Zäta

I dag är det kanelbullens dag.

Vi pratade om det på jobbet i går och i dag blev jag i högsta grad påmind igen när jag cyklade förbi Framnäs Köpcentrum på väg till jobbet. Det doftade kanelbulle i hela området. Underbart!

Finns det egentligen något godare än en nybakad kanelbulle med ett glas mjölk?

Den här veckan blir tuff, för Förundersökningledaren. Själv har jag inte så mycket hemifråntid inplanerad men Förundersökningsledaren har desto mer.

Vad sägs om det här veckoschemat:
Måndag kväll – Förundersökningsledaren har soundcheck i kyrkan.
Tisdag kväll – Förundersökningsledaren är ljudtekniker i kyrkan. Själv är jag på föräldramöte.
Onsdag kväll – Förundersökningsledaren tar upp båten ur sjön. Jag skjutsar Guldgossen till Royal.
Torsdag kväll – Förundersökningsledaren tvättar av båten och ska kanske köra iväg den för vinterkonservering. Jag skjutsar lilla Svalan till Royal.
Fredag kväll – Förundersökningsledaren är ljudtekniker i kyrkan. Guldgossen är på Vips. Jag och lilla Svalan stannar antingen hemma eller åker till kyrkan och går på Bibelstudie.
Lördag eftermiddag/kväll – Förundersökningsledaren är ljudtekniker i kyrkan. Vi andra kanske åker dit på Bibelstudie.
Söndag förmiddag – Förundersökningsledaren är återigen ljudtekniker i kyrkan. Jag påar radion. Vi är alla med på förmiddagsmötet på olika sätt. Efter mötet kan vi åka på höstbuffé i Skälvums Missionshus om vi inte orkar laga mat hemma.

För ett år sedan vägde jag 15 kilo mer än jag gör idag. Viktväktarkonceptet har hjälpt mig att gå ner i vikt. Jag har massor av onödiga kilon kvar som jag skulle vilja bli av med men det är de första kilona som sitter lösast och nu när de är väck går det trögt.

Jag är ändå relativt nöjd med min kropp nu, i alla fall vissa dagar, och i rätt belysning…
Jag är däremot inte nöjd med frisyren, även om den också blivit något lättare.

Tillbaka på jobbet igen. Det känns bra.

Lilla Svalan hade lite högre temp än normalt i går kväll och vi hade en jobbig natt på grund av växtvärk men i morse var tempen som den skulle och lilla Svalan lät någorlunda pigg.

Det har hunnit bli oktober medan jag varit hemma och vabbat och på väg till jobbet i dag njöt jag i fulla drag av alla höstfärger som lyser med sina penseldrag i gult, orange och rött.

I går var jag i Kaffestugan lite drygt halva dagen. Det vackra vädret lockade och drog så direkt när jag kom hem kastade jag på mig ett par lortebyxor och gav mig ut i trädgården där resten av familjen redan tillbringat några solglada timmar.

Jag grävde ner två julrosor i surjordsrabatten och täckte den sedan med gräsklipp för att ge näring och bädda om den lite inför kallare dagar.
Jag klippte ner smultronplantorna, både röda och vita, för att förbereda dem inför vintervilan.
Jag drog upp alla Balsaminer som blommat så flitigt under sommaren och klippte sönder dem för att återföra näring till jorden de växt i.
Jag fyllde även det numera kala smultrontornet med gräsklipp och sedan kände jag mig ganska nöjd med dagens gärning.

Förundersökningsledaren kom ut och tittade på mig en sväng medan jag arbetade i mitt anletes svett. Håret hängde ner i ögonen på mig och plötsligt säger Förundersökningsledaren:
-Du kanske skulle fundera på lugg!

Jag tog min make på orden och funderade över natten, och i morse plockade jag fram nagelsaxen efter duschen och klippte till.
När jag just var klar kom Förundersökningsledaren in i badrummet och sa:
-Nu kom jag på vem du liknade i går, när det såg ut som om du hade lugg.
-Du sa inget om att jag liknade någon. Vem är det jag liknade då?
-Det är XX (en man i församlingen) som han såg ut när han var ung.
-Jaha! Nu har jag i alla fall klippt mig så nu är det för sent. Nu får du stå ut med att leva med XX några månader framöver.

I bilen på väg till kyrkan nästan grät lilla Svalan.
-Du ser inte klok ut. Du får inte lyssna på pappa när han föreslår att du ska klippa dig. Han kan ingenting om hår.

Nu har jag själv skärskådat mitt utseende sedan håret torkat och krullat till sig och faktum är att jag inte är särskilt lik gossen på bilden här ovan.
Jag är mer lik en av de här figurerna.
Konstigt förresten, han har ju inte ens lugg!

Förundersökningsledaren är så redig. Nu har han på egen hand grävt ut hela det område som ska bli vår nya altan. Han har grävt några timmar varje tillgänglig kväll och forslat bort mängder med jord.

Jag är så stolt över att ha en så företagsam karl. Samtidigt har jag ständigt dåligt samvete för att jag själv inte är så arbetsvillig. Jag är glad att han fortfarande vill ha mig trots att han är den snygge, aktive och attraktive i vårt förhållande.

Mina planer för gårdagen kom av sig lite. Jag hann städa, stoppa in en tvätt i tvättmaskinen och började lite lätt med trädgårdsarbetet, men sen kom migränen och satt effektivt stopp för fortsatta stordåd.

Tyvärr har den luriga huvudvärken hängt med under natten så jag är fortfarande inte så sysslosam. Jag har en hel del jag borde göra och ännu mer jag skulle vilja göra, men det får helt enkelt anstå tills migräntabletterna börjar göra nytta.

Nu ska jag borsta tänderna, starta en tvättmaskin, ta hand om torr tvätt som ska transporteras till något skrymsle i väntan på att bli struken, skriva inköpslistor till familjen, till serveringen i kyrkan på söndag och till Tillväxtgruppens middag här på söndag.

Mår jag bättre efter det kanske jag går ut i det vackra höstvädret och fortsätter där jag slutade i går. Sen blir det dags för lunch och därefter ska jag skjutsa Guldgossen till en kompis, hämta ett inköpskort i kyrkan, handla på Willys och åka hem igen. Jag kommer vara borta så pass länge att jag nog blir tvungen att ta med mig lilla Svalan trots hennes förkylning.

I eftermiddag borde jag ställa mig och stryka, eller ännu hellre ta hand om alla skor och jackor som svämmar över vår tvättstuga som också används som grovingång. Men har inte migränen släppt ordentligt kanske det blir en stund tillsammans med symaskinen i stället.

Sen måste jag laga middag, äta middag, diska efter middagen och sen blir det kväll. Det viktigaste måste vara att bli av med migränen så jag får väl lägga mig tidigt. I morgon ska jag jobba i Kaffestugan och det kommer bli alldeles för jobbigt om jag fortfarande har huvudvärk då.

Lilla Svalan är hemma från skolan för tredje dagen i rad. Hon är förkyld med ont i halsen, snuva och lätt feber.

Nu sitter hon på toa och avlägger glatt rapport:
-Mamma, jag bajsar lösbajs… Och jag känner doften!

I dag ska jag INTE börja sy på Falunkorvens lapptäcke. Förundersökningsledaren bad mig vänligt att försöka agera lite hemmafru (även om han inte uttryckte det på det sättet) och städa och ta hand om tvätt.

Jag har skrivit en liten nedslående lista över dagens bestyr:
Tvätta
Dammsuga
Städa toaletterna
Stryka

Dessutom ska jag ut i trädgården och sortera tujagrenar. Några ska sparas för att täcka rabatterna i vinter och några ska hivas för att de är för grova.

Och hurra!
Nu kom solen fram. Då måste jag nog börja med att gå ut i trädgården.

Vad gör man när man är hemma och vabbar lilla Svalan?
Äter pannkaka naturligtvis! Lilla Svalan har beställt ugnspannkaka så det får det bli om en stund.

Vad gör man mer då?
Ja, lilla Svalan och jag har gjutit tvålar.
Och så har jag naturligtvis passat på att fixa med lapptäcket till Falunkorven.
Nu är det äntligen bestämt när vi ska få åka och träffa honom och jag kan lova på heder och samvete att täcket INTE kommer vara klart tills dess.

I dag har jag i alla fall skurit klart alla lappar.Det finns några bra hjälpmedel när man skär lappar. Ett på förhand uttänkt mönster (med fördel uppritat på rutigt papper), ett mjukt skärunderlägg, en rullkniv, en linjal, ett skjutmåttband och så en liten behändig miniräknare så att man kan räkna ut om tyget räcker och om man ska skära till från lång- eller kortsidan.

När jag lade upp lapparna på köksbordet efter mitt uträknade mönster, blev det nästan rätt med en gång. Jag behövde bara byta plats på ett fåtal lappar för att känna mig nöjd.Jag har bett Falunsystern om lov att få lägga upp bilden. Jag vill ju inte förstöra en eventuell överraskning bara för att jag är sugen på att blogga mig genom täcket.

På bilden ser det rätt stort ut. Det består av 135 lappar på 10X10 cm.
När jag börjar sy ihop lapparna kommer dock en massa sömsmån knapra åt sig en stor del av täcket, sex millimeter från varje sida för att vara exakt.
I stället för att vara 90X150 cm blir det då 79X132 cm.

Sen ska det kantas och läggas samman med en undersida och ett mellanlägg och quiltas och skäras till och kantas igen och…

Hoppsan, nu har lilla Svalan fått ett bryt över att hon inte kan se Bruno Mars på fullskärm så nu måste jag nog gå och göra mat. Ugnspannkaka var det ju!

Coola bilder från en ung killes blogg:
http://www.tobiasedstrom.se

Kanske kan man i bästa fall kalla det ett bevis på min positiva och hoppfulla inställning till livet.
Detta att jag sätter klockan på kvart i sex och pallrar mig upp för att med allt annat än dansanta steg ta mig igenom alla morgonritualer. En timma senare väcker jag Guldgossen för att han ska hinna vakna till och förbereda sig för skolan och efter ytterligare en kvart tassar jag in till lilla Svalan och sticker febertermometern i hennes mun.

Hon hade en aning förhöjd temperatur i går kväll och klagade över ont i halsen. Jag borde ha förstått att hon inte skulle kunna gå till skolan i dag, men med mitt tidiga uppstigande visade jag åtminstone mig själv att jag bar på ett hopp.
Hoppet glimrade till en kort sekund i febertermometerns upplysta display tillsammans med siffrorna 36,8 men så dog det lika snabbt som lilla Svalan lyckades kraxa fram:
-Jag kan inte svälja. Det gör för ont.

Nu måste jag tänka till lite. Vad är det som väntar i veckan?

Måndag – Tillväxtgruppsträff för barnen. Förundersökningsledaren är borta med jobbet över natt.
Tisdag – Bibelstudie som jag missar. Tillväxtgruppsledarträff som jag missar. Jag ska vara programledare för ett radioprogram som förinspelas.
Onsdag – Guldgossen ska skjutsas och hämtas.
Torsdag – Lilla Svalan ska skjutsas och hämtas.
Fredag – Ensam kväll hemma när övriga familjen drar ut på sjön.
Lördag – Kaffestugan på dan. Konsert att lyssna på under kvällen.
Söndag – Vår serveringsgrupp har hand om fikat efter gudstjänsten och vår tillväxtgrupp ska träffas hemma hos oss för middag efter gudstjänsten.

Jag har på känn att det här blir “en helt vanlig vecka”.

I eftermiddag har jag kommit en liten bit på lapptäcket till Falunkorven. Jag har nu bara cirka 30 lappar kvar att skära till av totalt 150 stycken.

Veckan som kommer är rätt fullproppad med kvällsaktiviteter men på fredag tror jag att jag kan få en stund att fortsätta.
Jag ser fram emot att ha skurit till alla lapparna och kunna lägga ut mönstret jag ritat upp i förväg. Jag tror att det blir bra men kan inte veta säkert förrän jag lagt upp det på köksbordet.

Om det blir som jag tänkt kommer det här nog bli det snyggaste lapptäcke jag gjort. I alla fall färgmässigt. Det är bruna, beige och sköngröna nyanser. Jag har haft hjälp av Italiensystern när det gäller att välja ut tyger. Jag är bra på mycket men inser att även jag har vissa begränsningar. Italiensystern är bättre än jag på kläder, inredning och färgmatchning. Hon är snyggare också, men det hör inte hit.

Själv är jag i alla fall bäst av syskonen på att sy lapptäcken. I alla fall än så länge. Ingen av de andra har nämligen gett sig på att sy ett eget.

Jag har absolut inget behov av en bättre telefon än den jag har. Det räcker gott och väl att kunna ringa, ställa ett larm, skicka SMS och kunna spela in minnesnoteringar. Vem behöver en telefon med pekskärm och en massa onödiga appar? Inte jag inte! En telefon är väl för i allsindar ändå till för att ringas med. Jag har sett folk gå omkring och pilla på sina telefoner så att det ser rent löjligt ut.

Förundersökningsledaren har en smartphone. Jag vet inte vad det är för märke eller hur den fungerar. Jag är fullständigt ointresserad av allting med den där telefonen. Det är appar hit och appar dit. Förundersökningsledaren försöker ibland berätta vad man kan göra med den lilla manicken men jag slår dövörat till.

Den senaste flugan i appvärlden är tydligen den häringa alfapetgrejen som alla håller på med. Wordfeud tror jag det heter. Jag har hört att folk blivit helt beroende.
Förundersökningsledaren visade mig häromdagen hur han tävlade mot en vilt främmande människa om vem som kunde samla flest poäng genom att lägga ut smarta bokstavskombinationer.

Just nu har jag fem omgångar Wordfeud på gång på Förundersökningsledarens telefon…

Min farbror träffade en annan språkglad man under sin senaste semesterresa. De kom att tala om flygresor och mannen berättade om en gropig hemresa från Dubai.
Vid landningen på Landvetter blåste det en ruskig sidvind och piloten var tvungen att göra ett antal inflygningsförsök och till slut snedställa planet rejält under den sista lilla biten ner mot landningsbanan.

Bredvid vår berättare satt en mycket nervös herre, svettig och blek, med paniken lurande bakom ögonen. Min farbrors nyvunna bekantskap såg sin stolsgrannes belägenhet och klappade honom på axeln med de trösterika orden:
-Jag har flugit en massa gånger och det här kommer gå bra. Piloten vet vad han gör. Du behöver inte vara rädd.

Landningen blev stötig men de höll sig på banan utan incidenter.
Då vände sig den bleke mannen mot sitt ressällskap och sa:
-Jag ville inte säga något till dig förut, men jag är pilot.

Klockan är strax nio på söndag morgon och jag har varit vaken i tre timmar. Det är verkligen slöseri med dyrbar sovtid.

Ryggen spökar lite för mig. Jag har inte jätteont men uppenbarligen tillräckligt för att inte kunna sova. Dessutom drömde jag att Guldgossen blev kidnappad. Efter två dygn stod han utanför dörren igen, med en bomb runt halsen. Jag minns inte från vilken film mitt medvetande hämtat den där bomben men det var en liten apparat med en snara runt halsen som skulle skära huvudet av honom om den utlöstes.

I handen höll Guldgossen en brev där kidnapparna krävde en miljon för att avaktivera bomben.
Vi gick till banken och lånade en miljon på huset med förevändning att vi håller på med altan och trädgårdsanläggning.

Vi överlämnade miljonen i en stålportfölj någonstans ute i skogen. Jag var hela tiden orolig att kidnapparna skulle blåsa oss och döda Guldgossen trots pengarna. Jag hade velat ta med Guldgossen ut i skogen för att kidnapparna skulle desarmera bomben på plats. Om den smällt av skulle någon av dem befunnit sig så nära att de också strukit med vilket skulle vara en garanti för att de inte lurade oss.
Men Guldgossen var tvungen att sitta hemma i köket och vänta medan Förundersökningsledaren var i skogen med pengarna. Jag satt tillsammans med honom och vi bara tittade på varandra, utan att kunna säga ett ord.

Guldgossen hade försäkrat mig att han inte sett en skymt av kidnapparna och inte visste var han varit och det gav mig lite hopp om att han skulle få leva.

Precis efter det avtalade klockslaget tog jag fram en avbitartång och klippte av vajern runt Guldgossens hals. Det var fruktansvärt spännande och skräckfyllt för oss båda men det gick vägen.

Ett tag senare, när allt var över, upptäckte vi att Guldgossens husnyckel var borta. Vi kom fram till att han haft den på sig när han blev kidnappad och att kidnapparna nu hade tillgång till vårt hus.

Jag tog i hemlighet kontakt med ett ökänt motorcykelgäng och skaffade mig en pistol. Natt efter natt satt jag i trappen innanför ytterdörren och väntade och en natt hände det.
Tyst och försiktigt vreds en nyckel om i låset, dörrhandtaget trycktes ned och en svartklädd figur gled in genom dörren. Med min ljuddämparförsedda pistol sköt jag honom omedelbart med pipan tryckt mot tinningen, precis som motorcykelmännen lärt mig. Jag tänkte också på att rikta pipan så att skottet inte skulle kunna gå upp genom taket om det till äventyrs skulle passera genom mannens huvud. Det var därför jag suttit i trappan och väntat, så att jag kom på lagom höjd.

Mannen dog omedelbart och jag tryckte en handduk mot skotthålet för att fånga upp så mycket blod som möjligt.

Sedan vaknade jag.
I drömmen hade jag inte inkluderat resten av familjen i min hämdplan och jag hade så vitt jag i vaket tillstånd visste, inte räknat ut var jag skulle gömma kroppen. Jag hade köpt klorin för att kunna tvätta bort blodet och skaffat plast att lägga i kofferten på bilen för att kunna köra iväg liket någonstans.

När jag vaknat låg jag först och funderade på hur jag lyckats hålla mina nattliga sejourer hemliga för Förundersökningsledaren, hur jag fått kontakt med motorcykelgänget, var jag skulle gömma kroppen och om klorin verkligen räcker för att dölja spåren efter ett brott.
Efter en stund insåg jag att det var ganska fåniga tankar och i stället tog känslorna från mardrömmen över. Min och Guldgossens skräck i köket etsade sig fast i känslocentrat ett tag.

Nu har jag skakat av mig ruskigheterna och mår bra igen, om man bortser från att jag fortfarande har lite ont i ryggen.

Gissa vad jag gjorde i går kväll!

Här kommer en ledtråd:
Rödbetscarpaccio med solrosfrön och kapris.
Kallrökt lax på äppelsallad med dillvinegrätt samt ugnsbakad lök med creme fraich och löjrom.
Lammfärsbiff, lammsplitt och “vanligt” lammkött med rödvinssås, trattkantareller, morotsstubbar, broccoli och potatisbakelser.
Osttallrik med brie-, grönmögel- och västerbottenost samt pumpa-, rödlöks- och aroniamarmelad.
Dessertallrik bestående av lingoninkokt päron med lättvispad grädde, änglamat med lingonsylt samt kolapaj med lingondekoration.

När jag fyllde 40 fick jag en överraskning av min farbror och faster. Det var den 2:e juli så jag har varit nyfiken länge. I går eftermiddag var jag och Förundersökningsledaren hembjudna till deras sommarhus i Källby. Vi gick en liten husesyn och blev bjudna på fika och trevligt umgänge.
Både min farbror och faster är duktiga på att hålla samtalsämnena igång så det blev en riktigt trivsam eftermiddag.

När det började skymma fick Förundersökningsledaren sätta sig bakom ratten i min farbrors bil och sedan gav vi oss iväg ut i tassemarkerna upp mot Kinnekulle. Jag hade mina gissningar på Forshems Gästgivaregård men i stället hamnade vi på Bergets Orangeri som är en relativt nyöppnad restaurang med lokala råvaror, ypperligt välkomponerad mat och personlig service.

Under drygt tre timmar njöt vi av den goda femrättersmiddagen och av omgivningen, atmosfären och av varandras sällskap.
Det enda icke njutbara som inträffade var när Förundersökningsledaren blev stucken av en geting. Den hade fladdrat till mot min nacke först men jag trodde tack och lov att det var en nattfjäril. (Med min getingfobi hade kvällen inte varit lika trevlig om jag förstått vad det var redan när den var på mig.) Sedan satte den sig på Förundersökningsledarens underarm och när han skulle döda den blev han stucken. Jag kunde inte låta bli att tycka att det var lite skönt att jag klarade mig.

Äsch då!

Nu har jag så ont i ryggen att jag snart lipar en skvätt.
Det var högst osmart att gå ut i trädgården och flytta krukor, rensa lite, tömma ut jord och allt vad jag gjorde.

När jag stått med krökt rygg en stund och skulle räta upp mig så gick det helt enkelt inte. Hyperventilering och en äckligt långsamt rörelsemönster var enda botemedlet.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag vågar inte lägga mig för då är det risk att jag inte kommer upp igen. Jag vågar inte röra mig för då gör det ont. Jag vill inte sitta still för det förvärrar förmodligen skadan. Och inte har vi något tigerbalsam tillhands heller.

Jag tror jag ringer mamma.

Update: Hon svarar inte.

I dag lyser solen efter vad som känns som en evighet av regn.
Sol betyder vackert väder och vackert väder plus lördag är lika med trädgårdsjobb.
Hela Zätafamiljen är utbeordrade i trädgården av arbetsledaren Förundersökningsledaren. Det är bara lilla Svalan som klarar sig undan eftersom hon påpassligt nog är på övernattning hos en kompis.

-Nu ska vi ut och jobba! säger Förundersökningsledaren glatt.
-Jag har ont i ryggen, svarar jag nedstämt.

Något hände när jag kramade Guldgossen god natt i går kväll. När jag skulle räta upp mig från hans säng och den obligatoriska god natt-kramen högg det till en liten bit nedanför skulderbladen. Nattens vila har tyvärr inte varit så vilsam för ryggen och jag måste hela tiden tänka mig för så att jag inte gör någon konstig eller ens för den delen okonstig rörelse.

Förundersökningsledaren suckar över min lägliga ryggåkomma och vänder sig till Guldgossen.
-Jaha, mamma får väl ta det lite lugnt då, men du ska i alla fall hjälpa till att bära sten.
-Pappa, jag har faktiskt fått ont i knät. Det gör jätteont i hela benet kan man säga.
-När kom det här då? frågar Förundersökningsledaren skeptiskt.
-Ja, jag vaknade inte med ont så det kom nog precis just nu, eller för en liten stund sen.

Förundersökningsledaren muttrar något om konspirationer och drar på sig gummistövlarna för en förmiddag i trädgården.
Vi andra borstar tänderna i maklig takt… och gör honom sällskap i trädgården med våra förvärkta kroppar. Naturligtvis jobbar vi också men det blir som vanligt Förundersökningsledaren som får dra det tyngsta lasset.

Hur smart är det att kombinera en halv liter vatten med en liten blåsa just innan man kliver in på Willys i kvällsrusningen?

Inte så smart visade det sig. Jag var tvungen att knipa mig igenom hela affären och stanna till lite här och var för att inte springa läck. Det såg förmodligen aningen suspekt ut när jag detaljstuderade päron, stoppade huvudet i frysdisken bland hamburgarna eller läste det finstilta på en påse nötter.

När jag äntligen lyckats ta mig torrskodd ut till parkeringen blev jag stående och hyperventilerade fem minuter innan jag kunde lasta in kassarna och åka hem.

I dag har vi cowboy-dag på jobbet. Jag hittar inte min cowboyhatt men har tagit på mig en rutig flanellskjorta och hälsar mina kollegor med ett glatt “howdy”.

Vår VD har varit i kontakt med stadens ridskola men de hade tyvärr ingen häst som var tillräckligt trygg för att vistas i stadsmiljö.

Till lunch vankas var sin burk vita bönor.

So long!

I dag opereras en av kollegorna. Hon ska sövas.
När vi pratade om operationen häromdagen började jag tänka tillbaka på min egen operation.

När lilla Svalan var liten opererades min gallblåsa bort efter några månader av ständiga gallstensanfall. Det gjordes med titthålskirurgi och gick väldigt bra.

Det jag främst minns från operationen är dels när jag på fastande mage och med bara så mycket vatten som ryms i botten av en liten plastmugg, var tvungen att svälja en hel näve tabletter innan operationen. Jag som har så svårt att svälja tabletter, och alltid tuggar i mig ett halvt knäckebröd till och med när den lilla röda migräntabletten ska ner.
Det tog lång tid att få i sig de där tabletterna. Jag samlade saliv i flera minuter för varje piller och blandade ut det med en mililiter vatten för varje klunk.

Jag minns också uppvaknandet.

Jag har aldrig sovit så gott i hela mitt liv. En djup, drömlös sömn med fullkomligt avslappnad kropp. När jag var på väg upp till ytan från detta mjuksvarta nirvana ville jag inget hellre än att återvända till intigheten igen.
En vänlig röst med en varm hand drog mig envist tillbaka till verkligheten. Jag vägrade öppna ögonen men den vänliga rösten lät sig inte luras.
-”Zäta, det är dags att vakna nu!”
-”Jag vill inte. Inte än.”
Min röst var inte min utan tillhörde någon främmande, kraxande fågel. Om det berodde på gasen jag sövts med eller röret i halsen som skött om min andning vet jag inte, och i mitt halvsovande tillstånd var det absolut inte något jag brydde mig om.

-”Du ska inte sova längre.”
Och det var något så obevekligt i den vänliga rösten att jag kände mig tvingad att glänta lite på ögonlocken. Tack och lov var världen inte så ljus och kall som jag befarat. Någonstans brann en snäll nattlampa men för övrigt låg rummet i sköna skuggor.

Innan operationen hade en sköterska förklarat ”smärtskalan” för mig. Smärtskalan är ett behändigt verktyg för att även i omtöcknat tillstånd enkelt kunna förklara hur ont man har. En etta betyder att man inte har ont alls och en tia att man håller på att förgås av smärta.

-”Hur mår du?” frågade min väckarklocka.
-”Tre”, svarade jag lydigt.
Förmodligen hade inte personalen på uppvaket fått lära sig smärtskalan för jag möttes av en förbryllad huvudskakning och fick frågan upprepad.
-”Hur mår du? Mår du illa?”
-”Nej, jag mår nog bra.”
-”Vill du ringa din man och berätta att operationen har gått bra?”

Ja just det. Jag hade ju blivit opererad också. Inte bara fått mitt livs bästa sömn. Det hade jag helt glömt bort.
Men fy vad jobbigt. Skulle jag behöva ringa Förundersökningsledaren och berätta… att jag bara ville sova. Eller vad skulle jag berätta?
-”Hur har det gått då? Med operationen?”
-”Det vet inte jag”, svarade den varma rösten, vars värmande glöd började falna ju vaknare jag blev. ”Jag jobbar bara med uppvaket vet du.”

Innan operationen fick jag veta att man planerat en titthålsoperation men att det skulle kunna bli en öppen operation om man stötte på patrull under tiden. Nu började jag oroa mig för hur min mage såg ut egentligen. Att gå från lugn och skön sömn till skärrade tankar på bara en minut kändes ganska ansträngande och jag ville uppgradera min uttalade trea till åtminstone en femma.
-”Men blev det titthål eller?” undrade jag en aning förvirrat samtidigt som jag kämpade mot impulsen att börja gråta.

Uppvakssköterskan bevisade att hon verkligen inte blivit informerad om utgången av operationen genom att helt sonika lyfta på mitt täcke, dra upp den vita sjukhusskjortan jag klätts i och börja räkna bandagen som avslöjade var kirurgen gjort sina snitt.
-”Fem hål. Det ser bra ut.” Ett leende för att lugna gav avsedd effekt. ”Vill du ringa nu?”
-”Nej, du kanske kan göra det…”

Och äntligen gav sig sköterskan iväg. Under de få minuter jag varit vaken hade jag nedgraderat henne från ängel med sammetsröst via oengagerad underhuggare till ren springsjas.
När min övervakare gett sig av kunde jag äntligen sjunka ner i den sköna dvalan som jag redan hunnit sakna så.

När jag tänker tillbaka på operationen är det fler minnen som poppar upp; den nattliga morfinsprutan när jag råkad kategorisera mig som en ”sjua” (jag förstår att man blir beroende), smärtan när det var dags att ta sig ur sängen, den långa väntan på en alvedon, skräcken inför att äta ägg till frukost, kroppens eget minne av respiratorandningen… Men bäst minns jag den sköna, nästan medvetslösa dvalan från narkosen. Och jag längtar ibland efter att få uppleva den igen. Särskilt de mornar när jag vaknar med huvudet fullt av fågelflaxande drömmar, axlarna cementerade uppe vid öronen och med djupa märken efter naglarna i mina knutna handflator.

Jag har en hovrande huvudvärk högt upp i höger hjärnhalva.
För att mota Olle i grind, stämma i bäcken och hellre förekomma än förekommas, så har jag nu smugit mig ut i köket på jobbet, snott en halv deciliter lättmjölk från någon intet ont anande kollega, och dratt i mig en kopp latte.

Latte för att huvudvärken ska lätta.

Nu ska vi se. Det är onsdag i dag. Onsdag kan betyda torgdag, men jag har ingenting på inköpslistan och det regnar duktigt trots väderprognosens löfte om uppehåll (i alla fall om man läser vädret i NLT) så jag tror inte jag ger mig ut i rusket.

Onsdag betyder också Royal Rangers för Guldgossen.
Förundersökningsledaren ska besiktiga bilen direkt efter jobbet så det kommer an på mig om Guldgossen ska hinna till Örslösaskogen i tid. Därför har jag än en gång låtit cykeln stå och tagit bilen till jobbet. När arbetsdagen är slut ska jag hasta hem, fixa något lättuggat och sedan skjutsa iväg Guldgossen.

För övrigt händer väl ingenting i dag som är värt att nämna. Nej minsann, en lugn och skön onsdag med andra ord.

Hurra så bra det går med min mat i dag – INTE!

Av de ugnsstekta rotsakerna till det grillade köttet blev ju bara aska kvar. Jag tänkte om och ämnade ta med mig några gamla makaroner i stället men glömde lägga ner dem i matlådan i går.

Och i dag glömde jag ta med mig köttet.

Dagens medhavda lunch består av en låda grönsaker. Naturligtvis läckert tillskurna under arla morgontimmar men ändå. Inte riktigt tillräckligt för att hålla igång mig hela eftermiddagen.

Dagens middag:
Klyftpotatis
Grillad benfri kotlett med god kryddning
Grillad halloumiost
Bearnaisesås

I matlådan till morgondagens lunch:
En köttbit

Det blev kött över till både Förundersökningsledaren och mig men potatisen räckte bara till en portion och bean gjorde lilla Svalan ni på under middagen.

Jag blev akut sugen på ugnsstekta morötter och så hade jag ju en rödbeta över så jag skalade och klyftade, oljade och saltade och skjuts in i ugnen.

Däremot glömde jag att skjutsa ut maten igen. Kvar blev några förkolnade pinnar som förpassades direkt till avskrädet utan att passera gå.

Nåja, bara kött är väl också gott. Väl…

I eftermiddag har jag varit på hörcentralen och testat min hörsel. Familjen klagar över att jag inte hör vad de säger och jag har själv märkt att jag har svårt att urskilja enskilda röster i ett större sammanhang. Skräcken är att bli socialt avskuren på fester och liknande. Redan i dag brukar jag ge upp när jag frågat om “vad sa du” några gånger och ändå inte lyckats uppfatta vad den jag pratar med sagt.

Tre olika “övningar” fick jag vara med om på sjukhuset.
Först det vanliga med pip i hörlurar och en knapp att trycka på varje gång jag hörde någonting.
Sedan ett test där en mansröst sade olika ord som jag skulle upprepa. För att simulera bakgrundssorl låg ett brus och störde hela tiden.
Vid sista undersökningen genererades toner mot skallbenet och så skulle jag återigen trycka på en knapp när jag hörde tonerna.

När jag gick igenom resultatet med den väna, välartikulerade sköterskan förklarade hon att jag har en liten bullerskada på vänsterörat. Det märks framförallt av i ett visst register bland de höga tonerna och är förmodligen därför jag har lite svårt att uppfatta samtal i ett större sammanhang. Men skadan är så pass liten att min hörsel ändå är att beteckna som normal.

Att vara en medelmåtta är aldrig något som legat för mig, men plötsligt kändes det riktigt attraktivt. I väntrummet satt jag nämligen och läste en affisch om hörapparater och kände mig inte alls sugen på att behöva en.

Släktingkollegan har, precis som jag, en råsaftcentrifug och startar enligt egen utsago nästan varje morgon med ett glas nypressad rödbetssaft.
Själv är jag måttligt förtjust i rödbetor men i kväll tänkte jag att jag faktiskt skulle prova om rödbetor kunde vara något även för mig.

Släktingkollegan har förvarnat om att rödbetor ger söt saft. Han brukar köra ner en selleristjälk för att balansera upp men jag tog till min bästa vän citronen. Två skivor citron, en rejäl rödbeta och sedan utspädning med bubbelvatten.

Det blev en söt dryck, med otroligt mycket färg. Inte alls oävet, men tyvärr smakade juicen jord.
Nästa gång jag juicar en rödbeta ska jag se till att skölja av den och skala den noggrannare. För det lär säkert bli fler gånger.

Update:
Rödbetsjuice färgar urinen röd. En intressant bieffekt som jag kunnat konstatera flera gånger i dag.

I går var familjen Zäta i Göteborg. Förundersökningsledaren fick köpa sin “Popcorn Hour” till TV:n, vi fick kika runt i svägerskans nya hus och blev dessutom bjudna på både lunch och eftermiddagskaffe, vi hälsade på hos en annan svägerska och grattade i efterskott på födelsedagen, och så var det ju det här med klädinköpen.

Redan i Lerum gjordes första stoppet. Där finns en välsorterad skobutik som blev en aning rikare efter vårt besök.
Guldgossen fick sig ett bra rejäla goretexskor som förhoppningsvis ska hålla hans fötter torra och varma under alla cykelturer från och till skolan i höst. De var dyra (850 kr) men funkar de som de ska kan det nog vara värt det. Att höra Guldgossens lyckliga suckar när han första gången stack ner fötterna i skorna var bara det värt några hundralappar.
-Åh, vilka sköna! utbrast han förtjust.

Till lilla Svalan köpte vi svarta snyggstövlar i “äkta syntet” som kassörskan uttryckte det. Och ett par rejält blå gummistövlar. Senare under dagen kompletterade vi hennes skoinköp med ett par vattentäta kängor från Stadium, att ha i skolan så nu har Göteborgs skoaffärer verkligen skott sig på oss.

I en klädaffär precis bredvid skoaffären i Lerum hittade vi termobyxor till lilla Svalan för 250 kr. Dessutom fann jag min sedan länge eftersökta svarta kofta. Jag har varit på jakt efter en snyggkofta med knäppning att kunna ha till byxor, klänningar och kjolar. Den här var väldigt rysch-och-pyschig och egentligen inte alls min stil men jag har läst i en modetidning att min kroppskonstitution (stor bak, markerad midja och stor byst – fast kanske uttryckt på ett lite snällare sätt) tarvar lager-på-lager med volanger och piff så jag bestämde mig för att prova den och det räckte med en enda blick i spegeln för att jag skulle falla pladask. Det är till och med tre stickade rosor på varje kragsida och det tycker jag är urbota löjligt, och ändå älskar jag den. 400 kr kostade den. Jag hoppas det är bra kvalitet trots det överkomliga priset, för jag har på känn att jag kommer använda den ganska mycket.

Guldgossen var ju den i störst behov av nya kläder och till honom införskaffades ett par jeans (250 kr), en snygg grårandig tröja (150 kr), en snygg blå t-shirt med tryck (99 kr) och en snygg orange (50 kr) plus tre enfärgade t-shirtar (svart, vit och blå) för totalt 99 kr.

Lilla Svalan hittade en vit top med tryck, korta volangärmar och riktigt bred mudd nertill. Eftersom hon inte behövde några fler kläder fick hon bekosta plagget själv och det gjorde hon gärna. Det kostade bara 75 kr och hon har burit det både i kyrkan och på en spontanfika hos goda vänner i dag.

När lilla Svalan såg sig i spegeln i morses, med sina nya svarta stövlar, den fina toppen och ett par gröna byxor utbrast hon förnöjt:
-Jag ser inte alls ut som nio. Mer som 17 år gammal.

Min pappa har alltid sagt att jag ser ut som sjutton. Ända sedan jag var femton år. Men om jag visar upp mig i den nya svarta koftan, kanske han ändrar sig…

Klart!

Nu är lilla Svalans garderob helt tömd, genomprovad och fylld på nytt med det som passar. Det blev mer kläder kvar än jag trott.
Fyra kassar kläder har nämligen rensats ut från barnens garderober.

Klockan är tjugo i åtta och det är tid kvar att stryka lite innan jag bänkar mig i soffan med Robinson.

När jag kom ut på min lunchpromenad var allt höstigt höstelihösthöstregn från morgonen som bortblåst. Förmodligen var det bokstavligen bortblåst!

Solen sken som om den hade betalt för det och jag blev varm och skön. Så varm att jag tog av mig halsduken och ångrade den lila baskern jag satt på huvudet.

Promenaden gick till kiosken där jag köpte två… frimärken.
Sedan vidare till en sybehörsaffär där jag fick hjälp att klämma i fyra öljetter i Förundersökningsledarens badbyxor. Nu kan han snöra dem igen.

På väg tillbaka till jobbet råkade jag passera den anrika (läs antika) affären “Strumpan” och fick se att de hade sin årliga BH-rea. Jag har gått och väntat på den. Billiga bra BH:ar är inte varje dag man kommer över.
Förmodligen hade rean hållit på ett tag för det fanns bara tre BH:ar kvar i min storlek. Jag provade dem och hittade en som satt skönt.
Hundra kronor fattigare men en BH rikare gick jag gladeligen tillbaka till arbetet igen.

Strax innan jag kom fram till jobbet tappade jag min röda halsduk som jag slarvigt knölat ner i jackfickan. Som tur var upptäcktes den av en trevlig kvinna utanför Komvux så jag tappade inte bort den helt.
Tidigare i livet har jag tappat bort två militärhalsdukar. Den första var min pappas och den försvann någonstans i Skara. Jag var verkligen ledsen för det eftersom det varit pappas och den var så välanvänd och mjuk. När sorgeperioden var över köpte jag en ny. Den har jag också förslarvat. Nu har jag så många halsdukar att jag egentligen inte behöver köpa någon ny militärhalsduk. Men jag gillar färgen och storleken så kanske blir det en ny igen vad det lider.

Tillsammans med lilla Svalan gick jag igenom hennes garderob i går kväll. Vi hann lite mer än hälften. En dryg Willys papperskasse fyllde vi och mer lär det bli i kväll när vi tar sista rycket bland strumpbyxor, t-shirtar och tröjor.

Lilla Svalan var riktigt duktig. Hon lyckades skiljas från några av sina numera urväxta favoritplagg utan allt för mycket mankemang. Nu finns det nästan plats för något nytt…

När jag kliver in på jobbet är det lite lagom nersläckt. I köket luktar det nybryggt kaffe och på bordet brinner stearinljusen. Även i “bunkern”, där jag tillbringar mina arbetsdagar avskärmad från dagsljus och omvärld, har någon tänt ljuslyktorna på det låga bordet i loungeavdelningen.

Det känns som att komma hem, hem till en plats där någon bryr sig, där någon vill pyssla om och månar om.

Det är vår VD som varit i farten. Jag tror han gillar sina anställda.
Häromdagen var det en av mina kollegor som freudianskt råkade kalla honom “pappa”.

Lilla Svalan är och ser på när hennes kompis föräldrar spelar golf, Guldgossen är ute i skogen och kastar yxa (eller vad de nu gör på Royal Rangers i kväll), jag ska strax göra en djupdykning i lilla Svalans överfulla garderob och Förundersökningsledaren har börjat gräva bort grässvålen där vår altan ska ligga nästa sommar.

Sådär ja, nu är alla i familjen Zäta sysselsatta!

Har inget att skriva om men det kliar lite i fingrarna. Jag kan tänka mig att det är ungefär som för en kreativ konstnär som ständigt vill klottra, eller en inbiten rökare som inte vet var han ska göra av händerna utan en cigarett.

Tankarna är dock inte så snabba i dag. De gömmer sig bakom ett tunt flor av huvudvärk. Nu har jag ätit en hälsosam lunch av pasta, pastasås och massa grönsaker så jag förmanar huvudvärken att doppa tårna i maten och fly sin kos.

Lite trött är jag nog också. Jag har sovit gott i natt men natten var aningen för kort och att gå igenom Guldgossens garderob tog tydligen på krafterna. Nåväl, jag har tid att sova i kapp om jag lägger manken till.

När jag var på kickoff i huvudstaden härförleden, passade Förundersökningsledaren på att shoppa med barnen i Skövde. Följdaktligen var ingen av oss hemma när åskan kom på besök.

Åskan tog musten ur vår TV-dator (den vi spelar in och spelar upp program med, men även musik och bilder) och Förundersökningsledaren har sedan dess varit på jakt efter ett nytt alternativ. Jag har sagt att han får köpa vad han vill, bara det blir användarvänligt (läs frukompatibelt) och inte för dyrt.

I måndags kväll meddelade Förundersökningsledaren att han hittat en begagnad sak på Blocket.se och även ringt och reserverat den – i Göteborg!

Tänk vad bra att åskan förstörde vår dator. Nu måste vi åka till Göteborg inom kort. När vi ändå är där kan vi ju passa på att hälsa på svägerskan och spana in hennes nya hus. Och så kan vi ju handla lite…

Barnen behöver massa nya kläder. Jag gick igenom Guldgossens garderob i går kväll. Kvar blev tre par byxor och fyra t-shirtar, några tröjor och alldeles för få underkläder. Däremot kunde jag konstatera att han har tillräckligt med superunderställ och shorts.

I kväll är det lilla Svalans tur att få en garderobsrensning. Hon brås på sin mor och har svårt att göra av med saker. Jag är säker på att det kommer bli en lång kväll.
Men till helgen – då väntar Göteborg med ett överdåd av nya kläder!

I dag är det riktigt ruskevä´r. Det är så man blir sugen på en värmande brasa. (Att kura framför i sällskap med en bra bok, en kopp te och en liten kaka. Eller en stor kaka. Det är också okej.)

Förra veckan tog jag bilen till jobbet varje dag. Jag lyckades skylla på min förkylning för att slippa cykla.
Nu är förkylningen i det närmaste överstånden och jag har ingen vettig anledning att nyttja bilen. Lilla Svalan tyckte naturligtvis att det var vansinne att välja årets blåsigaste, regnigaste dag för att börja cykla igen, men jag var omutlig och nästan lite sugen på att cykla. Miljö, ekonomi och motion är mina ledord under de ständigt återkommande cykeldiskussionerna jag för med min dotter.

Lilla Svalan blev dock inte övertygad och klagade på väg till skolan:
-Det här är barnplågeri! Det regnar OCH blåser!

Men jag erkänner villigt att jag njöt av att känna regnet rinna nedför kinderna. Att känna vinden trycka till mig i sidan så att jag måste parera med styret för att inte vingla ut i körbanan. Att få glasögonen pärlade av täta, kristallklara droppar.

Jag kommer förmodligen inte njuta lika mycket på vägen hem, i blöta regnkläder, uppförsbacke och motvind.

De vänner vi besökte i går har två döttrar, lite yngre än lilla Svalan. Lilla Svalan och flickorna lekte intensivt innan det var dags att gå hem. Vi hörde muntra skratt och glada tillrop från en av flickornas rum. Efter ett tag hörde också lilla Svalans självsäkra röst:
-Nu är jag så rolig så nu kissar ni nog snart på er!

Satt hemma hos goda vänner under trevligt samspråk i går kväll. Plötsligt ringer mobilen. Displayen visar ett okänt nummer. ”Försäljare” tänker jag luttrat och svarar med min yrkesröst:
-Zäta Zettervall!
-Hwar do Pijerr Samwel… dajr?
-Ursäkta, vad sa ni?
-Ejir Pjeierr Sauwelsn dieir?
-Kan du tala svenska?
Grötigt och mycket irriterat: -Däit jör ja jue för x*~~+?*

-Jaha, är det skånska!

Kapitulerande: -Ja, å ja undrar om du har Per Samuelsson där?
-Nej, då har du ringt fel.

“Också ett långt liv är för kort för att man ska ägna tid åt det som varit.”
Lennart Nilsson

Nu åker jag och barnen strax och tittar på Smurfarna tillsammans med goda vänner.

Vilket får mig att minnas “den gamla goda tiden” när jag var tonåring och jag strögade genom Götene centrum tillsammans med min kusin och några andra lika galna personer. Vi vevade ner bilrutorna, dunkade plåt och bottade stereon med ett kasettband med Smurfrock. Det var tider det.

I dag har jag sjungit med en kvartett på gudstjänsten i kyrkan. Det lät bra och många tackade oss efteråt. Finaste komplimangen var dock av en annan sort.

En man kom fram när mötet var slut och sa:
-Zäta, ni sjöng jättebra. Men jag kunde inte koncentrera mig på sången riktigt. Jag måste få säga att du är så snygg i dag!

Jag har passat på att bjuda hem några andra gräsänkor och deras barn medan våra män är iväg och fjällpromenerar.
Nu har jag städat överallt (där gästerna kan tänkas uppehålla sig…), dukat upp fyra sorters kakor, bullar och en mjuk kaka, satt fram porslin och plockat undan i köket. Återstår att ladda kaffebryggaren så är allt klart.

Det är en halvtimma kvar tills de kommer så jag känner mig ovanligt väl förberedd.

Jag har verkligen sett fram emot den här lördagen.
SOVMORGON!
Det är så svårt att få till åtta timmars sömn när man går upp kvart i sex. Vem orkar/hinner/kan förmå sig att gå och lägga sig i tid för att somna kvart i tio? Inte jag i alla fall.
Det är därför sovmorgonslördagarna är så efterlängtade.

Att jag aldrig lär mig? Lär mig att det inte är lönt att se fram mot en sovmorgon eftersom jag inte längre kan lita på att få sova.

Vaknade strax efter sex och behövde gå på toa. Och sen hade jag svårt att somna om. Jag halvslumrade lite och drömde att jag var tillsammans med Mikael Nyqvist.Vaknade till förvirrad fast jag knappt sovit och kunde inte förstå varför jag ville vara med honom. Somnade till igen och drömde att jag åkte pulka med en kollega hemma i mina föräldrars trädgård. Vi åkte riktigt långt trots att det knappt lutar.
Sedan låg jag vaken och vred och vände på mig och suckade över att jag inte utnyttjade möjligheterna att sova. Klockan åtta vaknade Guldgossen och satte på datorn. (Jag hade belagt honom med data- och TV-förbud fram till klockan åtta redan i går kväll så förmodligen har han en liten inbyggd väckarklocka i kroppen.)

Någon gång närmare nio lyckades jag somna om ordentligt.
Exakt klockan tio kom barnen instudsande i sovrummet och väckte mig.
-Vi vill äta frukost nu. Dags att kliva ur sängen!
-Gå ner och duka fram då, så kommer jag snart.
-Nej, du får duka fram!
-Det kan väl ni göra om ni är så hungriga.
-Vi vill inte.
-Men jag har ju precis vaknat. Då kan väl ni duka fram. Ni behöver bara ställa på köksbänken så kan vi ta oss där.

Efter ytterligare tjat, som ledde till att jag blev riktigt sur, gick jag trumpen ner till köket.
Där stod allt framdukat på köksbordet.
Mina rara raringar hade gjort allt klart redan innan de väckte mig, men det kunde de ju inte säga för då skulle det inte bli någon överraskning.

Även om sovmorgonen blev sisådär så blev i alla fall fortsättningen på morgonen bra!

På väg hem i bilen efter att ha lämnat av Guldgossen på Vips. Klockan är sju på kvällen.
Jag: -Jag vill se på Idol i kväll.
Lilla Svalan: -Det vill inte jag. Kan vi inte se på en film i stället?
Jag: -TV-datorn är ju sönder. I så fall får vi se en dvd och jag har sett alla.
Lilla Svalan: -Inte mina två nya som jag fick av Guldgossen.
Jag: -Nej, men de kan vi ju se en annan gång, när det inte är Idol.
Lilla Svalan: -Idol är tråkigt.
Jag: -Men om jag lagar Pippi mellan benen samtidigt.
Lilla Svalan: -Vad menar du?
Jag: -Ja, om jag lagar Pippi mellan benen samtidigt som jag tittar på Idol. Går du med på att vi ser Idol i så fall?
Lilla Svalan: -Vad är Pippi?
Jag: -Vet du inte vem Pippi är? Det är ju din bästa gossekompis som du sover med varje natt! Som du fick när du var tre år. Och som har gått sönder i sömmen mellan benen.
Lilla Svala: -Jaha! Jag trodde det var en maträtt.

Lilla Svalan läser muffinsrecept:
-Två deciliter mjöl, hundra gram smör eller margarin, en kram salt…

Det är inte så farligt med lilla Svalan. Hon har fått min förkylning (Varsågod!) men det magonda är nästan över.

Fördelen med ett hemmavarande, ganska piggt barn, är att man kan få dem att hjälpa till med den tråkiga städningen.

-Vad kan jag använda för trasa mamma?
-Ta min den där gamla T-shirten med hål som ändå ska slängas. Men vänta, jag behöver nog klippa isär den först.

Jag slaktar en långärmad ribbstickad topp i en fram- och en bakdel och får två ärmar över.
-Kolla mamma! Det blev en bra mössa!

Hittade några gamla bilder i datorn.
De här smyckena gjorde jag som 30-årspresent till en vän. Trots mängden bilder handlar det bara om ett par örhängen och ett armband.

Det är inte utan att jag blir lite smyckespillarsugen när jag ser korten. Men innan jag ger mig på ett nytt projekt ska jag bara…

Vem har egentligen kommit på att siffersatsen på tangentbordet ska ha siffrorna i omvänd ordning mot vad det är på telefonen?

För en callcenteranställd som jag själv är det hur knäppt som helst.
Jag knapprar med högerhanden på datorn och vänsterhanden på telefonen. Nu har jag visserligen vant mig efter över 16 år i yrket, men det första året (första med dator vill säga) var det lite jobbigt!

I dag firar jag och Förundersökningsledaren vår 16:de bröllopsdag. Det känns som om vi varit gifta hela livet – på ett positivt sätt.

Det är lätt att vara gift med Förundersökningsledaren. Han är en av de mest ansvarsfulla personer jag känner, han har humor (lilla Svalan utsåg honom till min stora besvikelse till familjens roligaste person i går, och då var han inte ens hemma), stort hjärta och så är han riktigt snygg!

En av hemligheterna med ett långt och lyckligt äktenskap är att man inte sliter ut varann.
Som exempel på detta firar vi bröllopsdagen på var sitt håll. Jag sitter här hemma i huset och firar med att ta hand om en sjuk dotter, och Förundersökningsledaren firar på annat håll, med tre karlar.

Det var ju tur att vi passade på att ha lite kul i går!

I dag har lilla Svalan ont i magen. Så ont att hon behöver stanna hemma från skolan. Hon ligger och kvider i soffan framför barnkanalen och väntar på att jag ska tvinga i henne lite frukost för att se vart det barkar hän.

Jag pratade med Guldgossen om mina planer redan i går kväll. Jag ville ta reda på hur mycket läxor han hade och om det skulle kunna vara genomförbart.
Guldgossen skulle räkna en hel del matte och skriva meningar om svenskaglosorna samt öva på desamma. Men han hoppades att han skulle klara det.

Det var en förtvivlad Guldgosse som ringde mig efter skolan.
-Cykeln är trasig. Jag kan inte cykla hem, och om jag inte kommer hem i tid hinner jag inte göra mina läxor och då kan vi inte göra det där som du pratade om.

Guldgossen fick gå hem från skolan. Han lämnade den tunga jympapåsen hos lilla Svalan och jag tog med både den, cykeln och så klart lilla Svalan när arbetsdagen var slut.

Guldgossen hade kämpat hårt med läxorna och hunnit klart när vi kom hem.
Alltså kunde vi sätta oss i bilen och åka till – badhuset.
Barnen gillar verkligen att bada och jag gillar att få simma lite grann.
Lilla Svalan simmade 200 m bröstsim och 50 m rygg bara för nöjet att få se mig hoppa från bassängkanten. Jag simmar gärna men är väldigt harig när det gäller hopp.
Guldgossen simmade också 250 m och jag hann 500 medan barnen lekte med kamrater de hittat i bassängen. När kompisarna gick hem fick jag dock inte simma mer utan lekte haj och jagade barnen i lekdelen av bassängen.

När vi (läs jag) var trötta på badhuset bytte vi om och skyndade oss hem till Robinson. På vägen stannade vi till vid McDonald´s för att fylla på med de kalorier vi lyckats tappa, och lite till.
De hade nog mycket att göra på McDonald´s eller så var det bara allmänt rörigt för vi fick vänta ett bra tag på vår mat. Lilla Svalan tog ett happy meal, jag en Mc Leif och Guldgossen en BigMac endat ost.

När vi kom hem och skulle sätta tänderna i maten upptäckte Guldgossen (den hungrige Guldgossen) att de gjort fel på hans beställning. I stället för endast ost hittade han extra ost. Alltså hamburgare, bröd, ost, sallad, små slemmiga gurkbitar och dressing.
Jag blev riktigt uppbragt eftersom vi fått vänta, och skynda oss, och precis kom hem till Robinson, och satt oss med förväntan…

…och så åkte jag tillbaka. Beredd att skälla lite.

Jag kom dock av mig när makens kusin stod i utskänkningsluckan (låter som om det skulle handla om tyngre grejer än hamburgare). Och fastän jag inte ens fick en liten munk extra som plåster på såren så tackade jag bara och log när jag äntligen fick Guldgossens betalda hamburgare.
Och han blev mycket nöjd och belåten när han fick sätta tänderna i den, en halvtimma efter att vi andra ätit upp vår goda mat.

Lilla Svalan ville inte gå till skolan i dag. Hon ville ligga kvar i sängen och gråta.
Förundersökningsledaren har åkt iväg nu, under tårfyllt avsked från lilla Svalan. I väg för att fjällvandra i Norge. På måndag kommer han hem igen.
-Men det är ju så förtvivlat länge innan det blir måndag. Först ska det vara hela torsda´n, och så freda´n och så lörda´n och sönda´n. Och så månda´n med. Jag klarar det aldrig.
-Det är inte så att jag inte älskar dig mamma, men jag är ganska pappig just nu, det är därför jag är så ledsen. Jag saaaaknar pappa!

Till Förundersökningsledaren anförtrodde hon att det hade varit bättre att jag åkt i stället.

Ett vanligt scenario i Zätas liv:
Zäta grejar med någonting, oftast med att diska. Hon är i behov av att lätta sig men upptagen med annat (disken till exempel) och väntar därför in i det sista innan hon slutligen är tvungen att rusa in på toaletten, slita av sig byxorna och dråsa ner på toalettstolen.

Under det där ruset ingår inte att stänga toalettdörren. Och varför skulle hon? Hon har bara familjemedlemmar runt sig, och de är förmodligen upptagna med sitt och kommer inte spatsera förbi den öppna toalettdörren under den lilla stund hon sitter där.

*

Har ni tänkt på vad mycket tid man lägger på jobbet. Jag är där nio och en halv timma varje vardag (utom på fredagar när vi slutar lite tidigare). Det är mer tid än jag lägger hemma. Vakentiden hemma en vardag är bara fem och en halv timma. Och det gäller bara om jag verkligen är hemma hela den tid jag inte jobbar. I går kväll var jag ju till exempel inte hemma på kvällen särskilt mycket.

Man skulle kunna säga att min arbetsplats är mitt andra hem, eller nästan första, om man bara går efter tiden.

*

Nu börjar ni säkert ana vad som hände mig på jobbet i dag.

Där man känner sig hemma kan det hända att man glömmer stänga dörren när man har bråttom in på toaletten.
Tack och lov att alla mina arbetskamrater, precis som hemma, är fullt upptagna med att sköta sitt, och inte har för vana att spatsera förbi öppna toalettdörrar.

Måndag morgon tidigare i veckan.

Lilla Svalan räcker fram ett meddelande från skolan. Det är dags att börja spela blockflöjt. Övningarna blir på tisdagar, kostar 200 kr plus 100 kr för noter, samling utanför klassrummet.

-Vad kul! utbrister jag.
-Vad INTE kul, kontrar lilla Svalan. Jag VÄGRAR.

Sedan fortsatte diskussionen om blockflöjtsundervisningen ända tills vi satt i bilen utanför skola och det var dags för lilla Svalan att gå iväg till fritidsfrukosten.
-Lilla Svalan, du SKA gå, så är det bara!
-Nej, du kan inte tvinga mig. Jag VÄGRAR. Jag tänker inte ens gå till skolan när det är blockflöjt om du försöker tvinga mig.

Demonstrativt satte hos sig tillrätta i sätet och rörde sig inte ur fläcken.
-Lilla Svalan! Blockflöjten är på tisdagar. I dag är det måndag!

Så slutade vår kontrovers med ett befriande skratt och i går var hon laddad att börja spela.

Det blev en ganska tuff dag i går. Barnen skötte sig exemplariskt och njöt av att vara ensamma hemma en stund, så jag hade inte behövt ha dåligt samvete för det, men jag var rejält urlakad när jag kom hem.

Städningen i kyrkan gick rätt smärtfritt också egentligen. Jag dammtorkade lister, hyllor och lite allt möjligt som kom i min väg. Vi var klara tidigare än jag vågat hoppas så redan halv nio var jag hemma.
Men då hade huvudvärken brummat i gång och jag känner dess efterdyningar i dag, trots migräntabletten till frukost.

I dag ska jag ta det lite lugnare. Lilla Svalan har bestämt sig för att sluta JiJitsun och har plötsligt inga kvällsaktiviteter inbokade alls. Jag tycker nog att hon borde hålla på med någon idrott men jag är för tacksam för alla inställda skjutsningar för att orka vara påstridig.

Jag är så trött av huvudvärk och förkylning att jag inte ens orkar gå fram på torget och prova min inprogramerade fyndarfunktion trots att det är onsdag.

Strax efter två ringer lilla Svalan från fritids och frågar om hon får gå hem till en kompis.
-Har ni bestämt det tillsammans med hennes föräldrar, frågar jag.
-Jaa då, allt är bestämt. Jag vet att det går bra, intygar lilla Svalan.
-Ja, då går det bra, säger jag.
Jag pratar också med en kille från fritidspersonalen och bekräftar att lilla Svalan på egen hand får gå hem till sin kompis.

Senare på eftermiddagen ringer det från fritids igen. Det är fritidspersonalen.
-Jag ringer bara för att informera om att lilla Svalan gick vilse när hon var på väg till sin kompis. En snäll man hittade henne och hjälpte henne hem till kompisen. Men hon var rätt ledsen så det kan vara bra för dig att veta vad som hänt.

Eftersom jag är en ganska lugn och oorolig förälder (i alla fall till en viss gräns) så fick jag inte hjärtrusning men jag skickade en tackbön till Gud om att det var en “snäll man” som hittat henne och inte en “dum”. I så fall kanske jag inte fått det där samtalet från fritids utan lilla Svalan hade varit borta.

Ännu senare på eftermiddagen ringer Förundersökningsledaren och berättar att han fått ett samtal från en av våra goda vänner. Lilla Svalan hade dykt upp utanför hans dörr, ringt på och sagt att hon gått vilse. Hon hade varit rejält ledsen men kunde telefonnumret till sin kompis så vår goda vän hade letat på hitta.se efter adressen och kunde sedan snabbt hjälpa lilla Svalan till rätt gata, som låg alldeles i närheten.

När jag hämtade lilla Svalan lyckades vi reda ut vad som egentligen hänt, och det var inte riktigt så farligt som det lät efter alla telefonsamtal under eftermiddagen.
Lilla Svalan hade kommit överens med sin kompis om att följa med henne hem, men de hade inte pratat med kompisens föräldrar. Lilla Svalan följde inte med direkt efter skolan utan stannade kvar på fritids en liten stund för att kunna “överraska” sin kompis.

Hon valde att gå på trottaren utmed den raka bilvägen från skolan. Det hade varit närmare att ta cykelvägen (där jag i min fantasi såg henne sitta vilsekommen på en sten och gråta) men hon ville vara säker på att hitta tillbaka till skolan om hon inte kom rätt till kompisen. När hon närmade sig kompisens kvarter insåg hon att hon inte visste var hon skulle svänga in. Hon blev skrämd av först en snok och sedan en ekorre och började gråta. Hon visste dock var hon befann sig och valde att gå hem till vår gode vän för vägledning. Hade hon inte haft turen att han jobbade hemifrån skulle hon vänt och gått raka vägen tillbaka till skolan. Vår vän hjälpte henne till rätta. Kompisens mamma ringde fritids och berättade vad som hänt, och de ringde mig. Vännen ringde Förundersökningsledaren som ringde mig…

…och jag satt på jobbet med myror i huvudet.

Hmmmm, så gott!

I går kväll råsaftcentrifugerade jag ett ganska stort antal äpplen och päron, en citron och en bit ingefära.
Sedan kokade jag upp ”saften” (som mest liknade rinnigt äppelmos till konsistensen) och silade den genom en ren diskhanduk. Kvar fick jag en grumlig smutsorange vätska som jag blandade med kolsyrat mineralvatten.

När jag satte mig vid vårt stora köksbord på jobbet i morses och började kolka i mig av min goda brygd fick jag några äckelmagade ögonkast.
Okej, utseendet är inte det mest tilltalande, men smaken… Det är sött av äpplena, lent av päronen, uppfriskande av bubbelvattnet, smakrikt av ingefäran och med lite sting från citronen.

Och nu är det redan slut!
En och en halv liter på en och en halv timma.
Måste se till att det är ledigt på toa ett tag framöver!

HÖGER
HÖGER
HÖGER
HÖGER

Tanklocket sitter på HÖGER sida!

När jag svängde in för att tanka på St1 för en liten stund sedan fick jag backa och krångla och förklara mig för skrattande bilister.
-Fel bil! ropade jag som ursäkt.

Att “rätt bil” inte varit i min ägo på ganska länge, tyckte jag var onödigt att tillägga.

Jag tröstar mig med att jag förmodligen förgyllt åtminstone några av mina medmänniskors morgon.

För att ni bättre ska förstå varför Förundersökningsledarens namn är en sådan beskrivande fullträff ska jag berätta vad min käre make gjorde i går kväll.

Till helgen ska han fjällvandra tillsammans med goda vänner och nu är hela nedervåningen fylld av liggunderlag, sovsäck, ryggsäck, kläder, packpåsar och mat.
Jag tror maten är det viktigaste momentet under en vandring. Det är noga med mängder och vikter, energiinnehåll och tillagningstid.

Förundersökningsledaren har kommit fram till att havregrynsgröt förmodligen är en av de bättre frukostalternativen. Det är varmt, lätt att bära, lätt att laga till och ger en skön mättnadskänsla.
Problemet är bara att Förundersökningsledaren inte gillar havregrynsgröt.

Vad gör en förundersökningsledare som bestämt sig för att äta gröt men inte tycker om det? Struntar i gröten? Oh, nej!

I stället provlagar han gröt med russin och äter, efter kvällens middag. Jag anar att det blir gröt i kväll igen, och även i morgon kväll. Allt för att vänja sig vid smaken och naturligtvis för att komma fram till vilka mängder som ger den ultimata konsistensen. Redan i går kväll konstaterade han att just russin som fått koka med gjorde gröteländet något mer fördragsamt.

Arbetet med att försöka rättfärdiga mitt val av fordon pågår för fullt. Som du kanske kan gissa så tog jag bilen till jobbet i dag. Egentligen helt utan gångbar och giltig anledning.

Visst, det regnar, och ska regna hela dagen. Men jag har väldigt bra regnkläder och det är varmt och skönt. Redan 18 grader nu på morgonen.

Visst, barnen har uttryckt ett starkt önskemål om att slippa cykla till skolan och i stället lifta med mig i bilen. De är trötta och vill slippa regnet. Men vaddå? Barn ska härdas!

Den förevändning jag till slut fastnat för är min förkylning. Efter att ha snorat och varit trött hela helgen tycker jag att jag nog behöver låta cykeln stå en dag. Om inte annat så för att snoret rinner och det är svårt att snyta sig i farten när man har så dålig balans att man måste hålla båda händerna på styret.

I kyrkan i dag fick vi smörgåstårta. På Söndagsäventyret bjöds barnen på varmkorv. Guldgossen och lilla Svalan hade alltså alla möjligheter att smörja kråset. Men icke!
Varken korv eller smörgåstårta föll mina barn i smaken.

Det var med andra ord två hungriga barn som satt i bilen på väg ut till Svalnäsbadet och led av de ljuva dofterna från pizzorna i kombikofferten. Det var värst för Guldgossen:
-Jag dör av hunger! Att sitta här och bara få känna lukten… det är… det är folkmord!

Vilken skön söndag jag har haft.

Det började med gofrukost tillsammans med familjen. Rostade Äntligen Subs med grillad kyckling, prästost, majonnäs och tomatskivor. Och så en god kopp te till det.

Förmiddagsgudstjänsten i kyrkan var uppmuntrande. Pastorn talade om kärlek och jag påmindes åter igen om att det enda Gud kräver av oss är att få älska oss!
Efter mötet var det kyrkkaffe med smörgåstårta. Lyxigt värre.

Vi var hos goda vänner och hämtade fallfrukt och tog sedan med dem (vännerna) och några pizzor till Svalnäs. Det var varmt i luften men rätt kyligt i Vänern. Alla badade men jag lyckade skylla på min förkylning och satt kvar i solen varm och glad.Guldgossen hittade något att roa både sig själv och oss andra med.

När vi kom hem igen la jag mig en stund på gräsmattan under min stora blåbärsbuske och åt upp de sista bären. Solmogna, varma, söta…
Sedan var det på med trädgårdshandskarna för en omgång rabattrens. Jag har hållit undan ganska bra under sommaren och med gräsklippstäckning á la grannen är det inte mycket oänskade växter i rabatterna.

Jag tog fram luftgeväret och sköt några skott i min ensamhet för att utnyttja det sista av utomhusmöjligheterna denna undersköna sommardag.
Nu sitter jag framför Idol tillsammans med barnen och äter banan. Jag hade tänkt gå och lägga mig i tid men så fick jag se att engelska Wallander kommer klockan nio så jag kanske tänker om.

Usch! Jag är förkyld. Snuvig, halsontig och bomullig i skallen.

Det är märkligt att bomull i huvudet är så otrevligt när bomull i magen är så skönt. Och ändå handlar det inte alls om bomull i någondera fallet.

När jag för en stund sedan satt och försökte hitta information för att skriva samman en påa till morgondagens radiosändning från gudstjänsten i kyrkan, bröt jag ihop och började gråta bara för att jag inte kunde hitta rätt program att öppna en fil i. Jag kände mig som en idiot. För det första för att jag inte hittade programmet (Förundersökningsledaren har visat mig var det ligger tidigare) och för det andra för att jag grät.

Helst skulle jag vilja lägga mig i soffan och se på något program jag spelat in. Kanske “Oskyldigt dömd” men TV-datorn kraschade i senaste åskvädret och även om man kan komma åt filerna på något sätt så vet jag inte hur, och jag vill inte be Förundersökningsledaren om hjälp igen. Och dessutom har jag en hel lista på saker jag bör göra i dag och jag har bara betat av två.

Och så är jag lite irriterad på mig själv för att jag inte kan tillåta mig att vara lite sjuk, nu när jag faktiskt är det. Men så suckar jag igen för jag är ju föriallsindar bara förkyld, har inte ens feber. Det finns ingen ursäkt för att gå och lägga sig och dröna klockan fem på eftermiddagen!

Nej, nu ska jag bita ihop och komma igen och… ta det lite lugnt genom att skriva protokollet från senaste PiL-sammanträdet. Det står åtminstone på min “att göra-lista”.

Förundersökningsledaren och jag gick igenom våra almanackor i går kväll. Hösten ser lovande ut. En massa lediga helger och dagar. Lilla Svalan har beslutat sig för att hoppa över Royal Rangers på torsdagar och bara satsa på onsdagens JiJitsu. Det innebär att vi får torsdagskvällar lediga till till exempel städning.

Men tisdag nästa vecka har det kört ihop sig lite. Kolla bara:
17.00 – 19.30 Förundersökningsledaren bör vara i kyrkan för att köra ljudet till en lovsångskväll.
18.00 – 19.15 Jag ska vara i kyrkan för att öva med kvartetten.
18.00 – 21.30 Jag ska vara i kyrkan för storstädning i barnlokalerna.
19.30 – 21.00 Förundersökningsledaren ska vara i kyrkan för sammanträde med webbgruppen.

Det där blir svårmanövrerat!

Familjen Zäta sitter i TV-soffan och tittar på Forrest Gump. När filmen närmar sig sitt slut dör Forrest mamma. Lilla Svalan och jag fäller en tår.
Ännu närmare slutet dör Forrest´ älskade Jenny. Forrest står vid graven och berättar om sitt liv, deras barn och hur mycket han älskar henne.

Guldgossen och Förundersökningsledaren sitter i ena änden av soffan och slappar. I den andra sitter jag och lilla Svalan, tätt tillsammans, stortjutande.
Lilla Svalan gråter för att alla dör och jag gråter för att lilla Svalan gråter.

Nu är filmen slut, jag tittar till tvätten, Guldgossen och Förundersökningsledaren dröjer sig kvar i soffan medan lilla Svalan sitter hulkande i badrummet och snörvlar uppgivet:
-Varför måste alla dö?
Då säger Guldgossen tröstande:
-Men lilla Svalan! Det var bara på filmen. Han har inte ens funnits i verkligheten!
-Jag vet, svarar lilla Svalan. Men dö, det måste vi!

Jag skryter om mina cykelrekord och ska därför försöka hålla mig lite mer lågmäld.
Men i dag har jag i alla fall cyklat snabbt på vägen hem. 17:32 tog det. Jag vet inte om det är bästa tiden hittills men det kan det mycket väl vara.

När jag satte mig på sadeln tänkte jag som vanligt: “I dag tar jag det lite lugnt. Jag har inte bråttom och ingen tid att passa.”
Men likväl, så fort jag fått upp farten lite kände jag lusten till att trampa hårt, att flåsa, att dra upp pulsen.
Och när jag fick en kille i sikte med cykelbyxor och hjälm, då var det omöjligt att få stopp på mig. Jag tog honom i en innerkurva och såg hans förvånade ansiktsuttryck för min inre blick. (Ja, jag vände mig inte om. Det är livsfarligt i sådana hastigheter…)
När jag närmade mig värsta uppförsbacken seglade jag om en dam också och sedan kunde jag motta det imaginära folkets jubel under sista rakan innan jag kom in i vårt bostadsområde.

Tillägg: I dag (läs fredag) cyklade jag till jobbet på 17:20. Med tanke på att det är nerförsbacke till jobbet och följdaktligen uppförsbacke hem, så var torsdagens resultat mycket bra.

Upptäckte just att jag inte är så svängd på engelska som jag kanske trott.
Skulle boka besök med en engelska och sa stapplande:
-Is it possible the twentytooth?

Jag känner det där första rivet i halsen. Det tjocknar en aning och blir svårare att andas. Kinderna blossar och pannan är het.

Inte ett dugg förvånad är jag. Nej, det är väl självklart att jag ska till att bli förkyld när det står sång på agendan.

Den 11 september är det dags för uppsjungning i kyrkan. En kvartett med en klar stämma från varje stämma är inbokad. Vi övade i går och det lät riktigt bra. Det känns att man jobbar med glada amatörproffs när alla sätter sina stämmor bara genom att kasta ett getöga i noterna.

Men hur klar blir min stämma om jag ska dras med en förkylning. Dras är ju precis det jag brukar göra när det ska förkylas i min kropp. Tacka vet jag ett regelrätt utbrott som får gå över på några dagar. Men så vågar jag inte ens hoppas att det blir. Halshes och snorig, onödigt trött med feberglansiga ögon. Det är vad jag har att se fram emot nu.

Sa pessimisten och harklade sig ömt.

Jag bloggar visst lite mer sporadiskt nu, även om jag har en massa skrivklåda i fingrarna.
Anledningen till att den understundom strida strömmen förvandlats till en närpå uttorkad bäck, är att jag ägnar mig åt annat under min bästa bloggartid.

Det är på lunchrasterna på jobbet som jag brukar logga in och skriva av mig lite. Det passar så bra att först äta något gott och sedan låta magen smälta maten medan jag aktiverar några hjärnceller.

På sistone har jag dock mer och mer dröjt mig kvar i köket och umgåtts med mina arbetskamrater. De är ju så förtvivlat trevliga. Och jag gillar inte bara att använda fingrarna verbalt, det är de facto ännu mer ultimat att låta orden flöda ur munnen.

Var ute en sväng på torget i dag men har varken behov av sockar, blommor eller barnkläder för tillfället, så jag stannade inte till någonstans.
Däremot råkade jag ut för ett längre stopp i secondhandbutiken Agape. Min fyndradar var inställd på böcker (som jag alltid har ”behov” av) och jag gick inte tomhänt därifrån.

Till min redan digra samling av pocketböcker som ligger och väntar på att läsas har jag fogat:
John Grishams ”Agenten” (3 kr)
Wilbur Smiths ”Den sjunde handskriften” (5 kr)
Dennis Lehanes ”Patient 67” (12 kr) Jag tror att det är den boken som ligger till grund för filmen ”Shutter Island”.
Alistari MacLeans ”Styrka 10 från Navarone” (12 kr)
Björn Hellbergs ”Då dagboken dog” (8 kr)

Jag köpte också tre KalleAnka pocketar till Guldgossen för 15 kr/st.

Nu känner jag mig sådär glad och nöjd som man bara är när man fyndat riktigt rejält! Och det brukar jag ju göra på mina torgdagar…

Det finns en stor trygghet i att sätta sig vid sitt skrivbord på jobbet, logga in i datorn och göra sig beredd inför dagens arbete.

Det finns en stor trygghet i att höra väckarklockan ringa vid samma tid varje morgon, att med trötta steg tassa ut till badrummet och följa sina morgonrutiner.

Det finns en stor trygghet i att komma hem från arbetet, laga middag och sitta runt köksbordet och prata med familjen om dagen som varit.

Det kallas rutiner.
För vissa människor är rutiner lika med döden. De söker sig hellre utanför ramarna och tar tacksamt emot varje nytt äventyr. De får sina kickar av spänning och kan inte leva på nyhetens behag längre än några dagar i taget.

Själv är jag nog mer lagd åt rutinhållet. Som jag sagt så många gånger tidigare:
Variation är överskattat!

Hu vad svettig jag är.

I morses var det verkligen tävling på cykelvägen. Jag fick fart på högsta växeln och susade om elva skolungdomar, en dam och två herrar. Flera gånger fick jag plinga med cykelklockan för att de skulle flytta sig ur vägen när jag kom farande.

Tackom och lovom att jag har en deo i väskan.

Jag blev förresten ganska våt när jag cyklade hem i går också.
Precis när jag skulle kliva ut genom dörren började det nämligen vrålregna. Jag krängde på mig alla regnställsdelar och mumifierade in mig rejält.
När jag kom ut ur huset höll det upp. Rädd för regn behöll jag dock munderingen på med den självklara följden att jag blev genomsvettig i regnstället.

Torsdag morgon klockan nio drog vi iväg. Lördag eftermiddag vid halv fyra var vi tillbaka.

De 53 timmarna däremellan har jag haft så roligt att jag inte kan påminna mig att jag någonsin haft så roligt så länge tidigare.

Jag har varit på kick-off med jobbet på Skåvsjöholms konferensanläggning utanför Stockholm. Vi har genomfört lagtävlingar, festat, haft en dryg halvdags föreläsning med Tomas Gross, spelat brännboll, simmat i havet, ätit god mat, festat litet till, sjungit spontan allsång, dansat och ätit ännnu mer god mat.

När jag satt i bussen på väg hem var jag såå trött men alldeles lycklig i hela kroppen efter att allt roligt. En av kollegorna formulerade mina känslor såhär:
-Nu har jag skrattat så mycket att jag förlängt livet med flera år!

Jag trodde att vardagen började med jobbet den 1:a augusti, men det var fel.
Vardagen börjar den här veckan, när kvällsaktiviteterna för barn och vuxna drar igång.

Måndag – Tillväxtgruppsstart kl 18.00 hos oss.
Tisdag – Radio PiL-möte för mig i kyrkan kl 19.30 (tror jag, jag har inte kollat tiden än).
Onsdag – Jijitsu för lilla Svalan 17.30-18.30.
Onsdag – Övning med kvartett för mig kl 18.00.
Onsdag – Royal för Guldgossen kl 18.00-20.00.
Torsdag – Förundersökningsledaren är borta med jobbet hela dagen och åter på fredag eftermiddag/kväll.
Torsdag – Royal för lilla Svalan kl 18.00-19.30.
Fredag – Lilla Svalan är på kalas på kvällen.

Onsdagen kan bli lite tuff men med två föräldrar och två bilar så klarar vi det själva. Och med hjälp av andra föräldrar och lite samåkning så ska det nog gå fint!

Jag undrar hur de familjer får ihop det där barnen sportar för fullt. Fotbollsbarn till exempel, som tränar flera gånger i veckan och dessutom spelar matcher. Det gäller att ha koll på logistiken.

Vad ska jag göra nu då?

Jag har vaknat (tre minuter för tidigt på grund av överfylld blåsa), haft min sedvanliga toasittning med dagboksskrivande, försökt dämpa mitt hår som krullat ut över alla brädder efter att jag la mig nyduschad i går kväll, klätt mig i sköna reskläder som också bör funka att utomhusaktiviteta i när vi kommer fram till Stockholm, ätit frukost (en macka och en kopp te), packat det sista lilla, fyllt en vattenflaska att ha med i bussen, suttit en stund på toa igen och bläddrat i nya IKEA-katalogen, putsat mina ständiga följeslagare – de svarta tennisskorna som är mest kompis med mina livsviktiga ilägg och slängt soppåsen.

Och ändå har jag fem minuter tillgodo innan jag behöver väcka barnen.

I morgon åker jag till Stockholm. Bara jag, inte resten av familjen.
Fast det blir inte bara jag. Jag får med mig mina kollegor också. Kick-off står på schemat.
Vi ska teama, spaa, föreläsas och äta en massa god mat förstås.

I kväll ska jag packa. Chefen rekommenderar kläder för utomhusaktiviteter, badkläder och snyggkläder. Det där sista tycker jag känns lite jobbigt. Jag har ingenting att vara snygg i. Och det beror inte så mycket på kläderna…

För övrigt gillar jag verkligen inte att packa. Jag blir i det närmaste illamående och olycklig av att plocka runt i mina kläder och försöka få med mig så lite som möjligt utan att glömma något viktigt.

Cykelsadel + hemorrojd = ont

Tre dagars cykelsadel + hemorrojd = rejäl SMÄRTA

Undrars om det inte blev säsongsbästa igen.

16:49 till jobbet. Och ändå var inte pulsen uppe i mer än 139 slag/minut. Men svettig – ja, det blev jag förstås!

Lilla Svalan hade en riktigt bra födelsedag i fredags.
Guldgossen och jag väckte henne med sång och frukost på sängen och en liten stapel med paket. Hon fick sina filmer av Guldgossen och en bok av mig samt en pysselsats med ”gör-det-själv-tatueringar”.

När jag kom hem från jobbet var även Förundersökningsledaren hemma och vi kunde överräcka den viktigaste paketen. Den innehöll en digitalkamera. En vattensäker, stötsäker alldeles egen digitalkamera.

Lilla Svalan blev så överraskad och lycklig att hon grät.

Middagen intogs efter lilla Svalans val på en av stadens femtioelva pizzerior. Lilla Svalan delade en vesuvio med mig.
Sedan fortsatte vi fram på stan och lyssnade på Kadawatha och September. Lilla Svalan använde kameran flitigt.

När vi kom hem igen var klockan mycket men är det födelsedag så är det. Vi struntade i klockan och serverade oss själva glass till ett avsnitt av Life.

Helgen har fortsatt med födelsedagskalas på lördagen (13 tjejer och Guldgossen) och mer födelsedagskalas (farmor och farfar kom på kvällen) och på söndagen gick vi till Sjölunda för lunch i det fria innan Jecko och Nasim al Fakir uppträdde i Stadsträdgården.

Nu är det redan måndag igen. Tänk vad tiden går fort när man har roligt!

I dag har Henrietta namnsdag.

Plötsligt blir jag påmind om Henrietta. Den där överklassmänniskan som inte kan låta bli att se ned på varelser som jag själv.
Hon har inte gett ett ljud ifrån sig på flera år.

Kanske ska jag flytta över hennes blogg in i min egen. Kan det sparka liv i den uppblåsta donnan?

Ibland blir jag så sugen på att skriva. Bara låta orden flöda och inte bry mig särskilt mycket om varken innehåll eller uttryck. Det är väl därför jag håller liv i bloggen. Det är en utmärkt tummelplats för en wannabe med lågt självförtroende och verklig eller inbillad tidsbrist.

Om jag vore arbetslös skulle jag förmodligen göra ett allvarligt menat försök att få till en bloggbok. Egentligen tycker jag inte att en bloggbok är en riktig bok. Den består ju av en massa, icke sammanhängande texter. I bästa fall blir det en samling essäer, betraktelser eller kåserier. I sämsta fall får läsaren bläddra bland dagboksanteckningar utan mening för någon annan än ”författaren”. Och skulle jag skriva en blok skulle det förmodligen bli det sistnämda.

Trots mina aversioner mot bloggböcker (jag har inte läst en enda, så jag kanske skulle kalla det för förutfattade meningar i stället) skulle jag ändå knåpa ihop en blok, om jag hade tid.
Det känns som en blok vore ett enkelt första steg. Texterna finns ju redan. Det är ”bara” att sålla bort de värsta bottennappen och försöka sig på en någorlunda lättläst sidindelning.
Och när boken är klar och tryckt hos vulkan.se inbillar jag mig att jag skulle bli så inspirerad att jag fortsatte av rena farten. Kanske inte med några spännande deckare eller rafflande kriminalromaner men med en barnbok.

Nu föreligger ingen risk att jag blir arbetslös. Tack och lov!
Omvärlden (min man och mina barn) är nog också tacksamma för det.
Eventuella bloggläsare kanske också är tacksamma. En hel bok Zätabladder lär bli i mastigaste laget. Och jag skulle förmodligen tvinga er att köpa den!

I morses hände det igen. Jag glömde bort vägen till jobbet.

Nu ska man inte tro att jag blivit gammal och senil. Däremot ska man tro att några vägarbetare blockiderat vägen vid järnvägsövergången så att jag hela veckan behövt ta en annan väg för att komma fram.

I morses for jag ändå min helt vanliga sträcka och blev för andra gången den här veckan upprört förvånad över avspärrningen som tvingade mig till en lång och onödig omväg. Hade jag tänkt till lite i förväg hade jag sparat både adrenalin, tid och bensin.

Förresten, September i all ära, men jag vet att det kommer folk ända från USA för att lyssna på bandet Kadawatha i kväll. Som jag ser det är September bara eftersångare åt Kadawatha. De är kvällens lysande stjärna. Det är de som har turnerat en hel sommar i USA och spelat på de stora scenerna!

I kväll ska vi fira lilla Svalan genom att lyssna på September i Stadsträdgården.

Jag är lite sur för att hon snott mitt artistnamn.

När jag var i de yngre tonåren och stod i hölasset och skyfflade hö så svetten lackade brukade jag låtsas att jag var en världsberömd artist. Hölasset var min scen och nedanför på marken stod ett enormt folkhav där alla dyrkade mig och min sångröst.

Och då hette jag September. Det var mer än 25 år sedan så visst var jag väl först?!

Det var ganska tråkigt att hysta hö så jag sjöng för att fördriva tiden. Det hände mer än en gång att pappa var tvungen att banka med tjugan i balbanan för att jag inte hörde när han ropade och bad mig dämpa takten på hystandet.

Guldgossen funderade ett tag på vad han ville ge lilla Svalan i födelsedagspresent. Till slut kom han fram till att lilla Svalan, som tycker så mycket om att se på TV, kanske skulle uppskatta en ny film.

I tisdags var jag inne på ”Hemmakväll” och skrev upp namn och pris på alla deras köpfilmer. (Nej, inte alla. Bara de som riktar sig till barn…) Guldgossen gick igenom listan på kvällen och i onsdags var jag tillbaka och köpte de två (!) filmer han valt ut.

I går kväll var det dags att slå in paketet. Jag erbjöd Guldgossen att jag skulle stå för inslagningen men naturligtvis ville han göra det själv.
Han valde ut ett glansigt papper med änglar ”för jag vet att lilla Svalan gillar änglar”. Jag talade inte om att det egentligen är ett julklappspapper. Varför ska man facka in presentpapper?
Sedan tittade han igenom de tio rullar snören jag har samlat på mig och valde omsorgsfullt ut ett sköngrönt snöre ”för grönt är lilla Svalans favoritfärg”.

Jag tror jag uppskattade Guldgossens omsorger mer än lilla Svalan när hon öppnade sitt paket i morses.

I dag fyller lilla Svalan år! Det var nio år sedan hon plötsligt bestämde sig för att det skyddade livet i livmodern skulle bytas ut mot ett betydligt mer innehållsrikt och spännande liv tillsammans med oss andra.

Och tillsammans är just vad hon varit, och är. Socialare unge får man leta efter. Hon mår fysiskt dåligt om hon inte får leka med sina kompisar, nya och gamla. Hon blir snabbt vän med alla oavsett ålder och med henne vid bordet behöver man aldrig vara rädd för några pinsamma tystnader.

Senast i går kom det fram en kvinna jag vagt känner igen från skolan och berättade att hennes dotter pratat så mycket om lilla Svalan och att de lekt en massa på fritids nu efter sommaren. De var ganska nyinflyttade och mamman var glad att hennes dotter så snabbt hittat en vän.

Ibland pratar hon så klart för mycket. Det tycker i alla fall vi vuxna som emellanåt själva vill komma till tals. Jag hör väl inte till de mest talträngda och känner mig obekväm när jag inte ens får en syl i vädret.
Lilla Svalan har heller inget emot att byta samtalsämne, ibland så smidigt att man inte ens märker hur diskussionen glider över från till exempel motorbyte på båten till vilken attraktion som är roligast på Skara Sommarland.

I dag är det dock lilla Svalans dag. I dag ska hon få prata så mycket hon vill. (Skönt att jag har åtta timmar på jobbet med betalt för att låta munlädret jobba!)

I morgon fyller lilla Svalan nio år. På lördag arrangerar hon kalas.
Det blir ett vanligt hederligt korv-och-bröd-och-sen-tårta-kalas. Hennes mor hade inte ork för mer. Jag har till och med lagt ner planerna på en skattjakt i kvarteret eftersom väderprognosen inte ser så utomhusvänlig ut för femton finklädda flickor.

I eftermiddag är det simskoleavslutning och efter det ska vi fara och handla, bara lilla Svalan och jag. Högoktanig chokladpudding, marängtårtebottnar och så godis såklart!

När en av de inbjudna ringde i går för att höra vad lilla Svalan önskar sig svarade hon frankt med sin önskelista:
-En kamera, ett par inlines, en mobiltelefon och så en lekstuga.
-Men lilla Svalan, du måste säga nånting billigare, teaterviskade jag i bakgrunden.
-Jaaaa, och så pengar!

Lika bra att brascha på med bilder medan det funkar och jag har datorn för mig själv.
Förundersökningsledaren stryker (mig medhårs med att stryka tvätt) och barnen tittar på Simsons.

Visby välkomnar oss med en skog av segelbåtsmaster i solnedgången. Vi nöjer oss med att kasta ett öga på den gamla hansastaden medan färjan lägger till. Sedan kör vi mot Ljugarn.

Innan solen går ner har vi fått upp tältet och fram stolarna för att rasta benen efter den långa färden. Varför gör man så egentligen? Åker en massa mil i bil och så fort man gått ur bilen slår man sig tacksamt ner i första bästa stol. Som om man inte suttit tillräckligt!

Tältet blev vårt mobila hem under den tio dagar långa resan. Det är ett riktigt bra tält. Det finns två sovrum och ett allrum, plus stor uteplats som synes!

Guldgossen läser en stund i hans och lilla Svalans sovrum. Med liggunderlag och bra sovsäckar är det ingen risk att man fryser på natten.
För säkerhets skull har jag kompletterat packningen med mössor och tjocka sockar, men det var det ingen av barnen som använde.

Förundersökningsledaren är en hejare på att packa. Och tur är väl det, annars skulle vi inte fått med hälften av alla saker som trängdes i bagaget på Volvon när vi drog till Gotland tidigare i somras.
Som en följd av det minutiösa packandet kunde vi inte stanna på en enda loppis, trots att det vimlade av dem på hela ön.

Här kommer färjan som tog oss med på årets semestertripp – min drömsemester!

Från färjan såg vi några andra flytetyg i hamnen. Förundersökningsledaren var mest intresserad av katamaranen medan barnen……höll ögonen på den här “räserbåten”.

Lilla Svalan på väg att lämna Sverige.
-Gotland hör också till Sverige, försökte vi förklara.
-Jag vet, men det är inte det riktiga Sverige, envisades hon.

Guldgossen med vind i håret.

I dag har jag skördat mina första potatisar. De ser små men mjälla ut. Kanske kokar jag dem och njuter med gräslök och gräddfil efter jobbet i morgon.

När jag cyklade hem från jobbet i solsken (och en allt för tjock tröja) blev jag akut sugen på lite trädgårdsjobb. Trädgårdshandskar, knäläge och något att rensa.

När vi ätit middag och röjt i köket gick jag ut i trädgården för att sätta igång. Solen hade hunnit dippa bakom tallarna och myggen var inte sen att följa min minsta rörelse. (Särskilt ansättliga var de när jag inte rörde mig alls.)
Plötsligt gick det där trädgårdsjobbarsuget över.

Jag nöjde mig med att plocka ett drygt halvkilo blåbär från min blåbärsbuske, och vattna lite på de växter som såg ledsnast ut.

Nu har jag krupit in i stugvärmen igen och lovar mig själv att till helgen… då!

Det är verkligen varannandagsväder! Från gårdagens spöregn till dagens sol känns steget långt, och ändå tog det bara en natt!

Upp på cykeln och iväg till jobbet, en aning förstärkt av en rosenrotstablett. När vi kommit en bit på vägen upptäckte lilla Svalan att hon glömt sina cykelnycklar, så det var bara att vända om och cykla hem och hämta.
Trots den lilla extraturen tog det mig bara 19:36 att komma till jobbet. Jag erkänner att jag är svettig som en gris. Den arla morgonduschen känns nästan bortkastad.

Jag hatar verkligen att stressa på mornarna. Jag är inte redo för stress förrän klockan kvart över ett.

Nu går vi in i regnperioden!
I alla fall i dag. Det ill-spö-jätte-vräker ner. Medierna hoppar jämfota av glädje i vattenpölarna över att ha något att skriva om som är på lite närmare håll än Somalia och Utöya och jag tar regnjackan till jobbet.

Efter den fina soldagen i lördags kan jag välkomna regnet och till och med tycka att det är lite mysigt. Som gjort för en inomhusdag med brödbak, eld i kaminen och en kopp te till boken som jag inte riktigt kommit in i än.

Nu blir det naturligtvis inte sådär mysigt som jag lyriskt försöker måla upp tillvaron. Jag sitter på jobbet och våthundsskakar en aning med min tjockaste vinterhalsduk runt nacken. När jag kommer hem väntar inköpslistan otåligt på att få följa med till Willys och en tvätt vill hängas upp på tork. När allt det där är klart och köttfärssåsen lagad och uppäten är det inte så mycket tid kvar till bröd, eld och böcker.

Jag får bära myset inombords i stället. Med lite fantasi ska det väl gå!

“Det är svårt att behålla lugnet när man är sysslolös.”
Latinskt ordspråk

Vi packade raskt efter jobbet i fredags. Några klädpaltor till ombyte, pyjamas och i sista stund kom jag ihåg tandborstarna. Så satte vi oss i bilen och for den korta sträckan ut till båten. Amadeus låg snällt förtöjd vid bryggan och väntade på att bli bebodd.

Vi styrde kosan mot Krösaholmarna. På den ön vågar ingen som inte är med i Krösaklubben lägga intill, men vi hittade fina släta klippor på Långön mitt emot. Vindriktningen var inte den bästa men på kvällen mojnade det och vi fick en härligt lugn afton tillsammans med grillade hamburgare, pringles och en massa mygg.

När solnedgångsshowen var slut, maten uppäten och myggplågan blev för svår flyttade vi in under kapellet och spelade Uno tills klockan var halv tolv. Eftersom vi inte lyckats ragga upp något båtsällskap var det bara vår familj och vi upplevde förvånat och tacksamma hur roligt vi kan ha tillsammans. Skratten rullade över den blanka vattenytan och jag hoppades att de skulle fortplanta sig ända bort till Krösaklubben.

När vi slutligen kröp till kojs upptäckte jag att jag glömt packa ner nattmössorna. När jag vaknade på natten och frös drog jag istället in kudden ordentligt i sovsäcken och knöt igen om huvudet. Så kunde jag sova varmt och gott ända till kvart över sex då jag behövde gå på toa.

Nackdelen med att sova tätt tillsammans med sin familj i en båt, är att man väcker omgivningen om man får för sig att spankulera omkring eller väsnas genom att lämna båten. Jag knep i stället, i dryga (och jag kan lova att de var dryga) två timmar, tills övriga familjen börjat vakna till.

Efter frukost och morgonritualer (tandborstning och morgondopp (inget dopp för mig, jag gillar att behålla nattvärmen så länge det går)) tog Förundersökningsledaren med sig barnen i gummijollen för lite fiskafänge.
Jag satt kvar i båten och ämnade läsa i min nyöppnade “Hedersskuld” av Tom Clancy. I stället för läsning blev det dock skrivning. Jag förde över 2009 års händelser och födelsedagar i 2011 års almanacka. Lite sent påtänkt kan man tycka eftersom mer än halva året har gått, men bättre sent än aldrig tycker jag. Nu har jag bara 2010 års dagar att gå igenom kvar.

Morgonstiltjen övergick till några krusningar på den lugna vattenytan. Efter en stund blev det små guppiga vågor och till slut blåste det så pass mycket att det inte var roligt att ligga kvar längre.
Efter lunchen beslöt vi att bryta upp och ge oss tillbaka in i vår egen del av skärgården. Förundersökningsledaren hade kontaktat några av våra båtvänner och visste att det väntades sällskap i närheten av Billingsön.
Barnen drog sig ut med gummijollen och jag kastade loss från Långön medan Förundersökningsledaren drog in ankaret. Jag var inställd på lite spänning eftersom vågorna och vinden drev oss mot grunden vid land men Förundersökningsledaren var stark och snabb med ankaret så det som kunde blivit en lite för spännande situation blev i stället en uppvisning i precis hur man ska bete sig vid vind. Huvudnyckeln låg naturligtvis i att Förundersökningsledaren ankrat upp tillräckligt långt från land redan när vi kom på fredagen.

Efter en stunds färd i farleden vek vi av och angjorde ny landstigningsplats bland våra vänner. Där var det bättre lä för nordösten och vi fick uppleva hur varm och go solen verkligen var. Så varm och skön att det blev bad efter middagen. Till och med jag kastade mig i det 18-gradiga vattnet.

När jag letade efter min bikiniöverdel fick jag dock göra det förgäves. Förundersökningsledaren hade packat badväskan och tydligen tyckt att frun hans skulle bada topless. Med halva församlingen som åsyna vittnen var jag dock inte särdeles sugen på det (och inte Förundersökningsledaren heller) så jag använde helt sonika BH´n som bikini och tog en liten badsession. Det var kallt men skönt.

Jag simmade några meter från båten och strandade vid fötterna av en grillande familj. Där satt jag i vattnet i trevligt samspråk med två andra kvinnor, ända tills…

…En fiskmun läppjade några provande tag på min ankel. Det är svårt att inte skrika och sprattla när man blir påsmakad av en fisk. Visserligen finns det människor som betalar dyra pengar för att få uppleva det jag nu fick gratis men det hjälpte liksom inte. Jag kan ganska snabbt upp ur vattnet och beslöt mig för att soltorka min våta BH.

När kvällen smög sig på packade vi ihop våra pinaler, vinkade hejdå till de vänner som fortfarande var kvar på klipporna och gled mot hemmahamn med den nedgående solen i aktern.

När jag nu sitter och tittar ut på de ståtliga tallarna som omger vårt bostadsområde ser jag himlen som en gråblek fond och ett finfördelat duggregn fladdrar i förgrunden. Jag är inte ett dugg ledsen att vi inte följde våra vänners uppmaning om att stanna kvar över natten utan i stället höll oss till vår uppgjorda plan och for hem.

Just nu är min viktigaste roll som mamma till lilla Svalan att vara den person hon övar konfliktlösning på.
Ibland känns det lite ansträngande. Speciellt de gånger hon är fullkomligt oresonlig och oemottaglig för verbala logiska resonemang.
Vilket inträffar om inte varje dag så i alla fall flera gånger i veckan.

Till exempel i går kväll när vi billedes var på hemväg från en skön kväll hos goda vänner.
Jag tror det började med att lilla Svalan ville åka med Förundersökningsledaren hem i stället för med mig. Förundersökningsledaren tog svängen förbi affären för lite sen helghandling och både lilla Svalan och Guldgossen tyckte att de borde följa med och ”hjälpa till”. Att ”hjälpa till” är ett relativt relativt begrepp, och särskilt när klockan är läggdags.

Lilla Svalans missnöje späddes på av att Guldgossen occuperade framsätet medan hon själv blev akterseglad och satt där bak. Att det var Guldgossens tur att sitta fram spelade ingen som helst roll. Hennes logik fungerar som sagt inte på samma sätt som min.

Hur bråket eskalerade och till sist exploderade kommer jag inte riktigt ihåg men det slutade i alla fall med att lilla Svalan upprört konstaterade:
-Jag är inte ditt barn!
Det är en fras hon använt sig av tidigare så jag blev inte så överraskad. I ett försök att gjuta olja på vågorna föreslog jag lite läggdagsmys med delad säng och högläsning ut Narnia. Det gick inte hem.
-Jag vill inte prata med dig! blev svaret.

Som den pedagogiska mor jag är lämnade jag flickebarnet i fred med sina upproriska känslor och gick ut i trädgården för att terapiplocka lite blåbär.
När jag kom tillbaka in igen låg det en lapp på köksbordet.
”Du är vist min mamma och du får järna läsa Narnia för mej!”

Ännu en dust avklarad. Ännu ett steg närmare vuxenlivet. Ännu ett tillfälle att slipa av alla ojämna kanter.
Det kan kännas tufft att vara slipsten ibland, det är ju inte ett arbete jag sökt utan något som kom på köpet. Men jag talar om för mig själv att jag ska vara stolt som får vara med att slipa bort det svarta kolet. Innanför väntar en diamant och lilla Svalan har redan visat mig dess strålglans så många gånger att jag aldrig kommer tvivla på dess lyskraft.

“Stark som en oxe” – så säger talesättet.

En oxe är en kastrerad gammal tjur. Är han yngre än fyra år kallas han stut. “Stark som en stut” eller “stark som en tjur” har jag dock aldrig hört någon säga.

Är då oxen starkare än stuten eller tjuren?

Nej, jag tror inte det. Styrkan i talesättet är inte bara fysisk. Som kastrerad och ålderstigen kan oxens krafter tyglas och kanaliseras till något användbart. I oxens fall handlar det om draghjälp. Under 1880-talet fanns det 290.000 oxar i Sverige. (Sedan mekaniserades jordbruket, traktorerna började dyka upp på fälten och vid tiden för andra världskriget var det så få oxar kvar att det inte var lönt att föra någon statistik över dem längre.)

När jag cyklade till jobbet häromdagen roade sig min hjärna med att jämföra män med tjurar. “Stark som en oxe” är ju ett uttryck som inte används för att beteckna djur, utan människor.

Och plötsligt blir parallellen ganska klar. En yngre man, som ännu inte behövt axla det ansvar det innebär att bli far, kan vara lika fysiskt stark som en äldre. Men han lever ett tjurlikt liv. Han struttar runt i sin del av världen (hagen) och visar upp sig för varenda kvinna (ko/kviga). Han har kort stubin och använder sin styrka till att mäta sig med andra karlar (tjurar) och göra ogenomtänkta handlingar (tjurrusningar).
En äldre man (oxe) däremot, kan kontrollera sin styrka. Han kanaliserar på rätt sätt, han tänker och handlar rätt i rätt tid.
Även en yngre man som fått barn (stut) brukar ha lugnat ner sig betydligt. Ansvaret för den egna avkomman fungerar som både väckarklocka och bromskloss. Själ och kropp har fått en ny lyspunkt att fokusera sina tillgångar på.

Jag är medveten om att jämförelserna haltar en aning. Att få barn är inte riktigt samma sak som att bli kastrerad (snarare tvärtom) men i min cyklande hjärna är ändå effekten den samma. Och vem kan egentligen jämföra djurvärld och människovärld på ett trovärdilg sätt?