Zäta

Hej!

Nu är det tre år sedan jag skrev någonting i den här bloggen och jag tror inte att jag kommer återuppta bloggandet igen men jag blev nyfiken och ville kika in för att se hur användargränssnittet ändrat sig.

Det har ändrat sig.
Skulle jag börja blogga igen så måste jag sätta mig in i hur allt fungerar med bilder och text och länkar osv. Jag har svårt att se mig själv lägga ner tid på det.

En liten uppdatering kan dock vara på sin plats, nu när jag ändå tagit mig in bakom inloggningsuppgifterna och hittat tangenterna.

Jag är äldre. Det kommer nog inte som en överraskning för någon annan än mig själv. Jag har ju sett de grå ståna öka i antal, jovars, men jag känner mig ju inte så mycket äldre. Eller, det kanske jag gör egentligen. Inte till sinnet, men i kroppen. Och det är som det ska.

Barnen är också äldre. Det är mindre förvånande, men mer skrämmande.
Guldgossen har rakat av alla guldlockar och fyller 21 år i år. Han har bil, jobb på bemanningsföretag och är en underbart ansvarskännande ledare i både Royal Rangers (pingströrelsens scouter) och ungdomsarbetet i kyrkan.
Lilla Svalan ska bli 18 år i sommar och går andra året på gymnasiet. Hon är fortfarande lika livlig och social som hon alltid varit men vi föräldrar har sluppit den där jobbigheten i tonårsperioden som jag trodde skulle komma med tanke på vilken liten tonåring hon varit till humör och uttryck ända sedan hon fyllde ett år.

Förundersökningsledaren är den ende i familjen som inte åldrats. Mycket skumt!
Han håller sig fräsch med skridskoåkning, promenader och båtliv. Den här säsongen har det dock inte blivit en enda skridskotur. Den globala uppvärmningen har omöjliggjort några isfärder i vår del av landet. Man skulle kunna tro att jag, som hypotetisk orolig hustru, skulle glädjas i hemlighet över alla inställda tre-centimeter-tunn-is-dagar, men jag har aldrig oroat mig. Han vet vad han gör, min man.

Livet rullar vidare för oss alla.

Utom för min pappa. Han dog i höstas. Om detta behöver jag skriva mycket. Men det gör jag nog i min egen dagbok. Den som inga ögon ska läsa förrän den dag jag träffar pappa igen.

Nu får det vara färdigskrivet. En IKEA-kasse med ren tvätt väntar på att jag ska förbarma mig. Hur hann jag blogga, då när jag bloggade? Det är nästan lika konstigt som att Förundersökningsledaren inte blir äldre.

Adjöken, som pappa skulle sagt.

Jul- och Nyårshelgen har varit riktigt bra i år. Vi har hunnit umgås med familj och vänner, vilat, promenerat, firat och slappat. Precis som det ska vara!

På julafton var vi hembjudna till Förundersökningsledarens föräldrar där vi träffade alla syskon med respektive och barn. 18 personer är vi in alles och det är så festligt när Svärmor dukat långbord där alla får plats.
Efter julbord, Kalle och fika kom tomten, som till de mindre barnens förtjusning inte alls var deras farfar/morfar, trots att han tagit en sväng till garagaget “för att kolla en grej”.
I säcken fanns bland annat en söt ängel, bläckpennor i olika färger – som går att sudda!, handkräm och en stektermometer till mig.

Nyårsafton firades på lite olika håll. Lilla Svalan var på Unite – en ungdomskonferens i Jönköping. Guldgossen firade med kompisar från kyrkan. Förundersökningsledaren och jag var hembjudna till goda vänner på knytkalas. Vi hade med oss sallad och efterrätt, en annan familj stod för dricka och förrätt och värdparet bjöd på fantastiskt god oxfilé, fläskfilé och kycklingfilé med potatisbakelser till.
Hela familjen hade en lyckad kväll, var och en på sitt håll. Jag är glad att jag i alla fall fick chans att pussa på min make lite grann vid tolvslaget, även om övriga familjen inte fanns inom famntags räckhåll.

I morgon far hela Zätafamiljen plus min mamma till Falunsystern och hälsar på några dagar. Sedan får det faktiskt vara färdigfirat och livet återgår till de vanliga rutinerna med skola och jobb. Jag har visserligen jobbat tre dagar denna vecka. Men det blev mest ett plus i kanten eftersom jag hunnit så pass långt med tentorna vi fått att arbeta med över jul och nyår.

Just nu jobbar jag på flera fronter.

På jobbet rullar livet på som vanligt. Jag ringer.

Hemma ligger tentan om begravningslagen och väntar på att jag ska fortsätta klura ut kreativa lösningar på knepiga problem inför inlämningen på söndag.

Och i ett block ligger också några påbörjade teckningar och lockar mig att ta fram pennorna.

Det finns annat jobb som lockar mindre på hemmafronten. Det finns både ren och smutsig tvätt att ta hand om. Diskbänken är belamrad. Överblommade hyacinter sticker mig i ögonen med sin bruna färg. Dammet ligger i ett fint lager på pianot. I tvättstugan vilar en mystisk doft jag skulle vilja hitta källan till. Ute vid husknuten ligger ett omkullblåst miniväxthus i plast och fruktar för sitt liv i kylan.

På söndag övar vi igen en sväng med Zätas Band. Vi har redan tre förfrågningar om spelningar till våren. Det är kul!

Jag har förmodligen sagt det förut, och jag kommer högst troligt säga det igen…

Syrenhortensian är en av de växter jag är riktigt glad över. Den kräver lite skötsel och levererar så underbar blomning. Och så varierar den sin färgsättning ju närmare höststormarna vi kommer.

Blommorna börjar sitt liv i milt limegröna toner.

Sedan övergår den i fluffigt gräddvitt.

Efter någon vecka kan man skymta en första antydan till rosa i mitten av de små blommorna.

De rosa pigmenten smittar av sig ut på större och större del av kronbladen.

Sedan blir hela blomsterklasen härligt pastellig.

Innan det rosa förvandlas till höstbrunt har hela klasarna en gammelrosa, nästa papperslik karaktär.

Praktikveckorna hos Lindblads Begravningsbyrå i Götene/Lidköping har varit minst sagt fantastiska. Jag har lärt mig massor, upplevt mängder med nya saker, varit med om otroligt omväxlande uppdrag och träffat många härliga människor.

Nu är jag tillbaka i rollen som elev igen, kombinerat med jobbet på Marknadsrespons. Jag måste tillstå att jag trivs jättebra både på skolan och jobbet men längtar ändå tillbaka till arbetet på Begravningsbyrån.

Det gav!

Ytterligare en anledning till att jag inte skriver här så ofta (förutom att jag bloggar på Tre nyanser av Grönt), är att jag börjat läsa.
Alltså inte vanlig skönlitteratur som deckare och kriminalhistorier och så. Det har jag ju hållit på med länge. Förresten så läser jag just nu “Berättelsen om Pi” med stor förtjusning.

Nej, jag har börjat läsa = studera.
Tre dagar i veckan pendlar jag till Göteborg för att plugga tillsammans med 27 andra härliga människor. Två dagar i veckan har vi hemstudier. Då har jag hitintills passat på att jobba. Det är lite stressigt att kombinera heltidsstudier med att jobba nästan 40 %, när jag dessutom har ungefär 13 ½ timmas restid per vecka, så jag kan ju ärligt säga att det där med att blogga inte är den enda bortprioriteringen jag gör.
Städa, tvätta, ta hand om trädgården och laga mat är sådant som går bort. Och även se på TV, rita, umgås med vänner och annat som gör livet värt att leva.

Som kompensation för allt som går bort, är det fantastiskt mycket som tillkommit.
Klassen är blandad och härlig, lärarna intressanta och kunniga och studiebesöken vi gjort fascinerande.

Och nu ska jag ut på fyra veckors praktik hos en av begravningsbyråerna i stan. Jag ser verkligen fram emot detta!

Det bloggas dåligt nuförtiden kan tyckas.
Men nejdå. Det är bara inbillelse (Skälvumskt uttryck för inbillning).

Även om jag inte bloggar så flitigt här i min egen blogg, så pågår desto mer aktivitet på systrabloggen Tre nyanser av Grönt.
Där bloggar jag och mina två systrar om odling, trädgård, natur och allt annat som vi förknippar med det gröna livet. Kika gärna in och ta del av våra upplevelser och erfarenheter, betraktelser och upptäckter.

…med att ställa sig i duschen på morgonen, komma iväg för
sent till jobbet, cykla sig svettig över hela kroppen, äntligen komma fram,
parkera cykeln och rafsa åt sig grejerna från cykelkorgen, tappa en vante rakt
i en rykande färsk måsskit, ila in på jobbet…

…och upptäcka att jag har fem minuter till godo!

Jag är ganska förtjust
i min trädgård.
Jag njuter av blommor och bär och slutar aldrig fascineras av
hur ett litet frö som jag lägger i jorden kan bli till en stor planta som jag
kan skörda av i slutet av sommaren.
Jag gillar att odla och lära mig nytt och experimenterar gärna.

I våras sådde jag en påse blåklintsfrön i en pallkrage. Det blev massor av
lysande blå blommor och i veckan har jag försökt mig på att göra blåklintssaft.
Jag hade inget recept att gå efter så jag gissade lite utifrån annan slags
blomsaft jag läst om på nätet.
I kväll har jag smakat på resultatet.

Det blev inte
bra.
Saften smakar nästan bara socker, med en liten bismak av någonting
(blåklint förmodligen), som inte är helt angenäm.

Sådär är det med livet också tänker jag.
När vi inte har något recept att följa
utan experimenterar och kör på känsla, så blir det helt enkelt inte så bra som
det skulle kunna bli. Det blir en bismak som slår igenom.
Förmodligen av
egoism, det blir för mycket JAG.

Men finns det något recept att följa när det gäller hur man lever sitt liv?
Ja,
det gör det faktiskt – i Bibeln.

Och precis som jag brukar ringa min mamma när jag försöker sylta och safta på
egen hand men inte vet hur mycket socker jag borde ta, så kan vi få ringa Gud
när vi kör fast i livet.
Vi behöver inte ens slå numret eller vänta på ton.
Han
står alltid stand by.
Han finns där vid din sida.

Och Gud vet exakt hur mycket
socker du behöver för att få till ett liv som både smakar och luktar gott.
Ett
liv du kan bjuda andra på så de också får del av de gåvor du fått.

Plocka inte blåbär med blått nagellack.
Då ser det ut som om det finns mycket mer blåbär än det verkligen finns.

Jag är lite förkyld, eller
mycket. Jag vet inte riktigt vilket.

Jag yrade i natt och fick för mig
att det stod en ståtlig afrikansk kvinna i vacker färggrann dräkt med
tillhörande huvudbonad, vid fotändan på (Ja, PÅ!) vår säng. Jag satte mig
förskräckt upp och undrade vad hon hade för viktigt budskap. När Förundersökningsledaren
vaknade och frågade vad jag höll på med upptäckte jag att det förargligt nog
var taklampan jag riktat min uppmärksamhet mot.

I morse letade jag efter
febertermometern. Den fanns inte någonstans. I alla fall inte på någon av de
mer uppenbara platserna där den brukar ligga (som mitt och lilla Svalans
handfat, översta lådan i badrumsbyrån, medicinväskan, lilla Svalans skrivbord,
lilla Svalans nattygsbord eller lilla Svalans sovrumsgolv…)

Så nu vet jag inte hur förkyld
jag är.
Och det man inte vet, det har man inte ont av. Eller hur!
Alltså sitter jag vid mitt skrivbord med läckande kran och bomullsvadderat
topplock och sensuellt hes stämma och jobbar som vanligt.

Oj, så fort den här semestern gick!
Fyra veckor som bara försvann och redan omgärdas av ett rosatonat romantiskt skimmer av fina-minnen-dimma.

Första veckan ägnade jag åt trädgården. Hurra! Jag planterade ut tomater och paprika och kapkrusbär. Jag grävde oss en ny rabatt och planterade den. Jag fixade lite inomhus också och förberedde för födelsedagskalas.

Söndagen den 10:de juni tog mina systrar med mig ut på trädgårdsrunda i trakten under Öppna Trädgårdar och vi fick en jättefin dag.

Sedan följde två veckor då vi var ute på sjön så fort vädret tillät. Målet var att ta oss till Tösse skärgård men vi hamnade i Ekens och på Lurö. Det var inte så illa det heller. Vi fick också chans att umgås med familj och vänner.

Sista semesterveckan hyrde vi en husbil och gav oss av norröver. Vi for till Höga Kusten och man och barn klättrade på Skuleberget. På hemvägen stannade vi en dag i Sala och fick en rundtur nere i Silvergruvan och man och barn fortsatt klättra, men inte i berg utan i höghöjdsbanan bredvid gruvan. Barnen var läskigt säkra på foten och totalt ohöjdrädda och utklassade de andra deltagarna i gruppen. Jag erkänner att jag var tuppastolt när Guldgossen promenerade baklänges på hinder som de andra bara lyckats ta sig över med försiktigt stapplande steg och dottern slängde sig över i bästa Tarzanstil i en lian som egentligen var till att hålla sig i vid balansering på slak lina.

Och nu är sommaren över? Nej, det är bara augusti och förhoppningsvis många varma dagar kvar. Men jag har börjat jobba igen och dagarna rutar in sig i vardagslunk.

När Förundersökningsledaren är på tjänsteresa händer det
emellanåt att allt vad husmorsinstinkter heter rinner av mig, och jag bestämmer
att jag och barnen inte ska äta en välkomponerad, hemlagad, näringsriktig
middag utan i stället ta genvägen via en av stadens snabbmatsrestauranger.
Företrädesvis McDonald´s.

Just nu är Förundersökningsledaren på tjänsteresa i
Stockholm. Han for igår och kommer inte hem förrän på onsdag. Tidigast.

I går slumpade det sig så att Förundersökningsledarens
innevarande bortavaro råkade sammanfalla med min egen brist på
middagsinspiration och initiativförmåga (samt planering och framförhållning)
samt ett EM-erbjudande om standardmenyer för endast trettio riksdaler på
McDonald´s.
Guldgossen och jag for dit medan lilla Svalan ”dukade” middagsbordet där hemma
(läs: flyttade undan några tidningar och annat som på något märkligt sätt alltid
lyckas finna sin plats där vi ska sitta och äta). Jag gav Guldgossen en 50-lapp
att handla för och så ställde vi oss i olika köer för att påskynda processen.

Det är ganska enfaldigt att våga tro på en ”snabb process”
när man handlar mat på McDonald´s i vår lilla stad, särskilt när sommarsäsongen
är i sin linda och alla nya sommarjobbare ska trimmas in. Det var hur mycket
personal som helst, alla sprang runt omkring bakom disken och den stackars
tösen som skötte min kassakö, med skylten ”under utbildning” på bröstet, hade
ingen chans att få stopp på någon tillräckligt länge för att ställa sina befogade
frågor.

När vi äntligen kommit hem med vår mat fick jag växeltjugan
tillbaka av Guldgossen och upptäckte att det var en gammal hederlig ”Selma”.
Problemet är bara att på fredag är det första juli och då blir sedeln en gammal
ohederlig Selma.

Så vad gör man en tisdag lunch när man har lite ledig tid,
solen skiner, och det ligger en snart ogiltig sedel i fickan.
Svaret har ni här:

Det blev midsommar på sjön i år!
Inte riktigt fullt ut (vi gjorde ingen övernattning) men ändå. Både midsommarafton och midsommardagen bjöd på inbjudande solskensväder.

Midsommar firades med vänner på Läckö Slott. Amadeus låg förtöjd i hamnen och vi åt sillunch i båten och grillade på bryggan på kvällen. Förundersökningsledaren åt sillen och skötte grillen. Vi andra, kräsnare varelser, höll oss till köttbullar. Grillmaten åt vi dock gärna.

På midsommaraftonsaftonen drog det in mörka moln från syd men när de nådde slottet delade sig ovädret som för Gandalfs stav och passerade oss på båda sidor utan att fälla så mycket som en droppe regn.

På midsommardagen var vi ute på en ö i skärgården tillsammans med andra vänner (och en vänfamilj som vi firat midsommarafton med också). Det blev bad (för de som gillar att bada (läs: inte för Zäta…) och inte har foten i paket) och mycket jollefärder för barnen. Vi har en liten uppblåsbar pontonjolle som man kan sätta motor på och det är jättebra att barna lär sig båtvett och hur man handskas med fart och vågor och motor och grund.

Vi hade tänkt stanna över till söndagen men blev lite brydda av de olika vädertjänsternas prognoser. Skulle det bli åska, blåst, regn och i så fall – i vilken omfattning? Sjöväderrapporten vid tiotiden gav inte så mycket ledning heller. Den klumpar ihop Vänern till en enda enhet och det är nästan aldrig samma väder över hela sjön så vi fick invänta VHF-vädret vid halv elva. Då hade det redan börjat blixtra och dundra borta i öster och den tillförlitligare väderleksrapporten talade om vindar på 10 sekundermeter rakt in i aktern på våra båtar.

Vi packade ihop oss så fort vi kunde och styrde skutan mot säker hamn. Några få regnstänk fick vi på vägen men det var också allt och vid halv tolv var vi hemma i våra egna sängar.

Här är lite bilder från helgen.

Midsommarafton. Vi är på väg med Amadeus (båten) till Läckö Slott. Det är förmiddag och fortfarande disigt över Vänern. Vi vet inte att det kommer spricka upp och bli den soligaste midsommarafton på länge.
Sagoslottet tornar mitt på horisonten. Det känns nästan overkligt lyxigt att få bo i såhär vackra omgivningar.

En stund på eftermiddagen/kvällen på midsommarafton drog hotfullt mörka moln in över Kållandsö. Jag var säker på att vädret skulle skifta till den åska som utlovats, men jag hade tack och lov fel.

Senare på kvällen var det klart och fint igen och slottets vita puts fångade elegant upp solens sista strålar.

Förundersökningsledaren styr båten tryggt genom den tilltagande skymningen när vi lämnar Läckö Slott och en minnesvärd midsommarafton.

Skymningen bäddar in skärgården i sitt mjuka täcke och suddar ut färgerna med nyanser av rosa och duvblått.

Midsommardagen slutade ju lite abrupt med snabb nerpackning av jolle, stolar och blöta badkläder, men innan vädret ville vräka oss från klipporna hann vi alla fall uppleva en underbar solnedgång.

Det är få förunnat att, liksom lilla Svalan, få fånga solnedgången i sina kupade händer. Den här bilden hoppas jag kommer etsa sig fast i mitt minne för lång tid framöver.

Visst kan jag bli försenad i bland. Tiden räcker inte till, planeringen spricker, oförutsedda händelser inträffar som gör att det är stört omöjligt att komma i tid.

Men det som hände mig i morse, tror jag inte hänt tidigare.

Jag gick upp trekvart tidigare än vanligt, alltså kvart över fem, för att hinna förbereda frukost på sängen åt familjens födelsedagsbarn. När Förundersökningsledaren blivit vederbörligen firad gjorde jag i ordning frukost åt mig själv men ett toalettbesök kom emellan.

Sedan gick tiden på något märkligt sätt så ovanligt snabbt och jag varken hann äta min frukost, skriva dagbok som jag brukar, få med mig mina glasögon till jobbet eller gå min sedvanliga mördarsnigeljaktsrunda i trädgården.

Frukosten hann jag i alla fall få med mig och jag åt en smörgås och drack te från en termos ombord på bussen.

När jag precis blivit klar med frukosten och det bara var några hållplatser kvar tills jag skulle gå av, tittade jag ordentligt på klockan. Jag tyckte busschauffören var osedvanligt omtänksam och väntade med att köra iväg tills alla nypåstigna satt sig, och tog gupp och svängar så försiktigt, att jag var orolig att klockan skulle hunnit bli för mycket så att jag inte skulle hinna i tid till jobbet.

Min farhåga visade sig vara helt obefogad!

I stället för att åka med den vanliga 07:36-bussen hade jag råkat kliva på bussen som går hemifrån 06:36!

Det är något speciellt med midsommarafton och
båtägare.
Den gamla devisen “Allt som flyter ska i sjön!” lever i högsta grad
än i dag.
Även i Zäta-familjen.

Vi hade en lyckad sjösättning i söndags eftermiddag.
Det är alltid ett litet äventyr när det är dags att få ner den stora, tunga
båten från den gamla, skruttiga båtkärran med hjälp av den lilla, lätta bilen.
Var för sig är det egentligen inga konstigheter med varken båt, båtkärra eller
bil. Båten guppar snällt som en gummianka när den väl kommit flott från
båtkärran och bilen är en stabil Volvokombi, men när man hör bilbromsarna
knarra under de där spännande minutrarna medan Förundersökningsledaren står på
båtkärran och lyfter fören för allt vad han är värd samtidigt som jag står med en
tamp om höfterna på bryggan och drar så mycket tygen håller för att få loss
båten från kärran – ja, då verkar båten väga bly och bilen inte ett vitten.

När sjösättningen gått som sämst (med den alldeles för
flacka rampen vid småbåtshamnen inne i stan) har de slutat med att vi fått
koppla loss båtkärran från bilen och sjösätta den tillsammans med båten, men i
år gick det bättre än vanligt. Jag vill gärna tillskriva barnen en del av äran.
Guldgossen höll utkik över backningsproceduren och vinkade när det var en centimeter
kvar mellan vattenytan och avgasröret på bilen, och sedan hjälpte både han och
lilla Svalan till att dra ner båten i vattnet med en tamp som vi satt fast i
fören.

Se där! Så bra det kan gå när alla hjälps åt!

Med båten i sjön är det egentligen bara en liten
detalj som ska till för att vi ska kunna sälla oss till båtburna Lidköpingsbor
som firar midsommar på Vänervattnet.
Det handlar såklart om vädret.

I dag, onsdag, med en och en halv vecka kvar till midsommarafton är Klart, yr.no och SMHI alla ganska överens om vädret
på midsommarafton.
Det ska bli mellan 12 och 24 grader varm.
Klart är pessimister med 12 grader som kallast och SMHI tror att det bara blir 16
grader varmt som lägsta temperatur. Klart är pessimister även i överkant och
vågar bara lova upp till 21 grader medan yr.no tar i med 24 grader.
Det finns inget regn utlovat överhuvudtaget.
yr.no och SMHI utlovar full sol medan pessimisten Klart graderar sig med molnigt
med chans till solglimtar.
Vinden ligger på mellan 2-4 meter per sekund. Här är det återigen Klart som tror
det bli blåsigast medan yr.no utlovar svaga vindar.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen under den
dryga vecka som är kvar till midsommarhelgen.
Kan det bli en sjöhelg eller får
vi agera landkrabbor i år? Det vore i så fall inte första gången. Sanningen å sägandes så kan jag faktiskt bara påminna mig en enda sommar som firats med båt. Då var vi ute på förmiddagen tillsammans med några andra hurtfriska båtmänniskor och hann äta lunch och jordgubbstårta innan regnmolnen motade oss tillbaka in i hamn igen. Förrförra sommaren var det om jag inte missminner mig. Och lilla Svalan fick ej välplacerad måsfekalie på toppen. Inte av tårtan tack och lov, men på huvudknoppen. Tur i oturen att det var den minst badkrukiga i familjen som drabbades. Lilla Svalan har smittats av sina föräldrars sinne för ironi och skrattade mest medan hos lånade lite schampo av ett annat barn och tog ett dopp för att tvätta bort fågellämningen.

*

I dag är det måndag och fem dagar kvar till midsommarafton.
Klart har höjt temperaturen till mellan 16-24 grader men lagt på 13 mm regn. Det kommer ändå bli solchanser och blåsa 4 meter per sekund.

yr.no säger 15-20 grader och 14 mm regn. Ingen sol och upp till 5 sekundmeter.

SMHI har övertagit pessimistrollen med 16-19 grader, 19 mm regn, en liten solglimt på kvällen och mellan 4-7 sekundmeter.

*
Nu är det torsdag och midsommarafton är i morgon. Man skulle kunna förvänta sig att prognoserna hos de olika vädersiarna blivit mer samstämmiga ju närmare i tiden man kommer.
Men så är det verkligen inte.

Klart tror att det ska regna totalt 33 mm i morgon. Det är lite mer regn än vår trädgård behöver på en hel vecka.
Det kommer regna fram till klockan sex på morgonen och sedan kommer det en skur vid lunch, en skur på eftermiddagen och ytterligare en skur på kvällen.
Topptemperaturen kommer vara 22 grader och det ska blåsa 3 m/s.

yr.no har bara regn fram till klockan sex i morgon bitti, och bara 1,4 mm.
Deras topptemperatur är också 22 grader och det ska blåsa 3 m/s.

SMHI tror på regn fram till klockan tre på natten och sedan mer regn och till och med åska från 17 till 20. Totalt ska det regna 9.1 mm men det kommer blåsa en hel del, särskilt på eftermiddagen med 7 meter per sekund.

Så vad ska man tro?
Massor av regn men lite vind? Eller åska och vind? Eller en fin dag med varken bara någon regnskur?
Ska vi våga satsa på en midsommarafton på sjön eller ska vi stanna i land och äta jordgubbarna under tak?

I morgon gör barnen sin sista skoldag. Något direkt skolarbete lär det nog inte bli fråga om men skolavslutning är ju alltid trevligt.
På kvällen ska Lilla Svalan iväg på Schools Out på Arenan och Guldgossen hittar nog på nåt med sina kompisar. Förundersökningsledaren och jag får fira skolavslutningen här hemma på egen hand.

Men när sommarlovet väl börjat så förväntar jag mig att middagen står på bordet varje dag när jag kommer hem, att huset är städat från golvlisterna upp till nocken och att alla garderober är fyllda med rentvättade, strukna kläder.

Uppdatering:
Skolavslutningsfirandet blev inte riktigt som jag trott. Förundersökningsledaren kände sig lite krasslig och trött och Guldgossens kompisar var inte sugna på något hitte-på.
Jag var nog den som var mest firarsugen så jag rekryterade Guldgossen till en äventyrsminigolfmatch på Kronocampingen.

Det här med middag och städning har dock funkat väldigt bra. Jag ringer och kontrollerar att barnen är vakna vid halv tio och delar ut dagens städuppdrag. I måndags fixade lilla Svalan en lättsam middag med omelett och i går stod Förundersökningsledaren för maten eftersom lilla Svalan var på fotbollsträning. Själv har jag mest ägnat mig åt att putsa fönstren.

Vår trädgård känns som Cluedo på försommaren. Jag vet inte vem jag ska misstänka, vart angreppet sker härnäst eller vilket vapen jag ska ta till för att bli av med inkräktaren.

Är det lössen i äppelträdet, larverna på röda vinbärsbusken eller hallonängrarna i hallonraden?
Är det mördarsniglar som siktat in sig på potatisen, grönsaksflyen som laddar för attack mot tomaterna eller kålmalen som vill in under skyddsnätet till grönkålen?

Och vem är det som äter på bladen på bigarrå- och plommonträdet?
Och vem har hastigt och lustigt tuggat i sig jordgubbsbladen?

När termometern visar plus 18 grader redan klockan sex på morgonen, då får man nog anse att det är sommar!

I dag är det den andre juni. En månad kvar till min födelsedag och andra dagen på den första sommarmånaden.
Jag har redan skrivit önskelista. En lista som helt anstår en 45-årig tant.

Planteringsjord
Koskit på påse
Långtidsverkande näring i form av granulat eller flytande
Benmjöl
Blodmjöl
Epsomsalt

Ja, det var nog allt.

Nu måste jag få
berätta två knäppa grejer.

Jag parkerade i
Nordstans P-Hus i går kväll. När jag ställde bilen var det gott om utrymme.
Platsen till höger var tom och till vänster stod en liten bil prydligt
parkerad. Rutorna gick sådär på snedden ni vet, så att det ska vara extra lätt
att köra in och ut utan bekymmer.

När jag skulle åka hem
var det dock inte lika bekymmerslöst. Det var inga problem att betala för
parkeringstiden i automaten nere i Femmanhuset och jag hade memorerat rätt
våning och parkeringsområde.
Men när jag kom fram till min bil upptäckte jag att den där lilla bilen till
vänster bytts ut mot en stor monstrigt svart stadsjeep och den tomma platsen
till höger var upptagen av en liten skitbil. Båda fordonen hade tryckt sig så
nära min bil de kunde. Förardörren fick jag bara upp tio centimeter och
passagerardörren hade bara en aningens mer spann innan den slog i skitbilens
stänkskärm. Jag hade förmodligen kunnat klättra in via passagerarsidan om den lilla
bilen bara hade ställt sig som normala bilar gör och inte nödvändigtvis kört in
så hiskeligt långt i sin ruta. Det saknades bara 10-15 centimeter för att min
passagerardörr skulle kunnat gå fri från den där irriterande stänkskärmen.

Först stod jag och var
frustrerad en stund och sen blev jag arg och lite högljudd i mitt uttryckssätt.
Jag fick syn på två killar i en parkeringsrad längre bort och hoppades att de skulle
höra mig och komma och fråga om jag behövde hjälp men de tittade inte ens åt
mitt håll. Då ropade jag till den tanigaste av dem:
-Hallå, är du smal?
Min fråga resulterade bara i en skygg blick och sedan fick jag se två vuxna
(men ganska smala) män snabbt hoppa in i sin bil och köra iväg.

Ungefär då kom jag på
att jag ju betalat biljetten i den där automaten och kanske inte hade så lång
tid på mig innan jag var tvungen lämna P-Huset innan någon fruktansvärd straffavgift
skulle drabba mig.

Jag började knuffa på bilen
men som den ordentliga människa jag är så låg ju både handbromsen och växeln i
så bilen rörde sig inte alls.
Jag chansade och öppnade passagerardörren igen och kunde sträcka in en låååång
arm och lossa bromsen och lägga ur växeln. Jag hade övergett tanken på att
behålla kläderna i rent skick men var livrädd att jag skulle fastna. Turligt
nog lyckades jag även åla mig tillbaka.
Sen knuffade jag igen. Jag skulle bara behöva putta bilen 20 cm för att
passagerardörren skulle komma förbi skitbilens stänkskärm.

Men det gick inte. Min
bil stod stabilt i en nedsänkning i asfalten och så fort jag puttat en liten bit
rullade den tillbaka ner i gropen igen. Det skulle vara omöjligt för mig att
hinna runda bilen, få upp dörren och kasta mig in i passagerarsättet under den
korta tid det tog för bilen att rulla tillbaka ner i håleländet!

DÅ, som Gudasända, kom
ett äldre par gående och frågade hur det var fatt. Det var en liten dam och en
lika liten farbror men för att lösa kniviga situationer krävs ofta mer
hjärnkapacitet än muskelkraft.
Jag vill inte påstå att jag kommit så långt i min desperation att jag var
uppgiven men jag lät nog ändå inte helt stabil på rösten när jag förklarade:
-De här bilarna har parkerat för nära och jag har så stor rumpa att jag inte
kan komma in!

Ni vet det där
tillståndet när man är en aning för stressad för att komma på de mest uppenbara
lösningarna. Jag befann mig nog just där just då. (Och kanske det gulliga paret
också skulle det visa sig.)

Den lille mannen tog
sig fundersamt om hakan och sa:
-Men är det inte bättre att du knuffar bilen bakåt i stället, och får ut den
här i gången. Då blir det gott om plats att kliva in. Vi kan hålla vakt så länge,
så det inte kommer några andra bilar och kör på dig!

Jag får erkänna att
jag pinsamt nog faktiskt inte hade tänkt på det smarta i att knuffbacka bilen några
meter i stället för att envisas med att försöka få den framåt några decimeter!

Medan tanten höll vakt
knuffade jag ut vår kombi med aktern före, och den lille farbrorn höll fast i takräcket
för kung och fosterland när jag var klar, så att bilen inte skulle rulla
tillbaka ner i den förrädiska gropen medan jag tog plats i förarsätet och äntligen
kunde påbörja hemfärden.

Inte behövde jag
betala någon straffavgift för försenad utfart heller…

*

På vägen hem lät jag
P1 bli min vän på vägen.
Jag lyssnade på ett timslångt program om …*trumvirvel… avföringstransplantation!

Forskare, läkare och
programledare diskuterade på seriösen (Guldgossens myntning) bästa sättet att
transplanterade fekalier från någon med frisk tarmflora till personer med svår,
och i vissa fall livshotande diarrésjukdomar. Det är tydligen så att när penicillin
inte biter längre, för att någon fått för mycket av den varan tidigare i livet,
så återstår bara tillfriskningsalternativet att sätta in bra och friska bakterier
från någon annans bajs. Och man kan inte plocka ut bara bakterierna utan måste
stoppa in själva avföringen i den sjuka tjocktarmen.
Detta görs genom gastronomi (slang via näsan), collu… någontingskopi
(bakvägen) eller som kapslar. Det finns nackdelar med alla tre sätten och ett
forskarteam har satts samman för att utröna bästa metoden.
Kapslar kan patienten råka tugga på (man skulle svälja 15 bajsfyllda kapslar två
dagar i rad) och om de upplöstes innan de hinner komma ner till
tolvfingertarmen så kan patienten råka kräkas upp bajset och få ner det i
lungorna och få lunginflammation och dö.
Gastroskopi kan göra att magmunnen inte sluter tätt och allt bajs går så att
säga åt fel håll och patienten kräks eller hostar upp bajset, får det i
lungorna och dör (eftersom inget penicillin är verksamt på de här patienterna
och det är bara penicillin som biter bra på lunginflammation). Bakvägen innebär
ofta att man retar bajsfunktionen så att patienten bajsar ut det braiga bajset
som sprutats upp via stolgången, in det hinner göra sin verkan.

En bit in i programmet
intervjuade de en kvinna som blivit frisk tack vare avföringstransplantation
och också en… donator! Han berättade att han var glad att få betalt för något
man ändå ”måste göra”.

Jag var inte överdrivet
sugen på mat när jag kom hem.

*

Senare: När jag berättat om mitt biläventyr för Förundersökningsledaren tittar han på mig med den där förundrade blicken som kanske säger: “Hur kan jag ha varit gift med den här kvinnan i 20 år utan att upptäcka hur blåst hon verkligen är!” och säger:
-Men, varför gick du inte in via kofferten! Vi har ju kombi!

I söndags hade vi terminens sista spelning med Zätas Band. (Det känns lite konstigt att skriva “termin”. För mig är det ett väldigt skolförknippat ord.) Vi spelade (och jag sjöng) i Stenhammarskyrkan i utkanten av Lidköping.

Vår keyboardist hade avtalat med församlingens pastor att vi kunde brascha på med hela sex egna låtar och några lovsånger och det var jätteroligt att få framföra så mycket som jag själv skrivit. Att få notera igenkännande nickar, avslappnade, blundande ansikten och människor som uppenbart njuter av vår musik.

Just nu har vi tomt i Zätas Bands kalender men vi ska nog se till att fortsätta öva någon eller några gånger till innan det blir sommarlov. Jag är speciellt pigg på att försöka få till en inspelning av de sånger vi kan bäst.

Måndag är rent generellt inte veckans bästa dag. I går
var inget undantag.
Måndagar kan bjuda på en mental berg- och dalbana. I går var inget undantag.

Ärtskotten var inte skördeklara. Det blir ingen rolig
morgonmacka. – NER
Det fanns fyra små förskrämda smörgåskrassestjälkar att lägga på mackan i
stället. – UPP
Våren har kommit av sig och det är svinkallt att stå och vänta på bussen. – NER
Guldgossen får brev om sommarjobb via kommunens försorg. – UPP
Vi kommer fram till att vi nog måste tänka om gällande sommarens semesterplaner
eftersom Guldgossen fått sommarjobb. – NER
Lilla Svalan har säsongsstart i fotbollsserien och laget vinner över Källby. –
UPP
En hemorrojd spricker. – NER
Förundersökningsledaren har lagat jättegod köttfärssås till middag. – UPP

I dag är det tisdag.
Det känns stabilt.

Det måste ha hänt nåt med Förundersökningsledaren.

För några veckor sedan fick han PMS-liknande
humöryttringar så fort jag bara gläntade på lådan där jag försökt gömma undan
mina fröpåsar (okej, jag kanske överdriver lite men vad gör man inte för att
musta till det man skriver…) men den senaste tiden har jag varit ute och grävt
i pallkragarna flera kvällar i veckan och häromdagen tog jag mig en lång stund
i tvättstugan och sådde paprika, basilika, tomat, sallad, kinesisk gräslök och
rödbetor – utan att Förundersökningsledaren så mycket som höjde på ögonbrynen.

Han har heller inte kommenterat det faktum att det
ligger två trasmattor på gräsmattan och väntar på att bli underlag till
pallkragar. (Han har bara omdirigerat dem lite så att de inte ligger i vägen om
vi behöver få in någon stor maskin i trädgården någon gång i framtiden utan att
jag ska behöva få odlingarna överkörda.)
Eller att det ligger diverse trädgårds”skräp” på mattorna och också väntar på
pallkragarna. Skräpet ska så småningom bli fin jord till mina odlingar men än
så länge ser det väldigt mycket ut som just skräp. Det blir nog bättre när
pallkragarna kommer på plats så att skräpet inte syns.
Jag ska bara måla klart pallkragarna först. (Förundersökningsledaren har inte
ens beklagat sig över att jag stått i garaget och målat i stället för att laga
mat eller stryka tvätt.)

Jag tror att han kanske älskar mig…

Jag har sorg!
Såddsorg.

När jag kom hem från jobbet i tisdag var det 36 grader
i uterummet. Det är ju liiite för varmt för allt som växer (utom kanske
kaktusar och kameler men det har vi ont om hemma hos oss) så jag öppnade en
glipa för att vädra lite.

När jag ändå var i uterummet passade jag på att lyft
på huven till mina frösådder för att de också skulle få lite frisk luft.
De har bott i uterummet från det att de bara var små frön, i ungefär tre
veckor. Nu skulle jag bara vädra dem jättekort medan jag vattnade fikonet,
pelargonerna och kapkrusbäret som led värre än frösådderna av det varma
klimatet.

Men så hände det där som så ofta händer. Man börjar i
ena änden och slutar inte förrän det är för sent.

När jag började vattna upptäckte jag att jag behövde
blanda till mer gödning till de stora växterna. Grundmaterialet (rent guld)
står väl förpackat i tvättstugan och när jag kom dit upptäckte jag att jag
behövde sortera smutstvätten som väntat där några dagar. Guldgossen kom tjänstvilligt
med ännu en kort smutstvätt från övervåningen, så sorterandet tog en stud.

Och precis när jag var klar i tvättstugan behövde
Förundersökningsledaren lite hjälp med disken i köket.

Och när jag var klar med den och plötsligt kom ihåg
mina sådder så…

…hade de redan dött i det kalla draget från
vädringsglipan i dörren trots att det fortfarande var över 30 grader varmt i
uterummet.
Jämmer och elände! Hur kunde jag vara så oförsiktig med de små ömtåliga liven?!

Efter ”Halv åtta hos mig” (som är från Skara den här
veckan och just den här kvällen visade upp Skaras absolut skönaste kille som
klättrade i hängmattor han har upphängda i stället för fåtöljer i vardagsrummet
i kollektivet där han bor) gick jag ut en timma i trädgården och
kompensationssådde. Visserligen inte paprika (Åh, vad jag tycker det är tråkigt
med spetspaprikans små vissnade hjärtblad. Jag har fått fröna från en
trädgårdsvän och förra året njöt jag i stora drag när jag lyckats driva fram
några solmogna, glänsande röda frukter.) tomater och basilika, men väl gul lök,
morötter, blåklint och spenat.

Man måste få liva upp sig lite när man förlorat små
späda, nygröna vänner.

I mitt projekt “tagga ner i trädgården” ingår att inte planera årets odlingar. Om det får bli som det blir tänker jag att det helt automatiskt kan bli mycket mindre.

Men lite vill jag i alla fall att det ska bli.
Så i dag har jag använt lunchrasten till att besöka Granngården på andra sidan älva (som vi säger här i Lisch) för att köpa sättlök.
För två år sedan odlade jag ett gäng olika lökar. Det var gul lök, silverlök och rödlök. I år blir det bara gul lök. Silverlöken gav visserligen bra resultat den också, men det känns ändå som om gul lök är det man äter mest.

I går kväll var jag ute en stund i trädgården och grävde upp de sista (jag hoppas verkligen att det var de sista så jag inte missade några knölar i jorden) jordärtskockorna. Jag sålde 3½ kg på torget i lördags och hade funderingar på att sälja de här med, men jag ger dem nog till mamma i stället.

Jag passade på att rensa upp i en pallkrage där det växt jordgubbar tidigare också. Kanske ska jag så spenat där nu?

Jag är såååå taggad (som barnen skulle ha sagt)!

I kväll är det föreläsning med Sara Bäckmo i Falköping.
Hon har just gett ut sin första trädgårdsbok och jag läser hennes blogg med vetgirigt sinne var och varannan dag.

Även om jag inte har målet att bli självförsörjande på grönsaker (och min familj har definitivt inga ambitioner att äta mer grönt) utan mer odlar för lust och lyx, så tycker jag att denna odlerska har en så skön och fri inställning till sin trädgård att jag gärna insuper så mycket kunskap jag kan från hennes penna.

Och i kväll ska jag alltså få höra henne live!

“Vad ska jag göra med alla skockor?”, undrade jag för bara någon dag sen.
Jag har gett bort några till kollegor.
Jag har satt i mig några. De är goda i rått skick. Godare än rå potatis som jag tycker är så gott.

Men nu är det stopp. I magen.
Råa jordärtskockor är uppenbarligen inte den bästa maten när man har hemorrojder!

I lördags hade jorden i jordärtskockspallkragen tinat
tillräckligt för att jag skulle kunna gräva upp det mesta av skörden.

Innan jag gick ut i trädgården hade jag bestämt mig
för att följa Sara Bäckmos råd från bloggen Skillnadens Trädgård, och sortera
de upplockade skockorna i tre högar.
1. En liten hög med bara sex stora, fina, runda jordärtskockor som ska
planteras i en ny pallkrage för att ge skörd nästa vår.
2. En skräphög med de skockor som är för små för att äta, men som inte får
ligga kvar i jorden för då ger de upphov till nya knölar i en pallkrage som är
avsedd för andra grödor.
3. En, förhoppningsvis lagom stor hög med ätbara skockor att ge bort till
hugade kollegor och att själv festa på. Nu tycker jag visserligen bara om råa
jordärtskockor men jag har ju läst att det ska vara en delikatess som
ugnsrostade eller i soppa, så mina smaklökar har väl helt enkelt bara fel de
gånger jag tillagat dem.

Efter en stund med planteringsspaden i jorden hade jag
ombestämt mig.
Jag ska inte odla jordärtskockor mer. Skörden blev alldeles för stor. Jag fick
upp kanske 10-15 liter prima skockor och då finns det ändå några kvar i mitten
av pallkragen som inte tinat än. Vad i allsindar ska jag göra med alla?

Ibland har man otur när man tänker (som Nalle Phu sa). Eller så kanske det är bristen på tankar som ställer till det…

Guldgossen har haft samma schema hela vårterminen. Varje måndagsmorgon har han sovmorgon till klockan nio.
Hur kunde jag glömma det kvart i sju i morse! (Och skulle leka curlingmamma när jag trodde att Guldgossen glömt ställa sitt eget väckningsalarm.)
Och hur populär är jag nu på en skala?

Nästa fadäs inträffade när jag klev på bussen och skulle ta fram mitt periodkort för att pipa mig ombord.
Det låg inte i bröstfickan där det alltid ligger. Och inte i någon av de andra fickorna heller. Eller i väskan.
Jag har mina aningar om var det kan hålla hus men det är inget jag kan få bekräftat förrän jag kommer hem.

Jag tror jag tänker gå hem efter jobbet i dag. Det sparar jag 28 kronor i busspengar på. Och så fördröjer jag nästa möte med Guldgossen en timma. Det är nog mer värt än 28 kronor…

Har jag berättat vilken hjälte min man är?!

När jag kom hem i går efter att ha hämtat lilla Svalan från orkesterövningen, handlat och hämtat hennes punkade cykel i Råda, tog Förundersökningsledaren snabbt över bilen och kastade sig iväg tillsammans med Guldgossen för att hinna hämta hans moppe från service innan verkstaden stängde.

Sen kom han hem och lagade en jättegod kycklingwook till familjen, jobbade en stund, gick en promenad, bytte däck på lilla Svalans cykel, hjälpte Guldgossen att läsa på inför ett stundande prov i två timmar och jobbade ett bra tag till.

Det blir heltidsarbete på två fronter, både på jobbet och hemma.
Och i kväll blir det ingen lugn och ro heller för så fort jag kommer hem ska vi båda fara till kyrkan och öva inför en kommande Homecomingkonsert.

Efter gudstjänst och salladslunch ville Förundersökningsledaren passa på att ta en promenad innan det utlovade regnvädret drog in. Han erbjöd mig att följa med men jag valde att lägga min utomhustimma i trädgården.
Tjälen har inte gått ur backen här än men jag hade en fåfäng förhoppning om att jorden i de upphöjda pallkragarna skulle ha tinat tillräckligt för att jag skulle kunna peta upp jordärtsskockorna och försöka lära mig att tycka om något som man kan laga av dem.
Men det var bara det allra översta tunna lagret av gräsklipp som gick att rucka. Jorden är fortfarande för frusen för att släppa ifrån sig några skockor.

Jag fick i alla fall tummen ur att klippa ner de långa jordärtsskockestammarna och beordrade ut Guldgossen till att hjälpa mig klippa dem i lagoma bitar för att täcka jorden runt vinbären.
Jag spettade också isär jorden som varit i tomathinkarna och som jag bara lyfte ur och ställde högst upp i den pallkrage där det växt tomater i fjol. Nu var krukjorden såpass tinad att jag kunde bre isär den så nu har jag en pallkrage förberedd för lökodling. Jag har sett på Granngården att det redan finns sättlök att köpa så jag kanske ska se om jag kan hitta byggplast i garaget och fixa någon typ av enkel täckning till pallkragen och skynda mig att plantera för att få riktigt stora lökar i år.

I trädgården blommar nu en liten luden blåsippa, två små snödroppar, en vit krokus och ett gäng lila. Dessutom har grönkål, pionvallmo och rosenskära grott i experimentet med vintersådd i en plastback.

Det är inte så dumt med en väntande långhelg framför. Mer långhelger åt folket!

Nu ska vi umgås med familj och vänner, göra några insatser under gudstjänsterna i kyrkan, hinna ut och njuta av solglimtarna mellan regnskurarna och passa på att ta det lite lugnt.

Härlig påsk till er alla!
Och glöm inte att Gud älskar dig så mycket att han valde att låta sitt enda barn dö för att du ska kunna låta Honom älska dig!

Barnen och jag har en (o)vana.
När Förundersökningsledaren är iväg på jobbresa brukar vi understundom passa på att äta McDonald´s-mat. Det händer att det är tvärtom också, så att Förundersökningsledaren får för sig att McDonald´s serverar lämplig middag vid de tillfällen jag inte är hemma.

I kväll är Förundersökningsledaren på galej med sina kollegor. De ska spela squach/sqvarsch/skvåsch (?) och äta gott på ett av stadens matetablissemang.

Men i kväll blir det inga hamburgare i det Zettervallska hemmet.
Nej, nu ska jag strax ta bussen hem och se hur lilla Svalans vegetariska köttfärsgratäng smakar. Hon har nämligen praktiskt prov i hemkunskapen någon vecka efter påsk och ska provlaga sin rätt för mig och Guldgossen. En smarrig efterrätt är också utlovad eftersom qournfärs kanske inte faller alla familjemedlemmar på läppen. (I alla fall inte nu när “vi” vet om att det är “fuskfärs”…)

Uppdatering:
Det är inte särskilt lätt att laga qourn om man aldrig gjort det tidigare. Smaken blev väl fin men lilla Svalan (och jag) har nu lärt oss att qourn behöver stå och dra till sig vätska ett tag innan det används. Det blev en fruktansvärt torr gratäng trots några deciliter vispgrädde. Man kan tycka att det borde stå någon typ av klargörande tillagningsanvisningar på förpackningen men det enda jag hittade var något kryptiskt om sås.)

Jag har ett helt vanligt åtta till fem-jobb. Det är alldeles
lagom för en normal människa. Jag känner mig väldigt vanligt, lagomt normal.

Men i helgen är jag inställd på att det kommer bli lite för
mycket av det goda.

Direkt efter jobbet, kvart i fyra, ska jag och lilla Svalan
hem med bussen (jag får inte missa den i dag. Det händer ibland när
fredagssegheten tar ut sin rätt eller ett toalettbesök fördröjer avfärden från
jobbet), slänga i mig lite kyckling som Förundersökningsledaren förhoppningsvis
lagat klart, och sedan direkt till kyrkan. Klockan fem har jag lovat finnas på
plats för att hjälpa till att laga mat till nära sju dussin ungdomar som gästar
oss över helgen. Vi ska vara klara med mat och disk halv tio ungefär. Sedan får
jag en stund ledig att skära till handaffischer om Radio PiL´s nya arabiska
program, innan det är dags att tolka kvällsandakten kvart i tolv.

I morgon ska jag vara i kyrkan från åtta och förbereda
frukost. Jag vet inte hur länge min hjälp behövs men jag är beredd att finnas
där hela dagen. Kan jag åka hem ett tag blir det nog antingen en stund i soffan
eller om jag har ork – lite såtid för tomater och paprika.

Inför söndag har jag sagt att jag inte kan hjälpa till i
köket. I stället ska jag påannonsera radiosändningen av gudtjänsten. Det räcker
egentligen om jag kommer till kyrkan strax före halv elva men
Förundersökningsledaren under helgen och jag kommer inte ihåg nu om ungdomarna
har fixat egen ljudtekniker eller om Förundersökningsledaren räknar med att
vara där tidigt.
Familjen Zäta har ju bara en bil sedan ett antal år tillbaka, vilket fungerar
förträffligt för det mesta, men ska Förundersökningsledaren till kyrkan före
mig så lär jag vara så illa tvungen att följa med för det går inga bussar på
söndagar.

Barna ska också jobba i kyrkan hela helgen. De har olika
uppgifter och det där med sömn tror jag inte är något som kommer högst upp på
prioriteringsordningen. Men de har å andra sidan påsklov hela nästa vecka så de
får nog tillfälle att sova i kapp.
Själv siktar jag på att förvandla långfredagen till en enda lång sovmorgon!
Måtte jag hålla ihop till dess 😉

Min plan om att tagga ner lite när det gäller odlingsivern funkar ganska bra. Jag har till exempel inte sått varken tomater eller paprika än.

Däremot gjorde jag en experimentsådd i lördags och ställde ut byttor med vallmo, penséer, grönkål och machésallad samt dill och rosenskära i en plastback på östgaveln av vårt hus. Jag la lecakulor i botten, borrade med mycket möda och stort besvär ett antal hål upptill och nertill i sidorna av plastbacken, och hävde sedan på några nävar snö på anrättningen.
Vintersådd kallas det enligt de som provat förut med gott resultat. Experiment kallar jag det.

Ibland blir det fnissläge på mitt jobb.

Som i dag till exempel.
Jag sökte en person på ett företag men hen hade slutat. Jag frågade då växeltelefonisten om efterträdare men det fanns ingen.
-Men du kan säkert prata med Fabian för han är tillfredsställande Marknadschef.

Jag kanske inte håller med mig själv om detta precis alla dagar, men visst har jag fantastiskt fina och snälla barn!

För en liten stund sedan kom Guldgossen in till mig på jobbet. Han hade varit på tandregleringen och fått en tjockare vajer i tandställningen. Nu passade han på att svänga förbi mig för att fråga om det var något mer än ost jag ville att han skulle köpa på vägen hem.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Och jag
kommer förmodligen bli tvungen att upprepa det för mig själv många gånger för
att det verkligen ska slå rot. Och om det ska kunna slå rot måste det först
gro. Och när jag tänker på saker som gror så faller hela konceptet. För tanken
är att jag inte ska tänka på sådant som gror.

I stället ska jag på allvar, alltså på riktigt, eller ”på
seriösen” som Guldgossen brukade säga för några år sedan… odla mindre.

Jag ska inte så en massa tomatfrön som alla snällt kommer
upp och sedan vill bli omplanterade och sedan vill bli utplanterade och sedan
vill ha vatten och gödning och sedan ska skördas och sedan förvandlas till
något ätbart som inte övriga familjen gillar att äta.

Jag ska inte göra samma sak med rädisor, rödbetor, brysselkål,
bondbönor, purjolök, palsternacka, paprika, gyllenbär och gurka. Det är ju faktiskt
bara jag som njuter av tiden i trädgården och av resultatet från tiden i
trädgården. Övriga familjen blir i stället dubbelt lidande. Först av en
frånvarande fru och moder och sedan av grönsakerna som jag envisas med att de
ska smaka på.

Från och med nu är mitt motto ”HÅLL IGEN” när det
gäller fröpåsar.
”HÅLL IGEN” när det gäller omskolning.
”HÅLL IGEN” avseende utplantering.
”HÅLL IGEN” när det gäller omvårdnad av plantor och
”TA INGA FÅNGAR” vid middagsbordet.

Nämnde jag förresten att jag var ute i sväng i trädgården
i söndags och sådde morötter?

…ska jag åka och hälsa på Falunsystern.
Jag längtar.

Hon och hennes man är båda så energiska. Det händer alltid något hos dem. De har ständigt ett nytt projekt på gång – och de avslutar dem också. (Inte som jag som i stället har ständiga projekt på gång…)

Just nu håller de visst på och gör om i sitt sovrum. Det ska bli så kul att se hur långt de kommit. Om jag känner dem rätt är det förmodligen redan klart när jag kommer dit.

Dessutom ser jag fram emot att få se Falunsysterns skisser på trädgården. Första gången jag såg den tyckte jag att det var en ganska tråkig trädgård (säg inte det till Falunsystern bara), med bara en hopplös liten gräsplätt i fram som man inte kan göra något med, och en jobbig slänt på baksidan som slukar en allt för stor del av trädgården.

Tur att Falunsystern såg utvecklingspotentialen. Numera finns stor altan, uterum, en upphöjd sittplats i kvällssolen, en stor fin plantering med klematis och rosor, en inhägnad hörna för omplantering och odling av värmekrävande växter, en gigantisk kaninbur, en lekplats för barnen, komposter, odlingsbäddar i slänten, ännu mer rabatter och ett lugn och ro som går att avundas.

Jag är ett “big fan” av min energiska lilla lillasyster.
Det ska bli så roligt att träffa henne och hennes härliga familj om bara en knapp vecka.

…snabbt när
man har roligt.
Så sägs det och det stämmer rätt bra.

Märkligt nog går tiden snabbt även när man inte gör
något som bryter av från vardagslunken. De senaste veckorna har mest varit
fyllda av arbete.
Jag jobbar fokuserat och är följaktligen ganska trött när jag kommer hem.
Energin har inte räckt till mer än hushållssysslorna med lite extra tid till
bull- och semlebak. Det där med att byta bort julgardinerna till något vårlikt
har jag prioriterat bort, tillsammans med vintersådd av morötter och kål,
krafttag i förrådet och lite extra omsorg om tvätthögarna.

Dagarna har en oroväckande förmåga att bara rulla på,
oavsett vad man gör med dem.
Att fylla dem med arbete är inte det sämsta. Jag är väldigt tacksam att jag har
ett heltidsarbete med goa kollegor att gå till (eller snarare åka buss) varje
dag. Men det blir liksom inte så mycket att blogga om…

Varje morgon möter jag dagen genom fönstret vid mitt
skrivbord.
Så här har det sett ut sedan mitten av januari:

12te januari. Sjöräddningen är ute och räddar en grön bänk som någon tyckt platsade bättre på isen än på kajkanten.

13e januari. Det är fortfarande mörkt på mornarna.

14e januari. Skådespel utanför fönstret.

15te januari. Soluppgången kan anas nedanför molnranden.

16e januari. Snöfall.

18e januari. Rodnande himmel.

20e januari. Välkommen solen!

21e januari. Kan man våga räkna med soluppgång varje morgon?

22e januari. Plötsligt är det grått igen.

25:e januari. Dimma.

26e januari. Snabba moln.

27e januari. Slask.

28e januari. Nu kommer solen tillbaka igen.

29e januari. Grått och trist.

1a februari. En liten rosa skiftning ger hopp.

2a februari. Regnvått och tristblått.

3e februari. Vilka färger!

5e februari. Ljuvligt!

8e februari. Blåsigt.

9e februari. Tröstlöst.

12e februari. Hoppet återvänder.

I dag. Sol över isen i Lidan.

Bilderna är inte tagna vid exakt samma tidpunkt varje dag. Men de visar ändå att vi går mot ljusare tider. Nu är det ljust när jag kommer på morgonen och när jag lämnar jobbet på eftermiddagen. Det känns skönt. Och det börjar gro små tankar på trädgårdsodlingar och vårprojekt, och det är alltid ett bra tecken.

Nu ska jag ta med mig dagens följeslagare- huvudvärken, och rulla hem för lite mer vardag.

Jag är
sugen!
Inte på godis. Inte på kaffe. Inte på något att äta.

Eller jo –
på ögongodis. På något som piggar upp lika mycket som kaffe. På näring för min
trädgårderande själ.

Jag har
följt Sara Bäckmos blogg “Skillnadens Trädgård” ett litet tag. Hon
skriver om precis det jag är allra mest intresserad av – att odla grönsaker med
experimentlusta.
Nu har jag fått nys om att hon kommer med en bok om sitt odlande. Det skulle
kanske kunna vara något att önska sig i födelsedagspresent.
Boken går inte att köpa förrän i mars. Och jag fyller inte år förrän i juli.

Men hur ska
jag kunna stå ut med fyra månaders väntan från det att boken är köpbar till
dess jag fyller år? Jag vill ju stilla mitt sug redan nu.
Det är ju liksom lite grejen just med sug, att det vill stillas, så snabbt det
bara går.
Och det går ju i alla fall i mars.

Måndag igen. Helgerna går alldeles för fort. Det märkliga är att helgen går lika fort oavsett om den är fullspäckad med olika hittepå, eller bara lugn och slapp.

Den här helgen var något av ett mellanting. Både slapp och lite hittepåig.

I fredags var Guldgossen och lilla Svalan som vanligt i kyrkan. Lilla Svalan jobbade i caféet. Förundersökningsledaren och jag satt hemma och tittade på film tills det var dags att hämta hem barnen.

På lördagen åkte Förundersökningsledaren sju och en halv mil skridskor borta vid Torsö medan barnen och jag tog bussen fram på stan med uppdraget att köpa kakor för presentkortet vi vann under Nattavandringen i Örslösa. Eftersom vi hade hela förmiddagen på oss gick vi först till PK Second Hand där jag kanske råkade köpa några pocketböcker och lilla Svalan hittade inredning till sitt rum. Sedan köpte vi var sin munk på torget och löste ut den lilla trissvinsten Guldgossen skrapat hem på sin namnsdagspresent innan vi gick vidare till Stadium där Guldgossen köpte vintervantar. Jag drog med mig två ganska motvilliga barn in på utförsäljningen på Assbecks men lagom till att de hittade någonstans att sitta och vänta konstaterade jag att jag nog inte skulle hitta några kläder så där i brådrasket och drog med dem ut igen.
Vi gick förbi torget igen och köpte hallongrottor och sedan gick vi till Konditoribageriet och genomförde vårt egentliga uppdrag för förmiddagen. Vi valde och vrakade bland kakorna i disken och fick till slut med oss en hel påse.

Väl hemma igen bakade vi pannkakor och tog det lite lugnt tills Förundersökningsledaren kom hem. Då städade vi i ordning lite inför söndagen och sen sjönk vi samfällt ner i TV-soffa och tittade på film.

Jag hade huvudvärk hela lördagen men inte värre än att jag överlevde på en treo.

Söndagen började för min del med mensvärk men inte så farligt. Huvudvärken hade i alla fall gett med sig och jag försöker vara nöjd om jag bara har en värk i taget.

För ovanlighetens skull hade ingen i familjen något uppdrag i kyrkan under gudsjänten. Varken radio, sång, spel, tolkning, ljud eller projektor. Det kändes nästan lite konstigt att tänka sig att bara kunna åka dit och sätta sig och delta i stället för att bidra.
Nu blev det inte så för den som skulle sköta projektorn var inte där så Guldgossen fick rycka in i stället. Det gjorde han med bravur och blev dagens hjälte.

Hemma lagade Förundersökningsledaren fisk och potatis till middag och jag gjorde pannacotta och la upp kakor.
Klockan fyra ringde det på dörren och vi kunde välkomna familjen som vi delade Nattavandringsvinsten med till en rolig eftermiddag och kväll där vi fikade tillsammans och spelade Rappakalja.
Det är fantastiskt vad kul man kan ha när man får chans att träffa likasinnade och alla vågar släppa lite på garden och bju på sig själva.

Nu gör det inte så mycket att det är måndag. Helgen gick visserligen fort men den har ändå fyllt på med både glädje och vila.

I dag har jag hoppat in och hjälpt till i Kaffestugan i kyrkan.
Jag slutade jobba där i september för att ha bättre tid till sång och musik, men nu fick jag frågan om att bara vikariera en lördag för en vän som var tvungen att jobba på sitt vanliga arbete i stället för ideellt.

Det har varit en väldigt lugn förmiddag. Kylan i kombination med plånbokstomheten efter jul i kombination med väntande stora utgifter i januari och februari (läs försäkringar och liknande) i kombination med att varken lön eller barnbidrag delas ut till den här helgen, gjorde att det inte var mycket folk i omlopp framme på stan.

Men trevligt var det.

Nu är jag hemma själv resten av eftermiddagen. Förundersökningsledaren är ute och skrinnar på Vänern och barna är med kyrkan på Boda Borg och kickoffar.
Jag ämnar ta mig en kopp te och teckna lite.

Det är svårt att inse att man inte kan gå och lägga sig lika sent som under julledigheten nu när vardagslivets plikter kallar upp en klockan sex varje vardagsmorgon.

När man sedan hemsöks av mardrömmar under nattens sovande timmar blir ögonlocken ännu tyngre än nödvändigt.

I natt drömde jag att jag var i mitt föräldrahem. Det var sommar. Grannarna hade byggt om sitt hus och lagt till flera torn och andra påbyggnader på höjden, och målat om det från rött till en ljusgrå nyans. Det var snyggt.
Jag tittade på mina föräldrars fyrkantiga hus och försökte föreställa mig hur det skulle kunna se ut om man byggde ut det.

Plötsligt var jag inne i vardagsrummet tillsammans med en syster. Oklart vilken. Det var nog mest ett mellanting mellan Falunsystern och Italiensystern. Mina föräldrar var inte där. Lilla Svalan var ute i trädgården och pysslade tillsammans med ett barn som skulle motsvara Falunkorven. De klippte i kartong med en stor sax. Det såg farligt ut. Jag funderade på om jag borde gå ut och avbryta innan en olycka hände och tittade på min syster. Hon såg också vad som hände men verkade inte orolig. Jag var inte helt säker på om det var hennes barn som var där ute med lilla Svalan men beslöt mig för att i alla fall låta saken bero. Lilla Svalan hade säkert koll på barnafingrarna medan systern och jag pratade om vuxensaker.

Jag minns inte vad vi pratade om, eller ens om vi pratade.

Jag hade en bäbis i famnen. Det var inte min och jag vet inte vems det var. Det var också lite oklart. Förmodligen skulle det föreställa systerns men det kändes inte som den syster jag hade framför mig var mamman. Barnet i min famn var väldigt litet. Han eller hon kunde ännu inte prata och var nog inte mer än någon månad gammal. Eller två. Eller tre.

Plötsligt gungade hela huset till, precis som om det stått på en flytbrygga och en stor båt åkt förbi och gjort svallvågor.
Jag tittade på systern. Kände hon?
Jodå. Hon tittade tillbaka på mig med den där blicken man har innan man bestämt sig för om man ska bli rädd eller bara skratta.
Kan det ha varit en jordbävning? I så fall en rätt kraftig.
Jag blev uppspelt. Det här var en sådan där händelse som man kommer ihåg resten av livet. Minns ni vad ni gjorde och var ni befann er vid den stora jordbävningen 2016?
Samtidigt blev jag lite rädd att det skulle fortsätta. Det kanske inte var säkert att befinna sig inomhus.

Jag tog med mig bäbisen ut i trädgården och frågade lilla Svalan om hon känt att det gungade. Det hade hon inte tänkt på.

Himlen var märkligt mörk bort mot Lundsbrunn till. Värre än vid ett annalkande åskväder. Solen sken fortfarande och allt såg ut som vanligt bort mot Husaby.
Jag hann bara vända mig om ett halvt varv för att titta på himlen, så hördes ett dovt muller som raskt tilltog i styrka och övergick till att bli öronbedövande.

Vad var det som lät så? Jag såg ingen lastbil eller annat som kunde orsaka ljudet.
Jag vände mig om på nytt och såg upp mot himlen.
Över Stenåsskogen kom ett jättestort stenblock rusande mot jorden. En meteor. Eller meteorit? Min tanke snuddade ett kort ögonblick vid terminologin medan blocket rusade vidare. Det gick mycket fortare än det gör i katastroffilmerna. Det brann inte runt det heller. Betydde det att jättestenen redan var inne i vår atmosfär?

Den skulle slå ner någonstans mellan oss och Götene.
Vi skulle dö.

Jag funderade på om vi skulle dö direkt vid nedslaget eller när tryckvågen kom. Eller skulle det uppstå en eldstorm som slukade oss med ett rytande? Skulle mina öronbedövade öron hinna uppfatta en sekunds tystnad mellan stenens jordafärd och tryckvågens eller eldstormens tjut?

Jag vände mig om och började springa.
Systern var kvar i huset. Lilla Svalan hade tagit det Falunkorvsliknande barnet i handen och sprungit redan sekunderna innan jag reagerade. Det befann sig ungefär fem meter framför mig. Jag ville ropa att jag älskade dem men det var inte lönt. Meteorens oväsen utraderade alla andra ljud.

Jag hann två steg innan klippblocket slog ner och skakningen i marken fällde oss.
Jag trillade över barnet i min famn men kände att jag omslutit det så väl att det inte skadat sig. Barnet skrek inte. Eller gjorde det det? Jag hade inte hört även om jag höll barnet precis intill mitt öra. Varför fortsatte det vansinniga oväsendet? Eller var det min hjärna som alstrade en fortsättning som inte fanns?

Jag tänkte logiskt att jordbävningen måste uppstått när stenblocket kommit in i vår atmosfär. Som när man kastar en sten i en vattenpöl och ser de korta svallvågorna som snart dör ut.
Jag undrade hur stor del av jorden som skulle förstöras. Sverige, Norden, Europa, halva jordklotet, eller hela? Var det detta som Bibeln beskrev som stjärnan Malört?
Allt gick så fort. Ingen förvarning.

Jag ville nå fram till lilla Svalan. Säga att jag älskade henne.
Jag tänkt inte längre på mina systrar som just nu bara var en och kvar inne i huset. Jag tänkt inte på mamma och pappa, var nu de befann sig.
Jag tänkte inte ens på Förundersökningsledaren eller Guldgossen.
Mitt enda fokus var på lilla Svalan men jag nådde inte fram till henne ens med blicken. Hon hade all sin koncentration riktad mot barnet vid sin sida.
Så typiskt henne. Omsorgen om andra gick alltid före henne själv.
Jag var stolt. Jag skulle dö stolt.

Det hann gå två sekunder efter det att marken skakat omkull oss. Jag väntade och visste att det inte skulle hinna gå så många fler innan slutet kom.

Solen sken fortfarande. Som om ingenting hänt.

Jag vaknade.

I dag är det Tjugondedag Knut. Då ska julen ut.

Hu, hu, hu!

Jag är inte ett dugg sugen på att eftersöka och plocka ner alla tomtar och änglar, släcka adventsbelysningen och montera ner granen. Det kommer bli tomt och mörkt.

Och så var det det här med gardiner också.

När jag fick mitt ryck och letade julgardiner hittade jag ett sedan länge inköpt vitt, luftigt tyg med guldskrift, som jag fick för mig skulle passa utmärkt som nya vardagsrumsgardiner. Jag tror jag köpt tyget, antingen för att jag tänkt att det skulle passa bra någonstans som jag har glömt, eller för att det helt enkelt var snygg och billigt (det sistnämnda är mest troligt).

Nu måste jag hem och sy nya gardiner. Det är faktiskt inte min favoritsyssla. Jag föredrar lapptäcken.

Det gäller att mjukstarta vardagslivet efter en så pass lång och skön ledighet som jul- och nyårshelgen bjöd mig på.
Första arbetsveckan var perfekt i det hänseendet, med en röd trettondag mittepå så att det fanns chans att mellanlanda lite, ta sovmorgon, och äta god kalkonmiddag hos svärföräldrarna.

Nu till helgen har jag också tagit det riktigt lugnt med mera sovmornar, film- och soffhäng och allmänt slowmotionliv.

I går åkte “vi” (alltså familjen Zäta minus jag själv) pulka i Villabacken tillsammans med några andra familjer.
Jag gillar inte att åka pulka. Jag gillar inte att bli kall och blöt. Jag gillar inte att riskera liv och lem för något som inte ens är kul.
Men jag tycker det är trevligt att titta på när de andra har roligt i backen.
Dessutom gjorde “vi” (alltså Förundersökningsledaren och en annan pappa) upp eld nere på stranden och lagade muurikkamat. Vi åt oxpytt. Tänk att det kan bli så mycket godare bara för att man äter det utomhus i snålblåst och kyla.

Och tänk att det kan vara så mycket lättare (och ta så mycket längre tid…) att vika tvätt när man samtidigt tittar på film. Även om filmen heter Monster och handlar om en fotograf som tar med sig en rik tidningsmagnats snygga dotter genom en förbjuden zon där jättestora utomjordiska bläckfiskar går omkring på nätterna och dödar folk. Se den inte! Om du inte samtidigt gör något som tarvar så pass mycket uppmärksamhet att det inte gör något om du missar en hel del av filmen.

Under förmiddagen i dag har Förundersökningsledaren varit ute och letat skridskoisar medan lilla Svalan tränat fotboll och Guldgossen och jag handlat termobyxor och middagsmat.
På eftermiddagen har jag lagat lasagne medan Förundersökningsledaren lagat datorer (eller vad han nu håller på med inne på kontoret), Guldgossen läst ut en bok som skulle läsas på lovet och lilla Svalan städat toaletterna.

Snart ska jag sätta in lasagnen i ugnen och sortera smutstvätt men sen är det nog läge för lite mer film.

I dag, måndagen den 4:e januari, är det årets första vardag…

…och jag har överlevt den med bravur, Drömstadslimpa till frukost, lunchpromenad, bra arbetsmoral på jobbet och en stor tallrik risgrynsgröt när jag kom hem.

Lika bra ni spänner fast er, eller tar fram snålvattenshaklappen, alternativt vässar scrollfingrarna – beroende på vilken läggning ni har.
Det här kommer bli ett långt inlägg och det kommer mestadels handla om mat.

Jag har alltid lätt för att skapa mig en idealiserad bild av hur en kommande ledighet kommer arta sig. I mina tankar inför den stundande storhelgen fanns mycket umgänge med nära och kära och mycket tid till att teckna. Jag har sett framför mig hur jag sitter och ritar hela dagarna med en kopp te och en chokladpralin bredvid mig.

Lite har jag allt hunnit rita, men jag har bara blivit klar med en enda teckning än så länge, och nu är det bara två och en halv ledighetsdagar kvar och jag har redan planer för annat är tusch.

Det där med umgänge har det dock blivit mer av. Därav också betydligt mer matlagning och matförberedelser och alla som känner mig vet ju att jag tycker det är roligt att experimentera i köket, i alla fall när det finns gott om tid.

Lördagen före jul var Förundersökningsledaren och hämtade Italiensystern med familj vid flyget och redan dagen därpå fick övriga Zätafamiljen möjlighet att träffa dem hemma hos mina föräldrar. Efter söndagsgudstjänsten for vi dit och åt gott och hann umgås ett tag, men det har jag redan skrivit om i ett tidigare inlägg.

På måndagen jobbade jag men på tisdagen, medan Förundersökningsledaren gjorde årets sista arbetsdag, tog jag med mig lilla Svalan hem till mina föräldrar igen. Då åt vi en fantastiskt god älgköttfärssås till lunch och tillbringade sedan eftermiddagen med att förbereda julmat tillsammans. Falunsystern och hennes familj anslöt också och det blev precis sådär umgängligt och härligt som jag hade hoppats.

Mamma hade gjort ett jättefint jularrangemang på verandan med både röda äpplen, en lykta, tomtar, granris, kottar, domherrar och gulgranskulor.

Under eftermiddagen tog pappa med sig alla barn och vuxna ut i skogen på julgransjakt.
Vanligtvis brukar vi få gå en halvkilometer på en knagglig gärdesväg för att komma till julgransskogen men i år hade vi sådan fantastisk tur (!) att vi bara behövde gå några meter bakom ladugården, för att hitta en så här välväxt och vacker gran, mitt i tallskogen. Dessutom växte den utan rötter bland tallbarr och mossa och pappa behövde bara peta lite på den med sågen så följde den villigt med in i storarummet där barnen sedan hjälptes åt att klä den.

Innan lilla Svalan och jag åkte hem på tisdagskvällen fick vi våfflor till kvällsmat och Falunsysterns man plockade fram lite av det godis han hade gjort. Han hade två stora ICA-kassar med sig så någon godisbrist blev det sannerligen inte den här julen.

Mozartkulor, chokladbräck med lakrits och frystorkade jordgubbar, knäck med apelsin, chokladdoppade minimarchmallows…

På onsdagen träffades alla systrar med familjer, och mamma, på badhuset i Vara för det mytomspunna julbadet.
Badhuset i Vara är ganska nybyggt och var väldigt lagom. Lagom stort för småkusinerna, lagom varmt för frôslökiga vuxna och lagom spännande i den 80 meter långa vattenrutschkanan som Italiensystern lyckades locka med min mamma att åka. Och då kunde ju inte jag och Falunsystern vara sämre än att vi också tog var sin sittring och tjoade oss genom alla krökar och svängar till lika stor glädje för dem som stod nedanför och väntade som för oss skräckblandat förtjusta.

När alla kände sig julrena och var tillräckligt torra bakom öronen (blir jag det någonsin?) for somliga hem till väntande familjemedlemmar medan Falunsysterfamiljen och Zätafamiljen valde att luncha i Vara.
Vi hade fått tips om en bra thai men den var tyvärr stängd. I stället hamnade vi på en kombinerad pizzeria och restaurang som inte var i mysigaste laget men som inte knusslade med maten. Guldgossen och Falunmannen valde var sin “Big Bacon” – en pizza med både skinka, bacon och kebabkött. Guldgossen tonårsåt betydigt mer än sin giftasmorbror och blev mättare än han varit i hela sitt liv.
Falunsystern och jag hittade en pizza med både kräftrumpor, räkor, roccula och vitlök och blev väldigt nöjda. Och mätta.

Min mage kan vara lite småjobbig av sig ibland. Håller jag ordning på den med hjälp av fibrer sköter den sig rätt bra, men får jag för stora inkomster blir det också snabbt stora utgifter.
På vägen hem från Vara paltkomasomnade Gudgossen medan jag fick andra besvär. Akuta. Väldigt akuta. “Vägkanten får duga”-akuta.
Som tur var hann vi fram till affären i Järpås där ett par unga killar stod i kassan och vänligt och artigt visade mig till de bakre regionerna där jag fick sitta ett tag medan den värsta stormen drog över.
Sedan kunde jag fortsätta hemma och till slut var jag i skick som ny och for till affären för att handla mat inför juldagens planerade långbrunch.

Julaftonsfirandet började i Skälvums Missionshus där nästan hela Zätafamiljen medverkade i julbönen. Min mamma var mötesledare och höll ihop gudstjänsten förtjänstfullt. Lilla Svalan spelade tvärflöjt både tillsammans med äldste Italienkusinen i Jingelbells (han spelade piano) och tillsammans med Förundersökningsledaren i Nu tändas tusen juleljus (Förundersökningsledaren kompade på gitarr). Förundersökningsledaren spelade också när jag sjöng Mary did you know och så sjöng jag tillsammans med båda systrarna Jord och himmel fröjden er. Det var jätteroligt att sjunga tillsammans med både Italiensystern och Falunsystern. Att Italiensystern och jag skulle sjunga hade vi redan bestämt per Facebook innan jul, men det var en glad överraskning att Falunsystern helt frankt bestämde sig för att haka på när vi övade på tisdagen. Italiensystern spelade också gitarr och sjöng tillsammans med sina barn och Falunkorven och han var stolt bärare av Jesusbarnet när det var dags för den avslutande samlingen ute vid krubban.

Efter julbönen for vi vidare hem till mina föräldrar och åt julmat, tittade på Kalle, fikade saffranscheezecake som Falunsysterns man bakat, välkomnade tomten, delade julklappar och åt lite till (glass och bär har jag för mig att det var).

Julbordet var först och främst iordningställt av min mamma, men systrarna och Italienmannen bidrog också. Jag hade bara gjort Janssons frestelsen, men den blev i alla fall ovanligt lyckad med mycket smör och grädde. Andra favoriter som jag tog extra av var vol-au-vent (den här gjorde mamma med kräftstuvning), mammas goda älgköttbullar, Falunsysterns grönkålschips, mammas havrekex och fröknäcke, Italiensysterns chilikryddade brysselkål och till och med Italienmannens gravade lax slank ner. Sill i alla dess former, bruna böner och sådana där småläskiga korvar och skinkor överlät jag dock med varm hand till andra hugade spekulanter.

Här kommer tomten på besök med full säck.

Jag fick ett par varma, gosiga mjukistofflor av mina föräldrar. Jag har sovit i dem sedan julafton. Mina föräldrar är väldigt bra på värmande klappar. Andra år har jag fått en elektrisk värmefilt och en flanellpyjamas.
Av Förundersökningsledaren fick jag ett vitt fint fårskinn. Vi har goda vänner som håller sig med en liten skock får och det är fint att veta att fällen jag fick tillhört ett lyckligt får. Nu kommer jag bli lycklig när jag får sitta och värma stjärten kalla sjökvällar. Jag har faktiskt även lagt fårskinnet över benen under täcket en natt när jag frös för mycket för att kunna somna.
Av lilla Svalan fick jag suddigum jag önskat mig till mitt tecknande. Jag provade ett av dem redan på juldagen och de var av verkligt hög kvalitet.
Sista klappen fick jag av Guldgossen. Han hade lyckats luska ut att jag varken läst eller ägde boken “Analfabeten som kunde räkna” och jag blev jätteglad när jag fick den. Nu håller jag på att läsa ut Leif G.W. Perssons “En annan tid, ett annat liv” och skyndar mig så mycket jag kan för att få sätta tänderna, eller kanske snarare blicken, i min juklappsbok.

På juldagen var det min tur att bjuda in föräldrar, syskon och syskonfamiljer. Fjorton personer är vi när alla kan vara med och det är helt fantastiskt roligt att vi lyckades få till det två dar i rad.
Jag hade tänkt mig någon slags utdragen brunch a la hotellfrukost men vi hann inte äta allt jag planerat under den tid som stod till förfogande. I stället för att deppa över det tog jag ett moget beslut och strök helt sonika ost- och kexavdelningen till förmån för lite fika.

När gästerna kom vid tiotiden bjöd jag först på en ananas- och ingefärssmoothie. Det blev perfekt att servera i Ikeas ljuslyktor med lite kokosflingor på toppen.
Jag mixade en färsk ananas med två väl mogna bananer, cirka fyra centimeter färsk hackad ingefära, tre teskedar vaniljsocker och en liter vaniljyoghurt.

Sedan var det dags att ta för sig av yoghurt och flingor. Det fanns vanilj- och jordgubbsyoghurt, den fina bärblandningen som blivit över efter julafton hos föräldrarna, både köpt och hemmagjord müsli, cornflakes, honungspuffar, vårgårdaris, rågkuddar, solros- och linfrön, stora ekologiska kokosflingor, hassel- och cashewnötter, hallonsylt och marinerade apelsinfiléer.

De marinerade apelsinfiléerna hittade jag på när jag upptäckte att jag hade grenadin som var på väg att gå ut. Jag fileade fyra apelsiner och la dem i en blandning av grenadin och apelsinjuice, hackade ner lite lagom med färsk ingefära och lät det dra i två dygn. Innan det var dags att ställa fram skålen la jag på ett gäng granatäppelkärnor för ytterligare färg och för att få lite crunch.

Efter att ha grundad med lite laktos plockade jag fram smörgåsmaten. Jag hade bakat en Drömstadslimpa och lagt i frysen i god tid innan juldagen och nu hade den tinat fint, utan att bli torr. Från ugnen ställde jag fram en “nybakad” Dafgårds surdegslimpa och några baguetter och kompletterade med rostebröd, tunnbröd och tekakor. Som pålägg fanns förutom ost och smör även min tomatmamelad och lemoncurd och tre olika köpta marmelader. Dessutom tomatskivor, gurkskivor, paprikastavar, medwurst, kokt skinka och kalkon, avokadoskivor, brieost och leverpastej med majonnäs och smörgåsgurka.

Lemoncurd är inte särskilt svår att göra. Det tar bara tid.
Jag vispade ihop den på kvällen innan julafton och räknar med att den står sig några veckor i kylen, trots att receptet bara säger ett par dar.

Gästerna hann gå ut och gå en sväng innan det blev tid för den lite lunchigare delen av brunchen. Jag kokade mannagrynsgröt och serverade med sirap, socker och kanel, men struntade i att värma tuberna med köpt risgrynsgröt. Jag struntade också i både kokta ägg och äggröra. Däremot serverades stekt bacon, prinskorv och köttbullar.

Och så dagens utmaning – ägg Benedict.
När Förundersökningsledaren “överraskade” mig med en helg på Ystad Saltsjöbad så åt jag för första gången ägg Benedict till frukost. Det var jättegott och sådär lagom avancerat för att våga sig på att göra själv och ändå imponera ordentligt på gästerna. Redan i september hade jag alltså bestämt mig för att hitta ett tillfälle att bjuda på det här, och vad kunde passa bättre än vid en brunch.

Ägg Benedict är ett pocherat ägg som serveras på en skiva rostat bröd med en skinkskiva under, hollandaisesås på toppen och så lite paprikapulver och något grönt högst upp. Egentligen ska man smörsteka kantskurna brödskivor men jag sparade in lite på fettet och körde dem helt sonika i brödrosten i stället.
Förundersökningsledaren fick ta hand om pocheringen medan jag gjorde hollandaisesås. Jag hade konfererat med Kockkollegan lite innan för att få veta hur länge såsen skulle stå sig innan användning, och det var bara någon timma. Skärningsrisken var också hög så jag vispade som en tok och tog det väldigt lugnt med smöret när det var dags att hälla ner det i äggulorna.

När man pocherar ägg ska man ha 1 msk ättiksprit och en 1 tsk salt per liter vatten. Vattnet ska kokas upp och sedan sjuda alldeles lagom för att äggen ska bli fina. Förundersökningsledaren provade både att göra en virvel i vattnet och knäcka ägget mitt i virveln, och att knäcka ett ägg i en kopp som sedan gradvis sänktes ner i vattnet så att ägget liksom sakta gled ut i grytan. Tanken är att äggvitan ska samla sig runt gulan och stelna så pass att gulan fortfarande är helt rinnande men inte läcker ut. Äggen ska ligga i vattnet tre minuter och sedan tas upp med en hålslev och doppas i kallt vatten för att kokningsprocessen ska avslutas och smaken av ättika sköljs bort.
Förundersökningsledaren gjorde helt perfekta ägg!

Själv gjorde jag en aning för sur hollandaisesås men den gjorde sig rätt bra tillsammans med ägg Benedict och eftersom jag inte tänkt efter hur mycket sås som skulle gå åt utan bara gick efter receptet så blev det väldigt mycket sås. Trots att det inte skulle gå, sparade jag det som blev över några dagar och sedan åt vi den med god aptit till fisk. Jag hade garderat mig och köpt en burk färdig hollandaisesås ifall det inte skulle gå vägen men den har vi inte behövt ta till än.

Här är receptet på hollandaisesås:
Smält 400 g smör (eller mindre om du är förståndig…) och låt svalna.
Här duger det nog inte med margarin. Ska man impa med egen sås så är det lika bra att slå på stort och ta riktigt smör.
Blanda åtta äggulor med sex matskedar vatten i en kasturll. Spara äggvitorna och gör massor av maränger lite senare.
Ställ kastrullen i ett vattenbad och vispa på heltid medan vattnet sjuder och du förhoppningsvis får uppleva att äggvispet tjocknar lite grann. Det tog en evighet men det behöver inte tjockna mycket för att det ska räcka, bara så att du känner lite, lite motstånd när du vispar.
Ta av kastrullen och häll i det smälta smöret droppvis. Det är viktigt att inte hälla för mycket i slängen för då skär sig såsen. Fortsätt vispa som en galning. Ta inte med bottensatsen av det smälta smöret. Det kan du hälla i stekpannan när du steker köttbullar och prinskorv i stället.
Smaksätt såsen med 2-4 msk färskpressad citronsaft, salt, peppar och lite cayennepeppar. Ta det försiktigt med citronen. Jag tog i två matskedar till en början men när jag sedan smakade så var det redan för mycket.

Har man äggvita över kan man göra maränger. Av åtta äggvitor blir det massor av maränger…

Efter lunchbrunchdelen skulle jag egentligen serverat ost och kex. Jag hade köpt både brännvinsost, grevé och cheddar som skulle stavats till smakportioner. Därtill brie och tre sorters färskost. Samma marmelader som under smörgåsavdelningen, hembakat fröknäcke och saltiner, sesamkex och digestive. Kardemummaskorpor, riskakor och kanelknäcke. Kiwi, päron, äpple, banan, clementiner, vindruvor, torkade fikon och färsk ananas.
Dessutom hade jag tänkt göra vispat smör för det ser så lyxigt ut och är mycket lättare att bré, men det hann jag inte förbereda så det hade det inte blivit även om vi hunnit (och orkat) äta ost och kex.

I stället fikade vi nybakade Dafgårdskanelbullar och chokladmuffins som jag gjort i ordning några dagar tidigare och förvarat obakade i frysen. Jag hade läst att det skulle gå att ställa dem direkt i ugnen från frysen och bara förlänga tiden lite och det gick över förväntan och resulterade i goda, saftiga muffins.

På juldagen for mamma, Italiensystern, Falunsystern och hennes man och såg premiären av “En man som heter Ove”. Jag hoppas de var så mätta att de inte behövde köpa några popcorn…
Pappa, Italienmannen och jag for hem till mina föräldrar och var barnvakter åt alla småkusiner och tittade på Snövit och de sju dvärgarna. Falunflickan satt i mitt knä hela filmen, så gissa om jag njöt! Guldgossen och lilla Svalan stannade kvar hemma hos oss och tog det lite lugnt. Förundersökningsledaren fortsatte till goda vänner och när biobesökarna kom hem åkte jag också dit. Där vankades mer mat och trevligt umgänge kvällen lång.

På annandagen tog vi det bara lugnt och var hemma och “lekte med våra julklappar”.

Irmas lilla snögubbe.

De okända ungdomarnas inte lika lilla snö”gubbe”.

På söndagen kom den efterlängtade snön. Lilla Svalan var ute i trädgården och gjorde en snögubbe och ett gäng ungdomar gjorde en annan snöfigur i Örslösarondellen… Vi såg dem in action när vi åkte hem efter att ha sett StarWars på bio på söndagskvällen. På söndagseftermiddagen var övriga familjen på Vänermuséet tillsammans med mamma och Italienfamiljen medan jag var hemma och vilade bort min huvudvärk. Falunfamiljen hade åkt hem till Ludvika dagen innan. Efter museibesöket tog de med sig hämtpizza hit och vi fick en trevlig eftermiddag som avrundades med philadelfiaglass som mamma gjort.

På måndagen lunchade vi hos Svärföräldrarna tillsammans med Förundersökningsledarens yngste lillebror och hans familj. Vi for hem i tid för att hinna förbereda risgrynsgrötskvällsmat förstärkt med smörgåsar till våra kvällsgäster. Vi lärde dem spela Bonanza (jag vann) och bjöd på fruktsallad med glass. Det hade blivit en del frukt över sedan juldagen då jag inte hann bjuda på kex och ost under brunchen, och den passade perfekt till fruktsallad. Jag hade också förberett ännu en omgång marinerade apelsinfiléer. Jag tror man skulle kunna värma dem och servera till glass om man vill.

På tisdagen tog jag gott om tid på mig och storhandlade inför nyår. På eftermiddagen började jag förbereda lite nyårsmat och senare hade vi bjudit hem en annan familj på kvällsmat. Vi bjöd på potatisgratäng som såg ut som Janssons frestelse. Den hade varit riktigt god om jag inte glömt salta den. Vol-au-venten med krabbstuvning och de köpta delikatessköttbullarna var i alla fall okej. Vi lärde även den här familjen kortspelet Bonanza men de var alldeles för läraktiga så deras dotter, som är lika gammal som lilla Svalan, gick och vann.
Efter matchen ställde jag fram osten och kexen som inte heller kom till användning på juldagen. Jag kompletterade med päronbåtar och vindruvor.

Förberedelser inför nyårsafton. Lilla Svalan och jag gör chokladblommor att dekorera efterrätten med.

Onsdagen ägnades åt mer förberedelser inför nyårsafton och så tog jag med lilla Svalan fram på stan så att hon fick använda sitt julklappspresentkort och ta hål i öronen. Hon skötte sig betydligt bättre än jag gjorde när jag drabbades av en förmodad 40-årskris och tog hål i öronen och sedan fick sitta på en parkbänk och inte svimma en hel lunchrast innan jag på darriga ben kunde ta mig tillbaka till jobbet.

Lilla Svalan med ett av sina nya hål.

Till lunch åt vi pannkakor. Det var jättegott med något annat än julmat som omväxling. Särskilt som jag kom på att lägga på jordgubbar och kiwi på mina pankisar.

En vecka efter julafton kommer nyårsafton. Tänk att det blir så varje år! Lagom långt emellan för att man ska hinna återhämta sig mellan två av årets stora begivenheter och lätt att komma ihåg.

Förra nyårsafton (och julafton också för den delen) firade vi i Bolivia. Det var något helt annorlunda. I år kände åtminstone jag att jag liksom ville ta ikapp lite av vad vi missade här hemma medan vi upplevde så mycket mer borta.

Alltså hade vi bjudit hem fyra familjer att fira nyårsafton hos oss. En familj föll tyvärr ifrån på grund av maginfluensa, men vi blev i alla fall sexton personer som umgicks, åt gott och bytte nyårspresenter tillsammans.

Nyårsafton var tänkt att bli rätt så lugn. Jag hade förberett det mesta och satte lilla Svalan och Förundersökningsledaren till att ställa i ordning bord och stolar samt duka.
Tyvärr uppstod det ett litet problem vid dukningen. Vi hade nämligen ingen tillräckligt stor duk till ekbordet med två iläggsskivor.
När vi var i Bolivia köpte jag ett rött tyg med tanken att sy en julduk. Jag hade faktiskt skrivit upp det där duksyet på min att-göra-lista före jul, men eftersom listan var för lång och tiden för knapp så hade jag strukit just den punkten (bland annat).
Nu upptäckte vi att vi hade behövt den där duken för att få till ett snygg nyårsbord, så jag fick snabbt sätta mig vid symaskinen och kanta tyget så att det kunde förvandlas för bara ett tyg till en duk.

Dukeriet gjorde att jag inte fick fullt så mycket tid att piffa till mig själv som jag planerat in. Sminkningen fick stryka på foten och jag hann inte ta på mig några sockar, men för övrigt blev det bra.

Jag tycker det är väldigt trevligt med knytkalas. Smart är det också. I alla fall för den som bjuder in och slipper laga all mat själv (smajlis på det…).
Således hade mina gäster med sig både förrätt och huvudrätt. En familj bjöd på räkpajer, en annan på kycklingklubbor och en tredje på lamm.

Väldigt god räkpaj. Gästerna som bakat räkpaj hade också den goda smaken att lämna kvar en överbliven paj hos värdparet, som med nöje åt upp den dagen därpå.

Själv hade jag bakat fröknäcke, eller sesamkex att bjuda med en röra på stående fot.
I röran hade jag avrunnen yoghurt, cheddar- och brännvinsost, grönt äpple, färsk ingefära, salt och peppar. Jag la en klick på varje brytkex och toppade med en bit gravlax.

Till huvudrätterna hade gästerna med sig tillbehör men jag hade lovat komplettera med en sallad och lite gurka, tomater, paprika, majs, kiwi och avokado bredvid.

Som efterrätt bjöd jag för första gången i livet på pannacotta. Det är ju märkligt att jag aldrig gjort det förut när det är så enkelt. Jag gjorde en helt vanlig vaniljpannacotta och hällde upp i Ikea-ljuslyktor. I botten på varje glas hade jag lagt en jordgubbe. Den flöt märkligt nog upp till ytan, i varenda glas, och förstörde lite av intrycket som dekorationen var tänkt att ge.
Jag dekorerade med torkade jordgubbsskivor, citronmeliss och en chokladblomma.

Här är receptet för 24 portioner pannacotta:
Lägg 12 gelantinblad i blöt.
Snitta 4 vaniljstänger och skrapa ur fröna.
Lägg frö och stänger i en kastrull och häll på 2 liter vispgrädde och 2 dl socker.
Koka upp och låt sen puttra i 1-2 minuter.
Ta av kastrullen från plattan och lägg i gelantinet och rör så det löser sig.
Sila av vaniljstången och häll upp smeten i portionsformar.

Sen ska man tydligen genast lägga på gladpack på alla glas för annars blir det en seg, lite otrevlig hinna på anrättningen. Det visste inte jag, och fick följaktligen en seg, lite otrevlig hinna på varje portion. Men gott var det i alla fall.

På andra bilden syns vaniljfröna tydligt. De hade den egenheten att de ville sjunka till botten i grytan och därför fick jag tänka mig för när jag hällde upp den sista smeten och fördela den i glasen. Men vaniljsmaken var ändå väl fördelad och hade tydligen hunnit dra ur under bara två minuters koktid.

Innan vi gav oss ut i nyårsnatten och tittade på fyrverkerierna framme vid torget åt vi godis. Jag hade köpt både twix, lakrits, lösgodis, chips, ostbågar och potatisskruvar. Och gjort maränger av äggvitorna som blev kvar sedan hollandaisesåsen.

Några av marängerna hällde jag och lilla Svalan smält choklad över och strösslade sen över kokos. Det funkade bättre än jag vågat hoppas.
Dessutom gjorde vi eget godis av choklad, vårgårdaris och flingsalt och choklad och honungspuffar. Det sistnämnda blev lite väl sött i min smak.

Chokladdoppade honungspuffar med dekor av vit choklad.

Sedan var jul- och nyårshelgen över.
Visserligen efterfestade vi lite hemma hos mina föräldrar en eftermiddag med tårta och godis och fortsatte på kvällen med ost och kex och smördegsbakelser.
Och på trettondagen var vi hembjudna till svärföräldrarna på kalkonmiddag och jordgubbar och glass och hembakt pepparkaksbröd, men det är som man brukar säga… en helt annan historia…

Mamma gör världens godaste tårtor!

Svärmor hade fått så fina tulpaner av svärfar och de lyste nästan som diamanter i trettondagssolen på middagsbordet.

Julefriden har lägrat sig i det Zettervallska hemmet. Julstädningen är avklarad, granen är klädd och tomtar och änglar har fått flytta ut från bananlådorna på vinden och tagit plats lite varstans runtom i huset tack vare lilla Svalans försorg.

Just nu sitter Förundersökningsledaren och jag och tittar på ett avsnitt av Jills Veranda medan barnen häckar i sina rum tillsammans med dator och IPad. I magarna simmar julostkaka i julmust tillsammans med munkar och tidigare i eftermiddag har vi både fått vara med om en levande julkrubba med en äkta bäbis som Jesus (vars föräldrar till min förskräckelse inte satt någon mössa på barnet i snålblåsten), får och en skriande åsna och en fantastiskt fin julkonsert med Kusinkören där min åldersnojiga kollega är med och sjunger.

Efter förmiddagsgudstjänsten (med en riktigt stark och bra predikan), där Förundersökningsledaren ansvarade för ljudet och jag för tolkningen till engelska, for vi till mina föräldrar och jag fick äntligen träffa min italiensyster och hennes familj som är hemma över jul.

Nu ska jag bara klara av en arbetsdag till i år och sedan blir det julmys för hela slanten. På tisdag ska det förberedas mat tillsammans med mina systrar, deras familjer och mina föräldrar i Skälvum, på onsdag tar vi julbadet i Vara och på torsdag – är det JULAFTON.

En riktigt God Jul till er alla!

I går hände något som sällan händer.
Jag var och klädshoppade tillsammans med Lilla Svalan!

Vi hade oddsen mot oss redan från början men lyckades ändå köpa det vi var
på jakt efter (och lite till…).
De dåliga oddsen bestod i tidsbrist. Jag slutar jobbet klockan fem och tjugo i
sex var vi tvungna att vara hemma och överlämna bilen till
Förundersökningsledaren som hade ett isrelaterat event inplanerat till klockan
sex.

Jag är inte så bra på att sluta jobbet i tid, men fem över fem låste jag i
alla fall dörren till kontoret. Då hade vi 35 minuter på oss. På de minuterna
skulle vi hinna ta oss från mitt jobb i rusningstrafik (jo, det förekommer
faktiskt trafikstockningar även i Lidköping, i alla fall på sträckan mellan
Rörstrandsbron och Framnäs) till köpcentrat där affären med störst
passningspotential finns, hitta, prova och bestämma oss för kläder, stå i lång kassakö
och titta på medan expediterna lär sina julvikarier hur pengaapparaterna
fungerar, sätta fast cykelstället på bilen, åka till Dalängsskolan och hämta Lilla
Svalans cykel som fått punktering för andra gången den här veckan och sedan
köra frustrerande långsamt bakom en krypande minibuss innan vi äntligen kunde
svänga av in mot vårt bostadsområde.

Mot alla odds så hade vi faktiskt hunnit hem i tid… om inte Kappahl klämt
till med ett ”Christmas Days Offer” och nu erbjöd alla kunder att köpa ”tre för
två”. Trots upplysande skyltar i taken upptäckte vi inte detta förrän vi krängt
på oss alla tjocka vinterkläder igen och tagit oss ut från provhytterna för att
närma oss kassalinjen. Eftersom lilla Svalans tröja kostade 399 kr och mina
glittriga byxor 349 kr så ville jag inte bara fiska upp ett par billiga sockar
ur korgarna framme vid kassorna utan verkligen utnyttja erbjudandet när det nu
fanns chans att fläska på med ett gratisplagg för nästan 350 kr.
Med imponerande beslutsamhet dök jag in bland klädställningarna igen och
nappade åt mig ett par svarta, helt normala byxor i både rätt storlek och
prisklass, hittade en ledig provhytt, bytte om, konstaterade att de passade,
bytte om igen och gick och ställde mig i den där långa kön. Under tiden var lilla
Svalan ute och satte på cykelstället på bilen.

När vi lämnat köpcentrat (det är så roligt att kalla Framnäs köpcentrum för
köpcentrum eftersom det inte finns mer än två mataffärer, en fiskaffär, två
klädaffärer och en skoaffär där, och så en blomsterbutik och en leksaksbutik
och en djuraffär, och någon fotvård också tror jag, och kanske något mer där
garnaffären låg tidigare, och just det, en heminredningsbutik finns det också,
och två restauranger och ett apotek, och så Rydéns stora klädaffär och Elon.
Äsch, nu var det inte roligt längre…) och satt i bilen på väg till skolan, undrade
lilla Svalan varför vi inte passade på att köpa något dyrare än ett par svarta
byxor till mig, när vi ändå fick “det tredje plagget på köpet”.
Jag förklarade då att det alltid är det billigaste plagget man slipper betala för
och tog ett målande exempel.
-Tänk dig att vi köper var sitt par trosor för 15 kronor styck och sen tar en
kappa för 1000 kronor på köpet. Affären skulle nog inte tycka det vore så kul
om vi kunde köpa allt det där för bara 60 kronor liksom.
Jag är inte säker på att lilla Svalan förstod min poäng. Hon kontrade nämligen:
-Mamma, 15 plus 15 är 30!

Snart ska jag börja tänka på julen.

Hittills har jag bara hunnit tänka på julsånger.

I helgen höll Förundersökningsledaren och jag i en adventssamling på Udden på Kållandsö och sjöng och spelade jul- och adventssånger i en timma. Lilla Svalan och två av hennes vänner var också med och sjöng en sång.
Det har tagit ett antal kvällar att klura ut vilka sånger vi ville ha med, att öva in dem, att sätta samman ett lämpligt program och att öva lite till.

Men nu ska jag snart börja tänka på julen.

Under hösten har jag varit med och övat i en kör som ska sjunga på två julkonserter i kyrkan till helgen. Den här veckan ska jag försöka ta mig tid att lära mig så många av sångerna som möjligt “by heart”.

Men när helgen är över och alla toner lämnat min strupe ska jag börja tänka på julen.

Jag är sjuk.

Det är inte kul.

Jag gick hem redan på förmiddagen i måndags pga förkylning. Då var det mest att jag både var varm och frös, och hade ett sådant där illavarslande gnag i halsen.
När jag kom hem landade jag tungt i soffan och tittade i kapp på några TV-program jag missat. Jag förstod att det måste vara något allvarligt fel på mig när jag lipade för att de tre sista deltagarna i Idol alla gick vidare till finalen i Globen.

Med tisdagen kom snuvan och huvudvärken. Jag vaknade med huvudvärk och somnade med huvudvärk. Fast det var ärligt talat svårt att somna för det var länge sen jag hade så ont i skallen. Under dagen tittade jag på fyra avsnitt av Bron och hamnade i ett posttraumatiskt Bron-är-slut-syndrom.

I dag är det onsdag och jag är hemma för tredje dagen i rad. Min själ klättrar på väggarna medan min kropp snyter sig och nästan gråter över huvudvärken som trots full tablettbehandling inte vill ge med sig. Fast jag gråter inte. Jag får alltid huvudvärk av att gråta…
Jag har sett ett avsnitt av Så mycket bättre. Men huvudvärken blev inte bättre av det. Jag ritar lite men blicken är dimmig av huvudvärk så det går olidligt sakta.
Jag har startat en tvättmaskin men kommer inte orka hänga upp den. Inte tvätten heller…

Jag gillar inte att vara ensam hemma när jag är sjuk. Huset ropar på mig och vill ha uppmärksamhet. Damma mig, tvätta mig, städa mig, stryk mig, putsa mig, laga mig, stuva undan mig, ta hand om mig. Jag försöker förklara att jag faktiskt inte orkar. Att jag är sjuk och att min hjärna exploderar varje gång jag böjer mig ner, men huset lyssnar inte och jag mår ännu sämre.

Det skulle vara mycket lättare att vara sjuk om man var frisk…

November är vår mörkaste
månad. Solen går upp kvart över åtta och ner halv fyra så den lyser bara knappt
sju och en halv timma – och vissa dagar lyser den knappt alls. Molnen är i
vägen och regnvåt asfalt verkar suga åt sig ljuset från gatlyktorna. Det finns
ingen snö som reflekterar och det är fortfarande flera veckor kvar tills det är
dags att tända adventsljusen.

Har du tänkt på vad som
händer om du står i ett mörkt rum och öppnar en dörr in till ett ljust rum?
Vad händer när du gläntar på dörren? Faller det en skugga från ditt mörka rum
in i det ljusa rummet, eller faller det en strimma ljus in på golvet i det
mörka rummet där du står?

Det är lätt att känna
hopplöshet när man följer med i nyhetsrapporteringen. Det finns onekligen mycket
mörker i världen just nu.
Men det finns inget mörker i världen som kan sända en skugga in i Guds ljus. Vi
läser från Johannesevangeliet 1 och 5: ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har
inte övervunnit det.”

Låt oss hjälpas åt att
sprida ljuset. Står du i det mörka rummet – så öppna dörren mot ljuset. Står du
i det ljusa rummet, så öppna också du din dörr så att ljuset kan flöda vidare
ut över världen.
Och glöm inte – att ljuset är kärleken.

Det här är en sån där vecka där man snabbt ropar bingo när man titta på rutorna i kalendern. Det är fullt varenda kväll.

I går firade vi Guldgossens 16-årsdag med litet kalas tillsammans med mor- och farföräldrarna och en fantastisk prinsesstårta som min mamma bakat.
Eftersom det var vanlig måndagskväll gjorde vi det enkelt för oss och jag tog med mat hem från Lidköpings Pizzeria. De har bland annat glutenfri pizza och min mamma tyckte den var så god så jag ringde upp pizzerian lite senare på kvällen och tackade för maten.

I kväll ska jag till kyrkan och vara med på mötet med närradioföreningen.
Guldgossen har varit hos tandregleringen och utökat tandställningen så jag ska hem och titta på honom först.

I morgon är det föräldramöte på gymnasiet med information om valen som förstaårseleverna ska göra inför år två. Jag hoppas att Förundersökningsledaren kan tänka sig att åka dit själv.

På torsdag ska lilla Svalan på körövning i Missionskyrkan inför helgens konsert med skolans musikinriktning.
Uppdatering: Jag hade visst också körövning, inför julkonserterna.

På fredag är barnen som vanligt på Kaj i kyrkan.

På lördag har lilla Svalan genrep inför konserten.

På söndag har Förundersökningsledaren hand om ljudet på gudstjänsten och jag påar radion och på kvällen går vi på lilla Svalans konsert.

Bingo!

Guldgossen har snart åldern inne för att få börja övningsköra.
I går kväll var han, Förundersökningsledaren och jag på trafikskolan för att ta
del av den obligatoriska handledarkursen. Den började klockan fem och skulle hålla
på till åtta-halv nio. Vid sextiden serverades gofika i form av pepparkakor,
dubbla chokladflarn och en riktigt smaskig kanelkrans.

Jag förstår inte hur vi alla tre kunde vara så obetänksamma.
Där hade vi suttit och pratat om säkerhetstänkande (visserligen i trafiken, men
ändå) och ingen av oss hade minsta tanke på att kontrollera om det fanns något
mer än kanel i den där goda kransen.

En minut efter att Guldgossen ätit upp sitt fika tittade han
på mig och sa: -Det var nog nötter i den där.
Vi gick ut ur lokalen för att Guldgossen skulle få lite luft. Hans underläpp
svullnade en aning men det syntes ingenting på ögonen. Ibland när han fått en
allergireaktion har både läppar och ögon växt så ansiktet fått ett rent
groteskt utseende. Jag frågade om han kunde andas och det gick bra, men däremot
hade han svårt att svälja. När slemhinnorna svullnar så pass att det är svårt
att svälja kan man ju misstänka att andningen också kommer påverkas, så jag tog
med Guldgossen till bilen och så for vi raka vägen till Akuten.

På väg dit ringde jag 1177. Tidigare kontakter med
sjukvården har lärt mig att det är väldigt viktigt att föranmäla sin ankomst,
oavsett vad det gäller.
Det var 17 minuter telefonkö på 1177 och det skulle inte ta mer än fem att
komma till sjukhuset så jag la på och ringde i stället 112.

När Guldgossen var fyra månader gammal åt han köpegröt för
första gången i sitt liv. Då upptäckte vi att han var gravt allergisk mot mjölk
och körde snabbt in honom till sjukhuset i Lidköping. På väg dit slutade han andas
och Förundersökningsledaren ringde 112 som bad oss köra raka vägen in i
akutintaget och larmade personalen om att vi var på väg.

Det var drygt 15 år sedan. Rutinerna har naturligtvis ändrats
sedan dess.
Operatören på 112 upplyste mig om att de inte hade någon kontakt med sjukhuset
i Lidköping och så länge jag inte var i behov av någon transport kunde jag inte
få hjälp av dem. Men han menade i alla fall att det bara var att knacka på hos Akuten
så skulle de ta hand om oss.

Framme på Akuten hittade vi en knapp att trycka på för den
som var ”akut sjuk”. Vi tryckte, och fick en kölapp i handen. Guldgossen kunde
fortfarande andas så vi väntade snällt och eftersom det inte direkt var
högtryck därinne och vi inte hade någon före oss i kön, så dröjde det bara
cirka fem minuter innan vi blev mottagna i akutrummet.

Där fick vi veta att vi kommit fel. Sjukhuset är inte rätt
ställe för den som behöver några medicinska behandlingar. Sådana avancerade
saker får de inte ägna sig åt på Akuten.
I stället borde vi tagit oss till Jourcentralen. Den har legat i samma lokaler
som Akuten tidigare (tänk så smidigt för dem som, precis som jag, inte
frekventerar sjukvården tillräckligt för att hålla reda på vart man ska ta
vägen när man behöver hjälp) men för några år sen flyttades den över till
Ågårdens Vårdcentral.
Jag har suttit på jouren med Guldgossen en annan gång, efter en olycklig
närkontakt med jordnötsmuffinssmetsrester. Då var vi också en vända på Akuten först,
men då hade de så mycket att göra att de hänvisade oss till jouren för det
skulle gå snabbare att få hjälp där. Jag har dock inget minne av att jag fick
information om att de inte kunde ge mediciner på Akuten.

Det där med mediciner verkade inte vara helt och hållet uteslutet
i alla fall, för när sköterskorna tagit reda på att Guldgossen är 15 år och
därmed ett barn, som dessutom kanske höll på att förlora förmågan att andas, så
bestämde de sig för att i alla fall behålla honom lite grann.
Jag berättade att han behöver tio tabletter betapred för att häva allergichocken,
och kompletterade upplysningen med att det kunde vara bra att ha en
adrenalinspruta till hands om inte tabletterna hann verka i tid.

Innan några tabletter kunde förmedlas så var de i alla fall tvungna
att undersöka honom. Puls och blodtryck mättes medan jag passade på att gå ut
och parkera bilen ordentligt.
När jag kom tillbaka in från kylan hade Guldgossen fått flytta till ett annat
rum. Där satt vi och väntade en stund, oklart på vad. Guldgossen kunde
fortfarande andas, även om det var sämre med möjligheterna att svälja. Men tillståndet
hade i alla fall inte förvärrats så mycket att jag kände mig nödgad att vidta
andra åtgärder än att vänta in vilka fler påhitt Akuten kunde bjuda på.

Efter ett tag kom sköterskan in i rummet med en grönklädd
läkare i släptåg. Han presenterade sig artigt, förklarade att han var
barnläkare och började förhöra Guldgossen om orsaken till vårt besök. Jag
avbröt lite ofint för att be om akutmedicin till min son, men det var inte
särskilt uppskattat. Läkaren fortsatte att ställa sina frågor och började sedan
spekulera i vilka åtgärder som borde sättas in. När sköterskan fått nog av
svamlandet var det hennes tur att försöka bryta in. Hon markerade lite bättre
än jag och använde händerna för att visa att hon hade något viktigt att säga.
-Jag gör bedömningen att vi ska ge pojken tio tabletter betapred och en tablett
tavegyl! sa hon uppfordrande till läkaren.
Läkaren uppträdde som om han faktiskt hade svårt med andra auktoriteter än sin
egen och ändrade hennes beslut.
-Vi ger sex milliliter betapred, ingen tavegyl. Intravenöst.

Ordet ”intravenöst” gör mig lite nervös, för det innebär dropp.
Och dropp innebär nålar. Och nålar innebär stick. Och jag är stickrädd.

Nu var det visserligen inte jag som skulle bli stucken men
jag tyckte mig har rätt att bli nervös i alla fall. Dropp innebär nämligen även
förberedelser och förberedelser innebär att tiden går och nu var jag högeligen
irriterad på mig själv som inte tagit med Guldgossen hem och gett honom av den betapred
vi skaffade när vi skulle åka till Bolivia. Det hade gått så väldigt mycket
fortare än det här!

Sköterskan lyckades till slut med konststycket att övertyga
läkaren om att det finns betapred i tablettform och fick honom att skriva ut ett
akutrecept på detta. När han precis var på väg ut genom dörren ändrade han sig
och kom tillbaka och la till en tablett tavegyl också.

Och två minuter senare hade Guldgossen en tavegyl att svälja
och en liten medicinkopp betapredtabletter som snabbt löste upp sig i vatten
och fick vandra samma väg som tavegylen.

Jag uppskattar att vi var på akuten i 20-30 minuter innan
Guldgossen fick någon medicin, fast jag uppskattade det inte alls.

Vi satt kvar i väntrummet på akuten i en och en halv
timma medan allergireaktionen klingade av och Förundersökningsledaren gick
färdigt kursen och fick lära sig vad man ska tänka på när man ska börja
övningsköra.
Andra delen av handledarutbildningen får Guldgossen och jag ta en annan gång.
Men några lärdomar drog vi i alla fall av kvällen.
1. Ät inte något som kan innehålla nötter, även om det är väldigt gott.
2. Ha med dig allergimedicin om du trots allt äter något som innehåller nötter.
3. Om du inte har med dig allergimedicin – åk hellre hem än till Akuten om du har
bråttom.

Vilken fin helg jag haft! Den har varit innehållsrik men
inte på minsta sätt stressig. Tvärtom har jag gjort saker som fyllt på de
själsliga energidepåerna.

Familjen Zäta kom hem från en långweekend i London sent i
onsdags kväll. Redan dagen därpå gav sig familjens tonåringar i väg på
ungdomskonferens till Värnamo och har sedan hållit sig i Småland hela helgen.

Förundersökningsledaren och jag klarade av veckostädningen
på torsdagskvällen och kunde därför mysa med Dafgårdspizza framför Taken 3 på
fredagen. Det känns som det var länge sen jag satt i soffan och tittade på
film, men det är nog för att vi ägnat kvällarna den senaste tiden åt att tidigt
stupa i säng efter många långa Londonpromenader.

På lördagen hägrade umgänge med Falunsystern, hennes
dalamålstalande små godingar och mina föräldrar. Jag vaknade halv åtta trots
att jag lovat mig en lång sovmorgon och när Förundersökningsledaren också vaknat
till liv lämnade jag honom ensam hemma och for till Skälvum.
Dagen tillbringades på bästa vis med knämys med lilltjejen, kurragömma och
legobygge med Falunkorven och kyrkogårdsbesök med ljuständning för släktingar som
gått före in i evigheten.
På kvällen for vi in till Lidköping och gästade Robotrestaurangen. Allt sedan
vi lunchade där i somras har Falunkorven längtat efter att få se roboten in
action. Efter den rikliga buffén var förväntan på topp eftersom det ryktades om
att roboten skulle komma ut med efterrätten. Sex par ögon var vända åt det håll
roboten borde komma från. Till slut viskade Falunsystern:
-Det är nästan lika spännande som att vänta på jultomten!

Under söndagmorgonen sabbade jag ännu en sovmorgon genom att
vakna några timmar innan klockradion men sedan blev jag ändå lite sen iväg till
min rendezvous med svärföräldrarna. Vi träffades i Jung för att samåka till Pilotens
40-årsfirande i Göteborg. Förundersökningsledaren tog tåget ner redan under
lördagen.

Piloten (och kanske i ännu högre grad hans fru) hade dukat
upp en frestande buffé med italienska influenser och en hejdlöst god
norrbottenpaj. När vi ätit så maten stod i fyra hörn dröjde det inte länge
innan det blev påfyllning med goda tårtor och kaffe.

När vi kom hem sent på söndagskvällen fick vi några
minuter tillsammans med barnen innan jag snabbt somnade och sov kort och gott
till en ny arbetsvecka.

Jag sov gott i natt.

Förundersökningsledaren är i Skåne på jobbresa och jag
lyckades övertala lilla Svalan att ockupera hans sängplats. Jag sover alltid
bättre när hon ligger bredvid mig. Hur kan det komma sig? Är det
modersinstinkten som kickar in och gör mig trygg när jag vet att min avkomma är
trygg? Även om lilla Svalans fötter landade dunsvis på mina ben några gånger
frampå småtimmarna och hon pratade med mig trots att hon sov så…

…så sov jag gott i natt.

Jag drömde att min mamma skulle starta ett flyktingboende
och jag skulle vara hennes chef. Det första hon tog sig an, innan flyktingarna
började anlända, var att göra vindspel av terrakottakrukor.
Jag vet inte varför.
Själv var jag och handlade och hade problem i kassan. Jag fick ingen riktig
rätsida på vad det var för problem. Kanske jag inte lyckades lägga upp varorna
på kassabandet eller om det var så att jag inte kunde koden till mitt
betalkort.

Oavsett så sov jag gott i natt.

Varför är jag då så fruktansvärt trött redan under arbetsdagens
förmiddag?

I går fick (eller kanske tog) jag mig en riktigt lugn kväll.
När jag kom hem hjälpte jag Guldgossen att läsa på inför ett prov i el-lära. Jag inser att jag är helt borta när det gäller volt, spänning, ström, resistans, isolatorer och allt vad det nu är de ska lära sig. Det enda jag kommer ihåg är att det var ett franska, tyska och italienska gäng gubbar som levde runt förra sekelskiftet, som fått ge namn till olika enheter.

Medan Förundersökningsledaren var och tömde skräp på återvinningen lagade jag kvällsmat och när jag förhört Guldgossen lite till landade lilla Svalan och jag i soffan och såg färdigt en Wallanderfilm. När hon gått och lagt sig tittade jag klart på ett avsnitt av Bron och sedan var det min tur att gå till sängs. Jag la mig strax före tio och kände mig hur redig som helst.

Innan jag somnade läste jag ut Hannibal. Läs inte den! Det är en allt annat är uppbygglig bok.

Ibland undrar man varför man inte kommer på de där enkla, smarta lösningarna lite tidigare i livet!

Den här blårandiga skjortan har hängt uppfodrande på trappräcket i flera dagar och bara väntat på att jag ska stryka den. Jag har blängt tillbaka. När jag skulle ha hunnit ta fram strykjärnet har jag inte orkat och när jag orkat har jag inte hunnit. Precis som med så mycket annat i livet.

Men i morse kom jag dock på den briljanta idén att ta på mig skjortan i stället för att stryka den. Att jag inte tänkt på det förut. Tänk så många ilskna blickar jag kunde besparat den.

Det finns mycket som kan störa en i livet. OM man är en
lättstörd person vill säga.
Om man försöker se vardagen med lite humor och möter verkligheten med glimten i
ögat så finns det i stället väldigt mycket man kan glädjas åt.

På bussen i morse satt jag framför två gymnasiegamla tjejer
och hörde deras konversation. De pratade inte så tyst så jag uppfattade
vartenda ord trots att jag befann mig flera säten bort.
Den ena flickan svor något alldeles vådligt.
Man kan inte annat än att imponeras av en människa som ledigt får plats med
tre-fyra svordomar i varje mening, och fortfarande kan föra ett begripligt
samtal.

När töserna gått av klev en äldre, parant dam på bussen.
Tänk er modellen som bakat bullar hela livet, gått med ansiktet nere i backen i
jakt på blåbär och svamp och som arbetat i ett stadigt tempo från klockan sju
på morgonen till klockan åtta på kvällen dag ut och dag in. (Åh, vad jag
beundrar dessa trogna människor som alltid är inställda på att göra sitt bästa
oavsett vad det gäller och som inte fäster sig så mycket vid yttre
omständigheter utan hellre fokuserar på att bidra med vad de kan. Min
erfarenhet är också att de oftast har vett att inte kräva mer av varken sig
själva eller sin omgivning än just detta – att göra sitt bästa utifrån rådande
situation. Vi borde lära oss mer av hur de tänker för att slippa den förödande
stressen och pressen som finns i samhället i dag, både på arbetsplatser och
hemma.)
Hon parkerade sin rullator och tog sedan plats i ett säte framför mig. Nästan innan
bussen börjat rulla ringde hennes mobil. (Min fördomsfullhet spratt till
direkt. En mobil i väskan hos en så gammal person!). Hon fiskade upp den ur
handväskan och vrålade:
-HALLÅ!
-JA, JA SETTER PÅ BÅSSEN!
-NÄ, JA SA JU TE LASSARÄTTET!
-SARU HÄMTA MÄK DÄLÅ?
-HA, HA. DÄ BLILA BRA!

Samtalet var över på mindre än en minut. Ändå hann jag fylla
på förrådet med innestående skratt när jag upplevde den sköna västgötskan
klinga i hela bussen.

Just nu sitter jag och fördriver tiden medan jag väntar på att barna ska komma hem från kyrkan. Jag har inte riktigt kommit till det stadie där jag lugnt kan ligga och sova medan mina ögonstenar är ute och åker moped om nätterna.

Under väntan tittar jag på “Hela Sverige bakar” och jag har just fått veta att socker tidigare ansåg särdeles hälsobringande. Vi har väl inte riktigt samma synsätt i dag!
Men visst piggar socker upp. Särskilt en trött fredagskväll.

Jag har intagit en dos socker i form av svarta vinbärssaft. I slutet av sommaren plockade jag av vår vinbärsbuske och kokade både saft och eftersaft enligt konstens alla regler. Det är första gången jag provat att koka vinbärssaft och jag frös in resultatet med tanken att jag skulle kunna njuta av den när höstmörkret får alla sommarminnen att blekna. Riktigt så illa är det väl inte än, men ett glas saft satt fint så här på kvällskvisten i alla fall.

Nu tror jag att jag ska ta fram ritblocket och teckna lite. Jag har läst på om skatteverkets regler och kommit fram till att jag kan sälja mina alster om någon vill köpa, utan att behöva starta företag.

De här teckningarna är inte till salu. Men den dag jag kommer så långt kommer jag nog lägga upp dem här.

Jag är van vid att vår trädgård befolkas av diverse djur. Det är allt från sniglar och bladlöss till grönsaksflylarver. Men något större än en fågel, och ibland grannens ohängda katt, har jag inte sett sedan sommaren då rådjuren var på besök.

I går kväll fick dock Förundersökningsledaren ett sällsamt sällskap när han var ute och lekte med sin quadcopter. En fullstor räv kom smygande och började leka tillsammans med Förundersökningsledaren. Förundersökningsledaren gjorde en paus för att gå in och hämta övriga familjen så att vi skulle ha chans att se detta magiska skådespel, och räven satte sig snällt på altanen och väntade på att Förundersökningsledaren skulle komma ut och fortsätta leken.

Hur det hela slutade kan du se här:
https://www.youtube.com/watch?v=tGZTyVtxZZ4&feature=share

Räven var jättefin.Guldgossen lyste försiktigt på den med Förundersökningsledarens båtlampa (aka min mördarsnigeljagarlampa). Vi ville inte skrämma bort den och det gjorde vi inte heller. Den verkade väldigt orädd.
Det var inte förrän den snott med sig Förundersökningsledarens leksak och familjens herrar jagade efter den för att få tillbaka bytet som den sprang för livet.

Vi har tävling på jobbet den här veckan. En massa punkter ska klaras av för att vi ska få ett fint pris.

En av tävlingsgrenarna är att fira Kinas nationaldag. Den infaller i dag. Vi har firat med gongbao jinding och lyckokakor. Och jag tyckte jag skulle försöka spä på Kinatemat lite med en snygg sminkning.

Ögonen var klara framför spegeln i morse, precis innan jag kom på att jag inte kunde utnyttja bilens anonymitet utan i stället skulle visa upp mitt fejs på bussen.

Jag satt på sätet precis bakom Guldgossens rektor…

När jag vaknade visade termometern 4,3 grader. Men givaren sitter vid sovrumsfönstret på andra våningen och stämmer inte helt överens med vilken temperatur trädgården håller sig med.
När det ljusnat tillräckligt för att jag skulle se gräsmattan upptäckte jag att Farbror Frost våldgästat oss i natt.

Jag är inte alls beredd på hans besök.
Det är massor kvar att ta hand om innan jag kan avsluta årets odlingar. Jag har prydnadspumpor, gurka, tomater, paprika, dill, persilja, purjolök, hallon och rödbetor där ute.

Tack och lov visar inte väderprognosen på fler stjärnklara nätter den närmaste tiden så något nytt frostbesök hoppas jag slippa tills jag hunnit skörda det som är klart.

Solen lyser in genom dammiga fönster,
vänligt väckande, vill värma min själ.
Jag står i en strimma, en stråle av ljus
och känner att här mår jag väl.

Här mår jag väl, i värmen ifrån Dig.
Här får jag ro, Din sol omsluter mig.
Här mår jag bra. I Ditt ljus vill jag va.

Nu när jag har känt vilken värme Du sänder
vågar jag ta mot, jag vill bara ha mer.
Jag putsar mitt fönster, klart och rent
och strålar när Ditt ljus jag ser.

Här mår jag väl, i värmen ifrån Dig.
Här får jag ro, Din sol omsluter mig.
Här mår jag bra. I Ditt ljus vill jag va.

I går kväll hade vi övning med Zätas Band. Det är första
gången vi träffas och spelar tillsammans sedan Valborgsmässoafton.
Det känns lite grann som att komma hem. Hem till ett musikaliskt sammanhang där
jag är trygg med både musikanter och musik och inte hela tiden måste vara på tå
för att inte göra bort mig. Det är okej att sjunga falskt, att prova sig fram
och att det blir fel ibland.

Vi var lite ringrostiga efter så många månader men jag tyckte
att vi hittade tillbaka till varann rätt fort ändå. I kväll ska vi öva igen och
sedan väntar spelning i kyrkan om två veckor. En av sångerna vi kommer ha med
då är basistens favorit. Texten ser du i början av inlägget. Jag skrev den för
några år sedan när jag satt på läktaren i kyrkan och såg hur solen föll in
genom fönstret.

Drömmen om en skiva med Zätas Band lever vidare. Vi hoppas
att vi ska kunna börja spela in lite under hösten. Det är dock svårt att hitta
övnings- och inspelningstillfällen. Trummisen är resande försäljare och bara
ytterst sällan hemma på veckodagarna. Basisten håller på att renovera köket och
hans dotter ska gifta sig i december så han vet vad han har att göra både
kvällar och helger. Gitarristen (som för övrigt är Förundersökningsledaren) har
fått massor att göra på jobbet och kommer förmodligen behöva jobba över en hel
del. Kvar är jag och pianisten. Jag har dragit ner på engagemanget i
församlingen under hösten, just för att orka fokusera på musiken lite mer och
för att jag ärligt talat blivit lite verksamhetstrött. Pianisten jobbar som
fritidspedagog och har ganska rimliga tider. Det är han som har studion vi övar
och ska spela in i. Det är jättebra att vi har gott om tid när sången ska
spelas in och det är dags att fila på detaljer, men det är långt kvar tills vi
kommer dit. Först behöver vi ha en musikgrund att bygga på.

Förundersökningsledaren har skaffat en ny gitarr. Den låter
bra. ”I Ditt ljus” har ett gitarrsolo. Jag ser fram emot söndagen den 4:e
oktober när vi ska få sjunga och spela för och tillsammans med
gudstjänstbesökarna i kyrkan.

I helgen har jag varit i Nerja, på den Spanska sydkusten, tillsammans med mina kollegor. En av målsättningarna när vår VD startade företaget var att kunna bjuda de anställda på roliga upplevelser så vi har gjort många resor och haft roliga fester genom åren.

Höstens kickoff gav sköna sommartemperaturer, bad, god mat och en hisnande bussresa upp till Europas högst belägna vingård. Jag ska försöka bevara känslan av att ligga en hel lördag i en solstol på stranden, under ett flätat parasoll, tillsammans med härliga människor, lyssnandes på vågorna och pratandes om ditt och datt. Den där känslan kommer bli en fin pärla att plocka fram i november, när höstvindarna drar fram, regnbyarna avlöser varandra och allt går i olika nyanser av grått.

Allt annat är grå är bougainvilleans blommor.

Den där solen…

Veckan innan vårt besök var det 38 grader varmt. Jag såg ärligt talat inte fram mot resan. Så höga temperaturer klarar inte jag av något värst vidare. Men när vi var där hade temperaturen sjunkit. Lördagen var varmast, men jag gissar att det bara höll sig runt 30 grader som mest. Det var då jag låg i bara bikini på stranden. När vi kom tillbaka till hotellet vid fem-sextiden var det 26-27 grader i skuggan.

Jag fascineras alltid av att se hur besvärliga krukväxter kan bilda hela buskage i varmare länder. Här är det hibiskus som utgör förgrund till palmerna.

Vägen ner till havet från hotellet kantades av vita hus och massor av vackra växter. Åldersnojiga kollegan har hamnat bakom en agave. Backen ner var brant och gav skön skjuts ner till sjön, men det var inte alls lika kul att gå uppför igen.

Lantana heter den här vackra blomman som växte utmed vägen till havet.

Havet var kallt. När vi kom dit på lördag morgon var det inte mer än uppskattningsvis 14-15 grader. Till och med Skrattande Badkollegan fick kramp i vaderna. Senare under dagen blev det lite varmare men vi träffade en svenska som berättade att det aldrig blir varmare än 18-19 grader när det är som bäst. Närheten till Atlanten håller nere temperaturen.

Måsarna hade haft fest på stranden under morgonen, innan alla turister kom och skrämde bort dem. Strandförsäljarna gick dock inte att skrämma bort. Väskor, massage, handdukar och souvenirer såldes i parti och minut. Vi fick besök ungefär var femte minut. Men de allra flesta var trevliga och pratsamma.

Jag kunde inte låta bli att plocka med mig några helt runda, platta stenar hem. Men inte så många som jag egentligen skulle velat. Väskan vägde ändå 9,7 kilo när den var färdigpackad för hemresa.

Och när jag kom hem i går var klockan ungefär ett. Då var jag ganska trött efter alldeles för få sömntimmar under helgen, och jag borde varit ganska hungrig eftersom jag inte ätit mer än en halv baguett kvart i sex på morgonen och sedan en kexchoklad innan vi tog bilarna från Landvetters flygplats.
Gissa om jag blev paff när jag upptäckte att jag, trots omsorgsfullt skrivna packlistor, glömt ta med mig husnyckeln när jag lämnade hemmet i fredags morse!

Kvart i fyra kom lilla Svalan hem från skolan och kunde släppa in mig. Då hade jag hunnit beskära plommonträden, rensa smultrontornet, klippa ner hallonbuskarna, vattna det som behövde vattnas, slänga ett gäng ruttna tomater och rensa jordytorna under frukt- och bärträden.
Inget ont som inte har något gott med sig, heter det ju!

I dag har något tagit slut.
I dag har något börjat.

Det som slutade var min tid i Kaffestugan. Jag har gjort min sista lördag. I alla fall för den här omgången. Efter att ha jobbat ideellt i kyrkans kafé under minst tolv år kändes det nu som det är dags gå vidare. Den sista tiden har vi bara varit tre personer i den grupp som jag ansvarat för, medan vi egentligen ska vara sex. Det har gått bra ändå, för lilla Svalan har varit hur duktig som helst och hjälpt till nästan varenda gång, och det har även min mamma gjort, och några gånger har vi också fått hjälp av Guldgossen, men det har varit ett meckande inför varje lördag och under sommaren har jag funderat lite och kommit fram till att jag helt enkelt blivit lite verksamhetstrött. Nu har jag “sagt upp mig” från både Kaffestugan, serveringsgruppen och gudstjänstplaneringsgruppen och har bara radion och städningen kvar. Förhoppningsvis kommer detta innebära att det frigörs lite tid att satsa på Zätas Band i höst. Vi har tankar på att börja spela in en skiva och det kommer nog ta en hel del tid och energi i anspråk.

Direkt från Kaffestugan, i svettiga, kaffestinkande kläder gick jag till en ny början som ägde rum i Nicolaikyrkan. Det var mina kollegor Den Smala och Kockkollegan som gifte sig.
Båda var sådär fina och stolta och rörda. Det var en härlig stämning i kyrkan och fantastisk solosång. Jag var bara där och tjuvkikade men lyckades snika mig till några foton och en kram. När jag kramade om bruden passade jag traditionsenlig på att hälla en näve ris innanför klänningen. Egentligen ska det vara i dekolletaget men hon hade en så åtsittande klänning att jag fick nöja mig med att tippa ner de glatta kornen vid ryggen.
Det var min pastor som började med detta bus när jag gifte mig och jag har inte varit sen att uppvakta de brudar jag träffat på, på samma sätt.

Efter vigseln promenerade jag hem från stan. Jag gissar att det tog en timma.
Nu i kväll har jag tagit det lugnt tillsammans med lilla Svalan och ett avsnitt av Lilla Huset på Prärien. Förundersökningsledaren har grillat hemmagjorda hamburgare åt oss och nu tittar Guldgossen och jag på TV4:s nya satsning “Spring”.
Det vackra brudparet mottar hyllningar utanför kyrkan.
Det var ganska blåsigt på kyrkbacken, vilket fick brudslöjan att leva ett eget liv och därmed “ge liv” åt alla bilder.
Naturligtvis har jag tecknat ett kort till brudparet också. De har fått ett presentkort på ett träd så vad passade bättre än att rita ett kärleksträd!

I sommar har jag fortsatt att rita. Det är märkligt rogivande att dra ett streck med blyertspennan, fylla i strecket med tusch och sedan sudda ut blyertsstrecket. Det ligger också ett värde i att det får ta sin tid, att inte behöva skynda.

Det här upprepande klottret är det senaste jag gjort.

Till Falunsysterns nya uterum gjorde jag en dalainspirerad tavla med midsommarstång, blåklockor (Dalarnas landskapsblomma), en dalahäst och två av hennes favoritblommor; hosta och ackleja.



Jag har nog snöat in på blad. Små blad och stora blad och blad som sitter på träd och blad som man vill sugas in i och till och med blad som består av blad…

Åldersnojiga kollegan har varit snäll och lånat ut sin bil till mig några gånger.
Som tack fick hon en teckning med lite diverse klotter.

Jag började med att rita ett fikon. Sen blev det mer.

Jag har börjat leka lite med namn också.

Och så är det förstås blommor, alltid dessa blommor som pockar på uppmärksamheten och vill vara med överallt.

Nu när semestern är slut, kom det fina vädret.
Det är visserligen lite kyligt på morgnar och kvällar, så där krispigt höstluftigt ni vet, men på dagarna har temperaturen nu kommit upp i 25 grader och det är strålande sol. Härligt!

I helgen som gick var vi ute på sjön. Det blåste en frisk ostlig vind men vi hittade ett bra, vindskyddat ställe och hade en jättefin helg med sol och bad. (Jag satt i skuggan och fick mens så jag utnyttjade kanske inte riktigt hela reportoaren av vackert väder…)

Mens betyder huvudvärk.
Nu har jag haft ont i huvudet sedan i lördags och börjar tröttna på eländet. I dag struntar jag i huvudvärkstabletterna för jag är rädd att jag får tabletthuvudvärk, också.

Nu har jag snart jobbat en och en halv vecka, men det känns långt kvar tills jag funnit mig tillrätta i “terminstempot”. När jag kommer hem efter jobbet vill jag helst bara vara, strosa runt i trädgården, plocka med något inomhus, titta på TV, läsa en bok, rita en teckning och undvika allt som hör till vardagens måsten. Det känns jobbigt att starta nya projekt, att försöka tänka strukturerat, att prioritera och göra val.

I går kväll hade jag tänkt att jag skulle koka saft av de svarta vinbären som nu mognat så pass att de ropar på mig när jag går förbi busken. Men jag sparar kokandet till i kväll. Tiden går så märkligt fort. När jag landat hemma, vilat lite efter cykelturen, lagat middag, ätit och vilat lite till och till slut tagit mig i kragen och plockat av vinbären, vattnat mina odlingar och jagat sniglar, var klockan tio och det kändes mer som dusch- och sängdags än koka vinbärssaftsdags.

Jag hoppas det känns som vinbärssaftsdags direkt när jag kommer hem i kväll!

När radion började spela rockklassiker klockan sex i morse
kändes det som om jag inte jobbat på evigheter. Hela repertoaren med morgonrutiner,
hålltider för att inte komma försent till arbetet och inte minst hur man gör
när man utför mitt arbete kändes som helt bortblåsta. (Det har ju onekligen
blåst en hel del i sommar, så det är ju inget att bli förvånad över…)

Efter åtta timmar på jobbet
(nio om man räknar med lunchrasten och det faktum att jag var på plats i
god tid) känns det som om jag aldrig haft semester. Inte på ett negativt sätt,
hjärnan är fortfarande utvilad och ostressad, men det jag trodde var glömt har
bara legat under ytan och så fort jag satte lurarna på öronen och loggade in i
datasystemet så var det bara att tuta och köra.

Vi träffade några vänner på bryggan i går och språkade lite
om att semestern är över för den här gången. En av dem gjorde oss uppmärksam på
att nästa röda dag som inte infaller på en helg, är juldagen. Nu är det bara
att bita ihop och jobba på!

Nu har jag stämplat ut och går på semester. Det ska bli skönt!
Vi har jobbat riktigt hårt hela våren och drog nyss en kollektiv suck av lättnad över fem väntande semesterveckor. För många av oss kändes det som om vi inte skulle orkat en enda dag till. Goa arbetskamrater och fina siffror sporrar så lätt till att lägga in ytterligare en växel.

Familjen Zäta har inga fasta planer för semestern. Det kommer bli umgänge med syskon, båtliv och förhoppningsvis ganska mycket trädgårdspyssel.

Jag är just i färd med att göra ett riktigt fett, saftigt
avslöjande. Något som förmodligen kommer förändra din bild av mig för all
framtid. Något som omkullkastar allt du trott dig veta och vetat att du tror.

Håll i dig, här kommer det:
Jag använder snuttefilt när jag sover!

Jag minns inte riktigt när det började. Kanske var det i den
där vevan för många år sedan när jag sov lite dåligt.

När jag skulle till att somna fladdrade en fjäril i min bröstkorg
och gjorde mig orolig. En natt vaknade jag med panikångest. Åtminstone
förklarade läkaren på vårdcentralen att det var en helt vanlig panikångestattack
jag drabbats av, även om han aldrig hört talas om någon som vaknat av en utvecklad
attack. Hjärtat slog med maxpuls, det var svårt att andas, kroppen domnade bort
och värst av allt – jag var helt övertygad om att jag höll på att dö. Märkligt
nog tog ändå en sund del av mitt medvetande över och förklarade för mig att det
jag så starkt upplevde, inte var logiskt eller på riktigt. Jag väckte
Förundersökningsledaren och förklarade att jag höll på att dö, men att det nog
inte var så farligt, och lovade ringa efter ambulans om det blev värre. Jag
måste låtit övertygande för han somnade om.
Efter den första attacken, och besöket om fjärilen på vårdcentralen, fick jag
två nya attacker, med flera månader, kanske till och med år emellan.

Jag måste förklara att mitt minne är välsignat selektivt.
Jag tycks inte tycka att det förflutna är tillräckligt viktigt för att fästa
någon större vikt vid. Likadant med framtiden. Normalt sett oroar jag mig inte
i onödan. Ibland inte i nödan heller. Jag vet inte om det är så smart alla
gånger, men det är i alla fall bekvämt!
Därför minns jag inte hur lång tid det gick mellan de nattliga besöken av Herr Panikångest.
Inte heller när jag kom på idén med snuttefilten, eller ”trasen” som är den
allmänna benämningen i familjen Z. Det var förmodligen den där sunda delen av
mitt medvetande som jobbade vidare i det tysta och till sist kom ihåg något jag
läst och gjort.
Man ger en gosetrasa med kvardröjande doft från någon av föräldrarna (till
exempel en t-shirt man sovit i) till sitt barn, för att han eller hon ska känna
sig trygg och våga sova själv. Vi har provat med gott resultat på båda våra
barn.

Efter lite klarsynt tänkande kom jag fram till att jag sovit
som bäst när jag haft barnen bredvid mig i sängen. Då har jag koll och vet att
de mår bra och då kan jag sova gott. Alltså borde en snuttefilt som luktar Guldgossen
eller lilla Svalan fungera som trygghetshöjare för mig.
Jag valde en urväxt poliströja som Guldgossen haft, smög ner den under lilla
Svalans täcke över en natt och var nyfiken på om mitt undermedvetna skulle
lyckas konkurrera ut mitt medvetna tillräckligt mycket för att jag skulle kunna
somna och sova gott med den nya trasen i handen.

Måhända hör jag till de mer lättlurades skara.
Måhända var mina sömnproblem ändå över.
Men kanske, kanske, så har jag faktiskt kommit på något riktigt smart.

Jag skulle ljuga om jag påstår att jag alltid sover gott.
Men det vore en lika stor lögn att hävda att jag utan problem skulle kunna
slopa poliströjan som jag fortfarande gärna håller i handen när jag ska somna.

Det är väldigt mycket tomat i min hjärna nu. Jag har redan hunnit smaka de första egenodlade små röda pärlorna i uterummet.

Här är en bra sida med information om vilken sorts näring tomater, och förresten de flesta växter behöver, och hur bristsymptomen kan guida rätt när det gäller att tillföra ny näring.

Jag beundrar min dotter.

För många år sedan lyssnade jag på en föreläsning av Olof
Röhlander. Den hade den provocerande titeln ”Det blir alltid som man tänkt
sig”. Herr Röhlander pratade om mental träning och kontentan var nog egentligen
att tankens kraft kan försätta berg.
Själv drog jag dock en även annan viktig
lärdom av föreläsningen.
Den handlar om efterkonstruktion. När det inte går som man tänkt sig kan man
tänka om.

Jag har praktiserat den här tankemodellen länge, långt före föreläsningen, och
i skiftande sammanhang, men det var på något sätt en bekräftelse att höra någon
annan sätta ord på det min hjärna hållit på med på egen hand.
För mig är efterkonstruktion ett sätt att sänka kraven på mig själv och att
uppnå själsfrid (jag vet, det låter högtravande och gammeldags, men det är en
höjdare de gånger det fungerar).

Låt mig ge ett exempel:
Vi ska spela med Zätas Band. I en av sångerna finns det en lång ton som blir
jättesnygg när jag håller ut den ordentligt och låter den växa. Vi har övat
många gånger och tycker att låten sitter. Jag ser som vanligt fram emot att få
sjunga men är lite extra glad över just den där tonen.
När dagen kommer för vår spelning vaknar jag med ont i halsen. Jag dricker mitt
morgonte och tar med en flaska vatten till övningen och det låter hyfsat men
inte jättebra. När församlingen satt sig och det blir dags att äntligen sjunga
den där tonen som jag övat på, utvecklat och sett fram emot så länge så blir
det inte en stark, klingande, vacker ton utan i stället ett hest krax med mycket
luft och fallande styrka.
Besvikelsen skulle kunna vara total. Jag skulle kunna grotta ner mig i
självömkan och undra varför jag nödvändigtvis skulle till att bli förkyld just
i dag. Men det gör jag inte. I stället ägnar jag mig åt konststycket efterkonstruktion.
Jag bestämmer mig för att jag ville att det skulle låta precis som det lät. Att
den svaga, spröda tonen var ett medvetet grepp för att väcka lyssnarna, för att
göra dem berörda, att jag klippte tonen för att ge mer känsla åt texten.

Olof Röhlander hade också ett exempel under sin föreläsning.
Han hade förmodligen flera, men det var ett som etsade sig fast i mitt minne.
Han berättade om en förståndshandikappad kille som stod som målvakt i fotbollslaget Grunden Bois. Målvakten var väldigt kaxig och
ropade glåpord till motståndarlaget. ”Kom igen då!” ”Kan ni inte bättre?”
”Vilka mesar ni är!” ”Ni lyckas aldrig göra några mål!” Olof fick sig ett snack
med målvakten i halvlek och frågade hur det kunde komma sig att han var så katig
fastän deras lag inte spelade bättre än motståndarlaget. Svaret var enkelt. De
hade ju aldrig gjort mål. Den här målvakten var nämligen världens bästa målvakt
och hade aldrig släppt in ett enda mål.
Matchen fortsatte. Målvakten var lika utmanande som tidigare. Men så kom ett
hårt skott och bollen gick i mål. Olof väntade spänt på att få se reaktionen.
Målvakten sköt ut bollen, ställde sig bredbent, korsade händerna över bröstet,
sänkte huvudet någon sekund, och när han tittade upp igen fanns precis samma
kämpaglöd som tidigare. ”Kom igen då, era mesar! Visa vad ni går för! Ni kommer
aldrig klara av att göra några mål!”
Målvakten hade bestämt sig för att han var världens bästa målvakt, som aldrig
släppte in några mål, och lät inte en sådan liten petitess som verkligheten
komma i vägen för hans självuppfattning. Tyvärr har Grundens “Ravelli” nyligen gått bort, men jag är säker på att han gjorde de i full förvissning om att han varit tidernas bästa målvakt.

Jag beundrar lilla Svalan.

I går deltog hon i kommunmästerskapen i friidrott på Framnäs
idrottsplats. Hon tävlade i 60 m och längdhopp.
I sprintloppet blev hon utslagen som trea av fyra deltagare redan i första
heatet och gick inte vidare till final. I längdhoppet kom hon åtta eller nia.
När jag frågade hur det gått fick jag följande svar:
”Det gick jättebra. Du vet hur jag har haft problem när jag hoppar längd. Att
jag gör avstampet typ en halvmeter före plankan. Den här gången lyckades jag
trampa precis på plankan, eller i alla fall jättenära. Så jag har förbättrat
mig massor. Och 60 meter, alltså, jag var bara jättelite efter hon som kom tvåa
så jag skulle lika gärna kunnat gå vidare. Och så slog jag personbästa. Jag har
aldrig sprungit så fort i hela mitt liv!”

Jag beundrar min dotter.

Lilla Svalan har aldrig lyssnat på några föreläsningar om
mental träning. Jag tror inte att jag någonsin nämnt ordet efterkonstruktion i
någon av våra samtal. Ändå har hon exakt rätt inställning för att kunna hålla
en sund nivå på prestationsångest och krav och bli en människa som håller i
längden.

*

Jo, jag vet att livet kommer emellan. Det blir inte
alltid som man tänkt sig. Men ibland är tanken det enda vi kan styra över. Och
då är det ju
dumt att inte utnyttja den möjligheten.

Jag fortsätter klottra lite.

Härnäst på tur står en teckning som ska ha Dalaanknytning. (Det är alltså inte den på bilden ovan.)
Vad förknippar du med Dalarna?

Jag borde portförbjudas från Second Hand-butiker. Det tycker i alla fall Förundersökningsledaren sedan jag kom hem med den senaste kassen böcker.

I onsdags skulle jag faktiskt bara köpa en slev för att enkelt kunna ta tillvara gödselvattnet som står på tillverkning i hinkar bakom huset. Jag har startat en sats med maskrosor (som Guldgossen under protest gick runt och samlade utmed cykelvägarna i området. Jag förstår honom på sätt och vis. Grannarna stirrade och undrade varför i allsindar han gick runt med en tiolitershink och klippte stora stånd av maskrosor. Har vi inte tillräckligt i vår egen trädgård?) och en med åkerfräken (som jag raskt rafsade ihop utmed en elstation utanför vårt jobb. Jag brydde mig dock inte om några blickar utan låtsades att jag var lågavlönad feriearbetare åt kommunen).

Någon slev hittade jag inte.
Men föreståndaren för PK Second Hand är så lömsk att han placerat böckerna precis vid ingången till butiken (där det tidigare hängde helt ointressanta gardiner). Det är ju stört omöjligt att ens komma in utan att blicken dras till de frestande ryggarna.

Sexton böcker blev det den här gången. Och bara en av dem stod redan hemma i hyllan och väntade och får nu gå i retur till antingen arbetskamrater eller någon annan hugad.

Här är titlarna:
Den inre kretsen – Mari Jungstedt (Det är den jag redan har…)
En man som heter Ove – Fredrik Backman (Jag har läst “Min mormor hälsar och säger förlåt” och tyckte om den.)
I denna stilla natt – Mari Jungstedt (Jag har inte läst något av Mari J än men samlar på mig Gotlandsserien så jag kan börja när jag har alla böckerna.)
Mord.net – Buthler & Öhrlund (Hu, så ruggig serien om Christopher Silverbjelke är. Jag är inte säker på att den här boken tillhör serien, men den är säkert bra ändå.)
Den du inte ser – Mari Jungstedt
Dyngkåt och hur helig som helst – Mia Skäringer
Vredens tid – Stefan Tegenfalk (En för mig oprövad författare.)
Den mörka ängeln – Mari Jungstedt
Utpressningen – John Grisham (Jag är inte helt överens med mig själv än. Tycker jag verkligen om John Grishams böcker? Nåja, man måste ändå imponeras av författare som tycks lägga ner så mycket förarbete på sina böcker.)
Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem – Åke Edwardson (Den här boken bara jag måste läsa. Det är ju herr Edwardson själv som tipsat mig om den efter att ha läst en recension av en av hans tidigare böcker här i bloggen.)
Lycka till – David Baldacci (Ännu en omsorgsfull författare av den sort som jag uppskattar.)
Det fördolda – Hjorth & Rosenfeldt (Jag har bara läst deras “Lärljungen” än, men den tyckte jag om.
Snömannen – Jo Nesbö (Jag samlar på serien om Harry Hole.)
Hemma hos Martina – Martina Haag
Till siste man – David Baldacci
Vårlik – Mons Kallentoft (Jag blev mycket positivt överraskad av boken Zack som Kallentoft skrivit tillsammans med Lutteman och snart har jag nog samlat ihop de fem böckerna i årstidskvartetten och kan börja läsa dem.)

I går var det mors dag. Mina barn har uppenbarligen inte riktigt förstått det där med vad en mor behöver för att känna sig uppvaktad, men jag fick åtminstone ett grattis av dem.

Förundersökningsledaren och jag är betydligt tacksammare barn. Vi firade Svärmor med en kantspade och min kära mor fick teckningen ovan. Visst hör det väl till att barn ritar teckningar till sina mödrar?
Dessutom hade jag och mina systrar lagt ihop till lite blomster.

Eftersom lilla Svalans klass inte gick vidare i helgens klassfotbollsståhej kunde vi fara hem till mamma direkt efter förmiddagsgudstjänsten. Hon bjöd på god kyckling, rundtur i trädgården, en promenad i blåsvädret och såklart en fantastiskt god jordgubbstårta.

Jag köpte fyra nya nagellack när vi var i Italien i helgen. Det är svårt att låta bli när man kommer till en så bra butik som Kiko, där allt är billigt (1,98 euro för nagellacken) och överskådligt.

I går kväll, efter att jag sått gurka, prydnadspumpa, mattram och aster, unnade jag mig en stund framför TV:n med nagellacksflaskorna på bordet framför mig.
Men vilken färg skulle jag välja?

Jag provade allihop!

Ännu en teckning uppsatt på jobbet.

Jag passar på att njuta av min magnolia nu medan den blommar.
Som synes så har den blivit lite ankommen av frost men det är inte alls så illa som i fjol.

Med hjälp av en trädgårdsgrupp på Facebook har jag kommit fram till att den heter Susan.

Till helgen är det pingst. De flesta av mina pingstliljor har redan blommat över.
Så här såg de ut för någon vecka sedan.

Den sista är en Thalia – en orkidénarciss som doftar helt ljuvligt. Hittar jag mer plats i rabatterna så ska jag satsa på några lökar till.

Jag är mitt uppe i en bok om den svenska maffian och läser
om MC-gäng och andra organisationer. Tydligen är det lite för mastig läsning
för min hjärna för häromnatten hade jag en alldeles för verklig dröm.

Vad som egentligen hände är höljt i dunkel men hur som helst
så blev jag på något sätt vittne till ett flertal brott, och eftersom gänget
som gjort brotten hotade min familj om jag inte tog på mig skulden, så blev jag
dömd till fängelse. De grövsta brotten var förmodligen dråp eller grovt rån och
gav vardera tio och ett halt års fängelse. Dessutom var det några
”småförseelser” som resulterade i ett år och ett och ett halvt år.

Drömmen började på riktigt när jag var på jobbet och gruvade
mig för hur jag skulle kunna berätta för mina chefer att jag inte skulle kunna
arbeta de närmaste 22-23 åren. Efter lite överslagsräkning kom jag fram till
att det nog var lika bra de sa upp mig eftersom jag inte skulle kunna
återinträda i tjänst förrän jag fyllt 67 år, och då ämnade jag nog gå i
pension.
Jag vaknade lagom till att jag slagit mig ner i konferensrummet med både VD och
Produktionschef framför mig och just insett att de inte ens visste om att jag
varit på rättegång. Varför vet jag inte men förmodligen hade jag tagit ledigt
utan att avslöja anledningen.

Efter toalettbesök (i vaket tillstånd) hoppades jag att jag
skulle slippa den obehagliga drömmen, men icke då.
Tillbaka i sömnens rike fortsatte drömmen. Tydligen hade jag klarat av det
jobbiga samtalet på arbetet och nu började jag i stället fundera på vad jag
skulle ägna min tid åt i fängelset. Om jag kunde få tillgång till en dator
skulle jag kunna passa på att skriva en bok. Det borde finnas ett gym så att
jag kunde fördriva tiden med att bygga lite muskler och banta bort några
överflödiga kilon. Och tänk om jag skulle kunna få ta hand om fängelsets
rabatter. Då skulle i alla fall våren och sommaren vara räddad. Om nu inte de
andra fångarna ville förstöra odlingarna för mig. Jag kanske borde skaffa en
beskyddare. Undrars om det kostar pengar eller om jag kunde få hjälp av
organisationen vars straff jag skulle sitta av.

Jag hade inte fått besked om när det var dags att börja
avtjäna straffet och ovissheten gnagde i mig. Jag hade inte berättat för
kollegorna att jag skulle försvinna, och inte för familjen heller kom jag på.
Ångesten inför att behöva berätta för min man och mina barn att jag skulle i
fängelse snörpte åt strupen och fick hjärtat att skena. Vad skulle jag säga?
För att skydda dem var det livsviktigt att de trodde mig när jag berättade att
det var jag själv som begått brotten. Hur skulle jag lyckas övertyga dem om
det? Jag bestämde mig för att genast gå med på skiljsmässa från
Förundersökningsledaren om han föreslog något sådant. Men hur erbjuder man sina
barn skiljsmässa? Det går ju inte!

Jag vaknade på nytt, en aning svettigare än förut.

När jag väl somnade om dök jag rakt ner i mardrömmen igen.
Nu handlade det om allt som måste fixas innan jag skulle interneras. Eftersom
jag inte skulle komma hem igen på så många år så behövde jag röja, slänga och
packa i kartonger. Jag började göra en lista. Kläder och böcker kom först och
skulle bli enklast att magasinera.
Men sedan kom jag att tänka på trädgården! Hur skulle alla plantor överleva
utan min kärlek? Tomatplantorna, spetspaprikan, potatisen och inte minst
gyllenbären. Jag blev så ledsen när jag insåg att jag inte skulle få se hur
gyllenbären mognade i sina pappershöljen, smaka på solmogna tomater eller äta
vaniljyoghurt med amerikanska blåbär och läckert mörkröda hallon.

Kvidande och kallsvettig vaknade jag och bestämde mig för
att det fick vara färdigdrömt! Turligt nog var klockan redan så mycket att det var helt okej att kravla sig upp från luftmadrassen och tillbringa dagen i ett soligt och allt annat än mardrömslikt Italien.

Ibland sitter jag och klottrar lite.Nyss satte jag upp en teckning på jobbet.

Jag njuter i fulla drag av min trädgård. Så mycket har hänt under tiden mellan dessa två bilder:

Framförallt frossar jag i tulpaner.
Här kommer några bilder på resultatet av förra höstens idoga grävande under fruktträd, bredvid hallon och vinbär och i rabatter.

Bilderna ovan visar rosa Darwinhybrider av sorten Van Eijk. De är underbara inte bara för att färgen skiftar så efter väder och vind, utan också för att de tillhör den slags tulpaner som har störst chans att komma igen år efter år.

Nedan är också häftiga tulpaner som ändrar färgsättning allt eftersom tiden går.

En lustig tulpan med flera knoppar och mystiska, nästan lite snuskiga knottror på kronbladen.

Nedan ytterligare en bildserie på samma sorts tulpan i olika åldersstadier:

De där första späda är helt gudomliga.
De smälter som smör i munnen helt utan anrättning eller komplement av till exempel socker.

Till en början hjälpte jag dem på traven med ett gammalt fönster och nu har de växt så man nästan kan se hur de sträcker på sig för varje dag. Det har hunnit bli några pajer redan.

Och fastän de nu är långa och ståtliga är de fortfarande fantastiskt friska och förförande fina i smaken.

Regnet och värmen har lockat fram dem. Jag fick nästan en liten chock när jag råkade få syn på den första. Jag skulle bara klippa några knippen gräslök att ta med till kollegorna på jobbet (byteshandel ni vet) och så låg den där. Smal och pyttig och helt klart relativt nykläckt, men likväl ett potentiellt hot mot min sommarfrid.

Min gamla trogna sekatör är förkommen så jag har fått uppgradera en av de blå IKEA-saxarna från allmän klipptjänst till nytt avrättningsredskap.
Sedan i går morse har jag tagit nästan 100 stycken (93 för att vara exakt) av daga.

Vår gräsmatta ser ut som en schweizerost.

I lördags var Guldgossen hemskt redig alldeles på egen hand
och drog upp ”typ sjuttio” maskrosor.
I går kväll fick jag för mig att det nog är lättare att dra upp maskrosor när
gräsmattan är blöt så jag gav mig ut i regnet och drog upp 200 till. (Det var
nog inte lättare. Eller så beror det på att vår maskrosuppdragare har gått sönder
efter alla tidigares års maskrosutrotarkamp och det krävs ett alldeles speciellt
handgrepp för att överhuvudtaget ha en chans att knipa åt om de lömska
pålrötterna.)

Nu ska jag åka och köpa dressjord för att fylla ut
schweizerosten lite grann.

Vi idkar byteshandel på jobbet.

I dag gav jag en liten påse jordärtskockor till Hurtbullan
från Vara. Själv fick jag tre pocketböcker av Åldernojiga kollegan.
Det känns som jag bytte upp mig. (Jag har fortfarande fem liter jordärtskockor väntandes där hemma efter att ha tömt de tre tiolitershinkarna som stått kvar vid husväggen över vintern.)

Dagens visdomsord:

Ät inte gammal risgrynsgröt till lunch!

I torsdags, på självaste Valborgsmässoafton, hade Zätas Band sin sista inplanerade spelning.

Vi har övat flera gånger inför det här i Studio T och tycker att vi börjar känna oss säkrare och säkrare på låtarna.Nu spelade vi på Skogshyddan under det traditionsenliga firandet av vårens ankomst.
På begäran av Missionskyrkans pastor sjöng vi en vårsång – “Vintern rasat ut” tillsammans med de församlade, men sedan blev det bara egna sånger.

På det stora hela gick det bättre än förväntat. Programmet började vid sjutiden och halv sju slutade det regna. Eftersom vi spelade utomhus så var det ju ett stort plus.
Men det var kallt, både för stämbanden men framförallt för musikernas fingrar. Trummisen hade fullt sjå att greppa stockarna (ja, det heter trumstockar – de där pinnarna man spelar med…) och basisten och gitarristen var segare i fingrarna än vanligt. Det lät inget vidare när vi testade ljudet och gick igenom några av sångerna, men när det väl var skarpt läge skärpte alla till sig och vi fick ju applåder så jag tror nog att publiken hade behållning av kvällen i alla fall.

NEEEEEEEJ!

Just nu haglar det för fullt.
Jag sitter på jobbet och kan bara titta ut på eländet där centimeterstora hagelkorn kastas till marken.

Jag vill inte veta hur det ser ut där hemma nu. Tulpaner och narcisser har börjat slå ut och jag har glatt mig så väldigt åt all grannlåt. Visserligen har Farbror Frost varit i farten och försöker ge mina lökar ett tjuvnyp om nätterna men hittills är det bara en enda pingstlilja som blivit så nedslagen att den fick flytta in i stället.

Pingstliljan som fick flytta in på köksbänken.

Här är några som fortfarande bor ute:

Tulpan med flera knoppar men också mystiska, lite läbbiga knottror.

Vit tulpan med sköngröna teckningar.

En tulpanknopp håller på att snurra upp sig inför blomningen.

Utslagen.

Detalj av pingstlilja. Nedanför har jag krypit ännu närmare för att insupa den gulgröna färgen och för att njuta av de skira kronbladen.

Bigarråträdet ägnar sig åt lövsprickning.

Plommonträdet är inte långt efter.

Äppleträdet har ännu inte avslöjat om det ämnar blomma eller bara bjuda på blad.

Citronmelissen har inte bara överlevt vintern utan gör sitt bästa för att ta över hela smultrontornet. Så fort jag hinner och orkar kommer den bannlysas från trädgården.

Gräslöken har redan kommit upp rejält.

De röda vinbären vill blomma… precis som de svarta.Bladen är så vackra:

Varför är det så lätt att fokusera på allt man inte gjort, i stället för att se vad man faktiskt hunnit med och åstadkommit?

…säger hon som har bekymmer för att hon inte planterat om små plantor i stället för at glädjas över dem som blivit omplanterade.

Ibland borde jag nog se lite mer bakåt i livet ändå.

Det här är utsikten från mitt fönster på jobbet. Nu har jag fått dra ner persiennen för att inte bli bländad!

Efter att ha gått upp klockan sex, jobbat mina drygt åtta timmar och gjort den bästa dagen på väldigt länge, kanske någonsin, åkt hem i regnvädret, lagat pizza till familjen, avnjutit pizzan med underbart god ramslökspesto som jag fått av en hemlig beundrare, städat undan i köket, planterat om åtta tigrellatomater, blandat till ny jord för kommande omplanteringar och nattat barnen, var jag så trött att jag gick och la mig utan att borsta tänderna.

Och som ett brev på posten vaknar jag med en kvardröjande smak av ramslök i munnen.
Inte helt oangenämt en helt vanlig torsdag!

Pizza med tomat-vitlöks-chilisås, kassler, mozarella, ananas (inte terminalglasögon som vissa tycks tro…), ost, oregano och ramslökspesto.

En liten burk ramslökspesto med mycket smak!

…fast själv är jag mest glatt förväntansfull.

Vårt Aroma hängde bokstavligt talat löst förra sommaren. Ett blåsoväder knäckte en av stöttorna, myrorna hade gjort bo och gångar i jorden och när vi kom hem från jobbet en dag halvlåg äppleträdet.

De svällande knopparna ger mig hopp om att trädet tänker göra ett nytt försök att överleva ännu ett år.

I morse lät jag cykeln stå inne i garaget.

Nu är jag mycket tacksam över mitt beslut… och över att kollektivtrafiken går nästan ända fram till min dörr.

Temprometern visade bara plus 1.1 Celsius när jag vaknade klockan sex. Den kalla vinden bet mig i både kinder och hörselgångar när jag cyklade till jobbet. Jag tror solen kommer förgylla dagen med sin närvaro men det känns ändå som ett rejält bakslag i vårens frammarsch, särskilt som vi hade plus 18 grader i solen i lördags.

Mina öron tinar nog snart, men jag är lite orolig för potatisen som jag planterade ut i helgen. Jag har dröjt alldeles för länge med omplanteringen och blasten växer skyhög och blommorna har redan slagit ut, utan att det finns tillstymmelsen till knölar under.

I söndags blåste blasten omkull och nu har nog frosten gjort processen kort. Jag varken hann eller vågade titta till hinkarna innan jag for hemifrån i morse.

Liggande potatisblast vid västerväggen.

Nu tar jag helg. Klockan har passerat utstämpling och i kväll ska jag bara krascha i soffan och ladda batterierna framför Let´s Dance.

Resten av helgen går i sången och musikens tecken.
I morgon ska Zätas Band försöka ge sig på att spela in ute i Studio T. Jag tror att eftermiddagen kanske i första hand kommer ägnas åt övning inför söndagens gudstjänst då vi ska bidra med två egna sånger och några lovsånger, och inför Valborgsmässoafton då vi ska spela på Skogshyddans firande.

Jag tror “mina gubbar” i bandet är lite nervös inför spelningen på Valborg. Det brukar komma rätt mycket folk dit. Jag pratade med pastorn i Missionskyrkan i veckan och han berättade att de flesta kommer dit för att se på elden, fika och träffa folk, så i morgon ska jag lugna övriga bandmedlemmar med att ingen ändå kommer bry sig om hur vi spelar…

Kanske hinner jag ta mig an mina förväxta potatisar i uterummet i morgon förmiddag. De har redan börjat blomma i sina små mjölkkartonger. Jag är rädd att det inte blir några färskpotatisar av dem utan att de i stället sjunger på sista versen.