorts fisk, förklarar Guldgossen storebrorsaktigt.

Trots att maten faller lilla Svalan i smaken är hon väldigt sist med att avsluta måltiden. Förundersökningsledaren sitter kvar och håller henne sällskap.
Jag vet inte riktigt vilka djupa tankar som rör sig i hennes hjärna men plötsligt säger hon:
-Pappa, vilka är dina svagheter?

När lilla Svalan och Guldgossen var och övernattade hos sina farföräldrar tidigare i veckan, glömde lilla Svalan sin älskade mjuka docka Pippi. Nu är det jämmer och elände här hemma, särskilt på kvällarna då saknade blir övermäktig.

Under sommaren har lilla Svalan tagit för vana att idka högläsning för Pippa en stund varje kväll. Ibland har den där stunden dragit ut på tiden så att vi vuxna somnar till lilla Svalans inlevelsefulla röst. Vi tycker naturligtvis att det är bra att hon övar, men det får ju vara någon måtta på nyttigheterna.

Nu blir det dock ingen högläsning. Lilla Svalan gråter och klagar. Jag föreslår att hon kanske kan ägna sin uppmärksamhet och sin omsorg åt någon av de andra gossedjuren. Isbjörnen är ju så mjuk och skön, och gula ankan. Visst förtjänar även de att få höra när lilla Svalan läser.
-Nej, protesterar lilla Svalan bestämt, de förstår inte lika bra som Pippi.

I kväll har dock lejonet kommer till heders och fått agera maskot åt lilla Svalan när barnen och jag spelat “Monipål” som Guldgossen säger. Kanske, kanske kan han få göra lilla svalan sällskap i sängen i natt.

Jag cyklar hem, på ORM-cykelvägen…

Jag cyklar, cyklar, cyklar och cyklar.
Jag cyklar, cyklar, cyklar och cyklar.

Hjälp! En orm på vägen!
Nej, det var visst bara en utdragen skogssnigel.

Jag cyklar, cyklar, cyklar och cyklar.
Jag cyklar, cyklar, cyklar och cyklar.

Hjälp! En slingrande lång orm på vägen!
Ohh, det var visst bara en krokig gren.

Jag letar present till lilla Svalan. Jag vill inte avslöja vad jag är ute efter, men hur som haver så verkar det vara omöjligt att hitta det.

I går blev sysslingkollegan (eller om det är brylling-) vansinnigt sugen på bullar. Han uppmanade oss att trolla fram några till honom, men förgäves.

Det gick så långt att han kopierade och delade ut små bilder som påminnelse till oss andra om att ta med oss bullar till jobbet.

I dag ligger en vetelängd på mitt skrivbord för vidare förpasselse ut i köket.

Sist jag bakade fick jag för mig att jag skulle baka blåbärsbullar. Jag kom på det när degen låg utkavlad på bakbordet. Eftersom jag inte hade någon blåbärssylt hemma hällde jag helt sonika över en dröse frusna blåbär över degen, rullade ihop och hoppades på det bästa.
Det gick inte så bra. Gissa vad som händer med deg som plötsligt blir iskall! Just det, den slutar jäsa.

I dag har jag tagit med mig en längd dåligt jäst blåbärskreation. Jag gissar att den inte är allt för god. Hoppas sysslingkollegan får sitt lystmäte… hehehe…

Inga missöden med cykeln på vägen till jobbet i dag. Jag höll noga utkik efter eventuella ormar, men såg ingen till.

Under semester har jag, föga förvånande, förpassats till ett tillstånd av ständigt läsande.
Nackdelen med intensiva läsperioder är att de har en förmåga att mycket motvilligt släppa taget om sitt offer.

Jag vet inte hur många böcker jag slukat i sommar.
Den senaste i raden var Henning Mankells sista Wallander “Den orolige mannen”. Jag vet inte om det var ett medvetet grepp från författaren, att göra den sista boken betydligt sämre än sina föregångare, så att man som läser känner att “det är okej, jag är ändå inte så hungrig efter mer”, eller om det helt enkelt är så att Mankell tappat intresset för sin huvudperson.
Hur som haver så var “Den orolige mannen” inte alls samma fulländade läsupplevelse som jag förväntat mig. Den saknade både spänning och rafflande slut. Personporträtten och miljöbeskrivningarna var inte alls så måleriska som i tidigare böcker och handlingen hackade sig sakta frammåt.

Nu hoppas jag på lite mer action i Robert Ludlums och Gayle Lynds “Upptakt Paris”.

I mitt smultrontorn har två tistlar växt sig större och större de senaste veckorna. Jag har försökt dra bort dem med trädgårdshandskar på, men har stuckit mig genom det tunna tyget och bestämt mig för att vänta tills jag fått på mig rejäla vintervantar.

I söndags var mamma här och hon tog sig en liten runda i trädgården.
Plötsligt fick jag se henne barhänt stå och hålla i de båda tistlarna som hon nogsamt ryckt upp med rötterna.

-Men, hur feck du opp didär? Dä jorddela gôront?
-Nääädå. Omen bara tart lite vackert så ä däla ingen fara!

När jag cyklade hem från jobbet häromdagen låg det återigen en snok på cykelvägen.

Jag trampade som vanligt på ganska koncentrerat i högt tempo och upptäckte inte ormen förrän jag var en halvmeter ifrån. Den slingrade sig förtvivlat för att hinna undan faran som kom farande men förgäves, jag körde rakt över den, med benen upplyftade och en mask av fasa klistrad i ansiktet.

Jag stannade inte för att beskåda mitt dåd. Jag sneglade inte ens bakåt när jag fortsatte hemåt.

Vi åt mat från McDonald´s i dag. Jag ville inte ställa mig och laga mat när jag kom hem från min joggingrunda, och klockan var ganska mycket och barnen hungriga, så jag följde gladeligen minsta motståndets lag. Det går ju så fort med McDonald´s.

HAHA! Säger jag bara!

Min beställning skulle dröja en liten stund så ville jag vara så vänlig att parkera i väntfickan till vänster. Varsågod, här är din dricka så länge.

När jag vänligt väntat en stund kom en stressad flicka ut med min beställning.
-Varsågod, Happy Meal och McFeast.

Tyvärr så var det McFish Guldgossen ville ha. Den stressade flickan försökte kränga den felaktiga beställningen till en annan väntande bil, men de gick inte på det simpla tricket så hon gick tillbaka in med alltihop igen.

Efter ytterligare väntan kom hon tillbaka ut med ett anteckningsblock och skrev noggrant upp allt jag beställt. Hon förvarnade mig om att det nog tyvärr skulle ta en liten stund och jag sa som det var, att jag inte hade så bråttom så det var ingen fara. Jag skruvade upp volymen på lovsångsskivan jag hade i bilen och lutade mig bakåt en stund.

Långt om länge kom tösen tillbaka, en aning mindre stressad när hon såg min fridfulla min. Med sig hade hon en helt korrekt omgång mat, plus en påse.
-Du får lite fika också, för att det dröjt så. Jag ber verkligen så hemskt mycket om ursäkt. Hoppas du får en trevlig kväll.

Visst fick jag det. Jag fick all mat samtidigt och maten höll sig varm ända tills jag kom hem och kunde stoppa in den i mina fågelungsgapande barn. Dessutom visade sig överraskningspåsen innehålla en chokladmuffins till mig, en chokladdonut till lilla Svalan och en rejält stor bulle till Guldgossen. Vi vågar inte ge honom något med choklad om vi inte är säkra på att det inte innehåller spår av nötter.

Tack så mycket McDonald´s, för att ni är trevliga och har vett att kompensera en väntande kund. Det är inte alla restauranger som håller sig med en sådan policy.

Tanten före mig i bilkön hade tydligen också fått fel mat. Men hon stod utanför utlämningsluckan och skällde och svor. Och jag såg inte att hon gick därifrån med en påse fika. Det lönar sig oftast att vara artig och trevlig.

Direkt när jag kom hem gav jag mig ut och sprang i regnet medan hög- och lågtrycken högljutt möblerade om bland molnen.

Sprang och sprang förresten. “Makligt vaggande” är väl en mer passande beskrivning för vad jag håller på med i skogen.
Men jag ska inte trycka ner mig själv med allt för korrekta ordval. Det finns det andra som gör. Lilla Svalan till exempel, min älskliga lilla sanningssägare.
-Mamma, du kan inte springa! säger hon uppfordrande till mig så fort jag för mina joggingturer på tal.
-Du kan knappt jogga, späder hon på.

Och visst har hon rätt. Men varför ge sig själv osjälvkänsla när man i stället kan boosta lite och orka fortsätta.

I dag var det dock nära att jag gav upp efter bara några steg.
Jag upptäckte genast att jag behöver stretcha även när jag cyklat. Vaderna protesterade intensivt trots mina långsamma steg. Det är nog första gången under hela sommaren som jag haft så ont i någon kroppsdel under mina rundor att jag allvarligt funderat på att stanna.

Nu gjorde jag ju inte det, stannade alltså. Jag har stor nytta av min envishet, och så är jag ju starkt motiverad av min önskan att överleva Göteborgsvarvet nästa sommar.

Uppvärmning: 2½ minuts gång.
Joggingtur: 2 minuters jogging + 1 minuts gång.
Men den här gången förlängde jag det andra joggingpasset till tre minuter, och det sista till fyra. Nästa gång kanske jag tar alla i tre minuter.
Nedvarvning: 8 minuters promenad.
Stretch.

När jag började springa småregnade det sådär trevligt. Jag hade min vindtäta tunna jacka på mig, som Förundersökningsledaren köpte åt mig i förrgår. Den är vit med röda detaljer och sitter som gjuten över min breda bak (och fladdrar lite på ärmarna). Under hade jag bara en T-shirt. Efter några steg blev vindstopparen dock för varm så jag fick knyta den runt midjan.
De sista åtta minuterna, när jag gick hem, spöregnade det. Åskregn har ju en tendens att vara överdrivet intensiva, och det här regnet utgjorde inget undantag. När jag kom hem var jag lika våt som om jag ställt mig en stund i duschen.

Dumma, dumma åskan!

Jag hade precis skrivit ett mycket välformulerat, lagom långt och osedvanligt trevligt inlägg när blixten fick datorn att slockna. Jag hade till och med börjat skriva rubriken (visst är det alltid det sista man gör) och det var bara tre sekunder kvar till muspekaren kunnat göra sitt jobb på “spara”-knappen.

Nu sitter jag här och funderar på om jag ska bry mig om att skriva om inlägget igen. Jag vet med mig att det inte kommer bli lika bra som vid första försöket.

Jag har just ätit min lunch och ämnar ge mig ut på stan för att leta födelsedagspresenter till lilla Svalan.

Från fönstret på kontoret ser jag plötsligt hur himmelens portar öppnar och regnet formligen står som spön i backen.

Lilla Svalan får vara utan födelsedagspresent i år.

Barnen sov över hos mina svärföräldrar mellan tisdag och onsdag. Jag fick tillbaka dem i går kväll.

De hade haft jätteroligt och gjort utflykter, lagat låtsasmat i trädgården och ätit bra. Och när de kom hem hade de med sig en stor ställning för Guldgossens basketkorg.
Eftersom vi har putshus vill vi inte sätta upp basketkorgen som Guldgossen fick i födelsedagspresent förra året, på väggen. Nu hade svärfar lyckats bygga en rejäl och stabil ställning som vi placerade i trädgården. Visserligen är han ju snickare, men jag kan ändå inte låta bli att imponeras av hans finurliga lösningar och den tid han lägger ner på att få till hållbara och bra saker.

Guldgossen och jag invigde korgen med att spela “21”. Guldgossen förklarade reglerna för mig. Om man missar får motståndaren skynda sig att fånga bollen och kasta därifrån bollen hamnar. Om man träffar korgen får man skjuta igen från ett bra ställe. Försten till 21 träffar vinner.

Jag vann med 21-5. Än har jag några år på mig innan Guldgossen är bättre än jag i allt som har med sport att göra. Det känns bra.

Tog bilen till jobbet i dag. Dels för att följa med barnen in på fritids och meddela att de är lediga i morgon (jag hinner inte följa dem ända fram till skolan om vi cyklar) och dels för att jag ska hämta lilla Svalan när arbetsdagen är slut. Om jag cyklar kommer jag för sent.

Bilfärden innebär att jag inte har något att skylla på i kväll. Det blir tvunget en runda en skogen.

Nu blir det inte fler bilder i dag. Klockan är kvart i tio. Jag har inte varit ute och sprungit. Jag har inte vattnat blommorna och jag har inte tagit hand om tvätten.

Men jag har suttit och frossat i sommarbilder och återupplevt det som bara är några veckor gamla minnen men som redan svepts in i ett glömskans skimmer på grund av att semestern är slut och arbetslivet effektivt strypt alla sommarkänslor.

Vi har faktiskt inte varit ute så mycket med båten i sommar. Men en långtur hann vi med. Då var vi ute i fem dagar och åkte runt en hel del.

Det var tidvis ganska blåsiga dagar.Guldgossen har vinden i håret på Aspholmen där vi stannade till ett tag och lagade mat och gick på upptäcktsfärd. Vår båt är den vita till vänster i bild.
Även om det blåser kan man ju bada. Guldgossen kontrollerar vattentemperaturen vid badbryggan på Aspholmen. Termometern visade inte mer än 13 grader, så det blev inget bad den dagen.
I stället for vi vidare till Lurö.
Det är mysigt att sitta vid en strand i Luröarkipelagen och grilla när skymningen faller.

Täljknivarna var med och barnen byggde barkbåtar.Här är Guldgossens barkbåt, en tvåmastad seglare som tyvärr kapsejsade ganska snabbt efter sjösättning. Guldgossen var dock minst lika stolt över sin dubbelburgare som över barkbåten. Båda två var komponerade av honom själv.

“Sjön suger” heter det ju. Och det var något barnen tog fasta på.

När solen sken gick vi en lång rundtur på Lurö. Vi såg åtta ormar. Vi såg också det här vackra gamla ankaret utanför Stånguddens fyr. I bakgrunden syns det blånande berget Kinnekulle.

När barnen tröttnat på sol och vind tog de sin tillflykt till kojen i fören på vår båt. Hade de fått kunde de suttit där i timmar, eller i alla fall så länge batterierna räckte till deras Nintendon.

Håll med om att vi haft en fantastiskt skön sommar. Visst har det varit lite regnigt så här i slutet, men jag föredrar att minnas den här sommaren som en av de badvänligaste på länge.

Förundersökningsledaren har badat.

Lilla Svalan har badat. Guldgossen har badat. Men det har jag ingen bra bild på. Jag vill inte visa upp för mycket av barnens hud i bloggen.

Jag har också njutit av sol och bad.Jag är en hejjare på att flyta. Jag kan ligga såhär i vattnet och guppa hur länge som helst. Jag behöver inte röra en fena utan flyter enkelt på fläsket. Det finns fördelar med att vara övergödd.

De som inte flyter lika bra av egen kraft, får ta till andra metoder. Som Förundersökningsledaren i vår lilla gummibåt.

Men det har ju inte bara varit sol och ljumma vindar.Vackert väder är inte bara vackert väder. Även oväder kan vara vackert.

När vi tröttnat på Astrid Lindgrens värld tog vi en dag för andra utflykter i Småland.Vi gick till Kvilleken. En jättestor, jättegammal ek.Lilla Svalan står framför eken. Den såg inte ut att må riktigt bra men så länge det finns liv finns det hopp.

När vi stannade till för att äta lunch fick vi syn på det här trädet i en trädgård. Det är en ganska annorlunda frukt som växer på de kala grenarna.

Förundersökningsledaren hade läst om Runkestenen. Det var självklart att vi också ville beskåda den.
En runkesten är helt enkelt en sten som står och balanserar, och som kan sättas i gungning. Just den här runkestenen heter fantasifullt nog “Runkestenen”.Det är världen största runkesten. Guldgossen kan inte omfamna den.Så värst runkbar var den inte heller. Inte ens när vi andra hjälpte lilla Svalan på traven lyckades vi rubba den.
Efter ett tag kom ett par gående genom skogen för att också titta på stenen. Lilla Svalan föreslog att vi skulle göra gemensam sak för att lyckas rucka flyttblocket, men de nappade inte på idén, och inte jag heller.

Jag hittade i stället någonting mycket trevligare än sten i de småländska skogarna.Blåbär!
Jag älskar verkligen blåbär. Tror ni mig inte… Här är bildbevis:

När jag lyckats slita mig från blåbären for vi vidare på vår upptäcktsfärd.
På eftermiddagen kom vi till Katthult. Inte det riktigt riktiga, utan där filmerna och programmen om Emil spelats in.Gården är i privat ägo och boningshuset var inte tillgängligt för allmänheten.
Men vi fick titta på varggropen och trisseboa och i visthusboden fanns allsköns turistfällor till salu för den som var hugad. Vi var inte så hugade, men köpt oss var sin glass.

En titt in i sneckeboa fick vi också. Barnen äger var sina täljknivar. Vi får väl se om de fick inspiration till egna kreationer så småningom.

I juli var vi på Astrid Lindgrens värld under två intensiva dagar.
Här står jag och äter frukost på en rastplats en bit från Vimmerby. Vi for tidigt och åt frukost på vägen.

Något av det jag var mest imponerad av var alla små hus och miljöer man byggt upp överallt. Här står jag på torget i Vimmerby, eller i alla fall på en kopia. Vi tog senare en glass på torget i det riktiga Vimmerby, och det var sig ganska likt.

Lilla Svalan utanför Lotta på Bråkmakargatans hus. I det här huset, och de ikringliggande, spelades filmerna om Lotta på Bråkmakargatan in, så det här var inga småhus utan “riktiga”. Däremot tror jag inte att inspelningen ägde rum här. Husen har nog flyttats hit senare, men jag vet inte säkert hur det förhåller sig.

Vid Pippis Villa Villerkulla uppehöll sig barnen mest. Hit återvände vi många gånger under våra två dagar.

Inne i Nils Karlsson Pysslings hus var allting jättestort.Till och med Förundersökningsledaren ser liten ut uppe på stolen.Och när barnen klättrat upp på utemöblerna såg de ut som små pluttar.

Något annat som jag verkligen imponerades av var alla proffsiga skådespelare. Andra dagen gick vi mest runt och såg de olika föreställningarna. Här är en av rövarna vid Mattisborgen.
Skalle-Pär fanns också på plats, även om han kom i en något yngre upplaga.

Nu så, nu ska ni få se bilder så ni storknar. Jag har plockat ut nästan hundra kort från juli och ämnar smäcka upp dem på bloggen. Alla kanske inte vill vara med i dag, men de kommer allt eftersom.

Jag hyser allt allvarligare funderingar på att skippa joggingturen i dag. Jag har cyklat hem på 24,40 minuter. Det är nog personbästa. Och pulsen var uppe över 150 som mest. Det blir ju ett rejält träningspass ändå!

Den beskrevs som en romantisk thriller, men rätta benämningen torde vara actionkomedi.
Knight and Day var en riktigt bra film. Riktigt bra!

Hela biosalongen bröt ut i ohejdat skratt emellanåt, samtidigt som vi bjöds på välregisserade actionscener med snabba klipp.
Efteråt satt Förundersökningsledaren och jag i bilen på väg hem och diskuterade de omöjligheter och svaga punkten i storyn som man ändå ganska enkelt upptäckte, men de förtar inte det faktum att det här var en rolig, välgjord och helt klart sevärd film!

Har ni missat filmen, så glöm inte att hyra den när det blir möjligt.

Nu har jag varit en sväng på torget.
Jag hittade ingenting som sådär direkt utlöste mitt habegär. Och tur var väl det, för när jag stod i glasskön (okej, där hade visst habegäret fått mig att dregla lite grann) så upptäckte jag att jag inte hade några pengar i plånboken.

Tror ni att jag kan slippa springa i kväll, eftersom jag cyklat fort till jobbet i dag? Jag fick upp pulsen till 140.

Vi var och tittade på en cykel i går, Förundersökningsledaren och jag.
Jag gjorde bort mig nästan direkt.

Märket på cykeln var DBS – Kilimanjaro. Jag läste bara Kilimanjaro och sa:
-Kilimanjaro! Det märket har jag aldrig hört talas om!
Även om det visserligen var sant så var det också ett medvetet sätt att inte verka för köpsugen och ivrig utan i stället öppna upp för lite prutmån.

Det sket sig direkt när Förundersökningsledaren kontrade med:
-Du är roligt du. Det är ju en DBS. Och Kilimanjaro – det är ju den modellen du har på din cykel, som du haft i 20 år.

Jag har min nya BH på mig i dag, den jag köpte när jag och mamma var och shoppade i söndags.

Den är bra så tillvida att det inte sticker ut eller bullar över några svulliga delar innemot mitten av kroppen. Det gör det annars på många av mina BH:ar, som är lite för små.

Däremot sticker båda brösten ut – åt var sitt håll. Det är inte så klädsamt. Jag är nog inte helt nöjd ändå. Det ser ut som om brösten har öppnat armarna för att erbjuda en stor bamsekram.

I kväll blir det ingen joggingtur. Barnen ska övernatta hos sina farföräldrar och Förundersökningsledaren och jag ska ägna oss åt varandra, och åt någon god mat och åt biofilmen Knight and Day.

I stället för att springa bestämde jag mig för att trotsa de labila vädermakterna och ta cykeln till jobbet. Med min, vid det här laget välanvända pulsklocka, tog jag tiden från dörr till dörr och kunde konstatera att det tar nästan exakt 20 minuter att cykla till jobbet, i alla fall när jag inte lämnar av barnen på vägen.

Det ska bli spännande att se hur lång tid det tar att cykla hem. Det är mycket nerförsbackar på väg till jobbet, och märkligt nog ännu mer uppförsbackar på vägen hem. Jag gissar att det tar minst en halvtimma.

Update:
Det tog ganska exakt 27 minuter hem. Det gick lite långsammare än vanligt eftersom jag pratade i telefon med Falunsystern en stor del av vägen. Och det gick lite fortare än vanligt eftersom jag cyklade uppför hela mördarbacken, i stället för att hoppa av och leda cykeln när det blev för jobbigt.

Jag börjar bli gammal. Det är väl det som gör att jag inte klarar mig så bra på bara sex timmars sömn.

I morses var jag duktigt trött. Så trött att mina händer fumlade när jag tog en assiett från skåpet. Den gled mig ur händerna som ett förlorat tillfälle och slog i golvet med en fruktansvärd smäll.
Jag hörde att någon av barnen, förmodligen Guldgossen som är mest lättväckt, vaknade och gick upp på toaletten.
Jag dammsög och plockade fram en ny assiett för att lägga smörgåsen på.

Då fick jag se att vi bara hade tre mackor kvar. Det räcker inte till en hel tvåbarns-familj. Alltså ställde jag in assietten i skåpet igen och tog fram en djup tallrik för att i stället äta yoghurt. Jag gick iväg till skafferiet för att hämta min müsli. Där fick jag se att jag ju köpt nytt bröd häromdagen. Alltså kunde jag äta mina mackor ändå. Jag ställde in den djupa tallriken och tog ut assietten igen.

Pratade i telefon med lilla Falunsystern i kväll. Hon berättade att någon eller några personer under helgen pangat inte mindre än 17 rutor på förskolan där hon jobbar. Det var glassplitter överallt och personalen fick ägna en större del av dagen åt att gå igenom alla leksaker, dockor, legon, möbler och så vidare och sanera allt från det farliga splittret.

Jag har väldigt liten förståelse för personer som gör sådana saker. Visst, det kanske handlar om brist på vettig sysselsättning, protest mot vuxensamhället eller bara en längtan efter att få uppmärksamhet.
Men det finns betydligt bättre metoder än att riskera hälsan för ett antal dagisbarn.
Jag har inget emot att man som ung (eller äldre) busar lite, hittar på hyss, gör några pojk- (eller flick-)streck. Men det behöver inte vara något som skadar varken personer eller egendom.

Här kommer några exempel på bus som jag uppmärksammat och uppskattat:
Rondellpenisar. I Lidköping har under några år uppförts ståtliga eregerade penisar, konstnärligt utformade, med pungkulor och allt, i rondellerna runt staden vintertid. Jag gissar att det är ungdomar som i skydd av nattens sena timmar ägnat ansenlig tid till att göra dessa statyer av snö. Det kan i alla fall inte vara några allt för småväxta människor eftersom penisarna mäter mellan 2 och 4 meter.

Falskt kärleksbrev. Guldgossens kompisar ringer ibland på dörren här och springer och gömmer sig. När man öppnar finns ingen där, vilket ju skulle kunna irritera den surmulne, men jag tycker det är tämligen oskyldigt.
Häromkvällen när jag öppnade dörren, låg ett kärleksbrev på trappan. Det var vackert textat och någon hade ritat hjärtan och krusiduller på kuvertet. När jag böjde mig ner för att ta upp det flyttade det sig en bit. Jag gick efter och det flyttade sig igen. En riktig klassiker!
När jag fick tag på brevet och öppnade det hittade jag ett vältecknat A4 med texten “Lurad”. Jag uppskattar verkligen allt jobb barnen lagt ner på att hitta på, förbereda och slutligen genomföra sitt spratt.

Tappade pengar. När vi kom till skolan i dag såg vi att någon tappat två kronor precis utanför entrén. Guldgossen böjde sig ner för att ta upp dem. Det var en helt naturlig rörelse. Jag tror nog att alla som går förbi några mynt automatiskt böjer sig ner för att plocka upp dem.
De här mynten gick dock inte att plocka upp, för de var fastlimmade.
Jag är imponerad av de barn som klurat ut det här buset. Det var verkligen innovativt. Dessutom har de offrat två kronor av sina spargrispengar för att kunna genomföra det.
Det är nästan så jag själv funderar på om jag skulle kunna klistra fast några kronor på backen utanför mitt jobb, bara för att få se reaktionen.

I kväll sprang jag med en sten i skon. Man ska inte göra det för enkelt för sig…

Uppvärmning: drygt 2½ minuts promenad.

Pass: 2 minuters jogging + 1 minuts gång. Upprepas under totalt 21 minuter.

Nedvarvning: 7 minuters gång.

Stretch.

Jag tror jag ska ge nuvarande variant med 2+1 minut en eller två gånger till, innan jag går över på nästa steg i schemat. Jag tror det innebär 3 minuter jogging + 1 minuts gång, men jag behöver kontrollera det innan jag säger säkert.

Snart kanske det vankas bilder här på bloggen, om några dagar eller så…

…att dra på sig de röda gummistövlarna, gå några meter utanför tomten, och plocka en halvliter blåbär medan pannkakssmeten står och sväller.

Olycka är…
…att spilla nykokt blåbärssylt på tröjan.

Lycka är…
…att prova receptet på Pippis pannkakor och upptäcka att ens egna är godare.

Olycka är…
…att höra barnen njutningsfullt smäcka i sig Pippipannkakor och tycka att de är godare än mina.

Olycka är…
…att upptäcka att en sats Pippipannkakor inte räcker till hela familjen.

På väg i bilen till första arbetsdagen efter semestern. Jag kunde kanske cyklat, men jag ska hämta barnen efter jobbet och hade varit tvyngen att sluta för tidigt om jag cyklat.

Jag drar på radions Mix Megapol och lyssnar till en härlig slagdänga som går i stil med: I can be your bodygard, you can be my long lost pal. I can call you daddy. Daddy, when you call me, call me Al…

När låten är slut säger påan (som jag uppfattar är ungefär jämnårig med mig om man bara går efter rösten): -Jag minns den här låten. Den spelades på radio när jag var liten.
Så förfärligt liten kan hon ju inte ha varit, tänker jag. Det var bara ett par år sen låten var en stor hit.
Påan fortsätter: -Jag sjöng med i texten, men med egna påhittade ord, sådär som man gör när man är liten ni vet…
Nu får hon väl ändå ge sig, tänker jag. Hon lär ju inte bara vara 5-10 år gammal heller!

Sedan kommer nådastöten när påan berättar att sången kom 1986.
1986. Det är ju 24 år sedan. Hur gammal är jag egentligen?!

Jag har just grävt ett hål i gräsmattan, precis utanför tomten. Hålet är cirka 1 X 1½ meter. Jag har grävt bort grässvålen och lite till för att få bort det mesta av ogräset. Grässvålen har jag huggt till med spaden till ojämna fyrkanter och lagt upp som en ram runt hålet för att fördjupa hålet utan att behöva gräva mer mig. Smart tycker jag, vi får väl se hur bra det var i praktiken om ett tag.

Nästa gång vi klipper gräsmattan ska vi fylla hålet med gräsklipp och sedan ska jag hälla på plantjord. Därefter ska jag så äkta holländska lupiner i min snabbt skapade rabatt.

När vi bodde i bostadsrätten växte det mycket vackra holländsk lupiner i en av rabatterna där. Jag tog frön av dem och gav min mamma för att hon skulle ha någonting att skyla en jordhög med.

Nu är det mammas tur att ge tillbaka. Redan förra sommaren valde jag ut de vackraste lupinerna medan de blommade, klistrade om lite frystape på de stjälkar jag ville ha, och lät mamma spara dem åt mig när blommorna blommat över.
Nu ligger fröskidorna i vårt förråd och väntar på att komma till användning. Om de inte tar sig så får jag upprepa proceduren nästa sommar.

När jag fyllt min rabatt med jord och sått ska jag göra ett litet lågt staket av något pilliknande träd som växer lite varstans. De skjuter upp med raka böjliga störar och jag hoppas kunna “fläta” ett kantstöd som påminner om stilen man kan se i frodiga engelska trädgårdar. I länken ovan visas ganska rejäla stöd. Jag hade tänkt mig en lägre och klenare variant.

Jag borde sprungit i går också, så att det åtminstone blivit två gånger under v 7, men jag orkade inte riktigt. Jag slet ju fem timmar i trädgården i stället, och tog två små cykelturer.

I dag har jag i alla fall varit ute, på min lilla runda.

Uppvärmning: 2 minuters promenad.

Passet: 2 min jogging + 1 min promenad. Upprepades under 21 minuter. Ingen maximering av puls. Den låg för övrigt mellan 137 och 159.

Nedvarvning: 7 minuters promenad. Pulsen sjönk från 141 till 112.

Och direkt därefter en cykeltur på totalt 14 minuter. Det var när jag cyklade iväg och hämtade lilla Svalan hos en kompis.

Det blev tyvärr ingen stretch eftersom hämtningen av lilla Svalan kom ivägen, och direkt därefter åt vi kvällsmat. Och direkt därefter har jag varit ute i trädgården och grävt. Nu ska jag i alla fall unna mig en lång skön dusch så då kan jag passa på att stretcha lite.

Nu har jag precis släppt i väg min mamma efter att ha lagt beslag på henne under större delen av dagen.

Vi började med att köpa blommor på Lidens Handelsträdgård. Jag kompletterade mina silverekar till surjordsrabatten och köpte mer Myrr. Av mamma fick jag ett rosa bollkryss och en annan fin blomma som nog är krysantemum det med.

Sedan for vi till Lekia och lämnade tillbaka bilbarnstolarna mamma lånat åt sina italienska barnbarn under sommaren och därifrån fortsatte vi till Willys där jag köpte mat.

I stället för att fara raka vägen hem till Förundersökningsledaren som väntade med maten, lurade jag med mamma till en klädutförsäljning i Folkets Park. Jaktlyckan var god och vi kom båda därifrån med var sin BH och ytterligare ett plagg. Mamma hittade en söt vi långärmad top och jag en jeansväst. Både min BH och västen kostade 99 kr/st.

Förundersökningsledaren bjöd på ugnsstekt kyckling och potatisgratäng och sedan gav sig både han och barnen iväg på cykel. Mamma och jag pysslade om mina blommor och stödde upp brudslöjan i entrérabatterna som har fått slagsida av allt regnande. Sedan gick vi ut i skogen och plockade blåbär innan jag kunde bjuda på lite fika.

Nu har mamma åkt igen och jag är ensam hemma. Jag skulle vilja sätta mig och planera ett lapptäcke men jag tror jag ska röja upp i köket först och förbereda lite inför första arbetsdagen. Barnen ska till fritids i morgon också, och simskolan börjar, så jag har nog gärning innan jag kan göra någon mer kreativt.

I går kväll hyrde vi Avatar från SF Anytime. Jag har sett den förrut, dessutom i 3D (som jag tyckte gav ytterligare en dimension åt filmen…) men för Förundersökningsledaren var det första gången. Tyvärr förstördes hans filmupplevelse av en frågvis Guldgossen och en tjattrande och senare skrikande lilla Svalan. Vi lät dem inte titta på de otäcka scenerna, vilket Guldgossen accepterade och lilla Svalan högljutt protesterade emot.

Vilken tur att jag ägnade fem timmar åt trädgrdsarbete i går. I dag regar det igen.

Jag rensade bort en massa tuvsippor från entrérabatterna. De sprider sig så väldigt och hotar hela tiden att ta över allt tillgängligt utrymme. Jag klippte också bort överblommade ställningar från jättedaggkåporna och vissnade löjtnantshjärtan. Daggkåpeblommorna klippte jag sedan i småbitar och spred ut på ängen bakom huset. De är nämligen också duktiga på att sprida sig med frön.

Sedan rensade jag bort allt ogräs från surjordsrabatten. Det var ganska mycket som fått växa fritt där under sommaren så det tog sin rundliga tid. När jag var klar stoppade jag ner fyra överblivna hyacintlökar sedan i julas och la i de stenar jag hade kvar sedan jag skapade rabatten.

Eftersom jag hade lite tid kvar innan jag var tvungen att cykla och hämta lilla Svalan som lekte med en kompis, så samlade jag ihop allt ogräsrens i en stor plastsäck och grävde upp några för gamla jordgubbsplantor ur smultrontornet. I jorden upptäckte jag myriader av svarta myror som levde i jorden. Eftersom jag redan strött ut myrr på fyra bon var pulverbehållaren slut och jag fick ofrivilligt låta myrorna leva vidare i fred ytterligare en tid.

I dag regnar det som sagt igen. Min mamma kommer snart hit och vi ska åka till Lidens handelsträdgård och botanisera bland växterna. Jag behöver egentligen inte köpa någonting, mer än myrr, men man vet ju aldrig vad man kommer hem med.

Vad ska jag hitta på i dag då? En hel lördag av oplanerad tid.

Jag skulle kunna passa på att ägna mig åt lite välbehövligt trädgårdsarbete, i alla fall så länge det är uppehåll. Trädgården är gruvligt eftersatt på grund av alla våra semesterresor och de senaste dagarnas myckna regnande.

Jag skulle också kunna gå ut i skogen och plocka blåbär för att göra god sylt eller saft. Så fort jag går förbi en blåbärsbuske lockar de lysande bären mig och kallar på mina fingrar. Husmodern i mig reagerar starkt på lockropet och det år svårt att stå emot.

Jag skulle också kunna påbörja ett nytt lapptäcke. Jag blev omedelbart sugen när jag läste att lapptäckstrenden är tillbaka i senaste numret av Allt i hemmet. Jag har ju samlat på mig en del tyger genom åren.

Förundersökningsledaren har provbakat platta kakor av tunnbrödsdeg på sitt stormkök. Han ska fjällvandra i höst och har fått för sig att det skulle vara ytterst trevligt och gott att kunna äta nygräddat bröd någon klar fjälltursmorgon. Mest drivs han nog av möjligheten att kunna läska sina medvandrare och få det att vattnas i munnen på dem.
Han testat fyra olika varianter av deg nu under morgonen för att komma underfund med vad som är lämpligast och lättast imför fjällturen i september. Stormköket har stått på en bra stund och värmt upp uterummet. Det är lätt att förstå varför jag kallar min man för Förundersökningsledaren efter att ha sett honom med stort intresse stå óch knåda deg i plastpåsar under en intensiv timma.
Frundersökningsledarens bakiver har påverkat mig, inte bara genom att ge mig nybakt bröd i magen till frukosten, utan också en viss längtan efter att baka. Jag kan genast komma på några olika kaksorter som jag skulle kunna svänga ihop.

Med en massa tid till förfogande skulle, eller rättare sagt borde jag också ta hand om en stor hög stryktvätt som ligger och väntar.

Nu har jag så många alternativ på sysselsättning att jag inte bör komma på fler för då blir beslutsångesten för svår.

Eftersom det inte regnar tror jag att jag börjar med att ge mig ut i trädgården i alla fall.

Lovade italiensystern att skriva upp receptet på de cajunkryddade kräftorna. När jag gjorde maträtten halverade jag vissa ingredienser, men inte alla, så det blev ganska starkt. Förmodligen blir det bättre om man följer receptet slaviskt, eller åtminstone minskar på mängderna procentuellt sett lika mycket.

Tillagningstid uppskattat till en timma.

Receptet räcker till 8-10 personer.

Du behöver:
3 kg tinade, kokta kräftor (eller något annat du vill smaksätta. Det funkar förmodligen med räkor, fisk eller något annat också).
8 majskolvar
3 gula lökar
3 hela vitlökar
2 apelsiner
20 små potatisar – bra om de är jämstora
3 msk rapsolja
1 msk råsocker
8 lagerblad
2 msk salt
ca 1 msk cayennepeppar
2 tsk chili spicemix (jag tog vanligt chilipulver)
2 tsk nymald svartpeppar
3½ liter vatten
1 flaska (á 33 cl) porter

Gör så här:
Skär varje majskolv i tre bitar.
Skala och halvera de gula lökarna.
Dela vitlökarna i klyftor och skala dem.
Skölj apelsinerna och skrubba skalet rent från besprutningsmedel. Skär apelsinerna i skivor.
Skölj potatisen väl. Är det tex färskpotatis som har fint, tunt skal så behöver den inte skalas.
Lägg majs, lök, vitlök och potatis i en stor gryta. Lägg i apelsinskivorna. Häll över olja, strö över socker och kryddor. Häll på vatten och porter och låt allt koka upp.
Koka under lock ca 20 minuter eller tills potatisen är klar.
Under tiden som grytan kokar låter du kräftorna rinna av. Lägg dem sedan i en stor bunke. När potatisen är klar silar du av spadet från grytan och häller det över kräftorna i bunken. Låt kräftorna bli varma och häll sedan bort spadet.
Servera genast.

Receptet har jag tagit från tidningen “Allt om Mat” nr 13 2010.

Det har inte blivit så mycket med springandet på sista tiden. Semestern har kommit emellan.
Vilket innebär att jag från och med i morgon inte har någonting att skylla på längre. I dag är nämligen sista semesterdagen.

Trots duggregn och mörker gav jag mig i alla fall ut i kväll. Jag tog den lite längre rundan, och gav mig den på att jag skulle snäppa upp mig till nästa nivå i Amelia-schemat jag följer. Den innebär 2 minuters jogging + 1 minuts gång.

Så här blev min runda:
Uppvärmning med 2 minuters gång.
Sedan 2 minuters jogging + 1 minut gång under sammanlagt 21 minuter. Det var jobbigast kring 8:de minuten. Då var jag nära att få håll och drog ner tempot lite. Pulsen har under själva springpasset legat mellan 140-160 slag/minut. Högsta pulsen blev 161 och det var då, vid den jobbiga 8:de minuten.
Nedvarvning med 17 minuters promenad.
Stretch mot lyktstolpen utanför huset.

Sammanlagd tid ute: 47 minuter.

Det var ganska skönt att springa i duggregn. De mjuka dropparna mot ansiktet gav ett tacknämlig avsvalkande effekt. Att bli lite allmänt våt är också trevligt för det förtar olustkänslorna av att vara svettig. Jag har kommit underfund med att jag faktiskt inte gillar att svettas.

Magen står i fyra hörn.
Jag är fortfarande mätt efter lunchen.

När Italiensystern och hennes familj plus mina föräldrar kom på besök bjöd jag på cajunkryddade kräftor, och vanliga. Och så sötsura chiliräkor, och vanliga. Och vitlöksbröd och vanliga baguetter, ost och smör. Och tomater, gurka och morötter. En cajungryta med potatis, majskolvar, vitlök och vanlig gul lök. Mamma hade med sig en jättegod köttfärspaj också.

Till efterrätt varvade jag olika bär, glass, vispgrädde och kaksmulor i höga glas.

På grund av den osäkra väderprognosen övergav vi ursprungsplanen för sista gemensamma semesterveckan – några dagars båttur till Brommö – och gav oss i väg till Astrid Lidgrens Värld i stället.

Vi köpte tvådagarsbiljetter och har strövat runt i den stora parken både måndag och tisdag. På nätterna har vi sovit i vårt rymliga tält på en camping i Vimmerby.

I går drog vi oss makligt hemmåt. Vi förlängde resan med små utflykter till Runkestenen, Kvilleken, Katthult och Förundersökningsledarens syssling.

Kvilleken är en tusenårig ek med ofantlig omkrets. Ett mäkta imponerande träd.
När vi beskådat eken och var på väg därifrån i bilen konstaterade Förundersökningsledaren förundrat:
-Tänk att den där eken bara var en liten planta när vikingarna levde i Sverige.

Barnen begrundade detta från baksätet och efter en stund hördes lilla Svalans röst:
-Hur gammal var du då pappa?

Det sägs ju att det finns en första gång för allt. Egentligen ett konstigt uttryck. Allt man gör gör man ju någon gång för första gången, men man behöver ju inte göra allt som alla andra gör…

Hur som haver – I dag var första gången jag besökte ett Systembolag. 39 år gammal!

Jag var där för att köpa en flaska porter till morgondagens cajunkryddade kräftor. Italiensystern och hennes man åker snart hem till Italien igen och jag vill väldigt gärna träffa dem en gång till innan de åker, så jag har bjudit hit dem och mina föräldrar på ett litet knytiskräftkalas. Och eftersom jag för tillfället mår ganska bra så har jag naturligtvis fått för mig att inte bara ställa fram en skål med kräftor utan fiffa till det lite och testa något nytt.

Det nya blir cajunsmakande kräftor. Jag har hittat ett recept i senaste numret av “Allt om Mat” som jag fått en provprenumeration på. I receptet ingår en flaska porter. Jag är ju ohyggligt obevandrad när det gäller alkoholhaltiga drycker, och har förresten inga intentioner att ändra på det heller, men jag har i alla fall aldrig sett till någon porter där jag vanligtvis handlar (Willys) så jag gjorde mig omaket att åka in till centrum för ett kort besök på systembolaget.

Det var inte mycket folk där så jag stegade raskt fram till kassan och bad den trevliga expediten att hitta mig en 33 cl-flaska porter som var lämplig för kräftkok. Jag passade på att berätta att det var mitt första besök i deras välfyllda butik, vilket expediten hade svårt att tro på. Jag fick i alla fall min flaska och for vidare till Willys och inhandlade övriga varor.

Det första jag fick syn på när jag styrde vagnen till drickahyllorna för att skaffa cider, var stora backar med porterflaskor!

Jag skulle vilja sätta mig och sortera stenarna som jag plockade på stranden i Bonnassola förra sommaren. Om jag hittar någon som kan borra små, små hål i dem ska jag göra smycken av dem.

Men det är mycket som behöver göras innan jag kommer så långt att jag kan sätta mig och pyssla om mina strandskatter.

Jag har fått tag i ett par nya favoritbyxor.
De tillhör kategorin mysbyxor, eller träningsbyxor, vilket man vill. De är svarta med vita, ganska breda revärer, mudd nertill och en rejält bred vika-nermudd i midjan.
Jag har inte brytt mig om att vika ner midjemudden utan låter den stå upp en bit på magen – skönt, skönt.

Och det bästa av allt – jag fyndade dem på torget för bara 60 kr.

Klockan är två. Än så länge har vi bara ätit frukost och jag har inte ens borstat tänderna ännu.

Det är semester det!

Jag har ingenting emot att det regnar. Det har varit för torrt för länge.
Men – som Tony Irwing säger – det behöver ju inte regna så häftigt att min brudslöja (i rabatten alltså) slås till marken tillsammans med daggkåpan. Och det kan ju räcka med någon timmas regn, helst på natten.

När barnen gått och lagt sig i går kväll kom vi på att vi ville se på ytterligare en film. Iceage 3 tillgodosåg inte riktigt vi vuxnas behov av intelligens och förfining.

Alltså bad vi SFAnytime hosta fram Sherlock Holmes också…

När klockan var två hade vi äntligen sett klart filmen. Att det tog så lång tid berodde inte bara på att det var en långfilm utan också på att Förundersökningsledaren ägnade 45 minuter åt att försöka trolla fram den svenska textningen. Det fanns där när vi körde litet format på filmen men när vi smällde upp helskärm (och det vill man ju) så kom inte texten med.

Varken jag eller Förundersökninglsedaren har några större problem att hänga med i en egelsktalande film utan svensk textning, men när man har två sovande barn i närheten så funkar det inte att dra upp ljudet tillräckligt högt för att man ska höra vad som sägs.

I dag är vi lite trötta. Följdaktligen…

I går var vi hemma hos mina föräldrar och firade Italiensysterns äldste sons treårsdag. Det var ett trevligt kalas med hallontårta och grillning.

Lilla Svalan var dock inte på bästa humör.

Det var inte det att hon vaknat på fel sida.
Nej, ännu värre!
När hon vaknade trodde hon att det var hennes födelsedag så hon låg vaken i nära en timma och väntade på att övriga familjen skulle komma med uppvaktning på sängkanten.
Ingen kom och till slut klev hon ur sängen, för att upptäcka att hon inte fyllde år och att hon till på köpet missat veckans bästa sommarlovsprogram.

Jag förstår att lilla Svalan var ur slag mest hela gårdagen. Tyngre start på morgonen har jag svårt att tänka mig.

I dag har något stort inträffat. Någon helt oväntat och fantastiskt!

Jag syftar inte på familjen Zätas myskväll med Iceage 3 i TV-soffan.
Jag syftar inte heller på att Förundersökningsledaren bestämt sig för att vi ska skippa en båttur till förmån för Astrid Lindgrens värld.
Jag tänker inte ens på vår trevliga men ganska kalla båttur tillsammans med mina föräldrar och Italiensystern och hennes familj.

Nej, det som är stort och fantastiskt är att…

…JAG SLOG FÖRUNDERSÖKNINGSLEDAREN I MINIGOLF MED TRE POÄNG.